Veckans träningsschema

Måndag: Vila

Tisdag: 10-15km + Backintervaller och löpskolning (hoppas jag!)

Onsdag: BodyPump + 6km jogg



Torsdag: Tjänsteresa till Rotterdam, ingen träning :-(

Fredag: Lunchjogg med snabba Göran ca 10km (Sussie på utbildning såklart)

Lördag: Core + BodyJam

Söndag: Långpass: 27km

Summering av mars

Har gjort PB när det gäller antalet sprungna kilometer: Totalt 234,9. Jag har alltså sprungit lite längre än till Mjölby. Detta trots att mars sista träningsvecka inte innehöll något långpass. Sista veckan sprang jag bara totalt 4,6 mil, vilket är rätt lite i sammanhanget.

Under de 2,5 veckor maken och dottern var i Thailand ändrade jag träningsupplägget lite och körde löpning på kvällar och lediga eftermiddagar. Det sammanföll ju med påsken så alternativen blev många. Jag har inte stressat igenom några pass, utan tillåtit mig misslyckas och ta igen senare. Det har nog varit nyckeln till att kroppen mår så bra idag.

Jag känner mig grymt taggad för kommande veckor, men såg till min förfäran att det börjar en lugn period i Szalkais program. Jag är mer peppad än någonsin! Kan det bero på värmen och solen? Eller kanske min löpar-/puls-/GPS-klocka? Eller alla ryggdunk via bloggen? Eller att min träning börjar ge resultat och jag har fått blodad tand? Eller att det är så grymt skoj att ta sig till Zinken på tisdagar? Eller att jag är så nedrans envis och vill förbättra mig hela tiden, bättre statistik; antingen i mängd eller i tider?

Jag tror på en blandning och jag tänker köra så länge det håller.

Sen kvällsjogg efter en härlig dag

En hel dag utomhus, med picnic (kanelbullar), McDonaldsbesök, löpartävling (Jonathan kutade fram och tillbaka och plockade blommor åt mig!) och så hamnade vi rätt i AIK-klacken. Det var riktigt skoj när vi gick av tunnelbanan i Solna. Linnéa hade sin rosa DIF-mössa på sig. Eftersom hon är så söt så log de flesta åt henne. Tuffa Jonathan på 4 år hade på sig sin coola skinnjacka - när vi kom upp vid busstorget började han helt oprovocerat vråla "DJurgår'n, Djurgår'n, Djurgår'n..."

Vi överlevde detta och åkte hem och fixade spaghetti och köttfärssås. Jag var rejält trött när jag kom hem vid halv åtta. Mannen satt och drack rödvin och soffan såg lockande ut... Jag snörde på mig skorna och tog den korta rundan runt Kungsholmen.

Längd: 8,95 km
Tid: 46:23
Tid/km: 5:11
Snittpuls: 157 (max 168)

En kul grej - från en blandningstjej

Jag beskrev mig själv för Karin (bloggare som jag aldrig träffat i verkligheten) - jag skrev att jag såg ut som en blandning mellan Kristina Lugn och Pernilla Wahlgren... och gissa vad?! Hon kände igen mig direkt!

Jag kände igen Karin från hennes bloggbild, plus att speakern ropade ut hennes namn när hon kom över mållinjen...

Jävlar anåda - Ikväll ska jag kuta, blev såååå sugen - även om jag ser ut som en blandning av Krisitina Lugn och Pernilla Wahlgren....för vem vill egentligen se ut så?

Lördagsträningen -en känsla av revansch!

Lördag morgon - ställer klockan för att hinna ta en lång frukost och läsa DN. Dagen till ära fick sig lägenheten en riktig vårstädning också eftersom släkten skulle på besök på eftermiddagen.

Vid 10-tiden drog jag iväg till gymet, träffade Pernilla på ingång. Hon ville att jag skulle köra "Booty", men jag sa som det var - Revansch på tusingar.

Värmde upp i 6-minuterstempo i 3,5km...laddade...tryckte upp farten till 4-minuterstempo - här skulle det köras en tusing! Efter en och en halv minut började benen kännas tunga. Efter 2 minuter var jag halvdöd, vid 2:30 tog jag slut. Drog ner tempot och gick i 45 sekunder, skruvade upp till 6-minuterstempo igen. Jag ville inte känna mig besegrad. Lät benen springa på. Flåset blev snabbt okej. Jag ville klara en tusing. Det enda som malde i huvudet var "Jag vill, jag kan, jag orkar!". Efter 2 minuter tryckte jag upp tempot till 4:30 - och vet ni vad?! Jag körde min först tusing. Jippiiiiii! tjohoooo!. Varvade ner 5 minuter och tog mig upp till lokalen en trappa upp och körde 30 minuter core tätt följt av 1 timmes hård BodyJam. Svetten dröp om mig, höfterna var ömma. Jag var totalt tömd på energi. Men bäst av allt - jag hade klarat min första tusing!

Detta firades med hembakta bullar, morotskaka och kladdig chokladtårta. Sen pizza och rödvin. Hela tjocka släkten var här och jag fick bära omkring på Hugo 4 veckor hur mycket jag ville - brorsan myntade dessutom "Fastersgreppet", det är sättet jag bär honom på - mer som en ostbåge än en makaron.

En bra balanserad lördag.

Lunchjogg med Sussie

Fredag och lunchjogg med den blivande Friskis-instruktören, tillika alltränandes-spinning-gympa-yoga-balance-youNameIt! Alltså dags att få rutinerna för löpning. Sussie har varit en exemplarisk "elev" och övat på egen hand sedan vi sprang för 2 veckor sedan. Då lade vi dryga 7 km bakom oss och hon var rätt trött.

Idag grejade hon 9km!!! Utan att säga något. Alltså, just det kanske beror på att jag som vanligt pladdrade på och skröt om min fina Garmin, pratade löpstrategier, tonårsbarn, griniga kolleg... nejdå, vi skvallarar inte när vi kutar.

Eller så beror det på att hon lade de 9km bakom sig med en förbättring på 3sekunder per km! Bra jobbat.

Bävar inför helgen. Hur ska jag hinna springa? Jag har ju tokträningen med brudarna, kanske hinner en runda innan? Sedan kommer släkten och äter tårta... Lise-fis stannar på middag. Söndag är jag barnvakt hela dagen och tänkte kolla på Premiärmilen -vill ju lära barnen fina hejarramsor tills maraton då de ska heja på faster och inte på sin pappa. Mutor är tillåtet!

Jag antar att jag får se en del löparbloggare och IF Linnéa:ianer skymta förbi på Prmiärmilen.

Kan jag be middagsgästerna handla och laga middag medan jag och GF är ute och springer...? Nej, jag får tillräckligt med skäll för att jag är så tråkig och tränar och alldeles glömt bort att supa till. Men kära vänner - Det kommer. Jag lovar. Men bara om ni ordnar hejarklacken på Maran!

Hur dålig är jag egentligen? Hjääääälp!

Sol, blå himmel och frisk luft. Jag har tagit semester idag. Dagen då jag skulle inviga min Garmin Forerunner 305. Hade trixat lite med den innan, lagt till de vyer jag ville se. Nu var det bara att söka en satellit, inte det lättaste bland höghusen mitt i stan. Jag joggade bort till Rålambshovsparken och ställde mig mitt i parken och satellitsökte. När klockan/GPS:en var redo började jag springa.

