Pannben del 3. Fira dina delsegrar

När du nu har kommit igenom dina dippar. Du har mött dina rädslor. Du grejade 5-kilometern, presentationen, milen eller rentav maran!

Vad händer då?

Jaha - var det inte värre än så? Glöm inte att fira detta. Lika mycket som du våndats tycker jag att man ska fira. Le, njut och tänk på din prestation. Tillåt dig att vara tokgrym för det är du! Fira länge och tänk de goda tankarna om och om igen. Nu ser du till att ditt pannben förblir tjockt. Gnugga inte bort det där lagret du precis lagt till dig - vårda det ömt och låt det stanna. Stanna upp och njut av nuet. Vi har ofta så bråttom till nästa måste och sen...
Här firar vi Görel som sptungit VårRuset 2009. Hon var så rädd innan att hon inte ens vågade kall det "Att springa". Hon sa att hon skulle på picknick. Om hon firade?! Jajamensan. Några månader senare sprang hon ett mil-lopp - med VårRuset i minnet. Fira och njut!

Dina ömma fötter/ben/höfter kommer påminna dig, anteckningarna på köksbordet, den svettiga tröjan i tvättkorgen... varje gång du snörar på dig skorna. Jag kan närsomhelst ta upp bilderna från GAX 100 miles och njuta och tycka att jag är speciell. Tillåt dig att vara grym! För det är du.

Vill du behålla ditt pannben måste du tillåta dig att tro på dig själv.

Liten heads up till dig som springer maran för första gången:
Du har laddat, önskat, drömt, darrat och tränat. Du har ältat, sovit dåligt eller bara haft extremt kul på vägen. I många fall så känner man sig lite urholkad efteråt och kan drabbas av en post-lopps-depp - var beredd på detta. Du kommer igenom det och kan ta fram de jävliga minnet av skoskav och det fantastiskt härliga minnet av Finisher-tröjan och medaljen! Ur och igenom. Stanna och njut.

Pannben del 2. Att möta sina rädslor

Ingenting får en människa att växa så mycket som när hon möter sina rädslor.

Utsätt dig för dem! Lär dig av dem! Och njut av att ha mött dem!


Den gastkramande känslan då rädslan tar överhanden. Illamåendet. Handsvetten. Bättre att dra ett täcke över huvudet och gömma sig än att ringa det där jobbiga samtalet. Att kliva upp på den höga stegen/stirra på den ludna spindeln/röra vid ormen. Eller att springa fort tillsammans med tjugotusen andra och kanske komma sist? Eller tänk-om-det-gör-skitont att pressa ur sig det lilla extra.
Kommer jag att greja det?

Begränsningarna sitter i ditt huvud. "It's all in your head morsan!" ropade Alex till mig när jag skulle köra en kort snabbdistans med honom och tyckte att det var jobbigt. Jag skulle pressa mig men gillade att ligga i ett normaljobbigt tempo, ville inte upp ett snäpp. Men ack så rätt han hade. Och vilken fart jag fick med tankens kraft. Det gick ju. Jag grejade det. Och lade ytterligare ett lager till mitt pannben.

Att springa snabbare än man någonsin gjort. Att krypa genom ett långt rör trots att det är obehagligt med trånga utrymmen. Att gå till tandläkaren. Att våga ställa frågan. Att ta en spruta. Eller gå till naprapaten. Att fullfölja distansen. Att ta sig i mål på maran. The sky is the limit.

Sluta tänka - bara gör. Det är dina tankar som begränsar dig.

Pannben del 1. Att komma ur och igenom

Oavsett om du ska ut och ta dig igenom din första 5 kilometersrunda eller om det är din första mara du ska klara av så kommer du att hamna i dippar.
Dagens mil avnjöts med T och Moa som båda ska springa sitt första marathon om en vecka. Vi pratade dippar, kramp och tånagelklipperi.

Det första som händer när du hamnar i en dipp där skallen/kroppen skickar signaler som är negativa "Stopp - stanna -du är trött/det gör ont / det är jobbigt", är instinktivt att just stanna och gå. Vem vann då? Pannbenet eller den lilla skrattande djävulen på axeln?

Det finns lite olika sätt att ta sig ur och igenom dippar. Att flytta fokus är ett. Känns benen tunga kan du fokusera på din fina hållning och din jämna andning - räkna gärna stegen 1-2-3-4 när du andas in och håll samma rytm när du andas ut. Efter en stund har de negativa tankarna skingrats lite. Fokusera på att återfå rytmen så kommer du ur dippen. Om du råkat komma riktigt långt ner i en dipp och du är på gränsen till att stanna och gå så dra ner på tempot och ta fram din egen drivkraft - ställ dig frågor som:

Kommer jag att ångra mig om jag börjar gå? Kommer jag att dö om jag fortsätter springa? Hur ont/jobbigt är det egentligen? Gör det ont-som-i-en-skada eller ont-som-i-påfrestning-för-kroppen? Om svaren på frågorna är att du nog grejar en bit till så korta ner din mentala sträcka. Har du sprungit 3 km och har 2 kilometer kvar, tänk så här "Jag ska bara ta mig till nästa hus/träd/300 meter, där tillåter jag mig att gå" Eller under maran går det att tänka "Jag springer i alla fall till nästa vätskekontroll". Jag brukar tänka att "Orkade jag det här trots att jag var trött så orkar jag till nästa kontroll också". Tankens kraft är starkare än vi tror. Och om det gör superont i vaderna - stanna och stretcha, pausa klockan - det är helt tillåtet, det är DIN träning och DIN kropp.

De mentala dipparna brukar inte hålla i sig så länge om du hjälper till att ta dig ur dom. För varje dipp eller svacka du tar dig ur har du lagt ett lager till ditt pannben. Tänk på detta när du springer. Hitta gärna ett mantra "Jag är stark - Jag är grym!" eller "Jag vill - jag kan -jag orkar!". Använd dina känslor som drivkraft - jag använder glädje, andra kanske drivs av ilska.

Hemläxa till Karin: Ut och spring 5 km. Du vet att du kan. Du får göra det i vilket tempo du vill bara du inte stannar och går. Öva på fokusförflyttning och ge dig fan på att fortsätta! Vad är väl 15 minuter av ditt liv? De sista två kilometrarna ska du banne mig greja! Du kommer att vara så grymt nöjd efteråt! Skriv gärna till marathonmia@gmail.com om du grejade det och vilka tankar som snurrade i skallen!

Brotta ner djävulen på axeln! Dela med dig av din styrka och dina strapatser. Förmera dig! Det bästa med att ta sig ur och igenom är att du kan ta fram känslan igen nästa gång det känns tungt. För du vet att du grejar det!

Du är inte egoist för att du tror på dig själv!

Karin undrade om jag inte kunde skriva lite om hur jag bygger pannben. Självklart vill jag dela med mig om hur jag gör, eller vad som har gjort att mitt pannben är tjockt. Olika saker driver olika människor. Alla har en inre drivkraft – det gäller bara att hitta den och locka fram den. Det krävs mod, självkänsla och enorm styrka att vara långsammast i klubben eller fulast i klassen. Det finns många ideal och osynliga krav från omvärlden som vi bär som riktlinjer.

