Träna på träning

...och tävla på tävling!

Och idag var det ju träning, alltså behöver jag inte springa förbi tjejer i jazzbrallor. Jag ska inte ens bry mig om dem. Vilket jag heller inte gör - förrän någon påpekar det. "Hej Mia, där framme springer en brud i jazzbrallor!" retades Masse.

Söndag och TSM, uppvärmning, löpskolning, fem stycken 2-minutersintervaller och sedan nedvarvning. Jag tänkte bara på jazzbrallor under de drygt 4 uppvärmningskilometrarna, men bara för att ta bort fokus från min spända högerskinka (som numera ilar sig ner i baksida lår). Tone och jag kände att dagsformen inte var på topp utan lade oss långt bak när det var dags för intervaller. Först tänkte Blixten-NiklasN lägga sig bakom och hetsa, men jag var smart nog och släppte fram honom, jag menar - det skiljer ju bara en kvart mellan oss på milen. I hans favör.

Baksida lår stretade rejält under den första intervallen och de 2 minutrarna kändes såååå långa. Vi delade upp oss i tre grupper och körde ytterligare 4 intervaller. Efter andra intervaller släppte den stela känslan och blev mer en känning. Dagens pass i siffror:

Helst av allt skulle jag vilja dricka kaustiksoda och lösa upp alla knutar och stela muskler, eller på något sätt bara trolla bort det. Ny naprapattid är i alla fall bokad om drygt en vecka - nu ska jag banne mig bli bra. Vi körde löpskolning så jag fick mitt sista kryss i Nix utmaning, sedan var jag duktig och körde rehab av rövmuskeln när jag kom hem. Nu laddar jag med bra mat till morgondagesn Crossfit på NMT.

Glöm för all del inte att tända adventsstaken - idag blev det inte riktigt dag på hela dan. Mörkt, grått och trist.

**********************************

Det här är kärlek!

Klicka på hjärtat!

Och den svettiga bandanan hann torka!

Här är jag 10 timmar senare!

Fredag och Nordic Military Training innebär styrka. Jonas satte fart på oss, två-och-två - jag valde med flit Anne-Li (bakom mig på bilden) för att hon är mycket starkare än mig (än jag?). Först hade jag tänkt suga tag i Bruno för jag ville ha lite utmaning - men jag sparar honom till en annan gång. Heheh. Upp till vår vanliga skog, (tror jag, jag har noll koll på vart jag är) för att köra lite trög-löp (har nog något riktigt namn, men eftersom jag pladdrar så mycket så missade jag det). Det innebär i alla fall att den ena ska springa medan den andra håller tag i en bakifrån och håller emot. Således springer man och drar på en annan människa... så här!

Kalle är på tok för stark, man ska se trött ut och kämpa!

Rätt var det var så ropade Jonas "skydd" då skulle vi handlöst slänga oss till marken. Jag trodde först att vi skulle gömma oss bakom ett träd, men icke då.

Följande övningar gjordes under passet: plankan (Ken, du kan börja tänka ut ett pris du har råd med!) , sidoplanka, leka träd som din partner ska klättra i och runt, rodd med hjälp att ett räcke vid geggabacken och läbbiga situps. Mina vader tjöt på en gång när jag skulle gunga över räcket med Anne-Li på ena sidan och mig själv sit-upandes på den andra, jag fick göra kärringvarianten på marken *skäms*. Lite sköna rygglyft i ring med stora stenbumlingar som skulle transporteras runt fick avrunda styrkan idag. Inga nya blåmärken att rapportera. Än.

Vill inte berätta om mina nålar hos naprapaten, inte heller om armbågarna som trycker... skickade en värmande tanke till Felicitas när jag insåg att min vad gjorde ont. Jag ska smälta misshandeln hos naprapaten innan jag är redo att prata om den.

*************************************

Nyförälskad!

Inte bara i livet - nu har jag en käresta också!

Jag frågade chans på Tone och hon sa ja. Jag vet inte riktigt hur det gick till och vad det innebär, men kul var det. För efter att jag lovat henne min kärlek så tog jag sällskap med Kattis. Tone började då med sin "vinna-tillbaka-jag-är-lite-avis-stil" och sprang snabbast av alla runt Årstaviken. Mycket imponerande!



Nisse freaks out!

"Varför ska man köra styrka för? Låter ju sjukt jävla onödigt!" säger coachen. MammaMia den förståndige-förstå-sig-på:aren "Meh! Det är ju nu löparna ska vila från löpning, bygga upp sin styrka för att undvika skador!"

Fredrik förklarar hur bra det är med styrketräning för skeptiske Nisse

Skeptisk Nisse går med på förslaget - så vi kombinerar en Årstaviken Runt med två stopp. Det första för löpskolning vid Marievik. Byggmaskiner och halvrivna hus i skenet av en stor strålkastare gav lite Hard-Core-New-York-Gangster-känsla. Tripp-trapp - skip, tågång, utfallssteg och rör-på-höfterna-spring-i-sidled blev dagens X.

Vi körde vidare nån kilometer och kom till ett ställe med "styrketräningsutrustning". Nu verkade Nisse mer positiv och tog kommandot genom att dela in oss två-och-två. Med myndig stämma (det passar dig Nisse!) beordrade han oss att köra "Lyfta stock" (axlar), köra "Chins" (försämra självförtroendet) och göra situps hängandes från sin partners midja. Jag körde med Kattis. Nisse verkade tycka att det här var riktigt skoj - "Det kör vi fler gånger!"

Sen drog alltså Tone iväg, körde ett maxat lopp tillbaka till Zinken. Jag snackade vidare med Kattis och fick bra tips om tonåringar, hormoner och flytt på pappors födelsedagar.


Så här glad var jag klockan 20.05 igår kväll efter träningspasset med IF Linnéa!

Önskelista

jag tror fortfarande på tomten och har idag skickat iväg min önskelista...

* Stark pannlampa (den ska orka bära mig när jag är trött)
* Begagnade längdskidor + pjäxor (Vasaloppet vardetja)
* en extramascara att ha i träningsbagen
* IceBugs (det är inte dyrt att bara önska...)
* Asics 2130 (gärna 2 par)
* Löparstrumpor (hur kommer det sig att de är så dyra!)
* Garmin-grunka till cykeln (Vätternrundan ja...)
* Cykelbyxor med förstärkt rumpdel (Mia goes Baboon)
* ny träningsbag
* snälla barn

...och så fred på jorden då.

Så här såg det ut för 12 dagar sen!

Tömilen den 15 noevember.

Sen blev det snö, nu är det tö. Och jag hann inte träna till Vasaloppet. Ajdå. Vad jag däremot hunnit med är att täcka större delen av kroppen i blåmärken. Jag köpte en klänning med bara axlar att ha på julfesten nästa vecka, för att sedan komma hem och inse att axlarna långsamt börjar bli blå! Gårdagens stockguppning har satt sina spår. Nu hoppas jag på att de ska bli åtminstone lila tills nästa fredag så de matchar klänningen - men med min vanliga tur har de väl blivit gröna då.

Vad är då vitsen med att snida till armar och axlar om man inte får visa dem? Det blir stickad polotröja och täckande kalasstrumpbyxor på julfesten. OM jag skulle få en blåtira kan jag alltid låta bli och kamma mig, och låta min Kristina Lugn frisyr dölja fejset...

Men vadnudå! Det finns väl alltid någon käck rävstola man kan slänga runt axlarna? Eller så kan jag ju leta fram axelvaddarna från 80-talet och sätta utanpå klänningen! Kan Alcazar ha benskydd utanpå scenkläderna så kan jag!
***************************************

Tack för bilderna Ken!

Igår gjorde jag något jag aldrig gjort förut.

Jag tackade nej till träning.

Jag hade kunnat vara med i 45 minuter, men jag brydde mig inte ens om att ta med mig kläderna.

Hela dagen kände jag mig febrig och hade en smak av rostade nötter i halsen. Jag brukar få förkylningsliknande symptom efter långpass eller intensiv träning. Eftersom jag praktiskt taget aldrig är sjuk (peppar, peppar ta i trä) så visste jag inte riktigt hur jag skulle känna mig, det var kanske ett resultat av måndagens MilitaryTraining och BodyJam som fick mig i paus-mode.

Så jag stålsatte mig, åkte till klubblokalen och låste upp, släppte in min familj och satt med RÅ-ÅNGEST. Jag har så svårt att motstå denna härliga löparfamilj. Allan var glad långt ner i själen och det lyste igenom. Catti firade födelsedag i löpartajts, Staffan, Karin, Sandy, Ken, Tone, Pernilla, Rebecca, Fredrik… och alla ni andra som stod där i tajts - min familj! Och sist men inte minst… Dagens hjälte – Nix!
Iförd Icebugs, toppluva och för små löparshorts körde Nix backintervaller. Så går det när man glömmer byxorna hemma!