Jag kände mig andaktig, en sån där känsla jag brukar få när jag besöker en kyrka. Jag ville gärna visa hela världen min Garmin! Jag hade svårt att hålla ögonen ifrån den. Tiden tickade, sträckan visades, hastigheten stirrade på mig...

VAD!!???

9min/km. Hur dålig är jag egentligen? Jag fortsatte springa, ökade lite för att se om den kanske behövde "värmas" upp lite först innan den visade rätt. Jag kom ner i 7:59/km. Jag ökade takten. Efter 25 minuter hade jag kommit över 3km!

Jävla skitklocka! Helvetes skitmaraton! Jag tänker aldrig mer springa! Jag skänker alla löparprylar till bättre behövande!

Väl hemma var totalen 3,62km på 30:49 - min mormor går snabbare!

Jag kollade historiken på klockan, såg att min puls låg på 150 i medel, och 169 som max. Nu har jag precis laddat ner turen på datorn - där den säger

Totalsträcka: 5:83, snitthastighet 5:04 - pulsen densamma.

Nu blir jag sådär liten och vill sjunka genom golvet...är det någon som vet hur man ändrar inställningen från miles till kilometer i GF305?

Om morgonträning, devalvering och bruksanvisningar

06:00 upp å hoppa. Alex var med polarna och gibbade (GIB:ade?) eller LANade. I vilket fall som helst satt han med polarna på Internetcafé hela natten och åkte direkt till gymet.

Det blev 1 timmes BodyPump. Jag blev lite besviken att behöva köra det gamla programet - jag vill ha nya låtar och nya utmaningar. Men nu såhär på kvällskvisten känner jag träningsvärken smyga på i axlar, bröst och överarmar (kan inte definiera om det är bi- elller triceps ännu, det bara ömmar). Mer BP åt Mia. Mycket mer! Hur ska jag annars får Madonna-armar till mitt löparlinne? Det bästa av allt var ändå att Alex och världens bästa J var med och tränade! Det ger grym inspiration och ett leende resten av dagen. Världens bästa J hade bråttom till jobbet, så jag och Alex fick en mamma-son frukost á la gröt på Café Kummin. Kvalitet!

Arbetsdagen bjöd på många "checks". Jag levererade massor och mötte nästan alla deadlines, fick en del uppåtpuffar och ta itu med en gammal surdeg. Hela tiden hade jag min första tusing som lurade i bakhuvudet. Åt ordentligt. Använde ståbordet. Laddade. Kände mig i toppform. Åkte hem...

...och träningsvärken från pumpen började kännas i benen. Inte mycket, men tillräckligt mycket för att kännas. Skrattade de trötta benen i fejan och bytte om till löparkläder. Gick ut. Stod stilla. Vad f-n håller jag på med? Började långsamt jogga längs Bergsgatan, stannade 300 meter hemifrån. Hem eller till gymet? Jag valde gymet. Jag är ingen looser. Inte än. Men om 15 minuter.

Kom lagom uppvärmd till gymet (trött i benen!) och hoppade upp på ett löpband. Värmde upp ytterligare 5 minuter och siktade in mig på mitt livs första tusing. Ställde in tempot på 4:15/km... sprang. Allt kändes ok. Efter 2 minuter kändes allt ok... efter 2 minuter och 5 sekunder STOPP. Devalvering. Tusingen blev en femhundring - jag klev av. Mina trötta arma ben ville hem. Mjölksyra för andra gången i mitt liv. Huvudet tomt på positiva tankar. Kände mig stor, oformlig och... mer som en sumobrottare än en löpare. Bah.

Kapitulerade totalt och tog bussen hem. Väl på 3:an spred sig leendet. Jag skulle ju hem och läsa bruksanvisning till min nyladdade Garmin!

Så nu laddar jag programvaror, läser instruktioner och har mentalt flyttat min tusing tills på lördag.

Imorgon är jag ledig och ska ta med min Garmin ut på en tur runt Kungsholmen innan jag träffar Naprapaten för första gången utan ryggont! Alltså i förebyggande syfte - najs värre!

Tröskelpass-fast inte

Igår stod Söder runt, tröskelpass, på schemat. Tröskelpass är ett rätt hårt pass, man springer precis under mjölksyrakänning (typ). Det pratades en del om den stundande Prmiärmilen i "omklädningsrummet/klubblokalen" före passet. Några skall springa på söndag och skulle således ta det lugnt. Lillasyster Danielle viskade (om jag grejar hela rundan idag - så blir det min prmiärmil!). Det var två år sedan hon sprang midnattsloppet och har inte sprungit så långt förut.

Det är lätt att bara springa på, lägga till kilometer. Träna för 42195m - utan att reflektera över att andra sällan springer längre än 5km eller kanske inte springer alls. Jag blir inte rädd av att det står 28km i träningsschemat - samtidigt som jag kommer ihåg ångesten när jag skulle springa längre än en mil första gången. Det var 5-6 år sedan en arbetskollega frågade om jag ville springa runt Brunnsviken med honom, det är 12 km. Jag blev supernervös, sov dåligt och hade mardrömmar. På morgonen laddade jag upp men Pripps Energy och åt bananer. Men ångesten släppte och jag sprang hela vägen runt. Jag klev över 10 kilometerströskeln och en helt ny värld öppnade sig!

Klart du grejar din premiärmil Nellan! Och visst gjorde hon det! Hon hakade på mig och Linn, nykommen till klubben för dagen, vi höll ungefär 5:20-tempo. Hon höll jämn fart med oss i 6km och klarde sin första mil på två år under timmen! Härlig prestation! Med oss hade vi även Petra 14 år och hennes far. Petra spelar fotboll och tävlar löpning, hon är grym. Helgrym.

Jag och Linn snackade nästan hela vägen så det var nog inte direkt ett tröskelpass (oups - fusk), men milen tog oss ca 54-55 minuter, hade ingen riktig tidtagning för min Garmin låg på uppladdning.

Passet var superkul för att jag kunde springa i ett skönt tempo och prata löpträning. Att sedan se Nellan klara milen var faktiskt lön nog. Jag ska köra samma vända någon gång under veckan med min nya klocka.

Summa: Det blev inte ett tröskelpass för mig. På sätt och vis blev det ett tröskelpass för Danielle som för första gången hade en träningsrunda på över 10km om man räknar in uppvärmningen.

Ny, härlig träningsvecka - men snön kan gärna smälta bort!

Slungad tillbaka till verkligheten efter en relativt prestations(lös) långhelg. Prestationslös i form av hårt arbete som ger pengar som lön. Men en prestationshelg som inleddes med 10*400 och avslutades med vilodag efter dryga 26,5km virrande i Haninge.

Kropp och knopp känns på topp. Efter jobbet ska jag införskaffa min nya löparpolare -GF305 :-)

Måndag: vila
Tisdag: Löpning 11+5km
Onsdag: Bodypump + lång intervall på löpband
Torsdag: 10km
Fredag: Återhämtningsjogg med Sussie ca 7km
Lördag: 10 km och tårtkalas för dottern
Söndag: Barnvakt mellan 11-18 - funderar på att köra långpass tidigt... men hujedamej hur ska det gå?! Eller så springer jag hem...kan ju alltid komma lite vilse så det blir ett långpass.

