Ny vecka - härlig planering!

Det är jag, almanackan och arbetet som ska komma överens. Och familjen förståss.

Veckoplanering:
Måndag: Vila mina ömma muskler och storstäda hemma

Tisdag: TSM: Fartlek 6 km kuperat

Onsdag: BodyPump med LillaDuktig och Lunchlöpning med kollegorna 10 km? Representationsmiddag på jobbet.

Torsdag: IF Linnéa Backträning

Fredag: BodyPump el BodyJam?

Lördag: Vila och ladda

Söndag: Ultralopp Hornstull-Järna 52 km med Ultraschmultra och gänget. Inklusive maken.

Det är väl en bra start på juli?

Död.

Jag kommer inte kunnar röra mig på två dagar.

Jag lurade med mig maken på BodyPump, men först lurade han med mig på boxning. Jag kan knappt lyfta armarna och har extremt synbara axelmuskler nu.

120 minuter tung träning.

Mina fingrar klarar inte att skriva mer just nu...

Anar jag en doft av bacon?

Det brände i alla fall ordentligt i skinkorna på Västerbron!

Lördag blev långpassens och obalansens dag. Vaknade upp i Bromma med två barn varav en med hög feber. Jag var skittrött för jag hade vaknat var 20:e minut för att kolla så att barnen jag passade var ok hela natten. Vilket de förståss var. De vaknade inte en enda gång och sov länge.

Jag var seg och obalanserad när jag mötte Karin vid Stadshuset för ett långpass. Fingrarna var redan svullna men jag var törstig ändå - trots att jag säkert druckit 1,5 liter vatten under förmiddagen. I mitt inre tänkte jag att jag inte klarar mer än 7 kilometer idag. Tanken var att vi skulle ta Kungsholmen Runt + Söder Runt via Årstaviken, och jag funderade innan turen att hoppa av efter Kungsholmsvarvet. Benen kändes som om de var 10 cm kortare än vanligt och mer Brolinlårsliknande än någonsin. Alltså långtifrån löparben.

Det var tungt och segt. Molnen hängde tunga rätt ovanför huvudet, nästan nåbara. När vi kom bort förbi Fredhäll på väg mot Västerbron kändes det rätt okej. Mentalt ville jag hem, kroppsligt var jag fortfarande seg, men viljan ville så gärna ha ett långpass idag. Jag skrattade den mentala biten i fejjan och följde snällt med Karin över bron. Vi sprang förbi Street och hade hetska diskussioner om vilken sida av bron vi skulle springa på - höger eller vänster. Problemet var bara att vi inte pratade om samma bro. Efter att ha kommit överens om bro (Årstabron), kom vi över på Årstasidan och jag var totalt slut. Det kändes som att springa i sirap och jag ville bara lägga mig i ett dike och dö. Viljan ville fortfarande leverera mer än ett halvmara idag. Kroppen ville hem, hjärnan (djävulen) ropade "sluta kuta, börja gå, sluta kuta, börja gå!"

Karin var oförskämt pigg och jag kopplade bort skallen. Den enda delen av huvudet jag använde idag var pannbenet, det skulle härdas. Gång på gång körde jag pannan i väggen för att få pansarplåt. Jag hittade aldrig löprytmen där steg, hjärta och lungor harmoniserar. Min själ var lugn och harmonisk och glädjen fanns därinne. Men organen ville inte hänga med.

När vi sprang längs Stadsgårdskajen gav Karin mig möjligheten att kliva av. Helvete heller. Viljan, pannbenet och själen tänkte inte ge upp. Vi tog Söder Mälarstrand och mina sätesmuskler började strama. Framme vid Västerbron satte Karin iväg i en brointervall som liknade målgångsspurt, jag brände skinka. Det brann och ilade, men jag skulle banne mig inte gå. Jag lät benen pinna på och kände mig så grym när jag äntligen kom upp på toppen.

Snart framme, snart framme, snart framme. Två kilometer kvar och ett sjudundrande avslut vid Stadshuset. 25,01 kilometer på Garmin. Tunga ben, tungt huvud, ett starkare pannben, en oövervinnlig vilja och en skön själ. Tack Karin för din support - jag är superglad att jag orkade genomföra detta!

Totalt: 25,01

Tid: 2:19:05

Snitt: 5:33 /km

Medelpuls: 151 (max 164)

Det här var ett av de bästa och jävligaste passen jag någonsin kört. Jag slängde i mig en morotsjuice, klämde i mig två apelsiner och 1½ liter Loka vid köksbordet. Jag orkade inte resa mig på 40 minuter så maken stekte upp två ägg åt mig för att jag skulle få lite salt. Jag kämpade med att få balans i kroppen ända fram till 22-tiden på kvällen. Grillade kycklingspett på kalas gjorde susen, likaså rosévinet, baguetten, brie-osten och jordgubbarna utanför Zinken, till tonerna av Thåström och Kent. Nu har jag sovit 9,5 timmar och är människa igen.

Skönt att ha långpasset avklarat en lördag! Nu har jag hela söndagen att träna vad jag vill! BodyPump, BodyJam och boxning står på önskelistan.

Det känns precis som att födas!

Orden kommer från Stephan när han kränger på sig IF Linnéa-tröjan med smal halslinning.

Då kan jag säga att stegintervaller känns precis som att föda. Jag förlikar då själva intervallerna med värkar - de är lite jobbiga medan de håller på, men efteråt glömmer jag bort att det någonsin kändes.

Men nu tar vi det från början. Torsdag är ju den nya träningsdagen för IF Linnéa och dagen till ära hade jag lovat att visa en ny deltagare - Funrun- vägen till Klubblokalen. Hon stod tillsammans med Ultra-Fredrika vid entrén och väntade. Idag blev vi ett tiotal löpare, Helena var lite frånvarande och pillade på sin sprillans nya Garmin 405 (och jag känner så väl igen känslan av maktlöshet av att inte förstå sig på hela klockan och tekniken på en gång!).