Eftersom jag inte bara är MarathonMia utan även MammaMia så ville jag såklart banna honom och säga att det är för kallt att springa så i snön… men jag är en snäll mor och vill att barnen ska ha lite skoj (läs: tjejerna ville kolla på något i uppförsbacken). Det var lite vemodigt att skicka iväg dem på träning för att själv åka iväg på annat uppdrag, men i morgon – då blir det andra bullar! Då är jag tillbaka med IF Linnéa – Söders hjältar!

Klart jag inte var sjuk. Kroppen behövde bara vila och få i sig min vitamincocktail gjord på nypressade apelsiner, kiwi, mango och riven ingefära. Pigg och fräsh i morse!

*************************************

Det här blir den sista stock ni får idag!

Que?!

Jag förbannar min snuskiga humor, men kunde inte låta bli att smila lite åt Jonas pepptalk i sista uppförsbacken.

Idag fick vi springa tre och tre bärandes på stockar. Mina broddar fick gott fäste och jag gled ingenting i snömodden. Vi körde uppvärmning i vanligt militärmané, det vill säga springa med armarna över huvudet i takt. Efter kort uppvärmning fick vi hämta upp stockarna vi skulle springa runt med. Jag lät min Garmin vara på hela passet för att se hur ansträngande det var och för att selöpsträckan. Det kändes som vi inte kom så långt, vilket vi inte gjorde. Att konka runt på halva träd och springa i takt drar ner tempot rejält. Det betyder ju inte att träningen inte kan ha kvalitet för det - Jonas hade nämligen hittat en backe med djup snö han tyckte att vi kunde kuta upp och ned för 5 (FEM) gånger.

Jag teamade upp med Åsa och Fredrik, hamnade i mitten och fick stundom pisk av den guppande stocken, stundom luft emellan. Då höll jag upp den med handen för jag vill ju inte gå miste om den bra träningen att forma snygga axlar... även om de nu är blå. Efter stocklöp blev det lite planka med grodben, intervaller i form av jägarmarsch och hoppa bock/krypa under varannan person. Allt på led och i snygga militäriska rader. Som grädde på moset sprang vi två och två i armkrok den sista biten tillbaka till ÖIP.

Tillbaka?!?

Ja, så snabbt går en militärtimme. Vi avslutade med boxintervaller om 30 sekunder i en snödriva och de sedvanliga upphoppen. Fick upp pulsen till 153... Jag upplevde den tredje rundan i backen som jobbigast idag, med mjölksyra - men för övrigt tar jag inte ut mig ordentligt. Vad är det jag sparar på? När ska jag ha de här krafterna? Jag vill ju maxa, jag vill ju krypa därifrån! Jag tar Fredrika på orden och ser fram emot att få darra som en läderlapp ;-)

Total tid: 75 minuter

Total sträcka: drygt 4 km

Medelpuls: 142 (174)

Jag och mina utmaningar...

ju fler desto bättre... eller?

Hmmm. Funderar på om jag är riktigt frisk i huvudet. Jag står just nu inför mitt livs största förändring samtidigt som jag antar utmaning på utmaning. Flyr jag? Nej - jag skapar kreativitet och luckor för möjliga tankar. Jag hittar nya sätt att lösa saker och angripa problem. Jag tillåter mig vara apdålig och klappar mig på axeln när jag gör något bra. Jag lyssnar på tips och lär mig av andra. Jag har gett mig fan på att vara närvarande i min process hela tiden. I min träning hittar jag glädje och styrka. I min löpning bearbetar jag tankar och känslor. Hur går det då med utmaningarna... nja - sisådär.

Löpning: Kutar sporadiskt och liknar mest en virrig höna. Följer ingen plan för stunden utan "har viloperiod"

Armhävningsutmaning: Börjar om på vecka 3 då förra veckans inledande MilitaryTraining tröttade ut min kropp. Nu är jag pigg igen... eller nåt.

Plankanutmaning: Jag SKA klå Ken. Om jag så ska låta mitt pannben köra plankan åt mig.

Runner's Challenge by Nix: Löpskolning, löpstyrka och löpstretch. Här är jag grym. Står och gör tåhävningar på kontoret - spränger snart stövelskaften. Stretchar varje dag. Styrka genom NMT - det jag missar lägger jag till. Totalfokus.

Rehab: Min akilleshäl är som sagt min högra sätesmuskel: Kör rehab 2-3 ggr i veckan och använder tennisboll och tensmaskin som återhämtning. Ordentligt naprapatbesök på fredag. Känns svårt att få styrka i baksida lår/hamstring när jag kutar i uppförsbackar eller kör snabbt.

NordicMilitaryTraining: Jag vet att jag kan mer. Sparar för mycket på energin. Det är superkul och jag njuter av varje träning.

Vasaloppet: Jajusstdet. Jag har kommit så långt att jag har ringt på en annons på skidor på Blocket, hamnade hos en telefonsvarare... (har åkt skidor en gång på mellanstadiet faktiskt, hur länge kan man leva på gamla meriter?)

10 Klassiker till jul: Ska läsa tio klassiker till jul. Har läst 3. Försöker plöja igenom en "mellanbok" i form av Blonde på över 800 sidor. Hinner läsa en sida och somnar... trögt värre. Hade tänkt läsa ikapp på väg till Miami - men ska inte åka. Böcker är till för att njutas, inte stressas.

Dagens största utmaning blir att åka till Löplabbet och bara köpa löparbroddar och inte ett par snygga Icebugs...

****************************************

Slänga den snällaste åt vargarna?

Neeej - inte kunde Staffan få vara själv i elitgruppen!

6:15 uppställning på Östermalms IP. 28 likasinnade galningar radade upp sig i snöyran för att få instruktioner från dagens gästspelare: den flerfaldige mästaren (plus top 10-placeringar) på Tjurruset - Peter Ö (trumvirvel).

Uppvärmningen blev uppjogg på knappt 2 km med stopp för stretch och armsnurr. Fram till spåret vid Fiskartorpet. När vi långsamt joggar nerför backen för att nå vår start ser vi hur det brinner marschaller vackert inne i skogen. Det går att ha mys utanför vardagsrummet också hävdar Peter, och vi nickar ivrigt. Hinderbana. Hinderbanonrans hinderbana i skogen.

Vi skulle dela in oss i grupper om fyra. Grupperna skulle fördelas med "elitgänget" som start och ner till nybörjare. Två nybörjare anmälde sig frivilligt till sin grupp och vi kastade fram Staffan i elit. Staffan springer med mig i IF Linnéa och är nog den snällaste, goaste mest genuina personen jag träffat, så där peppande och dela-med-sig-aktig ända inne från hjärtat, och så är han snabb - toksnabb. Thomas anslöt snabbt och sedan Sandy. Var är Mia? undarde Staffan - och jag förstod på något konstigt sätt att han ville ha mig där i första-gruppen. Hallå? Från MarathonMia till MammaMia - klart jag ställer upp. Inte för att jag direkt känner mig som den starkaste, snabbaste - för det fanns det fler som var. Utan för att jag kanske gillar utmaningen! Och så ville jag skydda Staffan, Thomas och Alexandra från vargarna... Således 4 löpare i vår grupp. Bring it on!

Hinderbanan startade med lugn jogg på 200 meter till en backe där stegringslopp skulle ske i snömodden. Öka farten och gå snabbt på toppen. Jomenvisst. Väl där skulle vi med hjälp av ett omkullfallet träd köra 15 armhävningar, sedan jogga ner, runda en marschall, in i skogen och köra 15 tricepsdips på ett annat omkullfallet träd. Härifrån hade Peter riggat en snubbeltrådsbana kantad av marschaller som vi skulle åla/krypa under fram till en träddunge. Vi skulle hela tiden vänta in varandra och köre tillsammans. På träden var sedan mitsar fasttejpade och vi skulle köra 15 raka boxslag. Efter detta blev det jogg genom skogen fram till en vägkorsning där vi lade oss i plankan och körde grodbenslyft 15 gånger. Härifrån var det fri fart uppför en backe. Med fri fart menas maxfart - inte frivilligt tempo (som mina ben hade valt om de fick...). Uppe vid toppen satt vi två-och-två och körde framfall - träning för rumpa och baksida lår. Denna övning har Catti för länge sedan introducerat för oss i IF Linnéa så den behärskade vi väl. Nu var det bara nerjogg för backen för vidare instruktioner från Peter - utfallssteg 20*2, för att sedan ta varv nummer två. I alla backar peppade Staffan, öka farten! Bra! Kom igen! Härligt! Att han orkar kuta snabbt och peppa samtidigt... flås flås.

Det andra varvet fick vi bära med oss ett bildäck. Meningen var att de övningar vi skulle köra skulle minska i antalet, nu var det dags för 13 armhävningar, sedan 11 osv. Vi körde andra varvet i bra tempo. Sandy och jag höll jämn fart. Kom tillbaka till Peter och fick vila lite i plankan. Han tyckte vi var för snabba och gav oss order om att köra 20 armhävningar, tricepsdips, grodspark i plankposition... och undrade om vi skulle greja 3 varv till? Jajamensan! sa vi unisont. Kul tyckte Peter och gav oss nu varsitt däck att bära med oss. Fortfarande peppade Staffan i backarna - trots bildäcket över axeln. Jag och Sandy var tokfokuserade och Thomas struttade omkring och drog skämt om sommardäck, Goodyear och fan och hans moster.

