Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

lördag 31 maj 2008

3 timmar kvar!

Så här ful tänker jag vara! Allt för lite uppmärksamhet.


Jag kommer inte springa i Fasandräkten, utan förmodligen ha en svart tävlingströja med "IF Linnéa Löpning" textat på ryggen, alternativ ett vitt Asics linne. Svarta löpartights till det och världens lyckligaste tankar i huvudet.

Tusen tack för alla sms som kommit hela morgonen - jag kan inte annat än säga - JAG ÄR PEPPAD TILL MAX!

Lycka till alla som springer - och till er vid sidan om -HOJTA HÖGT!


I Love You!

torsdag 29 maj 2008

Oj vad det snurrar!

Det är så mycket tankar som cirkulerar kring lördagens bravad!

Vad jag är rädd för…

Alla hostar och snörvlar – jag vill inte bli sjuk!
Tänk om jag får muskelstillestånd!
Tänk om jag blir helt apatisk!
Tänk om jag glömmer nummerlappen hemma!
Tänk om alla springer ifrån mig och jag blir sist!
Tänk om Oliver inte står med kall champagne på ÖIP!
Tänk om jag inte får ut all pasta jag ätit innan maran och den så olämpligt tänker hojta till strax efter 2 mil!
Tänk om jag springer på höger sida och mina kompisar står och hejar på vänster!
Tänk om skosnöret går upp!
Tänk om jag får solsting!
Tänk om jag luktar svett…
Eller försover mig…
Eller glömmer vaselin…
Eller får ful linne-solbränna…
Tänk om jag glömmer noppa ögonbrynen!

Vad tänker ni på idag?

Jag ska skingra tankarna på Bordellen.

Det är precis rätt en torsdag före maraton!


Det är inte så att jag har slängt mig in i världens äldsta yrke, Bordellen är det eminenta namnet på Bokklubben jag är med i. Vi är ett tiotal tjejer, med en blandning av en journalist, datanörd, kvantfysikintresserad, några chefer, säljare, en coach, revisorsassistent, en förskolefröken och några glada mediamänniskor. Vi läser allt från Nobelpristagare, självbiografier, klassiker till vanliga topplistepocket. Idag ska vi diskutera – Döden. Det är inte så illa som det låter, tillställningarna är alldeles underbara och jag kan leva på den positiva energin och allt skratt i en hel vecka efteråt. Böckerna ger mig dessutom bränsle till löpningen. Analyser av karaktärer, språk och skildringar kategoriseras i mitt inre under mina långa turer.

Lura hjärnan nr 1: Bokprat och tjejsnack i kväll. Detta kommer att transportera mig 4-5 timmar närmare maraton utan att behöva tänka på själva loppet.

Igår morse sprang jag den sista turen innan maran, det blev 10 km i prattempo med Nike. Det var otroligt skönt att ha det gjort på morgonen, jag kände mig grymt duktig att jag kom upp. Drömde lite mardrömmar om att jag skulle försova mig. Det var superkul att träffa ännu en bloggare IRL! Sen var det ju dags att fylla på kolhydratsförrådet. Jag började med en Gainomax, som jag blev mätt av. Fick nästan tvinga i mig gröten. Jag är inget jätte-fan av pasta, visst kan det vara gott med färska pastakuddar med ricotta och spenat, men jag blir riktigt däst av det. Spaghetti och köttfärssås fungerar bra. Det är bara det att jag alltid har massor av sallad i botten på tallriken, tar ganska lite pasta och mycket köttfärssås. Igår skulle jag ta en normal spaghettiportion till middag.

Lura hjärnana nr 2: Koka grön bandspaghetti och blanda med salladen. Trodde att jag skulle kunna lura i mig mer. Jag var inte så lättlurad. Fick i mig all bandspaghetti men låg i paltkoma på soffan i 2 timmar. Har varit mätt sen dess. Såg bilden framför mig från Pumas inlägg innan Göteborgsvarvet och kände nog samma känsla. Tvärnit.

Ikväll är min svägerska Bordellmamma och tar hand om middagen, jag kommer njuta av god mat i deras trädgård och äta allt jag tycker är gott i bokpratarvänners lag. Jag vet att jag slipper pasta.

Fröken proppmätt kommer från och med nu äta andra kolhydratskällor än pasta. No more mrs Ligga-däst-på-soffan!






P.S Liiiite maratonsnack blir det nog ikväll, för Lilla Duktig, Cheerleader för Team Duktig, som ska heja på mig kommer :-)

tisdag 27 maj 2008

Jag har hört att Björn Gustavsson aldrig dricker alkohol

...och bäst som jag springer och tänker på min vita månad springer jag förbi honom!

Tvärnit och ett fånigt "Får jag ta en bild?" Javisst, svarar han. Jag fotar och kutar vidare de sista 200 metrarna hem.

Idag har jag varit grymt jobbig hela dagen. Ömsom hoppandes jämfota, ömsom galet skrattande. Jag har haft energi utöver det vanliga och kännt mig grymt stark och positiv. Härligt med kolhydratdränering (trodde jag).

Tyvärr stannade energin och den positiva känslan i huvudet och i själen. För när det var dags för uppvärming och 8*200 meter så sade kroppen ifrån. Den ropade ynkligt "Hjälp mig, ge mig kraft, ge mig gröt!" Under uppvärmningen fick jag håll, under intervallerna mådde jag illa (trodde faktiskt att magen skulle vända sig ut-och-in men det gjorde den inte). Efter nedjogg kände jag mig okej igen.

Samtliga som tränade med IF Linnéa idag, och som ska springa maran på lördag kände att det var tungt. Alltså var jag inte ensam. Karin var som vanligt grymt stark och levererade sina intervaller smidigt och med en jämn fart. Mina diffade på 191-215 meter, tiderna varierade mellan 42-46 sekunder och den bästa pacen var 3:18 - inte illa! Total löpning inkl upp- och nedvarv, intervaller och jogg från Karins bussholk = 8,19 km, Tid: 42:08 (5:09/km).

Magonten kan komma från att jag saknar kolhydrater, eller åt två nävar nötter innan träningen :-)

Imorgon bitti blir det sista joggen innan maran, tillsammans med Nike. Det är toppen att ha stämt träff tidigt imorgon så jag inte snoozar och somnar om istället.

Nu ni. Det är nära.

måndag 26 maj 2008

Jag är K596

Till min publik på lördag:

Jag ska verkligen göra allt för att slå PB (3:53:21) Försöker haka på farthållare med 3:45-flaggor. Eller om jag får till en toppendag så kutar jag ifrån dem.

Det går att få status på vart jag befinner mig via sms, gå in här och registrera. Mitt startnummer i rubriken.

...Vad bidde det då då?

...det bidde ingenting!

Efter dans och core i lördags skulle jag ha sprungit 10 km. Men jag flyttade det framför mig till söndagen. På söndagsförmiddagen tog maken och jag en promenad, så jag flyttade löpturen till kvällen. Efter sonens match.

Nu visade det sig att matchen var superspännande, de mötte AIK och låg under med 3-0, kämpade upp till 3-2, gjorde 3-3... det rasslade till blev 4-3, 4-4 och tyvärr, med 4 minuter kvar, 5-4 till AIK. Jag kunde inte lämna Skytteholm för en tiokilometare. Så jag flyttade den till i morse, före-frukost-löpning.