Coach Allan kunde inte stanna och piska oss idag, och lämnade över det stora ansvaret att låsa klubblokalen till mig. En ära, eller en morot? För nu kan jag ju inte banga nästa veckas träning. Trots att jag är gift med en man i låsbranschen tog genomgången av Hur Man Låser Dörren lite för lång tid för de övriga så jag fick värma upp själv. Det var den segaste uppvärmingen ever! Pust, suck och stön. I vanliga fall trippar jag på busenkelt med snabba Karin och jiddrar hela tiden, men nu var jag helt själv och det kändes såååå tungt. Det var alltså coachlöst idag. Nisse hade Något Mycket Viktigt På Jobbet och kom inte idag heller. Hans träningsupplägg består i ett kvalitetspass i veckan och ett långpass på helgen. Passen avslutas med pizza. Han kanske redan hade kört veckans pass...?

Jag var inte lika rapp i intervallerna som förra veckan. Jag vet fem möjliga anledningar till detta:

1. Hade ingen snabb-Karin att ta rygg på (hare)

2. Svårt att springa fort i takt till Säckpipeblåsare

3. Ansvaret och den fysiska nyckeln till lokalen var för tungt

4. Jag var för lat och hade behövt Allans "Vad fan håller du på med!!?"

5. Det kom konstant fotbollar flygandes över löparbanan, trots att jag försökte slänga onda ögat mot ungdomarna.

Eller så var det helt enkelt inte en av mina toppdagar - men det innebär ju bara att jag MÅSTE GE JÄRNET NÄSTA GÅNG det är stegintervaller. Dock hoppas jag på backlöpning nästa vecka då det står snabbdistans på TSM-schemat. Så här blev i alla fall dagens tappra försök till spykänsla, som aldrig infann sig:

Om ni inte kan se tiderna så gör det inget, de är sämre än förra veckan. Men det är en engångsföreteelse. Jag lovar. Karin - jag dedikerar inte någon usel intervall till dig - däremot får du den underbara känslan av positiv gemenskap som IF Linnéa-träningarna ger - varsågod, det kan du behöva när du kör tusingar imorgon!

Bäst som vi sitter och stretchar anar vi en från Magda Gad utsänd spion. En ung, muskulös kille ligger nämligen och gör armhävningar med klapp. Det var inte direkt muikaliska eller underhållande klappar så jag blev inte så imponerad. Imponerad blev jag däremot av IF Linnéas Jessica och henns kompis Friskis-instruktören som skall spring Xtreme i Ursvik imorgon. En överjävlig backbana - men tjejerna ska ju springa Lidingöloppet så den träningen kommer nog väl till pass!

Det var allt för nu. Imorgon blir den enda träningen att öva på tålamod. Jag ska vara barnvakt - and I love it!

Värsta plankan!

eller sämsta?

Jag har en bild av mig själv hur jag ser ut när jag kör plankan. För er polare som läser min blogg och inte vet vad jag snackar om, så är det statisk träning för mage och rygg. Övningen förekommer titt som tätt i Core- och BodyPumpprogram. Den är jobbig och kräver teknik (eller Lilla Duktig’s spinningskor).

Åter till bilden: Jag ser mig själv som spänd, rak och fast. Jag ser så där hurtigt glad ut med rosor på kinderna och ett jävlar anamma strålandes från ögonen. Kroppen är vältränad och slimmad och utstrålar styrka. Ungefär så här:

Nu visade sig verkligheten vara något annat… i spegeln mötte mig följande bild:
Ett knallrött fejs med ofixade gymbryn, ett darrande axelparti (när tröttheten slår in), relativt raka, fasta ben (man ser inte ridbyxelåren från sidan…). En hängrumpa som visade sig vara bra balans åt bägge håll samt en hängmage, som hur mycket jag än försöker hålla in den, så hänger den likt ett buksvin ner mot golvet. Jag såg bilden av den sportigt fräscha tjejen droppa ner i en pöl tillsammans med svetten från min panna.

Jag blev hårt övervakad av min man som inte trodde att jag skulle klara en minut ens. Han såg till att jag var rak och inte fuskade. Men jag grejade faktiskt 2:45 och det precis efter ett kort snabbpass på 6 km och ett BodyPumppass i morse. Inga ursäkter, men det finns förbättringspotential!

Jag siktar nu på att köra plankan ett par gånger i veckan och förbättra min tid. Ett delmål är att klara hälften så länge som Magda hon klarar 8 minuter– även om jag tror att jag aldrig har varit stilla så länge i hela mitt vakna liv…

Kvällens löpning:
Längd: 6 km
Tid: 29:51
Snitt: 4:58 / km
Medelpuls: 159 (171)

Skumpa och pumpa!

En härlig balans av roligheter. Precis som jag vill ha det!

Igår firade vi en stor affär på jobbet, champagnen flödade till eftermiddagsfikat och den sista delen på dagens Workshop blev kreativ och sluddrig.

Vi fortsatte firandet på Restaurang Kungsholmens Ponton med vin och god mat. Lullade hemåt i den svala försommarnatten och sa till mig själv, skumpa idag - pumpa imorgon - skumpa idag - pumpa imorgon.

När klockan ringde 5:55 imorse hörde jag låten "Get down - get up" det var mitt huvud som sa åt mig att ligga kvar i sängen, men min kropp sa Gå upp. Låten är dessutom fröemål får bröstmuskelträning på BodyPumpen. Get Up vann.

Jag tog mig till WorldClass på Kungsholmen och satte igång med BodyPump 06:45. Det var rätt mycket folk men jag var där tidigt och fick spegelplats (viktig....).

Dagens vikter i kg per sida:

Uppvärming: 3,5

Ben: 10

Rygg: 6

Bröst: 5 (armhävningar på tå)

Triceps: 5

Biceps: 4,5 + dips (me like!)

Utfall: kroppsvikt

Axlar: 2,5 / stång 3,3 (armhävningar på tå)

Mage: crunch och sidoplanka

Vår härliga instruktör bjöd oss sedan på frukost. Vi pratade lite om olika träningar och jag berättade om min och LillaDuktigs initiativ innan semestern - Training Camp v.28 med 3 pass om dagen. Då utbrast hon, LillaDuktig är alltid så glad - när ni kommer hit så sprider ni sådan glädje. Jag valde att suga åt mig lite, men hon har rätt - LillaDuktig är en glädjespridare, vilket påverkar mig enormt positivt. Tack vännen!