Tiden går snabbt när man har roligt och vi hann bara med 3 varv innan tiden var ute. Det var grymt kul och jag var så inställd på 2 varv till och hade krafter kvar. Vi joggade tillbaka och fick rusha uppför en 450 meter lång backe.

Full i skratt, hög av snö och natur - stämningsfull av ljus och teamarbete var det här det roligaste passet hittills! Vilken glädje!

Nästa glädje blir att köra lite BodyJam ikväll med LillaDuktig - vi ska fira att vi klarade av att vara barnvakt åt 7-månaders Elias igår! Och ni...nej dans ikväll är inte träning - det är kärlek.

******************************

Ett namn - två själar

Mia Thomsen*2 ute på härlig vinterlöpning!

Vi heter likadant. Vi har samma grundvärderingar. Vi tänker ganska lika. Vi löser problem olika. Vi har olika syn på somliga saker. Vi är starka och envisa. Vi är ärliga. Att springa med Mia är en själslig resa. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Vi berättar och bekräftar. I varandras sällskap kan vi tillåta oss att bara vara "Mia", vi dömer aldrig varandra. Vi delar ett intresse att "vara nyfikna på andra människor, andra människors tankar och beteenden, andra människors universum". Vi blir lyriska och känner oss privilegiade att få ta del av andra människors öden. Idag pratade vi om huruvida det har med åldern att göra, att vi nu är mogna att ta till oss annat än ytligheter och kan se storheten i andra. Att SE en annan människa. Smaka på ordet. Sätt till lite känslor. Ta bort fördömandet och du har något fantastiskt framför dig.

Vi har våra umgängeskretsar på varsitt håll och varsin "bästis". Mia och jag är nog mer själsfränder och tillåter oss vara olika, tänka olika och ha en öppen dialog. Jag skulle kunna tänka mig att sitta med henne på en öde ö och bara prata, bråka, analysera, bekräfta och visa rädsla. Jag skulle även kunna tänka mig att springa ett Ultralopp med henne som sällskap. Springa långsamt och länge och prata om allt. För löpturen idag tog slut alldeles för fort - då fick vi i alla fall ihop 11,4 km i ett härligt vinterlandskap runt Brunnsviken.

Har du någon du skulle kunna tänka dig att springa 10 mil med?

***********************************

Äpplet faller inte långt från trädet!

Eller?

Det här är de två personer som betyder mest av allt på hela jorden för mig. De är olika som dag och natt, som hund och katt. Men de är världbäst - mina barn. Kortet är taget för flera år sen.

Jag har inte kollat vem av dem som har fått de håriga tårna ännu, men tippar på att det blir Alex. Han är ju den sportiga av de två, och kan behöva lite extra värme när han tränar ute på vintern. Elin gillar inte idrott. Alls. Hon gillar annat. Kladdkaka till exempel.

Igår hände något kul på väg hem från träningen. Jag fick mess från henne "Spenatsoppan var skitgod, råkade äta upp ditt ägg också, sitter och väntar på min efterätt". Jag vet ju att hon gillar Brownies och kladdkakor, men kände inte direkt för att komma hem och baka. Jag messade tillbaka "Äppelpaj?" Svaret blev "Näe, helst mango, annanas och någon juice".

Då stannade världen. Elin?? Oj vad min hjärna gjorde volter, snabbt som attan började jag leta i kartoteket efter smoothiesrecept och såg framför mig hur jag skulle kunna bjuda på Vetegrodds-kruskakli-knasbäriga-hälsodrinkar till helgen! Hon har äntligen tagit emot all min kunskap tänkte jag glatt. Nu kan vi börja prata näringsinnehåll och jag slipper höra "Donken!"

Här är hennes efterätt:

Men...det var bara för att hennes halsmandlar svullnat upp till golfbollar som hon ville ha det där. Idag är det dags för Brownies igen.

*******************************

MarathonMia goes smurf

Det där med ärftlighet...

Om jag har ärvt min fars håriga tår, så har min tendens att få blåmärken kommit i rakt nedstigande led från min mor. Jag får blåmärken bara man tittar på mig. I alla fall på armar och ben. Så sluta för guds skull inte att stirra på mina utstående öron!

Detta rimmar lite illa med Nordic Military Training. Jag får ju inte blåmärken av löpning. Men att slänga sig 10 gånger över en cementmur, slå kullerbyttor på stenar (aj!), dunka smalbenen i järnprydda trätrappor sätter sina spår. Jag håller på att förvandlas till en smurf.

"Stackars kvinna som ska visa de benen i Miami i mitten på december" tänker ni. Oroa er inte. Häromdagen fick vi marknadschefer reda på att vi inte får åka. 8 stycken får snällt stanna hemma i sina länder och slipper åka till Florida.

Vilken tur! Jag har ju i och för sig pimpat tårna, men jag kan gå i flip-flops hemma. Dessutom slipper jag ju dilemmat med sommarvärme och nakna ben - nu när de är täckta med blåmärken. Dessutom behöver jag inte ha ångest över att hitta en snygg klänning till den avslutande banketten, utan kan använda förra årets snygga outfit på en 30-årsfest istället. Och i Sverige är det fullt tillåtet att ha täckande strumpor i december. Allt handlar ju egentligen bara om inställning.

Dagens styrketräning på NMT gick hyffsat. Jag trodde mig vara starkare än vad jag är. Eller låt mig formulera det så här. Jag är stark när jag har hantlar eller stång i händerna, men måste koppla in andra muskler när jag har en människa som tyngd. Lite problem att få till tekniken i bröstpress och nån sorts aplkinande gång med människa på ryggen. Starka Anne-Li konkade dock runt på mig som jag var en fluglort. Gav mig själv lite straffomgång med extra planka och benböj istället. Självförtroendet är det inget fel på, synd att kroppen inte hänger med bara ;-) Men det är ju därför jag är där - för att bli starkare. Kvällens armhävningsutmaning lockar inte, försökte igår men orkade bara 2 av 5 set. Ikväll är det taggtråd och järnvilja som gäller (innan träningsvärken sätter in).

Gårdagens Linnéaträning blev 6km lugn löpning, löpskolning, koordinationslopp och lite styrka. Vi var bara 5 stycken, men en nykomling var i alla fall med - klubben växer så det knakar.

Imorgon blir det en lätt återhämtningsjogg med min namne - Mia Thomsen. Vi kör runt Brunnsviken på förmiddagen. Jag hoppar över söndagens TSM och är barnvakt till baby Elias tillsammans med LillaDuktig istället. Det är också bra träning och framförallt bra tankning av mys.

The chosen one!

Idag var jag utvald. Idag kände jag mig speciell!

Eftersom jag är så duktig på att ta det lugnt, så valde jag en längre vila mellan IF Linnéas Västerbrointervallar och Nordic Military Trainings konditionspass med backintervaller. Jag valde sovmorgon och tog mig till Östermalms IP till klockan 18 istället. Hur får man annars träffa den andra gruppen och göra nya bekantskaper?

Vi värmde upp i skönt tempo strax över 6-minuterstempo. På vägen körde vi lite "plocka svamp" och Jägarmarsch, medan snöflingorna långsamt föll mot marken. Av min ömma skinka kändes nästan ingenting. Den ordentliga stretchen, tensmaskinen och tennisbollen gjorde susen igår. Och kanske en liten Voltaren då...

Vi kom i alla fall fram till den härligt branta backen. Drill inspector Bruno frågade högt "Hur många ska vi göra?" "Tio!" skriker jag samtidigt som någon hojtar "två". Enkel matematik -> 12. Vi satte av och två av killarna var som riktiga gaseller. Själv kämpade jag för att skjuta fram höften, upp med hakan, hålla koll på tjejerna framför och försöka ta mig förbi. Idag var jag stark, idag skulle jag utmana mig själv.

Längden på backen varierade utifrån vem som kom först upp. Backen mätte 120 meter och var brant. Den som nådde toppen först, skulle genast vända om och jogga ner - när denne passerade en själv fick man vända om och hänga med ner. Bruno sög tag i mig på den tredje intervallen för att peppa mig att köra först, med honom som hare. Såklart. Denna gång kom jag hela vägen upp, med bara en kille som passerade. Sedan plockade han i tur och ordning ut en ny aspirant att utmana. Riktigt peppande. Jag hade nästan alltid två av ledartjejerna framför mig, men de kroknade efter 70-80 meter då jag kunde passera. Jag kom längst upp av tjejerna samtliga gånger och fick smaka lite på "den starkes lycka". Det var helt enkelt min dag idag.