När klockan ringde, snoozade jag direkt och somnade om. Av löpturen bidde det alltså ingenting. För första gången i mitt liv har jag faktiskt vilat på riktigt. Jag är alltid i farten (och älskar det!) Men har nu alltså låtit mitt stela vänsterlår, och träningsvärkshärjade vänstervad att helt återhämta sig. Vilket förmodligen är jättebra. En löptur mer eller mindre gör nog ingen jätteskillnad i slutändan ändå.

Nu är det bara 5 dagar kvar och jag har precis börjat kolhydratdränera (vilket egentligen bara innebär annorlunda frukost för mig). På onsdag hoppar jag på kolhydrater i okej mängd - det blir ingen tegelsten som kutar med min nummerlapp.

Min vecka:
Måndag: Odräglig, kommer bara prata mara.
Tisdag: Odräglig, kommer bara prata mara OCH träna med IF Linnéa
Onsdag: Morgonjogg, sedan odräglig
Torsdag: Nervig, odräglig och hispig
Fredag: Förväntansfull, odräglig, hispig - kort kvällsjogg
Lördag: Grymt fokuserad fram till Stockholm Marathon 14:00. Sen kuta lite...Sen skumpa och lycka.
Söndag: Bakis och stel.

söndag 25 maj 2008

Delad glädje är dubbel glädje!

Träningskompisar sätter guldkant på passen!

Lördagen innebar core och BodyJam med Lilla Duktig. Vi brukar ha grymt kul när vi tränar i grupp, det blir en del high 5 mellan låtar och ett och annat fult knep att få den andre att börja garva. Många tycker förmodligen att vi är rejält barnsliga. Men ack vad skoj vi har.

Igår när det var som kämpigast på Sit-upsdelen och magen krampade visade Lilla Duktig båda långfingrarna. Jag kontrade med barnsliga råttsvansar.

Efter den tuffa träningen gick vi till Löplabbet på S:t Eriksgatan, jag tänkte köpa mig en ful löparkeps. Det var bara två kunder i butiken och tre personal. En tjej kom snabbt fram och frågade om vi behövde hjälp?

”Jo”, svarade jag. ”Det är så att jag ska springa maraton nästa lördag och har hittills tränat i mina Aerobicsskor. Men de ger så fruktansvärd värk i benen så jag tror jag behöver riktiga löparskor.”

Killen i kassan som hjälpte en annan kund gjorde stora ögon. Tjejen tvekade och sa ”Det kanske vore bra det”. Det bara osade ”SUCK” från personalen.

Sen kunde jag inte hålla mig för skratt längre, och bekände färg. Jag ville bara ha den fula, vita Craftkepsen. Tjejen berättade att det fanns Blåbär som kom 5 minuter före stängningsdags samma dag som Midnattsloppet går, för att köpa den totala utrustningen, och sedan springa senare på kvällen, i tron om att ett par dyra, riktiga löparskor gör dem snabbare.

Men så är det väl? Jag tror stenhårt på att varje investerad tusenlapp på Löplabbet och Runners Store har gjort mig snabbare. Och så lite träning på det också förståss.

Idag är det fullspäckat schema med två fotbollsmatcher för Alex plus ett tårtkalas. Benen vill gärna ta ett lugnt varv runt Kungsholmen, så det tänkte jag göra sent ikväll. Nån som vill hänga med och dela upplevelsen?

lördag 24 maj 2008

Igår vann jag VM!

VM i flax - eller VM i shopping!

Maken och jag gjorde stan igår. Big time. Eftersom det var vilodag från snabb löpning, blev det träning på att snabbt dra upp VISA-kortet. Jag vann alla kategorier. Hittade tre par skor som inte var träningspjuck. Två av dem på REA - trots att det var sommarskor. Fick ned båda paren till 99:- styck på Nilson. *glad gubbe*
Snitslade mig ner till Scorett och köpte ett par skor till fullt pris. Helt ok för det var ett planerat inköp. *stor glad gubbe*

Vidare till Urban Outfitters. Hittade en kort skinnjacka som kostat 1380:-, nu reades den för 699:- ... när jag kom ner till kassan och försökte pruta på en liten söm som gått upp, sa hon - "Den gick bara in i kassan för Sextionio kronor, Mange kan det stämma?", Myndiga Mange med stora afrot säger (med tankarna någon helt annanstans och ser knappt vad det är min kassörska frågar om) "Ja, det stämmer..."

Jag betalar snabbt 69:- för min skinnjacka och går glatt därifrån. *megaglad, gigantiskt knasigt glad, lycklig gubbe*

Jag hann med lite inköp av smycken och annat onödigt... Kvällen avslutades med restaurangbesök för mig, mannen och son Alex. Jag iförd nya skor, skinnjacka och ett grymt belåtet leende på läpparna.

Att träna till maraton är inte så pjåkigt ändå: Jag har tajtat upp kroppen så jackan sitter snyggt, sparar pengar på att ha en vit månad i maj (om man inte går in på Runners Store...) och istället för att träna hela tiden kan jag använda vilodagen att shoppa på. Me like.

torsdag 22 maj 2008

25 minuter - Min magiska tid (9 dagar kvar!)

Från ”Vad i helsefyr håller jag på med!?” till ”Jag älskar att springa!”

De första 25 minutrarna av min löpning ägnar jag åt följande:
Väcka löparkroppen
Värma upp musklerna
Värma upp tankarna
Komma in i Jag-är-en-löpare-känsla

Denna första del-Mina 25 magiska minuter- är urbota tråkiga, jag hatar att springa, jag känner mig klumpig, seg, stel och har stappligt löpsteg. Sen släpper det – som att trycka på den gröna ON-knappen, eller släppa på handbromsen som varit hårt åtdragen.

Idag stod det egentligen korta backintervaller på schemat. Men när Göran nämnde att han skulle köra BackFartlek i Ursvik var jag inte sen att haka på. Ursvik är fantastiskt vackert så här års, och sedan jag flyttade till stan har skogslöpningen blivit lite lidande. Varje gång jag springer där tänker jag att "Här borde jag springa oftare". Tills backarna kommer.

Jag har haft lite stel vänstervad och lite stelhet i baksida lår – naprapaten har i alla fall hjälpt så att trycket mot benhinnan är obefintlig och är numera ok. Jag hade ju lovat mig själv att vara duktig på att värma upp, men tjena! Idag drog jag och Göran iväg med ett uppvärmningstempo på 5:05. Det är på tok för fort för mig eftersom jag behöver landa efter mina magiska 25 minuter.

Med BackFartlek menas – toköka i alla uppförsbackar. Ursvik är en enda stor, lång uppförsbacke. Och några extremt korta, branta backar också. Redan efter 2 km kom det första uppförslutet – Göran drog på. Jag lunkade långsamt efter. Det var en fröjd att se Göran springa iväg uppför. Han har ett grymt vackert löpsteg, ödslar ingen onödig energi på att röra på axlarna fram och tillbaka, inte höfterna heller för den delen. Alltså går hans vinnartankar rätt ner i benen utan att skakas om i axel och höftpartiet som mina gör. Han driver sig framåt, pendlar rätt med armarna, allt i skön harmoni.

Efter 4 km och en sur 500-metersuppförsbacke stannade jag och stretchade ut vaden och släppte iväg Göran. Likt en smidig räv satte han av. Uppför – med precis det rätta knycket i steget.

Detta sporrade mig, så jag drev mig själv att springa snabbt i alla korta backar och försöka hålla bra tempo i de långa backarna. Jag såg inte röken av Görans ryggtavla förrän 700 meter från kontoret där han stod och snackade med en gammal kollega.

