Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 30 oktober 2008

Att vända något tråkigt till något kul

Denna tråkiga viloperiod har plötsligt guldkantats!

foto: Mikael Gustavsen. Publicerad i boken "Muscle - Action - Quality"


Jag har antagit armhävningsutmaningen mot Magdalena. Dessutom ska Bureborn och jag fajtas om löpstyrka, löpstretch och löpskolning. Hursomhelst är det skoj att peta in detta i vardagen. Nya rutiner – nya utmaningar. Jag ska vinna. Jag ska vinna. Jag ska vinna. Satan i gatan vad stark jag kommer att bli!

Eller så är det bara ett tappert försök att ignorera att jag ska köra Tjejvasan och inte kan åka skidor. Typ Sticka-huvudet-i-sanden-syndromet och toklåtsas att jag inte är anmäld…

onsdag 29 oktober 2008

Hur svårt kan det vara?

Det är väl bara att få in rutinerna!

Jag har ju den smått irriterande ikonen ”Hundred-push-ups” här intill. En utmaning att klara 100 armhävningar på 6 veckor. Utmaningen har liksom stannat som en logga här på bloggen, jag klarade 4-5 omgångar och ligger således på vecka 2 efter snart 7 veckor.

Det är egentligen inte snack om att inte ha tid. Jag glömmer helt enkelt bort. För mig gäller ”Planerad träning är träning som blir av”.

Därför anmälde jag mig till utmaningen på Nix blogg där det ska utföras och redovisas löpstyrka, löpskolning och löpstretch fram till Stockholm Marathon. Fuskredovisar man får man brinna i helvetet. Jag ska banne mig vinna den där utmaningen. Jag kommer vara så löpskolad att jag kan ställa upp i Tiotusenkronorsfrågan, så grymt stark att mina vader kommer att vara hjärtformade när de visas i pumps framåt våren och så in i bövelen välstretchad att jag kan slå knut på mig själv.

Så hur svårt kan det vara? Det är bara att planera in och genomföra!

tisdag 28 oktober 2008

Luft under vingarna. Luft under fötterna.

Framförallt härlig oktoberluft i lungorna!

Med en hel veckas löpvila satt dagens IF Linnéaträning som en smäck. Blött i mark och mörkt i spår. Årstaviken runt i ett makligt tempo. Hakade på Ultraschmultra och Annika i en Ultraskön uppvärmning. Prat om att springa långt eller snabbt satte spinn i skallen. Nästa år ska jag springa långt och långsamt, kort och snabbt. Och så lite mittemellan.

Klaffsade fram på mörka, oupplysta vägar vid Årstaviken tjattrandes med Helena. Vi sprang ifatt Ingrid och Linda vid Skanstull och fortsatte med Berlin Maraton som samtalsämne. Klämde vår tunga tanto-backe och styrde mot klubbhuset. Snack om lag till Tömilen. Tog sedan 3 kilometer jogg hem.

Totalt 12 kilometer i makligt 6-minuterstempo. Löpsnack, pepp, utmaningssnack, divalater, leriga löparskor, reflexväst, svett och mössor. Löpning i kvadrat - precis så härligt som jag vill att det ska vara!

Ken tyckte att jag var en fegis som inte vågade ta Söder Runt i snabbtempo, jag kontrade med att ta honom på ryggen på torsdag när jag kör armhävningar... fast då hade jag glömt att jag ska till London och jobba just den dan... attans otur :-) Framförallt för Ken som får köra armhävningarna själv.

måndag 27 oktober 2008

Nu börjar jag bli lite löpsugen...

vill passa på medan löven är kvar på träden.

Det känns som jag knappt kört någon höstlöpning alls. Ingen riktig i alla fall. När jag tränar med IF Linnéa är det ju sent och mörkt. När jag springer med Sussie så tjattrar jag hela tiden. Visst njuter jag av att få komma ut på lunchen, men jag har varit så totalfokuserad på Sussies teknik och att prata tips så rundan har liksom försvunnit i ett nafs.

Jag vill ha den där sköna, långa, långsamma höstturen när jag kan filosofera i min ensamhet och njuta av färger, dofter och luft. Helgerna har gått åt till lopp där fokus har varit driv.

Så innan det är dags att spendera mer tid inne på gymet än ute i naturen bara måste jag få till ett långt skönt pass.

Status Sätesmuskel
Har ännu inte tagit någon Voltaren (inte hunnit köpa), men har stretchat och kört rehab både lördag och söndag. Idag känns det mycket bättre. Naprapattid bokad.

Status Inspiration
Jag hämtar massor av inspiration från alla härliga bloggar, men har bara varit Internetuppkopplad i 12 minuter denna helg - varav 9 minuter spenderades på att betala räkningar - grrrr. Alltså är inspirationsnivån låg. Ska läsa ikapp mig ikväll!

Status Utmaningar
Har nog tänkt att springa Tömilen i november. Men känner inget tävlingsfokus - mer en kul grej liksom. Jag har fullt med utmaningar i det dagliga livet för tillfället så jag balanserar över lite energi dit. Var sak har ju sin tid. Kanske mina tånaglar på pektårna blir glada och växer ut om jag håller mig lite lugn och ifrån det hårda nötandet i tävlingsskor.

Status Knas och otippat
Idag har jag köpt en ny lägenhet.

lördag 25 oktober 2008

Slagsida när det är stormigt?

Och slagsida när ena rumpmuskeln inte riktigt vill.

Nu var det över en månad sedan jag var hos naprapaten. Har inte bokat tid. Dumt. Mycket dumt. Ända sedan Berlin marathon har jag varit stel i höger sätesmuskel och nu är jag så stram ner på baksida lår att det gör ont till och med när jag sover. No good.

Jag försökte tappert se mjuk och smidig ut på BodyJamen, vilket inte riktigt lyckades. Jag fick ideligen slagsida. Passade på att köra rehabiliteringträning innan, sedan lång stretch efteråt. Samlade ändå ihop 55 minuters intensiv träning. Jag menar vila. Eller underhållning.

Jag hoppar morgondagens TSM-pass för att styla lägenheten. Sedan blir det söndagsmiddag med kära vänner. Aktiv vila och mental träning alltså.

Nu finns det bara två saker att göra. Antingen börja knapra Voltaren eller boka naprapat. Eftersom jag är en ivrig själ och inte gillar antingen eller, så kommer jag förmodligen att köra både och. Plus att jag måste köra mina rehabövningar som jag lovade nappisen dyrt och heligt för en månad sen.

Nå, dags att hämta tvätten i tvättstugan, sen har jag dejt med tensmaskinen.

fredag 24 oktober 2008

Storm på Åland...

...själv är jag fastskruvad i Stockholm i helgen.

