Årets Sista Långpass...

...med tonvikt på Långpass.

Närmare bestämt 6 mil. Drygt. Kvällen före passet - (som är ett träningspass och inte en tävling) blev jag nervös. Jag vet inte varför, men jag gick lös på cashewnötter och After Eight tills jag kände mig som en stoppad korv. Sov ganska gott och åt en normal laddarfrukost:

Något som kännetecknar en Ultralöpare är ryggsäcken. Ultralöpare springer med proviant, dryck och extrakläder på ryggen. Jag känner mig fortfarande som en Wannabe och proppar löparjackfickor med powerbars, sönderklippta salta fiskar och ferraribilar, knölar ner SL-kort i Vätskebältet och gömmer kamera och nyckel i en liten bältesväska. Min extratröja knöt jag om röven för att hålla värmen. Här är mitt medtag:

Jag stod länge i valet och kvalet i valet av kläder. -3 grader. I vanliga fall hade jag valt mina tajta Craft vinterlöparbrallor, men vis av erfarenhet (jajamensan) vet jag att jag börjar frysa under långpass. Därför tog jag underställ med långkalsonger och mina prassliga fotbollstränarbyxor. Halva kroppen smordes in i Vaselin: Ljumskar, navel, BH-bandsrand/pulsbälteområde, armhålor, ansikte och tår. Tog en extra klick för att hålla ögonbrynen på plats. Jag tog både LdB's Rose deodorant och Rexona 24h Active under armarna - men dessa ska jag reklamera för jag luktade varken ros eller sportigt fräsh i armhålorna när jag kom hem!

Vi möttes upp vid Slussen och var väl ungefär 45-50 personer som löpandes skulle besöka de Norra och Västliga förorterna denna sista Söndag. Jag kände igen några från Hornstull-Järna: Jerry, Funrun, Sebastian, Magnus, Peter L (arrangör för dagen), Kristina och några till jag inte minns namnen på. Från Linnéa dök Fredrika, Anders, Jossan och Linda upp. Jag fick nästan tårar i ögonen av att se alla svart och neongula människor med stora leenden på läpparna. Att insupa denna atmosfär gav mig energi och gårdagens frosseri omvandlades från magont till rent bränsle.

Den uppmätta banan var ungefär 60 km. Gruppen delades snabbt upp i två delar, där den första drog iväg i ett 6-minuterstempo. Jag valde den andra gruppen och sprang första delen med Fredrika och Funrun. Vi körde ett skönt Maffetempo i 7.30-fart. Jag delade upp dagens löpning i 3 stycken 2-milare. Jag höll en låg puls mellan 122-129 de första 15 kilometrarna och kroppen kändes skön. Det var som Mr Maffetone himself masserade mina ben och lät blodet strömma genom musklerna. Inte en känning i baksida lår eller sätesmuskel. Vi sprang Valhallavägen och passerade folk på väg mot TSM, bort mot Universitetet, Bergshamra, Danderyds Sjukhus, Mörby Centrum, Sjöberg, Sollentuna. Jag körde lite löpskolning emellanåt när jag tyckte att det kändes segt. Man vill ju inte missa värdefulla kryss hos Nix.

Efter 22 km valde jag, Sebastian och Magnus att springa lite snabbare. Vi lämnade gruppen i Sollentuna och sprang via Akalla, Hägerstalund och Hanstafältet mot IKEA i Barkarby där vi skulle möta upp de andra på MAX. Förra gången jag sprang en Ultradistans kunde jag inte äta annat än en fralla, dricka en Gainomax och peta i mig Powerbars. Den här gången var det kallt, jag höll långsammare tempo och magen skrek. När vi kom till MAX visade distansen 32 km. Där körde jag stretch och löpskolning, bytte undertröja och åt ett minimål. Denna lilla hamburgare skulle krampa magen och ge sura uppstötningar resten av passet men kändes helt okej där och då.

Det brukar gå att mäta antalet sprungna kilometer på längden av mina flätor. De brukar ha en tendens att bli kortare och tovigare för varje avlagd kilometer. I går var det så kallt så flätorna frös och höll sig intakta hela vägen.

före/efter

Efter matpausen satte vi fart mot Hässelby via Jakobsberg. Vid ungefär 4 mil passerade vi min farmors hus, så här glad är jag utanför henne (1,5 kilometer innan jag snubblar och skrapar upp knä och handflata).

Sebastian tjatade i 2 mil om hur tråkig Lövstavägen/Drottningholmsvägen var så vi försökte allt vad vi kunde att ha tråkigt de sista milen. Det gick inte. Det går liksom inte att ha tråkigt när man springer i prattempo och får lära känna nya människor, dela stela ben och trötta ryggar med. Det går inte att ta bort glädjen i att applådera Linda som tog Marathondistansen fast hon bara sprungit 22 km som längst tidigare. Det går inte att undvika medsmärta när Magnus haltande hoppar av vid 40 km med ömmande hälsenor och Funrun som hade svårare än jag att smälta MAX hamburgare.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en söndag. Att få vara ute hela tiden som solen skiner. Att få njuta av frisk klar luft. Att inte känna stress och kaos. Att bara vara. Att vara med kropp och själ.

Efter en kort paus vid McDonalds Brommaplan återstod bara en liten bit löpning. Gänget bestämde sig för att ta Drottningholmsvägen mot Thorildsplan, springa längs Norr Mälarstrand, Stadshuset, Gamla Stan för att avsluta där vi startade - Slussen. Jag tänkte hoppa av hemma bredvid Stadshuset, men min Garmin visade bara på 57 km. Jag fortsatte alltså. På trötta, stapplande ben och dragandes på en energislut Sebastian lunkade jag fram i Gamla Stan. Väl framme vid Slussen visade Garmin 59,12. Grrrr. 3:ans buss stod varm och väntade på mig. Fredrika sa att jag skulle nog få ihop mina 60 km när jag laddat rundan i MotionBased... men jag litade inte på att nivåskillnaden skulle ge mig mina 880 meter så jag hoppade av vid Tegelbacken, joggade den sista biten hem och stannade klockan på 60,12 - Yey!

MotionBased visade senare 62,34. Nytt längdrekord. Och nästa gång ska jag springa med ryggsäck - för nu är jag väl en Ultralöpare?

Chockartad mellandag

Tack för alla fina kommentarer och styrkekramar!

Jag tror att jag och E's pappa är mest skärrade i den här historien. Dottern tar det sansat och berättar och förklarar. Hon gjorde en del smarta drag som faktiskt räddade situationen. Hon bytte mobilen mot sin kropp. "Om jag ger dig mobilen, låter du mig gå då?" Hon har ont i foten efter att hon sparkat honom, och är givetvis fortfarande skraj. Jag följer med som en andra skugga och låter inte henne gå själv - pinsam morsa, men hon förstår. Hon känner sig trygg i att ha en storebror och föräldrar som bryr sig, släkt som frågar och vänner som ger stöd.

Jag är sällan arg och förbannad. Jag förstår också att killen inte är fullt normal när han följer med en tjej i 8 stationer för att sedan göra närmanden på en kyrkogård. Polisen är övertygad om att han kommer att åka fast. Hur arg och förbannad jag blir den dagen vi står öga mot öga vågar jag inte sia om. Jag kan inte acceptera att någon annan, helt oprovocerat och onödigt, ska styra över vår känsla av otrygghet.