Ett av mina mål har varit att klara Ursviksmilen under 54 minuter. Den bästa tiden i år ligger på 56-57 minuter.

Idag klarade jag Ursviksmilen på 53 minuter!


Tack Göran för att du var min hare (silverräv?) idag igen. Även om du låg kilometern framför mig så jagade jag dig i tanken!

Totalt: 12,7 km
Tid: 1:07:50
Snitt: 5:20 (Ursviksmilen 53)
Puls: 160 (max 192)
Sprang om: 3
Blev omsprungen av: 1 (Göran såklart)

onsdag 21 maj 2008

Bara 10 dagar kvar!

Ge mig maran nu!

Jag är frisk. Jag har inte ont någonstans. Tån är helt ok.

Jag kommer att få tuppjuck på att dra ner träningsmängden så ofantligt. Jag kommer förmodligen uppleva mitt livs första söndagsångest!

Fast det förståss. Jag kan ju använda tiden till att göra något vettigt...typ lära mig ett nytt språk. Virka skosnören till mina löpardojjor. Brodera svettband. Eller fixa snygga "Heja MarathonMia"-skyltar till mina fans. Eller bara irritera mina barn, för det är jag näst bäst på här i världen. Bäst är jag nog på att irritera min man.
Jag kanske kan sy den där fasandräkten jag drömmer om och köra nattvandring a la Percy Tårar: "Fasan på stan" hoandes som en uggla, för jag vet inte hur en fasan låter, men jag har ju all tid i världen att ta reda på det.


Vad gör ni fram till maran?


tisdag 20 maj 2008

20 maj - Den officiella "Löparkärleksdagen"

Vi löparnördar behöver ju bekräftelse då och då. Den mesta bekräftelsen kan man ju få via likasinnade, framförallt via bloggar. Eller från de allra närmaste och kära.

När det känns extra tungt på ett långpass eller ett tufft intervallpass brukar det fladdra förbi en hel del tacksamma tankar åt vänner och familj som står ut med en löparnörd, och allt som hör därtill. Med Masses inlägg som grund - har vi löparnördar, tillika bloggare utsett den 20 maj till den officiella "Löparkärleksdagen"! Sprid ryktet, sprid kärlek och var så där hurtigt lyckliga idag!

Jag kommer på något sätt att notifiera alla som stöttar mig i min löpning under dagen!

pssst. 11 dagar kvar.

Med pirr i benen

Likt en kaktus låg jag där och såg rolig ut!

Måndagen bjöd på Naprapatbesök. När jag började min maraton”satsning” hade jag problem med ländryggen. Jag har med jämna mellanrum besökt min nappis för att justera mig och kunna löpa smärtfritt. Med tiden har ländryggen blivit bra, krämporna förflyttat sig till sätesmuskler och hamstring. Men nu har det inte varit någon fara där heller på ett tag. Det har krupit neråt hela tiden, och ni kan ju gissa nästa anhalt. Javisst – benhinnorna. Var ska detta sluta – att jag kutar maran med klumpfot?

Jag fick ont i benhinnorna efter mitt snabbpass förra tisdagen. Därefter har det känts varje gång jag sprungit, i alla fall de första 8 kilometrarna. No good. För att undvika Coach Allans haltande gång, nämnde jag för nappisen att jag har en ömmande benhinna på vänster ben.

Tjohooo – hennes lycka! Hon gillar ju akupunktur. Och jag hatar nålar. Men jag kände för att utmana mig själv. Hellre bli bra här och nu, än att lida senare. Hon satte 4-5 nålar på vaden, vid benhinnornas ytterkant och vid hälsenan. Sedan kopplade hon på maskin till nålarna vid benhinnorna. Detta gav en effekt som måste återges.

Hon hade hittat en triggerpunkt på höger ben och när hon satte igång apparaten blev det liksom pirr-pirr-fjong. Pirret gick ned på framsida fot genom hela benhinnan – vid själva fjonget krampade sig foten och tårna drogs ihop. Foten rörde sig i sidled och levde loppan av sig själv. Jag kunde inte med tankens kraft få den att ligga still. Det började bubbla i mig av skratt. Dagen till ära hade jag nämligen svarta bomullsstrumpor – vilka hade luddat av sig på fötterna. Där ligger jag halvnäck med en handduk över bakdelen, med luddiga fötter som krumbuktar sig åt alla håll och kanter, med nålar som gör att mina smalben ser ut som kaktusar. Jag var faktiskt tvungen att kolla så att det inte fanns en dold kamera någonstans. Det gjorde det som tur var inte.

Efter någon minut hör jag mig själv säga ”Jossan, jag tror att du måste flytta på nålen på vänsterbenet för den tar inte lika bra”. Jag som är så rädd för nålar ber frivilligt om ännu fler stick! Egentligen borde jag ha fått ett bokmärke för att jag var så duktig, men det uteblev.

Idag känns det bara som träningsvärk i vaden. Jag ska värma upp ordentligt innan kvällens träning med IF Linnéa, då jag tänker ge järnet!

måndag 19 maj 2008

Vad-är-det-som-driver-mig-tankar 12 dagar kvar.

Motivation, Prestation och Inspiration

De tre sakerna driver mig framåt i det mesta. Samtidigt som det är viktigt att njuta av nuet och glädjas åt dagen måste jag ha drömmar. Drömmar och mål. Målen kan vara 10 minuter bort eller en evighet, det spelar ingen roll. Målet kan vara onåbart och justeras längs vägen, det viktiga är att det existerar.

Jag har fullt med drömmar och mål i livet. Ett av dem är att klara ett maraton på 3:39. Jag insåg rätt snabbt att det kan bli en tuff match att nå det i Stockholm om 11 dagar, men det stressar mig inte. Jag kommer att träna vidare efter sista maj och köra PB i Berlin. Min tid i Stockholm kommer att bli ungefär som för 3 år sedan då jag sprang på 3:53. Då var jag grymt nöjd. Sedan dess har jag bara sprungit ett enda lopp – Kungsholmen runt förra lördagen.

Samtidigt som jag blickar framåt är det viktigt att fira de små delsegrarna, och att njuta av dagen. Tillsammans med folk man tycker om. Som ger en inspiration och motivation.

Motivationen finns inte alltid där, men jag kan piska fram den. Det är bara att acceptera det tunga istället för att blunda för det. Vill jag inte kuta, eller är trött fast jag inte borde – börjar jag leta anledningar – så stoppar jag tanken. Vänder på den och tar fram motivationen igen. Det går, och jag blir lika glad varenda gång.

Prestation har varit mitt eget ledord under nästan hela mitt liv. Jag antar att det var ett bekräftelsebehov jag hade som barn, men som jag med åren lyckats vända till något positivt. Jag vill prestera. Jag vill prestera mera. Och bättre. Jag har lärt mig att ha tålamod med mig själv. Övning ger färdighet. Visst har jag dippar ibland, men jag är ju bara människa bakom Superwomanmärket.

För några år sedan träffade jag min svägerskas två kompisar, tillsammans hade vi så r så kallade ”Må-Bra-träffar, vi fyra. Jag lärde mig att se och uppskatta andra människor för vad de är. Efter detta törstar jag efter att träffa nya människor och ta del av andra livsöden, samtidigt som jag utvecklar mig själv och blir Inspirerad. Till saken hör att en av tjejerna är coach och ställde rätt frågor som vi skulle tänka på och besvara. Jag trodde att jag som 35-åring var full-lärd, vad fel jag hade. Och vad glad jag är att jag hade fel.