Stort lycka till alla ni som springer milen, halvmaran och Maran på Åland i helgen. Jag håller tummarna för Nix och Masse för att deras ihärdiga träning ska visa resultat.

Vidare önskar jag att Tone får revansch och kör halvmaran på 1:45:00.

Duracell-Karin spränger, förlåt springer, milen i vindens hastighet - no doubt.
Alla ni andra som jag känner och som ska springa - jag håller på er!

Mest pepp skickar jag till min löpelev Sussie som ska springa milen på 55 minuter. Hennes förra personbästa är 66 minuter. Jag vet att hon kan, det ska mycket till för att hon inte ska greja det. Fina backintervaller, ett jävlar anamma och grym mental träning ska banne mig sätta fart på Åland. Till och med den utlovade stormen kommer mojna när hon skriker sig över mållinjen! Alla ni som ser Sussie, ge henne pepp, klapp på axeln, lycka-till-kramar och hjälp henne nå sitt mål. Jag hjälper till från fastlandet. (jag tycker i ofs att pb på 65 minuter också är en bragd... men säg inget till henne om det ännu.)
Hon ser ut så här:


torsdag 23 oktober 2008

Definiera vila

...för en som har myror i brallan.

Jag är en ganska aktiv person. Jag gillar att röra på mig, tycker inte särskilt mycket om att sitta stilla. Jag städar hellre köket än att titta på TV. Jag har ett skrivbordsjobb men sitter sällan, utan har bordet höjt och står upp. Jag har svårt att stressa upp mig – i alla fall på ett negativ sätt. Jag gillar när det händer saker och att ha mycket att göra helt enkelt. Plus att jag älskar utmaningar – jag drivs av utmaningar. Jag kan till och med göra en utmaning av att gå och fylla vattenflaskan på jobbet! Hur rimmar detta med viloperiod?

Nu har jag haft en ganska intensiv träningsperiod från januari. Fokus har legat på löpning (drygt 200 mil), men jag har kunnat peta in BodyPump, lite spinning, Core och dans.

Nu är det dags för den där vilan. Jag trodde/tror att det räcker med att jag tar bort mina långpass på söndagarna för att få vilan. Då går jag ju ner i antalet sprungna kilometer och får vila. Väl??? Men som Benet så snällt påpekade ”9 pass under viloperiod låter mycket”.

Och visst låter det mycket. Men jag har mitt eget sätt att se på det...förstås.

Normal träning tycker jag är 1-2 timmar per dag.
Om jag nu kör 30-45 minuters spinningpass + 30 minuter core så räknas det som ett pass. Puh! Där sparade jag genast 2 pass. Alltså är jag nere i 7. Sen ser jag BodyJam som likvärdig med dans på krog. Vem går hem och registrerar en danskväll på Funbeat? Alltså räknas det som skoj snarare än träning (eftersom jag aldrig går ut och dansar). Då har jag alltså 6 pass i veckan. Om jag skulle köra två pass på samma dag: tex Bodypump och löpning (helt olika typer av träning) så drar jag ner antalet dagar till 4 dagar i veckan.

Och att träna 4 dagar i veckan måste ju anses som vila om jag egentligen hade räknat med att träna 9 dagar i veckan...?

Fråga? Räknas Yoga som träning? Jag såg att jag glömt peta in det i min hektiska viloperiod…

onsdag 22 oktober 2008

När det inte är så jävla roligt längre

Då är det dags för förnyelse - dags att variera.

Jag sprang dubbla pass igår. Luchpasset med Sussie var ett välbehövligt återhämtningspass på 5,6 km i 6:18-tempo. Återhämtning för hjärnan - det är mycket som snurrar därinne just nu. Fick en hel del tips och en intressant diskussion om proteinpulver, husmanskost och vitaminer :-)

Kvällens träning med IF Linnéa blev ca 12 kilometer i 5:15-tempo. Jag var seg, blek och trött efteråt. Enda behållningen var polarna.

Löpningen var inte kul. Inte i något av passen. Löpningen sög helt enkelt. Hittade inte glädjen eller rytmen. Jag vet att det är dags för viloperiod och en uppbyggnadsfas... men...

Samtidigt har jag separationsångest från långpassen och funderar på att peta in 15-17 kilometerspass 1-2 ggr i månaden fram till jul.

Jag har ju Tjejvasan i februari att träna till. Sen är det Vansbrosim och Vätternrundan. Sedan kommer Stockholm Marathon som grädde på moset.

För att hitta tillbaka till träningsglädjen och samtidigt styrka mig i kommande utmaningar funderar jag på följande upplägg:

Spinning: 1-2 ggr/v: Vänja häcken.
Core: 1-2 ggr/v: i kombination med annan träning
BodyJam: 1 ggr/v: Glädje
Bodypump: 1-2 ggr/v + extra övningar överkropp; rygg och triceps.
Löpning: 1-2 ggr/v: mest för underhåll + att jag älskar att vara utomhus. Kanske anmäla mig till TSM?

Några tips och idéer? Kommentarer?

tisdag 21 oktober 2008

Service och underhåll

Att få maskinen att gå och gå utan att gå sönder.

I söndags hade jag ont under vänster fot. Jag stretchade, vispade runt fotleden, ignorerade, masserade och mjukade upp den och ignorerade den igen, så höll det på hela dagen. När jag vaknade i går morse kändes inget alls. Puh! Förmodligen en lätt sträckning från parera-blöta-rötter eller någon sena som kommit i kläm. Glad är jag att det inte gör ont längre.

Ett av mina mål är nämligen att hålla mig skadefri. Jag har inte så bråttom med min träning att det är värt att skada sig för. Jag brukar säga att "Var sak har sin tid". Och träning tar tid. Jag har kanske inte nått alla mina tidsmål i år, men det rör sig om ynka minuter på längre distanser. Jag är nöjd. Toknöjd. För jag har vunnit en hel del på vägen. En stark, frisk kropp som gör det jag ber den att göra.

För att underhålla maskinen försöker jag äta bra mat, jag försöker undvika halvfabrikat och äter saker jag mår bra av. Det är lite dyrare, men mycket godare och jag mår toppen. Jag servar dessutom kroppen med månatliga besök hos naprapaten, bygger upp den med styrketräning, ger den glädje i dans med vänner och springer - ofta och mycket.

För att riktigt skämma bort den köper jag nya löpardojjor när det kanske inte behövs. Jag ser till att maskinen får nytvättade träningskläder som är funktionella och gärna bär IF Linnéa-loggan. Nya skor betyder ju också ny löpartröja. Matchning är viktig! Jag inser precis att jag inte har några gröna löparskor och ingen grön löpartopp, kanske något för våren? Hur som haver lägger jag ner mycket tid och pengar på service och underhåll för denna maskin - min kropp...