Här tillåter jag mig att känna mig fantastisk. Har sprungit i ett dygn och har lite kvar till målet på GAX 100 miles. Jag bryr mig inte om hur många som ligger före eller hur många som ligger efter. För här har jag bestämt mig. Vi ska i mål Staffan och jag. No matter what!

Men vem eller vad är det som bestämmer vad som är rätt. Vad är långsamt och vad är fult? Det är egentligen här pannbensbyggandet börjar. Jag är den jag är och jag utgår från mig själv och bygger mitt bästa jag. Det handlar om att bestämma sig. Att inte låta omvärlden bestämma åt dig.

Vill jag vara den snabbaste löparen i klubben? Har jag den tid och de förutsättningar som krävs? I mitt fall – nej. Bestäm vad just DU vill med din träning (eller ditt liv) så skalar du bort onödiga krav. Du är inte dina prestationer - även om det ibland är drivkraften bakom.

Du är inte egoist för att du tror på dig själv.

De allra flesta människor är inrutade i ett tankemönster och ett sätt där det är lättare att anamma det som är dåligt. Att gripa tag i nederlag och älta än att få lov att känna sig bra. Kanske är människan av naturen skeptisk eller så tar bara jantelagen över “Det var väl inte så bra...eller?”. Tillåt dig själv att utvecklas i din takt. Var Sak Har Sin Tid. Att börja fira det som går bra, att stanna upp och njuta, lägger grunden till en mental styrka.

Bygg ditt bästa jag – Du bestämmer vad du vill göra.

Jag kommer att skriva om pannbensbyggande, fokusering och positivt tänkande i flera delar. Första delen kommer ikväll. Skriv gärna i kommentarsfältet om det är någon speciell situation du undrar hur jag skulle hantera.

Tortyr! Som jag älskar.

kanske har jag ett konstigt drag. Vill ju både och, inte antingen eller. Njuter lite av tortyren jag utsätts för.

Är inne i en intensiv arbetsperiod där eventen avlöser varandra och jag ska försöka hålla en miljard saker i skallen... och hinna träna. Och umgås med vänner. Och tydligen vila.

Chippar lite efter andan efter att ha haft 4 event på 3 dagar, varav ett var torterande nog på Bosön. Fixade till slipsen...
äsch! Det har jag ju ingen. Men det kändes groteskt att klippetiklappra förbi den här skylten i högklackat.


Promenerade förbi träningsklädda människor på väg till konferensdelen där IT Forumet skulle hållas. Och tortyren var att inte få byta om och träna med dem. Men lite vila skadar nog inte. Och det bästa som finns är ju att längta. Längta till nästa träningspass.

Just nu längtar jag efter Stockholm Marathon.

Frank Andersson blev imponerad!

...av mina nya skor!

Eller nu ljög jag faktiskt. Jag stod och väntade på coachen igår när vi skulle på träning och Frank himself kom gående. Var ju tvungen att fota! Han kollade inte ens in mina nya skor.

I onsdags hade jag ett event i city, passande nära Runner's Store... undrar-hur-det-kommer-sig ;). Passade på att byta några ord med min stora idol Emelie Andersen och skulle prova ut ett par nya Asics DS Trainers till maran.


Testade ett par Nike. Hängde av mig kavajen och sprang fint i kjol och strumpbyxor...

...och valde till slut ett par Adidas AdiZero Tempo. Adidas motsvarighet till Asics DS Trainers. Fick nöjet att provspringa Adidas för första gången igår.

Utvärdering
Mycket lätt, skön sko för att vara en maratondojja. Den är luftig och har inga onödiga sömmar. Den är smal över "midjan" på foten vilket passar mina ganska smala fötter väl. Trots detta är de rymliga vid tårna - både på bredden och längden *vift-vift*. Baksidan av skon upp mot hälsenan är betydligt tunnare än DS Trainers och var riktigt följsam. Jag gillade det då mina Asics får ett gnugghål från min häl efter ett tag. Jag vet att man inte ska springa maraton i nya skor, men jag får sällan skoskav så jag testar dessa de kommande passen och tror klart på att de kommer att få vara mina maratonkompisar. Det var exakt likadana skor som Kattis kutade milen i på sub 40 i tisdags. Kan inte gå fel!

Jag har alltid varit en Asics-lover men har nu både Saucony, Nike och Adidas som utfyllnad i min skopark.

Vilka skor får pryda dina fötter på maran?

Backa bandet Ett å Två...

Backa bandet Ett.
Hm - borde kolla in vad jag gjorde de sista 10 dagarna innan Kungsholmen Halvmarathon så jag får samma formtopp den 5 juni... barajaghinnerså....

Backa bandet Två.
Vill särdeles dela med mig av måndagskvällen då jag, Sussie och Mattias ville vara fina för Commander Bruno på Nordic Military Training. Med tyllkjolarNu höll Bruno i Rookiepasset så vi fick köra ballerinakjolsvals för Snygg-Daniel istället. Alltså, jag vet att jag kallar alla för Snygg- men människor är överlag väldigt vackra. Och ja - jag har kommit till den åldern då det är helt okej att dreggla över vältränade överkroppar - även om jag här ser lite skraj ut för jag står för nära...(eller så ser det ut som jag ska ta en tugga vilken sekund som helst!)

Träningen gick i alla fall ut på följande:
uppvärmning bort till skidbackedelen vid Fiskartorpet. Den är brant och har halvhögt gräs. Eller... gräs och gräs. Det gröna var mest brännässlor. Brännässlor där de små sovande myggen bor. Vi väckte dem rätt snabbt. Vi delades in i 7 "lag" där teamarbete stod på agendan. En person åt gången fick vila och jag hamnade i samma grupp som Åsa, min exmake Oliver och Johan. Sedan var det full fart med följande övningar:

300 armhävningar (riktiga med bröstet som ska snudda i marken. Hängpatt=fördel)
400 Situps (Hela vägen med armarna över huvudet och toucha fötterna)
500 benböj (djupa. Hängrumpa=fördel)

Detta skulle fördelas på 4 personer med en ständigt vilande. Hålla ordning på antal och peppa varandra. Mellan övningarna skulle laget gemensamt ta sig springandes uppför den branta nässelbacken... ja, jag hade 3/4 tights... Vi fick springa en bra bit upp, sedan ner och ta itu med nästa övning. Jag försökte göra fler situps för att slippa för mycket benböj eftersom jag skulle kuta Milspåret på tisdagen. Gick sådär. Mjölksyra i ben av övningen plus den branta löpningen.

Uppställning halvvägs för att få instruktioner om hur riktiga benböj görs.

Fantastiskt roligt pass och Daniel är en klippa som kommer ihåg allas namn och peppar på ett fantastiskt positivt sätt. Nja... tills han sa "Bra-som-fan!" att den närmaste vägen tillbaka till ÖIP var att ta sig över den branta kullen. Vid den tidpunkten var ju redan benen som geléhallon...

Prickiga ben från bränniga nässlor, mer kli på kroppen från de förvirrade myggen som bet och sög. Härligt pass och magen brinner banne mig fortfarande. Av träningsvärk.
Så här stark blir jag av NMT. Försökte styla lite för Eric. Gick också sådär. Tyllkjolen skakade av de möra benens insats.