Ikväll ska jag i alla fall springa bort snön runt Söder - håller mig till syrran så jag kan snacka skit hela vägen!

Träningsvärk i förvåningsmuskeln!

Riiiing, riiing.

-Mia
-Hej gumman, det är pappa, vad gör du?
-Jag är hos Lise-fis och har skoj. Har det hänt nåt?
-Ville bara säga att jag tänkte fira din födelsedag lite i förskott. Du får hälften av GF305.
-Skojaru? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Nu blir jag generad. Känner mig lite barnslig efter mitt habegär av materiella ting.
-Jag vann på hästarna och du får hälften av vinsten.

En miljon saker snurrar i huvudet. Herregud, jag är äldst i en syskonskara och ska inte be pappa om bidrag till en för dem alldeles onödig pryl. Nu borde jag skämmas. Varför ska jag köpa något till mig själv när vi behöver köpa nya sommardäck? Because I'm worth it!

Samtidigt har det varit otroligt roligt att vara barnslig och itensifierat insatsen av att önska sig något värdefullt i förskott. Gillar inte martyrstilen utan har försökt köra min insats med glimten i ögat.

Så - summan av kardemumman: Hårt arbete ger utdelning. Jag tänker inte skämmas - jag är tacksam. Otroligt tacksam. Jippiiiiiii! Jag ska köpa mig en Garmin Forerunner 305!

Tack pappa!

Alla vägar bär till..Bauhaus!

Söndag - långpassens dag. Jag vaknade tidigt och åt en rejäl frukost. Förra söndagen blev jag hungrig efter halva passet, vilket faktiskt aldrig inträffat förut. Nu laddade jag ordentligt.

Sedan gjorde jag de för löparen viktiga förberedelserna inför ett långpass (noppade ögonbrynen, städade badrumsskåpet och började rensa i garderoben.)

10:20 skickade jag ett sms till kusinen - Nu lämnar jag Kungsholmen, kommer om 2½ timme och hämtar bilen.

Dagens runda: NorrMälarstrand, Västerbron, liten bit av SöderMälarstrand, Bergsundstrand, Tantolunden. So far so good. Kändes lite tungt. Tog mig bort mot Globen och steget kändes lätt. Hela vägen från Globen flöt jag fram och tänkte på att hålla rak rygg, fram med höften, ner med axlarna. Jag ökade, ökade, ökade - det var superhärligt!

Sen gick det lite snett. Inte själva löpningen utan "sökningen". Jag sprang tokigt i Tallkrogen och fick nog se fler villor och gator än vad som var meningen -So what? Jag kände mig stark. Hittade tillbaka till Nynäsväge och sprang i kringelikrokar mot Trångsund. Hela vägen från Globen till Trånkan gick det ganska snabbt (jag kan inte säga hur snabbt eftersom jag inte har en GF 305).

Sprang längs Gamla Nynäsvägen och kom fram till Bauhaus i Länna. Oups - sprungit för långt. Tog ett ärevarv runt Länna handelsplats och sprang tillbaka en bit på Nynäsvägen, fast på någon gång/cykelväg. Frågade om hjälp på vägen och.... hamnade vid Bauhaus igen. Två gånger Bauhaus får räcka - ringde kusin-vitamin och fick en vägbeskrivning. Krånglade mig fram genom villor och cykelvägar och kom fram till Vega efter 2h och 35min (drar bort 5 minuter för mina stopp). Jag uppskattar löpturen till ca 26,5 km (vet inte exakt eftersom jag fortfarande inte har en GF 305 -är jag tjatig?). Från Trångsund började det kännas stumt i ben och trött i ländryggen, slog av på takten och sprang långsamt.



Kom i alla fall fram, hackade isen ur flätorna och körde hem.

Nu sitter Alex med polare och kollar Manchester United i vardagsrummet. Jag flyr och storhandlar innan jag ska gnugga geniknölarna hos bästisen i ett race med TP och andra spel ikväll. Det brukar bli en hel del gapskratt i bästisens sällskap - så jag siktar in mig på träningsvärk i magmusklerna imorgon.

En rejäl insats!

Okej - nu hänger det en fin lapp med orden "Jag önskar mig en Garmin Forerunner 305 i Mors Dagspresent" på kylskåpet. Jag har lagt en lapp i ett påskägg med texten "Här borde det nog ligga en GF305" plus att jag designade min egen T-shirt igår där det med stora bokstäver står

JAG ÖNSKAR MIG EN GARMIN FORERUNNER 305.

Fast jag tror att det blir så att jag går och köper en själv. Maken är ju i Thailand och har säkert gjort slut på "Pengarna-som-jag-älskar-att-spendera-på-min-fru". Han och dottern kommer hem imorgon natt. Pappa har sagt ok att köpa en GF305 OM han vinner på hästarna eller jag får igenom i folkbokföringen att fylla år redan nästa vecka - liksom dött lopp där. Mamma vill inte att jag ska fira förrän jag fyller 40 -too late. Men, jag har i alla fall gjort en riktig insats.

Brorsan (som för övrigt vill bli ihågkommen som 35 jordsnurr istället för 1973 års kaross...) lovade att låna ut en GPS till mig för jag ska försöka ta mig till Länna springandes imorgon. Jag har ju sååå dåligt lokalsinne, men nu har folk guidat mig hur jag ska se solen, på vilken sida om Nynäsvägen jag ska kuta osv. Hoppas jag kommer fram, för brorsan glömde svänga förbi med GPS:en - kan vara för att han släppte av mig med taxin kl 04:18 imorse, liiite glad i hatten efter vår medverkan på 25-årspartyt. Det har varit cementkeps på idag.

Undrar om en GF305 hade tagit mig från Kungsholmen till Länna? Bara att drömma vidare!

Nu är jag framme i Australien!

Inte riktigt. Men mina ben har svullnat upp, det ser ut som jag har suttit på ett flygplan i 25 timmar - vilket borde ta mig just till Australien. Fotlederna känns lite knarriga så idag blir det vila och äggmålning med syskonbarnen Jonathan(4) och Linnéa(6) innan jag svidar om till 25-årsfesten jag ska på ikväll.

Hoppas Långfredan blir riktigt lååååång! Här ska njutas.

JAAAA! Jag klarade det!

Hade siktet på mina 400-ingar som jag skulle gjort förra torsdagen. Jag tog en långsam jogg till Kristinebergs IP. Detta får bli min första testomgång med 400-ingar tänkte jag. Inga krav, bara genomföra.

Det var jag, tidtagaruret från 1996 (modell röd) och... banan. Vi blev liksom polare där, jag och löparbanan - jag frågade: hjälper du mig runt 10 gånger? Låt mig inte ge upp!

Satte igång - kändes inte särskilt snabbt men ville hålla 10 liknande intervaller och inte få mjölksyra. Serien blev:

1(:41, :43, :45, :45, :45, :45, :43, :44, :45, :45). Riktigt usla ur fartsynpunkt - men jag gjorde det! Jag grejade 10 stycken 400-ingar för första gången i mitt liv. Det är bra att de var dåliga tider, för nu kan jag ju bara bli bättre. Krillan får träffa mig igen - Ulrika föreslog att jag skulle ha en hare med mig, det får bli Blixten Alexander.

