Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 30 juli 2009

Träning i Stensvik

mumma för kropp och själ!

Tisdagens tänkta pass ersattes av träff med barndomsvänner och lite rödvin - benen vilade en extradag.

Onsdag: Före-frukost-jogg med sonen klockan 12. Tog det lugnt och tassade 8,3 km i lugnt tempo (5:42-fart) men för hög puls (158/172). Tillsammans körde vi rehab och styrkeövningar med armhävningar, tricepsdips, plankan och benböj. Jag körde rump- och hamstringsrehab, medan Alex körde rehab höftböjare. Härligt att träna tillsammans på altanen med salta havsvindar som svalkade våra svettiga, nytränade kroppar.

Torsdag: Uppvärmning 3,5 km på 20 minuter -sedan Världens-Jävligaste-jag-menar-Härligaste-Uppförsbacke *5. När jag började uppvärmningen hade det precis slutat spöregna. Men vädret hann variera under varje intervall. Backintervallerna:

783 m: 3:59 (163/174)
773 m: 3:54 (167/175)
784 m: 4:10 (165/174)
770 m: 4:08 (164/175)
786 m: 4:04 (164/177)

Sista backintervallen kändes fruktansvärd, stark sidvind och regn som tilltog. Jag ville ge upp - ville inte ge upp - ville ge upp - ville inte ge upp! Bara 100 meter kvar! Hundra jäkla meter. Vad är hundra meter? Jag kan, jag vill, jag orkar. Benhinnorna dunkade, rumpmuskeln stelnade, låren skrek och bröstkorgen höll på att sprängas. Jag ska banne mig upp! Jag ökade, spottade, fokuserade på "fram med höften upp med hakan". Andas in, hitt rytmen, andas ut. Snart uppe - snart! Ökade något och kramade ur den sista orken. När jag nådde toppen och såg sommarregnet som en dimma bland björkarnas lövkronor - där lite sol bröt fram vrålade jag rätt ut - "Wrooooooaaaaal!!" Kom inte på något bättre att säga.

Joggade ner och tackade gubben som satt på förstukvisten i kurvan för bra publikstöd. "Är det redan slut?" undrade han. "Ja, för denna gången!" svarade jag. För den här backen ska jag nog ta och hälsa på igen.

Kärlek.

Snälla - bara ett sista...?

...litet inlägg om Hallsberg.

Pratade precis med Ken (tog tredjeplatsen i herrarnas 6-h på sin ultradebut!) som läst intervjun med Ultralandslagets förbundskapten Kjell-Ove Skoglund:

"//De kortare klasserna sprang stor del under rätt tuffa vindförhållanden. Vad vill du ge för kommentar till respektive klass ? - Då börjar jag med 12h och vinnarna Mats Liljegren och Kerstin Rosenqvist som båda gör resultat i svensk toppklass. Kul att sju st löpare når över 100km och att fyra av dem kommer från nybildade Västerås Löparklubb och med Hans Andersson som topp på 116,9 km. VLK hade kvalificerad support av Mikael Andersson.
I 6 h klassen framhåller jag att de tre på pallen i herrklassen alla gjort goda resultat. I damklassen är jag främst glad att se bredden på resultaten och att vi har två st damer som når över 60 km. Det bäddar för en bra rekryteringsbas för de lite längre loppen i framtiden.//"

Läs hela intervjuen här.

Vinnaren i herrarnas 24h - blev Fredrik Elinder som jag sprang och pratade några varv med, han tog därmed RM-titeln, på damsidan vann Åsa Hällstorp (sprang över 20 mil) - helt fantastiskt!

Det roliga är att det känns som jag känner folket, känner igen dem, morsar på dem - byter några ord. Och så är de liksom en del av Ultraeliten - vänliga, fantastiska människor. Kerstin som vann 12-timmars sprang fram till mig och berättade att hon följer min blogg - vi hejade på varandra och peppade vidare. Grattis till förstapriset tjejen - du var grymt stark! One-big-happy-family liksom.

Nej - nu är det dags att ta tag i långbacken - jag mätte den igår cirka 770 meter. Sjuhundrasjuttiometer. Yummie!

måndag 27 juli 2009

Tack hörrni!

Ni är för goa allihop, tack för kommentarer, sms och pepp.

Jag var besviken, men det var ju kul att få känna på det också. Får ju skylla mig själv lite när jag tar ut segern i förskott och mentalt förbereder sms:et jag skulle skicka till folk jag kände för att imponera på ;). Men jag är ju MarathonMia så jag får hitta på något annat att imponera med helt enkelt.

Det är ju så att den som tränat bäst vinner. Eller den som har en vinnande strategi. Eller den som är mest rutinerad. Eller den som har starkast pannben, eller mest välnoppade ögonbryn...

Det är inte rutinerat att dra på sig mjölksyra och springa med för hög puls första 2 timmarna. Nu har jag testat det. Efter samtal med Staffan så blir upplägget på GAX -"Puls under mjölsyranivån". För min del innebär det att jag ska jogga med en puls under 151. Målet på GAX är att klara av distansen, att faktiskt ta oss hela vägen och i mål. Förra året var det 13 som startade varav 6 kom i mål. Inga damer på 100 miles.

