Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 30 april 2010

TiotusenkilometersService

Efter det senaste årets anemi*-fall bland tränande tjejer i min närhet tänkte jag att jag skulle kolla upp mina egna värden. Eftersom jag inte har friskvård så bokade jag in en service hos Doktor Anna.

8 dagar efter TEC och 16 sprungna mil borde ju kroppens alla depåer vara tömda. Eller? Mest nyfiken var jag på mitt HB-värde och mina järndepåer. Doktor Anna har kännt mig sedan jag var 17 år och vet vad jag sysslar med som hobby nu. Att jag springer lite. Och att jag faktiskt varit rökare. Och festat en hel del. Varit "lite" överviktig...men gjort en kovändning och blivit...hmmm lite smått annorlunda än förr.

Hursomhelst.

Proverna togs den 19 april och jag fick gå igenom resultaten idag. Mitt HB-värde då var 130, järndepåerna perfekta. Vad som avvek i den kompletta blodanalysen var en aning förhöjda vita blodkroppar och en förhöjning av cellnedbrytning (förlåt om jag använder fel fackterm) i levern. Detta kan man få av nyss intagen alkohol eller hård träning. Eftersom jag inte druckit alkohol sedan februari och jag sprungit TEC bara en vecka innan så var ju svaret givet. Värderna var bara strax över referensområdet och inget farligt alls.

Njurarna ska tydligen hjälpa till att ta hand om slagget från löpningen och cellnedbrytningen – och det tar sin lilla tid. Doktor Anna tyckte att återhämtningen i det här fallet gått riktigt snabbt – snabbare än normalt vid en sådan påfrestning som 16 mil och nästan 24 timmars fysisk aktivitet på raken. Hon blev intresserad av att se hur långt jag kommit nu, 3 veckor efter loppet och skickade iväg mig på nytt test. Jag gillar egentligen inte stick men blev medentusiastisk i att få reda på om levern och njurarna redan reparerat mig på insidan.

Jag tror att smart träning, att lyssna på kroppens signaler och rätt mat har hjälpt till att bygga evighetsmaskinen. Att kunna balansera in livets alla glädjeämnen och veta att jag är stark och kroppen bra på återhämtning att göra det jag gillar allra mest - Utmana mig själv - gör att jag idag känner mig tacksam. Otroligt tacksam. Nästan på gränsen till religös - eller i alla fall SuperWoman Light. Tack kroppen!


*) anemi kan visa sig genom lågt HB-värde, järnbrist och i vissa fall blodbrist. Detta innebär att järndepåerna är låga och man blir trött och svarar inte på träning. Springer man väldigt långt/mycket eller ökar sin träningsdos drastiskt kan man drabbas av detta. För att undvika dåliga järnvärden räcker det med att äta kött, broccoli och blodpudding då och då. Man ska inte själv medicinera sig med järntabletter då järnförgiftning kan ske. Börjar du känna dig ovanligt trött och hängig kan du ta HB-värde på din vårdcentral.

torsdag 29 april 2010

Blir du irriterad?

"Jag såg när du kutade förbi och flinade!" sa dotterns pojkvän. Han hade tränat inne på SATS och sett mig bli jagad av “Killen med vattenflaskorna runt magen” förra helgen.

Just den här incidenten är nog ett typiskt Mia-tänkar-fall. För jag kommer ihåg mina tankar (hur jag skulle pusta ut runt hörnet) och att jag var så tacksam över att inte irritera mig.

Sånt här tokigt, glatt leende kan jag bjuda på för att uppmuntra till fortsatta positiva insatser. Kanske lite hysteriskt glad här på bilden från i vintras... men jag fick ju spring med en Dalkulla...

Den lördagen var det nämligen strålande sol – helt fantastiskt vårväder – sånt som gör människor lyckliga. Mitt på dagen var många ute och promenerade. Detta innebar att jag (och alla andra miljoner löpare) fick stanna in, zickzacka förbi, krångla oss igenom 4 flanörer på rad. Jag hörde vid flera tillfällen hur mötande löpare suckade högt och se sura ut.

Stopp.

Det finns väl ingen glädje i att irritera sig på att andra är ute och promenerar. Eller springer långsammare. De går ju inte medvetet ut och “stör” min snabbrunda? Här är det dags att ändra tankarna, att lägga energin på något bra. Alla har ju rätt att vara ute – ju fler desto bättre! Vill jag vara ensam i spåret ska nog välja en annan plats än promenadstråket runt Kungsholmen en vacker vårdag!

Så istället för att irritera mig på att folk “är i vägen” brukar jag le och tacka dem som flyttar lite på sig när jag kommer kutande. Uppmuntrar liksom till fortsatt bra samarbete – tror starkt på att denne känner sig glad och kliver lite åt sidan nästa gång en löpare kommer.

Jag lägger krutet på att uppmuntra positiva insatser snarare än att lägga energin på att bli irriterad.

Hur fungerar du? Blir du irriterad när du ska springa förbi söndagsflanörer?

onsdag 28 april 2010

Det är inte farten du dör av - det är smällen!

...eller som det heter på engelska "It's not the fart that kills you - it's the smell".

Jag är ju livrädd för farter. Smäll har jag redan överlevt! Läs om min bomolycka från förra året här - i år har jag faktiskt fått meddelande från tävlingsledningen för Kungsholmen Runt "...att de inte ska bomma den detaljen i år!". Jag gillar humor. Och jag gillar när folk tar ansvar. Tack!

Jag välkomnar svackan!

utan dalar inga toppar.Dags att lyfta blicken. Landa känslomässigt och hitta kraften.