Ikväll ska mina vänner från IF Linnéa få en light version av detta. På kärleksfullt löparvis.

350 kr fattigare och ett PB rikare... och-stolt-som-fan!

Var det värt det?

Varenda meter jag lade bakom mig, varenda tanke jag hann tänka. Och vända. Varenda löpare som sprang förbi mig... ja- det var värt det.

Det var värt "segerkyssen"! Här pussar Ulf och jag Kattis samtidigt som Magnus och Holger frenetiskt vill visa att de har krafter kvar trots tävling. Foto: Tene the Terminator- Grymmast i UltraSverige

10 km är en urjobbig distans. Jag fick vända tankarna många gånger. Första gången jag tänkte bryta var vid 2 km. Sedan efter första varvet - då hade jag sprungit 5 km på 23 minuter. Jag plockade fram Ingmaries ord från föreläsningen på Runner's Store inför Stockholm Maraton häromveckan. "Vad ni än gör - bryt inte! Det kostar så mycket mentalt att komma tillbaka". Och jag hade ju lovat mig själv att jag skulle tillåta mig att "lida". Att kliva ur min komfortzon. Snabbt tänkte jag "Jag vill. Jag kan. Jag orkar!" Och vet ni? Jag orkade. Det var jag. Bara jag och mina tankar. Och energi från loppet.

Jag orkade vända varenda liten negativ tanke. Jag hade samma känsla som när jag körde tusingar på löpband då min hand var blixtsnabb att trycka på STOP-knappen. Här fanns det ingen stoppknapp - bara löpare. Löpare som kämpade och tog sig i mål. Löpare bredvid mig. Energi. Glädje och svett. Kämparglöd och flås.

Idag har jag investerat 350 kronor i en skön känsla. Jag passerade mållinjen på 46:39 - nästan en minut snabbare än mitt officiella PB (47:34). Jag är supernöjd (även om det lät som Coachen knorrade lite i luren efteråt - men det kan ju ha knastrat på linjen...?). Och på tal om kanelbullar... jag hade en medelpuls på 170 och en maxpuls på 182. Det är den högst uppmätta på mig någonsin. Var bara tung i benen vid två tillfällen efter en uppförsbacke. Så jag gav järnet. Jag gick ur min komfortzon och körde skiten ur mig själv.

Stolt är jag i alla fall. Så att jag nästan började gråta. Min kompis Kattis kammade nämligen hem damsegern på fina 39:51. Jag är så stolt. Som om hon vore min dotter! Ja, eller syster i alla fall.

Efter knorret från Coachen gick jag i alla fall med på att vila imorgon bitti. Således ingen NMT. Nu sova-kudden. Auf Wienerschnitzel mina vänner!

Det kostar att ligga på topp

Coach Ken vill att jag levererar en mil på 46 minuter. Gärna 45.

Jag är livrädd för fart. Jag kan ju bli trött. Inte snacka. Det kanske gör ont. Tänk om jag spyr.
Just nu ter sig detta som en dröm. Full fart, illamående och leverans.

Supertaggad Mia. Här en bild från Jättelångt förra året. 8 timmars ösregn.

Jag tänker nämligen efteranmäla mig och springa Milspåret imorgon. Och dyrt är det. 350 kronor för tävlingsklass. jodå - jag får en t-shirt. Alltså ska jag inte fjösa. Jag ska kuta allt vad benen bär och prestera så mjölksyran sprutar ur öronen på mig. För jag pröjsar banne mig inte 1/4 löparskor i avgift för att smålulla i en social jogg. KarinTri sa "Var inte så förbaskat rädd att det ska göra ont - Ge järnet!"

Ska bli! Först ska-jag-bara ha lite kul på Nordic Military Training ikväll. Snygg-Daniel ska få möta Fame-veteraner...

Framgångar, Livet och Tabeller

Lördag - All inclusive

FramgångarAna med blomsterkvast efter att ha kammat hem segern i damklassen.

I Knivsta rådde härliga framgångar för IF Linnéa. Loppet är fantastiskt roligt med priser man kan plocka med sig på vägen. En kundvagn, ett däck eller varför inte en sko? Magnus plockade med sig det sistnämnda från banan och vann därmed ett presentkort på 500:- på Gå & Löpkliniken. Vann gjorde även Ana - 8km damklass - hon behöll äran som förstapristagare från förra året. Coach Ken kammade hem silverplatsen på herrsidan.



Livet
Jag och Anneli joggade 11 km i den härliga solen och pratade om uppväxt, liv och att läsa signaler i det sociala spelet. Jag är inne i en intensiv tänkarperiod och vänder och vrider på mycket, reder ut, diskuterar, babblar, lyssnar och är ömsom tålmodig ömsom frustrerad... Jag kommer till många små insikter och berikar mig under tiden. Är-liksom-nyfiken-på. Nyfiken på andra. Nyfiken på mig själv. Känner en fantastisk ro i själen och småkaos på ytan.

Tabeller
Hade förmånen att få vara med på Ultradrottningen Cecilia Petersons fest på lördagkvällen där hennes fina, nya lägenheter fylldes med löparframgångsrika människor. Jag var gröngölingen som sög i mig deras berättelser och tips. Jag fylldes till bredden med ultra, träning och god mat. Landslagslöparen Fredrik Elinder med fru Magdalena (2:a på Lidingö Ultra senast) hade en formel för hur snabbt folk springer utifrån givna tider. Egentligen behöver jag inte springa Stockholm Marathon. Min tid blir 3:42:56 om jag är normal-laddad.

Fast jag vill ju springa på 3:39:59...

Äsch - perfekt väder för ett långpass i Stockholm idag. Mulet och lite regn fast ändå halvljummet. Det blir 3 mil med Stekaren.

Älskar mina rutiner...

...men gillar utmaningen att vara flexibel.

Mitt schema är anpassat för ultraloppen jag ska springa. Meningen var att jag skulle få in 9 mil denna vecka. 2,5 dagar försvann i Berlin med arbete från 8 på morgonen till midnatt. Kunde inte motivera att ta bort en av de få sovtimmarna till löpning. Vore rent utsagt dumt. Alltså skulle jag sprungit 15 km igår, 25 km idag och 30 km imorgon. Men hallå - jag ska ju springa maran snart. Rutiner och processer brutna. Inga 7 mil på tre dagar här inte! Helomsvängning i tankar och träningsupplägg.

Nu väntar jag med spänning på en omplanering av schemat fram till 5 juni. Under tiden tar jag mig till Knivsta och hejar fram några klubbkamrater som ska springa Valloxen Runt.

Kroppen ställer upp på alla träningsgrejer jag utsätter den för - hoppas skallen hänger med i svängningarna så att inte löparhjärtat blir lidande.

Så många härliga människor - så lite tid...

Jag brukar ofta ha som Facebookstatus att Jag omger mig av fantastiska människor. Jag har tur att ha många fina vänner med mig sedan barnsben, finfin familj, en härlig "Bästis" sedan 1983 och sedan utökat umgänget med kollegor, löparvänner, NMT:are och nu bloggvänner.