Igår vilade jag, idag blir det promenad. Funderar starkt på ett lågpulspass imorgon, och ett härligt långbackspass på torsdag. Jag är i sommarstugan utanför Strömstad och har en backe som är 550 meter med bra lutning, en sån som Fredrika skulle dregla över. Den ska jag forcera 5 gånger... dumt att inte passa på när jag ändå är här!

lördag 25 juli 2009

Second place is the first loser...

...jag höll inte hela vägen idag. Heller.

Jag ledde loppet i nästan 5 timmar. Tappade sedan vinsten till en annan. Been there - done that. Hur mycket jag än kämpade så räckte jag inte till idag. Hur mycket jag än var mig själv och gjorde mitt bästa så känner jag mig besviken.

Fast det är okej. För första gången någonsin så känner jag besvikelse över ett resultat i en tävling. Jag är inte besviken på min insats - bara på resultatet - och det tänker jag tillåta mig att vara -För Första Gången I Mitt Liv. Jag gillar ju att uppleva - detta är också en känsla - låt mig få ha den... om bara för en stund.

Imorgon är jag glad och nöjd igen. Sov gott folks!

fredag 24 juli 2009

Den ständiga tvåan...

nu kanske det är dags att bryta sviten!

För vem vet - fem dagars vila och febrighet, nu glatt tillfrisknad, kanske leder till förstaplatsen imorgon! Eller var det ett träningspass inför GAX - imorgon är det min kropp som bestämmer! (för hur var det nu - ultra för mig är ingen tävling - jomentjena!)

Jag uppdaterar bloggen från Hallsberg eftersom jag shoppat mobilt bredband och inte haft tid att läsa eller uppdatera bloggar så här sista dagarna innan min enda S.E.M.E.S.T.E.R.V.E.C.K.A

Kan du inte hålla dig så går det att följa loppet via www.jogg.se

Jag kommer ha all tid i världen och tänka på er alla sköna bloggläsare.

torsdag 23 juli 2009

24 timmar i rörelse - häng med!

Datum: 4-5 sept 2009
Var: Ursviks Extremebana 15 km, Sundbyberg


Välkommen på en utmaning som alla klarar av! Målet är att vi gemensamt kommer att hålla oss i rörelse under 24 timmar. Vi kommer att varva löpning med gång (1 timmes löpning – 2 timmars gång) på en 15-kilometersbana. Gruppen ska tillsammans se till att hålla sig i rörlse och ta sig framåt, farten är ointressant – likaså distansen, men det lär ju bli en och annan kilometer. Här gäller det att jobba mentalt i grupp. Vi kommer att dela in oss i små grupper som får hålla koll på bana och tid med rullande schema.


Start fredag den 4 september klockan 18.00 och avslutning lördag 5 september klockan 18.00.

En bil kommer att stå parkerad med de förnödenheter du väljer att ha med dig – denna passerar vi varje 15 kilometer. Här kan du även förvara extrakläder och skor. Att ha med sig vätskebälte och powerbar under Rörelsen är att föredra. Pannlampa eller ficklampa kan behövas nattetid.

På morgonen kommer det att serveras frukost med kaffe, the, smörgås och yoghurt.

Anmäl dig till: 24timmarirorelse@gmail.com
Avgift: 50 kr som betalas vid start.

Detta är ingen tävling utan en gemensam övning – En för alla – alla för en! Vi håller en fart där alla hänger med. Mer detaljer kommer i bekräftelsen.

Välkommen!

På träningsfronten inget nytt...

...men på planeringsfronten har det skett massor.

Att vara febrig och inte kunna träna ger mertid. Mertid ger mer tid åt tankeverksamhet. Det kan dessutom tänka sig att det satt sig en liten förkylningsbaskilusk på huvudet för det jag har finulat på är inte direkt normalt

1. "24 timmar i Rörelse" - en liten utmaning som Bruno kom på och jag slängde mig handlöst in i.

2. Anmält mig till FootRally 2010 - där jag ska kicka rumpa

3. Planerat kilometer för kilometer för GAX100 miles.

Nu återstår 2 dagar till Hallsberg, undrar om jag hinner hitta på mer tokigheter under tiden eller låter hjärnan fokusera på jobbet istället....

onsdag 22 juli 2009

Jag är så het!

Skit också.

Jag är febrig, har huvudvärk och nyser. Tredje dagen i rad nu. Inte ont i halsen. Det har inte hänt sedan Dackefejden (1542-43) att jag varit krasslig (peppar peppar ta i trä).

Nu är det häxbrygder och frukt som gäller - för klockan 12 på lördag är det jag som står startklar på Hallsbergs 6-timmars. Pigg fräsh och så där pratglad som vanligt.

tisdag 21 juli 2009

Hallsbergs ultraweekend

Jajusstdet! Jag ska springa Hallsbergs 6-timmars på lördag :)

Då går Ultraweekend i Hallsberg! Mange från klubben springer RM i 24-timmars, men vi är en skön skara bestående av Tone, Anders, Ken och lilla jag då som ska springa lite kortare tid. Evelina är på plats och hejar förstås.