Men världen är full av avundsjuka. Men det berör mig inte, det rinner liksom av mig. Jag gör det som är viktigt för mig och som fyller mig med glädje. Människor som inte känner sig tillfreds vill gärna projicera över sina negativa känslor på andra. Titt som tätt kommer det fram på bloggar om folk som missunnas i sin kamp mot något. Jag kan ta gliringar om mina ibland maniska icke-gå-ut-och-äta-på-flottiga-lunchrestauranger-med-emulgeringsmedel-mat-idéer. Jag kan ta gliringar om min tid vid bloggen, om hur mycket jag tränar, om hur tråkigt det är med löpning – men det gäller att hitta balans. Löpningen har blivit en del av min vardag, men omgivningen tror nog att det är övergående. Men det är det inte. Get used to it.

För nu är jag en löpare. Och jag har bestämt mig för att vara det tills min kropp inte orkar med mig längre.

söndag 18 maj 2008

Sista långpasset - 13 dagar kvar!

Kallt, ruggigt och världens bästa löparväder.


Egentligen var planen att springa till Järfälla - kombinera träning med 40-årsuppvaktning, men jag ändrade planerna lite. Maken skulle träna så vi skulle åka på partaj lite senare. Jag gillar ju vara planerad och veta vart jag ska springa. Men idag gjorde jag allt helt annorlunda:


- jag lät kroppen bestämma tempot
- jag sprang på måfå och hittade nya löparvägar
- jag följde Szalkais rekommendationer och gjorde tempoökning i 15 min

Det enda som var som vanligt var musiken i iPoden, mitt dåliga lokalsinne som tog mig runt, runt Willys i Ulvsunda Industriområde. Jag hatar Willys.

Dagens tur började vid Stadshuset, sprang sedan Karlbergskanalen, bort mot Pampas Marina, ner vid Huvudsta, bort mot Solna Strand och vidare till Sundbyberg och Bällsta. Sedan tog jag en liten tur i Ulvsunda Industriområde. I och för sig behövde jag fylla på min runda med kilometer, fast ett industriområde är kanske inte det roligaste stället att göra det på. Sedan tog jag ungefär samma väg tillbaka och fortsatte runt Kungsholmen via Kristinebergs Strand, Rålis, tillbaka till Kristineberg och avslutade med Karlbergskanalen.

Totalt: 26,02 km
Tid: 2:22:09
Snitt: 5:27 (tempoökning 3km 5:10/5:10/4:56)
Puls: 147 (max 165)
Sprang om: 0
Blev omsprungen av: 0


Tån mår bra. Likaså resten av kroppen. Huvudet kanske inte har varit riktigt på skaft - eftersom jag råkat kolla på nästa veckas träning hos Mäster Szalkai (torsdagsträningen) - men de var lika varandra så det gör detsamma.


Najs avslut på en skön vecka. Nu ska jag i alla fall iväg och fira svågerns födelsedag!

lördag 17 maj 2008

Offentliga ursäkter!


Härmed vill jag officiellt be Fredrik om ursäkt för att jag ingav honom falska förhoppningar om att jag skulle kuta gemensamt med syskonen under det första varavet på Kungsholmen Runt. Bara för att jag inte opponerar mig betyder det inte att jag håller med. Är det tävling så är det. :-)

Sen vill min bror Henrik ge tjejen som han snöt sig på under loppet en ursäkt. Han trodde att han hade kutat ifrån dig och slängde iväg en manlig fräsa-genom-näsborren-snytning (som jag själv har blivit riktigt duktig på). Den skulle inte hamna på din tröja - sorry.

Kan vi sluta älta detta nu?

fredag 16 maj 2008

Nähe du, Mäster Szalkai!

Den här tjejen får du inte stopp på!

Vaddå ståvila mellan backintervallerna? Nej, det finns ingen hejd på min framfart över fälten idag. Vilket toppenspringväder! Synd bara att det inte kan bli runt 25 grader varmt efter löpturen.

Jag tog Szalkais torsdagsbackar idag. Läste inte så noga i programmet utan hade för mig att jag hade koll ändå. Kom bara ihåg att det skulle vara 8 km löpning med korta backar mitt i.

Jag fick ett härligt flyt i steget redan på en gång, värmde upp drygt 3,5 km och startade mina backintervaller. Enligt Sz skulle backen vara 80 m, min var 120 m. Eftersom jag redan bestämt mig för 8 stycken, så delade jag upp dem parvis (lättare mentalt). Jag började fegt och sprang på 39 sekunder, det kändes grymt bra…joggade ner – men inte behövde jag stanna – vad är detta för konstigt påhitt? Jag klämde mina följande 7 intervaller på 36-34-35-35-36-35-35.

Mitt i en av nedjoggningarna kutad en karl förbi med ”Team Skavsåret, Järfälla” på ryggen. Eftersom jag kände att jag dagen till ära fokuserade på ett lätt och snyggt löpsteg skulle jag gett vad som helst för att det skulle stå ”Löpardiva från IF Linnéa” på min rygg.

Denna kille kom älgandes förbi mig igen på vägen hem i världens fart. Efter ungefär 40 meter stannade han och gick långsamt. Jag kutade förbi och hojtade ”Tack gode Gud att du körde intervaller annars hade du knäckt mig! Är det maran som hägrar?” Och visst var det det! Och visst frågade han tillbaka och vi önskade varandra Lycka till – precis så där förstående och klämkäckt som vi löparnördar gör. Liksom småbarnsföräldrar och hundägare också kan snacka obehindrat med varandra och göra menande miner.

Jag är grymt nöjd med dagens insats även om jag inte höll den felaktiga rekommendationen 8km på 32-34 minuter, 5 kortare backar som blev lite längre och 8 till antalet.

Totalt: 9,43 km
Tid: 54:11
Snitt: 5:44 (inkl låååångsam jogg nedför)
Puls: 150 (max 167)
Sprang om: 0
Blev omsprungen av: 1 – Team Skavsåret

Jag log under uppvärmningen, jag log under backintervallerna, jag log på vägen hem. Jag log ta mig fan så stort att det ilade i framtänderna – ska det vara så här kallt i maj?

torsdag 15 maj 2008

Åh -vad livet är härligt!

Det är ju bara att ladda om och fokusera!

Gårdagens löparinsats: Tog en sen tur runt Kungsholmen med en känsla av…typ ingenting…med följande resultat:

Totalt: 9,8 km
Tid: 53:12
Snitt: 5:25
Puls: 149 (max 166)
Sprang om: 1
Blev omsprungen av: 1

Jag har inte planerat in min träning för veckan. Jag har vetat VAD jag ska göra men inte NÄR och plötsligt är det torsdag. Eftersom jag inte har ett Göteborgsvarv att fundera över kan jag springa hur långt jag vill eller känner för i helgen. Men som vanligt har jag ju en plan. Det får bli en liten summering-och-kommande-dagars-planering.