...så när jag idag lämnade in bilen för service och bromsbyte blev jag skitsur över att kalaset kommer gå på över 6.000 kronor. Mer-än-sextusen-kronor!! Jag har haft lite dåligt samvete att jag inte tagit hand om bilen ordentligt (som man alltid lovar sig själv när man köpt något nytt) men är samtidigt glad att jag inte köper nya däck till bilen i samma takt som jag köper löparskor till mig själv!


lördag 18 oktober 2008

Hon var en förståndig mor...

...trots att hon var en ko!



Jaha - så var det alltså tjejernas tur att får vara med på (nästan) samma villkor som killarna. Tjurruset. Grrrr - hard core, coolt och ballt. Fast det förståss, tjejerna fick börja en timme tidigare. Heter det Tjurruset för tjejer också - eller Ko-springet...?

Tone, Britta, Pernilla och jag tog oss ut till Visättra i Huddinge, stämningen i bilen var som vanligt på topp. Mycket skratt och kramp i magen från torsdagens styrketräning för oss alla. Vi flamsade som sig bör - vi är ju tjejer... men vänta! Vi skulle ju till en tävling där vi skulle vara tuffa och coola. Vi skulle springa i träsk, brotta ner en björn, köra höga knän över bildäck...

Vi startade vid 12-tiden, Britta och Tone drog iväg och jag hamnade bakom några som egentligen sprang långsammare än mig. Jag hade inga direkta tidsmål utan såg detta som ett äventyr, såg riktigt fram emot klaffs och hinderlöpning. Brydde mig inte om tiden. Den första kilometern var på en smal väg, sedan på en äng - det var riktigt tajt och svårt att springa om. Jag hamnade i ett skönt tempo och njöt av solen som sken.

Efter ca 2 kilometer kände jag mig uppvärmd och det var dags för lite skogslöpning, först på en väg som övergick till en stig... som övergick till lycka. Berg och stockar, sten och härlighet! Jag passerade rätt många i uppförslutet och kände mig stolt som en tupp! De flesta sprang nämligen fult framåtböjda uppför och borde delta på en Linnéaträning för att få ett snyggt kliv i motlut ;-)

Efter 4 kilometer var det dags för det första kärret. Klaffs! Rakt ner med vänsterbenet - som sjönk ner till låret. Jag bara skrattade. Det här va' kul! Fruktansvärt kul! Klaffsade vidare och förstärkte känslan genom att säga "klaffs, klaffs, klaffs!" (Jag gör även schwuch-ljud när jag åker slalom). Det var väl inte så blött tänkte jag! Glad över att ha lyssnat på Magdas och Fredrikas tips på outfit - var "återhämtningen" på materialet tämligen snabb. Mina Asics Noosa kändes aldrig tunga och mina funktionsstrumpor och tunna byxor sög inte direkt åt sig vätan.

Där andra halkade omkring tämligen "flög" jag fram, över blöt-mosse-prydda klipphällar (sommar-Västkust-barn). Mina skor var perfekt och greppade tag som sugklockor. Plötsligt befinner jag mig i ett träsk till. Nu var det dags att sjunka ännu djupare, jag tog snabbt sikte på tuvor och tog mig fram genom små skutt och skratt. Vattnet var kallt men kändes rätt friskt. Det gick inte direkt att springa här och en tjej bröt ihop bredvid mig och började störtböla. Jag kände mig som G I Jane - eller MördarMia och drog på mig coola looken och skuttade vidare. Kärret var rätt långt och jag log brett när det övergick till klippor igen. Här satt det två fotografer där den ene säger "Jag får bara likadana kort - leende tjejer, de verkar tycka det här är kul!"

Och visst var det kul. Man sprang mer med huvudet än med benen. Hela tiden var man tvungen att göra val "Vart ska jag sätta ner foten? Var ska jag sätta ner foten?". Skogsstigen som följde var fylld av rötter som slingrade sig som hala ålar. Men är man en mästare att parera hala ålar i Real Life, så är väl lite blöta rötter något som kan stoppa en! Jag försökte ta bort det fåniga flinet i fejset för jag kände mig urtuff. Och visst var jag klok som en ko-mamma, mitt fokus låg hela tiden på att sätta fötterna rätt, inte stuka något eller glida iväg i onödan. Säkerhet före dumhet.

Mellan sex och sju kilometer bestod banan av äng. Här plockade jag placeringar. Jag kände mig stark och höll ångan uppe, speciellt för att värma upp kroppen efter kärret som var kallt. Många flåsade tungt och jag använde deras tunghet som bränsle till mina "lätta" fötter. Någonstans efter 7 kilometer fick vi smaka på hinder - över en bäck med hjälp av ett rep. Bara att ta ett djupt andetag och knipa ihop skinkorna! Jag hade vatten upp till brösten och var glad att jag hade tomt i fickorna och inte tog med mig kameran.

Lite mesiga hinder i form av rep skulle sedan passeras. Vi formligen kastades ut i ett träsk av en överentusiastisk funktionär. Träsket luktade sunkigt. Ur träsket kom man upp på en lövprydd gångväg, en fin transportsträcka fram till en riktig mördarbacke. Jag passade på att springa om lite tjejer. Den sista backen var brant och jag promenerade raskt upp, på toppen stod en funktionär och hejade " Det är bara några hundra meter kvar!". Jag satte fart på benen i nedförslutet, kände efter vilken ballast jag hade med mig och kunde konstatera att jag bara hade lite lera mellan tårna och kanske en igel mellan skinkorna. Jag kände mig inte tyngre och var åter glad över mitt klädval - framförallt skorna. Precis här, när jag har 150 meter kvar till mål, lyckan över terrängen och känslan över att vara tuff, precis här ville jag slänga en stor blöt puss till Magda Gad för Noosa-rekommendationen. *SMACK*.

Ökade tempot ytterligare, men lyckades ändå bli omsprungen - kanske för att jag tappade fokus lite grand när Clarence vrålade "Heja Mia". Tjohooo. Passerade mållinjen på 1:01:59 (?) och de första jag såg var Tone och Britta som gått in precis före mig. Några minuter senare var vi med Pernilla fulltaliga.

Vi bara tokskrattade och var överens om att det här var banne mig det roligaste vi gjort i hela vår löparkarriär! Jag hoppas att jag inte gjorde någon besviken för att jag inte persade igen ;-) för i sånna fall måste jag nog bli mer ball än glad.

Så - IF Linnéas terrängsektion är härmed instiftad.



fredag 17 oktober 2008

Full i Gladpack!

Eller nykter inplastad?