Jag tar era goda råd och lägger energin på rätt saker. När dottern är vaken (tonåringar sover hela dagarna...) lägger jag energin på henne. I morgon när hon ligger och sussar så sött tänker jag bege mig på en annorlunda Förorts-Sightseeing. Då är det nämligen dags för "Årets sista Långpass". Jag ska med ett gäng Ultralöpare ta mig från Slussen till Universitetet, Mörby, Sjöberg, Sollentuna, Akalla, Barkarby, Jakobsberg, Hässelby, Blackeberg, Brommaplan, Alvik och sedan tillbaka till stan. Det kan suga lite energi. Om jag orkar hela vägen vill säga. SL-kortet är redan nerpackat i vätskebältet.

Idag laddar jag med lax, bulgur, avocado och salta godisfiskar.

Vad tänkte du på?

Vad snurrade i din skalle?

Vad tänkte du när du satt där på tunnelbanan och stirrade på min dotter? Vad tänkte du på när du trakasserade henne i rulltrappan? Hur gick tankegångarna när du sparkade ner henne på kyrkogården, taffsade på henne och slet av delar av hennes hår? Hur gick tankegångarna när hon i panik skrek på hjälp och du tog hennes mobil och iPod? Vad var tanken när du skrämd av andra flydde därifrån? Hur långt tänkte du gå?

Jag kan i alla fall säga att min morgonjogg innehöll massor av tankar. Och känslor. Arga, ilskna tankar till och om DIG. Jag samlar ihop all ilska, laddar en tankeboll med ångest och skickar till dig. Jag önskar att du åker fast, att du får be om ursäkt, att du får se henne och oss i ögonen - och att du ångrar dig. Och framförallt - att du får sona ditt brott. Denna fokuserade ilska får bara DU. Den är helt och hållet onödig och tillägnad DIG.

Andra tankar som flög i mitt huvud var tacksamhet. Tack till de unga paret som hörde min dotter, tack för att ni hjälpte henne hem. Och för att ni sprang ikapp killen och tog tillbaka hennes prylar. Tack till polisen som var där på 5 minuter. Tack för att ni hörde. Tack. Tack. Tack. Tack för att hon "bara" blev nersparkad, taffsad på och saknar hår på ett ställe.

Nu ska jag med tankens kraft överföra all min styrka till dottern - för hur många prövningar ska man egentligen behöva gå igenom som tonåring? När ska folk lära sig vad som är mitt och ditt? Det gäller både prylar och kroppar. Det gäller även känslor och krav.

Vart är samhället på väg?
******************************************

Titta! Där springer Tomten!

Flest leenden fick jag av vuxna. Och många härliga lyckönskningar.

Fick ett mms av Karin iförd Tomtenissedräkt med texten "Klar för tomtejogg". Självklart! Jag hoppade i Tomtefarsutstyrseln, satte på mig pulsbandet och min tomteröda Garmin. De röda Asics DS Trainer fick pryda mina fötter. Så här såg jag ut:

Jag tog mig från Stadshuset till Zinken och ropade "God Jul" åt alla jag mötte. Jag skrämde slag på en Japanska som jag passerade vid Riddarholmen, hon skrek högt rakt ut och fortsatte sedan med ett hysteriskt skratt. Jag joggade vidare, hade inte tid att kolla om hon var okej, jag skulle nämligen träffa de övriga Linnéanerna vid Zinken klockan 10 och tänkte hinna med lite löpskolning innan. Det gjorde jag, sedan anslöt gänget:

Vi kutade från Zinken, längs Ringvägen, upp vid Renstiernas Gata vidare på Fjällgatan. Funrun släppte iväg oss och sprang med sin Maffe. Jag tycker att vi höll lite väl högt tempo i början, men Tone lugnade ner sig efter en stund (lagom till jag fått skavsår av skägget). Tomtegänget var glatt och bjöd på julsång. Alla vi mötte blev glada, bilarna stannade och släppte oss över gatan och folk var nog extra Julsnälla. Vem vill bli osams med Tomten på självaste Julafton? Vi drog ner till julgranen i Gamla Stan och gänget dansade medan jag åt upp mitt Kinderägg jag fått i julklapp av Tone.

Här avvek jag och sprang vidare till Axelssons för att reklamera en kräm (den hade ju gett mig skägg över natten! Tjejen i kassan var inte lika road. Jag fick lära mig att kräm med Aha-syra ska lukta skit.)

Det var i alla fall alldeles, alldeles underbart att få lite tomtemys med löparvännerna så här på Julafton. Jag har dessutom precis fixat en julklapp åt mig själv. Jag har anmält mig till Skövde 6-timmars!

God Jul på er allihop!

****************************************************

Finns det ytterligare en dimension?

Jag har alltid hävdat att jag har tre faktorer som påverkar min löpning.

Kropp, knopp och hjärta.

Är kroppen stark och vältränad, den mentala biten intakt och mitt hjärta tillfreds (och med schysst puls) så kan jag klara att springa hur långt som helst. Eller pressa mig på kortare distanser. Jag har alltid sett det som att dessa tre saker berikar och göder min själ. När jag känner mig ur gängorna tar jag en löprunda för att sortera tankar och känslor. Det är den bästa terapin. Nu undrar jag om själen kan påverka löpningen? Jag har bara trott att löpningen har påverkat själen.

Idag sprang jag milen tillsammans med Ken, Kattis och Daniel från IF Linnéa. Jag hade det jobbigt hela vägen. Igen. Jag har inte haft en lätt tur på över 2 månader. Dagens 10 km gick i en snittfart på 5:14 - där i och för sig den sista halvkilometern blev lugn nedjogg. Vad har hänt? Mitt hjärta känner sig övertygat. Mitt pannben har bara kört i diket en gång. Kroppen känns stark - rumpmuskeln gör inte skitont och borde inte påverka i så stor utsträckning.

Är jag övertränad? Egentligen tror jag inte det eftersom jag springer mindre än förut. Militärträningen är en ersättning för BodyPump, Spinning och BodyJam - så tidsmässigt tränar jag ungefär lika mycket.

Jag läste på Max&Nisses blogg om överträning och har funderat en hel del på de olika anledningarna. Kanske är det så att min själ långt därinne påverkar min löpning för tillfället, att min stundande flytt ligger och gnager fast jag inte själv är medveten om det. Suger min separation musten ur min själ när resten känns intakt? Påverkar det inre välmåendet löpningen och skickar signaler jag inte ens är medveten om. Jag känner mig ju glad, förväntansfull och tillfreds.

Kanske dags att lägga prestationskraven på hyllan och låta det gå piss ett tag. Jag ska ju inte prestera förrän i maj nästa år. Tidsmässigt alltså. Nu ska jag ju bygga upp kropp, knopp och hjärta. Själen får leva sitt eget liv ett tag. Men jag får nog lägga till den som ytterligare en egen faktor och inte en kombination som jag tidigare trott.

Dan före dan före dopparedan!

Visst är det skönt att ta det lugnt?

Det kryper redan i kroppen och jag har bara vilat från träning i 23 timmar. Kollar runt lite och planerar för fullt in vad jag ska göra i veckan. Det svåraste är att planera in vilan. Fast nu har jag ju i och för sig en packe böcker jag tänker plöja igenom. Morgondagen är i alla fall en skön utmaning...

06:15 Bonusträning Nordic Military
08:00 Naprapat
10:00 Axelssons Spa
11:30 Julklappshopping med bästis

Vi får se hur det funkar, det är väl bara att byta om till SuperWomandräkten och ta sig till de olika platserna :-)

Se upp för dallriga maneter!

Otrevliga snuskiga tingestar man vill undvika!