De senaste 18 månaderna har det dessutom exploderat i umgås-med-och-träffar-ibland-vänner. Riktiga boost-kompisar. Jag vill hänga med alla hela tiden! Tänkte därför börja presentera Veckans Wanna-be-bästis-med. Jag behöver inte nödvändigtvis känna eller ha träffat personen i fråga... Här kommer den första!

Mia wanna be bästis med Kerstin Rosenqvist

Jag skulle ha packat ner henne i min resväska och tagit med henne till Berlin på jobbresan tidigare i veckan. Vi skulle dricka fruktsmoothies och prata uppladdning och poseteknik. Väl hemma i Sverige skulle vi hänga i löparspåren och prata om jobbiga pass, jag skulle lura med henne på ett kvalitetspass som Andreas i IF Linnéa skulle hålla i. Hon skulle lära mig att hålla jämn fart timme ut och timme in på ultratävlingar. Vi skulle prata om brutna lopp och framtida drömmar. Vi skulle springa länge i skogen och skratta åt samma skämt. Sedan skulle jag visa upp henne för mina kompisar och skryta om alla hennes vinster. Hom skulle berätta var man hänger upp alla medaljer och ställer pokalerna snyggt. Alla skulle bli lika imponerade som jag är. Hon skulle tycka att det var jätteskoj att hänga med mig och Kattis på konserter.

Livet är verkligen en berg-å-dalbana...

...fast nu sitter jag i DiscoJet, Fritt-Fall och Spöktåget samtidigt!

Döm om min förvåning när jag först får ett kryptiskt sms av Kattis. Jag ska springa maran i kråsblus... och sedan en eftersändning.

Det hela började i höstas när vi satt och "planerade" 30- och 40-årsfester och jag sa att jag inte skulle springa Stockholm Marathon, även om jag hade ett mål att köra 3:39:59 någon gång under 2010 (satte målet 2005). Eftersom jag fyller 40 helgen efter maran "skyddade" jag mig genom att inte anmäla mig. För tänk om jag inte skulle nå mitt mål innan 40? Skulle jag bli besviken? Eller skulle jag som vanligt bara bevisa att det går att ändra på uppsatta mål? Flytta dem lite framåt? Min ultra kom-ju-liksom-emellan. Och jag har ju-liksom-hela-året-påmig... Och är det inte lite väl nära inpå TEC?
En riktig kompis! Bus med kråsblus - vifårvälse! Cyberkramar!

Tydligen en dålig ursäkt. Och det är nu förvåningen kommer för imorse när jag tömde brevlådan efter min Berlinresa låg det på riktigt ett startbevis - visserligen med felstavat efternam (förlåter dig för denna gång) men ändå! Maria Thompsen ska springa Stockholm Marathon 2010. Och jag har faktiskt anat detta tidigare och sökt i startlistan men inte hittat mig... nu förstår jag varför.

Jag blev skitglad, överlycklig och lättad att jag inte köpt någon annans startplats. Nu kastas jag runt i DiscoJet och brottas med tankar som "shit det är bara drygt 2 veckor kvar! Är jag i rätt form?" till att bli hissnande glad som Fritt Fall. Sen kastas mina känslor raskt in i Spöktunneln och jag blir rädd. Rädd för fart, rädd för att prestera - rädd för att inte ha kontroll över min förmåga för en stund... och så tillbaka i total lycka. Jag kan ju göra en rolig grej av det!

Jag ska springa Stockholm Marathon. Tack Kattis & Co- vill bara meddela att jag korrigerat mitt namn och lagt till klubbtillhörighet hos Sthlm Marathon...

För ska jag springa maran ska det vara rätt - med eller utan kråsblus... och gör jag det på 3:39:59 är det bonus. Annars får jag ju flytta fram målet något. Eller hur!

Somliga bus är roligare än andra

Har jobbat dygnet runt nu sedan i måndags och har en miljarrrd saker att göra på kontoret.

Har fått en överraskning i form av ett bus från Kattis. Ett bus som började med en snack om en kråsb(l)us... Presenterar detta så fort jag hinner. Jag lovar. Och ni kommer att gilla det. Somliga bus är liksom mer skoj än andra. Jag ler. Stort. Och jobbar på så jag hinner uppdatera er. Jag lovar. Som sagt...

Kan ni gissa vad det är?

Lilla Fröken Proppmätt

Befinner mig i ett regnigt Berlin. Har jobb från 8 på morgonen till midnatt.

Givetvis hör det till att konferensäta Toblerone, muffins, kakor, chokladkex och dricka kaffe till som ser ut som kamelpiss. Och så den läskiga smörgåslunchen - men hallå!- vad är det för fel på näring?



Det närmaste träning jag kommit var att snöra på mig Saucony A2 och höja adrenalinet när jag körde Trabi 2 timmar i stan. Riktigt kul. Maxfart 50 km/h och jag fick köra tjejerna i den rosa bilen. Vi raceade mot killarna... fick en söt polis på halsen och förfrågan om en kaffedejt. Ja, inte illa pinkat. Valde att tacka nej och avnjuta en riktigt härlig måltid här:

Är ni i Berlin kan jag varmt rekommendera denna fräsha restaurang där du själv komponerar ihop din måltid - yummie!

Träning som ger resultat

Nu är jag inne på tredje veckan av mitt träningsschema. Jag har fått lite frågor om hur jag kan bli bättre eftersom det ser ut som om jag tränar likadant hela tiden. Så är inte fallet. Jag kör olika intensitet på mina träningsveckor och de är indelade i tre olika svårighetsgrader:

Här gör jag en burpee efter att ha gått i mål på TEC 161 km. En stark kropp ska klara det mesta. Eller ett trött huvud kanske bara hakar på dumma frågor som "Skulle du greja en burpee nu?"

RÖD TRÄNINGSVECKA
Intensiv träning. Minst två, gärna tre kvalitetspass där jag ger allt jag har. Det ska kännas ordentligt när jag kör intervaller på löpträningen och jag väljer att köra tungt på NMT och fokuserar på teknik. Dessa veckor har jag ofta träningsvärk och sover lite extra. Löpningsmängden en intensiv vecka kan ligga på 60-80 km beroende på om det är tävlingar.

GUL TRÄNINGSVECKA
Mittemellanvecka där mängden är viktig. Jag ger 80-90 % på kvalitetspassen och lyssnar på kroppen. Ett av kvalitetspassen ger jag järnet. Jag får gärna köra dubbla pass om jag gör det i lugnt tempo. Mina back-2-back pass ligger på helgerna, detta innebär att jag springer relativt långt två dagar i rad. Veckomängd löpning: 80-100 km.

GRÖN TRÄNINGSVECKA
Vilo- och återhämtningsvecka. Dessa veckor ska jag låta kroppen vila ordentligt. Försöker sova mer och tar det riktigt lungt på passen. Jag är ofta tränare på IF Linnéa och stöttar andra dessa veckor. Kör lugna återhämtningsjoggar i mycket långsamt tempo. Brukar ha ett långpass på helgen i maklig fart. Veckomängd 55-70 km.

Detta upplägg har visat sig passa mig perfekt. Resultat från de intensiva veckorna kickar in ungefär 7-10 dagar efter det senaste hårda passet - då känns det lätt att springa fort, jag tappar något kilo trots att jag äter som en häst. Första 3 dagarna i återhämtningsveckan är riktigt tunga. De gula veckorna känns "normala". Det som är absolut viktigast för mig är att jag bygger upp kroppen med långsam löpning och gör mina kvalitetspass intensivare och hårdare.