Idag sitter jag i utbildning hela dagen och lär mig Personlig Effektivitet - riktigt najs! Jag kommer alltså lära mig att bli effektivare och peta in ytterligare roliga saker i livet som: * mer träning * mer tid med familjen * mer tid med vänner :-)

Ikväll blir det snabbdejt med bästisen, sedan tänkte jag springa en snabb sexkilometare, stretch och ÄNTLIGEN KOLLA HUR LÄNGE JAG KAN STÅ I PLANKAN.

Den här nya frisyren...

...får inte träna med TShM ikväll :-(

Den ska bli bjuden på finrestaurang med jobbet istället.

Ha det skoj allihop! Träna lite för mig så tar jag en klunk champagne för er!

(och lovar att lämna väskan hemma...)

Kreativiteten flödar...

...bokstavligt talat!

Jag har alltid ansett mig kreativ. Jag gillar att analyser, hitta nya möjligheter, fixa själv. Jag tror mig klara det mesta. Ibland tror jag lite för mycket. För några år sedan arbetade min brors dåvarande flickvän på Björn Axén. Jag tyckte det var coolt att hon jobbade där. Baksidan var att det var ganska lång väntetid och ganska dyrt. Jag var nybliven mamma, superung och ganska fattig. Men kreativ som jag var tänkte jag att jag grejar nog en liten färgning hemma!

Sagt och gjort. Jag köpte ett paket blonderingsfärg, gick hem och satte igång. Det stod något i stil med "verkningstid 20-35 min". Precis när klegget är i håret ringer två kompisar som bor i en annan stad och är i närheten. Självklart bjuder jag på fika. Och glömmer bort tiden. Trevlig fika blev det i alla fall. Någon timme senare när det började svida rejält i hårbotten tvättade jag ur kemikalierna... och håret var GULT i botten, lite vitt i topparna - och någonstans hade inte hårfärgen räckt så det var råttfärgat. Min man fick sig ett gott skratt och sjöng "Yellow Submarine" för mig. Jag letade överallt efter hårfärgningsmedel som skulle göra mig normal igen, men överallt stod det att blonderat eller permanentat hår skulle vänta minst två veckor. Således hamnade jag på Björn Axén där brorsans flickvän fick ta till experthjälp. Salongens dyraste, bäst utbildade frisör (i alla fall på färg) tillkallades. Länge stod han och tittade på mitt hår, lyfte lite testar och frågade vad jag gjort. "Jag har blonderat mig!" säger jag glatt. "Så kreativt" svarar han.

I vintras tröttnade jag på min likt-en-polsk-hemmafru-utväxt och köpte en mild hårtoning och färgade mig brunröd. Idag skulle jag till min frisör och göra slingor... min hårfärg var nästan tillbaka i normalläge så Inger såg inte mitt eget hemmafärgeri. Hon satte flinkt igång med folieslingor i mitt långa, torra Kristina Lugn-hår. Hon satte mig under en varm huv och gav mig Damernas Värld. Lagom till att jag ska läsa om Mette-Marit och den danske prinsen, så känner jag att det bubblar och fräter. Vatten sipprar ner på framsidan av skyddsförklädet, vilket jag reagerar lite på. Jag kikar in på staniolpaketen och ser att det brusar och kokar, ser hur det har samlats en pöl på golvet av någon sorts vätska som resultat av en kemisk reaktion. Jag liksom ser kreativiteten flöda...ropar på Inger och säger "Jag jäser...!" Jag antar att det är för att Inger en gång i tiden var sjuksköterska som gör att hon handlar så snabbt! I en rörelse har hon fått bort huven och ropar åt mig att sätta mig i tvätten. Jag ser i hennes ögon att hon är rädd. Rädd att hela mitt hår ska vara bortfrätt. Det enda hon säger är "Mia, har du färgat håret själv?" Jag medger lite skamset att visst, det har jag gjort, men det var läääääänge sen. Hon räddar i alla fall det mesta. De 15-20 cm av nedersta topparna av mitt torra Lugn-hår var en kritvit, tuggummiliknande, sönderfrätt gegga. Denna klipptes bort.

Resultatet? Det var bara den nedersta delen som hann "brinna" upp, så nu är jag nyklippt med solblekta slingor och en liten lugg. Och det ser hur genomtänkt ut som helst.

Den nya frisyren gick dessutom jättebra att springa med!

Kungsholmen runt på måndagskvällen:

Sträcka: 9,5 km
Tid: 50:21
Snitt: 5:18
Puls: 160 (max 172)
Sprang om: 2
Blev omsprungen av: 1

...Bara himlen ser på...

Jag gillar Erik Gadd så mycket att jag faktiskt betalat för hans senaste album!

Jag gillar inte att göra saker halvdant. Ska jag träna ska jag göra det ordentligt. Om jag ska festa vill jag gärna göra det ordentligt. Att kombinera dessa två ting är mindre bra. Särskilt när jag aldrig lär mig av mina misstag...vaknar bakis eller har sån träningsvärk så jag inte kommer ur sängen. Det sistnämnda är dock att föredra - för då kan man dricka vin ändå. Är det tvärtom så att jag har cementkeps går det inte direkt att köra grym träning. Okej - spykänslan kan infinna sig - men isånna fall av fel orsak. Och effekten är... inte som jag vill.

Således bokade jag snabbt in en halvmara med Karin på Midsommardagen. BARA FÖR ATT HÅLLA MIG RELATIVT LUGN på midsommarafton. Och jag tror faktiskt att jag blivit vuxen för det funkade! Jag hade en urmysig midsommar med sill, potatis, öl, jordgubbstårta, grillat, potatissallad och vin. Men lagom.

På lördagen födde Karin en massa barn på förmiddagen så vi träffades vid Centralen först klockan 15:50. Tiden är viktig... för 15:49 blev det mörkt, prick 15:50 öppnade sig himlen. Regnet vräkte riktigt ner. Vi blev blöta och kalla på en gång. I fyra kilometer sprang vi med öppen himmel. Inte en kotte såg oss (förutom en och annan turist som sökte skydd under ett och annat tak) - bara himlen såg på.