Nej - jag har inte varit på Västkusten och tränat. Inte heller tagit en sista minuten utomlands. Jag har kört första långpasset med Team Stockholm Marathon. Det händer ju saker i kroppen när man springer långpass, somliga måste kasta vatten eller nödlanda. Själv blir jag snorig, näsan börjar rinna. Särskilt en sån här dag när vädret bjuder på nollgradigt och solsken - ljuvligt!

Det finns små oskrivna regler för löpare. Det är tufft och snyggt att rallar-snyta sig - så länge man inte snyter sig på någon annan. Det ska ske fint åt ena hållet där det är människofritt.

Idag hade jag en kille springandes snett bakom mig som drog spottloskor långt ner ifrån tårna. Harklingen som följde var så hög och dallrande att det vände sig i magen på mig. Automatiskt drog jag upp axlarna för att liksom skydda mig ifall den slemmiga, och säkert manetstora, loskan skulle hamna på mig. Det gjorde den som tur var inte. Jag undvek att vända mig om och titta på den men det lät nästan splash där den landade.

Detta upprepades gång på gång under löprundan. Både jag och Evelina hade nog svårt att hålla tand för tunga.

Träningen: Körde med 3:45-gruppen idag och avverkade 16 kilometer med en snittfart på 5:43. Vi sprang runt Brunnsviken, en liten annorlunda väg mot vad jag brukar - denna innehöll fler backar. Jag hade redan 700 meter löpta (till bussen) som jag lägger till dagens statistik.

Jag tror att jag ska börja fila lite på Vett-och-etikett för löpare i grupp. Kanske kan vi öva oss att snyta oss snyggt, springa på led och inte ha alltför stinkande kläder...

Meeeen, om jag inte vill ta allt det där får jag ju helt enkelt träna själv. Jag får nog lära mig att acceptera manetstora loskor och hitta något positivt med det istället. Ja, så får det bli!

*************************************************

E L D P R O V E T

Dags att kolla formen efter första Military bootcamp...

Ruskigt taggad och iväg tidigare än vanligt imorse till Fystestet på Nordic Military Training. Jag smög in i omklädningsrummet och pssst:ade till Thomas "Uppvärmning?". Trippade tyst ut på Östermalms IP och fick sällskap av två andra långdistansare; Staffan och Evelina - som tydligen också tycker att 1 km uppvärmning är alldeles för lite för tidtagning på en kuperad terränkilometer. Efter ett antal varv kring skridskobanan (2km) var det dags för uppställning där Bruno och Anne-Li gav riktlinjer för dagens upplägg. Löpningen först.

Vi delade in oss i två grupper, de som kände sig Superstarka och de som kände sig Skitstarka. Jag ställde mig i den första gruppen. Min kropp har ju kännts så trött och slö och jag har inte riktigt fått fart i benen, kan i och för sig bero på min krånglande rumpmuskel. Nu var den i alla fall uppvärmd. Signalen gick och vi for iväg. Jag hamnade rätt tidigt sist i min grupp och hade Sandy och Helena framför mig. Det kändes tungt och jag fokuserade i den första mördaruppförsbacken. Bruno sprang bredvid och peppade. Samlade kraft på toppen och sprang vidare. Benen kändes som stockar och jag fick känslan där och då "Jag är övertränad, det här går åt helvete!". Jag hann även tänka att vad gör det, då har jag ju lärt mig nåt! I nästa backe sprang Bruno fram mot Sandy och skrek till mig "Mia, du ska vara här - kom igen, kämpa!" Jag tog i allt vad jag orkade, kom ifatt och förbi. Jag flyttade fokus från ben till pannben. Jag visste att det skulle komma en liten backe till efteråt med sedan skulle det bara vara 150 meter till mål. Jag lät benen pinna på - kände ingenting av min hamstring. Jag struntade i tiden. Jag sket i allt. Jag skulle bara i mål på en okej tid. När jag ser de gröna jackorna längre fram (ledartjejerna som tog tid och administrerade våra resultat) och hörde deras vrål, så släppte jag handbromsen. Benen flög fritt och jag passerade den dryga kilometern med 2½ hemska backar på 4:48! Skitlycklig!

Sen var det dags för resten av testet, här följer resultat (föregånde resultat i perentes) och bilder:

Löpning: 4:48 (5:06)

Armhävningar, 2 min: 71 (47)

Statisk magövning: 75 sek (50 sek)

Sprint, 20m, 2 min: 18 (18)

Burpees i takt, 4 min: 40 (12)

Nu väntar festligheter och avslutning med Militärgänget!

Not: Har ingen som helst smärta i hamstring eller rumpmuskel. Strange.

Lyxig runda med Söders Hjältar

Tisdagar och Torsdagar kick ass.

Tröskelpass runt Söder enligt schemat. Mitt högra bakben (jag har ett fram också) skrek "Ta det lugnt". Jag var helt inne på att samla kilometer till jogg.se-utmaningen och tänkte köra en kompromiss. Jag springer till Zinken, tankar lite positiv energi från mina klubbkamrater, låter dem springa tröskelpass, så kan jag springa Kungsholmen runt istället.

Fast det blev inte så. Det var fler som var sega och skulle ta det lugnt. Snabba Karin var coach för dagen och drog iväg med snabbfotingarna. Jag fick en lyxvariant med egen farthållar i form av mysiga Catti, "flickvännen" Tone, Kattis, Martina (?) och för dagen sjuke Ken. Vi tog ett lugnt pass i 5:30-fart och jag fick ihop 15 kilometer till statistiken. Baksida lår var stelt hela vägen men löpningen gick okej ändå. Mycket tack vare Catti's push, de andra tjejernas pladder och Ken's julsånger vid Skanstull. Det blev mycket snack och skoj om killen som leder över oss Linnéaner i antal kilometer. Kanske vi ska ta reda på var han bor och skicka in en förkylningsbacill - eller slå till och kuta 6 mil sista dagen. Men oj! Det är ju nästan det jag ska göra. Fast den 28:e då.

Efter passet fick jag en riktig naprapatstretch av farthållaren och gick mjuk och smidig som en panter därifrån.

I morse på fystestet sprang jag bort det sista onda i baksida lår - nu är jag en sprattelgubbe igen. Heja träning!

Stolt mor!

Jag visste att denna dag skulle komma!

Jag har en tendens att göra tävlingar och utmaningar av allt - stort som smått. En vana som gått i rakt nedstigande led till min son. Min dotter däremot suckar ointresserat. Tills idag. Då hon berättar att hon antagit en bufféätningsutmaning mot klassens matvrak imorgon.

Sådärja!

Jag kan i och för sig tänka mig att det blir den första och sista utmaning hon antar, men jag vet hur hon skrattar och morskar upp sig nu - och det är ju halva nöjet - resan dit. Som i alla utmaningar. Hur det går med mina egna armhävningar och plankan kan vi prata om nästa vecka...

Förstoppning?

...kan det vara julmaten?

Hur kan det komma sig att baksidan på mitt högra lår gör ont och ilar trots att jag inte sprungit på 3 dagar? Det gör ondare nu än när jag tränar, då känns det nästan ingenting.

Min teori är att blodgenomströmning är superviktigt. Vila är livsfarligt. Eller så är det bara så att jag har världens längsta tarmsystem som har letat sig ner i benen och orsakar kaos.All julmat som redan ätits har orsakat en tegelsten - just på baksida lår, det ilar oroväckande ner mot knäveck och vad...

Jag testar med lite skön träning med IF Linnéa ikväll. Det borde göra susen.

Inte lika skoj som i "The Office"...

Nej jag tror jag har det ännu roligare i Slough!