På något konstigt sätt gillar jag att få postloppsdepp, landa i tankar och känslor och hitta tillbaka till det som känns viktigt. Jag gillar på något konstigt sätt att känna sorg, längtan och ensamhet. För känner jag så lever jag.

I min löpning drivs jag inte av att hela tiden prestera på topp eller att persa. Det är stört omöjligt. Jag är fortfarande en gröngöling i löpsammanhang och har varit superduktig på att verkligen njuta av resultatet av Skövde 6-timmars och TEC 161 km. Nu är det nog som Fredrika säger - hormoner och obalans. Tid för återhämtning.

Jag hade ju sett framför mig att kroppen skulle göra ont och få slita hund efter TEC. Jag blev otroligt förvånad över utebliven smärta. Nu dealar jag på insidan istället.

Jag har valt bort IF Linnéas träningsläger till helgen och det gör ont i hela hjärtat. IF Linnéa är som en andra familj. Men jag behöver boosta mig själv, bygga Mia. Jag längtar efter en promenad med dottern, fixa sonens älsklingsmiddag och busa med brorsbarnen. Jag vill hänga med Bästis och fika med farsan. Jag vill springa långt och ensam. Jag vill ladda mina batterier. Gör jag detta tar jag mig igenom dippen och får uppleva glädjen igen. Det är därför jag tycker om tillståndet - för att aktivt göra val och ta mig ur. Och fram. Som en annorlunda utmaning.

Det jag vill - det kan jag.

Ser fram emot att kicka igång mitt träningsschema nästa vecka - nyboostad - plus att jag tänker lägga lite vilotid på att kartlägga och analysera mina medlöpande syskon i Familjefejdens "Pappa Putte LK" när vi kutar Kungsholmen Runt den 8 maj.

Meh! Trodde du var SuperWoman!

...skenet bedrar. Jag är fullt normal. Jag är rejält trött och sliten.

Efter lördagens alla rygglyft och armhävningar...plus NMT björngång så är min överkropp som en sten. Rumpa och vader är stela efter skuttandet på F&S. Jag är trött. 16 mil sitter kvar - om inte i benen så i huvudet. Sov riktigt uselt inatt med för mycket i skallen som snurrade, och ett löppass med klubben i kroppen som pumpade adreanalin.

Ändå sitter jag här och äter gröt klockan 5 på morgonen. Med en ingentingkänsla. Ingen förväntan, ingenting. Förbereder mig för att ta det lite lugnt på dagens träning och längtar efter vila.

Nästa vecka startar mitt nya träningsschema. Det blir rivstart med tävling redan den 8 maj. Coachen har satt ett mål - jag måste landa i det. För jag är inte bara trött. Jag är skiträdd. Rädd för att springa fort. Det kostar mig mycket pannben att springa snabbt. Men jag ska banne mig greja det. Men först vila. Så att jag inte tröttnar.

Ha en bra onsdag allihop!

måndag 26 april 2010

Vad är coolhetsgraden på detta?

Jag kliver upp 04:50, käkar frukost med sonen. Njuter av att det redan är 7 plusgrader ute och att det är klarblå himmel. Hoppar i träningskläderna och vi tar oss till Östermalm. 4 nya idag. Hehe.

Nej jag är inte kissnödig - försöker bara stretcha ut utsida knä...

Löpning till Uggleviken. Lätt uppvärmning i kampsportsanda– parövningar i form av armhävningar med fötterna på varandras skuldror (en i taget förstås), situps, benböj "Ja Löjtnant – rumpan ner!", Löpning och rygglyft (ha! Det kunde jag från i lördags!). Först 90 sekunder, sedan 80, sedan 70 – "Tack Löjtnant!" (utan ironi). Min partner för dagen, Anna, är mästare på björngång och springer snabbt på alla fyra med mig hängandes under sig. Funktionell träning för axlar, rygg, nacke och mage.

Löpning till röret – halt! Kryp igenom! Då utbrister en av de nya. “Men det rinner ju vatten i röret!”“Tur är det – då glider man lättare” svarar jag. De 4 nya grejar jungfrufärden galant. Det är tufft jobbat. Många backar för denna övning. Röret är lite läskigt.

Fast inte lika läskigt som maskarna och larverna i leran i Brunos Dike. Löjtnant Snygg-Johan hojtar högt efter hundra meters löpning “Halt! Ner i hunden ÖVER diket!” Vi slänger oss handlöst ner i leran och försöker att inte doppa fötterna i dyn. Vem vill få skitiga skor liksom?

“Jaha! Nu ska vi krypa! Så här går det om man först kontaktar konkurrenterna och sedan kommer till oss!” Med glimten i ögat, höga hejarrop och fantastisk laganda börjar sedan geggamojjekrypningen. Glömda är de rena joggingskorna. Jag suckar över att min son har blivit vuxen och att jag inte kan beordra honom att ha galonbyxor och stövlar så han inte skitar ner sig för mycket – släpper tanken. Skrattar gör jag åt Erik som har shorts och rabblar mantrat “Jag HAR långbyxor – Jag HAR långbyxor” Jag hojtar “Det är lätt att vara instruktör med nya vita skor och låta oss bli skitiga...”

Då slänger Johan av sig skorna och hopper ner på knä i diket. I en gemensam geggamojjagungning skrattar vi fram varandra och tar oss fram och upp, över och under. Leran letar sig in överallt och känns som ogräddad kladdkaka mellan fingrarna. Undrebara Malin räddar min Garmin och Johans skor – han springer barfota tillbaka till ÖIP.