Tränar du alltid likadant? Försök att variera intensiteten så får du resultat - glöm heller inte att det är under vilan du bygger upp dig.

Man får ju inte roligare än man gör sig...

...och jag tror verkligen på att ha kul. Även om hela loppet innehöll Möten-med-mig-själv och konstanta insikter och djupa tankar och känslor så var det rätt kul att se minen på motorcrossförarna.


Jag och klubbkamrat Magnus kom överrens om rosa outfit.

Vad är det där?

De båda motorcrossförarna bromsar in på den gropiga vägen. De låter motorn rusa några varv och tittar förbryllat framför sig. Med ena foten i backen håller de upp sina leriga monstermaskiner som doftar avgaser. Ut ur den täta, snåriga granskogen på vänster sida kommer en tjej iklädd rosa ballerinakjol och rosa gummituta på pekfingret fram, korsar vägen och tar sig upp på andra sidan. Där sluttar det brant uppför och röd-vit-randiga band fladdrar från ett omkullfallet trä. Tjejen hoppar från sten till sten med sina blommiga skor och flåsar högt. Hon ser ut att ha det slitigt. Är det en synvilla? Är det en hallucination? De båda crossförarna skakar långsamt på huvudet, gasar och ger sig av framåt och lämnar hägringen. Kan det ha varit en asfaltsballerina?

Jajamensan! Det var jag. Igår utförde jag ca 2 timmars grym vristträning i tuff, obanad terräng. Jag startade 5 minuter efter alla andra tillsammans med Magnus, Jojje och Mats. Redan efter 100 meter var jag ensam. Ensam med naturen och mina tankar. I två kilometer lyfte jag benen högt och lät låren kämpa i den tjocka-madrass-i-gympasalen-liknande mossan som utgjorde den första etappen. Solen gassade och bjöde på en fantastisk sommardag. Det var skönt att svalka benen i det djupa diket och känna hur leran sipprade mellan tårna. Upp, över och pang - där for jag i backen och skrapade upp vänsterarmen. Ballerinakjolen fladdrade i vinden och fastnade i snår och taggiga buskar. Över ett kärr bar mina blommiga noosa - sedan in i skogen. Bort mot nya våtmarker och utkanten av vassen. Upp och ned över stenblock, en miljon omkullfallna träd och sedan en äng.


På andra sidan ängen hördes små vättar locka "Här är vi! Här är vi!" Bunden av den trolska rösten bar mina ben mig fram över ängen. Likt "Sound of Music - the Swedish version" dansade jag fram och mötte Jens och Anna vid vätskekontrollen.

Tog mig en RedBull shot, två muggar vatten och begav mig in i skogen. Här bjöd det på lut. Uppför. Mycket uppför och mycket brant. Följde hela tiden de röd-vita plastbanden och njöt. Efter åtta kilometer var jag uppvärmd och kunde "springa" på. Eller åtminstone ta mig fram utan att låta som en blåsbälg. Uppför ett bergsliknande parti där det var högt och brant. Ner över stenar och mossa. Små stup som jag ålade mig nerför.

En asfaltsballerina i skogen, som tack vare sträckningen inte kom vilse, som fick lära sig att det är skillnad på konsistensen på grå sten och grå mossa. En asfaltsballerina som parerade många tänkta fall och tackade militärträningen för den smidiga hållningen. En asfaltsballerina som under två timmar konstant log och hade kul. Det enda hon nu undrar är var hon ska återlämna de fridlysta blommorna hon hade mellan tårna och var hon ska släppa ut grodynglen ur skorna.

Livrädd - imorgon är det dags att se vad jag går för!

"Det börjar med en folksamling. Sedan är du ensam. Ljudet av de andra löparna dör snabbt bort i den täta skogen. Det enda du hör är dina egna tunga andetag. Du är ett med omgivningen. Andhämtningen blir tyngre. Detta är din kamp mot naturen. Har någon någonsin satt sin fot här förut? Otänkbart. Marken är orörd. Kom igen nu, rakt fram bara! Du tar dig igenom det ogenomträngliga. Plötsligt ser du någon, likaplötsligt är du ensam igen. Benen tunga. Luften river i strupen. Bara några steg till! Du kämpar dig förbi ytterligare ett djupt dike, några omkullfallna träd. Plötsligt ser du folk. Du är där – målet! Adrenalin! Lycka! Du klarade det!"

Detta är beskrivningen av Sträcklöpet jag ska köra imorgon. Men det är inte det jag är livrädd för - utan att byta bandaget på mitt pekfinger som ska göras efter loppet. Jag har inga problem att springa rätt ut i skogen och "brotta-ner-björnar" men att kolla om fingertoppen sitter kvar är ruskigt läskigt. Vilken mes jag är! :)

The first annual Ken Birthday Run

Det finns två sköna lirare, vi kan kalla dem Max och Nisse, i vår klubb. Att de tillhör klubben ser man på träningskläderna. De är inte med på de ordinarie träningarna utan kallar sig postordermedlemmar. Men tränar gör de! Och är med, eller anordnar själva de sociala sammankomsterna med gänget.

Anneli, jag, Ken, Karin, Niklas och Masse. Foto: Masse

Just dessa två lirare sprang jag och Ken på när de stod och pustade ut med Duracell-Karin vid kanten av Västerbron igår. Glada tillrop - och javisst hängde de med och plockade upp Anneli för ytterligare löpning - vi sjöng "Ja-må-han-leeeva" löpandes för Ken som så passande fyllde år på Linnéadagen. Max och Nisse är rappa i kommentarerna, dissar och hissar varandra hela tiden och är fenomenala på ordbaisseri. Det tog inte många sekunder innan "The first annual Ken Birthday Run" myntades - nu gäller det att hålla i traditionen och köra nästa år igen!

Tillsammans körde vi sedan tillbaka över Västerbron allesammans och körde sightseeing på Stora Essingen (som bjöde på mycket backar!), släppte efter hand av en och en tills jag och Anneli blev ensamma kvar och utforskade Lilla Essingen, som var helt flack.

Mycket prat om form och Stockholm Marathon. Detta, tillsammans med alla tankar från inspirationskvällen, gör mig ännu mer övertygad - Jag vill verkligen springa loppet! Fnular vidare på en lösning...

halvdag-heldag-helgdag...

...tydligen halvdag - jag slår till med heldag. Både på jobbet och träningsmässigt.

05:00 godaste havregrynsgröten med pumpafrön och hallon, DN och kaffe.

06:15 NMT styrkeintensivt pass på 75 minuter med BrandmannaJörgen. Körde en del alternativa övningar eftersom jag har ett skadat finger :)

08:30 Drar igång arbetsdagen efter frukost nummer 2 bestående av Fazers osötade rågkusar. Fixar inbjudningar, distributionslistor och planerar om event i ett härligt tempo.

11:50 Lunchjogg med Maria 4,66 km i det härliga vårvädret.Mitt pekfinger visar vägen - ditåt ska vi! :)

13:15 Lunchsallad med tonfisk, bulgur, ruccola, fetaost och broccoli.