Det räckte med att min förra chef (hon som var så bra och älskar att jogga, ha möten med mig under träning och gärna badar i champagne) kom in under mötet. Då förändrades atmosfären från mörkgrå-London-förort till glamourös "Vi-är-världens-bästa-vinnar-team". Hann med att konferera viktiga frågor i 1½ timme. Där satt vi och nickade i våra välstrukna kostymer (okej - jag hade kjol och strikt polo -men välplattat hår och rätt smycken). "Mötet fortsätter efter lunch" basunerar Jen.

Vi blir transporterade till jordens coolaste ställe. Där bjuds vi först på champagne, sedan på typisk engels julmat (helt ok...) med massor av vin.

Hur mötet senare gick... jo -sådär. Dessa sammankomster innebär ju ofta att man ska upp i ottan och jobba till 23-tiden, så det knappt finns utrymme för träning. Med alkoholmängden i kroppen jag har nu utgör inte ens mitt rum ett najs alternativ till gym (man kan alltid fila på plankan, göra situps, kanske ta tag i armhävningsutmaningen och köra tågång... )

Kan man göra löpskolning här?

Nu är min halvtimmesrast över, dag för representationsmiddag. Jag är givetvis ledsen att missa IF Linnéa-träningen idag (alla viktiga kilometrar!) och NordicMilitary imorgon. Men jag ser detta som vila av rumpmuskeln. Skulle nog tagit med tennisbollen att knåda med under de långdragna, stillasittande dragningarna...

P.S Min nya chef har på sig en aprikosfärgad stickad tröja med en bloderad blomma på magen - ska jag ta det seriöst?

*********************************************

När det inte riktigt blir som man tänkt sig

Jag är en mästare på att visualisera!

När jag anmälde mig till NordicMilitaryTraining var det för att jag ville bli starkare och tuffare. Nu menar jag inte kaxig, för det är jag för det mesta. Jag har målat upp en bild på hur jag långsamt under campens gång formar mig till GI Jane, blir tokstark och kan bära runt på 2 ledare utan problem.

Nu är jag inne på sista veckan av Militärträningen, och vi skulle ha med oss en ryggsäck som vägde 10 kg. Jag pulade ner blomjordspåsar och grejade en skön, halvhård huvudkudde att ha på ryggen. Killarnas ryggsäckar skulle väga 15 kg.

De vanliga passen med Drill Inspector Bruno brukar vara tuffa, och jag som hade visualiserat mig kånkandes på två stora muskelpaket, tänkta att det här är ju en liten bit kaka. Hur svårt kan det vara liksom? Men det kan jag säga - att köra benböj, utfallssteg, ankgång och hoppa på huk med tung ryggsäck är jobbigt. Jag tror inte att jag hade grejat 160 kg till.

Ny övning i form av kollektiv situps på rad. Här satt vi i två kolonner och skulle leverera bakåt hela gängets ryggsäckar och sedan förflytta oss uppför backen. Min kolonn förlorade så vi fick en straffrunda i form av en backintervall med kolonngrannens ryggsäck. Jag fick Leif's som skulle väga 15 kg, men kändes som 55. Med 10 kg blomjord på ryggen och 15 kg grus på magen blev jag uppeppad av Evelina. Det var tungt och gick segt. Det var inte alls så här jag hade visualiserat mig själv. Jag skulle ju typ vinna (och ha de två ledarna på axlarna).

Vi fick den traditionella Crossfit-träningen där vi ska ta oss över en mur (tjohooo - nya blåmärken!), springa jägarmarsch, förfrysa rumpan på frostigt fält när vi kör situps... nu med ryggsäck som vi givetvis skulle "lämna över" till vår sparringpartner. Den sedvanliga vilan i plankan var skön, särskilt för mig och Sivan som har blivit så grymt starka att vi först kunde lyfta höger arm rakt fram... sedan vänster - Vi stod bara på tårna! (okej, vi hade lagt våra ryggsäckar under magen). Givetvis hann vi med lite armhävningar och statiska magövningar. När det var dags att bege sig tillbaka till ÖIP sprang vi i takt där det fjärde steget skulle markeras. Det var en grym känsla när vi ringlade fram och lät som en professionell skvadron. Där och då fick jag känna mig lite som G.I Jane, men det varade bara i 5 minuter.

Betyder detta att jag måste anmäla mig till nästa camp också?

************************************

Att ta det säkra före det osäkra...

...det blev min överlevnad och mitt fall.

Min orienteringsdebut startade inte helt otippat med en vilsekörning... Jag började nämligen med att köra fel, och inte hitta till starten. Trots vägbeskrivning och karta tog det mig 50 minuter att ta mig 9,7 km med bil från city till Hellasgården...

Väl framme står Tone och kollar in sin för dagen nya kompass, som tydligen hade tappat själva kompassdelen och mer såg ut som en omvänd monokel. Tävlingsledningen konstaterade således att Tone och Mia inte skulle orientera tillsammans. Eftersom jag hade problem att bara hitta dit fick jag ta den kartläskunnige coach Nisse som orienteringskamrat. Ta det säkra före det osäkra liksom.

Fredrik & Co hade fixat en fantastisk orienteringsrunda med frågesport. Frågorna handlade om oss löpare i klubben och var fantastiskt fyndiga. Vi fick den första kontrollen utsatt på kartan, därefter fick vi följande kontroller med hjälp av svaren på frågorna. Detta gjorde att vi alla hade olika lång distans och antal kontroller. De snygga, smarta, snabba, systrarna Sisters såg farliga ut vid starten och jag tippade dem som vinnare, det visade sig vara en felbedömning då de virrade bort sig redan vid tredje kontrollen.

Eftersom jag inte teamade upp med Ken blev mitt mål att i alla fall klå honom. Starten gick och vi blev ivägsläppta med 2 minuters mellanrum. Nisse var kanonbra kartläsare och avståndsbedömare, själv var jag förvirrad efter 30 löpta metrar och litade blint på honom. Det visade sig vara bra. Vi låg hack i häl på Tone och Magnus hela vägen. Tones neongula väst var svår att missa bland träden. När vi kom till näst sista kontrollen blev vårt dumma beslut, att ta den säkra vägen före den osäkra, vårt fall. Vi sprang nog en dryg kilometer för långt. Den sista kontrollen innhöll bara ett foto med texten "Ta er hit". Fotot föreställde Fredrik på toppen av Hammarbybacken... vi såg Anders och Johan ett par hundra meter framför oss och vi tog rygg på dem, sen började klättringen upp mot toppen... Nisse och jag kom in på en fin tredjeplats, fulla med tistlar i håret - men vi vann i alla fall frågesporten.

Resultat:

1. Anders och Johan (9km löpning?)

2. Tone och Magnus

3. Mia och Nisse (12 km löpning)

Ken och Ingrid sprang nog ett halvmaraton... likaså Ana och Erik. Rebecca och Alexandra springer fortfarande...

På kvällen blev det sedan julfest där jag, Karin och Catti hade fixat luciatåg och krönte Tone till Lucia och Nisse till Stjärngosse. Vi hade skrivit om texterna till Luciasången, Pepparkaksvisan och Staffan stalledräng. Vi körde med vätskebälten med tärnljus i. Alla fick varsin fin IF Linnéa-pepparkaka.

Hela dagen var fantastisk arrangerad och kämparglöden hos klubben visade sig långt in på småtimmarna. Här följer dagen och kvällen i bilder:


Idag har jag vilodag. På riktigt.

******************************************

Surrealistisk pulsträning

Hur nyttigt är det egentligen?

Gästinstruktör: Säg hej till Medicinbollen! (fransk brytning)

Tomtearmé: Heeeeej (lite avvaktande snällt)

Gästinstruktör: MJUKISÁR! Säg HEJ TILL MEDICINBOLLEN! (fortfarande fransk brytning)

Tomtearmé: HEJ MEDICINBOLLEN!