Jag och Instruktör Snygg-Johan - leriga från topp till tå.

Jag är lyrisk. Jag är dyngig och jag luktar träsktroll. Ordningen återställd. Här känner jag mig cool - Lite annorlunda, lite mer speciell och lite mindre folklig.

Maratonjympa på Friskis & Svettis

Min ultrapolare Bernt är lite tokig. Han utmanade oss att köra samtliga pass på F&S Kungsholmen i lördags. Jag gillar utmaningar. Jag antog den.

Och det visade sig vara supertufft. Mentalt. Jag har inte tränat inomhus på över ett år (några undantag). Sist jag tränade inomhus var det boxning och BodyJam (förkoriograferad dans). Nu skulle jag 80-talsjympa.

Vi som startade maratonjympan på morgonen...

Och jag är ledsen att säga det....
- jympa är inte min grej
- röda tights är inte snygga på någon - spelar ingen roll hur vältränad du är
- övningen "plocka äpplen" blir inte coolare av att den körs till musik av Ramstein eller Billy Idol.
- att ibland visste jag inte om vi stretchade eller tränade en muskel.
- att flaxa så där mycket med armarna gav begynnande fjäderväxt.
- coolhetsfaktor 0,5 (av 5)

Kul idé i vilket fall som helst! Dessutom har jag lärt mig följande:
- rygglyft kan göras på 37 olika sätt
- skillnaden mellan Bas-Medel och Intensiv är antalet övningar du kan köra samtidigt under en minut och hur stor knut du kan slå på dig själv när du ska köra armhävningar.
- men 8 pass utförda får man faktiskt träningsvärk i vaderna.


09:00 Pass 1. Medel 55 min
Första passet på Marathonjympan. Lite väl klämkäckt för min del så där tidigt på morgonen, övningarna byttes med hjälp av woaw-rop á la Lanefelt. Hamnade bakom en karl i liggande ställning med för små shorts och tittade rätt in i dajmkrysset vid rygglyften. Höll skenet uppe med grymma Cilla! Imponerad av antalet deltagare.

10:00 Pass 2. Medel 55 min

Pigg tjej. Bytte övningar genom att slå hårt med handflatan i det gröna linoleumgolvet! Jag längtade ut i solen. Imponerad av antalet deltagare – åt en powerbar och drack vatten

11:00 Pass 3. Intensiv 55 min

Tror bestämt att vår maratonjypmautmaning provocerade instruktören lite för han verkade inte gilla att vi fortfarande var starka så han slog knut på sig själv, tog av sig glasögonen och gjorde armhävningar på en arm för att utmana oss/slippa se oss? Imponerad av alla som hann med att uppfatta övningarna! Åt ännu en powerbar och drack vatten.



12:00 Pass 4. Bas 55 min

Dagens tuffaste pass och peppigaste (på ett positivt sätt) tjej. Att faktiskt utföra övningarna ordentligt är jobbigare än att försöka försvåra allt. Gillade instruktören Jaqueline starkt så hon får tummen upp av mig. Pedagogisk och använde rösten! Imponerad av intensiteten. Vatten-vatten-vatten och lite torkad frukt.


13:00 Pass 5. Medel 55 min
Hm – kommer inte ihåg det här passet mer än att det var glatt. För mig lite småjobbigt glatt. Fick känslan av blandade skutt. Kollade ut på den blå himlen och längtade bort. Nynnade hela tiden på Release meeeeee! Ingentingpass och sugen på lunch.

14:00 Lunch

14:45 Pass 6. Löpband 10 km.

Dagens svettigaste och mysigaste. Vi 4 maratonjympare stod på banden bredvid varandra – Cilla, Bernt, jag och Per. Gymdelen var riktigt bra på Friskis. Kollade in folk som tränade och musiken var underbar! Kutade ihop 10 kilometer innan jag gick ner och bytte kläder för femte gången.



16:00 Pass 7. Medel 55 min
Me like big time! Nu snackar vi party. Sanna Dafnäs kickade igång det näst sista passet som bjöd på riktigt bra musik och lite dansinspirerande – kvällen var liksom igång i och med detta. Tillsammans med Bas-tjejen Jaqueline var det här en höjdpunkt. Bernt utmanade oss innan att köra järnet – och det var faktiskt svårt att hålla tillbaka – lätt som en plätt att bli lite smågalen. Åt en p

owerbar och ett äpple

17:00 Pass 8. Intensiv 55 min
Hm – inte min kopp te. För mycket smilande och byte av övningar. Hade svårt att slita blicken från kvinnan med nypumpade läppar som inte höll takten och såg ut som en anka. Imponerad av de medelålders tanter som grejade alla svåra armhävningspositioner och styrkeövningar där jag gick bet.

Vi som fullföljde hela eventet (observera att fotografering sker från två vinklar). Från höger: Bernt, Intensiv-instruktören, Cilla, Per och längst fram kör jag knäböj...

Gjorde en snabb överslagsräkning i skallen och inser att närmare 500 personer tränat F&S jympa under dagen. Imponerande siffra. Nu har jag testat detta och längtan till mina coola militärer växte sig allt starkare under dagen. Friskis behöver inte mig – de har sina trogna följeslagare. Låt mig brotta ner en björn, bära runt en stock och kuta intervaller med en polare på ryggen!

Avslutade maratonjympadagen med att ta emot ett fint diplom som Cilla tecknad och åka på fest hos Ultra-Lisse. Dansade bort de stela höfterna.

lördag 24 april 2010

...men här händer det ju ingenting!!!