Igår körde vi allmän styrketräning på IF Linnéa, det blev ett grymt socialt pass med mycket skratt och massor av tips inför morgondagens terränglöpning. Men - det handlar ju bara om 10k. Det är inte det rätta loppet för att persa på milen - utan mer ett äventyr.

Vi är nu 4 tjejer från klubben som ställer upp.

Jag skojade om att jag skulle rulla in mig i Gladpack... och skämta om sånt ska man tydligen inte. För idag har jag grym träningsvärk i rygg, mage och höfter (eller snarare ridbyxlåren) så det känns som jag är inlindad i just Gladpack.

Full i Gladpack var nog mer en felsägning för mig, för festandet lyser med sin frånvaro. Inte särskilt mycket vindrickande eller ett ynka glas champagne på... ett tag. Jag pratade precis med en kollega från London som varit ute och partajat igår och kände sig helt väck idag - när gjorde jag det senast? Ingenting jag längtar efter, men ett glas rött eller två blir det allt på lördag efter loppet!

Nu ska jag ut och köra backintervaller med Sussie!

torsdag 16 oktober 2008

HardCoreGeggaMojja

Från IF Linnéa är det nu tre brudar som ska springa Tjurruset på lördag...

Är grabbarna fega eller är de rädda för gyttjebrottning?

Heja Tone som anslutit sig till mig och Britta.

I en härlig symbios...

Lite disträ, med huvud som trä, sedan så ball - full av metall!

Det var 65 kg Mia som klev in i spinningsalen och lite disträ hoppade upp på 35 kg(?) Schwinn-cykel, hård metall på ett oljat ekgolv.

Instruktör Julie satte långsamt fart på benen. Med hjälp av musiken, i ett härligt möte mellan Enya och E-Type fick hon även fart på skallen. Till tonerna av Jean-Michel Jarre förflyttade hon hela mig till en skog som skulle passa in i "Sagan om Ringen", där jag lyftes upp bland dimhöljda berg och skådade landskapet framför mig. Med guidning om terrängen och det piskande regnet (där vi var tvungna att ta i för gyttjan var slirig...) tog jag mig fram till platån - här bröt solen igenom och vi fick medvind i nerförsbacken. Jag liksom kände hur leran på benen torkade i vinddraget och min svett rann längs ryggen och höll mig varm. Jag pinnade på och blev varmare och svettigare.

Just när jag befann mig i Ingemansland där benen skriker, pulsen är på topp och svetten riktigt dryper ner på golvet - just där och då kände jag mig tokstark. Jag var ett med cykeln, jag hade bemästrat varende slirig, lerig uppförsbacke, jag var oemotståndlig - jag var fantastisk!

Ut ur spinningsalen klev en formation av känslor, styrka och pannben. Jag lovar att det var en härlig symbios av 100 kg Mia-Schwinn där muskler, vilja och cykel blivit ett.

onsdag 15 oktober 2008

Idag tog jag tjuren vid hornen...

...fast det har ingenting med lördagens bravader att göra.

Äntligen bokade jag in mig på Trainingcamp i Monte Gordo, jag har titt som tätt gått in på hemsidan för att luska reda på när det är Ultraveckor eller andra löpartemaveckor. Jag tycker tyvärr inte att Springtimes hemsida är särskilt lockande eller lättöverskådlig, en typisk sådan som jag tappar intresset för på några minuter, trots att innehållet är så tokrätt för mig. Det ser lite för präktigt ut och liiiiite för lite utmanande. Undrar egentligen vilken målgrupp den är riktad till? Jag vill absolut inte brottas med stavgående pensionärer klockan 6 vid frukostbuffén!

Tack vare Bureborn fick jag på två röda istället reda på allt, vilket tog mig alltför lång tid att surfa fram själv. Nu sitter jag alltså inbokad på en av Ultraveckorna. Jag blir lycklig i hela kroppen av tanken. Rune Larsson är där i egen hög person - och jädrar anåda vad jag ska kuta.
Så här såg det ut i Algarve i början på februari när jag var där och jobbade...

tisdag 14 oktober 2008

Då har jag bestämt mig då.

Jag kan ju inte låta mig skrämmas av att skorna kan bli för tunga?

Nä - klart jag kutar på lördag. Britta behöver en klubbkamrat vid sin sida, eller som support i startfältet åtminstone.

Nu gäller det bara att springa i kläder som håller värmen och inte drar åt sig för mycket dynga, så det blir tungt att bära runt på.

Vad sägs om caramelfärgade nylonstrumpbyxor utan någonting under? Jag kan ju alltid lura skogsrå att jag är en bambi med min vita häck och därmed formligen flyger fram över stock och sten. Eller förresten - det matchar ju inte IF Linnéajackan... och håller de verkligen värmen?


Mina kritvita compressionsstrumpor kanske blir mindre nördiga och mer coola om de är nergeggade?

Jag tror jag frågar Coach Nisse om hjälp i klädfrågan på träningen ikväll. Det är mannen som vågar vägra funktionsmaterial och älskar pösiga, grå joggingbrallor...
Vad föreslår ni att jag ska springa i? Mina Asics 2130 är givna, men resten?

Ska jag, ska jag inte?

Laddar jag för Tjurruset på lördag? Eller kommer jag att banga?



Terränglöpning lockar. Det lockar så in i Norden. Jag vill vara tuff, klaffsa omkring i geggamojja - ta mig upp ur blöta myrar, traska vidare. Mitt hår ska likna ett fågelbo, mina ben få en naturlig gjyttjeimpackning. Dessutom vill jag njuta. Alltså inte stressa och tävla, utan se det som ett träningspass. Jag vill springa vilse och halka på stenar, jag vill kuta förbi killar som är trötta. Jag vill hojta och peppa, låta mig peppas och bara känna att jag lever.

Tog således fram mina älskade Asics 2130, som tog mig runt Stockholm Marathon. Blir lite sur över att de inte hållit bättre. Jag har bara sprungit 855 km i dem och de gick sönder i stoppningen i hälen tämligen omgående och på översidan redan efter 50 mil. Så här ser de ut idag:



Ett stort hål på översidan av skon.


Hade tänkt att de skulle få sig en sista svängom nu på lördag innan pensioneringen, och plötsligt börjar jag fega.

Jag läste nämligen följande text på Tjurrusets hemsida:

"– Sträckan mellan 4 km och 5 km är fruktansvärt tungt och blött. Detta är banans jobbigaste parti. Du springer genom obanad terräng och även genom kärr där du sjunker ned till knäna. "

" – Det är bra om skorna inte suger upp så mycket vatten, för då kan det bli tungt med alla blöta partier."