Vi skrattade oss igenom de första 20 minutrarna och undrade hur knasiga vi egentligen såg ut. Jag antar att det är vädret/val av dag/val av tid som skiljer löparen från lunkaren eller motionären. Regnet drog bort och den blå himlen blottade sig. Vi sprang Stockholm Marathonsträckan men bara ett varv. Det var grymt att kuta med Karin - framförallt för att hon är nyinflyttad i stan och hittar på Djurgården. Jag har inga ursäkter...men jag springer alltid vilse därute. Det gick rätt fort i början, 5:05-5:10-tempo, sedan lugnade vi ner oss och lade oss på 5:20-5:30-tempo. Efter 10 km kändes det superjobbigt. Det var första långpasset för mig sedan maran, och Djurgården är mentalt skittråkigt.

Vi kom ut på Strandvägen, sprang förbi slottet, nu myllrade det av turister - vi fick en och annan förvånande blick slängd på oss. Det var inte många löpare ute (vi såg den engelsktalande 1:30-TSM-tränaren på Djurgården, men sedan ingen). Turister och bakfulla turades om att stå ivägen för oss. Vi saxade och tog oss fram till SöderMälarstrand. Jag kastade en ledsen tanke till min handväska som ligger på botten och saknar mig. Plötsligt hade vi sprungit hela vägen fram till Västerbron. Över Västerbron, genom Rålis, bort mot Stadshuset. Den sista milen kändes som två km. Det var härligt med sällskap och underbart med tanken på att ha sprungit en halvmara dagen efter kvällen före.

Lördag kväll blev det god middag hos oss för Karin och "En gammal Granne" :-) (egentligen en avlägsen kusin från landet!). Mycket rödvin för att balansera de 21,1 kilometrarna i benen. Vi firade att vi kört distansen på 1:54 som är en helt okej träningstid på halvmaran: 5:25/km och en medelpuls på 155 (max 169).

Söndag bjöd på lugn förmiddag och sedan tung Bodypump på eftermiddagen.

Vikter i kg per sida:
Uppvärmning: 3,5
Ben: 8,5
Bröst: 6
Rygg: 6
Triceps: 5
Biceps:4,5
Utfall: kroppsvikt
Axlar: 2,5
Mage: kroppsvikt

Jag låter sista plagget falla... Idag blev det tvätt av gårdagens regnblöta kläder och dagens riktigt svettiga gymkläder. När lönen kommer ska här shoppas mer träningskläder! Eller ett par Asics Trainer...?

That´s the way aha aha

I like it - aha aha!!!

Torsdag och IF Linnéa-träning. Uppvärmning, stegintervaller och spykänsla. Detta i kombinationa av träningskamrater, hyffsat väder och en mycket trevlig coach (inte allt för aggressiv trots sina skador!). Det är ju spykänslan och hård träning jag är ute efter. I alla fall säger min man att jag ska vara spytrött. Och det var jag verkligen efter torsdagens pass.

Torsdagens träning blev alltså uppvärmning 4,5 km sedan 800/600/400/200/400/600/800. Sedan nedjogg 3 varv på banan...(bara för att jag ville ha totalt över 10 km i min löpardagbok, nej jag är ingen kilometernörd!)

Tider och längd (ja, de diffar):

längd tid pace
760m 3:05 4:03
605m 2:28 4:05
401m 1:36 3:59
225 m 0:48 3:33
393m 1:40 4:14
610m 2:32 4:09
809m 3:23 4:11

Jag är sååååå nöjd. Framförallt med min Garmin som berättar vad jag gör...

På något konstigt sätt såg Coach Allan att jag var långsammare på den andra fyrahundringen, så när jag påbörjat den kommande sexhundringen ropade han "Vad sysslar du med!? Öka takten nu!!??

Nu fick jag alltså fart i benen. Bra jobbat Mia, bra jobbat andra Linnéaner - och framförallt - tack Coach Allan för att du finns där och peppar och piskar.

LyckoOnsdag med start 06:45!

Äntligen tillbaka med LillaDuktig på gymmet!

Är hon bäst, eller är hon bäst? Att highfajva med LillaDuktig efter axellåten på morgonpumpen är speciellt. För det lyser liksom ur hennes ögon. Det är ren, skär (läs bubbelgumsrosa) lycka! Att de andra pumparna kollar lite snett och ger oss menande blickar är bara bonus.

Det var en månad sedan jag körde BodyPump, tjänsteresor har kommit emellan. Men nu var det alltså dags för mig att få köra det nya programmet. Jag älskar det. I en brokig kavalkad av gamla 80-talscovers lyfte, bände, böjde och sträckte jag mig i 55 minuter. De älskade dipsen var tillbaka på triceps och jag körde alla armhävningar på tå (förutom 2 långsamma…).

Vikt i kg på stången per sida:
Uppvärmning: 3,5
Ben: 7,5
Bröst: 5
Rygg: 6
Triceps: 5
Biceps: 3,5
Utfall: kroppsvikt
Axlar: 3 lösa vikter, 3,5 på stång
Mage: sidoplanka

BodyPump är helt fantastiskt skoj, jag har verkligen saknat det, nu blir det minst två gånger i veckan och kör följande tillägg denna vecka: BP på söndag. Men först ska jag kolla hur länge jag kan stå i plankan.

TSM-tisdag

Jaha. Då har jag klarat av mitt första TSM-pass.

Kom förväntansfull till Östermalms IP och mötte genast Karin och Nix, som satt och tog emot alla löpare.

Jag kutade in och lämnade av väskan och anslöt mig till dem. Blev introducerad för Felicitas som jag inte träffat förut och träffade Johan, Helena, Nike och Fredrika. Snabba Rebecca dök också upp. Världens starkaste urkvinna Catti och jag gaddade ihop oss och ställde oss förväntansfullt på planen för att få order om vad vi skulle göra.

Wow – så mycket folk det kom. Det kändes lite pirrigt för jag hade ju noll koll på vad som väntade.

Vi blev i alla fall indelade i grupper, jag och Catti valde 1:45-gruppen. Fast det hade varit grymt kul om vi hade spatserat bort till 1:15-gruppen när de ropades upp, där anslöt sig nämligen endast ett fåtal gängliga karlar, och det hade varit kul att få se folks miner.