När vi gjort 7 intervaller meddelar Bruno "Om ni gör de följande två riktigt bra, slipper ni de 2 sista, kör ni medelbra blir det 2 till, är ni usla får ni ytterligare en. Denna gång bad han mig och snabbfotingen Simon att stanna kvar och köra "utmaning" sist. Jag?! Medelfjösiga MarathonMia? OK. Peppad till tusen fick jag vänta tills hela gänget hade passerat den första lyktstolpen, sedan satte jag fart. Jag kom ifatt och förbi alla utom två, Simon som började ytterligar lite senare än mig kom förbi när det var 10 meter kvar. Vilket driv - villken utmaning! Jag fick starta ännu senare under den sista intervallen, jag fick vänta tills siste man passerat den andra lyktstoplpen. Jag tog i allt vad jag hade, Bruno sprang bredvid "Efter nästa stolpe ökar du!" Jag ökade något, pressade mig totalt, kände mjölksyran i låren och benen började ge vika. Jag kände blodsmak i munnen och såg bara den sista lyktstolpen. Jag sick-sackade mig fram och nådde den stora gruppen när 5 meter återstod, då fick jag armbåga mig fram för att kunna nå högsta topp och flåsa ut.

Kan bara sända mitt största, häftigaste tack till Bruno som utmanade mig. Jag kände mig utvald, jag kände mig speciell. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt är en löpare. Bland annat. För jag är så mycker mer än löpare.

Jag lyckades bara klocka 9 intervaller och missade att trycka av och på precis rätt. Ansträngningen var lite för stor. Så här såg det i alla fall ut:

Sträcka / sek / tempo (snabbast) / Puls
110 m/34/5:11 (4:07) 137
110 m/35/5:26 (4:07) 151
120 m/35/4:52 (3:56) 154
114 m/42/ 6:15 (5:06) 156
109 m/35/5:23 (3:44) 152
111 m/39/ 5:56 (4:41) 149
111 m/39/5:56 (5:05) 151
116 m/37/5:21/(4:31) 148
115m/38/5:39/(4:23) 149

nedvarvning med jägarmarsch fram till fältet där snabbintervaller med tillhörande kullerbytta *10 utföredes. Armhävningar, plankan, två sorters sit-ups och upphopp avrundade den tuffa delen. Jägarmarsch tillbaka till omklädningsrummen.

Nä, nu har jag knådat tennisboll så rumpan domnat bort - dags för tens.

Imorgon ska jag vara stand-in-coach på IF Linnéa. Vad sägs om backintervaller i tanto med kullerbyttor och ruscher mitt i? Sedan 15 armhävningar och väntan i plankan?

Var sak har sin tid...

...det är ju mitt mantra - dags att leva som man lär.

Tog mig till träningen via en alternativ uppvärmning och mötte upp gänget vid Västerbron. Snabba Karin var inte sen på att acceptera löpskolning innan intervallerna. Jag hatar Västerbron. Och älskar den. Min högra rumpmuskel krampar och beter sig, ju mer tennisboll jag knådar desto mer förflyttar sig smärtan. Nu är den nere i låret. Alltså tog jag det lugnt och maxade inte på intervallerna. Slog följe med Tone som hade samma inställning och teamade upp med Helena. På andra "intervallen" sprang Tone om och frågade om hon skulle dra ett tag - Tack för det - vilken känsla att låta någon annan göra jobbet. Min ledsna insida tog tacksamt emot och blev lite gladare. Det var extremt skönt att få snacka av sig med brudarna, och intervallerna blev snabbare efter ordtömning.

Det är ju viloperiod. Inte stressa. Bygga upp kroppen för kommande säsong. Inte köra 25 mil i månaden och köra stenhårt på varenda kvalitetspass. För då går jag sönder. Baksida lår stramar, det känns som muskeln förtvinar och är liten. Har jag bara en liten russinmuskel i höger rumphalva nu? Kommer jag springa i cirklar och förstöra mitt löpsteg?

Men det är en utmaning. Att inte pressa sig. Men en lugn period är en lugn period. Jag kommer bli bra mycket bättre på Västerbron efter årsskiftet - var sak har sin tid. Jag är en prestationsmänniska och vill bli bättre på det jag gör. Jag har en dålig ovana att vilja fixa till och hela saker - rätta till det som är fel och få saker och ting att fungera. Jag kallar det en dålig ovana för att jag går på nitar då och då - min jakt till att få det att fungera till varje pris. Jag måste lära mig att "Går det så går det - kämpa inte ihjäl dig".

Ikväll är det branta backintervaller på NordicMilitaryTraining. Jag hoppas att mitt högerben mår bra (har stretchat, tennisbollat, kört tensmaskin) och inte krånglar. Känns det bra kör jag 110%, går det inte så får jag acceptera att maxa någon annan gång. Var sak har sin tid. Och utmaningar har jag gott om ändå - stora som små. Jag går på känsla när det gäller träningen just nu. Förnuftet behövs till mina privata utmaningar.

Var sak har ju liksom sin tid.

Regn, grått och mörkt.

Idag är en riktig skitdag!

Känslomässigt låg. Träningssug lika med noll. Ska ändå gå och träna med IF Linnéa. För det är sånna här skitdagar som behövs för att andra dagar ska kännas toppen. Alltså är det här en bra skitdag.

Jag kan ju bara bidra med det jag kan hjälpa till att förändra, resten låter jag vara.

Revidering

Min officiella tid på Tömilen är 50:59

JAAAAAAAAAAAA! Jag slog jazzbrallan med två minuuter och två sekunder. Jazzbrallor är i glänsande glättigt material och sitter tajt hela vägen ner till vaden för att sedan svänga ut, de ser ut så här:

Det är som sagt en principsak. Ingen med sånna brallor på tävling får klå MarathonMia.

Vårt förstalag kom på en fin 5:e plats. Nästa år blir det pallen. På tal om pallen. Jag är besviken på de som kom på pallplats - inte för att de vann utan för att de var så "Inte-vinnare" alls. Otacksamma, sura och ursäktande. Herrarnas etta hade stuckit, tvåan började med att berätta om de jobbiga intervallerna han kört dagen innan (som ursäkt till andraplatsen). När tjejen som kom först i mål intervjudaes i KTH-hallen sa hon med uttråkad röst "Tack. Jag hade egentligen inte ens tänkt springa det här loppet. Jag vet inte om tiden är bra för jag kommer inte ihåg vad jag hade förra året..." Va!!?? Vad är det för Svennefasoner?

Herregott - hade jag vunnit hade jag först och främst visat att jag hade varit GLAD. Sen hade jag nog åtminstone sagt nåt i stil om att det var KUL att vinna, att jag kände mig STARK... kanske lite divigt visat V-tecknet bara för att liksom... näe! Bakläxa på segertalet! Eller så tänker jag vinna nästa år och visa hur segersnacket går till. Hon som vann sprang ju bara 11 minuter snabbare än mig - Hur svårt kan det vara liksom? ;-)

Ge mig lite mer divor! Förminska inte er själva! Se för fasiken till att FÖRMERA er!

Idag tänker jag "skryta" för arbetskamraterna om min insats på morgonens Nordic Military Training - fast på ett ödmjukt sätt. Samtidigt blir det nog lite extra pepp till kollegorna eftersom det bara återstår 2 veckor av vårt finansiella år och vi har en hel del kvar att åstadkomma.

Ha en toppendag - i Stockholm skiner solen!

Tömilen

Min rumpa är min akilleshäl och mina höfter min styrka.

Tömilen. Tömilen. Tömilen. Tio kilometer upp och ner i en gryta. Inga branta backar, bara låååånga och sega backar - lagom för att suga ur energin ur benen och ge en härlig utmaning. Ömmar gör det i sätesmuskeln i uppförsbackarna, då får jag väl dra fördel av rullande höfter i nedförsbackarna.

Jag hade två mål på väg till uppsamlingen för IF Linnéa (som senare blev tre). 1. Jag ska ha jävligt kul. 2. Jag ska prestera mitt för dagens bästa och klå Tjurrusettiden.

När starten gått på den geggiga ängen och jag hamnade bakom en tjej i jazzbyxor lade jag till ett mål. 3. Ingen i jazzbyxor får gå i mål före mig.

IF Linnéa var anmäld med tre lag.

Lag 1: Erik, Ken, Kattis och Daniel
Lag 2: Jag, Magnus, Max och Britta
Lag 3: Tone, Fredrik, Nisse och Linn
Lag hejarklack: Catti, Annika, Fredrik B och på en kant Clarence

Som vanligt var stämningen hög och det blev en hel del skratt och snack om träningsvärk och annat. När vi kom bort mot startområdet inser jag att det är precis där jag låg och krälade som en mask i måndags och körde armhävningar i bäcken med Nordic Military Training. Mina röda Asics DS Trainer blickade rena, fina och bedjande på mig... Sluta larva er - det är bara lite lera.

Tog den geggiga starten, hamnade som sagt bakom jazzbyxetjejen. Jag hade fullt sjå att hålla hennes tempo men tänkte att jag tar henne i backen. Nu missade jag backen, eller - det var trångt första varvet och jag hamnade i komfortzon bakom en drös löpare. Klungan stannade upp vid den minimala öppningen i muren som tydligen var en del av banan. Klappetiklapp - bara att springa på. Fram flög jag över asfalten, ner i grytan, upp ur grytan - rosa tröja och jazzbyxor - JAG MÅSTE IFATT. Springer om ett gäng, blir omsprungen av någon, springer om fler, trixar och knixar längs den markerade banan.