Skrev jag just att jag ville springa vilse? Sa jag att jag ville bli lerig? ...sjunker ner till knäna... Det håller ju inte mina trasiga skor för direkt.

Är det inte bättre att jag stannar hemma, putsar mina högklackade stövlar och manikerar mina naglar, lyssnar på lite skön musik, slår upp ett glas rött och tänder ett ljus?

måndag 13 oktober 2008

Glömde nästan att det är måndag!

Dags för veckans planering!

Måndag: BodyJam med LillaDuktig och BodyPump om jag orkar.
Tisdag: Lunchjogg med Sussie. Kvällsträning med IF Linnéa
Onsdag: spinning?
Torsdag: Träning med IF Linnéa
Fredag: Backintervaller med Sussie.
Lördag: Tjurruset
Söndag: vila.

Häpp!

Själva loppet då...

Hade huvudvärk...svårt att koncentrera mig, saknade lite min sprallighet.

Vi värmde gemensamt upp. Fokuserade. Försökte dra in mycket syre, lungorna kändes trånga.

När starten gick lät jag bara benen springa, var inte riktigt "där" förrän vid 3,5 km. Kroppen sprang men mentalt var jag i de färgsprakande trädkronorna. Jag tror att jag försökte flytta fokus och "tjäna" några kilometer - låta mig förflyttas utan kamp. Min Garmin visade sig ha den fina tajmingen med fullmatat minne så vid varje kilometer såg jag "Minnet full". Grrr. Hade koll ändå, 4:39 första kilometern, något liknande den andra. Jag blev lite överraskad av att benen kunde springa i det här tempot eftersom jag inte kunnat springa snabbare än 5:24-tempo förra veckan.

Målet i skallen var att greja 5 kilometer på en bra tid och sedan tillåta mig att springa långsammare om kroppen behövde. Vid 4k sprang jag om Britta som tyckte det var tungt - förmodligen för att hon tuggade i 4:30-tempo, vi sprang en bit tillsammans - sen fick jag ny fart. Så här långt sprang jag som sagt inte i harmoni. Kroppen gjorde det den skulle, huvudet skulle jag skruva fast och sätta igång vid 5. Jag fokuserade och utnyttjade asfalten maximalt. Sätt i foten, skjut ifrån, fram med höften, ner med axlarna. Takt, takt, takt. Jag njöt av att andra tjejer flåsade högt i min närhet, själv tänkte jag koppla på blåsbälgen lite senare. Jag har mer att ge tänkte jag....jag vill, jag kan, jag orkar.

Passerade 5k på 23:13 och kände mig förvånansvärt pigg. Jag uppfattade inte andra halvan av banan som superflack, det lutade lite här och var, men vi Linnéaner ääääälskar ju backar! Fram med höften upp med hakan - trots att lutningen var minimial. Men det gav respons. Här tog jag lite placeringar, de andra löparna var tvungna att återhämta sig efter lutningen men jag ökade istället tempot. Tog rygg på klubbkamrat Ana. Vid 6k var det dags att skruva på huvudet och starta nedräkningen. Det var tungt, supertungt. Bara 4 kvar, 3,5... 2800 meter. Andas in, andas ut - kopplade på ljudet och lät som tjejerna jag tidigare passerat. Dunk, dunk, dunk - mina Asics mot asfalten - glad över att det inte var så mycket blöta löv att hålla sig undan. Vid 9 kilometersskylten ville jag stanna. Det stramade i nacken på vänster sida, småkramp i solarplexus. Men ynka 1000 meter - det måste jag ju greja! Kopplade in autopiloten och låtsades att jag sprang över Årstabron. Hade blicken fäst på Anas ryggtavla "IF Linnéa Löpning Södermalm". Bara att leverera! Då hörs jublet. Karin, Helena och Catti ropar inte - de skriiiiiker. De peppar och låter, de överröstar speakern i målet och vrålar fram Ana, mig och Britta som kommer med några meters mellanrum.

När jag passerar mållinjen på 47:34 tror jag att jag ska svimma. Eller spy. Eller både och! Jag är yr och stapplar iväg. Kramkalas med klubbkamrater och sedan ett glas vatten. Efter sportdrycken är jag människa igen och ger mig i kast med kaffe och sockerkaka.



Supertrött precis efter målgång, försöker mig på ett smajl ändå - här med klubbkompisen Ken. Lite stekarvarning va'?

söndag 12 oktober 2008

Jag gillar inte att göra andra människor besvikna!

Så för er skull persade jag idag igen.

Fast nu är det fasligt nära gränsen för vad jag är kapabel till. Jag hade blodsmak i munnen och kände mig alldeles yr när jag promenerade ifrån mållinjen in i målområdet. Klockan stannade idag på 47:34. Fjorton sekunder snabbare än Tjejmilen.

Jag kan inte säga att det var en dans på rosor, men jag är glad att kroppen tog mig framåt snabbare än någonsin på 10k, trots att det bara var två veckor sedan jag sprang Berlin marathon.


..okej, det var för min egen skull också :-)

Underbara Linnéavänner peppade och hejade. Det omdiskuterade kafferepet efteråt var en hit... alltid något att se fram emot.

Lika barn leka bäst!

Min namne, svägerskan Mia Thomsen sprang också. Hon bräckte mig big time och "körde en riktig Mia" - det vill säga hon pratade i telefon medan hon sprang. Med sin chef. Mitt i loppet - du är för underbar! Dessutom gjorde hon en superbra tid på strax över timmen, med bara en 6 kilometerstur som träning de senaste 4 veckorna! Själv hade jag bäddat ner telefonen i västen som snälla Karin tog hand om. Hon var hejarklack idag tillsammans med Catti och Helena, vilket gäng, vilket jubel!


Jag placerade mig som 103:e kvinna i tävlingsklassen, före mig kom min klubbkamrat Ana och strax efter kom Britta. Blixten Rebecca tog 14:e plats med tiden 39:20. Vilken klubb! Vilka framgångar, vad ska detta sluta?

När man kom i mål fick man sportdryck och Mjukgörande fotkräm - jag har nu ätit upp nästan hela tuben men fötterna är fortfarande inte särskilt lena...

Träffade andra bloggare IRL, här är jag tillsammans med Coyntha som följde min väg i Berlin via sms. Kul å träffas!

Är säsongen slut nu?

Själv tänkte jag nog gegga ner dojjorna på Tjurruset nästa lördag (tack Britta...). Någon mer som är sugen på lite terrängträning? Jag är inte ute efter en bra tid, bara rå, brutal natur och skön avslutning på löpsäsongen.

lördag 11 oktober 2008

Var sak har sin tid.