Tog en långsam jogg hem igen i 5:45-tempo. Total mängd idag 11,53 km med en snittid på 5:16.

Det är bara att inse - Jag är inte snabb. Jag är seg. Och lycklig!

Är hon löpare vill hon väl springa -inte fika?

Igår sprang jag med en TSM-ledare. Vi har en gemensam kompis som har försökt att sammanföra oss tidigare – nu erbjöd kompisen en gemensam fika och löparsnack. Men Ulrika sa ”Är hon löpare vill hon väl springa, inte fika”. Sagt och gjort.

Vi träffades utanför Polishuset och tog en sväng längs NorrMälarstrand, genade genom Gamla stan, Söder Mälarstrand och bort mot Tantolunden. Där vände vi tillbaka och sprang över Västerbron tillbaka mot Kungsholmen.

Totalt gjorde vi 12,7 km med 5:26 som snitthastighet. Jag kände mig varken stark eller svag. Lite känning av trötthet i rygg och nacke efter morgonens BodyPump.

Det gick tillräckligt snabbt för att jag skulle flåsa rejält och känna lite bränningar i vaderna, men tillräckligt långsamt för att jag skulle kunna prata. Jag hade ju så mycket frågor. Ulrika har ett vackert löpsteg, hon glider/svävar fram, som Allan fast mer kvinnligt graciös. Jag blev mer och mer övertygad om att jag faktiskt kommer fortsätta vara löpare efter Marathon 2008. Det räcker inte med att klå brorsan och lägga skorna på hyllan. Jag vill registrera mina insatser, jämföra förbättringar om ett år, kolla vad som fungerar bra och dåligt – testa nya träningsmetoder. Har jag dåliga Fyrahundringar idag är de säkert bättre om ett år!

Nämnde jag att Ulrika kommit 4:a på Göteborgsvarvet (bara 3 grabbar slog henne!), att hon springer maraton på under 3 timmar (såg en notering på 2:51). Jag är imponerad. Och mäkta stolt över att hon ville springa med mig.

Rättelse i efterhand: Ulrika kom 4:a av tjejerna, men jag är lika imponerad ändå!

Det var lätt att ”bara” springa iväg med Ulrika, löpning och samtal flöt på bra. Hon är jättemysig och delar med sig av tips och råd. Detta tar jag med mig från löpturen:

* Jag är en löpare (eftersom jag väljer det framför fika – som går bra att göra efteråt)
* Jag ska lägga in Tusingar i mitt program. Långa intervaller på 4 minuter.
* Jag ska flytta min födelsedag till nästa vecka istället för att fylla år 2 veckor efter maraton, ser ingen annan lösning på att få/köpa en Garmin Forerunner 305
* Lång planering är viktig – små framgångar räknas
* Känn efter hur kroppen mår. Vill den inte köra Fyrahundringa, tvinga den inte.

Nu ser jag fram emot att få utveckla mig! Men först ska kroppen få köra Fyrahundringar på Krillan (min överenskommelse med mig själv).

Jag har fått tokryck!

Jag har haft grymt mycket att göra på jobbet den senaste tiden. Min mailbox är fortfarande överfylld och pockar på rensning. Till detta ska jag lägga till familj, vänner, släktingar, hushåll, bloggning ;-) och träning. Jag är en sån människa som gillar stress. Det kan ju vara för att jag aldrig hittills blivit utsatt för negativ stress. Ju mer jag har att göra desto mer planerar jag in. Jag har gått från att "Ta-dag-för-dag" till att nu "Ta-timme-för-timme". Detta är mitt enda sätt att inte välja bort något. Jag lyckades dessutom bedriften att ta en telefonkonferens, vara på kontoret i Kista och ha möte i Tyresö samtidigt. Jag stuvade om timmen och flyttade hem Kista-kontoret, blev bara 5 minuter sen in i telefonkonferensen. Mina vänner frågar hur jag mår.

Jag mår toppen!

Den enda biverkningen är mitt tokryck i ögat (ja Peter! precis som när jag hade alldeles för många event att planera samtidigt!) Det har hållt på i en vecka ungefär - riktiga stress/kramp/nervryckningar i högerögat. Ser lite ut som Inspector Dreyfus i "Rosa Panterns Hämnd". Han hamnar sedemera på mentalsjukhus.

Själv känns det som jag har hamnat i himmelriket - jag får ut så mycket av varje dag och sover toppen på nätterna. Problemet är när jag träffar folk i möten som tror att jag flirtar.

...tillräckligt mogen för att prata pensionsförsäkring?...

Körde BodyPump 6:45 med sonen imorse. Jag fegade på vikterna. Jag har alltid tävlat med mig själv eller pumparna omkring (utan att de vet om det). Men med förra veckans träningsvärk/verk färskt i minnet fegade jag på vikterna idag.

Uppv: 3,5 kg
ben: 5 kg
rygg: 6 kg
triceps: 3,5 (brukar köra 5!!!)
biceps: 3,5
axlar: 3,5 på stång - 2,5-vikter
utfall: kroppsvikt
mage: stod på tå hela plankan -yey.

Betyder detta att jag har tappat tävlingsgnistan? Eller blivit tillräckligt mogen att prata pensionsförsäkringar? Vad tog kaxigheten vägen? Lärt av mina misstag? Usch vad tråkig jag kommer att bli.

Tisdagsträning med IF Linnéa Löpning

Dags igen för veckans höjdpunkt när det gäller hård träning. Det är inte lika härligt som att dansa BodyJam med brudarna, men närapå. Härligt på ett helt annat sätt. Härligt om man gillar småkramp i solarplexus, tänja på gränserna, känna sig yr och lite illamående - men ändå så redo att prestera att hjärtat bara hänger med när hjärnan befaller. Jag börjar starkt tvivla på antal kilometrar och mätning... men jag hoppas att det i alla fall är till min fördel och att jag kutar som en gasell på marathon.

Dagens uppvärmning hemifrån till Zinken gick i 5:14-tempo. Från Zinken till Tanto-backen gick det i snacktempo - jag pratade med Patrik (?) hela vägen och glömde sätta igång mitt gamla tidtagarur... men fram kom vi.

Backintervall: Jag klockade mig själv, tog ca 44-45 sekunder upp. Uppskattar det till ca 150 meter (här gör inte längden något - det är toppenträning ändå!).

Från Backintervallen skulle vi ta "långa" vägen tillbaka som skulle vara ca 5 km. Tempot var relativt högt för mig, när jag var framme klockade jag mig på 22 minuter. Alltså drar jag ner kilometrarna och tippar på 4,5 km i stället för 5. (vilket ger en kilometertid på 4:52 - inte riktigt min fart... men kan vara en verklighet).

Jag var helt slut. Det var toppenkul som vanligt. Jag tog tunnelbanan hem. Imorgon ska jag springa med en Marathoncoach!

Ge mig en C-vitaminskupa och solljus!