Innan jag kom på galenskapen att springa GAX den 15 augusti var planen att återta min plats på Top 20-listan för 6-timmars. Nu har jag ändrat strategi och tar det som ett träningspass inför istället. Jag har lovat att springa i 2 timmar med Ken i 5:30-tempo - sedan gå på känsla, njuta, kuta och fundera. För det hinner man under de återstående 4 timmarna. Och njuta av buffébordet för ultralöpare :)

Jag blev intervjuad och presentationen finns på hemsidan under "Profiler / Maria Thomsen"

måndag 20 juli 2009

Mia GPS:en Thomsen

Jag springer nästan alltid fel. Och tydligen får jag andra att göra detsamma!
Igår skulle jag köra ett kortare långpass med en kompis. Vi valde hans hemmabana - där han kutat en miljard gånger. Jag babblar som vanligt på och plötsligt är vi inte i löpspåret längre utan på en golfbana. Vi letade oss ut genom högt gräs, in i en skog, fann en stig och förlitade oss på hans väderstreckskänsla. Inte min. För i sånna fall skulle vi varit kvar i skogen/på golfbanan/på E18/på-väg-åt-fel-håll. Hur fick jag polaren att tappa spåret? Ska det alltid vara så att jag springer fel? Jag brukar se det som en bonusrunda och att jag får se nya saker - men om jag får den mest rutinerade löparen att tappa spåret på hemmaplan hur ska jag då överleva GAX? Hur mycket mer får jag se av Skåne än de nödvändiga 16 milen?

Fick ihop 17,54 km på 1:40:41. Blandad terräng. Gillade terapin i det höga gräset (Det finns inga ormar, jag stukar ingen fot, det finns inga ormar, jag stukar ingen fot...)

söndag 19 juli 2009

Comeback på nordic Military Training!

Vilken härlig känsla!

Under sommaren kör NMT 2-timmarspass varje lördag med start klockan 10.00 bakom Östermalms IP. På grund av tävlingar och långpassträningar har jag missat flera helger, och nu var det äntligen dags.

Efter två dagars vila i Paris och London ville de flygplansstela benen rusa-runt-i-buskarna igen. Jag frågade Bruno innan vad vi skulle köra och han lovade mycket löpning, inga kladdiga skor - inget blött. Jag valde mina nya Axics 2140 som jag ska köra GAX med.

Det var varmt och strålande sol när vi möttes upp. Vi var 11 som skulle köra varav 6 var nya. Då planerade Bruno snabbt om passet och utsåg mig till Ankare (hjälpreda och hålla-koll-påare). Nykomlingar brukar få smaka på lite bus (diken, träsk eller bad) Vi värmde upp och körde jägarmarsch bort mot ängen vid Stora Skuggan. Här fick vi göra lite olika förflyttningsövningar som att gå Apa, gå på alla fyra baklänges, dra oss fram med hjälp av bara armarna och vicka oss fram i sidled. Jag var rätt kass på dessa övningar, men det är jag ju alltid i början på passet. Jag hade dessutom korta löpartajts, linne och inga handskar. Bara därför ville jag leka lite cool och valde att köra mina övningar där det fanns mest tistlar och taggiga blad...

Vi förflyttade oss till Amfiteatern och körde övningar uppför bänkraderna. Jämfotahopp upp 50 gånger, armhävningar, tricepsdips, fler benövningar, statiska armhävningar - now we're talking. Det här grejade jag galant.

Dags för mer löpning. Som ankare höll jag antingen täten eller höll mig längst bak. När vi kom fram mittemot Fiskartorpets hoppbacke och bara den lilla insjön låg emellan gav Bruno mig ryggsäcken med vatten så att jag kunde jogga runt till slutet av backen - de andra skulle simma över. Mina nya Asics gillade idén och joggade raskt iväg (eller raskt och raskt - myggen hann smaka på mina ben i skogen). Efter detta körde vi branta backintervaller där jag försökte lära ut lite backteknik. Nya Helena lyssnade och körde rätt - hon grejade alla fem utan problem - killarna brände på och var slut efter två. Själv orkade jag alla - även om det gick lite långsamt.

Sista intervallen upp körde vi två och två - här ropade Bruno "Vänd!" då skulle vi stanna och köra grodhopp nerför tills han ropade "vänd!" igen och vi fick fortsätta uppför. Det sög skönt i låren. Lagom till mjölksyran hade lagt sig var det dags för spurttävling och jag utmanade Jojje. Han for iväg som ett skållat troll och jag försökte hänga med, när 30 meter återstod fick jag nya krafter och sprang om honom - kom först till stenen och skulle egentligen bara behövt göra 10 armhävningar, situps och benböj mot hans 20. Jag tog fem av hans så tillsammans körde 15 av varje :)

Efter detta var det dags för förflyttning igen. Jogga, löpa, rusha - och vips hade två timmar gått. Härligt pass som var riktigt varmt! De 3 liter vatten som Bruno tagit med sig gick snabbt åt efter en timmes träning. Jag kände mig stark och känslan efter 2 timmar var att jag skulle kunna greja 2 timmar till. Det är ju det jag tränar för - att klara mer inte ta ut mig totalt. Jag tror att denna funktionella styrketräning kommer att vara superviktig när jag ska springa 16 mil om mindre än en månad.


torsdag 16 juli 2009

Det här med tider...