Moahahahaha!

Shit vad vulkanen har ställt till det. Jobb, jobb och mera jobb än vanligt för att få utländska talare att ta sig fram eller att hitta ersättare. Meddela höga chefer om nya datum och inte blanda ihop saker och ting. Tiden flyger iväg - jobbet tar sin tid på dagarna. Och kvällarna. Och nätterna. Drömmer jobb. Är jobb. Ignorerar datorn övrig tid.

Jag och Ingmarie utanför den vegetariska restaurangen Hermitage i Gamla Stan - och JA du ser rätt! Jag har hunnit klippa och färga håret också :)

Meeeen. Självklart har jag hunnit med att köra 200-metersintervaller med IF Linnéa, haft styrelsemöte och snickrat ihop ett nytt träningsschema med coach Ken som vill att jag springer snabbare. Och kortare.
Mitt i allt ståhej tog jag igår ett välbehövligt avbrott. Hjärnan var kaotiskt fylld av jobb, kroppen lite småtrött och vänsterfot trilskas med att låtsas vara lätt stukad (eller klämd? jo - den är klämd. Den ÄR klämd). Avbrottet bestod i en lång lunch med coola Ingmarie. För något år sedan sa min SUM-löparkompis Kalle till mig "Du vet att det är DEN Ingmarie Nilsson som lämnat kommentarer på din blogg va?" Då fick jag prestationsångest.

Jag är ju inte ens en riktig löpare. Hjääääälp - hur gör jag nu för att hålla henne kvar som läsare? Jag träffar henne live förstås (och fortsätter att vara mig själv)- och visst är det fantastiskt att hitta människor som är elitduktiga, som delar med sig och som man gillar direkt. I det här fallet är "man" jag. Hon är ödmjuk, lätt att prata med och fantastisk kunnig.

Idag ska jag köra maratonjympa med galne Bernt och Cilla. Kan hända att några fler jag känner dyker upp på Friskis & Svettis på Kungsholmen. Första gången jag tränar inne på väldigt länge. Läskigt. Och kanske lite dumt när solen skiner. Här är dagens schema...

9:00 Medeljympa (vad är det för fel på bas som intro?)
10:00 Medeljympa
11:00 Intensivjypma (redan!)
12:00 Basjympa (återhämtning? hehe)
13:00 Medeljympa (kan nog rörelserna vid det här laget)
14:00 lunch (dropp och ambulans?)
14:30 Löpning (det här kan jag!)
16:00 Medeljympa (Nu sitter väl koordinationen?!)
17:00 Intensivjympa (om jag lever)

Jag har bara kört F&S en gång i mitt liv. Jag var nog lite kaxig när jag tackade JA till Bernt och sa "Superwoman goes Husmorsjympa" - känner starkt på mig att jag kommer att få käka upp det imorgon (om inte redan idag!)

onsdag 21 april 2010

Heminredning - detaljerna visar vem du är

Jag älskar Skandinavisk design. Träslag möter sten och metall. De enkla, raka linjerna ger en stilren känsla. Färgsättning och öppna ytor ger oss drömmar om ängar, skog och blek natur. Midsommar, vinter och landskap. Kanske en färgstark fåtölj, en turkos ljuslykta eller cerise tavla ger det hela en färgklick. Det är de små detaljerna som vittnar om vilka vi egentligen är - tar oss bort från det sterila och ger vårt hem en personlighet...

Som det här till exempel ;)



När jag städade lite häromdagen upptäckte jag mitt hems inredningsdetaljer - säger en del om vår vardag :)

Vila är för mesar

...hade jag som statusrad på Fejjan häromdagen. Mest för att vara kaxig... Rune Larsson kontrade med “En dag utan träning är en dag utan mening” - det var en skön kommentar. Det finns många sätt att träna och vila på. Min vila brukar bestå av storstädning/däckbyte/köksrenovering – tar jag bort tid-för-träning fyller jag på med tid-för-annat-som-jag-annars-inte-hinner. Jag är rätt aktiv.

Fast ikväll ska jag göra det. Sitta still alltså. Jag ska läsa nya numret av Runner's World där min klubbkamrat Sofie har skrivit en artikel om transportlöpning. Och hjälpa dottern med läxan. Dubbel kvalitet för mig som därmed fyller mitt positivitetskonto maximalt. Kroppen kommer att vara still, hjärtat fyllas av glädje och huvudet arbeta kreativt.

Det är mina träningsvärksdrabbade ben värda. Dubbla Militärpass i måndags, långa backintervaller med IF Linnéa igår och ett konditionspass med Snygg-Johan imorse har satt sina spår.

Och som ett brev på posten fick jag mail av en NMT-kille "Vilar du aldrig?" Jo - mitt träningsschema är ju uppdelat i 3-veckorscykler med olika intensitet och VILA är superviktigt då träningen bryter ner och vilan bygger upp. Just nu busar jag ju hej vilt eftersom jag är utan träningsschema. Lyssnar på kroppen och gör det jag tycker är roligt helt enkelt.

Men hursomhelst. Ikväll - läsa Runner's World. Läxhänga med dotter. Och. Sova.


Vad gör du när du vilar?

Vill du bli bättre i din löpning?

Då rekommenderar jag backträning!

Grymt jobbigt men ger så himla mycket! Du tränar löpstyrka, teknik och syreupptagning i ett och samma pass. Och pannben förstås - för att orka kräma ur det där sista och lära sig att fördela energin behöver du jobba mer med skallen än med benen. Blir du stark i backarna och lär dig fördela energin så kommer du att känna hur du snabbare återhämtar dig efter backen och kan springa på i vanlig takt.