Alla runt omkring mig på jobbet snörvlar och hostar. Jag känner mig superfrisk och urstark. JAG VILL INTE BLI SMITTAD! Ge mig genast ett tält med C-vitaminpuffar att täcka runt min arbetsplats. Ställ sedan en vältränad, frisk kille som "dörrvakt" och låt inga baciller komma nära mig.

Jag tänker inte delta på några möten i trånga konferensrum de närmaste dagarna. Jag säger att jag är för upptagen (med att hålla mig frisk).

...jag får nog också planera...

Det är nog dags att göra en grovplanering av veckans träningar. Roligheter som äggmålning med syskonbarn, 25-årsfest med efterföljande baksmälla (?), eventuell fika med en marathoncoach (!), restaurangbesök med Alex, påskmiddag hos pappa och Cia ska balanseras in med träning.

Så träningsveckan blir förmodligen så här:

Måndag: vila

Tisdag: ca 15 lugna kilometer + koordinationslopp och backintervall med löparklubben

Onsdag: 06:45 BodyPump, kväll -lugn jogg ca 6km

Torsdag: 7-8 km + 10x400 intervaller på Kristinebergs IP

Fredag: Kungsholmen runt 9-10 km

Lördag: vila

Söndag: Lugnt långpass 25 km

Någon som vill följa med?

Happy-Color-Week

Förra veckan var så grå och trist så jag och Sussie har Happy-color-week på jobbet. Det innebär att vi måste bära något färgglatt plagg hela veckan. Nu ska humöret och inspirationen få sig en kick!

I samförstånd ska vi sedan le oss igenom veckan.

Haka på vettja! Fler glada färger och fler leenden behövs!

Nya vägar utan att komma vilse!

Söndag innebär långpass. Vädret var härligt och det var dags för de nya skorna att få möte dagens ljus. Egentligen är det inte så smart att ha nya skor på långpass, men mina gamla stod kvar på jobbet.

Tog en runda kring Kungsholmen sprang på lätta ben över Västerbron, letade mig ner till Street, nosade lite på Tantolunden, sprang över nya bron mot Årstadal. Hittade direkt ner till vattnet och upptäckte en fantastisk löparväg! Borta vid Skanstulls Marina tog jag bron över till Söder. Jag höll god fart hela hamnvägen (med Hammarby Sjöstad på höger sida). Solen sken och det var mycket folk ute och promenerade. Benen var oförskämt lätta, skorna var underbara! (tack för bidraget mamma!).

Sprang Folkungagatan, Renstiernas Gata, Slussen, Söder Mälarstrand, Västerbron för andra gången, en extratur i Rålis och Norr Mälarstrand hem.

Turen gick toppenbra. Luften var klar och lättandad. Det kändes som det gick i hyggligt snabbt tempo, men när jag drog kartan på jogg.se för att se hur långt jag sprungit visade det sig att det "bara" var 24,5 km, i ett temp av 5:42. Blä. Antingen är det felmarginal på sträckningen eller så känns det som jag springer snabbt och har blivit långsammare.

Längd: 24,5 km (jag tror att det var längre!)
Tid: 2:20:01
Genomsnitt: 5:42/km
Jag sprang om: 1
Blev omsprungen av: 1

Lördag = tokträning

Tja - egentligen är det inte så tokigt. Att träna på lördagar alltså. Riktigt trevligt. Mer som en tjejträff utan vin. Sen finns det ju tokigare saker att göra idag - springa 6-timmars i Skövde. Jag tror att det går ut på att springa samma bana runt, runt, runt i 6 timmar. Sen ser man vem som sprungit längst. Det måste man vara tokig för att göra!

Min träningsdag blev: 2km på löpband med mina nya Asics - det var som att springa på bomull. Skorna får hänga med ut på tur imorgon. Sedan 30 minuter core för att raskt hoppa in på BodyJam. Det var ny koreografi och jag lekte hip-hoppare. Kanske inte direkt det man tänker på när man ser en 37-åring. Men kul var det! Avslutade träningspasset med god Gulaschsoppelunch med världens bästa J.

På väg hem ringde Lise-fisen och ville fika - självklart. Smög åt mig skjuts till Kista för att kolla på Alex innebandymatch. Den slutade 20-2, Alex gjorde 12 mål (eller var det 11?) och grejade 7 assist. Vilken diva han kommer att vara här hemma de kommande dagarna...

Dagen avslutades med en promenad till Lillebror för att äntligen få se Hugo, 2 veckor gammal. Jag kikade på melodifestivalen där och hade mycket svårt för att släppa 2008 års coolaste unge.

Dags att krypa till kojs snart, för jag måste springa långdistans relativt tidigt imorgon eftersom jag ska på tårtkalas hos mormor som fyller 89 -grattis, grattis.

Fredagsvila = 7,23 km lugn lunchjogg

Sussie och jag slet oss från kontoret och sprang en sväng på Järvafältet. Sussie ska bli Friskis&Svettis-instruktör och ska komma igång med löpningen. Det blir schemalagda fredagsjogg framöver. Jag tog det lugnt och använde joggingturen till att mjuka upp träningsvärken och det fungerade. Jag snackade hela tiden så Sussie har förmodligen träningsvärk i örona idag :-)

Häftiga intervaller på väg till jobbet?

På schemat: Uppvärming 3 km, sedan 10*400-metersintervaller som avslutas med nedjogg. Detta kan jag fixa på väg till jobbet tänkte jag tidigare i veckan.

Jo tjena.

Insida lår, hamstring- och sätesmuskler är som ett stort cementpaket av träningsvärk. Jag försökte stretcha hemma innan, men det kändes mer som gnissel och att mellandelen av kroppen skulle krackelera och gå sönder. Försökte försiktigt tänja ut fransyskan men det tog stopp.

Det blev 14,9 kilometer "junk miles".

Idag går jag inte direkt ledigt och snyggt. Dessutom hade jag tagit med "arbetskläderna" till jobbet redan i tisdags - vilket inkluderade ett par högklackade stövletter. Jag går mer som en transa som testar pumps första gången. Kanske jag borde tupera håret, prata med mörk stämma och kladda knallrött läppstift utanför munnen idag så jag matchar min gångstil?

Längd: 14,9 km
Tid: 1:21:08
Kilometertid: 5:26

BodyPump 6:45 - check.

Jahaja - det var ju inga problem att ta sig ur sängen och åka och köra pump på morgonkvisten. Idag var det dessutom ljust ute när jag tog mig till gymet. Efter passet åt jag frukost med Världens bästa J - som dagen till ära slog mig i vikter på stången!

Syrran - hur mår du?

Tack Allan!

För att du stod bredvid och peppade när vi körde koordinationslopp!

Idag har jag kört mitt tyngsta pass hittills. Jag värmde upp genom att springa till Zinken, skulle träffa syster Danielle 18:15. Jag var lite tidig och tog två vändor på löparbanan. Danielle gjorde debut i IF Linnéa, jag varnade henne för snabbisarna, alltså värma upp i en grupp som springer snabbare än en själv. På dagens schema: Uppvärmning, löpskolning, koordinationslopp och backintervaller.

