Planen var att köra fyra tusingar. På löpband. När jag kom till gymet kändes det trångt, varmt...varmt. Äsch - bara att börja. Värmde upp i 2 kilometer i 6-minuterstempo - hann precis få varma händer - pulsen låg på 139 slag. Sträckte mig efter PIL UPP och satte av i den första intervallen. Gjorde inte samma misstag som förra gången utan rattade upp till 15km/h på en gång. Steget var lätt, jag kände mig oslagbar. Titta samtidigt på backhoppning på TV (Vet ni hur snabbt det går att hoppa!??) - jag trodde att det gått en minut när jag kollade ner på displayen och det hade gått 21 sekunder. TJUGOEN SEKUNDER! Herrejisses.
Fokuserade på TV-skärmen och försökte räkna steg. Nu måste det väl ändå gått mer än en minut. Femtiofem sekunder (55!!). Äsch - bara att fortsätta - det är ju bara 3 minuter kvar. Vad är ynka 3 minuter av mitt liv? Ingenting. Intervallen gick bra, när det återstod 2 minuter kändes det som tiden gick lite fortare.
Joggade ner i 300 meter och satte av i nästa intervall. Tiden gick lika långsamt som i början av den första. När jag sprungit precis halva, 500 meter, slängde jag upp handen och tryckte på STOP. Hallå - varför? Där stod jag med ett stannat band. Sneglade på klockan och ville hem och äta middag med barnen. Bara att ge upp.
Såihelsefyr inte! Klev tillbaka upp på löpbandet och hörde Alex ord som han ropade till mig under ett snabbdistanspass "Fortare! It's all in your head morsan!" Och visst har han rätt - tänk om tänk annorlunda. Jag var svettig och varm, drack vatten och sattte fart i något som skulle vara mittemellanintervallernajogg. Körde 5-minuterstempo och rattade upp. Tänkte köra en tusing och sedan kanske tillåta mig en 500-ing. När jag sprungit 400 meter känns det bra, steget är lätt och pulsen 171. Helt okej. Inte för jobbigt. I samma sekund de digitala siffrorn visar 500 meter slänger jag upp handen och trycker på STOP-knappen.
En svettig Mia som oroar sig vad coachen ska tycka om dagens insats...Bara att kapitulera. Det skulle bli Femhundringar idag. Eller halva tusingar. Eller en tusing och 3 femhundringar. Straffade mig själv, jag menar bonusade mig själv, och körde någon kilometer i 5-minuterstempo efter den sista femhundringen. Fick ihop 8 km. Jag hade i alla fall snygga, lätta kläder. Det är alltid något - och svettig var jag - det bara dröp om mig.
Men nog sitter det i skallen alltid. Löpsteget var lätt, flåset kändes okej, kom upp i 176 som högst i puls och benen var pigga. Jag kände mig otroligt trotsig varje gång jag tryckte på STOPknappen. Men... det är ju ett helt halvår kvar tills jag blir vuxen.
15 kommentarer:
Men hallå, det är ju både skitjobbigt och dödstrist att springa på band. Klart du trycker på stopp, det hade jag också gjort ;-)
Visst är det märkligt? När handen helt plötsligt trycker på stoppknappen eller benen bara stannar efter 750 meter i en tusen-intervall. Det har hänt mig med och där står jag och undrar hur i hela världen det gick till, för jag hade faktiskt inte bestämt mig helt för att ge upp! ;)
Men tusingar på löpband är bland det tuffaste som finns. Mentalt, alltså.
Låter som något som skulle kunna hända mig ;)
Det är verkligen nånting med de där banden alltså.. Om inte annat bra för pannbenet :) Nästa gång sätter du dem!
(Läste btw på funbeat att du "joggade" i 5-tempo, wow!! Den dagen jag kan jogga i den hastigheten ska jag köpa mig nåt fint! grymt idolmia!! :)
Jag hade också tryckt STOPP om jag känt så där. Måste ha extremt bra och drivande musik i öronen för att härda ut på bandet, annars trycker jag STOPP efter 21 sekunder :-)
Ja du är fortfarande min idol ändå :)
Tobias: Fullt legitimt alltså
Louise: Det känns lite som stundens infall - gäller ju bara att ta sig förbi de korta sekundrarna. Men löpband suger verkligen!