...alla frågar mig "Hur snabbt sprang du?" istället för "Hur långt?"

Och jag har blivit lite irriterad. Kanske för att jag just inte springer snabbt. Jag springer lagom. Men jag springer längre än de som frågar. När jag berättade om 12-timmars för en gammal kollega undrade han genast - "Vilket tempo höll du?". Öh? När? När jag sprang? När jag promenerade? När jag sov? På ett sånt lopp är det ju distansen som räknas.

Jag försökte ursäkta löpfarten och berättade att det är okej att gå. Ursäktade? Jag ursäktade mig själv för att jag inte sprang snabbt. När mitt eget mål är att springa långt. Grrr vad irriterad jag blir på mig själv.

Hopppar glad i hågen in i taxin klockan 5 imorse, snackar lite skit med taxichaffisen om tjänsteresor och träning. Han springer marathon med sin fru. Jag frågar direkt "Hur snabbt?" Jag inser att det är en måttstock. Antingen så får jag acceptera frågan i framtiden eller låta bli att ställa den själv.

Varför frågar man egentligen?

Smaka på min egen medicin

Jag har hållt riktigt låg profil sedan helgen!

Som straff för mitt beteende har jag tonat ner mig något. Jag fick ju inte ens Micke att spy i tisdags... hehe. Igår packade jag väskan och begav mig till gymmet på första gången sedan tidig vår. Där körde jag först 1 timmes BodyPump och lät instruktörstjejen pusha, peppa och utmana mig. Jag löd order, genomförde passet, lyssnade på teknik-knep. Efter detta petade jag in en timmes BodyJam med jazz, house och ... ja-vad-var-det-nu-igen-för-dans? Instruktören är grym dansare och stämningen var hög. "Är ni med gänget?" fjösiga svar. "ÄR ni MED gänget" Jorå... "ÄR NI MED GÄNGET!?" "Självklart!!" Dansade loss så att svetten sprätte omkring mig (från hästsvansen förstås). Jag höll till och med låg profil i oklädningsrummet - kommenterade inte den extremt snygga tatueringen en tjej hade (som jag vanligtvis skulle gjort).

Nu är det två dagars ofrivillig vila i Paris och London. Jobb, jobb, jobb.

Samtidigt undrar jag hur bra det är att tona ner sig totalt - suddar jag ut mig själv? Eller samlar jag på hög och sprider glädje (läs irritation) som bara den när straffperioden är över?

Time will tell.

Att bli peppad och pushad var riktigt kul - den medicinen var inte så bitter. Drivkraften sitter ju i en själv liksom, det är bra när någon annan visar hur jag ska ta fram den! :)

onsdag 15 juli 2009

Push it to the limit!

Spyfys upphöjt till två.

Spyfys 1
I lördags på Muskö gick det ett 5-kilometerslopp innan mil-loppet. Det pågick när jag Maria och hennes pojkvän skulle värma upp. Vi småjoggade bort till den avslutande, långa, branta backen och hejade på folk som tog sig uppför - de såg helt slut ut. När vi joggat ner för halva backen ser jag två tjejer och en kille i 17-årsåldern som precis ska springa upp. Jag vrålar allt vad jag har "Kom igen tjejer - ni klår honom! Brudar är segare! Ta honom!!!"

Ena tjejen blev sur och började promenera direkt, den andra satte av uppför. Killen blev taggad och kutade allt vad han orkade. Jag och Maria sprang ner och anslöt med tjejen "Bra! upp med hakan, kortare steg, fram med höften!" Killen springer (tokspurtar) ungefär 150 meter och slänger sig handlöst in vid högra dikeskanten där han skrämt ligger och kippar efter andan. Tjejen springer på fint och flåsar högt "Jag orkar inte, jag har svårt att andas, min pappa kommer att skratta åt mig" Vi peppade vidare "Du är grym, pappa blir stolt, du ska banne mig greja hela backen springandes! Kom igen - kolla killen orkar inte!" När vi passerat killen får han nya krafter, slänger sig ut i backen och tokspringer tills 10 meter återstår till toppen, där slänger han sig handlöst in i skogen igen och spyr.

Tjejen har nu fått fin fart och lyder våra tips. Meter efter meter lägger hon backen bakom sig. Med skrämda ögon tittar hon på sin killkompis och vill hoppa in och hjälpa honom "Är du galen?" skriker jag "Nu har du ju chans att klå honom! Det är så lite kvar. Spring! Spring för bövelen! Spring!" Jag och Maria med pojkvän gick och kollade så allt var okej med grabben. Han återhämtade sig snabbt och joggade in i mål och fick vatten att fräsha upp sig mig.