Måndag: London över dagen. Endast mental träning
Tisdag: 6 km tempolöpning och Vara-mamma-insats
Onsdag: BodyPump och Kungsholmen runt, lugnt tempo
Torsdag: Efter-jobbet-spring med Sussie
Fredag: The big question: Tusingar eller Backintervaller?
Lördag: Core och BodyJam och barnvakt åt gulliga Hugo
Söndag: 26 km och 40-årsfirande av svåger

Det kommer att bli en grym balans av träning, träffa vänner, umgås med familjen och ladda hela mig med Må-bra-saker. Detta i kombination med sömn och bra mat ska göra mig till en grym maratonmaskin. Nu gäller det att ta hand om denna häftiga maskin som trnasporterar oss genom livet - kroppen...och allt som är kopplat därtill.

Livet är bra härligt ändå! Även om jag har en blå liten tå!

Glader och Trötter / Cooler / Winner och Snygger

Tå-uppdatering:
För några år sedan kollade jag sporadiskt på CityAkuten, för det mesta med en kudde framför ögonen eftersom jag inte gillar blod och nålar. Eller det jag egentligen tycker är väldans läbbigt är när huden går sönder – typ som vid nålstick. Jag vill att höljet ska vara intakt och tycker att pillande på sårskorpor och kliande på pluppar är rent ut sagt Disgusting! Nåja, jag anser i alla fall att jag efter några avsnitt kan titulera mig hemma-doktor. Så igår fixade jag ett eget litet operationsbord (pallen i köket) och rengjorde noga mina instrument med decinfektionsmedel (nagelsax och nagelbandspinne). Bredvid hade jag bomullskompresser, kirurgtejp och Alsolsprit. Jag högg in i godan ro med tron på att nageln skulle väck. Så ville inte nageln, den satt stenhårt fast på vänstra kanten, och det är där det gör ont. Jag gjorde rent, fixade fri framfart för den nya nageln och plåstrade om. Önheten lade sig efter en timme, då gick jag ut och sprang. Jag är rätt nöjd med resultatet, inget blod och jag svimmade inte en enda gång!

Idag är svullnaden borta och allt känns bra. Ska hålla koll och rent.

onsdag 14 maj 2008

Folköl och dunka-dunka

Nej Folköl blir det inte – nu är det alkoholfritt fram till maran!

Däremot har det blivit lite ofrivillig dunka-dunka. Och då snackar jag inte musik eller sängkammaraktiviteter – utan en ömmande, dunkande högertå. Visst kan jag vara glad för att det är den enda ”löparskada” jag har, men nu gör det såååå ont. Aj.

I går missade jag träningen med IF Linnéa för att jag var på min sons skola och kollade på redovisning. Att sitta och känna sig stolt över duktiga barn är ju en grym boost, så jag fyllde på mitt må-bra-batteri rejält. Redovisningen slutade lite tidigare så jag ringde Karin för att kolla om det skulle bli Västerbrointervaller, för i sånna fall skulle jag hinna. Men de beslöt sig för banintervaller på Zinken, så de fick klara sig utan mig.

Istället körde jag 5 km promenad med behövande tonårsdotter, för att så sent som 21:30 köra 6 km tempolöpning. Jag tänkte att det var bättre att köra något istället för inget, för att lugna maratonspöket. Jag höll följande kilometertider: 4:34 (38-42-45-56-46). Mest nöjd är jag över den 5:e kilometern på 4:56 där det lutade uppåt halva vägen och jag ökade tempot och sprang förbi två killar i 25-årsåldern, där den ene utbrast ”Herregud, vilket tempo!”. Jag fokuserade på att se så där cool ut, och låtsas att löpningen var lätt som en plätt och plötsligt kändes det så! I alla fall tills jag pustade ut vid porten. Snabbt in, duscha och komma i säng i tid för att få lite sömn.

Totalt: 6,02
kmTid: 28:31
Snitt: 4:44 PB!
Puls: 164 (max 188)
Sprang om: 2
Blev omsprungen av: 0

Imorse blev det den sedvanliga Onsdagspumpen med son Alex och Lilla Duktig. Både jag och LD ökade på 3 muskelgrupper – starka! Alex stod och såg ut som en zombie – fast med mycket mer tyngder på stången än när han började för några veckor sedan. Han säger att han inte vaknar förrän efter träningsduschen – jag tycker han tränar bra i sömnen. På schemat idag var skoljoggen för hans del, förra året kom han tvåa, idag tog han det lugnt och avverkade 9km på 42 min, mest för att han börjar känna sig förkyld (i 4:40-tempo!!!).

*******För känsliga läsare – sluta här*******

Vad som händer med mina blånaglar:
Tryck från pjäxor eller skor ger min stortå, alltid den högra, en blå nagel. Den är ljuslila/blå under det röda nagellacket. Vid första ”smällen” ömmar det bara lite. Själva färgen kommer ifrån att det bildas en blodblåsa under nageln. Efter några dagar eller veckor börjar tyvärr en ny nagel att växa ut – och det är nu det gör så oooont. Allt får liksom inte plats där vid nagelbandet. Igår skulle jag bara pilla lite, hjälpa till lite på traven. Och då sprack blodblåsan…oups…visste inte att det fanns så mycket blod under nageln. Det fortsatte rinna blodblandad vätska så jag fixade en Alsolspritsklut som jag hade runt tån i natt. Om jag trycker på nageln nu så sipprar det fortfarande ut blodvätska, så det gäller att hålla rent och undvika infektion. Men nu gör det satans ont. Och denna stackars tå tänker jag stoppa ner i en joggingsko ikväll och tvinga springa runt Kungsholmen. Jag gillar nämligen inte gnäll. Och gnällande stortår är inget undantag.

tisdag 13 maj 2008

Me, myself and I

Det finns en alldeles särskild plats där jag har en frizon. Jag är bara jag, helt oåtkomlig för omvärlden, icke kontaktbar. Det enda jag kan göra är att blicka inåt, ta fram olika delar av mig själv – en tanke eller en speciell känsla. Det är när jag är i luften. I ett flygplan. Jag känner harmoni och lugn. Jag är bara Mia.

Igår kväll när jag flög hem från London var Stockholmshimlen fri från moln. Solen var på väg ner och den glödde varmt orange, nästan blodröd. Det var vackert och det ingav frid. Vårt plan fick cirkulera lite innan vi landade vilket gjorde att jag stal ytterligare några minuter av solnedgången där ovanför marken. Med blicken följde jag den ned i horisonten. Den röda färgen fokuserades kring solen för att precis i brytpunkten övergå till ljusare orange och gula nyanser och sprida sig över blicklinjen.

Det var fantastiskt vackert och jag har lagt upplevelsen i en speciell liten ficka i mitt inre.

Den här känslan tänker jag plocka fram på söndag när jag springer mitt sista långpass. I lugnt tempo. Med känslan av Här och Nu. Nu är det dags för uppladdningen inför Stockholm Marathon!

måndag 12 maj 2008

Har ni fest eller?

Jaha, blev det inte roligare än så här? Jag är grymt omotiverad att gå ut och löpträna. Jag trodde att den stora energi- och motivationsperioden skulle infinna sig nu.

Med bara 19 dagar kvar borde jag känna mig nära målet. Jag har dessutom en lite lugnare period framför mig på jobbet och skulle kunna träna utan stress… men jag orkar inte ens öppna hemsidan till Szalkais program och kolla vad som står på schemat denna vecka.

Bortblåst är min motivation.
Planera-träningsveckan-kärleken är ett minne blott.
Jag blir inte ens glad av att se löparskorna.
Jag vill inte ta ett löpsteg till.

Och jag har inte ens ont någonstans.

Hjäääääääääääääälp!