Jag glömmer hålla koll på jazzbyxan! När det gått 4 kilometer - som känns som 7... så ökar jag lite. Håller två jämna kilometer strax under 5-tempo. Dags för backe igen, eller var den tidigare? Minne som en guldfisk. Banan mäter 5 kilometer och har två backar. Således är det 2 backar kvar när jag varvar. Vid 3, 5 och 8 kilometer hejar hejarklacken och jag spexar lite genom att springa ifatt en annan löpare och göra V-tecknet bakom huvudet. De första fem kilometrarne var otgroligt låååånga. De sista fem helt okej.

Mina uppförsbackekilometer tog jag på 5:33 - alla lika - och mina nedförsbackar med rullhöft tog jag i 4:39-4:50-fart. När jag hade sprungit 9,7 kilometer hör jag Cattis vrål i målområdet. Hon hejade fram Tone och Britta som låg före. Nu var det dags för spurt. Jag hade skitkul så mål nummer 1 var redan infriat, nu återstod det att komma in i mål under 1:02:xx vilket jag såklart gjorde - 51:04. Med skrikande sätesmuskel och geggiga Asics anslöt jag mig till Stockholms roligast löparkamrater. Hur det gått med jazzbrallan återstår att se, resultaten är inte ute än.

Familjefejd - Familjefrid

Jag älskar att läsa om Anna - orka mera!'s tävling mot (med) sin man. Gottar mig i Lena och hennes man "tröskelkungen"s gemensamma framgångar.

Det är så grymt inspirerande och kul.

Nu har vi fått en egen liten familjefejd. Hohoho skrockar jag glatt. Det är min ingifte bror, som råkar vara nästan jämngammal med min son (skiljer 2 år) som dragit igång ett Innebandylag i Korpenserien. Världens bästa Alex sopar rent och har fått följande, inte alltför smickrande, spelarpresentation. Jo - det stämmer att det är "morbror D" som skrivit texten... och att ironi och cynism är hans starka sida. Han är inte ett dugg hämndlysten... ;-)

Alex - go beat them! Glöm inte att du är världsklass! /Stolt mamma

Hört i sportaffären...

killar ska alltid skryta om sina skador!

40-årig manlig kund: Näe, de här skorna är för tunna och kalla.

25-årig manlig expedit: Tro mig, du blir varm.

Kund: Vänta tills du är 40 och har skadat dig.

Expedit: Jag har opererats för diskbråck TVÅ gånger.

Kund: Jag har fått en fyrhjuling över mig och skadade ryggen på en tennismatch, har också opererat mig för diskbråck.

Expedit: Mitt diskbråck kommer också från tennis. Vart opererade du dig?

Medan de diskuterade kliniker stod jag och tittade på löparstrumpor. När den 40-årige mannen fått avsluta med "Det är farligt med tennis" och lämnat de för tunna skorna och gett sig iväg blev det min tur.

MarathonMia: Jag har kutat 216 mil i år och är fortfarande skadefri - vilka strumpor ska jag välja?

När jag sedan gick till kassan och skulle betala slängde jag med en tennisboll och blinkade till expediten "Jag gillar farliga sporter". Han behöver ju inte veta att jag ska hem och mjuka upp min totalt stenhårda högerskinka så att jag slipper halta imorgon.

En skön liten runda...

tröskelpass på schemat

Satt parkerad i bilen en hel timme före träningen på Zinken idag. Försökte fokusera på den otroligt tjocka bokklubbsboken... ombytt. I löparkläder. Med bilen fylld av väskor, handduk på tork, smutstvätt, 2 pallar, återvinningstidningar, glasskiva till micron... det gäller att vara kreativ när sakerna ska bort ur lägenheten då det är visning.

Hade noll lust att träna. Ville hem. Ville försöka läsa vidare i boken. Ville så mycket men inte träna. Vad gör man då? Startar bilen och åker hem efter visningstid? Nope. Man träffar Catti och Karin, sluter upp med ytterligare 20 (!!) löpare och följer Nisses order om Tröskelpass. Just det - tröskelpass för de som inte ska springa Tömilen på lördag. Det ska jag. Mitt tröskelpass gick från bilen till klubblokalen.

Puma brukar säga nåt i stil med "Man ångrar aldrig att man tränat". Vilket är sant. Mycket sant. Det blev en skön tur kring Söder där jag sprang med Helena, Annika, Fredrik, till att börja med Ingrid och de tre supertrevliga tjejerna och en ny kille jag tappat namnen på (shame on me!). Vi höll 5:15-fart i början, tog någon kilometer i 5:25-fart - men det kändes lekande lätt. Annika kutade på fjäderlätta fötter och Helena flög fram som hare i början. Pepp-pepp. Jag och Fredrik turades om att dra lite, kom ifatt snabba Kattis -som passade på att öka tempot. Jag släppte efter 75 meter då vi gick i 4:04-fart. Grym tjej det där!

Är lite förvånad över pulsen på passet. Jag har inte varit sjuk, tänker inte bli sjuk - så det kan inte bero på det... men när jag hade mardrömsrundan med sonen 7,8 kilometer i 5:06-tempo hade jag en medelpuls på 168. Idag sprang jag 10 km i 5:08-tempo med en medelpuls på 159. Det är stor skillnad. Idag kunde jag snacka, med sonen ville jag dö. Dagens tur bjöd i och för sig på en blygsam uppvärmningskilometer - kan det göra skillnad?

I vilket fall som helst har min förut så miserabla dag vänt och blivit riktigt bra. Träning som blir av är träning man blir glad av. Nu är det vila fram till Tömilen på lördag. En hel dags vila! Då ska vi ställa upp i IF Linnéas färger med 3 lag. Ska bli kul att se raketen i baken på Clarence från Studenterna... hehehe...

Ska inte Zachrisson ta av sig pälsen när han duschar?

orden riktades till min far när han gjorde lumpen

För det är så. Min far har hår - mycket hår. Inte sådär så det växer upp över skjortkragen eller ut under manchetterna. Det är mer juste fördelat över bröst och kropp som det ska vara på en man (för de som gillar hår). Nu är det inte riktigt meningen att hänga ut min far i bloggen - men jag har ärvt en del av hårigheten. Håret på huvudet är mycket och omedgörligt. So far so good. Meeeeen...

Jag är ingen man. Jag vill inta ha hår på tårna! Iuuuuuh! Jag har hittat mörka hår på mina stortår! Räcker det inte med att vara nagellös - ska jag bli lurvigt nagellös också? Nä, nån måtta får det vara!

Så jag tog fram det tunga artilleriet och slet med rötterna upp det missprydande genfelet. Silkepeel. Satans gåva till kvinnorna. Gör grymt ont att "raka" benen med, men är mycket effektiv mot ful tålurvsbeklädnad.

Sådärja.

De 5-6 stråna är nu väck!

Passade på att pimpa tårna samtidigt och har nu flip-flop-fina fötter med målade tånaglar! Och nej, Masse - det blir inte billigar med nagellack för att man saknar tånaglar, jag målar där nageln skulle suttit :-) Det passar ju alldeles utmärkt bra eftersom jag ska till Miami den 6 december!

Jag har "före" och "efter" bilder men det kanske är lite magstarkt att publicera?

Nordic Military Training

Fystest med tunga ben

Det var ovanligt lätt att komma upp 4:50 imorse, kände ingen trötthet och benen var smidigare än igår. Inte normala, fortfarande stela men mycket, mycket bättre. Åt en portion gröt (på tok för mycket en timme innan) och drack en stor kopp kaffe. Tog på mig mina nytvättade löparkläder och min färdigpackade väska med byxor och kavaj omsorgsfullt ihopvikta.

Eftersom jag är tidsoptimist var jag bara tvungen att lösa lite DN-korsord, med påföljden att jag fick lite bråttom i bilen… Det var mörkt och regngrått. Sidorutorna på bilen var täckta av stora regndroppar så sikten var sådär. Efter att ha tagit refugen med vänster framdäck, glömt lägga i en växel, varvade så motorn spann högt i korsningen Kungsgatan/Sveavägen kom jag i alla fall till Östermalms IP i tid.

Träffade Sandy och Staffan från IF Linnéa och Thomas från TSM. Dagens skara var reducerad till hälften från i måndags. Samtliga med träningsvärk. Drill Inspector Jens förklarade upplägget för fystestet. När han berättade hur långt vi skulle springa på tid frågade Staffan ”Sa du 1 kilometer?”. Sandy upprepade ”EN kilometer?” Bredvid mig ser jag de tre fågelholkarna Staffan, Sandy och Thomas – det är bara marathonlöpare som ser ställda ut vid ett sånt svar!

Vi joggade bort till elljusspåret som mätte 1060 meter och innehöll en hemskt lång, brant uppförsbacke och en kortare backe. Vi skulle dela in oss i grupper om 1. Pigga och snabba 2. Helt okej 3. Behöver en extraminut idag.

Jag ställde frågan ”I vilket tempo går grupp 1?” Svaret jag fick – ”Bara att du ställer frågan klassar dig till den!” Okej, det var alltså ingen tid – utan dagens känsla. Försökte mesa mig till en plats i grupp 2 men hamnade med Staffan och Thomas i 1:an. Förstås.