Oups. Maria och jag kollade på varandra - hade jag pressat för hårt? Ibland är jag bara för mycket.

Spyfys 2
För första gången på mycket länge är jag helt ledbruten, stel, träningsvärksdrabbad av ett kvalitetspass. För första gången på mycket länge tog jag ut mig totalt. 8*800 meter kuperade intervaller. Lade till extra kilometer till och från Zinken och fick totalt ihop 19 km löpning. Supernajs. Micke ville att jag skulle pressa honom sista varvet för att se om jag fick honom att slänga sig i en buske och spy. Jag lyckades inte. Ibland kan jag vara helt normal.

söndag 12 juli 2009

Utan Garmin försmäktar jag på denna ö.

Åkte förvirrad iväg till Muskö med GPS-klockan hemma.

Oj vad tomt det ser ut på vänsterarmen!

Bästa tänkbara uppladdning inför Musköloppet bestod av tjejmiddag med skitsnack och höjdarfrukost med massor av energi. Lördagen skulle bli en fin löpardag.

Muskö var överfullt med bilar, löpare, knattar, familjer och ö-bor. Anna Rahm syntes inte till så vi blev lite förväntansfulla - kanske skulle Rebecca kamma hem guldet för IF Linnéa? Då dyker givetvis snabba löpare från Spårvägen och Huddinge AIS upp. Rebecca tog en fin bronsplats :)

Själv hade jag tänkt springa med Tone först, eftersom jag glömt min Garmin och hon är en levande takt-klocka. Men precis innan start kom vi överens om att springa själva. Jag drog iväg i min egen fart - tänkte att Jag går på känsla idag. Vilket jag gjorde. Jag lät mina blommiga Asics Noosa suga tag i underlaget och skjuta mig framåt så fort det var hårt underlag. Jag lät benen pinna på i nerförsbackarna och jag tänkte på tekniken i uppförsbackarna "Jag är från IF Linnéa - jag skyr inga backar!" Och backar är det gott om. Efter 7 kilometer kom vi till den ojämna ängen där det känns som om man springer på en tjockmadrass från skolgympasalen. Det var lerigt och blött, de flesta sprang bredvid utom jag som klaffsade rätt igenom "Jag tränar ju Nordic Military - jag skyr ingen lera!" Hela tiden fick jag springa på känsla eftersom klockan låg hemma. Jag hoppades hela tiden att jag skulle slå förra årets tid... men hade ju sagt att det bara var träning...

Den sista backen...
...är lång och brant. Några hundra meter innan denna backe springer en man i 50-årsåldern förbi mig och säger "Inte ska du låta en sån här gammal gubbe klå dig!" och drar vidare. Jag samlade energi, lät honom hållas, lät honom trötta ut sig. Han sprang ikapp en kille i 30-årsåldern och en annan kille som jag bara uppfattade i periferin. När backen började såg jag IF Linnéas hejarklack uppe på toppen. Jag sköt fram höften, hittade rytmen i steget, använde mina armar och sprang förbi periferi-killen, tog sikte på "gubben". Andas in-ett-två-andas-ut-tre-fyr... steg för steg kom jag närmare. Upp med hakan, snart förbi. Linnéa-gänge fick syn på mig och började vråla "Mia -Mia - Mia -Mia". Jag tog all den kraft jag hade kvar och drog förbi gubben och killen, jag ökade takten så att det var svårt att få luft. Jag fortsatte framåt - sprang, sprang, sprang. Ingen skulle få komma förbi mig! Efter helvetesbacken lutar det nerför i 150 meter in i mål. Jag hann inte återhämta andan utan sprang på vilja - adandes med övre delen av lungorna - trodde jag skulle sprängas - men höll måttet. In på tiden 49:42! Förra året sprang jag på 52:22. Jag är grymt nöjd! Det gick ju att försmäkta utan klocka!

Efter detta kammade IF Linnéas ena stafettlag hem segern och fick med sig den här fina pokalen!



Traditionsenligt åt vi sedan Spaghetti Bolognese hemma hos Bröderna Coach's mor och make Ludvig. Han har skrivit boken "Spring för Kärleken och Livet" - och höll ett alldeles förträffligt anförande för oss 20 Linnéaner :) - sådant samkväm tror jag inga andra klubbar har!

torsdag 9 juli 2009

Veckans IF Linnéa-träningar

Jag går inte bara omkring och funderar, jag tränar lite också.

Tisdag:
Annorlunda intervaller på bana - Zinkensdamms IP. Efter 4,5 km uppvärmningsjogg och löpskolning instruerade Erik oss till följande intervaller:

Block 1
1*1600 meter = 1600m (4 varv på banan) 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 2
2* 800 meter=1600m, 30 sek vila mellan intervallerna. 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 3
4*400 meter=1600m, 30 sek ståvila mellan intervallerna. 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 4
8*200 meter=1600m, 30 sek ståvila mellan intervallerna. Sedan slutkörd.