Nä, nu måste jag ut och leta inspiration och motivation. Har ni tips och idéer - snälla hjälp.

söndag 11 maj 2008

Ett soligt Kungsholmen Runt

Vaknade på lördagmorgonen, utvilad och med bara en liten känning av veckans träningsvärk, klockan visade 8:30. Om 2 timmar skulle jag möta mina syskon i Rålambshovsparken för förberedelser inför Kungsholmen Runt.

Jag försökte intala mig själv att dagens lopp bara är en del av min maratonträning. Men den lilla Djävulen satt på min axel och piskade mig och visslade fram ”Ge järnet” ” Du måste köra personbästa”.

Hela morgonen var jag nervös. Jag var klar och förväntansfull redan en timme innan jag skulle vara i Rålis. Till slut stod jag inte ut, packade ihop mina prylar och joggade långsamt ner till vår mötesplats. Solen gassade från en klarblå himmel. Jag saknade både keps och solglasögon. Men det enda jag kunde fokusera på var tävlingen mot mina syskon.

Jag hade rangordnat mina motståndare och analyserat deras styrkor och svagheter under ett par dagar. Lillebror Fredrik stod som potentiell vinnare. Han är snabbare än mig på milen och grym i uppförsbackar. Lång och smidig. Han var mitt största hot och tippad vinnare.

Henrik, som smygtränat och vägrar att ge sig, hade varit sjuk i över en vecka och var feberfri i torsdags. Tack vare detta räknade jag bort honom. Annars hade han kunnat bli en svår konkurrent eftersom han är stark både i ben och i vilja.

Danielle har visat oanad talang på milen och kapat sina tider med minuter. Men distansen hindrade henne att bli ett hot. Jag har dessutom inte märkt något av tävlingsinstinkt när det gäller sport hos Nellan, hon presterar bäst med skallen. Eller om jag får citera tjejen från tonåren ”Fan, jag är ju inte bara intelligent, jag är ju snygg också”.

Som en Joker i leken anmälde sig även Daniel till loppet. Den yngsta i skaran som precis har gjort lumpen. Han har börjat träna de senaste åren och vi hade noll koll på hans förmåga att prestera. Daniel är en kille som är ironisk, cynisk och skämtar om allt. Han sa att han skulle kamma hem hela tävlingen.

På vägen till mina syskon mötte jag Karin, Masse, Nix och Catarina. Vi önskade varandra lycka till och berömde mustascher, blommiga skor och träningsinsatser.

Väl på plats bytte vi alla om till de fina T-shirtarna som Fredrik ordnat. Pappa Putte LK stod det med stora bokstäver på ryggen på de orange tröjorna, med en fin bild på pappa från 80-talet. Lilla Hugo, 3 månader gammal, hade en likadan fin tröja med Farfar Putte tryckt på.

Vi hann bara studsa ner till starten och rätt var det var gick startskottet. Jag hann inte riktigt tänka igenom någon taktik, utan sprang bara iväg. Första kilometern gick långsamt i 5:50-tempo för att det var rätt trångt. Men det var helt okej. Det var stekande hett och inte ett moln syntes på himlen. Jag såg Karin & Co lite längre fram och höll öga på dem för att få upp en bra, jämn fart. Jag lovade mig själv att inte titta bakåt och bli stressad av mina syskon. Vid första vätskekontrollen var alla vatten- och sportdrycksmuggar slut, och funtionärerna fick inte fram ny dricka i samma takt som löparna kom. Jag var snustorr i munnen och solen stekte. Jag blev utan vatten och förbannad. Vid Karlbergskanalen satt Oliver och fotograferade, han ropade ”Lasse ligger 2 minuter före”. Det var både bra och dålig information. BRA för att det innebar att mina syskon låg bakom mig, ingen hade tagit täten när det var grötigt med folk. Dåligt för jag vill ju så klart vinna över alla jag känner J.

Första varvet gick på över 50 minuter, vilket innebar att jag inte skulle ta personbästa. Jag brottade ner den lila Djävulen på axeln och sa ”Nu ska vi kamma hem segern i syskontävlingen! Det är det viktigaste idag”. Catarina stod och hejade precis vid inloppet och ropade ”Du ser stark ut Mia” Jag kände mig inte stark… Vid varvningen i Rålis där man får ta en extrasväng fick jag syn på Freddan, han låg ungefär minuten efter mig. När mina ben kändes tunga var flåset okej, då kändes det som jag sprang för långsamt, när jag ökade lite och började flåsa kändes det okej i benen. Jag fokuserade stundom på benen och försökte flytta fokus till hjärta och andning. I varje uppförsbacke försökte jag öka lite eftersom jag vet att detta är Fredriks styrka. Han skulle inte få vinna på grund av mina backkomplex. Jag är grym i nedförsbackar och sprang på ordentligt. Tyvärr är inte nedförsbackarna alltför många runt Kungsholmen, det känns mer som det hela tiden går uppför. Solen gassade rejält, men andra varvet kändes lite svalare. Jag försökte hålla snabb takt i solen för att kunna återhämta mig i skuggan. Hela tiden ”hörde” jag Fredriks steg bakom mig och tänkte att vilken sekund som helst springer han förbi mig. Jag vägrade att se mig över axeln. Efter 12 kilometer kändes det tungt, för att 500 meter senare kännas superlätt igen. Jag lade kilometer efter kilometer bakom mig och ignorerade min skrikande stortå. När jag kom förbi Stadshuset var det bara att öka takten. Om Fredrik hade krafter kvar skulle han ge järnet nu. Jag ville inte ge honom möjligheten. Jag ökade lite till. Jag ville krokna, jag ville inte ta ett steg till, men benen gick av sig självt. Bara lite kvar. Heja, heja…. Lite till. En kilometer kvar – den hemska extrasvängen i Rålis. Jag fick syn på min familj med Oliver, pappa, Cia, svägerskor, syskonbarn och andra vänner. Jag började vifta med armarna och fick jordens hejarrop och klapp!

Jag kom i mål på tiden 1:50:52 (officiell tid, glömde ju stänga av min Garmin…) som segrare i Syskonfajten! Strax efter kom Freddan. Vi liknade bort till vårt Taikonläger där grillen med hamburgare väntade. Sparkade snabbt av mig skorna för att lufta mina blå, blåsiga fötter. Vi hejade fram de som kom springandes efter oss och höll ögonen öppna för orange tröjor. Efter ett tag kom Henrik lunkandes, lilla Jonathan fick sitta på hans axlar över mållinjen. Några minuter senare kom en lycklig Danielle i mål med följande annonsering ”Jaha, nu var det här gjort, nu behöver jag aldrig mer springa igen”. Slöseri på en framtida talang enligt mig.

Dagens höjdpunkt var ändå när Jokern Daniel kom springande med kramp i benet. Vi tjoade och hojtade, han ökade takten och drog högerbenet efter sig, som vanligt bjöd han på underhållning av högsta kvalitet. Det var strax efter honom de hade dragit linjen för att hålla sig inom maxtiden.

Officiellt resultat för Pappa Putte LK:
Mia: 1:50:52
Fredrik: 1:52:03
Henrik: 2:04:51
Nellan: 2:12:06
Daniel: 2:22:58

torsdag 8 maj 2008

5-0 till Mia

Vågade mig inte på 15 km med fartökning. Men tog en tur runt Kungsholmen för att inte missa allt för många kilometer. Tempoökningens rekommendation enligt Szalkai var 8 km på 40-42 minuter. Jag körde mina första 8 km på 41:52 så hade jag liksom det avklarat. Hann springa om 2 tjejer under tiden. Tog ytterligare 1,5 kilometer i raskt tempo för att förbättra statistiken och sprang om ytterligare 3 löpare.