Jag vet inte hur nyttigt det är att utsätta kvinnor för stiliga, franska instruktörer i uniform klockan 6:15 på morgonen? Jag har fullt sjå att hålla reda på en i vanliga fall, nu var det ytterligare en. Och så Herr Medicinboll förstås. Herr Medicinboll skulle följa med oss på våra styrkeövningar som sattes igång efter den för långdistansarna mördande intervalluppvärmningen. Jag måste lära mig att åka dit och springa 5 km innan i fortsättningen! Idag har jag i alla fall grillat skinka. Det blev många övningar för rumpa och lår - vi föreställde små söta, vaggande ankor och Sebastians dröm var att vi i takt skulle vagga med händerna på huvudet... och vi bara gör. Vi ifrågasätter inte. Kvack-kvack.

Fettet droppade från svålen på magen när vi först fick "vila" i plånkan (uttryck to die for) för att sedan köra 1 minuts armhävningar och snabbt skutta vidare till situps. Skönt svaj i lår och rumpa därefter (hoppandes på huk) - bollandes med Herr Medicinboll.

Eftersom gästinstruktören ringde mig igår och berättade vilka övningar vi skulle köra*, hade jag redan övat hela natten och fick höga poäng på "singeldansen", en övning som går ut på att du böjer in ena knät, hukar dig och håller överkroppen rak, fram-å-tillbaka. Jag lade till min egen armkoordination från BodyJamen och kände mig hip-hoppigt grunge. Yey.

Jag snappade även upp "Slå-knut-på-dig-själv-och-knyt-sedan-upp-dig-igen-övningen". Så här ser jag ut när jag har knutit upp mig:

För att jobba ytterligare med pulsen (förutom att lyssna på fransk brytning i uniform...) och våra reflexer - fick vi jogga lite lätt och handlöst slänga oss på marken på angiven signal. Eftersom vi var så duktiga på att falla pladask, lades snygg snurr och 5 situps till. Som grädde på moset fick vi i avslutningspresent en liten "Armhävningskavalkad" där vi skulle köra lika som instruktören. Upp/ner - upp/hälften ner/ ner / ner. Va-fan-är-vi-någonstans? Jag var tvungen att köra på knä - och de brann gött kan jag säga. De 75 minutrarna avslutades i sedvanliga upphopp i ring. Tjugo stycken.

Nu är det bara att ladda om för morgondagens orienteringstävling och IF Linnéas julfest. Utförlig rapport om detta kommer på söndag. Håll tummarna för att jag och Ken vinner! Ha en trevlig helg!

*) Nej det var på skoj. Men jag grejade övningen galant.

***********************************

Jag åt en polare till lunch idag...

...Wallenbergare på fasan* - fint värre.

Dagen började med stor julfrukost på jobbet som slutade kl. 10. Lunchen (3-rätters) serverades 1½ timme senare... och höll på till kvart i två. Vid 15-tiden hojtade Sussie att nu fanns det lussebullar och Alladin-choklad. Jag har fick i mig energi för 5 löpturer.

Den första av dessa turer avtjänades på IF Linnéa-träning, där större delen av gänget körde Söder Runt, och jag och två tappra själar (min Gasell-son var den ene...) tog 8 backintervaller.

Jag fick "bara" ihop 10,53 km - nu är varje meter lite viktig, då IF Linnéa ska vinna Kommuntoppen på jogg.se. Karin ligger i topp och glänser, Fredrik-for-jogg-President har lovat att kamma hem titeln. Vi ska ha så många som möjligt representerade på top 20. Heja Stockholms bästa klubb!

*) Min titel på IF Linnéa är Fasan.

När du får oväntat besök...

Av en myrslok...

Observera hur hårt alla håller i sina stenar, och att ingen ser ut som om det var underligt med en myrslok i ledet. Foto: Sivan.

Bland kobbar och skär

Jag förnimmer doften av saltvatten och solvarma klippor

Så här ser det ut vid sommarstugan jag har varit i varenda sommar sedan 1973. Ibland åker vi ut med båten från Strömstad mot Kosteröarna för att titta på knubbsälar. Åh - ljuva minne.

Knubbsälen idag luktade träsk och såg mer strandad ut. Det är ju onsdag och dags för kondition på Nordic Military Training. 6:15 var jag redo för lite jogg. Trodde jag. Jogg är väl kondition? Det blev 4,7 kilometers förflyttande i allt annat än jogg.

Zombielöp, jägarmarsch, isvaksdragning på geggig gräsmatta och så sälen förstås. Vi fick ligga på mage i det kalla, blöta gräset - med händerna vid midjan, fingrarna bakåt och åla/knubbsäla oss framåt i 25-30 meter. När vi nått vårt mål fick vi raskt sätta oss på rumpan (som snabbt domnade bort i kylan) för att hjälpa till att plöja åker genom att dra en kompis (sittandes) på leråkern. Nu är det bara att sätta potatis i skårorna! Alla eventuella fåglar håller sig på avstånd för de låtande knubbsälarnas framfart.

Eftersom jag ratade backintervallerna med världens bästa löparklubb igår - tog jag igen detta genom att köra 5 st med Anna på ryggen idag. Sedan vanliga intervaller med armhävningsvila emellan. Trevlig ankgång med ny jägarmarsch för att sedan köra kräftgång i en evighet. Hur vi kom tillbaka till ÖIP har jag ingen aning om, men hittade mig plötsligt springandes fram och tillbaka på parkeringsplatsen medan två kamrater låg i plankan. Över dessa kroppar körde jag benböj, sen var det min tur att vila i plankan medan de körde. Snyggt avslut med 20 upphopp.

Eftersom jag glömt mina vanliga skor (och inte kan gå i leriga gympadojjor på jobbet), passade jag på att jobba hemma på förmiddagen och roffade åt mig en maskin i tvättstugan. Min egen tvättmaskin har mer blivit en cementblandare till följd av all lera jag drar med mig hem efter passen.

Av rumpan känns inget. På fredag blir jag farlig. Tokigt farlig.

*********************************

Vilken underbar krock-kudde!

Här kör man i diket och blir upplyft direkt!


Det är bara att borsta av sig, torka tårarna och blicka framåt. Jag har ju ett mål. Jag vet ju hur jag ska ta mig dit. Igår stod det bara en lyktstolpe ivägen.


Tack härliga bloggläsare för pepp och tips. Tack för att jag fick landa mjukt och resa mig utan yrsel. Jag lyssnar, tar åt mig och analyserar. Under tiden fördriver jag tiden med träning ;-) och fokuserar på att ta mig till.


För det är bättre att vara på väg till någonting än från något. Det är inte min stil att stanna i bitterhet, sura och deppa ihop. Mot målet - mot glädjen och spontaniteten!

Vad vill jag?

Jag vill ju både och! Inte antingen eller.

Jag har hamnat i ett organiserat träsk. Missförstå mig rätt - jag gillar organiserade saker. Men när det kommer till löpning eller träning behöver jag både och.

Nordic Military Training ger omväxling, där får jag både och. Att det är tidiga mornar gör att kvällsaktiviteter inte blir lidande. Trött är jag däremot. Mycket trött. I kropp och huvud. Och det är organiserat till 3 dgr i veckan. Jag vägrar missa dessa pass.

Sen har vi IF Linnéaträningarna. Jag får ont i hjärtat av att hoppa över eller missa dessa. Träningarna boostar min själ, förgyller min tillvaro och värmer i hjärtat. Men jag kan inte ta det så lugnt som jag borde. Det är tidsbundet och organiserat till 2 dgr i veckan.