Nästa år ska jag springa Sörmland Ultramaraton.
I förmiddags åkte jag till Alby Frilutfsgård för att heja på Funrun och Ultraschmultra som sprang SUM. Jag ville så gärna delta. Jag ville så gärna springa en liten snutt. Jag ville. När jag parkerat bilen och hoppat ut med kameran i högsta hugg så knöt det sig i bröstet. JAG VILLE! Det var där jag hörde hemma - bland blöta löv, geggiga ben, småregn i luften. Jag skulle varit en av dem!

Jag var inte sorgsen så länge. För Var Sak Har Sin Tid. Jag har precis sprungit Berlin Marathon. Jag ska springa Hässelbyloppet imorgon. Men Ultra är min dröm. Min glada dröm. Min dröm om frihet, nötande, uthållighet. Jag vill springa långsamt - peppa mina medlöpare, jag vill spurta och visa min styrka. Jag vill hoppa över stock och sten och visa att min kropp klarar det mesta. Jag vill utmana mig mentalt. JAG VILL.

Efter att ha fotat löparna och peppat på det bästa jag kunde så kom känslan. Frihet. Jag har ingen brådska, jag kör nästa år. Det är det här jag är så bra på - växla tankarna. Att gå från sorgsenhet och vända det till något bra - något härligt för framtiden. Något att glädjas åt.

Här kommer min SUM i bild med text:

Jag hoppade och stojade, peppade och hejade, jag gjorde allt för att få igång publiken vid Alby Friluftsgård - men ingen av dem nappade på mina hejarramsor!


Löparna kom på rad - en del pigga och glada, andra gnällde över tunga ben och kämpig bana. Själv stod jag och väntade på mina Ultraidoler.

Kända ansikten från Hornstull-Järna dök upp. Lämnar inga namn eftersom jag lovade dyrt och heligt att inte lägga upp bilderna på bloggen ;-) (Förlåt Jerry)


Den här glädjen tänker jag dela nästa år! Heja vackra, lyckliga Funrun!


En av världens vackraste Ultralöperskor. Och synbart tillfreds med tillvaron. 17 km avverkade.

Till alla er som sprang! Grattis - bilderna finns här

Några av löparna ropade "Varför springer inte du?" Jag svarade då "Jag ska tävla i Hässelbyloppet imorgon!".

Haha - i vaddå? Sockerkaksbakning? Mina ben har inte sprungit snabbare än 5:24-tempo sedan Berlin Maraton. I natt ska ett under ske - mina ben ska bli återhämtade och tillgodogöra sig vilan sedan BM - och sedan ska ni få se på fart - Hässelbyloppet - here I come!

fredag 10 oktober 2008

Hässelbyloppet på söndag...

Försöker febrilt hitta min tävlingsinstinkt...

Har till och med småutmanat Tone på Facebook genom att ändra min status till "...is looking forward to the competition on Sunday... Be afraid Tone - be very afraid!"

Men jag kan inte fokusera på loppet, det enda jag tänker på är hur många sockerkakor jag behöver baka, för det har jag lovat att ta med mig. Och hett, gott kaffe.

Såååå... hur många kommer på söndag?

torsdag 9 oktober 2008

Räknas cykelskor till skor?

Det går ju inte att använda dem som vanliga skor...
Jag frågade LillaDuktig på chatten hur jag skulle komma igång med spinningen. Hon hade det självklara svaret "Träna med mig". Givetvis. Men då måste jag ju ha ett par spinningskor. Eller cykelskor. Jag älskar att shoppa skor. Men jag har sko-köp-stopp.

Frågor jag önskar svar på:

1. Är cykelskor och spinningskor samma sak?

2. Är spinning/cykelskor klassat som skor?

3. Vad ska jag tänka på när jag köper spinning/cykelskor?

onsdag 8 oktober 2008

...och så är jag med i tidningen...

...igen.

http://ittjej.idg.se/2.5840/1.183819

I min jakt att förmera mig själv...

...vill jag bara säga att jag råkat anmäla mig till tävlingsklassen i Hässelbyloppet på söndag.

Detta kan bara sammanfattas i: Moahahahahah!

Jag har inte bara funderat - har faktiskt hunnit träna också: körde BodyPump med Nike och LillaDuktig 06:45 imorse, den första på flera veckor och ser fram emot grym träningsvärk de närmaste dagarna! Igår avverkade jag ett föräldramöte iförd löparkläder (förlåt Elin! men jag trodde inte jag var tillräckligt nördig innan!) , sprang direkt till Zinken och hann med 11 stycken Tvåhundringar. IF Linnéa-Ken hejade på så jag var tvungen att springa snabbt när jag var som tröttast. Här är dom:
Nej nu väntar den sista stora punkten på arbetets att-göra-lista, innan jag kan åka hem, shoppa med dottern (iförd normala kläder) och sedan gå på bio!

Spinner vidare på gårdagens fundering

för det handlar inte bara om prestationer - det handlar om livet

Att hitta sanningen i sig själv och må bra borde ju vara alla människors önskan. Det fina i kråksången är ju att bilden är i ständig förändring. Man genomgår olika faser i livet, och har således olika sanningar under livets gång. Man ändras och utvecklas, utmaningarna finns överallt - och man väljer själv hur man styr sina tankar kring dem. Själv väljer jag glädje.

Att hitta nuets sanning och jobba dit, må superbra för dagen och gynna omgivningen med en positiv attityd borde vi ta tillvara på lite mer. Det betyder inte att det inte kommer jobbiga dagar och tråkiga händelser - men jag kan ju välja hur jag vill se på det. Många bloggare som jag följer har hittat sin trivsel, det är inte mycket gnäll - mer Jävlar-anamma som jag blir grymt imponerad av och kan hitta inspiration ifrån.

Catti kommenterar: "Det sägs ju att den som är ovillig till förändring redan har nått sin maximala prestationsförmåga. " Jag hade en kollega en gång som sa "Nä, den utbildningen tänker jag inte delta i, jag har pluggat färdigt" när vi blev erbjudna en kurs i Personlig utveckling i 2 dagar. Tänk er att vara fullärda innan 30 års ålder. Vad mer bjuder livet på då? Eller så kan man ju se det såhär: Den personen måste ju känna sig 100%-igt tillfreds. Alltså behöver denne inte gnälla på andra. Mår jag bra och ser min egen storhet kan jag också se andras storhet.

All lycka och framgång börjar hos en själv. Jag kan bara själv påverka min lycka - ta ansvar. Ingen annan kan känna något åt mig, känslan ska komma inifrån och vara genuin/ärlig/sann. I detta tillstånd vill man gärna dela med sig. Det är här man måste balansera fint, att säga det på rätt sätt, att inte säga till fel person. Bara för att man känner framgång betyder det inte att man vill trycka ner någon - utan att denne väljer att känna sig nedtryck av en rad orsaker och anledningar som förmodligen inte har med ämnet att göra. Låt gnäll och problem vara där de hör hemma - projicera inte över dem på andra!