Det var bara att ta i för Kung och Fosterland. Förbi hundägare, hopp över vattenpöl, upp med hakan i backen, fram med höften. Ignorera cementlåren – det är ju bara en kilometer. Min tid 5:06 (har kört en platt tusing på 4:04). Är rätt nöjd eftersom det var kort uppvärmning – jag har en tendens att vakna till liv efter 25 minuters löpning…

Joggade lite fram och tillbaka efter målgång för att hålla värmen. Grupp 2 och 3 anslöt med några minuters mellanrum. Jogg tillbaka till ÖIP för styrkekoll. Vi delades in två-och-två, jag teamade med kämparen Helene. Först ut armhävningar: Jag klarade 47 stycken. På knä. Oavsett om det var på tå eller knä skulle hela kroppen ner till någon centimeter över konstgräset. Nästa test mage: Vi fick ligga med armarna i kors över bröstet, upp med skuldrorna och ha fötterna 5-10 centimeter över marken. Jag grejade 50 sekunder. Sandy vann denna utmaning med närmare 120 sekunder! Helt unbelieveable!

Efter detta: "Explosiv" löpning mellan två konor med ca 25 meters mellanrum under två minuter. Jag grejade 18 vändor. Dagens hatövning Burpees (start och avslut med armarna över huvudet)… grejade jag bara 12 av innan mina lår skrek ”Lägg av ditt pucko, var human!” Anledningen till att jag över huvud taget gjorde över 10 var att Bruno (som gillar träning där bära träd och sten ingår…) stod som en hök framför mig och peppade.

Burpee - fast vi började och avslutade med armarna över huvudet.

Vi avslutade med en stor cirkel och upphopp. Det var inte särskilt jobbigt, de tunga var att genomföra övningarna med träningsvärk, men det var ju lika för alla. Nyckelorden för själva träningen/testet får bli: Gemenskap, motivation, målbild och pepp. Ska väl inte bli så svårt att klå om 6 veckor? Jag har nämligen anmält mig och kör min första boot camp från och med måndag. Jag ska bygga en stark och smidig kropp för 2009 års alla utmaningar!

Nu är det eftermiddag och jag känner mig fortfarande oförskämt pigg. Undrar just om jag fegade för att få dubbelt så bra på testerna om 6 veckor - vart tog min tävlingsskalle vägen? Eller är det så att på Nordic Military Training tävlar man bara mot sig själv?

Västerbrointervaller i spöregn

Intervall och intervall... någon sorts vall var det i alla fall!

Hade svårt att röra mig hela tisdagen. Särskilt cementklumpen i höger lår trilskades och sved. Hela min kropp bad om att få lägga sig i soffan på kvällen, men jag vet ju att en lugn jogg påskyndar återhämtningen. Packade på mig lager på lager och cyklade i ösregnet bort mot Zinken. Var dygnsur när jag kom fram och möttes av en hel drös löpare - många nya! Coach Allan tog emot oss iförd shorts. Eh? Ösregn, 5 plusgrader och ett grått Stockholm... själv var jag en stoppad korv med fladderbrallor.

Tisdagens pass: Västerbrointervaller

En Västerbrointervall genomförs så här: Du startar på ena sidan om bron, vid backen/påfarten uppför - här håller du ett jämnt högt tempo ända till toppen av bron. Sedan joggar du ner långsamt och återhämtar dig - lugn fart alltså nerför, under bron, tar sats och kör nästa intervall i snabbare takt uppför andra sidan bron, upp till mitten, jogga ner... så här håller det på. Allan var snäll och sa att vi kunde köra 4 stycken (vanligtvis 5). Alltså 8 långa backintervaller (10).

Efter löpskolningen insåg jag, Ken och Staffan att våra svårt sargade ben från Army-träningen inte skulle palla varken fartökning eller löpning i nedförsbacke. Staffan hakade trots detta på intervllgänget. Jag och Ken körde på samma sida och hoppade över den delen där vi ska under bron. Det här gjorde vi bara för att vi skulle kunna peppa våra medlöpare... Vi tog det lugnt både uppför och skrek högt när låren protesterade nerför. Vi tog det lugnt bara för att de andra skulle känna sig snabbare... så fint av oss ;-)

Alltså - vår fjösjogg hade inget att göra med svår träningsvärk, brist på jävlar anamma... hade man filmat vårt "fina löpsteg" hade det mest sett ut som två pensionärer som just blivit bestulna på sina rullatorer med rabattkupongerna i, som stapplandes försöker springa ifatt.

Jag vet inte hur stolt Allan egentligen blev över vår magra insats... förmodligen inte alls. Men vi var där, jag tog mig över vallen och viljan att ligga i soffan med nytt godis från Karamellkungen.

En sak som slog oss var hur hungriga vi blev. I takt med att rumpan började brinna i uppförslutet och bacondoften spred sig, gick alla skämt i matstil. Vi diskuterade stekta ägg, förfrusna prinskorvsfingrar och makrillsmackor - som för övrigt korades till Antivärkidantmat. Alltså blev det makrillsmackor till middag. Och stekt ägg. Noll godis.

Tack vare den sköna återhämtningsjoggen fram och tillbaka över Västerbron i totalt 10,5 km så mjukades benen upp och det var nästan inga problem att hoppa ur sängen imorse kl 4:50 för att vara på plats för fystesten som Nordic Military Training skulle hålla i.

Mer om den sen.

Mjölksyra balanseras bäst med endorfiner

Eller hur var det nu igen Karin?

Enligt Wikipedia: Endorfin är ett peptidhormon kroppen tillverkar själv och som lindrar smärta och påverkar vår vilja att sova, äta och dricka. Endorfin utsöndras bland annat vid stress, motion,även av sex förälskelse och vid akupunktur.

Jag är svårstressad. Jag är lättutmanad. Saknar helt och hållet endorfinkänsla av min naprapats akupunturnålar i min stela häck.

Efter gårdagens Nordic Military Training började kroppen redan vid lunchtid visa livstecken på ömma kroppsdelar/muskler/senor jag lagt i träda. De små vilande funktionerna protesterade starkt (smärta!). Vid 16-tiden hade morgonens mjölksyra i låren övergått i någon cementliknande massa som helt enkelt behövde förtunningsmedel. Samtidigt var jag så trött att jag skulle vilja lägga mig ner och sova.

Två problem som blev två utmaningar: Problem ett: Trötthet -förmodligen orsakad av två kilo seg, sockerbitsgodisklump på vandring genom tarmsystemet. Botemedel: Ignorans. Problem två: Cementkänsla i höger lår, rygg, axlar och mage. - med all sannolikhet orsakat av Militärträning. Botemedel: Återhämtningsträning.

Givetvis blev det BodyJam. Den bästa återhämtningsträningen med garanterad endorfinleverans. Jag stapplade upp för trappan till träningslokalen, stretchade ut så gott det gick före passet. LillaDuktig skuttade fram och fixade platser längst fram. Vilken skillnad! Förra veckan stod vi längst bak och såg nada. Lokalen var då fylld till bredden med ny koreografi = svår ekvation. Igår var det samma koreografi, färre personer och 55 minuter ren skär glädje. Världens bästa glädjespridare LillaDuktig vet hur man ignorerar stela ben och en trött skalle. Det var bara att skaka på axlar, le och vicka på höfterna, hänga med coola Anna i dansen. Den här koreografin (2 år gammal...) är helt och hållet vår. Anna guidar i Ragga (stilen, inte verbet). Vi serverar öl, slår ner ölen, hämtar upp våra Louis Vuitton-väskor, kör Caipoeira i takt till Jean-Paul. Det jag insåg var att höfterna var det enda jag inte var stel i (haha - där hittade jag min styrka! Armégrabbarna har totalt missat att trötta ut höfterna! Alltså kan jag använda dem nästa gång jag känner mig trött i nån annan muskel på Militärträningen: Ska genast testa höftalternativ på alla övningar...)

Idag känner jag mig som en skev skalbagge. Höger lår har svår träningsvärk, min rygg känns hård och öm samt jag har ett tryck över revben och mage. Undrar om jag över huvud taget kommit upp ur sängen utan Jamen?

I morgon bitti lockar Military Training med fystest... är jag där 6:15 eller är jag en mes? Vi får väl se hur IF Linnéas Västerbrointervaller behandlar mig ikväll.

Ha en toppentisdag vänner!

Äntligen normal!

Äntligen är jag trött. Energi in - energi ut.

I lördags köpte jag mängder av Karamellkungens sockerbitar med jordgubbssmak. Bara för att de är fina. Inte särskilt goda. Tanken var att de skulle ligga i en fin skål på bordet när vi hade visning av lägenheten i söndags. Jomenvisstsörru. Det börjades lite försynt med en provsmakning när jag satte igång städandet. Efter 5,5 timmars fixande, dammande, flyttande av prylar, gömma personliga saker (polygrip, aceton, DN och Garmin fick ligga i stekpannan...) så hade min hand slunkit ner otaliga gånger i påsen. Inte en enda rosa sockerbit fanns att skåda på visningen igår. Urrk. Det var sött, sliskigt - ja rentav äckligt. Men sött väcker sötsug. Alltså var jag sockerstinn, överenergisk och smått frustrerad i lördags kväll. Fördelen med äckelintag är att man får magknip och känner sig däst. Tvärnit i säng, gott om energi på TSM. Energin höll i sig tills för en stund sen. Närmare bestämt kl 10:18.