TeamStockholmMarathon (TSM). Gillar att springa och sporras av andra. Gillar föreläsningar och att lära mig nya saker. Gillar att lyssna till tips och gemensamt träna för att nå ett mål. TSM är organiserat och tidsbundet till 1 dag i veckan.

Jag saknar mina sporadiska löpturer runt Kungsholmen. Jag saknar att shejka loss med LillaDuktig på SATS. Jag saknar att välja mellan core, BodyPump och spinning. Jag saknar att få skicka ett mess till Nike och fråga om vi ska ta en joggingtur före frukost, eller ett långpass med Funrun och Helena. Jag saknar att inte föreslå tusingar på Stadion med Catti och Karin. Tiden och orken finns inte. Jag har inget utrymme för spontanitet.

Antingen får veckan se till att få fler dagar, eller så får jag välja att köra vartannat Army-bootcamp så jag kan köra egenkomponerade Mia-bootcamp varannan 6-veckorsperiod. Vill jag ens springa marathon? Vad vill jag egentligen? Det här är inte likt mig.

**************************************

En helt normal start på veckan?

Idag var det blött värre!

Vilken tur att jag fick köra med denna badmössa!

Dagens utmaning - var tyst. Det är en svår utmaning för mig som pladdrar hela tiden. Jättesvår. Men jag blev tyst när jag fick gasmasken över trynet. Men jag fick inte ha den på mig hela tiden, bara två gånger under passet. Idag fick vi varsin ny kompis... en sten som vi skulle bära med oss hela tiden, antingen över huvudet, rakt framför oss eller mot bröstet. Min Sten var platt och hyffsat lätt. Han hängde med mig och ramlade inte på min skalle en enda gång. Tack för det Stene! Stene var dessutom lite lättare än Bruno att bära runt på, fast sämre på att uppmuntra.

Eftersom passet skulle vara blött valde jag kläder som inte skulle bli för tunga och mina Asics Noosa, tackar Magda Gad för tipset - de är lätta att springa i lera och bäckar med.

Tuffa Bruno hade hittat Sveriges lerigaste led som han tyckte vi skulle köra lugn löpning, brottning och tunnellöpning i. Stene hängde med hela tiden och blev rätt lerig och hal till slut. Eftersom veteranerna fick köra i ena ledet och vi nykomlingar i det andra blev det inget "du-väljer-vem-du-vill-brottas-med" så jag fick snällt ta och bli grisgeggig genom en snabb manöver av Alex. Fast då hade jag lite snällt precis mejat ner Åsa. Favorit-i-repris genom grodhopp och lerlöpning hann vi med innan det var dags att krypa i rör.

Jag har lite problem med trånga utrymmen där jag inte har kontroll, men jag tvekade inte ens. Jag bara kurade ihop mig och kröp i det långa röret medan det iskalla vattnet blötte ner det sista som varit torrt. Som tur var fick vi snabbt hämta vår kära stenar och jogga igång värmen innan det var intervall/tröskel/träsk-löpning i bäcken. Stene vilade vid kanten och jag tjoffade på. Klaffs, klaffs, klaffs. Upp till knäna i gyttja och Peppning från Bruno som drev flocken framåt. Härlig småjogg tillbaka till Östermalms IP med Stene över huvudet, sköna avslutande upphopp och sedan var 75 minuter till ända.

När jag nyduschad (fortfarande med en svag träskdoft...) och med avsköljda träningskläder väl förpackade i säckar, hoppade in i bilen fick jag mess från Naprapaten: sjuk. Ajdå. Nu ignorerar jag alla tips, hemkurer, bassningar och kör min Voltarenkur. I alla fall idag och imorgon.

***********************************

Förnuft och känsla

Idag hade jag varken eller.

Trött och seg, trots en nykter 30-årsfest, tog jag mig till TSM. Min tanke var att haka på 3:45-gruppen idag. Fast det är ju inte tanken som räknas - det är handlingen. Både förnuftet och känslan måste jag ha tappat på vägen. Anslöt mig och min stela rumpmuskel till 3:30-gänget. Medelhård distans. 11 kilometer. Fart: 5:10. Det brukar jag ju greja.

Klarade uppvärmningen.

Klarade första kilometern!

Klarade mig tills klockan visade 9,56 km.

Cementklump på. Tvärstopp. Inte ont - men svag!

Slöjoggade och skickade arga tankar till min icke fungerande hjärna. Gick de sista 500 metrarna.

Var tyst.

Var dum.

Var trött.

Cyklade hem. Gjorde de sista löpskolningsövningarna utanför huset, stretchade och sitter nu här med ömmande skinka. Strålandes ner i baksida lår. Fast med samtliga kryss i Nix utmaning. Yey.

Övertränad?

Dum?

Inte tillräckligt naprapatpimpad?

Ovilad?

Jag har haft precis samma känningar förut. Jag grejar det med mindre löpning i veckan och naprapatbesök imorgon. Men Militärträningen vägrar jag att hoppa över. Aldrig. Över min döda rumpmuskel!

**********************************

Från trött tant till pigg fjant!

Ingen träning är onödig!

Igår var det ingen vanlig Linnéa-träning - Jag åkte utan Garmin, fast med pulsband. Jag åkte utan reflexväst, men fick med mig sonen Alex. Distanspass. Runt. Söder. Redan efter 200 meter knorrade benen och ville hem. Vilken tur att Tone finns och kände likadant. Som trötta tanter grabbade vi tag i Maffetone och segade oss runt Söder. Jag är glad att det blev av - för ingen träning är ju onödig. Gänget - det snabba - stod och väntade på löpskolning. Och löpskolning blev det. Grattis Alex till din första, och förhoppningsvis inte den sista löpträning!

Så till den pigga fjanten.

Jag har ju varit kaxig (jag???) och utmanat Bruno de senaste inläggen. Så imorse mina vänner var det äntligen dags - upp till bevis. Är jag SuperWoman eller är jag inte?

Den här mannen har jag haft på mina axlar och kört benböj med, han satt på min rygg när jag körde vadpress, låg över min rygg när jag kröp (snabbast av alla). Jag hade honom hängandes från midjan görandes situps. Två varv som apa lyckades han runt min kropp klättra. Jag var inte sen att haka på! Jag skulle banne mig vara lika stark. Eller i alla fall nästan. Han var dagens sparringpartner och jag darrar fortfarande i kroppen!

Det bästa med Bruno är att han inte bara är stark, utan även snabb. Detta innebar att vi fick extra lång vila i plankan efter genomförde intervaller och jämfotahopp upp på en låg mur. Dagen bjöd även på mångsteg, dragkamp, tricepsdips och mycket mer.

Nu ska jag ut och göra stan osäker! Ha det skoj!

*****************************************

Birgitta Sur borde gå på Bantningskur!

Visst har vi alla gjort något vi skäms över?

Från det jag var 6 år bodde jag granne med en familj som då hade 5 flickor (fick senare en pojke också). Vi blev väldligt tajta och ser nog varandra som systrar snarare än kompisar. Låt oss kalla dem El-kabel. På det glada 70- och 80-talet var vår gård vårt hem. Vi svävade sällan ut och begav oss någon annanstans. Vad hade gården att bjuda på förutom en klätterställning och en sandlåda? Jo grannar. Grannar man kan göra hyss med. Vi hade tre favoriter: "Ingalill" "Korvkärringen" och "Birgitta Sur". De två sistnämnda var polare och bodde i varsitt radhus mittemot varandra.