Nu har jag ju turen att vara med i Världens Trevligaste Löparklubb - IF Linnéa. Här skyr vi inga backar. Igår stod det Långa Backar på schemat och det innebar i det här fallet Münchenbacken. Den är drygt 450 meter lång och svänger efter ca 200 meter och avslutas med en brantare del. Och själva trevligheten i klubben ligger i peppandet och draghjälpandet upp. Alla springer efter sina egna förutsättningar och vi hjälps åt att rätta till tekniken.

Vad du bör tänka på när du kör backträning är din hållning. Tänk dig lång. Fram med höften, upp med hakan, slappna av i axlarna. Håll blicken högt och hjälp till med armarna - korta av stegen något. Försök att hitta rytmen i steg och andning. Tänk på att du ska orka den sista intervallen lika snabbt som den första - så kräma inte ur för mycket och dra på dig mjölksyra i början.

Mina långa backintervaller igår var grymt jämna och hade följande tider: 2:24 / 2:22 / 2:22 / 2:22 / 2:22 / 2:25. Den sista blev lite långsammare, i vanliga fall skulle jag ha kört en till bara för att få en bättre tid - men jag hann tyvärr inte för de andra var redan klara.

Har du inte testat backintervaller - gör det!

tisdag 20 april 2010

Kommer jag få träningsvärk imorgon? Magrutor då?

...undrade dottern när hon deltagit i NMT Rookie för första gången i sitt liv.

Det blev en riktig familjetillställning där hennes bror blev hjälpreda (Bruno kallade honom Ankare - men jag tror mer att Bruno blivit svag och klen och behövde någon att hänga sin ryggsäck på...), hennes mamma var med och tränade och hennes pappa körde med vanliga gänget. Så här såg det ut...




Under passet körde vi en hinderbana två och två. Först trippa genom bildäck, sedan springa baklänges uppför en backe - där armhävningar, sedan springa nerför en backe med motstånd i form av rep runt magen. 5 varv per person. Parövning med spark mot bildäck som pricken över i:et.

Passet avslutades med en sprinttävling där Elin vann sitt heat. Killen skrev senare på Facebook att hon är en snabb rackare... Elin lovade dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot på NMT ;) vifårvälse.


Trots vinst i sprint fick Elin ingen träningsvärk, inga nya magrutor och inte blodad tand.

måndag 19 april 2010

I have the time of my life!

Efter Täby Extreme Challenge 161 kilometerstävling lever jag loppan. Första veckan efter loppet åt jag allt onyttigt jag kunde komma över. Bidrog med mycket socker och alldeles för mycket mat för att få den rätta michelingubbelooken. På menyn stod, Djungelvrål, muffins, chokladrutor, exotiskt snacks, glass (tycker ju inte ens om glass!), chokladbollar, cheesecake – ja och så vanlig mat då.

Den här veckan ska jag dock börja skärpa mig och äta lite bättre. Moffa muffins har inte varit min grej förut och jag ska inte lägga till den vanan i framtiden heller. Däremot ska jag busa som attan denna vecka och nästa!

Jag har nämligen inget träningsschema!

Jag kan träna vad jag vill, när jag vill. Busigt va! Mitt nästa mål ligger ju lååååångt borta i augusti och där är ju bara målet att överleva. Därför ska jag se till att fortsätta träna evighetsmaskinen på att orka länge och bli starkare.

Det betyder att jag kan köra dubbla Nordic Military Training pass idag ju! Okejrå – då gör jag det.

Jag jagar inte karlar eller tider för tillfället

...men nog fan trilskas min lilla Djävul på axeln när JAG blir jagad...

Alltså. Jag skulle bara ut och springa lite runt Kungsholmen igår. Såg en tjej med rolig armföring kuta förbi snabbt (hon såg skitsnabb ut!) längs Karlbergskanalen åt höger. Jag väntar på satellit, knyter skorna och beger mig åt vänster.

Det är många ute och springer. Jag hör genast flås i nackan och kikar snabbt bakåt, gör en snabb bedömning. Ung kille 25-30, vätskebälte, Asics och redan uppvärmd -ser-lite-ut-att-inte-vilja-vara-sämre-än-en-tjej.

Min lilla Djävul skrattar hest på min axel och piskar mig. Spring-spring-spring. Tanken på återhämtning och 16 mil i kroppen var som borta. Kutar på och killen hänger efter. Solen strålar och det är underbart. Jag tänker inte på om det är jobbigt - springer bara och har en-sak-i-skallen Han ska baske mig inte förbi!

Okej - nu är det kanske inte Stockholms snabbaste kille jag har i hasorna, men ändå. Låtsas kan man ju. Jag springer förbi två killar som är ute och springer med hund. Katsching! Two points to Mia. Grabben flåsar i nacken. Betar av min uppvärmningskilometer på 5:06. Närmar mig Hornsbergs strand och trappan som går upp mot SATS Stadshagen. Mina ben pinnar på och låren börjar stumna av mjölksyra och tävlings-slagg. Undrar i panik hur jag ska hålla täten före ynglingen i trappan. Hör flåset avta bakom mig och måste kika. Tänker han fuska och ta en anna väg? Nope - han stannar och "fixar-med-sitt-vätskebälte". Han är illröd i ansiktet av att ha jagat mig i 2 kilometer. Jag springer upp för trappan och bort runt hörnet. Här tvärstannar jag för jag är DÖD. Totalt slut. Stänger av Garmin och återhämtar andan lite.