Eftersom jag låg efter med jobbet hakade jag på uppvärmningen och de första två blocken, cyklade därefter hem och jobbade bort min arbetsprestationsångest.


Torsdag
Medelhård distanslöpning: 7 km på 35:43. Snitt 5:06/km. Löpskolning och styrkeövningar för överkropp och core: armhävningar, dips, rygglyft, situps och plankan.

På lördag ska minst 16 Linnéaner invardera Muskö och springa Musköloppet (10km) - givetvis har vi vår hejarklack Gose-Kattis och Supporter-Evelina på plats! Men först ska jag köra en morgonjogg med Ken och leta upp hans löpform som han säger sig ha tappat någonstans.

Livet är en tävling

Sometimes you win - sometimes you lose!

Det viktiga förberedelserna inför det stora som ska hända, att plugga, hitta rätt job, putsa på sitt CV, tävla mot andra om Det Där Speciella Jobbet – att sticka ut i mängden, vara lite mer. En tävlan. 5 kvar, putsa lite till, visa upp fjäderskruden och plussa på. 3 kvar. Kolla in konkurrensen, tona ner svagheter, lyfta fram styrkor. En tävlan. 2 kvar. Våga visa mina svagheter och att Jag Är Medveten Om Dem. Jobbet är fantastiskt och Jag Vill Ha Det.

Vem kommer först? Du och jag siktar in oss på kön i affären, den som är kortast – det står bara 4 personer där och i de andra kassorna står det 5. Vi utmanar varandra genom att kolla avstånd, mängd varor i korgen och distansen kvar till kön. Vem kommer först –Du eller jag? Vad är viktigt? Att vinna eller att tjäna 2 minuter? Du utmanar mig. Den lilla utmaningen är fantastisk och Jag Vill Ha Den.

En liten känsla långt där inne, som växer och växer. Att sticka ut i mängden igen, att pocka på personens uppmärksamhet. Duger jag? Räcker jag till? Fler är där och konkurrerar, burrar upp sina fjädrar, visar sig värdiga. En tävlan. Tävlan går parallellt med känslor och förnuft. Vad blir nästa drag? Ska jag vara strategisk eller följa mitt hjärta? Vad är rätt och vad är fel? Du och känslan är fantastisk och Jag Vill Ha Den.

Att ha ett mål, att träna, fokusera och planera. Att se till att genomföra passen – förbereda kroppen för det som komma skall. Att tävla. Inte mot andra men mot mig själv. Mot tiden. Till målet. Hur ska jag ta sakerna på vägen? Musköloppet, Hallsbergs 6-timmars och alla Tjänsteresor? Som träning och vila? GAX kom hastigt på, lite som kniven på strupen, men jag ska genomföra – vad är det värsta som kan hända? Jag får bryta och ringa taxi. Jag älskar det galna och jag känner mig stark. Jag är förväntasfull och nyfiken. Ge mig utmaningen Jag Vill Ta den!

Sometimes you win - sometimes you lose.

tisdag 7 juli 2009

I saw the sign...

...that opened up my heart* – I saw the sign. *)(eller ska det vara eyes?)

En gång ultralöpare alltid ultralöpare. För mig ligger utmaningen i att springa längre. Och längre. Och längre. Det får inte ske för snabbt utan jag lägger till 1-2 mil åt gången. I långsamt tempo. Målet för i år var egentligen 10 mil i sträck – men WTF – mål är till för att nås, spräckas, ta sig förbi. Utmanas. Förlängas.

Jag ville köra GAX 100 miles nästa år, men Fredrika informerade mig snabbt att det är sista året det går. What to do? Att vela är inte min grej. Eller jo. Eller nej. Eller äsch jag vet inte. Jag har varit orolig att jag inte ska klara distansen men rätt var det är så får jag små hinter, ser små tecken som liksom hamnar i mitt knä, på min hornhinna och i mitt öra. Jag fick reda på att det officiella resultatet från Trollhättan blev drygt 9 mil - och det finns ju mer krut i benen... så kanske, kanske.

Jag har medvetet inte surfat in på GAX hemsida och kollat. Eller jo, jag gjorde det för två veckor sedan. Efter det har tecknen visat sig gång efter annan. Jag vill inte köra loppet själv och hade funderingar på att haka på Fredrikas 50 miles, men sedan började Staffan så smått fråga om 100 miles. Kan han, så kan jag. Vi började chatta lite om vi skulle anmäla oss eller inte. Till slut sa jag ”Vi kan väl diskutera det på vägen till Strömstad?”.

Vi pratade lite löst om vad som kunde vara svårt (navigering och hitta i Skåneland, vad som ska vara i Drop-bagsen, hur trött blir man på natten...?). Sen dök frågan om vilken distans vi skulle välja, samtidigt passerar vi en skylt STRÖMSTAD 160km. Klart vi skulle köra 100 miles om vi anmälde oss. Nattlöpning och 8 mil avverkades ju i Trollhättan. Det var det första tecknet. Det andra tecknet var en registreringsskylt på en bil med GAX (eller var det en Polsk transportbil och bokstäver i texten...). Alla skämt vi sedan drog var inte riktigt hundra – alltså blev distansen bestämd. HUNDRA MILES – drygt 16 mil. Det första vi ser i sekretariatet i Trollhättan är inbjudan till GAX i augusti. Ett tecken!