13:45 Jobb, jobb, jobb och PR-planering, journalistträffar och korrekturläsning. Påbörja presentationen till nästa veckas tjänsteresa. Allt i en rasslande fart.

15:45 mellis (banan, biscotti och en espresso)

Så nu återstår bara två saker på jobbets att-göra-lista, sedan blir det:

* köra hem och lämna bilen
* köra igång en tvättmaskin med alla träningskläder
* fika/äta med min Ultrapartner in crime
* gå på Inspirationskväll på Runner's Store där IF Linnéas Ingrid ska snacka tillsammans med Ingmarie, Petra, SnabbaFötter och Anna von Schenck.
* hem till coachen och städa inför morgondagens löparfest
* sova sött och låta den tränade kroppen, de fullmatade tankarna och mitt glada hjärta få vila sig lite.

Sådärja! Sjukt effektiv. Sjukt mycket kul grejer! Imorgon helgdag - bring it on!

Det är sällan jag blir sur och irriterad...

...men imorse hörde jag något så urbota dumt att jag gnisslar lite tänder.

Det här med löpteknik... Det finns lika många stilar som det finns löpare. Det finns en hel del olika "skolor" om vad som är rätt och fel. Några grundläggande saker går alltid att justera på alla som är rätt nya - som hållningen. Löpare betalar för mini-clinics för att lära sig att få ett ekonomisk löpsteg. Detta fungerar om man köper konceptet helt ut och kör sin grej...

Nu svävade jag ut. Det är inte detta jag är irriterad på. Min klubbkamrat - Kärnkraftveket Tene som börjat ultralöpa - var på just en sån här clinic med teknik. Där fick hon höra att "Med det där löpsteget kommer du aldrig att kunna springa långt!"

En liten miss i researchen från instruktören. Tene vann 50 miles (8 mil) på TEC för 4 veckor sedan och tuggar ultra som mellanmål.

Dålig dag eller bara övertygad om att hans-steg-är-det-enda-rätta? Eller så är jag insnöad på att man faktiskt frågar personen i fråga vad som ligger denne varmt om hjärtat och hur dennes situation ser ut idag. Jag gillar människor som ser den enskilde individen. Det är väl det minsta man kan begära om man dessutom betalat för det?

Grrrrr - sådärja - nu är jag glad igen.

Det är något speciellt med broar...

...och blå himmel.

Aldrig är väl staden så vacker som när man springer över Västerbron i vackert väder? Aldrig har väl en tusing på Årstabron kännts så lätt? Det är verkligen något speciellt med broar, utsikt och fint väder.

Idag var vi två grupper på träningen. Ett gäng som skulle köra tusingar över Årstabron och Anders och mitt gäng som skulle köra backintervaller.

Vi körde ett annorlunde upplägg. Värmde upp från Zinken, genom Tantolunden och lugnt över Årstabron. Körde lite löpskolning över på andra sidan tågspåren via den lilla bron. Här körde vi 4xkorta branta backar. Sedan tog vi en snabb tusing över bron och körde 4-6xlite-längre-flackare backar. Det blev ett roligt pass där min SUM-partner Kalle visade sig vara starkast (Han körde Lidingö Ultra 50 km i lördags, 33 km TSM i söndags och kutade om mig i backen. Jag skyller på mitt onda pekfinger...). Testa själv att blanda intervaller för en omväxlande träning. Och av bara farten tog jag min tusing över Årstabron på 3:59. Fast jag hade lovat att vara farthållare i 4:20-fart. Men det är något visst med broar, medvind och blå himmel.

Efter nedjogg, några situps (100 närmare bestämt) så bestämde jag, Stekaren och Ken oss för att jogga hem. Himlen var fortfarande härligt blå trots att klockan hunnit bli åtta. Jag passerade Västerbron för andra gången och njöt verkligen av att se Kungsholmen därifrån.

Det är något speciellt med broar. Och fint väder. Vilken är din favoritbro?

Släpp mig fri - jag känner mig fjättrad!

48 timmar utan träning. Det kommer att gå ytterligare 3 timmar och 45 minuter innan jag kan hoppa ner från väggarna jag nu klättrar på! (svårt att klättra på väggarna med 9 hela fingertoppar och en lite choppad...)

Men snart. Snart. Snart dax för tisdagsträning med IF Linnéa. Här är gänget för en månad sedan när de körde löpskolning före de långa intervallerna.



Kärlek. Frihet. Lycka.

Dessutom har jag en förstående coach så vi springer både till och från Zinkensdamm från Kungsholmen.

På lördag...

"Sträcklöpet är ett lopp för dig som söker en extrem utmaning. Sträckan kommer ligga på runt 10km varje år och banan går alltid efter ett rakt streck. Enda regeln är att man måste kunna ta sig fram utan extra hjälpmedel utöver sina skor.Under loppet kommer du ställas inför tuffa naturliga hinder som kärr, stockar, branta stigningar, små stup osv. Egentligen allt som naturen har att bjuda på. Korsar strecket ett kärr så korsar även du kärret. Det här är en helkul utmaning för alla som vill känna att man presterat något utöver det vanliga. Någon sammanfattade loppet med orden "-som ett dåligt vägval vid orientering"

Start: Vi blir slussade ut med buss till den hemliga starten. Överraskning - me like!

Edit: Banan är sträckad och man MÅSTE följa sträckningen...

Banan: 100% terräng. Eftersom sträckan går genom ett relativt obesökt skogsparti som klarat sig från exploateringen av stigar och vägar, är framkomligheten dålig för sjuktransporter. Vi rekommenderar att alla tar med sig en elastisk binda eller sporttejp att linda en eventuell stukad fot. OK – kirurgen i mig har vaknat och jag kan i alla fall linda kapade fingrar!

Jag ska se till att ha fantastiskt kul!

Inte alla indianer i kanoten...

...inte heller alla fingertoppar på vänsterhanden.

Dagens tips: Rensa inte stavmixern medan den fortfarande är igång.

Tjoff-tjoff-tjoff låter det när stavmixern slajsar fingertoppar...

Saknar fingertoppen på vänster pekfinger, lite hatten-av-liksom. Men med alsolsprit, kompress, kirurgtejp och Doktor Anna med på telefon har jag en snygg klut nu. Mycket kreativt.

Det går inte att knäppa knappar för få börjar det blöda. Hur mycket NMT tror ni jag fixar med detta finger? Antingen fåe jag vila mig iform till Sträcklöpet på lördag eller helt enkelt lära mig att göra armhävningar på en hand.

Jag toppar i alla fall ligan för töntiga-onödiga-skador-som-gör-att-man-inte-kan-träna som sonen Alex hade fram tills igår. Min fingertoppsskada slår hans spricka i lilltån en snäpp.

Alltså - jag måste bara få...

...hjärtat svämma över en stund! Linnéa är ju hur grym som helst!

Förra året startade hon bland de sista och sprang förbi så många hon kunde. Placerade sig bra och tyckte nog att det var lite läskigt. Efter detta har vi föreslagit MiniMarathon och alla möjliga tävlingar men hon har sagt nej. Tills vi frågade för en vecka sen om hon ville springa Kungsholmens knattelopp igen.