Nu händer det något. Likt kaustiksoda löses proppen och det liksom sprätter till i hela kroppen. Jag drar iväg som en skållad råtta och killen har inte en suck. Upp och ner längs den kuperade delen av Kungsholmen. Möter den snabba tjejen efter 5,06 kilometer (nej Alex, hon kan inte ha stannat och stretchat!) vilket innebär att jag är snabbare.

Och jag som inte ens bryr mig om tider...

Summering av rundan:

Totalt: 9,61 km
Tid:49:04
Snitt: 5:06 min/km
Medelpuls: 159
Sprang om: 6
Blev omsprungen av: 1

söndag 18 april 2010

Världsmästare i att ta det lugnt!


Nehe du! Inte jag inte. Det kryper i hela mig när jag måste sitta still. Och eftersom söndagen bjuder på strålande vårväder i Stockholm betas inomhusaktiviteterna av raskare än raskt! Jag springer ju inte med TSM, jag är inte anmäld till Water Run och inte med på Blogger Boot Camp så jag har snickrat ihop mitt eget schema:

- boosta med råggrötsfrukost och köra 100 armhävningar
- städa (ääälskar faktiskt att städa)
- sätta igång en tvättmaskin
- springa runt Kungsholmen
- fika på dotterns café
- kolla på fotbollsmatch
- promenera med bästis
- laga middag och fixa matlåda
- fixa iväg alla inbjudningar till min fest
- packa NMT-väskan för imorgon bitti
- avsluta dagen med 100 situps

Under tiden jag gör allt detta njuter jag av att ha så många fina människor omkring mig som berikar mitt liv. Det är fantastiskt att lyssna på andra och sedan få gå omkring och fylla mina tankar med berättade historier och upplevelser. Jag liksom "samlar" på dem.

Vad gör du idag?

lördag 17 april 2010

Tjohoooo! Jag fick plats!

STRÄCKLÖPET here I come. 15 maj närmare bestämt. Vilodag idag också - undrar just vad folk kommer lura mig att anmäla mig till på födelsedagsfesten med ultrafolk ikväll...

Pssst - det finns några platser kvar! Anmäl dig vettja!

Schyssta Meloner!!!

...och då menar jag inte de som (nog en gång i tiden var schyssta) jag knölar in i min sport BH!

Har varit och fikat i Enköping med underbara Heli och passade på att handla där - eftersom jag ska på födelsedagsfest hos Ultrabejben Kristina ikväll och ska ta med mig denna sallad!
Melonerna och grapefrukten var härligt söta, mogna och saftiga - yummie!


Tänk er att hacka i lite chili och servera till grillad kyckling i sommar. Mums.

Recept 10 bufféportioner:
3-4 blodgrapfrukter
1 honungsmelon
1 orangeköttig cantaloupemelon
2 dl pumpafrön, solrosfrön eller 2 tsk fänkålsfrön (rostade)

dressing:
1 finhackad rödlök
½-1 msk flingsalt
2 msk olivolja
mynta- eller basilikablad ev ringblommor eller andra ätliga blommor.

fredag 16 april 2010

Livsfarlig vila!

Oups! I did it again...
Det-där-loppet-som-jag-inte-skulle-anmäla-mig-till är ett lopp för dig som söker en extrem utmaning. Sträckan kommer ligga på runt 10km varje år och banan går alltid efter ett rakt streck. Enda regeln är att man måste kunna ta sig fram utan extra hjälpmedel utöver sina skor.
Under loppet kommer du ställas inför tuffa naturliga hinder som kärr, stockar, branta stigningar, små stup osv. Egentligen allt som naturen har att bjuda på. Korsar strecket ett kärr så korsar även du kärret.
Det här är en helkul utmaning för alla som vill känna att man presterat något utöver det vanliga.

Deltagarna uppmanas ta med sig en mobiltelefon i liten plastpåse och elastisk binda i händelse av skada då du är helt ensam i vildmarken...

En vilodag gör att jag anmäler mig till sånna här galenskaper. Mailet skickat - hoppas att jag får plats för det finns bara plats för 100 stycken - och loppet är snart, väldigt snart!

Lyssna på kroppen...

När klockan ringde 04:50 skrek kroppen:

"Skit i träningspasset, ät Äppel- & Kanelmuffinen själv och sov vidare!"


Och så gjorde jag det. Lyssnade på kroppen och tar mig en välförtjänt vilodag. Och äter muffins.

Vad gör du idag?

torsdag 15 april 2010

Ryggsäckspass med Brutale Bruno imorgon bitti 6:15

Jag darrar redan!

Ryggsäcken ska vara fylld med något med vikterna 10 kg för kvinnor och 15 kg för män. Gulp. Ryggsäcken skall kunna fästas runt magen. Jag frågade lite försynt hur man skulle kunna få vara med utan ryggsäck - jag har ju trots allt återhämtningsvecka men vill inte missa roligheter på NMT...

Enda sättet är en muta. I bakat format.

Så här ligger en fin, stor äpple/kanelmuffin som jag ska ge Brutale Bruno imorgon bitti. Sagt-är-sagt-kommer-aldrig-åter. Stjärnstopp.
Om inte mutan räcker kan jag ju alltid ta sonen på ryggen istället för ryggsäck!

För säkerhet skull tar jag med min löparryggsäck och lägger en liten soffkudde i. Den kan man fästa runt magen och den torde väl väga ungefär 10 gram. För syns skull. Men det kommer att se grymt löjligt ut när alla andra har stora fina ryggor...