Vi började uppvärmningen som blev lite i kortaste laget. Sedan ansåg ledarna att vi var för många och splittade oss i två grupper. När jag tränar med IF Linnéa är vi lite färre, så där är det lättare att koncentrera sig på uppgiften och se till att vilan inte blir för lång. Eller pulsen för låg.

Här var vi väl i alla fall en 30-40 personer som skulle upp för den snällt lutande backen. Vi startade med lite löpskolning och rörlighet, sedan satte vi av i backintervaller Jag koncentrerade mig på tekniken. För att göra detta ”måste” jag se min skuggbild, det var inte det lättaste i trängseln upp för backen, så jag valde medvetet en lucka där jag kunde ”spegla” mig. Backen var ca 310 m lång och vi körde på tid, det vill säga – samtliga upplöp på 75 sekunder. Vi körde bara 5 backar så det blev en lugn TSM-start. Helt okej. Inte tungt, inte jobbigt, ingen spykänsla.

När vi kutade tillbaka till ÖIP visade Garmin på 8,4 km. Jag ville ta ett extravarv för att få lite mer kilometer i benen, men kloka Catti avrådde mig. Tack för det. Smart att starta mjukt. Jag har ju trots allt tränat väsentligt mindre de senaste två veckorna.

Visst ja – det blev mycket snack i gruppen om träningströjorna vi fick. PUMA i tegelröd/orange. De flesta tyckte de var fula, jag gillade dem – framförallt för att jag själv aldrig skulle köpa den och att jag nu har en på köpet. Liksom.

Totalt: 8,4 km
Tid: 44:07
Snitt: 5:15 (inklusive backe upp och långsam jogg ner)
Snittpuls: 148 (max 172)
Sprang om/Blev omsprungen av: Räknar inte i gruppträning

Stålnacke

Jag hade en tjej i min klass som hette det i efternamn. Coolt.

Nu har jag inte stålnacke utan stel nacke. Som tur är hann jag bli ordentligt knådad och nålbeprydd hos naprapaten, trots att jag var 30 minuter sen. Tydligen ville hela Stockholm ha bilköer igår. I fortsättningen är tunnelbanan min bästa vän. Idag stramar det i vänster axel upp mot huvudet. Jag tror på eget helande med hjälp av mycket vatten och kanske en Alvedon en timme för träning. För träning ska det bli.

Jag är så rastlös så jag håller på att spricka. Jag har inte rört på mig sedan backträningen i lördags, tänkte köra BP igår men det fanns inget lunchpass i närheten. Så var det med det.

Någon säger att det bara är 15 veckor kvar till Berlin marathon. På ett sätt känns det skönt att veta att vi har 15 veckor sommar. Sommar med sol, vin, lugnt på jobbet varvat med ledighet och massor av träning.

Men 15 veckor låter plötsligt väldigt kort. Jag ska förbättra min marathontid med 25 minuter på denna ynka tid. Hjääääääälp.

Maken rekommenderar följande upplägg: Ta ut dig ordentligt och spring tills du får spykänslor. Då blir du nog snabbare och tåligare, gör detta flera gånger i veckan.

För att undvika skador menar proffsen att man inte ska öka veckomängden med mer än 10%. Då ligger jag lite risigt till efter maran. Det känns som jag bara druckit champagne, ätit kladdkaka, onyttig mat och massor av godis. Jag har inte samlat ihop särskilt många kilometer i löpning, bara promenader och det räknas inte. Någon dans har jag väl också hunnit klämma till med. Men ingen styrketräning.

I söndags körde jag i alla fall en Magda, jag gjorde grillade en kyckling i ugnen, fixade rotgrönsaker, svart quinoa och köpte hem en hel del nyttigheter i form av frukt, bär, lax, grönsaker, linser och allt annat barn-och-tonårs-ovänligt. Det finns mat för flera dagar, bra löparmat. Vacker mat. Mat som jag gillar. Mat som jag kanske skulle sätta igång att äta också.

Vad väntar jag på? Träningsglädjen kanske. Veckan ser förmodligen ut som följer:

Måndag: Naprapat
Tisdag: Tokträning med TSM
Onsdag: BodyPump
Torsdag: Tokträning med IF Linnéa
Fredag: Dans runt midsommarstången
Lördag: Halvmara med Karin i snacktempo...
Söndag: Vila

Patrik E - antar du utmaningen?

Jag tänker springa Stockholm halvmarathon den 6 september på sub 1:45.

Jag har varit lite dålig på att dela med mig av min statistik, framförallt mina kilometertider. På nåt underligt sätt började jag tjejtramsa på bloggen, här kommer i alla fall lite fakta från mina turer efter maraton:

Första turen var med min chef 2 dgr efter maran i skönt ta-igen-sig-tempo...

Första. 5,1 km. Totalt 30 min. Snitt 5:53/km
Andra. 9,46 km. Totalt 50:47. Snitt 5:22/km (medelpuls 157)
Tredje. 6,13 km. Totalt 31:15. Snitt 5:06/km (sista kilometern på 4:29!)
Dagens. 11,6 km inkl backintervaller. Totalt 1:01:15. Snitt 5:17/km (medelpuls 157)

Idag var vi grymt duktiga jag och Karin. Efter vin och bubbel igår lovade vi varandra backintervaller i Tanto klockan 12. Benen var oförskämt pigga och tog mig till backen i 5:08-tempo. Sedan forcerade vi 130-metersbacken 6 gånger (36, 39,37,38,39). Nedjoggen tillsammans gick runt 5-minuterstempo, men jag har lagt in ned-för-backen-lunken i nedvarvstiden och fick ett snitt på 5:27. När vi kom till Centralen slog det oss att det bara var 2 veckor sedan vi passerade där på Stockholm Maraton. Vilken härlig maskin kroppen är som återhämtar sig och känner sig så pigg så snabbt efteråt.

Imorgon väntar föreläsning med TShM. Jag hinner inte vara med på träningen efteråt för vi ska på dop - men nästa vecka blir det tisdagsTShM och torsdagsIFLinnéa. Veckan kan dessutom inledas med måndagsträning med Lilla Duktig!