"Birgitta Sur" var en enorm tant, lång, jättetjock och alltid sur. Hennes mungipor var hästskoformade neråt och håret hängde i utväxt permanent i samma dystra stil. En dag när vi hade tråkigt satt vi i familjen El-kabels kök och rimmade. På en lapp skrev vi "Birgitta Sur borde gå på bantningskur". Modiga L sprang stoppad lappen i Surkärringens brevlåda, medan vi darrandes tittade på. Vi satt sedan spända i köksfönstret och kikade mot hennes hus.

Det är då det pinsamma inträffar! Surkärringen har suttit och fikat inne hos Korvkärringen och har sett oss lägga lappen i lådan, så hon promenerar i rask takt (hon var ovanligt snabb för att vara så fet!) för att hämta lappen.

Där satt vi 4 tjejer, paffa och generade. Fy vad vi skämdes! Vad göra? Efter dividerande fram och tillbaka tog vi i alla fall tjuren vid hornen. Vi samlade kraft, peppade varandra och gick efter några timmar ner till Suris och ringde på dörren. I tur och ordning bad vi om ursäkt för det vi gjort.

Vad har det här med min träning att göra? Allt. Precis allt.

Redan som 12-åring hade jag identiferat något jag inte ville vara som vuxen. Överviktig, sur och grinig. När jag efter graviditeter vägde över 83 kg tog jag ett beslut om att hitta formen, skapa mitt riktiga jag - en välmående Mia. För mig har det inneburit tre saker: 1. Att vara tillfreds med mig själv och må bra i själen 2. Att fylla mina dagar med glädje och berika mitt hjärta 3. Att investera i en välmående kropp.

Igår såg jag Birgitta Sur på ICA. Hon var större än någonsin, hade en stav som hjälpmedel när hon ångade fram och skrek som vanligt på sin gubbe. Hon var en vandrande hjärt-och kärlsjuks-i-farozonen-vålnad. Alla får själv välja vad de vill med sina liv och olikheter är något jag tycker om. Där och då insåg jag vilken styrka det krävdes att gå ner och be om ursäkt - att ta ansvar för sina handlingar - detta har givit mig mod i livet, gett mig insikt om att gemensamt hitta styrkan. Jag kunde dessutom inte låta bli att sända henne en tacksam tanke om att jag gärna vill investera i mig själv. Jag väljer att må bra, jag väljer glädje.

Tack "Birgitta Sur", och framförallt tack att du inte gick på Bantningskur! Nu tar jag gärna fram minnet som en styrka, snarare än något jag skäms över. Vi gjorde fel, men vi tog ansvar.

P.S Jag är glad att Suris inte var min par-häst idag på Nordic Military Training, jag hade aldrig orkat göra benböj med henne på axlarna! Istället tog jag "Lilla Bruno" som en vante över mitt axelparti och körde 15 st - mer om det senare!

Dagsformsdikt

Tungt i mitt hjärta, kaos i mitt sinne
Benen vill springa, men jag stannar inne.
Programmet är spikat, jag har inte ens filen
Jag tänker på annat, har inte knäckt milen.

Brorsan han tränar, kämpar och flinar
Jag samlar kraft, faller och grinar.
Men Var-Sak-Har-Sin-Tid, maran likaså
Brorsan han säger - Jag grejar tre-å-tjutvå.

Jag har ju lovat, att inte alls sticka
Utan springa bredvid och bära hans dricka.
Sen ska jag öka, och springa förbi
Det lättar nära målet, då känner jag mig fri.

Men tröskeln är hög, det är kaos överallt
Nu blir löpningen sporadisk, tas med en nypa salt.
Jag har lovat mig själv, att strukturera tillbaka mitt liv
För gå in i januari, tänker jag göra med joggskoprydda kliv!

********************************

Mycket Hund och Mjölksyra!

Hur går det för en pälsallergiker med mjölkmage?

För en marathonlöpare är 3 intervaller under uppvärmningens första 5 minutrar rena rama döden. Jag sprang som en zombie och fick inte fart på benen. Jag är som ett gammalt ånglok som långsamt dras igång och får upp farten lite senare - men då går det å andra sidan inte att stoppa mig. Funderar starkt på att jogga till träningarna i fortsättningen... jag är ju inte startklar förrän efter 25 minuters jogging.

Dagens kondition öppnades således mycket hårt av förra måndagens gästtränare Den galne Tjuren. Hamnade bakom Bruno som manade på och försökte att med ordets kraft få igång mina ben. Jag stapplade fram och ställde mig lydigt som en hund på given signal. Skön vadstretch tänkte jag och njöt några sekunder. "Lyft vänster ben rakt ut!!" Bara att lyda. "Nu höger!!" Upp igen, dags för ny intervall. "Snabbare den här gången!" Visst-sörru. "Idag kommer ni att tänka, känna och uppleva Mjölksyra" No shit - Sherlock.

Det svåraste under passen är att inte ge järnet precis hela tiden. Eftersom man inte vet upplägget, eller vad som väntar härnäst, så sparar man omedvetet lite på krafterna. Fast, hur medveten är man egentligen klockan 6:15 på morgonen. Inte mycket. Men som Ankare-Kalle så snällt påpekar hela tiden "Man ska ge järnet hela tiden" så är det väl bara att köra 110% hela tiden. Eller få hjälp. Idag föreslog Bruno att vi skulle köra Dagens Crossbana (samma som förra veckan, med lite tillägg - yippieee!) i team. Jag såg fram emot det då jag vet att han är grymt stark och snabb - någon som kan piska mig och driva mig över gränsen kanske? Jag ville så gärna testa. Detta satte Den galne Tjuren stopp för då han myndigt ropade "Förra veckans grupp 1 till uppställning." Sandy och jag gav oss tillkänna och vi fick två nya, fräsha oanvända män till teamet. Den ene fick gasmask på sig, trots att alla mina kläder var nytvättade.

Måndagens burpees i uppförsbacke - här frampeppad av Bruno. Foto: Sivan.

Vi körde samma bana med lite tillägg - skottkärra, boxning och intervall med däck släpandes efter. Vi drog igång och körde järnet. Jag tog frivilligt däcket den första halvan, det vill säga under koordinationsloppet i brant uppförsbacke, jag försökte dessutom räkna högt under armhävnings och tricepsövningen - mest för att öva på att höras (är lite småblyg i vanliga fall). Tjuren hade satt ut marschaller men mysfaktorn var inte densamma som vid snö. Nu var det mer tufft. TUFFT. Riktigt lerigt, halt, krypkladdigt, mulldoftande tufft. Vi körde varv på varv och turades om att bära däck, peppa varandra och hurra efter lyckade skottkärregångar. Det var inte svårt att ta ut sig idag. Eftersom vi var första gruppen fick vi nästan en hel minuts vila efter genomfört pass. Då hojtar tjuren "Ställ upp i 2 kolonner, en i paret tar ett däck!" "Tycker ni att det här var jobbigt kan jag säga att det blir värre!" Samma intervllträning tillbaka. Samma ställa sig i hund och lyfta på benen. Men denna gång med ett bildäck som tyngd. Sandy var helt slut så jag erbjöd mig att ta däcket hela vägen, jag var inte snabb, med jävlar-anåda vad jag kände mig stark på slutet - ångloket kom igång och de avslutande 20 upphoppen var en liten bit kaka. Glädje.

Av hunden kändes inget på andningen (möjligtvis lite rinnande ögon...), men jag kan tänka mig att det känns i baksida lår imorgon. Hur det kommer att gå med mjölkmagen efter denna mjölksyraintensiva träning återstår att se. Eller som Masse sa "Ta en koffeintablett och du har latte i låren".