...men inte i närheten så löjlig som jag såg ut på passet i onsdag - iförd illgrön Shrek-mössa på Spyfys pass. Vad gör man inte för att kamouflera sig som siste-man?

Sverige Springer

Äntligen kan vi kolla i efterhand!

Finns nu på TV4 Play!

Jag gillar när företag lyssnar på feedback och är snabba i hanteringen. Tack för det TV4 Sport! Me like.

Pssst - och ni missar väl inte det fjärde avsnittet när min hjärna är tröttare än benen hehehe.

onsdag 14 april 2010

Runner's High

Det börjar som en värme som sprider sig i bröstet. Bröstkorgen känns lite för trång. Benen rör sig i jämn takt framåt och andningen är lätt. Den värmande känslan i bröstet bubblar, vill ut och glädjen är påtaglig inombords, nästan materialiserad. Det rycker i mungiporna - hela ditt inre skrattar. Du är fri. Du är här. Du är nu. Glädjen sprider sig till varje cell, plötsligt är allt så uppenbart, meningen med livet, allt känns rätt. Du är fri. Du är här. Du är nu. När den bubblande känslan verkligen når ansiktet tåras ögonen. Du är lycklig. Du skrattar högt. Du är ett. Du är meningen. Du är Du. Flytet i löpningen, skrattet som bubblar och den härliga känslan gör att ögonen lyser. Din bröstkorg är så smärtfullt fylld av kärlek likt första gången du tittar på ditt nyfödda barn eller ser din älskade djupt i ögonen. Du är fri. Du är här. Du är nu. Mitt Runner's High.

Jumper undrade tidigare om det tar 9 mil för en ultralöpare att nå Runner's High. Jag skrev fel. Det var 7,2 mil - för flytet höll sig kvar och jag ville in på 50 miles under 10 timmar - så sträckan blandades ihop med tiden. Jag minns exakt var jag upplevde känslan. Det var ca 100 meter efter att Staffan hojtat "Mia!" för att jag skulle se upp för brädan som stack upp. I uppförsbacken var jag tvungen att säga till Staffan "Jag kan inte sluta skratta!" Jag ville gråta. Gråta av glädje. Det var det åttonde varvet och strax därefter (vid 7,5 mil) mötte vi Sebastian. Staffan promenerade och pratade med honom, men jag var knappt kontaktbar - allt för inne i mig själv och min känsla. Flytet i löpningen var fantastiskt och jag ropade åt Staffan att jag väntar vid varvningsområdet.
Efter ett dygns löpning på GAX - här har vi ca 2 mil kvar... Foto: privat

Visst upplever jag glädjerus som slår ner som en klar blixt när jag springer, kickar av endorfiner eller natur kan liknas vid Runner's High - men denna riktiga, sanna känsla - den har jag bara kännt ett fåtal gånger. Första gången på GAX - men det är ju en helt annan historia...

Hur ofta tvättar du dina träningskläder?

Lite svettdoft har väl ingen dött av!


Eftersom både jag och sonen tränar en del, det kan bli upp till en 9 pass var per vecka, så blir det en hel del tvätt. Nu har jag turen att ha en egen tvättmaskin och den går varm hemma - hade inte grejat det med att vara beroende av att boka tvättsuga. För jag har faktiskt inte 9 uppsättningar av allt. Och jag har ännu inte hittat en sponsor att utöka mitt antal (4) tränings-BH:ar som kostar 600 kronor styck.

Allt tvättande sliter dock på kläderna. Och dyrt som satan är det med tvättmedlet-av-det-fina-märket som jag använder. Därför har jag gjort en liten tvätta-träningskläder-regel!

* Löparkläder som det kutas under milen i, kan användas 2 gånger.
* Löparbrallor går att använda 3 gånger innan tvätt.
* Återhämtningsjoggarkläder kan änvändas igen.
* NMT-kläder tvättas alltid efter användning (träsktroll - nej tack!).
* Det är helt okej att tvätta träningskläder med tvättmedel som någon döpt till "Lina" för det är billigt.
* Använder inte sköjlmedel på funktionsmaterial för det försämrar förmågan.

Om man snabbt hänger upp kläderna efter användning så de får luft-torka så slipper man den värsta sunkdoften som de får i en påse eller i en väska.

Hur ofta tvättar du dina träningskläder? Har du egen maskin eller är det tvättstuga som gäller?

tisdag 13 april 2010

SuperWoman goes Michelingubbe

Jag har svullnat upp. Ser ut som en Michelingubbe. Och ja - jag är mänsklig och är lite stel i benen.

Sen hittade jag en blåsa på stortån från en strumpsöm - så helt oberörd traskar jag inte omkring.

Benen är lite stockliknande - och eftersom jag inte har foto på det - så får ni kolla in själva... i "Sverige Springer" del 4. Jag tog en återhämtningsjogg igår kväll med Bloggjoggarna och blev kanske med på film...

Alla underbara människor!

Utan all support hade det inte gått.

Runt TEC och i min omgivning finns det en hel drös fantastiska människor. Det hela börjar med min laddarmiddag med sonen kvällen innan - och frukosten samma dag. Pepp och support är ovärderlig. Sen börjar alla härliga sms trilla in.