Jag berättade detta för några stycken i lördags och framför mig springer arrangören för GAX. Han ger mig massa information och säger att jag grejar det galant. Hur svårt kan det vara liksom? Om inte det där var ett tecken så är ingenting det.

Jag är anmäld. Självklart tog jag den fulla distansen 100miles. Och jag är skiträdd.

måndag 6 juli 2009

Imponerande!

Att övervinna rädslor, stora som små, är en inre fight som imponerar stort på mig!

Den här gången handlar det om en modell större. Att springa 5,5 mil när ens distansrekord är milen är en stor bragd. Det var så många som inte sprungit särskilt långt, men som laddade, var nervösa, skaffade vätskebälte och planerade inför lördagens Hornstull-Järna.

Det är det perfekta träningsloppet eftersom det finns möjlighet att hoppa på och av ungefär var 5:e kilometer. Detta ger en trygghet. Och kanske en liten morot. Precis som på varvlopp styrk nämligen tävlingsskallen, så när det känns motigt och tröttsamt så kan man hoppa av, men när tunnelbanestationen är där så poppar följande tanke upp "Bara en etapp till". På detta sätt transporterade sig 75 löpare fram genom förorterna mot Järna.

IF Linnéas Ultradrottning (hon med totalfokus) hade som vanligt fixat med GPS-kartor till Garmin, tydliga skriftliga instruktioner och vägbeskrivningar. Bara att ge sig av på äventyr.

Jag körde på känsla och tänkte hoppa av om kroppen sa ifrån efter förra helgens långlöp på nästan 9 mil. Därför delade jag och Tone på gruppledarrollen. Jag kände mig pigg och stark så jag hängde med hela vägen - hur skulle de annars få till sin bonusrunda på Sörmlandsleden. Jag springer alltid fel :)

Imponerande!

Fredrika: För hela arrangemanget och för att hon fått mig att springa ultra.

Tone: Tjejen har en farthållningsklocka inbyggd i kroppen. Vi enades om 6:30-tempo (även om Peter började bråka om 6:45-fart) vilket hon höll hela väge tills vi skulle på Sörmlandsleden.

Vår grupp: som inte tappade humöret, eller åtminstone inte visade det på hela vägen. Att vi väntade in alla så vi skulle komma fram tillsammans. Ultragemenskap.

De 58 som sprang hela distansen: Fantastisk siffra.

Fredrik, Anneli, Katarina och Leffe från NMT: Ni rockar! Helt otroligt att komma hela vägen! Fantastisk ultradebut vänner! Några har tydligen anmält sig till Stockholm Marathon nästa år... ;)

Linnéaner: En hel drös klubbkamrater satte distansrekord och gjorde ultradebut. Daniel lyckade hänga med i det långsamma tempot och fullfölja - han är annars känd för rugbyöppningar i springfart...

Oskar: Sprang i Fivefingers hela vägen. De är lämpade för kortare sträckor och inte terräng. Varje steg längs grusvägarna var en smärta, fotsulorna släppte nästan foten. Jag har aldrig hört så mycket svordomar, eller sett så mycket jävlar-anamma som han visade den sista milen. Han vägrade byta skor med mig och sa "Har jag varit så här dum, ska jag banne mig vara en idiot hela vägen!" Jag utnämner Oskar till Veckans Viking.

Loppets häftigaste: Jag sprang och pratade om "tecken" kring GAX100 miles och snett framför mig säger en kille "Hej! Jag heter Stefan och arrangerar GAX - du kan ställa hur många frågor som helst om upplägget". SCARY...

lördag 4 juli 2009

Born 4th of July!

Det var hektiskt på Ultraförlossningen idag!

Förra året när jag gjorde min ultradebut på Hornstull-Järna var det 25 startande. Idag var det 75. SJUTTIOFEM!

Vi delade in oss i 3 fartgrupper där jag och Tone ansvarade för mellangruppen. Löpning i 6:30 -tempo. Vi var 23 i vår grupp, sen tillkom någon under tiden och någon hoppade av - men vi fick med oss 20 stycken hela vägen till Järna. 55 kilometer och 700meter! En efter en satte distansrekord. Den första gruppen, med snabbfotingar, hade 17 avslutande. Hur många som kom i mål av den sista gruppen vet jag inte - men jag har kollat upp så mina nmt-vänner kom med allihop vilket de gjorde! Längre inlägg med bilder kommer imorgon.

Grattis UltraSverige - idag har det fötts många vackra ultralöpare!

fredag 3 juli 2009

Run och After Run.

Torsdag, stekhett och IF Linnéa = najs.

Jag har kännt mig superirriterad, nästan varit jetlag och haft problem att äta normalt sedan Trollhättan. Egentligen borde jag väl ha styrt in sömnen på 8 timmar, bara ätit snäll mat i små doser och tagit det lugnt i veckan.