*****Kort rapport från i går kväll*****

Hemma hos mig bjöds det på födelsedagsfika, och både släkt och vänner dök upp under kvällen. Alla paket hade löpanknytning - spabehandlingen för vilodagen, rödvin för välmåendets och blodets skull, presentkort på löplabbet, löparstrumpor, böcker för den mentala delen, godis för återhämtning... de flesta kort och paket hade dessutom skotema.... wonder why!

Av Linnéa fick jag en fin teckning av mig själv föreställandes en prinsessa med en ballong som det stod 38 på - jättefin! Av hennes lillbror Jonathan (4 år) fick jag också en teckning (föreställandes mig själv?). Jonathan deklarerade högt och tydligt "Det är en ko... som gör så man dricker!" Min man öppnade en öl, lade armen om mina axlar, log, tittade på mig och sa -Ja, det är det.

Saken är biff!

Klart det blir ett training camp i Portugal!

Det var ju inte så svårt att bestämma sig. Egentligen har ju det varit en önskedröm under några år och nu är det ju möjligt.

Dessutom fick jag presentkort på spabehandling av maken i födelsedagspresent i morse.

Jag har inte varit på träningsläger sedan jag var 15 år och spelade basket (och då raggade jag hellre killar, tuperade luggen och övade mig på att se cool ut- mer än att svettas). Nike säger att den bästa medicinen för träningsomotivation eller deppo-känslor-inför-komma-igång-att-träna-igen är just Training Camps. Nu åker ju hon på camps titt som tätt med både löpning, cykling och simning och det låter så härligt inspirerande. Jag vill också springa snabbt, springa mer, köra step och kombinera med styrketräning. Jag vill klättra, uppleva, äta nyttigt och bli toktrött. Allt på samma dag.

Och nu ska jag det! Någon gång i februari när det är grått och slaskigt hemma. Verkligen något att se fram emot.

Fast det förstås – jag kommer tjuvstarta med Get-in-shape-for-vassen training camp med Lilla Duktig vecka 28, det blir mycket World Class då.

Träningen denna vecka har det väl varit lite sisådär med – jag tänker banka in lite träningsdisciplin igen, så här får det inte fortsätta! På tal om ”biff” fanns det inte mycket proteiner att äta på hotellet i Disneyland, bara Coco-Pops, barnmatsmos och sötade yoghurtar, till det vitt bröd eller croissanter. Inte direkt vad jag springer bra på eller känner mig pigg och fräsch av.

Men ikväll ska jag träna på att äta kladdkaka, hembakta biscotti, dricka bubbel och umgås med nära och kära! Tack vare LillaDuktig har jag delegerat (vilket jag normalt är urusel på) – hon har dessutom bakat för att göra min kväll möjlig! Jag kommer att vara dig evigt tacksam!

Tack älskade ungar för att ni också har hjälpt till att baka (Alex – du har fram till 17 på dig) medan jag var på tjänsteresa och maken upptagen. Ni är det bästa som finns! Det går inte att säga det till er tillräckligt ofta.

En olycka kommer sällan ensam.

Onsdag morgon fortsätter de små missödena!

Jag vet inte om det var för att jag vaknade 04:45 som jag spillde ut mitt kaffe över den vita blusen på Arlande. Eftersom jag sedan tycker att jag reser smart, det vill säga med minimal packning för att få plats med löpardojjor, garmin, träningskläder och ändå slippa checka in väskan, så hade jag bara ytterligare en uppsättning kläder. Äsch, shit happens.

Planet till Paris var försenat, skyndar mig att ta transporttåget till terminal 2 för att ta snabbtåget till Disneyland Paris… där möts vi av ett bombhot. Tågtrafiken stoppad och terminalen skall utrymmas. Efter mycket om och men (läs: Jag slängde ut Janne på motorvägen för att stoppa en taxi) kom vi i alla fall fram till konferensen. Bara 1½ timme försenade.

Vädret var varmt och det var lite molningt, perfekt för en lång härlig löptur. Av den blev det inget. Istället blev vi indelade i grupper och skulle gå på skattjakt genom Disneyland efter en lång dag i konferensrummet. Okej, det går ju att tävla på detta sätt också, utan att svettas. Vi gick ut stenhårt men vann tyvärr inte. Det var någonstans här som oturen vände, jag kände det i samma sekund jag fick ett glas champagne före middagen.

Lugn! jag tog bara ett glas och hade ingen handväska med mig, vi fick en härlig VildaVästernmiddag med prisutdelning för insatser under andra kvartalet. Jag vann! Jag var den enda från Norden som fick pris. Priset får jag välja själv (skriver inte ut värdet här då jag anar påtryckningar från mina barn… och jag gillar att ha övertaget)

Imorse tog jag en halvsnabb runda på 6 km med Göran före frukost. Det var skönt att få springa lite för dagen innebär bara stillasittande.

Det är okej att åka på tjänsteresa då och då, men just nu vill jag bara ha tillbaka rutinen och kunna strukturera upp min träning. Jag har missat 3 morgonpumpar med LillaDuktig, missar IF Linnéa träningen ikväll och har svårt att hinna ikapp eftersom arbetet tar den mesta tiden på resorna. Jag behöver hitta motivatinen, inspirationen och träningsfokuseringen.

Nu återstår bara att bestämma mitt pris: Ett träningsläger i Portugal med Springtime eller en mysig spa-helg med maken? Köra en sportbil en vecka eller en weekend i New York? Tråkigare saker kan man väl fundera på!

...Mia har ett hjärta av guld!...

Dessa ord stod det som beskrivning om mig på ett bröllop förra sommaren!

Jag blev alldeles rörd. Det kändes stort och det gör det fortfarande. Tänk att någon tycker så om mig. Är det därför jag bara vill göra tuffa utmaningar på utsidan? För att jag är en softis på insidan? Guldmjuk på insidan och stentuff utåt. Jag gillar tanken.

Jag tror på balans. Balans i tillvaron. Balansera träning, arbete, vänner och familjeliv – inte vara utan – kör hellre både och. Mycket och ofta. Av allt. Jag vill testa ny saker, nya upplevelser, hårdare träning, mer träningsvärk, jobba med muskler jag inte trodde fanns. Det ska vara tufft och svettigt. Gärna med en adrenalinkick. Gärna flera pass per dag. Med vänner. Eller ensam med tankarna.