Det här fick mig att känna mig som en vinnare redan innan startskottet gått! Tack Cilla! Foto: privat

På plats i Täby kommer världens-bästa-Bernt (som jag senare försöker armbåga ner i ett dike...) och lämnar en fin liten present från Cilla. Chokladpraliner fint förpackade i en egendesignad liten påse - som hon tecknat en TEC-björn på. Jag blev rörd ända in i själen. Kärlek. Obetalbart.
Magnus, Fredrika, Johan och Maria. Foto: privat


Vid starten står fullt med funktionärer och medtävlare - där det känns som jag känner hälften. IF Linnéa har ställt upp hela dygnet så att arrangörerna Jan Söderkvist och Patrik Joyce ska få lite hjälp. Detta tillsammans med flera andra. Jossan, Ingrid och Maria fixade i ordning ett klubbord med flagga där jag och Staffan förvarade vår egen proviant. Vi testade Zebbans dunderhonung bland annat. Vid starten står även Träningsglädje, Snabba Fötter och Funrun. Jag och Staffan fylldes med sådan glädje - GAX-pacers som support på TEC - obetalbart.

IF Linnéa-Maria servade som en galning, blandade till våra häxblandningar på given order tillsammans med Ingrid. Tidtagning och ordning stod Johan, Hans och några andra för. Vid buffébordet - Liselott, Raphael, Linnéa...och flerflerfler. Obetalbart.

Obetalbar var även Jumper som nötte mil efter mil åt fel håll och alltid hejade så glatt!

Efter 5 mil var mina skor blöta så jag bytte dem och strumpor, samtidigt som jag bytte till torra kläder. Under detta byte fick jag assistans av underbara Camilla - nästa varv jag kom in deklarerade hon att nu var skorna torra - torkade med hårtork. Kärlek. Obetalbart.

Pappa kom och hejade. Jag fick nästan dåligt samvete att kuta iväg - ville stanna kvar och visa att jag uppskattade att han var där. Klubbkamraterna avlöste varandra: Kattis, Malin, Nisse, Kalle, Erik, Fredrika, Evelina från Kosovo via sms... Magnus, jag har nog glömt lista hälften - och alla som sprang (Torkel, Carina, Anders, Magnus, Ken, Tene, Leif... och flerflerfler) - Ni är underbara! Obetalbart.
Världens Underbaraste Kattis hjälper mig lite på traven. "Noe-toe-test". Foto: privat

Damklassen vanns av vår egen Tene Ostra på 50 miles - en fantastisk prestation. Samma sträcka sprang Emelie och Elisabeth - efter genomfört lopp ställde de sig att vara funktionärer - likaså Cecilia Petersson som bröt 100 miles. De servade och var glada och trevliga hela natten. Obetlabart.

På morgonkvisten när vi hade ett varv kvar att springa står Coach Ken för att pacea oss - han som tagit andraplatsen kvällen innan på 50 miles. Obetalbart.

Jag hoppas verkligen inte att jag glömt någon! Ni är guld allihop. Och min dotter Elin förstås - som lagade middag till mig och coach Ken på kvällen. Puss.

Men mitt största, största tack går till Staffan - vilken bragd att stå ut med mig i 24 timmar.
Avslutningsvis kommer lite siffror:
100 miles är 160,9 km
Vår snittid per km: 8:50
Antal omsatta kalorier: 10175
12 mil tog det att bli bajsnödig
Passerade maratondistansen på 4:37:xx
Grejade 50 miles på strax under 10 timmar
Långsammaste varvet: 2:04
Snabbaste varvet: 1:02
Antal runners high: 2 (vid 9,3 mil och 14,2 mil)
Antal våfflor jag åt: 2

måndag 12 april 2010

Glädje - vår drivkraft

Jag har fått lite frågor om dippar, toppar och hur det verkligen känns.

Nu kommer jag att göra er besvikna. Jag hade ingen dipp. Inte en enda gång tänkte jag ge upp. Det fanns ett tillfälle när jag kände mig trött och ville sova vid 3-tiden på morgonkvisten- tänkte i 2 sekunder att "Aha - där under granen kan jag vila gott". Det löste jag genom att säga till Staffan "Vi springer lite istället för att promenera nu."

Jag och Staffan blev inte sura på varandra en enda gång. Jag försökte vid ett tillfälle att gnälla på att han tog för lång tid på sig i omklädningsrummet när vi bytte till torr outfit - men det var mest på skoj. Jag sa att han kunde välja ett annat tillfälle att hångla med Raphael på... hehe.

Vad är då vårt framgångsrecept på glädje?

Min reflektion under de 23 timmar och 41 minuter vi sprang var: GLÄDJE. Inte en enda gång sa vi ett negativt ord. Vi behöver inte prata med varandra för att se när den andre har jobbigt - då anpassar vi oss supersnabbt. Detta gör att vi inte irriterar oss. Inte en enda gång sade någon av oss ordet "nej". När vi började känna oss stela så blev det "Nu promenerar vi en bit och stretchar sen!". Nu var våra kroppar så tacksamt uthålliga så ingen av oss hade direkt ont någonstans eller fick problem med magen. Detta gör förstås att humöret kan hållas på topp lite längre. Genom att undvika negationer hamnar vi aldrig i en negativ tankespiral - vi var hela tiden "På väg framåt - mot vårt mål". Positivt och härligt. Kul och utmanande.

Vi tycker att det är roligt. Därför går det lätt. Med glädje som drivkraft kan man komma långt! Och känslan när vi småjoggade de sista stegen innan varvningen när vi skulle i mål - då Staffan håller på att tappa linserna för att glädjetårarna kommer - den går inte att beskriva. Vi gjorde det. Vi klarade att hålla oss glada hela vägen in i kaklet!
Här kommer gårdagens berättelse i bilder:


Se upp för tåg, akta brädan, sätt fötterna rätt, över trädet, Vill-du-köra-military-style-och-klättra-över-stora-stenen? och prata glatt med funktionärerna.