Sedan två år tillbaka har jag ändrat synsätt på många saker, jag har börjat se människor och händelser och tycker att nya livsöden är superintressanta. De berikar mig. Jag håller fortfarande på att lära mig att se alla människors storhet - jag är inte naiv, utan väljer bara mina tankar. Jag sållar bort negativ energi. Jag söker mig till positiva energikällor. Just nu är en av källorna löpning.

Så länge min kropp håller ska jag utmana mig själv. När jag av åldersskäl inte kan springa fortare, kan jag ju springa längre. Och mer, kanske fler lopp. Jag väljer själv mina utmaningar - och jag tänker trivas med dem. Jag är inte bäst, men tillåt mig vara lite divig ibland. Jag behöver förmera mig. Och jag lovar att ta ansvar för mina handlingar.

Aldrig att MarathonMia sitter bitter på åldersdomshemmet! Jag ska ha en miljon historier att berätta för mina barn-barns-barn. Och jag tänker skratta glatt till dem allihop oavsett om det passar sig eller ej.

tisdag 7 oktober 2008

Är det fult att skryta?

Vem säger att förminska sig själv är det rätta?

Alla har vi olika skäl för varför vi tränar, utmanar oss själva och kanske tävlar. Hur som helst plockar vi själva ut våra motståndare - det kan vara någon som är bättre, det kan vara ett annat lag, en lång uppförsbacke, en tenta, en specifik uppgift och det kan vara vi själva. Motståndarna skapar vi med våra tankar. Att slå våra motståndare, även om det är oss själva - våra egna tider ger oss en vinnarkänsla, en känsla att mer än duga - att vara förbannat bra.

Istället för att förminska sig själv borde man ju således säga: Jag är fantastisk! Jag är så bra!

Hur vi ger uttryck för våra framgångar är i mångt och mycket styrt från "omvärlden". Någonstans finns det en "norm" för vad som är ödmjukt, vad är skryt och vad är okej att säga och hur man får bete sig.

Egentligen är väl målet att vi ska leva tillfreds med oss själva, vara lyckliga och njuta av nuet och våra framgångar. Jag är den jag är och det är jag 24 timmar om dygnet, oavsett om det gäller arbete, privatliv eller hobby - jag gör ingen skillnad på det. Att lyckas är att leva i ett rus, att se andra lyckas är en glädje för mig med.

I dagens nummer av Dagens Nyheter (Insidan) skriver prästen Ted Harris "Jag strävar efter att förmera livet". Vilket fantastiskt ord. Förmera. Inte förminska. I artikeln pratar Harris om att lyckan får vi söka i oss själva "sin egen sanning", att hitta sig själv i sig själv. Hela artikeln kan du läsa här.

Min egen reflektion till detta är "Den som inte finner sanningen i sig själv (varken försöker eller vill) fokuserar gärna på andras fel och brister. Dessa personer tycker inte att det är okej att andra öppet säger "Jag är fantastisk". Livet ska levas - lyckligt, folk ska inte behöva förminska sig själva för att passa in.

Jag blir så glad när Ultraschmultra är Ultrafri och lever i (och med) sin löpning. När Puma hittar nya utmaningar och får till de där förändringarna så att hon känner att hon lever fullt ut. Att hitta något att fokusera på - som Ironwoman - Jakten på den optimala träningskroppen. De lever i sina sanningar eller är säkert på god väg. Likaså min stora inspirationskälla LillaDuktig - som är lyckan personifierad. Delad glädje är dubbel glädje - vännerna i IF Linnéa är ett bevis på detta, enligt min sanning - som jag tror att jag delar med fler.

Så kära vänner - gå ut i världen och förmera er själva! Glöm inte bort att ni har huvudrollen i era egna liv. Låt ingen förminska er storhet! Och skryt för mig - berätta vad just du är bra på.

måndag 6 oktober 2008

MarathonMia goes Kylskåp

Dags att testa formen på BodyJam

Min kropp var inte överens med musiken, jag var stel* och körde min egen typ av robotdans. Kul hade jag i alla fall - LillaDuktig rockade loss och var bäst som vanligt. Ja, hon kan verkligen konsten att dansa och se glad ut samtidigt. Själv räknar jag högt takter för att inte komma bort mig för mycket. Ett, två, tre, fyyyyr - axel-knäpp, axel-knäpp, tjoff, tjoff - dubbelsteg.

Nu ska jag iväg och övningsköra med sonen och se till att få lite hjälp att knöla in en gammal sekretär i vår bil. Kan gå lika smidigt som min dans... men hur var det nu - jag gillade ju utmaningar!

*) Jag trodde jag var en smidig löpare som ser så där härligt graciös ut. Som på film. Och reklam. Men jag skyller på att mina Brolinlår egentligen är formade för explosiv fotboll. Eller nåt. För fotboll är liksom inte min grej. Att spela alltså.

Äntligen måndag!

Tid för planering - tid för omstart!

Jag är en måndagsmänniska. Måndagar symboliserar starten på något nytt för mig. Chans att rätta till och styra upp. Förra veckans obefintliga träning, eller som jag väljer att se det – förra veckans aktiva vila, har gett mig ett sug efter träning.

Alltså var jag inte sen att haka på IronWoman-Karins förslag till morgonjogg. Eftersom mina diskussioner i helgen mest har bestått i ”Mysteriet med de försvunna clementinklyftorna” och ”Vems tur var det att läsa just den boken” på lite lägre åldersnivå så var det gött med lite vuxensnack. Jag tackar för att du orkade lyssna och inte ignorerade mig med iPoden J

Alltså måndag och fram med almanackan – lövley! Jag tänker köra ett multirace denna vecka. Pumpa mig själv med träning, äta näringrik och bra mat, umgås mycket med barnen och se till att beta av allt på jobbet. Då kan ju helgen inte bli annat än lyckad.

På söndag är det Hässelbyloppet – vet inte om jag ska satsa på en snabb tid. Jag är så grymt sugen att springa SUM på lördag – men det ligger lite fel. Min tanke har varit att kanske smyga in i buskarna mitt i banan och hoppa fram när Funrun och Ultraschmultra kommer förbi, hålla dem sällskap en bit och sedan avvika. Då får jag vara med lite grand.

Den här veckan ska jag också fokusera på att inte ”unna mig” godis i tid och otid, för man kan ju inte leva på ett maraton hur länge som helst!? Ska jag fortsätta käka gotter i den här takten får jag springa en mara i veckan och det vill jag nog inte. Tror jag.