Det är så mycket jag borde.

Men i fint Mia-manér klämmer jag in hur mycket som helst! Slopar sömnen, fyller på med felaktig mat, men är åtminstone smart i min träningsåterhämtning. I tisdags cyklade jag 2 mil medan klubbkamraterna körde 800 metersintervaller och igår var det dags att snöra på sig löpardojjorna. Benen var oförskämt pigga och träningsupplägget var 15+15+15+15, där den första kvarten är uppvärmnin, den andra kvarten ska gå lite snabbare än komfortzon, den tredje kvarten ska gå så fort så att man nästan svimmar - sedan är den sista kvarten nedjogg och återhämtning.

Jag insåg direkt att jag inte skulle kuta någon kvart i 4 minuterstempo - jag vill inte gå sönder. Jag såg snabbt till att hitta någon som behövde pepp/piska - kvällens måltavla blev Carina :). Hur det gick får ni läsa här.

Efter avslutat pass doppade sig några i vattnet, jag doppade bara benen, sedan tog vi en After-Run-Beer iförda löparkläder på kvartershaket vid Zinken. Vi var 22 som tränade och säkert över 30 som var ute och ölade tillsammans. Det var en superskön känsla med samhörighet. Löpningen gick jättebra och jag känner mig återställd för att kunna leda en av grupperna tillsammans med Tone i morgon när vi tar Hornstull-Järna.
Långsamt, långsamt jobbar jag bort mitt dåliga humör.

torsdag 2 juli 2009

SuperWoman becomes human again.

Mina inlägg är alltid så förbenat positiva. Just nu är inte jag positiv. Jag är skittrött, supergrinig och känner mig som den mest misslyckade personen i världen. Fullt normalt. Alla har väl varit där någon gång. Den där känslan av ful, fet och tråkig.

För jag är inte mina prestationer. Jag är Mia. Så fort jag hoppar ur SuperWomandräkten blir jag dödlig, känslosam och normal. Och jag tänker tillåta mig att vara det. En liten stund. Sen är det dags att damma av dräkten, dra på mig den och komma igen. Typ ikväll.

Fast det förstås - när jag tänker på Ultrahelgen som var så ler jag stort och blir varm i hjärtat igen. Fast det är ju bara en liten del av MarathonMia.

onsdag 1 juli 2009

Det här med att springa långt...

...och vara en del av ultragemenskapen är en alldeles speciell känsla!





Att springa långt är olika distanser beroende på person. Det kan vara 5 kilometer för en och 5 mil för en annan. Men att lägga till distans till det man redan klarat av är alldeles galet härligt. Jag känner mig i alla fall superduktig varje gång jag lägger till en kilometer!


Känner du för att testa så är det bästa tillfället på lördag! Då arrangerar IF Linnéas Ultradrottning Hornstull-Järna för andra gången. Kolla info på hemsidan!


Förra året debuterade jag på det träningsloppet. Mitt i skogen passerade jag marathondistansen tillsammans med bland annat Christian Ritella. Det kändes stort.


Alla som kan jogga 5 km kan vara med. Möjlighet att hoppa av och ta tunnelbana eller pendeltåg hem finns var 5:e kilometer ungefär. Det är störtskönt! Jag lovar!

Välkomna!

Viktig fakta Trollhättan 3-6-12-24-timmars

Banlängd: 1096 meter

Antal 24-timmarslöpare: 55

Antal 12-timmarslöpare: 22

Antal IF Linnéner: 4

Antal bloggare: 5+

Mysfaktor: 6+

Arrangörer: K-G Nyström, Vi som Springer.

Resultat: Osäkert - förra årets resultat är ännu ej offentligt :)

Nå-tå-test: Halvbra

Puls: Medel 132

Sträcka: 89 9någonting

Garmin: Höll hela loppet! yey

Bästa pepp: sms, bloggkommentarer, alla som sprang

Sämsta pepp: att sätta orimliga krav och hela tiden påpeka dem

Bästa Mia-grejen: Att jag ignorerade ANDRAS krav och gav järnet

Ögonbryn: irriterade mig på ett som höll på att växa ut...

Flätkoll: Missade totalt

Powernap: 25 minuter

Vann: Nya ultravänner. Nytt pb på distans. En silverplats

Saknade: smala vrister och en prins att ringa och få pepp av

Tråkigaste: Dammiga Asics 2140 :)

Roligaste: Farten efter powernapen!

Finaste: Soluppgången vid badviken

Härligaste: Klubbkamraterna och Bloggpolarna

Coolaste: Fever och Åsa

Hetaste: Saras skavsår efter brallorna - det brände. (och mina värmeutslag på fötterna)

Minst coolaste: Killen som gick och hulkade bakom mig

Äckligaste: Hamburgaren på MAX på hemvägen, magen processar den fortfarande.

Mest imponerande: Snabba Fötter och Snorkfröken

Gladast: JAG! För jag är JAG och det tänker jag vara några mil till!

Konstigast: Att inte kroppen var så snabb nattetid