Ett riktigt hårt och tufft pass i en grupp med riktigt starka. Min Bruno-utmaning återstår, kanske får jag göra benböj med honom på ryggen redan på fredag?

************************************

Bra med genomblödning dagen efter...

Igår lyssnade jag på Szalkais föreläsning om sitt marathonträningsprogram.

Det Master Szalkai säger - det gäller. "Om du tillexempel kör ett morgonpass efter intervaller så är det bra för genomblödningen". Jag tror på Master. Jag tar tipsen på allvar. Och efter morgonens pass med Nordic Military Training tror jag banne mig att jag har inre blödningar överallt!

Min chockade kropp har fått leka apa, träd, gyttjebrottats och burit Sandy. I boxningslikt manér körde vi uppvärmning med uttagen stans (placering av fötterna) fram och tillbaka, lyfta knäna. Långsamt vaknade kroppen till liv. Löpning till den härligt geggiga ängen gjordes skuggboxandes. Vi fick välja sparringpartner för dagen och jag teamade upp med Sandy. Det var dagens största utmaning! Hon är så fruktansvärt muskulös och har inte en enda valk att klämma benen runt när man ska upp på ryggen, klättra runt henne eller brotta ner henne. Hon är som en Tina Turner med galet hård kropp.

Vi fick använda varandra som redskap att klättra över, dra oss igenom och bli pånyttfödda. Vi gjorde kullerbyttor över varandras ryggar och försökte undvika rumpplask i det kalla vattnet som låg brunt och sörjigt vid vår äng. "Nu vet ni hur kallt vattnet är!" hojtade instruktrör Håkan "Då är det bara att ge järnet!" Och visst gjorde vi det.

Upp med garden, toucha huvud, axlar eller knän på motståndaren! Ner i ny övning, upp med garden, upphopp, lek apa och träd, tillbaka till touchboxning. Upp med polarn på ryggen - benböj. Upp med polarn runt midjan - situps.

Jag kämpade och slet, Sandy var en stark och seg mot(med)ståndare. Sen bar det iväg till älsklingsbacken. Där skulle vi på signal jogga långsamt uppför, vid nästa signal maxa farten för att vid toppen stanna och köra 5 armhävningar med klapp. Så här höll det på och jag var totalfokuserad på att köra så många och så bra som möjligt. Detta avslutades med lite statisk jägarvila (utan vägg) och snabb löpning tillbaka till ängen (träsket). Här började touchboxningen om.

Som grädde på moset satte vi oss på huk och hoppade upp och ned (aj mina brinnande vader!) och skuggboxades. Kul, jobbigt och tokkämpigt. "Uppställning i två kolonner på vägen!".

Jag var genomblöt, totalt dränkt. Hade helt fel kläder och de vägde säkert 10 kg mer än när jag startade. Jag pustade ut lite och tänkte att nu är det nästan över, nu ska vi hem, det är bara den där 450 meter långa uppförsbacken kvar - samla kraft. Då får vi reda på hur vi ska ta oss upp för backen - med burpees! Istället för att göra upphopp ska vi göra ett grodhopp fram. Eftersom mina vader var fullkomligt döda blev mina grodhopp lite kortar. Skam den som ger sig. Till slut vrålade jag "Jag vill! Jag kan! Jag orkar!!" Och med hjälp av starke Bruno (min idol) så grejade jag de två sista. Det var riktigt skönt att krama musten ur den arma kroppen och den sista lilla energi som fanns kvar gick åt att köra armhävningsintervller på Östermalms IP.

74 minuter ren skär muskelträning. 74 minuter jävlar anamma. 74 minuter sen slut i rutan. Banne mig - jag darrade som en läderlapp på slutet - I did it!

Imorgon fyller bästisen år så jag tänker ta en extra vilodag och rehaba baksida lår genom att svulla lite marängtårta! Kanske jag plockar ett och annat klokpoäng på det också.

***************************************

Träna på träning

...och tävla på tävling!

Och idag var det ju träning, alltså behöver jag inte springa förbi tjejer i jazzbrallor. Jag ska inte ens bry mig om dem. Vilket jag heller inte gör - förrän någon påpekar det. "Hej Mia, där framme springer en brud i jazzbrallor!" retades Masse.

Söndag och TSM, uppvärmning, löpskolning, fem stycken 2-minutersintervaller och sedan nedvarvning. Jag tänkte bara på jazzbrallor under de drygt 4 uppvärmningskilometrarna, men bara för att ta bort fokus från min spända högerskinka (som numera ilar sig ner i baksida lår). Tone och jag kände att dagsformen inte var på topp utan lade oss långt bak när det var dags för intervaller. Först tänkte Blixten-NiklasN lägga sig bakom och hetsa, men jag var smart nog och släppte fram honom, jag menar - det skiljer ju bara en kvart mellan oss på milen. I hans favör.

Baksida lår stretade rejält under den första intervallen och de 2 minutrarna kändes såååå långa. Vi delade upp oss i tre grupper och körde ytterligare 4 intervaller. Efter andra intervaller släppte den stela känslan och blev mer en känning. Dagens pass i siffror:

Helst av allt skulle jag vilja dricka kaustiksoda och lösa upp alla knutar och stela muskler, eller på något sätt bara trolla bort det. Ny naprapattid är i alla fall bokad om drygt en vecka - nu ska jag banne mig bli bra. Vi körde löpskolning så jag fick mitt sista kryss i Nix utmaning, sedan var jag duktig och körde rehab av rövmuskeln när jag kom hem. Nu laddar jag med bra mat till morgondagesn Crossfit på NMT.

Glöm för all del inte att tända adventsstaken - idag blev det inte riktigt dag på hela dan. Mörkt, grått och trist.

**********************************

Det här är kärlek!

Klicka på hjärtat!

Och den svettiga bandanan hann torka!

Här är jag 10 timmar senare!

Fredag och Nordic Military Training innebär styrka. Jonas satte fart på oss, två-och-två - jag valde med flit Anne-Li (bakom mig på bilden) för att hon är mycket starkare än mig (än jag?). Först hade jag tänkt suga tag i Bruno för jag ville ha lite utmaning - men jag sparar honom till en annan gång. Heheh. Upp till vår vanliga skog, (tror jag, jag har noll koll på vart jag är) för att köra lite trög-löp (har nog något riktigt namn, men eftersom jag pladdrar så mycket så missade jag det). Det innebär i alla fall att den ena ska springa medan den andra håller tag i en bakifrån och håller emot. Således springer man och drar på en annan människa... så här!

Kalle är på tok för stark, man ska se trött ut och kämpa!

Rätt var det var så ropade Jonas "skydd" då skulle vi handlöst slänga oss till marken. Jag trodde först att vi skulle gömma oss bakom ett träd, men icke då.

Följande övningar gjordes under passet: plankan (Ken, du kan börja tänka ut ett pris du har råd med!) , sidoplanka, leka träd som din partner ska klättra i och runt, rodd med hjälp att ett räcke vid geggabacken och läbbiga situps. Mina vader tjöt på en gång när jag skulle gunga över räcket med Anne-Li på ena sidan och mig själv sit-upandes på den andra, jag fick göra kärringvarianten på marken *skäms*. Lite sköna rygglyft i ring med stora stenbumlingar som skulle transporteras runt fick avrunda styrkan idag. Inga nya blåmärken att rapportera. Än.

Vill inte berätta om mina nålar hos naprapaten, inte heller om armbågarna som trycker... skickade en värmande tanke till Felicitas när jag insåg att min vad gjorde ont. Jag ska smälta misshandeln hos naprapaten innan jag är redo att prata om den.

*************************************