Andréa: :) jag skrev joggade för coachen läste (jag hade hög puls och var mest frustrerad över att jag hade slängt upp handen på stopp-knappen igen). Fast 5-tempot kändes grymt mycket skönare än 4-tempot :)
Petra: aaah backhoppning och för låg musik var inte peppande nog - hade inte min iPod med mig - next time (om jag nu utsätter mig för löpband igen)
Miranda: Gulle dig! :D
Det där med hur man upplever tiden under intervaller måste vara ett av världens största olösta mysterier. Och varför bangar man just efter halva, oavsett intervallernas längd? What's up with that? Skrev en kortis om det för snart två år sedan: Tre minuter av oändlighet
Måste som du säger vara huvudet.
Gullfot: Det är nog som när man åker bil. Ska jag åka hela vägen till Strömstad känns det som jag vips är i Enköping. Ska jag till Enköping är det huuuuuur långt som helst.
Kanske jag skulle sikta in mig på 2000-ingar mentalt och stoppa vid 1000. men det är ju också en typ av nederlag. Eller så får jag helt enkelt säga en sak till hjärnan och en annan till benen.
Utomhus finns inga stoppknappar :)
Du är på väg att bli något av en idol för mig. Jag tycker du är så stark! Nu vet jag att du är mänsklig också, och det gör det bara bättre!
Det finns ett jättelätt och enkelt svar och en lika enkel lösning på "problemet":
Du kör intervaller i en fart som gott och väl motsvarar VO2max för dig (förutsatt att du springer 3000m på ca. 11.45) och sen har du JOGGvila i knappt 90-110 sekunder! (el. 300m...) Det är alldeles för kort vila när intervallen haft så hög intensitet! De klassiska norska "4x4min" har minst 3min, upp till 4min vila mellan varje intervall. Ordentlig vila. Jag är inte din tränare men träningsfysiologi och träninglära är inte så rocket science direkt. Vila mer mellan intervallerna så ska du se att du kan genomföra passet och få den eftertraktade träningseffekten som vanligen syftas till med 4x4min: att höja den maximala kapaciteten.
Lycka till! /Frida
jag. känner. igen. mig.!!!!
och nä, vi trycker inte på stop för att vi håller på att dö, eller hur. det sitter i huvudet. men jajaja, det är mycket lättare att springa ute än på band. det finns ingen stoppknapp där, och tristessen bjuder inte in till att trycka på stop på samma sätt heller...
band=tråkigt och extra svettigt och visst har jag gjort likadant, värre t o m. Klivit av p g a rent tristess och gått och duschat istället. Du klev ju upp igen, bra jobbat. Jag tipsar om ett fartleksupplägg jag körde på band i fredags, först lätt proggressivt, jag körde 5 km och sedan avslutar du varje km med en tempoökning på 200 eller 400 beroende på hur jobbigt du vill ha det, tempoökningen kan vara 45-sek snabbare per km än distansfarten mellan fartökningarna. Kolla min blogg för hur jag lade upp det igår. Ett tips bara, jag är känd för att INTE gilla löpband!
Anna: Jag gillar utomhus. det är mer min grej.
Anneliten: Vad gullig du är! Tackar :)
Frida: Jag ska kolla över det där med vilan. Jag har ju kört tusingar på Stadion i 4-tempo med 200 meters joggvila (alt 2 min ståvila) emellan. Antingen är jag inte i samma form som när jag körde dem förut, eller så kanske jag ska vara lite mer förberedd och strukturerad. Skriva upp och genomföra.
Träningsglädje: Nej just så! Jag var ju egentligen inte trött. Dumt infall. urrrk.
Staffan: OM jag tar mig tillbaka på ett löpband igen ska jag köra ditt exempel! Med ipod.
Du är så cool ändå, Mia :) Och fick till ett bra pass ändå. Men det sitter i huvet, så är det. Snart är det dags för mig också att börja köra tusingar och nej, jag ser inte fram emot det...
Skicka en kommentar