04:30 imorse ringde klockan. Upp-å-hoppa, ladda med liten portion gröt, stor kopp kaffe. Hopp-i-träningskläder och iväg till Östermalms IP med Sussie. Nordic Military Training! Sockerenergin gjorde det möjligt att hänga med. Sådär i alla fall. Skojade lite om tunnelseende, men det blev inte blodsmak i munnen. Däremot blev det en hel del grodhopp, ankgång, armhävningar och vänta i plankan-position. Detta varvades med löpning med armarna över huvudet, hopp över bäck (fast jag hoppade direkt i då...), armähvningsposition i lervälling, jaga händer. Pepp, skratt och hard core. Det var bara att leverera det som ledarna bad om. 10 upphopp okej. 10-17-23 armhävningar med händerna i en bäck - okej. Mycket smart drag att köra armhävningsutmaningen igår...

Eftersom jag började passet med att hoppa jämfota i lervälling i bäcken, kändes det gött att få blöta ner rygg, rumpa och baksida ben. Magen höll sig torr tills det var 15 minuter kvar av träningen, då hojtar Instruktören "Ner på magen! Rulla runt, sträck efter fötterna, rulla tillbaka!!!" Likt larver rullade vi således fram och tillbaka över geggig, blöt gräsmatta och lät dagens första ljus bryta igenom. Är man klok eller?

Jag tyckte att tiden flög iväg. Passet började 6:15, vi var färdigduschade 8:00. I bilen ligger nu ett par rejält geggiga Asics 2130, en hög blöta kläder och min sista sockerenergi. No more Karamellkungen! Gärna mer Nordic Military Training.

Det blev alldeles för kort stretch efteråt - men det tar jag igen efter BodyJamen ikväll...

Staffan, jag och Catti efter träningen. Sussie hann smita in i den varma duschen!

Att bara vara. Eller att höra till.

Man känner sig hemma där man får vara sig själv. Eller göra något man tror på.

Folk gör vad som helst för att höra till. De finns människor som frivilligt sätter på sig ett bälte med bomber för att ta livet av sig för att de tror på något - och vill höra till.

Nu är inte jag lika drastisk som en självmordsbombare. Jag har bara tränat med TSM (TeamStockholmMarathon). Förra säsongen läste jag om folk som varje söndag haft den ena upplevelsen efter den andra. Tillsammans med andra likasinnade. Själv nötte jag mina långpass ensam, stötte ibland ihop med någon TSM-klunga, men var solokvist. Idag sprang jag där mitt ibland dem. Jag behöver inte läsa om dem, jag är numera en del av dem. Jag hör till.

Idag var det föreläsning om Motivation. Eller nåt. Hejade på Thomas, Clarence, kramade om Catti, vinkade upp Sandy (Alexandra). Hojtade på Tone, lämnade plats åt Masse och Nix. Hälsade på Niklas N, såg Arne, morsade på Pertti... jag satt bland flera hundra tigthsprydda män och kvinnor och det kändes fullt normalt en söndag morgon. Tillsammans gillar vi löpning, vi har ett mål. Tillsammans saknade vi Karin som ligger hemma och är magsjuk. Tillsammans lyssnade vi, värmde upp och sprang.

Vi gjorde en gemensam satsning på löpskolning; skip, kick-i-baken, mångsteg och några benböj.
Efter detta var det Fartlek som fungerade helt okej jämfört med den halvdanna satsningen i somras. Jag sprang och snackade mycket med Nix och fick lite perspektiv på tillvaron. Jag kunde göra det jag tyckte var kul: Springa samtidigt som jag kunde vara jag: Mia. MarathonMia. I goda vänners lag. För att få höra till och vara en del av gemenskapen är najs. Supernajs. Känslan före, under och efter passet är ren och skär harmoni, jag kan inte beskriva det bättre. Nästan som IF Linnéa - ni vet den där klubben som klassas som "Sveriges i särklass trevligaste klubb". Fast där är det mer kärlek. Glädje och kärlek.

Väl tillbaka vid GIH så fick jag lägga till en omgång löpskolning för att inte fuska på Nix utmaning, sedan stretch och armhävningsutmaningen: Idag blev det 11-15-9-9-20= 64.

Nu gäller det att ladda, gå och lägga mig tidigt så att jag är pigg och fräsh till Army Fitness tidigt imorgon bitti. Svintidigt.

Rätt svar: Loppbitna...

Ord på 9 bokstäver

Hjälp mig att lösa korsordet!

Varje morgon till havregrynsgröten och kaffet sitter jag och pular med DN's korsord. I morse fanns en ruta:

"Kan de vara som tar mara på mara"

Heh - ett ord för mig alltså. På 9 bokstäver. Sonen sa något i stil som "Försök med ett ord som innehåller IDIOT". Själv försökte jag peta in:

MULTIBEGÅVADE
FANTASTISKA
SUPERWOMAN
SÖMNLÖSA

Men det skulle ju bara vara 9 bokstäver. Några förslag?

Stoppa skjutandet!

Det är fikadags!

Under krig får man väl inte sovmorgon? Inte heller ta en fikarast när man vill. Ska det krigas måste man alltid vara beredd, alltid redo, få på sig kläderna snabbt. Inte tittar man ut genom fönstret och säger "Äsch, det regnar idag - vi krigar imorgon istället"

Nej - det ska vara på riktigt. Tuffa Fredrika har promotat sin ArmyFitness och en gratis Prova-på-omgång. Jag och Sussie anmälde oss i ilfart och fick bekräftelse. Det var ingen fråga om vi skulle välja 06:15 eller kvällspasset. Ska det vara, ska det vara på riktigt. Morgontid alltså.

Tillåt min lilla utmanarsida fnysa lite åt sovmorgon och en hel dags förberedelse med mat och mellanmål innan ArmyFitness. Ska det vara hardcore så ska det. Inget kvällsfjös.

Jag är så på Östermalms IP 06:15 på måndag morgon.

Med skräckblandad förtjusning

Träning när man tar ut sig totalt... puh!

Jag börjar med förtjusningen: Muskelpass på lunchen med LillaDuktig. Ett riktigt roligt pass med många benböj, utfallssteg, ryggövningar, triceps, armhävningar, vadträning och mage. Givetvis slängde vi oss raskt på golvet efter passet och fortsatte armhävningsutmaningen. Idag körde jag 12-10-8-8-20 = totalt 58, med ca 60 sekunders vila emellan. Lite extrastretch kostade jag på mig.

Sen till skräcken. Tog en "joggingtur" med sonen. Han utmanade mig från första metern, och jag gnällde! Han lät precis som jag när jag manar på andra... Vi tog en mittemellanrunda på knappt 8 kilometer. Startade långsamt. Alex berättade att han ännu inte blivit omsprungen av någon under sina egna löpturer, strax efter kom en gasell och flög förbi. Jag sa till Alex att det var okej att dra. Vilket han gjorde. Förbi och om - lekte dragplåster åt gasellen, lekte med honom, utmanade i fart och vek sedan av (för att pusta ut bakom ett hus). Gasellen kom inte ikapp, men väl förbi när Alex vikit av :-) hehe - undrar vad han fått det där ifrån? Efter Kristineberg bort mot Rålambshovsparken säger Alex "Vi spurtar i uppförsbacken som kommer därborta". Av någon underlig anledning sa jag bara "nej". Vet inte varför, men det var ju klart att jag spurtade. Nere vid Norr Mälarstrand låg dimman tät och Västerbron lös lite svagt. Det kändes som att springa i värsta skräckfilmen, känslan förstärktes när vi ökade takten och tog den sista kilometer i 4:04-tempo. Jag var spyfärdig, Alex pratade lätt och ledigt med mig... grrrr.

Totalt: 7,81 km
Tid: 39:53
Snitt: 5:06/km
Puls: 168 (183)

Ut å svänga de lurviga!

Jag tog min krogrunda ikväll!

Eftersom jag lekte Fasan-på-stan i lördags kväll fixade jag till mitt eget party idag. Dags att shejka loss i lite apliknande neandertalarhiphop med afrikanskt inslag. Såg till att förvärma ordentligt med en flaska vatten, 3*15 tåhävningar i trappa, 3*15 utfallssteg och skön stretch. Tog mig in i partylokalen på SATS St:Eriksbron. Väntade läääänge på LillaDuktig som smet in som siste dansös i ett fullsmockat rum. Bara tjejer. Party med brudarna alltså. BodyJam. Vi hamnade långt bak och såg inte alla instruktioner i den nya koreografin - men vad gör det när man har världens bästa LillaDuktig med sig? Hon vet hur man skakar rumpa, tar till coola looken och får in rätt gung i stegen, bara att haka på alltså. Instruktör Anna var i sitt essä - tacka fanken för det så mycket folk det var, måste vara en ledares dröm.