Idag körde jag uppvärming i mitt eget tempo tillsammans med syrran. Vi sprang nog i 5:20-tempo (hade ingen klocka med mig). Jag lovade hela tiden att backen snart skulle komma. Hon blev konstigt tyst efter 2,5 kilometer. Jag pratade om annat för att vilseleda hennes flås. Själv hade jag fullt sjå att försöka hitta (hur man nu kan springa fel på en väg som antingen går åt ena hållet eller det andra... men jag är ju inte en vandrande GPS direkt). Snabba Allan + andra kom kutande och vi tog rygg på dem och hittade backen.

Löpskolning: Skip (höga knän) * 2 uppför backen. Gick bra - sen var det dags för gående utfall (kan ingen fin löparterm för detta och är alldeles för trött för att kolla upp) * 2. Någon utbrast att han fått mjölkstockning i benen.

Sen var det dags för koordinationslopp - stegrande fart och ligga på max mellan de två sista lyktstolparna. Detta körde vi 5 gånger medan Allan hejade på. Jag försökte hela tiden leta efter den där Max som vi skulle ligga på i slutet, men det verkade inte vara någon person. Lika bra att kuta snabbt. Nellan hängde på mycket bra! Hon har ju inte sprungit så mycket så det här måste kännts som rena döden.

Sen backintervall. Det finns bara en sak att säga. Hur dum får man vara att man kutar upp för en relativt brant backe och får spykänslor frivilligt? Åtta gånger dessutom. Jo - IF Linnéa. De som inte kört backintervall tidigare fick köra fem. Syrran klämde sex stycken - med mjölkstockning i rumpan.

Härligt jobbat Danielle - jag antar att hela Söder kommer att höra när du kliver ur sängen imorgon och på torsdag!

Nedjogg till Zinken, vatten och snabb stretch - sedan jogg till Kaplansbacken (som någon hade varit och tippat - för den var brantare än vanligt!)

Det är precis så här man ska känna sig efter ett tungt pass - slutkörd, illamående, hungrig och supernöjd!

Längd: 15,76 km
Tid: tog ingen
Genomsnitt: ?
Jag sprang om: 1 (på lätta ben på väg mot Zinken)
Blev omsprungen av: 1 (på väg hem från Zinken med tunga ben)

Välkommen och hej då!

Jag har ju alldeles glömt bort!

Välkommen lilla korven! I söndags för en vecka sedan fick min lillebror Fredrik och hans Louise äntligen barn - coola Hugo har anlänt! Varmt välkommen önskar stolt faster.

Hej då!
Förra måndagen opererade Cia bort sitt hjärnspöke. Tumören är väck och Cia är hemma och studsar! Vi säger farväl till tumören och rökningen! Cia är en vinnare!

Njut av livet!

Jag lider...

...av två saker.

1. Jag är grymt ointresserad av teknik. Detta resulterade i två timmars svärande och letande när jag raderat alla låtar på min iPod och så kreativt skapat en ny musiklista som givetvis inte hittade originalfilen. Dessutom kan jag typ bara använda min pulsklocka som tidtagning - och se vad pulsen är när jag faktiskt kikar på den - inte knappa fram något i efterhand. (Nej - jag gillar inte att läsa bruksanvisningar...men kan överväga det som ett nyårslöfte)

2. Jag har grymt dåligt lokalsinne. Jag vet inte hur många gånger jag som fotbollstränare åkt fel in i villaområden med en lång karavan bilar efter mig (varför litade de alltid på att jag skulle hitta vägen?) som alla fick problem att vända om på trånga gator. I helgen slog jag i alla fall PB när jag körde Alex till hans innebandymatch i Märsta. Felkörningen denna gång gick på knappt 2 minuter! En klar förbättring och utan karavan efter mig. (Fast det förståss, då hade jag kört fel 4 gånger i lördags (+17 minuter) när jag skulle till Viksjövallen...)

Dilemma för en tävlingsmänniska

Jag gillar att tävla mot och med mig själv (och så brorsan förståss). Nu står jag inför ett dilemma. Ska jag revidera mitt mål? Jag inser att det är helt uppåtväggarna. Eller ska jag låta målet stå kvar och bara flytta fram det i tiden?

Mitt eget mål har varit att springa Maran runt 3:40, eller komma bland de 200 främsta damerna.
Andra målet har varit att klå brorsan, vilket från början var att springa Maran under 4 timmar.

Jag sprang Stockholm Marathon 2005 på 3:53, och kunde förmodligen sprungit något snabbare. Men jag är långt ifrån samma form som då. Mina kilometertider är mer trivseltider än snabba kilometrar. Har lagt in mina tider på omvandlare som indikerar vilken marathontid man bör ha - jag ligger på 4:04 - 4:05 i dagsläget. Hur ska jag klara av att förbättra mig 25 minuter på 12 veckor?

Alternativ
1. Träna kvalitet som en galning och förbättra mina tider - hålla kvar mitt personliga mål i år
2. Träna kvalitet och kolla vad jag gör för tid på Kungsholmen Halvmarathon för att sedan revidera målet.
3. Träna kvalitet, låsa in tävlingsinstinkten i en byrålåda och bara klå brorsan och vara nöjd
4. Klå brorsan och satsa på en tid runt 3:40 nästa år - besviken och grinig.
5. Lägga ner helt och hållet. Löpning är inget för mig.

Det kommer en tung träningsperiod nu - men jag tror i alla fall att jag klarar den inledande delen - vila.

Förberedelse

Nu har jag fixat utrustningen:

Skorna är nyskrubbade, de var leriga och sunkiga. Nu skiner de vackert i hallen. De leriga kläderna är nytvättade och hänger på tork.

Kroppen är skrubbad, peelad och fötterna filade. Nagellack på tånaglarna imorgon. Håret fixat med inpackning och ansiktet ordentligt insmort.

Motivation och inspiration1: En halv fotbollsmatch med Alex gav nostalgi (jag var hans tränare och lagledare under många år), sedan bar det iväg på innebandymatch i Märsta. Grabbarna förlorade med 15-5 - men var så positiva och glada ändå. De hejade och hurrade på varandra - och klappade till slut händerna när motståndarna gjorde mål (?!). Alex juniorlag hade bara 3 avbrytare (alla i 14-årsåldern). Domarna sade gång på gång, vilken härlig lagmoral. Det är första gången i historien de har fått höra detta! Annars blir de sågade direkt. Trots förlust - var laget på topp efteråt - det smittade av sig, jag har sugit i mig den positiva energin och tar fram nästa vecka.

Motivation och inspiration 2: Andras bloggar. Mina härliga vänner. Alla kommentarer på bloggen - coh världens bästa sms från min svägerska "Var vi hemska igår?" (hon och svågern kom upp på en grogg precis när melodifestivalen började...) Men har de fixat barnvakt så har de!

Gosh vad härligt att hämta inspiration bara genom att vara tyst och kolla in folk i sin närhet.

Mitt största nederlag hittills

Söndag. Långpass. Jag brukar vara nogrann med förberedelser inför söndagspassen; sova bra, äte en ordentlig frukost, dricka mycket vatten och samla ihop mina prylar. Springer som bäst 2½ timme efter frukost så jag brukar ladda fram tills det är dags.

Dagens uppgift: 2 mil i Ursvik. Kändes inte som det behövdes någon större ansträngning. Jag åt en bra frukost men lät den mentala biten vara. Jag lät mina hjärnspöken och bryderier ta upp mitt huvud - vilket gav resultat. På sitt eget lilla sätt.