"Jajamensan - det vill jag. Och jag ska starta bland de första i år - inte springa om alla."
Den glada tjejen i vit mössa och lila jacka är Linnéa. Här vid startsnöret.

Tjejen är helt fokuserad och lyssnar inte på några tips. Hon har sin strategi klar. Ställer sig målmedvetet längst fram och håller god fart. Hon grejade 1 km på 5:41 - kan ni fatta! 8 år och lekfull, tränar inte Friidrott eller löpning och bara kör på pannben och glädje. Med sin egen övertygelse och målmedvetenhet.
Hon placerade sig 23:a av totalt 123 startande. Hon var lite trött efter 600 meter men pinnade på bra.

Att den nykläckta kusintjejen (namnlös) som bara är 4 dagar gammal var där och hejade kanske gav extra fart i benen!

Jag är en stolt faster! Och fantastiskt lycklig över att ha en sån underbar familj!
Här står Pappa Putte och fotograferar Linnéa, Hugo och Jonathan på kusinpromenad. En bild som får mitt hjärta att svämma över.

Ja det har ju alltid varit kvinnorna som varit starka i den Zachrissonska släkten!

...kläcker syrran ur sig när vi värmer upp. Så sant, så sant. I årets syskonutmaning blev det nämligen bara två deltagare av 6 möjliga. Pallplats för båda således.


I knatteloppet var Linnéa ensam Zachrissonare att starta - hon hade en egen strategi och höll sig stenhårt till den. Stark kvinnokraft där. Kom in som sjätte tjej, där vi ännu inte kollat av åldersklasser. Linnéa är 8 år - och man får knattetävla tills man är 12.

Coach Ken hade lagt upp strategin för mig redan igår kväll. Jag fick välja mellan två upplägg - den ena var att hålla under-5-tempo hela tiden och gärna testa en negativ split. Den andra var att gå efter pulsen. Jag snirklade mig ur båda under samtalet (behövde liksom tänka igenom, passa in det på mig, utmana mig mentalt).

Oroade mig för vilka skor jag skulle ha. Var mina Saucony "Kiss This!" för tunna? Ville kolla av det med coach...såg honom i minglet vid startområdet där han stod med Catti - båda två iförda just sånna skor. Rätt val alltså.

Jag brukar öppna alldeles för fort, teamade upp med klubbkamrat Martina och vi kom överens om att köra fösta kilometern lugnt. Vilket vi gjorde - 5:04. Efter detta hittade jag direkt flytet och rytmen. Jag kände mig stark och fick kraft av andras tunga flås. Hejade på Petra på Kungsholms Strand, blev påhejad av välkända ansikten, arrangörer och andra löpare.


Tog första milen på 47 min 11 sekunder. Kände mig stark. Blev påhejad av bröder, syskonbarn, mamma, pappa, stekarn, svägerskor och alla klubbkamrater. Ser tugga-terräng-före-frukost-Camilla, Evelina, RW-Sofie, RW-KarinTri...och många fler.

Vid 12 kilometer nere på Norr Mälarstrand började det blåsa motvind och regna. Tungt att försöka hålla under-5-tempo men jag gav mig fasiken på att göra det. Fick slita hund i 2-3 kilometer och fyllde på med sportdryck vid vätskekontrollen utanför mitt hus. När det återstår 5 kilometer inser jag att jag grejar att fixa personbästa. Jag håller bra tempo och grejar andra milen på 47:59 (Garmin). Känner mig fortfarande stark.

Passerar mållinjen på 1:40:59. Persar på halvmaran med 4 minuter och 50 sekunder. Blir omkramad av Linnéa och familjen. Och Andréa som kommit in före. Och så Miranda förstås - som står där och ser vacker ut. Hjälper en kille som kollapsar och hoppar vidare till familjens partytält.

Supernöjd. Att vara en av de starka kvinnorna i den Zachrissonska släkten. Och att coach Ken står ut med mig - för jag är inte alltid särskilt trevlig mot honom. Men han tror på mig - och han har oftast rätt. Kanske det som svider när man vill visa sig vara självgående och veta allt. Som resten av damerna i den Zachrissonska släkten. Way to go syrran! Idag knep jag guldet - men din silverplats är värd så mycket mer!
Världens coolaste syrra! Köper skor, anmäler sig till halvaran, tränar i 2 veckor och kör halvmaran. Pannben á la Zachrisson

Jagvilljagvilljagvill

Jag vill springa Stockholm Marathon.

Det är bara två hakar.

1. Jag är inte anmäld och det går inte att överlåta någons plats i mitt namn.
2. Jag har inga funktionsdugliga Asics DS Trainers.

Hade jag vetat innan att jag skulle återhämta mig så pass snabbt efter TEC (still recovering...) så skulle jag ju anmält mig. Skit då.

Det handlar inte bara om att Göra Gott...

...utan att nosa upp det goda och suga i sig lite!

...så svaret blev givetvis JA när brorsan ringde och frågade om jag kunde lämna Jonathan och Linnéa på förskola och skola imorse. Jag behövde vara där vid 7-tiden och såg min sovmorgon fladdra iväg. Men vad gör det när jag får så mycket energi tillbaka? Det handlar om inställning och hur jag väljer att tänka och uppleva. Små saker som gör en varm i hjärtat. En teckning av Jonathan. Det är förmodligen en farlig riddare med svärd i handen - men jag ser en glad kille med öppen famn!

Att får vara lite bus-faster är ju störtskönt. För man-får-ju-till-exempel-inte spela Nintendo på morgonen...

...men man-får-gärna-visa-hur-duktig-man-är på att cykla och visa vägen till skolan. Le nu och se ut som normala barn...

Sådärja – rätt unge på rätt plats. Tror jag. Och jag åkte därifrån nyboostad och glad. Livet leker.

P.S Hjälp till att hålla tummarna för lite bra väder på lördag – för då springer Linnéa förmodligen knatteloppet på Kungsholmen Runt.

Här är medaljen från förra året då hon sprang om löpare efter löpare och placerade sig på en andraplats i sin årskull - efter Smilla Szalkai (jepps Anders Master Szalkais dotter!). Stort – riktigt stort!

All energi du skickar ut i universum...

...får du igen någon gång!

Precis så sa Anneli förra veckan. Hon menade att "Gör man gott så får man gott!". Tjejen fimpade sin sista cigarett för drygt ett år sedan och kom till NMT med några kilo för mycket på magen.

Idag har hon rutinen att kliva upp och köra NMT 3 gånger i veckan, provat på Hornstull-Järna 55km, hängt med på Ultrahelg i Ulricehamn, tävlat på Skövde 6-timmars och är anmäld till Stockholm Marathon. Vad hände? Anneli tog ett beslut och hon följer sin nya väg. Det slog mig att hennes resa liknar min lite - då allt började med att sluta röka. Jag var lika gammal då som Anneli är nu. Kilona på magen har försvunnit och jag har bara bilden av en superhäftig tjej med skinn på näsan och sunda värderingar och en fantastisk inställning till livet.

Efter mitt andra NMT-pass igår (gästade med löpteknik igen) så stod Anneli och väntade på Östermalms IP med den här kartongen.Tårtkartong från NK - blev lite orolig för bakverket som skulle locka.