Men jag vill också göra annorlunda saker. Utmana tanken och hjärnan. Kolla om jag kan totalflumma ut, hitta saker i själen som öppnar nya möjligheter. Det finns en miljard personliga universum därute, alla bär på något. Jag gillar att ta in andras upplevelser och beskrivningar.

Det är dit jag vill komma – balansen… mellan tuff och mjuk.

Sedan jag kastade handväskan i Mälaren och blev av med plånbok, mobil och nycklar har mitt hjärta inte direkt känts som guld, snarare hård betong. Detta balanserade jag med att följa med Sussie på stavgång imorse 06:45. För mjukare start på dagen än så kan man nästan inte få. Jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin visa mig ute med stavar – men jag gjorde det. Jag kommer nog inte stavgå igen, men jag har tagit med mig en härlig morgon plus viljan att ändra inställningen till ”Jag lovar att aldrig…” till att ”Jag testar. EN gång åtminstone!” Sussie älskar denna form av motion, det gör mig glad. Saker som gör andra människor glada värmer även mig. Och jag behöver inte gilla samma saker. Jag lovar att testa Sussies Joggcross med styrka någon gång under sommaren.

Vilken tur att vi alla är olika, så vi kan balansera stavgångare i skogen, golfare på banan, boxare i ringen, fotbollslirare på konstgräs och löpare lite varstans! För tänk om vi hade behövt trängas på samma plats.

Bottenskräck...

Jag skulle så gärna vilja testa multisport av något slag. Inte bara springa. Helst av allt skulle jag vilja kombinera det jag tycker är roligt själv. Då skulle mitt triathlon se ut så här: löpning-cykling och bodypump. Eller varför inte Löpning-dans och spinning. Eller Boxersise-löpning och Solstolsvila.

Jag är nämligen urkass på att simma. Jag gillar inte bassänger och pooler, tycker att de är skitäckligt med hårtussar, hudavlagringar, klordoft och kiss. Det är helt ok att bada i Thailand. Då menar jag ”Ta ett dopp” …eller på västkusten. Men när det kommer till att simma… då är jag kass. Först och främst har jag bottenskräck. Bottnar är superläbbiga – jag vet inte om det är för konsistensen eller bara bristen på kontroll av djupet. Jag gillar inte att inte ha koll på läget. Dessutom kan jag inte dyka, inte heller crawla. Jag ser ut som en 60-årig tant i vattnet, det är bara den blommiga badmössan som saknas.

I lördags natt önskar jag att jag var bra på att simma. Eller i alla fall i söndags morse. Då vaknade jag upp med världens ångest för jag hade sumpat min handväska med mobil, plånbok, hemmanycklar, Elisabeth Arden creme, cykelnyckel rakt ner i Stockholms Ström. Det var bottenskräck och för mycket champagne som höll mig ifrån ett ihopp.

Jag tänker inte satsa på simning trots att jag saknar mina prylar – men jag har i alla fall bokat in mig på en stadspaddling. Det finns ju andra sätt att ta sig fram i vatten. Ikväll ska jag avreagera mig på gymmet eller med en tur runt Kungsholmen.

Straffet för helgens dumhet blir: Ingen mer skumpa!

Förrän jag fyller år då.

Och det gör jag visst redan på fredag.

Vilken tur.

Upp på hästryggen igen!

Efter att ha blivit avslängd från maratonhästens rygg och hamnat i den allmänna Post-maraton-deppen var det dags att testa kroppen igen!

Morgonen bjöd på ett varmt och (från nattens åskoväder) kvalmigt Köln. Jag hade stämt träff med min chef kl 06:30 för en morgonjogg. Det blev sköna 5 km i prattempo. Sen tillbaka för att äta allt det goda från hotellfrukosten.

Jag känner en stor tomhet efter Stockholm maraton. Jag behöver landa lite, njuta av att ha genomfört loppet och ladda batterierna för Berlin. Där tänker jag kuta på 3:39. Jag ska målmedvetet och fokuserat se till att det blir så. Jag har ju alla förutsättningar! Fantastisk support från släkt och vänner (skulle gärna bjuda med er allihop till Berlin i september!), IF Linnéa och alla som hör därtill, nyregistrerad till Team Stockholm Halvmaraton och fick med mig svägerskan. Sen har jag ju grundträningen i kroppen nu.

Framför mig har jag alltså det jag gillar bäst: Rita upp ett mål (check), planera träning, genomföra träning, analysera, träna bättre, träna annorlunda, fokusera, träna mera, pressa mig, prestera. Fast jag lovar att kombinera detta med att vara social och trevlig. Lovar. Lovar. Lovar.

Dessutom ska jag likt Nike kombinera detta med BodyPump -fast hon är ju grymt fokuserad och tränar tusen saker till! Vilket i sig inte bara är imponerande utan i sanningen mycket inspirerande! Lilla Duktig och jag ska dessutom ha ett grymt träningsläger under sista arbetsveckan före semestern.

Jag ska planka Karin (som sprang på 3:30 och som kommer att få vara min personliga tränare...) och vila från långpassen fram till midsommar, sen är det full rulle igen.

Nu känner jag mest för att supa till och dra något gammalt över mig. Fast först vill jag dela med mig mitt maraton i bilder:

Mitt Stockholm maraton - hur man återhämtar sig av en ångvältsöverkörning.

…två timmar innan start på Stockholm maraton blev jag alltså överkörd av en ångvält. På ångvälten stod det ”Du är den mest egoistiska människan i världen och du är äcklig”. Ångvälten sjöng dessa ord i mina öron… Jag ville försvara mig. Jag är snäll, jag är bra, jag duger som jag är! Sluta trycka ned mig i joggingskorna!