Ursvik visade sig vara ett gyttjebad, det blev löpning i tung terräng - stundom i skogen över stock och sten, parallellt med löpspåret, stundom över träskliknande, gyttjiga fält. När jag sprungit ett varv och skulle påbörja mitt andra sa det stopp. Inte kroppsligt utan mentalt. Ben och flås var helt okej - jag sprang i 5:42 / km. Men mitt huvud och mina tankar ville inte med ytterligare ett varv. Det gick inte. Tvärnit. Jag orkade inte ladda om mentalt och promenerade skamset till bilen.

2 mil blev 1. Hur i helsike kunde jag ge upp?

Färden hem i bilen var inte rolig. Kände mig som en riktig looser. Försökte höja stämningen med musik men det gick liksom inte.

Nu tänker jag inte bryta ihop för detta - jag gjorde i alla fall en mil, bättre än inget. Jag har en tung träningsperiod framför mig - så jag tänker ägna resten av dagen till att förbereda mig för det - både kroppsligt, mentalt och utrustningsmässigt.

Superwoman levererar!

Lördag morgon. Mannen har tvättstugan (för han och dottern åker 17 dagar till Thailand). Jag springer Kungsholmen runt (minus Kristinebergs strand) före frukost i 5:18-tempo.

Fixar American Pancakes till barnen på begäran. Hinner med en liten shoppingrunda med Elin innan hon ska åka. Allt detta före 12!

Vad kan resten av dagen bjuda på? Först Arlanda för avstjälpning av halva familjen.

---fortsättning på inlägget---

Löpningen kändes lite jobbig imorse. Jag har nämligen grym träningsvärk. Jag antar att den kommer ifrån att jag fokuserade överdrivet när jag gjorde knäböj på BP-passet igår. Ville liksom projicera rätt teknik till instruktören - utan juck, med lätt böjda knän, aldrig i viloläge. Trots att jag bara hade 2*5kg på stången åkte jag alltså på träningsvärk.

Nu är det bara jag och Alex hemma. Vi har 17 dagar som vi ska fylla med god mat, sport och roligheter. Jag börjar med att ladda upp mig själv - ensam med Kallurs kval och förhoppningsvis final och sedan Melodifestivalen.

Imorgon ska jag ta Ursviksmilen två varv. Hoppas träningsvärken gett med sig lite då, för det är verkligen kuperat.

Längd: 9,2 km
Tid: 48:18
Genomsnitt: 5:18/km
Jag sprang om: 2
Blev omsprungen av: 0

Jag ger BodyPump-instruktören Rött kort!

Jag lånar uttryck och bild från en av mina inspirationskällor (utan att fråga först). Men det passar verkligen in på dagens händelse.

Jag blev inspirerad av Nike (läste bloggen) att köra BodyPump, jag har inte riktigt haft tid - men såg att de skulle köra ett 45-minuterspass på lunchen i Kista. Detta brukar innebära att de fokuserar på överkroppen och tar bort för löpare (läs Mia) "onödiga" utfall. Jag vill ju svarva till triceps, biceps, axlar och bröstmuskler.

Träningsbagen stod redo, jag var redo. Väl på gymet ser jag att det är instruktör "E" som kör. Jag har kört för henne några gånger och lovat mig själv att aldrig gå dit igen eftersom jag alltid blir irriterad. Men -fin människa som jag är, ger jag henne en ny chans.

Det börjar bra: "Hej alla, detta är ett 45-minuterspass där jag tar bort arm-låtarna och fokuserar på benen". Skit. Det var bara att hänga med. Det går ju att strama till sig till rygg- och bröstövningarna tänkte jag.

Sen började passet. Hon hade alldeles för låg musik (har bett förut att höja -men icke-sa-nicke), hon babblar oavbrutet utan att varken ge instruktioner, korrigera eller inspirera.

...dessutom juckar hon när hon kör benböj. Det går fetbort. Alla instruktörer jag haft tidigare säger - Undvik att jucka fram underlivet - se till att alltid ha liten böjning i knäna...

Eftersom jag knappt hörde musiken var jag tvungen att kolla på henne för att kunna hålla takten, så jag led mig genom hennes juckande.

Resten av passet segade på likadant. Flera stycken i lokalen gjorde totalt fel rörelser - hon ser, men säger inget, hjälper inte till, visar inte.

Nej - hon får rött kort och uvisning.

Ge mig BP-instruktörer som Julie - peppande, duktig tekniker, Marie- fantastisk på att hjälpa en att hitta rätt teknik, Nic - vars svällande muskler visar vilken muskel som arbetar, eller alla glada, inspirerande, motiverande instruktörerna på Kungsholmen.

Dagens behållning: Fokuserade på axlar, rygg, bröst och mage - mycket vikter. Kändes bra.

Vad lärde jag mig av händelsen?:

1. Jag ska inte bli irriterad på andra - de får vara som de är.

2. Jag skiter i 1:an och ger fan i att gå på hennes klasser i fortsättningen (jag betalar ju en nätt summa för att få bra träning per månad)

Upptäckter: Dags att fixa gym-brow och göra något åt den vintervita kostymen

Jobbat på bra

Jag har hunnit stryka 7 saker från Att-göra-listan och bollat vidare 3. Detta belönades med en 7 kilometersrunda på lunchen. Kändes i kortaste laget men är bättre än ingenting. Tempot 5:18 - jag hade kunnat springa snabbare, men vill inte utmana halsen som fortfarande surar på mornarna.

Listan

Nu har jag kreativt skapat listan över listorna. När jag arbetat bort några stora punkter ska jag belöna mig med lite rast (läs träning).

Nä, nu måste jag sätta fart.

Arg. Irriterad. Frustrerad.

De senaste dagarna har mentalt varit låga. Det kom efter söndagens långpass. Jag vet att bästa botemedlet är en DUO. En DUO består av träning+tjejsnack, antingen i kombination eller var för sig. Jag har tagit halva DUO'n igår i form av tjejträff - får dubbelt upp i och med att jag träffar 10 tjejer imorgon kväll.

Men träningen saknas.

Jag hade världens chans att hänga med Göran ut och springa precis efter jobbet. Eller gå och ta en Core på WorldClass och sedan styrketräna. Men jag gick hem och storstädade.

Och det känns inte bättre.

Vet inte om det har med nästan-ont-i-halsen att göra. Ibland kan jag få ont i halsen och nästan känna mig sjuk efter ett långpass eller en hård träning (läs boxning). Men nu är det bara svullet. Inget annat. Inte förkyld. Inte feber.

Eftersom jag har alldeles tokmycket att göra på jobbet så passar ju en vecka med lite träning bra.

Okej - här är planen: Jag fokuserar på att jobba av så mycket som möjligt på den oändliga Att-göra-På-att-göra-listan-prio-ett-till-tio". Och det gör inget om jag är arg, irriterad och frustrerad (så länge jag inte pratar med kunder eller kollegor för då är jag snäll...). Sen tar jag det lugnt med träningen och satsar stenhårt nästa vecka. För när allt kommer omkring - det ärlättare att vara Superwoman om man bara jobbar heltid, toktränar, är en bra mamma, en toppenfru och en bra kompis. Denna vecka fick träningen komma lite i skymundan, för det blev lite mer jobb och lite mer kompisar.