LillaDuktig kom sent in men körde Kick-ass dansuppvisning!

Efter BodyJamen tyckte de andra brudarna att kvällen var över. Jag och LillaDuktig ville inte riktigt gå hem, vi kände oss på topp och ville festa vidare. Jag körde 3*15 benböj, sen blev 4 olika situps-övningar 3*15 i långsamt, fokuserat tempo. Drog till med ett par rygglyft som bonus.

Nu var pulsen i topp, kroppen het och jag kände mig utmanande... jag menar utmanad. Det är ju måndag och dags för att ta tagi Hundred-push-up-utmaningen. Sagt och gjort. Det bidde 48 totalt fördelat på 10-12-7-7-12. Ragglade sedan ner i duschen och promenerade av mig ruset i den kyliga kvällen.

Imorgon ska denna kropp få vila från träning - arbete i London väntar!


Bildbevis (fotat av mästerfotografen LillaDuktig) från Nix utmaning och armhävningsutmaningen:

Allan behöver nog mina skidhandskar.

Idag körde jag dubbla pass. Det är ju vilosäsong.

Söndag morgon och min debut hos TSM inför Stockholm Marathon. Fjösträning innan den riktiga Szalkaiträningen som drar igång i december. Tog cykeln dit och hade byltat på mig ordentligt med kläder för frosten glittrade längs vägen i det strålande solskenet.

Mötte härliga Helena, spralliga-tokglada Tone, fantastiska Alexandra, bästaste Catti, mångstegsspecialisten Ken, fotbollstokige Patrick och en hel drös av kända ansikten. Jag blev så himla glad av hela spektaklet. Alla glada, förväntasfulla, tajtsprydda löpare i ett stort hav av löparmössor, trimmade skor och pipande klockor.

Anslöt mig med Alexandra, Patrick och Tone till 3:30-gruppen. Ken kutade också med, men han smörade hela passet längst fram hos ledarna... så han missade allt trevligt skvaller.

Vi körde 10,81 kilometer i 5:26-tempo vilket kändes väldigt skönt. Medelpulsen låg på 153 (166). Väl tillbaka på stadion fick vi löpskolning av självaste Mattias Claesson, Svensk Mästare och Finnkampsvinnare på 800 meter. Vi körde vanliga skip, ovanliga skip (2 vänster / 1 höger) utan passgång... sen blev det utfallssteg och tåhävningsgång. Hela spektaklet avslutades med 4 stycken stegringslopp á 100 meter.

Efter träningen skickade vi iväg den här "Lycka till" bilden till Duracell-Karin som sprang New York marathon idag på tiden 3:28:10. Hon är grym!

I direkt anslutning till TSM-träningen hade Catti lovat att ta med mig på cykelträning. Jag måste ju härda häcken inför Vätternrundan. Vi drog iväg längs Valhallavägen mot Brunnsviken. Vi stannade för många rödljus, och fick göra en extra påklädningspaus då vinden var kall och händerna inte direkt värmdes av tunna löparvantar i det snabbare luftmotståndet. Jag drog fram det tunga gardet - mina skidhandskar. Vi körde via Frescati, Bergshamra och bort över Frösunda. Jag hade inte ställt in min Garmin på autostop och lät tiden rinna trots att vi var duktiga att stanna vid varje rödljus. Såg att vi avverkat den första milen på 33 minuter. Shit - det är ju samma tid som coach Allan gör milen på skulle jag tro, attans vad han måste frysa om händerna! Han ska få låna mina skidhandskar nästa gång han kör milen.

Arkivbild på coach Allan med halvt upp/neddragna compressionsstrumpor. Ville inte posa med dem till knäna...

Runt Brunnsviken och bort mot Norrtull körde vi på non-stop och snackade om livets stora frågor, sen var vi tillbaka i stan och rödljusen - gasade på lite bort mot Fridhemsplan och tog Kungsholms Strand tillbaka mot Stadshuset. Totalt fick jag ihop 15,62 kilometer med en medelpuls på 131 (164). Vi tog det rätt lugnt eftersom det var halt på sina ställen och de blöta löven är förrädiska, dessutom var det ju premiärtur för mig eftersom jag precis fixat till cykeln och bytt lås (då den gamla nyckeln frösvann ner på Mälarens botten i en tidigare olycka...)


Snabbdusch och ihopplock för vidare färd ut i landsbygden. Jag, svägerskan Mia och snygg-Amina brukar träffas och laga mat tillsammans - idag stod Tapas på menyn. Fick ytterligare dimensioner på livet, arbete och barn, hann tanka lite Felicia 3 år. Nu sitter jag här som fröken Proppmätt - nöjd och belåten efter en underbar och välfylld dag.


Maten idag:

Potatisomelett med chorizo, hemgjord salsa, spanska köttbullar, ljummen gurksallad, dofter av vitlök, mynta, paprika och lök. Spenatpiroger, haricortsverts-sallad med pinjenötter, heta räkor, Ruccola med lufttorkad skinka.

Tankar, terräng och tankning

Så fick jag äntligen mitt höstpass i dagsljus!

Nåja, dagsljus var väl lite att överdriva, snarare grådassig eftermiddagsskymning. Den där blå himlen, den höga luften och de krispiga, färggranna löven uteblev. Molnen låg tunga och regnet strilade stilla ned. Strax efter två åkte löparkläderna på och mina trasiga Asics 2120 skulle få testa Ursvik Extreme, terrängbanan på 15 kilometer. Jag satte igång pulsklockan som visade 95 slag i vilopuls - oups. Stod stilla och avvaktade, ingen förändring... hoppad upp i luften en gång för att se om det ändrades - pulsen gick upp till 127 slag. Äeeeh? Dags att byta batterier?

Det tar 7-8 minuter att springa från kontoret mot Ursvik, jag kommer på spåret ungefär vid milspårets 8-kilometersmarkering. Jag sprang mycket långsamt för att väcka kroppen och få igång värmen. Pulsen, eller snarare pulsklockan, stabiliserade sig och visade på normal puls. Det var inte många löpare ute, stötte på ett par hundägare som trotsade regnet och vallade hund.

Jag höll jämnt tempo de första 4 kilometrarna tills jag kom till starten i Ursvik, här lutar det en del, men det är skönt att redan vara uppvärmd och ha pulsen på en bra nivå (155) när det är dags för den första backen. Tänkte på att hålla upp hakan, fram med höften, trippa på tå och köra en grym teknik. Det underlättar faktiskt. Följde sedan X-tremes markeringar och det blev mer och mer terräng. Hala rötter, geggiga partier, uppförsbackar som nästan lutar 90 grader. En av de värsta backarna gick jag uppför - inte ens Allan skulle kunna få mig att springa de sista metrarna. Banan påminde mycket om Tjurrusets terrängbana, fast i Ursvik finns inga träsk eller bäckar man måste ta sig igenom.

Regnet föll och jag var glad över att ha mössa. Jag höll huvudet högt och njöt av vätan, njöt av den friska, fuktiga luften. Njöt av den blöta doften av löv och jord. Försökte leta efter några träd som fortfarande bar löv och hittade en och annan björk som krampaktigt höll i de sista gula bladen. Jag lät mina tankar flyga fritt och grabbade tag i de största frågetecknen, de där jobbiga som ligger och gnager i en. Att bara låta benen mala på rytmiskt tillsammans med andningen och bearbeta sitt inre är den absolut bästa vinningen med löpning. Jag fick inte alla frågetecken till utropstecken under rundan, men väl en och annan punkt. En känsla av acceptans, höja blicken se helheten, se framåt. Mina tankar samlades ihop, kategoriserades och lades i rätt fack. Det lämnade det förut så kännbara kaotiska virrvarr i huvudet.

Efter ungefär 8 sprungna kilometer funderade jag på att haka på milspåret istället, det regnade ju trots allt och jag var blöt om fötterna. Men vaddå? Vad var det här för tanke? Om man ändå är blöt, svettig och geggig kan man ju lika bra fortsätta? Dessutom skulle jag ju testa X-tremebanan - och då ska jag väl slutföra det jag påbörjat? Sagt och gjort. Jag ignorerade de gröna markeringarna och följde de vit/svtarta tills det var dags att vända av tillbaka mot kontoret.

Jag hade varit förutseende och satt igång bastun innan jag drog iväg. Mina kläder var dyblöta och skorna genomleriga, allt åkte ner i en plastpåse efter avsköljning. Jag tog en lång stretch i bastun och tinade upp mina knallröda lår. Pulsklockan visade på en medelpuls på 159 och en maxpuls på 210. Hmmm - den rusade iväg i starten men den senare högst mätta pulsen var 170.

Efter terrängbravaden var jag helt slut i ländryggen och stel i baksida lår. Det bästa botemedlet mot detta är att krypa omkring på golvet, vilket jag gjorde med min brorson Hugo 8 månader där jag tankade lite mys, de ska nämligen lämna November-Sverige och resa runt i Florida i 5 veckor.