Som sagt – tid för förändring, tid att göra något åt saken.

lördag 4 oktober 2008

Generalknas

Vad hände med snabba Mia?

Fixade akutbarnvakt. Hade egentligen tänkt springa på lunchen men hade glömt löpar-BH. No-Go. Alltså fick farsan passa sötnosarna när jag skulle ta premiärturen efter Berlin Marathon...

Mina falukorvs-smalben dunkade och gjorde ont. De såg mer ut som nätad kassler än smidiga löparben. Jag flög iväg i 6:05-fart. SEXNOLLFEM. Skit. Superskit.

Försökte klämma på. Körde en kilometer i 5:19...nästa i 5:26. Smalbenen skrek! Svägerskan ringde och jag svarade tacksamt, började promenera och bestämde fikaträff dagen efter.

Benen ville inte starta igen. Vad skulle jag göra? Huvudet ville men benen sa ifrån. Mitt mentala skrek ner till benen "Sätt fart för faaaaaan! Jag vet att ni kan! Ni har ju hållt snabbare tempo i över 4 mil!" Jag kämpade mig fram. Efter 25 minuter började det kännas bra... då var jag 300 meter från farsans hus. Problemet är att pappsens hus ligger på en kulle med tre hiskeliga uppförsbackar á 250 meter. Jag valde den minst smärtsamma...i snigelfart. grrrrr.

Mina smalben skrek. Mitt mentala skrattade och njöt fortfarande av Berlins sötma. Själv försökte jag transportera mig hem till pappsen, äta middag och gosa med Jonathan och Linnéa. Det gick bättre än att springa. Fick lite härlig Hugo-tid också.

Lördag förmiddag ägnades åt att julstäda hos brorsan med goseungarna. Jag satte sedan på mig mina Kayanos för en promand på Överjärva gård... Höger ben villl inte. Höger baksida lår skriker. Jag, mina skrikande ben och ivriga Kayanos fikar med härliga Helana, Spralliga Susanne och Modiga Mia. Mentalt är detta toppen. Mentalt är detta bäst. MEN HUR I HELVETE FÅR JAG FART PÅ BENEN TILL HÄSSELBYLOPPET?

fredag 3 oktober 2008

Att Baissa.

Det vill säga "Starkt mörka sin form eller prata ner sin förmåga innan lopp"
Jag utnämnde tidigare Nix som guldmedaljör i SM i baissning. Nu verkar det som om Coach Allan får ta över den titeln. Att "knappt träna på hela sommaren med en spricka i benet" och sedan springa Berlin Marathon på 3:04 är världsklass. Baissningen bestod i "jag kommer inte slutföra...jag ska bara springa 8k...jag kommer få resultatet DNF".
Men... den här bloggen uppkom ju i samband med att min lillebror Henrik utmanade mig på Stockholm Marathon. Eftersom han inte fick plats till förra årets lopp kommer han att springa 2009 och slå min tid då. När jag frågar hur det går med träningen brukar det baissas hej vilt. Han arbetar med att renovera kök och badrum vilket är rätt tungt. Då orkar man inte springa efter jobbet. Dessutom har han ju en 4-åring och en 7-åring att skylla på... eller?
Nu bor jag hemma i hans lägenhet medan han och fästmön är i Rom. Jag gjorde en del intressanta fynd i går... och kom fram till att han nog tränar en hel del mer än han berättar! Här är bevisen:
Polar pulsklocka med fotpod...


Ett par väl använda Asics!


Aha! En löparjacka från Newline för höstbruk.

Vätskebälte för långpass?

Den här utmaningen kan ju bli hur spännande som helst! Nu gäller det att planera in många bra kvalitetspass så brorsan inte hinner ifatt mig. Dessutom kan jag ju klä ut mig till fasan (en dröm jag har...) och sätta mig i en buske och tjuvkolla när han springer för att kolla hur mycket han mörkar formen! Haha - jag är honom på spåren - när han sätter igång med baissningen i vår kommer jag vara förberedd och inte tro ett ord på vad han säger.

torsdag 2 oktober 2008

Vilovecka utan stress och ångest

I vanliga fall tycker jag starkt illa om att inte kunna träna dagligen!

Just nu passar jag mina brorsbarn Jonathan 4år och Linnéa snart 7år. Det känns jättekul att slängas tillbaka i småbarnsförälderrollen, men ack så läbbigt. Det är daghem och skola som gäller, packa väska, följa med, skoskydd på (och sedan gärna av), pricka av, fylla i listor... allt det som gick av bara farten när man var inne i svängen, men som nu känns far far away.

Som tonårsförälder är det mer... kolla om "vattnet" i Fantaflaskan verkligen är vatten...

Hursomhaver tänker jag ägna min tid efter jobbet och helgen med dessa underbara varelser, ska se till att hinna baka bullar på Kanelbullens dag, ta oss ut i någon skog och leka och hälsa på lite släktingar. Småkids somnar ju dessutom tidigare än tonårsbarn vilket ger mig massor av tid att planera...(okej - jag vet att jag kommer att klämma in en löptur eller två!). Jag borde även aktivera mitt Funbeat-konto för det verkar hända en hel del kul där (är bara jogg.se-reggad) Jag får inte ågren över att vila så här tätt inpå Berlin marathon, vet att det gör gott för min kropp.

Följande ska organiseras in i mitt liv:

* Tre terrängmilar med Puma och Nike - ett måste i oktober.
* Hässelbyloppet nästa söndag - anmäld och klar
* SUM nästa lördag...kolla/springa eller smygspringa med?
* ArmyFitness - varför har de inte hört av sig? Är de skraja eller?
* Tjejvasan i februari - anmäld och klar - har inte åkt längd sedan mellanstadiet - dags att börja träna?
* Vertex Fjällmaraton augusti 2009

Att jag lägger in Vertex här är...hmm...hur ska jag säga det... jag borde ju träna terräng om jag ska springa Fjällmaraton och det är ju bra att börja nu när det är höst (jag älskar årstider!)...hmmm... och ett par nya skor kanske behöver införskaffas? Terrängskor. Det känns som jag har köpstopp på löparskor efter 5 st denna säsong. Men terrängskor ingår väl inte i löparskodivisionen va?

Fler saker som står på agendan för nästa år:
* Tjejvansbrosimmet
* Tjejvättern
* Lidingö tjejmil om den inte krockar med Berlin marathon förstås!

Sen var det ju träning med LillaDuktig! BodyPump, spinning, BodyJam och kanske Afrikansk dans. Träning med IF Linnéa, annars får jag abstinens. Springa i höstens härliga gråhet måste jag ju också.

Har ni några bra förslag på vad jag kan fylla min tid med från och med måndag?