Orsaken till mina onda ben.





Observera den extra tyngden jag använder (läs Garmin 305) på handleden :-) Tung pjäs det där. Ser nästan ut som jag fuskar med knät i marken men det har jag inget minne av...

Totalt: 9,6 km
Tid: 49:41
Snitt: 5:10 (2 av kilometrarna gick på 4:49!)
Puls: 155 (max 169)
Sprang om: 5 (PB!)
Blev omsprungen av: 0

Nu är det vila som gäller fram till Kungsholmen halvmaraton.

Hur kan du ha träningsvärk?

...Du som tränar så mycket!

Sant. Hur kan det gå till? Jag borde inte få träningsvärk. Jag borde dessutom vara hårdhudad efter all löpning och inte få de illröda skavsåren efter tränings BH'n, men det får jag. Jag har dessutom världens problem att bli av med blåsan på vänster pektå. Den är inte ivägen och gör inte ont. Men DEN ÄR DÄR. Blånageln på stortån ömmar också. Det kan jag leva med. Ont i fötterna som jag tvingar ner i pumps och löpardojjor. Det är en smärta jag kan ta, den hämmar mig inte.

Men mina ben!!! Hur mycket jag än tränar får jag grym träningsvärk av utfallssteg. Att köra BodyPump dagen efter var väl sisådär smart. Nu har jag en stenhård rumpa, alldeles för korta muskler på insida lår och ont i både fram och baksida lår. Jag kan inte sätta mig ner utan att stöna. Att stretcha är outhärdligt, allt känns för kort och stramar. Jag går som en tupp eller en äggsjuk höna, inte kvinnligt gung på höfterna, mer strutsigt bakåtsvusch. Som en salsadansös med de högklackade skorna bakofram. Det ser ut som jag tar ett steg fram och två tillbaks. Hur ska jag greja dagens 15 km med tempoökning?

Tanken var ju dessutom att spöa skiten ur mina syskon på lördag på Kungsholmen Halvmaraton, hur grejar jag det med två stockar till ben? Syskonens "Vila-sig-iform" inställning känns såååå lockande.

Vilken tur att jag står på ett event hela dagen! Jag är snäll mot fötterna och har i alla fall låga skor på mig.

*********tillägg*************
Klarade 11,3 km igår trots stockar till ben på timmen, vilket ger en snittid på 5:19/km. Medelpuls 151. Hade jag kommit ner till 147 om jag kört 5:25-tempo? Frågan riktas till Masse och Nix. Jag saknar den magiska formeln.

onsdag 7 maj 2008

Björken blommar för fullt...

...och i min skalle såddes ett litet, litet frö igår.

Jag gillar snabba beslut, jag vill se resultat fort. Om jag inte kan det så måste jag lägga upp ett projekt med små delmål. Alltså kommer inte det här fröet att få samma tid på sig att gro, rota sig och växa sig stark i sin egen takt, såsom en björk.

Jag måste nog hjälpa till på traven.

Fröet heter Berlin Maraton. Jag råkar av en händelse befinna mig i den nämnda staden vid den nämnda tidpunkten för loppet. Jag råkar ha med mig hela min mans släkt (potentiell hejarklack?) och jag råkar för tillfället (idag) ha 107 mil i benen (sedan december). Och min löparklubb IF Linnéa ska givetvis dit och springa maraton, så som en löparklubb ska.



Dilemma…

Vad som talar FÖR att jag skulle anmäla mig:
* Jag behöver inte fokusera på personbästa på Sthlm Marathon.
* Jag har bra grundträning och behöver bara bibehålla och vidareutveckla.
* Jag kommer att vara i grym form i september.
* Det är superkul att springa.
* Jag är stolt/glad/lycklig att få vara en del av IF Linnéa.
* Jag vet inte om jag skulle stå ut med att vara publik och inte få springa.

Vad som talar EMOT att jag anmäler mig
* Ett maraton om året kanske räcker…?
* Den sociala biten blir nog lidande: make, barn och vänner.
* Jag kommer inte att kunna dricka kopiösa mängder goda drinkar i sommar.
* Jag kanske blir en löparnörd på riktigt, inte bara en Wannabee (eller ska detta vara på FÖR-sidan?)

Ska jag rycka upp fröet, eller låta det torka ut? Vattna det? Eller helt enkelt gödsla på och se fram emot skörden? Vad ska jag göra?

tisdag 6 maj 2008

Somliga har vårkänslor...

...själv har jag lårkänslor.

Idag blev det lyxträning - vi fick välja mellan backintervaller och springa Söder Runt med IF Linnéa. Gruppen delade sig, jag och Karin valde backintervaller och Nellan valde Söder runt (hon landade på 53 minuter, det osar gott för KR på lördag! Grattis syrran för superdupertid).

Jag joggade lite långsamt till träningen för att få lite extra kilometer i benen och försöka bli av med lite av stelheten från gårdagens knådning av rumpa och höft hos naprapaten. Allt kändes toppen och uppvärmningen med IF Linnéa gick förmodligen på tok för fort. Fast det blir lätt så, när jag och Karin ska prata samtidigt och blir exalterade på väder, härliga löpsteg och andra bryderier.

Backintervallerna tog Coach Allan hand om, idag fick vi lida för att han var missnöjd med sin insats på Boston maraton som han "bara" sprang på 3:13:någonting. Alltså "straffades" vi med 10 backintervaller. Okej, Allan körde 12 stycken. Efter det fick vi en liten bonus. Utfallsteg i uppförsbacke. Här gäller det att bli stark, inte vara snygg.

Jag klarade mina 10 backintervaller (a 130 m) på följande tider 0:40/41/42/41/40/41/40/41/40/38. Känner mig nöjd. Vi lyckades hålla nedvarvsjoggen långsammare än uppvärmningen.

Nu dunkar det ordentligt i Brolin-låren. Ska bli kul att kliva upp och köra BodyPump med Lilla Duktig imorgon bitti. Jag kommer förmodligen falla ihop och ligga som en lea-lös trasa när vi kör benböj. Jag har ju i och för sig lovat att Lilla Duktig ska få ha mer vikter än jag på just benlåten, bara jag får vinna ord-duellen.

måndag 5 maj 2008

Upp-och-nervända-veckan...

Förra veckan var allting tvärtom. Szalkai hade slängt om veckan och lagt ett kort långpass på torsdagen och intervaller på söndagen. Torsdagspasset skulle innehålla en fartökning efter 70 minuter, tempot skulle hållas i 2 km. Själv gjorde jag tvärtemot, jag höll högt tempo hela turen utom just 2 km.

Sen kom semesterdagen som inte blev någon semesterdag, som skulle innehålla en mils löpning som inte heller blev av. Men det blev en eftermiddag på Moderna Muséet.

Intervaller på Kristinebergs IP blev intervaller på Stadion, från grenplockarbana till vacker anläggning, lite tvärsom.

Nä, nu får det bli ordning på torpet – den här veckan blir som följer:

Måndag: Naprapat och vila
Tisdag: Backintervaller(?) med IF Linnéa
Onsdag: BodyPump och 10 km kvällsjogg
Torsdag: 15 km – varav 8 km tempolöpning
Fredag: Vila
Lördag: Kungsholmen Runt halvmaraton med mina syskon
Söndag: Lätt jogg om jag orkar, annars vila

Snälla, goda löparguden – håll alla förkylda människor ifrån mig och låt mig vara frisk och stark fram till maran.