Jag fick en present för att jag är jag och hjälpt till att peppa och inspirera henne det senaste året. Jag blev förstås förlägen och jätteglad.

Ännu gladare blev jag när jag öppnade tårtkartongen och såg detta!Lyxig blodpudding/korv med russin och fina sylten - Fredagsmyset är fixat!

Lyxblodpudding från fina Gården med lyxlingonsylt! Kärlek.
Anneli fick (får) mig att känna mig speciell. Hon är grym på att bekräfta andra och visa vad hon tycker. Jag försöker alltid ge feedback till instruktörer jag tycker är bra, tacka för ett bra pass eller säga att jag gillade musikvalet. Förutom att jag ska vara extra gullig mot mina barn, tänker jag bekräfta mina kollegor - alla jobbar stenhårt för tillfället och man-glömmer-liksom-bort att säga till när någon gör något bra.

Tack Anneli för att du Förmerar dig! Och för att du gillar folk för vad de är!

Kör så det ryker

Fasiken vad läskigt det är att springa fort. Att inte få gömma sig i tränarrollen och peppa andra till stordåd... utan att själv vara den som måste prestera!

Efter en superhärlig Bibimbap till lunch med Lilla Duktig, några knäckemackor och en apelsin på eftermiddagen (och massor av vatten) ansåg jag mig energifylld. Icke desto mindre skraj för 400 metersintervallerna som stod på schemat. Med kollande Coach Ken.

Tog en lugn uppvärmning i dryga 5 kilometer. Lät mig drillas av dagens tränare Tone som körde löpskolning och stegringslopp med oss. Sen var det dags. Mitt mål var att köra 400 metersintervallerna på 1:30. Jag ville greja 8-10 stycken. Bara att leverera.

Fick blodsmak på fjärde intervallen när Coach Ken anslöt. Han peppade fram mig efter kurvan mot sista raksträckan. "Bra Mia, tryck på nu - du håller hela vägen!". Den 7:e intervallen gav känsla av "trampa vatten". Mjölksyra förstås. Grejade den 8:e, hakade på förslaget om en nionde. Efter denna intervall var jag totalt slut. Under passet uppmättes den högsta pulsen till 177 - rätt högt för så pass "korta" intervaller. Jag fick förlänga ståvilan mellan intervallerna för jag hade svårt att få ner pulsen. Detta kan bero på att TEC's 16 mil fortfarande sitter i kroppen. Jag valde en längre vila för att greja mina intervaller snabbare - gjorde jag det då? Kolla in det här!

Jag sprang alltid samma bana runt Zinkensdamms IP men sträckan varierar hej vilt. Jag är i alla fall glad att spannet bara låg mellan 1:28 - 1:31. Jag är nöjd med passet - nu är det bara lätt löpning som gäller till lördagens tävling.

Lätt och lätt - det blev ett grymt bår-bärar-pass med Spyfys på NMT imorse, där Ultra-Bernt gästspelade. Tur att jag inte springer på armarna!

Gästinstruktör på NMT Rookie

Nordic Military Training startade tidigare i vår en Rookie Camp. Nu har Bruno drillat gänget under flera veckor, fått dem att träna upp sina ben- och coremuskler, samarbeta, testa gränser och göra situps tills magen ber om nåd.

På lördag ska de springa Springcross 6 km terräng tillsammans. Som ett lag. I grupp. Några av dem har aldrig sprungit längre än 3 kilometer, andra har kanske tränat tidigare.

Igår var jag gästinstruktör på NMT Rookie. Jag skulle dela med mig av löpartips, teknik och upplägg inför lördagen. Jag pratade om uppvärmning, andning, hållning och fotisättning. Om att springa snyggt. Att känna sig längre och lättare. Om naturligt löpsteg och tips i backlöpning. Om att flytta fokus och hitta rytm.

Innan passet hade jag tänkt lite löpskolning och kanske 3-5 backintervaller i halva mördarbacken. Gänget var så fantastiskt vetgiriga och anammade alla små trix så de plattade tillsammans ner mördarbacken om och om igen. Ingen gick. Alla sprang. Vi drämde till med 5 halvbackar och två helbackar. Tog 3 extra i bara farten och hann med utförslöpning. Tillsammans tog vi sedan 3 kilometersrundan där de snabbaste löparna hela tiden fick springa runt resten av gänget – fram och tillbaka. Trots trötta ben, rödflammiga ansikten och ett fasligt flåsande lät stegen lätta och de behöll alla sin fina nylärda teknik. Fy satan (ursäkta franskan) vad duktiga de var och vilket driv de hade! Jag som stått och tittat på en del och faktiskt sprungit minst under träningen hade 6 km registrerade på min Garmin.

På onsdag kväll är jag där igen och hjälper till med teknik och fokusförflyttning.

Vilket gäng! De kommer att lyckas grymt på lördag. Som ett team. I grupp. För det är det som är kärnan i NMT – Tillsammans.

Sov gott lilla gumman...

Nu ska jag dela med mig av en händelse som förändrat min inställning till saker och ting. Jag ska berätta om när min kompis Jessica dog.

Mellan åren 2000-2002 arbetade jag och Jessica tillsammans. Hon var 10 år yngre än mig så hon kallade mig “storasyster”. Jag var lite mentor åt henne på jobbet. Vi fann varandra direkt och kunde prata om allt i livet – framförallt relationer, känslor och upplevelser. Vi hade samma humor och gjorde en hel del bus på arbetsplatsen. Detta fortsatte även efter att jag bytt arbetsplats. Vi höll kontakten och sågs med jämna mellanrum. Vi hjälptes åt att peppa varandra när vi slutade röka.

Jessica fick en halsfluss som aldrig gav med sig. Hon fick till slut kolla upp sig ordentligt och det visade sig att hon drabbats av Leukemi. Jag var övertygad om att Jessica skulle övervinna sjukdomen, hon var ju ung och stark. Jessica påbörjade behandligar och visade på bra resultat. Hon skickade ett mail och sa “Nu måste vi träffas – jag har så tråkigt och är på bättringsvägen!” Jag hade lite mycket att göra den veckan och sa att vi skulle fika veckan efter... Det hann vi inte. Jessica dog den 11 april 2004.

På begravningen passerade jag kransen vid kistan med följande text “Sov gott lilla gumman! Jag älskar dig – mamma”. Orden slog mig med stor kraft. Där och då beslöt jag mig för att inte gnälla på mina barn i onödan, att aldrig ta dem för givet, att i ord och handling visa att jag älskar och uppskattar dem. Jag tror att det var i den vevan jag började tänka uppskattande och blev mer varse nuet och människorna i min närhet. Att inte springa vidare till sen – inte vänta till nästa vecka. Visst gnäller jag och är trött som andra mammor – men inte i samma utsträckning.

Samma år sprang jag mitt första Stockholm Marathon. Jag bearbetade min sorg över att ha förlorat en samtalspartner, kompis och “lillasyster” under mina löpturer. Jag sprang alltid ensam och berättade inte för någon hur jag kände. Jag tänkte mycket på Jessica och dedikerade den maran till henne.

Den här veckan ska jag uppskatta mina barn lite extra. Säga till de jag bryr mig om att de är värdefulla. Leva i nuet och inte skjuta upp något.