Det tog mig 10 minuter att återhämta fattningen och visa vem jag är. Jag är fy fan MarathonMia och jag ska kuta maran idag! Jag fixade i ordning mig (dusch, ögonbrybryns-nopp, insmörjning av vaselin all over) och drog iväg. Jag är stark, jag är fokuserad. Jag är omtyckt. Hela förmiddagen droppade det in ”Lycka till!-sms. Kom till ÖIP laddad och glad över att få springa med Catti (vi skulle hålla 3:45-som-slutmåls-tempo)

Lopppet
Jag och Catti tog oss upp mot startgrupp D. Vi hade ”sparat” oss för att få kissa på Bajamajorna uppe vid starten. Kön rörde sig knappt. Vi stod i kö i över 20 minuter utan att ha kommit någonstans, då beslöt vi oss för att kissa bakom BajaMajorna. Jag hade ungefär 110 liter vätska i mig som ville ut. Slängde mig ner bakom en buske och luftade bävern. Det tog aldrig slut. Såg dessutom att buskarna var rätt bladlösa och glesa där jag satt…

Efter detta smet vi bakvägen, låt oss kalla den ”Snett från vänster glida upp från Bajamaja” –vips stod vi längst fram i startgrupp D. Vilka var funktionärer där? Min dotters kompisar Clara och Lisa – vilket sammanträffande på 18.000 startande!

Vi startade lugnt…det vill säga – Catti vrålade ”Mia, det går för fort!” Och JA hon hade rätt, stundom var vi under 5-minuterstempo, annars låg vi runt 5:15-5:25 – helt ok. När vi kom fram till Kungsträdgården såg jag mina första ”fans” – Lasse och Marie – de hejade. Strax efter hojtade pappa och Cia. Vid 10-kilometersskylten stod June, Millan, Gurra, Ulrika, Patrik och Elias (förlåt om jag missade någon). De hade fixat jättefina M.I.A skyltar och jag blev så glad och peppad. Två minuter senare blev jag hurrad av Annika från löparklubben, sen Helena på Västerbron. Bror Fredrik, Louise och lilla Hugo i början av Norr Mälarstrand, sedan maken. Tack vare min fula keps blev jag framhurrad hela tiden, jag hörde mitt namn gång på gång på gång. Jag missade tyvärr syster Nellan (skäms som en gris fortfarande!). När jag kom över vid Centralstationen hade pappa och Cia hunnit ta sig dit –heja Mia, heja!!! Vi Norra Bantorget stod mostrar, Mamma, P-A, Henrik, Linnéa och Jonathan. Speakern som underhållde där ropade upp ”Här kommer MarathonMia från IF Linnéa” jojatackar! Sen låg fokus på att komma förbi Half Way there. Jag låg bra till för att nå mitt mål – 3:52…

Jag bara sprang, hade inte ont någonstans. Mina förberedelser var precis perfekta. Jag fick inte kramp, inte vätskebrist, inte ont i musklerna…ändå började kilometrarna gå långsammare och långsammare. Mentalt hade jag redan kutat in på Stadion när kroppen befann sig 3 km därifrån. Jag gick vid alla vätskestationer, dansade för mina fans, vinkade till alla som hejade och mådde toppen. När kroppen äntligen kom fram till stadion på långsamma ben, såg jag Liselott, Inke, Kajsa, Pontus, Mimmi, Jim och Ingela stå och skrika ”Mia, Mia, Mia” – då brast allt – jag började störtgrina. Tårarna bara sprutade och jag skrek ”Jag är bäst! Jag är banne mig bäst i världen!”. Utanför stod morsan, P-A och Alex (som tyckte att jag kunde ta mig samman…) Det var så skönt att få gråta glädjetårar istället för förmiddagens förtvivlanstårar.

Tiden blev 4:04:53 (en kvart sämre än önskat)

Idag mår jag oförskämt bra. Lite öm i pektårna och en svag träningsvärkskänning i låren. Jag har inte ett enda skavsår och går obehindrat. Ja, jag vet att det betyder att jag kunde ha kutat snabbare. Men jag gillade inte värmen, den tog på mig mentalt. Jag ser denna mara som en förberedelse till Berlin maraton där jag banne mig ska gå in på 3:39!

*****tillägg i efterhand******
Glömde alldeles bort min stora hejarklack Inger, Ann och Gunnar. Tack Ann för den härliga uppladdningsdrycken! Ni rockar!

Jag är världens bästa MarathonMia. Sådetså!

Mitt Stockholm maraton - Förberedelser

Dan före marathon tog jag ledigt. Jag hängde med Karin och var barnvakt åt Linnéa 6år. Vi hade en supertrevlig dag med Sushi, glass från Kungsholmens glassfabrik på Pipersgatam och många, långa promenader.

Vi åkte till Östermalms IP och hämtade våra nummerlappar, fixade fika och hade picnic. Bröderna Coach Allan och Coach Nisse skulle komma med IF Linnéas tävlingströjor mellan 18-19.30… Karin tippade på 18.15 – och hon tippade rätt. Men coacherna såg inte vårt försök till uppmärksamhet utan stegrade rätt in i nummerlappsutdelningen. Suck. Vi fick vänta ytterligare en halvtimma och Linnéa ville hem till mig och äta middag och baka.

Vi fick till slut de fantastiskt vackra tävlingströjorna! Linnéa och jag for hem och åt middag (laddade med lax och Quinoa) och pysslade lite (läs: Tillverkade den fina Marathon MIA kepsen). Klockan blev så mycket så vi fick skjuta upp bakningen till ett senare tillfälle!

Jag körde hem tjejen vid halv tiotiden, levererade en kall skumpa till min mamma som hon skulle servera på ÖIP vid 18-tiden på maratondagen. Åkte hem och glömde bort att jogga ut stockarna ur benen (okej – jag samlade ihop över 22.000 steg när jag promenerade med Karin och Linnéa). Fick samtal från min dotter om önskad förlängd utevistelse (händer det er?). Jag gick med på 23.30, om de lovade att komma hem och vara tysta och inte störa min maratonsömn…

På vår gård hade de världens fest… Jag pluggade i mina nyinköpta öronproppar och gick och lade mig. Slocknade när Elin och Kajsa kom hem strax före 23.30 och sov som en bejbi till 07.00. Länge leve öronproppar! Det ska jag testa fler gånger. Tog en jobbig Agatha Christie bok och somnade om efter en sida.

Sen gjorde jag alla för dagens viktiga förberedelser inför maraton:

Jag fixade det sista till Elins klass Loppmarknad
Åt en grym grötfrukost med ägg och extra macka
Åkte till S:t Eriksplan med loppis-prylar och hembakad kladdkaka
Hem och kollade bloggen

Sen hände något som inte var så kul. Två timmar före start blev jag överkörd av en ångvält…