Nu börjar nervositeten komma inför Stockholm Maraton. Har jag tajmat formen fel? Ligger jag en månad efter? Kommer jag att drabbas av mental nollställning på maran och springa för långsamt? Tänk om jag inte kan fokusera och hålla bra tempo? Tänk om jag tränat förgäves? Kan jag behålla formen till Berlin i september? Tänk om jag får tokryck och börjar gå på händer istället...tänk om.

söndag 4 maj 2008

Tusingar på Stadion!

Idag fick Stockholm Stadion besök av tre läckra, snabba brudar. Solens strålar prydde den gröna gräsmattan, löparbanorna var vackert tegelfärgade. Stadion är mäktig, den är stor och banorna såg så mycket längre ut än Kristinebergs löparbanor.

Krillan ja. Nu tar vi historien från början. Jag och Karin skulle möta Catarina vid Kristinebergs IP för att köra intervaller. Vi startade vi Stadshuset för en uppvärmningstur och kom fram till idrottsplatsen som var laddad för…nej, inte intervaller utan fotboll – med inträde på 50kr dessutom. ”Vad gör vi nu?”. Jag ringde en säker källa (Alex) för uppdatering om Stadion hade fotbollsmatch, så var inte fallet. Vi hoppade in i Catarinas bil och cruisade genom stan. Väl framme vid Stadion möttes vi välkomnande med öppen grind och tomt på folk.

Det är en viss känsla att komma in på Stockholm Stadion. Här springer eliten. Det osar riktigt friidrottsarrangemang och svaga, diffusa silhuetter av funktionärer med plasbackar kan nästan frammanas av ren tankekraft. Jag kände mig invald i gänget. Som en av dem. Enda skillnaden skulle kanske vara att jag promenerade in med ett fånigt leende från öra till öra utan att kunna vara allvarlig. Så har jag inte sett eliten, de är mer fokuserade.

Vi började i alla fall med två varvs uppvärmning, sedan skulle Snabba Karin och Catarina springa 6*800. Jag gav mig på mina tusingar. Jag gav mig dessutom tusan på att göra det bra. I vanliga fall kör jag på uppmätt sträcka på Järvafältet, med lite uppförsbacke där tusingarna ligger på 4:22-4:26.

Med hejarrop och mentalt stöd från mina medlöperskor, och min egen härliga vilja blev det fyra tusingar med följande tider: 4:04 ( :11, :15, :14). Den totala löpmängden blev 12 km på en tid av 58:53. Medelpuls 158 (max 177). Behöver jag nämna att jag är nöjd? Jag är salig! Det är Runners High!

Jag har fortfarande svårt att sluta le! Härligt jobbat brudar – idag gungade Stadion, och det var banne mig inte sista gången!

lördag 3 maj 2008

Två klämdagar

Igår var det klämdag och jag skulle egentligen vara ledig. Men jobbet gnagde i drömmarna så jag åkte till kontret och jobbade några timmar. Eftermiddagen spenderade jag på Moderna Muséet med Cia, med efterföljande sen lunch. Den mil jag skjutit fram till fredagen sprangs alltså inte. Jag ägnade mig åt annat.

Idag blir det en Kläm-in-allt-på-en-gång-dag! Jag har precis sprungit en mil på 52:52. Frågade om maken ville följa med men han avböjde (ville äta frukost). På något sätt måste jag ha inspirerat honom för jag mötte honom vid Karlbergskanalen iförd joggingbyxor och löpardojjor i motsatt riktning för en stund sedan när jag var nästan hemma. Med kliv likt en skenande älg kutade han emot mig. Kanske var det bara en promenad och han fick tokryck när han såg mig komma kutande fokuserad på Lenny Kravitz? Tänk den som hade såna långa, smäckra löparben... Nu väntar dusch och frukost. Sen bär det av till gymmet för att träffa Lilla Duktig och träna Core och BodyJam.

Eftermiddagen bjuder på Meze-kok i mitt kök tillsammans med svägerskan Mia-kopia och Disco-Amina. Hela kylen och min köksbänk är fylld av härliga råvaror som ska bli smakrika rätter, guckor och blandningar. Dessa ska med våra familjer avnjutas i Rålambshovsparken. En riktigt härlig Gör-allt-på-en-gån-dag. Med kläm i.

torsdag 1 maj 2008

20 kilometer på 1:43.

Jag kan knappt tro att det är sant. Jag tittar på min Garmin, dubbelkollar i träningsprogrammet och den inladdade rundan. Tittar ut, ser mig i spegeln. Tillbaka till träningsresultatet.

Fokus i dag var att inte hamna i min Comfort Zone och springa i 5:25-tempo. Jag började med att springa ner mot Stadshuset och vidare längs Karlbergskanalen. De första 3 kilometrarna gick på 4:49, 5:06, 4:59. Benen kändes lite sega, men det kan nog bero på tempot snarare än den lilla träningsvärken jag dragit på mig från gårdagens morgonpump. Jag brukar ta slut rätt fort när jag öppnar snabbt, så jag saktade ner på tempot lite. I alla fall trodde jag det.

Likt en blixt, iklädd kyckling-gul tröja, sprang jag sicksack mellan turister, cyklister och hederligt promenadfolk. Jag kände mig stark. När jag sprungit ca 6 kilometer och var dryga minuten snabbare än vanligt satte jag in autopiloten. Jag lovade mig själv där och då. Pressa, pressa, pressa...Mia, du dör inte...pressa. Jag hittade balans mellan andning, seghet i benen och rytmen till musiken. Vid Västerbron tog jag tillfällig semester och lät kropp och knopp njuta av ett långsamt steg upp över bron, där det gick i 'rasande fart' i tisdags. Svängde av mot Tantolunden för att springa Söder runt.

Här var fokusen total, inte tappa fart och hamna i lunk. Undvik att sakta ner på grund av alla gående.

Kilometer efter kilometer behöll jag fokus. När jag sprungit 15 kilometer började jag känna mig lätt illamående. Det är ju denna känsla jag strävat efter! Att veta att jag pressar mig. När jag kommit genom Gamla Stan, upp mot Stadshuset visade min Garmin 17,5 kilometer. Jag fortsatte längs Norr Mälarstrand en kilometer och vände tillbaka. Jag var tvungen att springa uppe vid trottoaren vid husen i stället för nere vid vattnet för att inte springa på Vårgående hundägare och barnvagnsmarodörer.

När 20 kilometer pep till i klockan stannade jag. Klockan viadade 1:43. Jag var helt slut i benen och trött i huvudet. Orkade inte ens göra en snabb överslagsräkning och kolla snittiden. Orkade inte ens knappa fram det på klockan utan tänkte att det får bli en liten överraskning i datorn.

Här sitter jag alltså nu och njuter av 20 kilometer avverkade i 5:08-tempo. Medelpulsen låg på 161 (max 171). Jag känner mig grymt nöjd för att jag kunde hålla sånt fokus (trots två långsamma kilometer mitt i, varav den ena över Västerbron).

När jag blir stor ska jag lära mig att få fina kartbilder över löprundan. Det går säkert med min Garmin. Förresten efterlyser jag en Garminutbildning, vill lära mig allat...har hintat på annan blogg. Någon som känner sig manad?