Toppen - jag har en plan!

Och några varnande ord till halsen - skärp till dig och bli hel igen.

Liten utmaning

Det är så tråkigt att bara köra på samma stil hela tiden. Jag surfar runt lite på löpar- och träningsbloggar och alla har utmaningar - jag är ju en mes. Vad är väl ett marathon?

Dessutom gnager Alex ord i skallen - "Du kan ju alltid tävla mot dig själv och springa snabbare varje gång...."

Varför antar jag inte denna utmaning? Är jag rädd att förlora, eller att det ska gå dåligt? Blir jag en sämre människa om jag inte lyckas varje gång?

Från och med nu ska jag springa 1-5 sekunder snabbare per kilometer. (Inte på alla distanser) - men jag ska pressa mig minst en gång i veckan.

Så det så.

Backintervall på egen hand (och långa smäckra löparben)

Halsen kändes inte riktigt hundra imorse. Men jag har inte feber, ingen hosta, inte snuvig. Alltså är jag frisk. Proppade i mig fruktsallad och keso till frukost, sedan en grov ost- och skinkmacka på jobbet. Bra laddning för lunchlöpning.

Eftersom jag missar teknik- och kvalitetsträning med IF Linnéa ikväll, fick det bli backintervall på egen hand. Jag hittade en halvbra backe på Järvafältet, den var nog lite för kort - enligt backintervallsinstruktionerna ska det ta 60-90 sekunder att springa upp för. Min backe "klämde" jag på 55-58 sekunder. Det fick duga. Körde 5 gånger (varav den 3:e kändes hemsk, den 4:e var jag spyfärdig, men 5:e var lätt...). Uppvärmningsjogg till backen ca 3 km, nedvarvning emellan och hemjogg lika långt. Totalmängd: 7,8 kilometer.

Varken skoj eller tråkigt. Bara svenskt lagom. Det är mycket roligare att springa intervaller i grupp. Fast solen sken! Tjohooo!

Enligt mitt löp-program ska jag inte springa särskilt mycket denna vecka, bara 38 km. Funderar starkt på att inte springa imorgon och köra BodyPump 6:45 - det gäller ju att bygga lite styrka så att jag kan skrämma mina motståndare...svarva till armarna och förlänga benen.

Lustigt det där... i mitt huvud ser jag ut som en löpare med ben som är 10 cm längre än de verkligen är. Jag blir lika chockad varje gång jag ser mig i ett fönster eller spegelbild när jag kutar förbi- den där korta bruden med Brolin-lår är ingen löpare... och så är det ju jag. Och jag är egentligen inte speciellt kort... äsch. Tänkte låna min svägerska Mias långa, smala ben till marathon, men behålla mitt jävlar anamma och mitt flås (hon har bara ett tempo hävdar hon, fast jag tänker piska upp det lite till våren).

Min vänstra halsmandel...

...är inte svullen. Min vänstra halsmandel är inte svullen. Den bara känns lite, lite, lite. Nu när det går så bra kan jag inte bli förkyld. Det finns inte. Har ätit lax, couscous, broccoli, apelsiner. Druckit massor av vatten. Fortsatt med kiwi - nu är det dags för te.

Min halsmandel bara känns för att den var inställd på 23 kilometer igår. Men eftersom jag har så dåligt lokalsinne (och urusel på vädersträck) så sprang jag bort mig några kilometer på Djurgården i regnet. Sen sov halsmandeln dåligt både i lördags och söndags. Det är nog därför den opponerar sig lite.

Halsmandelskur: C-vitamin, Alvedon och sömn. För imorgon är det backintervall! Tjohooo!

Nu är jag glad igen.

Det finns så mycket skoj här i världen! Strunt i numreringen - det är bara för att det ska se ut som en lista - jag gillar listor. För det är grymt svårt att ranka en god apelsin...

1. Jag har blivit faster igen! Välkommen till världen Hugo (tror jag att han ska heta)
2. Jag har ätit världens godaste apelsin
3. Jag har ingen träningsvärk (bara småstel)
4. Middagen inhandlades igår, så det är bara att sätta igång när jag kommer hem. Lax -mums!
5. Imorgon ska det vara sol (och jag ska träna intervaller på lunchen)
6. Imorgon ska jag träffa brudarna (Mia, Susanne och Helena) - peptalk på agendan.
7. Tonårsdottern har kommit lite till insikt (en bit på vägen!) Stort steg för mig :-)
8. Jag trampade inte i en enda hundskit på löpturen igår
9. Sonen meddelar VG i mediekommunikation
10. Maken väckte mig INTE 06:20 imorse (som han gjorde när det var Söndag... )
11. 13 veckor kvar av marathonträningen (halvvägs), dags att dra ur handbromsen
12. Fick inga nya skvsår från löpturen igår (Smetade på mycket 8hour creme överallt)

På downlistan
1. Missar IF Linnéas löpträning imorgon (men får ju brudarna istället!)
2. Hinner inte träna så mycket core, BodyPump och BodyJam som jag skulle vilja... saknar tid - buhuuu

Sitting Low

Motsatsen till Runners High borde vara Sitting low. Och det är precis så jag känner idag. Efter mina 2,5 mil igår och massa familjestrul - försvann energin. Totalt.

Idag är jag istället förbannad. Skitarg. Känner mig så låg så jag skulle kunna... Arrrrgh.

Fast jag tror i och för sig att det är nyttigt att ha lågvattenperioder, annars får jag kanske inte uppleva topparna.

Idag vill jag bara skita i allt och dra täcket över huvudet.

Fast jag borde vara glad! Jag sprang ju 2,5 mil igår - och är bara lite stel i benen. OK - jag ska ta mig en tankeställare och peppa upp mig.

Inte på topp

Vaknade med lätt huvudvärk (för mycket vin på 65-årsfesten igår...). Försökte hurtigt hoppa ur sängen - men de tröga höfterna tog emot (tog ut mig på BodyJamen igår...), kände även av lätt träningsvärk i magen (core) och stel i ansiktet (skrattat/toklett för mycket på Jam:en).

Och så var det dags för långtur. Åt en stadig frukost, petade i mig en Alvedon och åkte och kollade på Alex innebandymatch. Oliver försåg mig med en kexchoklad. Efter matchen åkte de iväg med bilen. Där stod jag i löparkläder och regnet blötte ner mig. Allt var grått och trist. Jag visste inte riktigt vart jag skulle springa - Ursvik är nog för geggigt.

Det blev en tur från Råstahallen, Råstasjön, Råsundavägen, en tur i Hagaparken, Vallallavägen, Gärdet, Djurgården och sedan hem. Hade noll koll på hur långt det var - men hade som mål att vara ute mer än 2h 15min.

Klockade mig själv på Kaplansbacken 2:23 drygt 2,5 mil mätte rundan. Köttbullar och spaghetti väntade i köket.

Var en ganska trist löpning - men jag blev glad att jag orkade distansen.

Längd: 25,8 km
Tid: 2 :23
Genomsnitt: 5:34/km
Jag sprang om: 1
Blev omsprungen av: 1