Jag är ultra.

hela andra varvet på maran lekte leendet i mungiporna. Vad är det jag håller på med? Det ömmar i benen, jag vill slå av på takten, jag är ultra.

Som vanligt hade jag lagt upp en plan på hur loppet skulle disponeras. Precis som vanligt struntade jag fullkomligt i den. Målbilden stämmer dock överens - här är jag med segerskumpan.

Eftersom jag vet att jag grejar att springa rätt långt i 5-minuterstempo var tanken att jag skulle göra det första varvet. Jag hamnade tyvärr rätt långt bak i startgrupp D och det tog faktiskt hela 10 km innan jag kunde hitta mitt flyt. Jag skulle springa med Tone och kanske Zebban. Tone tappade jag bort innan start och hittade ute på Gärdet. Zebban hittade jag innan start och tappade bort när jag hittade Tone. Varmt, ryckigt och trångt. Tone förlorade jag i en vattenkontroll innan 10 km. Jag sprang mitt eget marathon.

På första varvet tog det lång tid innan jag såg någon jag kände i publiken, det var pappa som först gormade i Kungsan - sen tog hejandet vids av Anne-Li, Lilla Duktig, Stefan/Linn/IF Linnéadepån, funktionärer jag kände igen, NMT-Helena, Carro, Peter, Fredrik, Mamma/Malin/Linnéa/Kusin-klacken, Sara/Nilla/Sofy-klacken, Malin H, Görel och Nermina. Förlåt om jag glömt nämna någon vid namn - allt hejande är så mycket värt!

Hela tiden hörde jag "Bra Mia, Heja Mia" Min keps med namnet gjorde susen och många medlöpare log och var lite avis på den pepp jag fick hela vägen. Så fort jag vinkade lite eller tog upp armarna över huvudet började folk vråla "HEJA MIA!" Det var en fantastisk känsla.

Förra året älskade jag första varvet och höll mentalt på att bryta ihop det andra varvet. I år var det tvärtom. Det första varvet var tungt. Det kändes som om värmen var varmare, som om löparna var fler, som om asfalten var hårdare och att jag sprang i sirap. När jag tar Västerbron första varvet ser jag Coach Nisses röda keps lite längre fram. Jag lyfter blicken, skjuter fram höften och ökar takten. "Hej Nisse" hojtar jag, "Mia, vad kul - jag tar rygg på dig... eller nej förresten, det gör jag inte" och jag springer vidare med starka ben.

På andra varvet får jag syn på Mamma, Malin, Madde, Linné & Jonathan, jag vinkar och de blir så glada av att se mig (kärlek), 100 meter längre bort står Sara, Nilla, Sory och några till och hejar glatt. Precis där vänder det. Det här är underbart. Det ömmar i hamstring och jag låter benen pinna på. Jag njuter av de tomma kilometrarna på Djurgården och har återigen en finsk Bajskorvsman framför mig (ska få ett eget inlägg). Jag är lycklig. Det här är inte skön löpning, det här är marathon, det här känns. Viljan att stanna och stretcha ut, hitta lite krafter är stor. Viljan bottnar i möjligheterna vid Ultra. Men jag springer vidare, jag öppnar rummet till mitt ultrahjärta och lägger de sköna känslorna där. Marathon är banne mig ingen lek. Marathon är 42195 meter pannben. Så istället för att stanna upp pinnar jag vidare - jag tillåter mig att gå vid vätskekontrollerna för att inte svälja för mycket luft och få ont i magen. Jag trycker i mig totalt 100 gr coffein-gel fint fördelat under loppet.

På andra varvet springer jag förbi många över Västerbron - folk hurrar och peppar. När jag når toppen lyfter jag armarna över huvudet och skriker "Där fick du så du teg Bro-jävel" Förlåt att jag svor, men jag promenerade över bron förra året och har lovat mig själv att aldrig göra det igen. På väg ner från Västerbron hade jag nog fått en överdos endorfiner för jag skickade kärleksfulla tankar till mina barn, till min älskade bror som slet bakom mig, till mina andra syskon som jag skulle vilja krama där och då och säga till dem alla att "Ni är bäst i världen - tack för att ni finns och förgyller min tillvaro!"

Jag skrattade och hade svårt att hålla fokus. Jag sprang, jag var nära. Det var inte långt kvar tills jag kunde sluta med det här helvetesloppet. Vid Norr Mälarstrand återstod 7 km tills jag kunde lägga marathon bakom mig, tills jag kunde tillåta mig Nå-Tå-testet, bälja i mig vatten, byta några ord med likasinnade och njuta. Precis så där jag ska göra på mitt nästa lopp. Mitt i, utan att folk är stirriga, stressiga och trängs med mig. Mitt i loppet så jag sedan styrkt kan fortsätta. Trygg. På mitt nästa lopp där jag är ultra.

Jag är bäst alla kategorier!

jag slog brorsan med 26 minuter och 12 sekunder!

Jag fick sluttiden 3:52:45 och Henke* marathondebuterade på 4:18:57. häpp.

Såhär vackra och glada var vi efter målgång...

För övrigt var den största händelsen under loppet, den grymma känslan när jag känner mig tokstark och springer förbi coach Nils på Västerbron på första varvet.

*) Jag är så fruktansvärt stolt över hans prestation och blev sådär tårögd inne på ÖIP, men säg ingenting till honom för då kanske det tar udden av min dryghet när vi träffas på familjesammankomsterna framöver

Jag är K563...

...och du kan följa min framfart via sms-tjänsten här.

Brorsans resultat plingar till senare och senare efter mina i din telefon, vill du även följa honom så har han startnummer 9026.

Det är idag det ska bevisas "Vem som är bäst på allt alla kategorier!"

Jag är så glad över alla Lycka till-sms, ni är fantastiska. Hur jag än vinner över brorsan idag (med ett PB eller inte) så gör jag detta lopp för min egen skull. Jag springer för mig. Jag springer för glädje. Känner ni er ensamma på Östermalms IP innan start så samlas IF Linnéa vid stora trädet till höger om Danicahallen (där Pastapartyt hölls igår).

edit: Det kan inte gå annat än toppen! Jag fick nämligen en Lycka-Till-Kram av min stora idol Rune Larsson igår....

Lycka till alla andra som också ska springa!

Jag känner mig så där busigt pillimarisk.

Det bubblar inom mig, jag har något som sprudlar och vill delas med av.

Som Magdalena påpekade i en kommentar "All denna hausse kring kolhydrater och mat". Äsch, det är väl mest just hausse. Jag äter samma bra mat som alltid, har lagt till 2 påsar Carboloader (tapetlimet) och ska ta min andra påse Electrolyt. Det är mest på test. Jag har ju sprungit längre än marathondistansen - men då förbrukar jag ju inte energi på samma sätt som jag gör när jag springer fort. Och det tänker jag försöka göra imorgon. Inte bära eller brista, snarare "Jag kör så det ryker så länge det nu ryker!"

Har varit lite full-i-fan hela dan, någon liten löparsprätt där inom mig vill ut. Jag gav Lillsprätten en försmak och testade skor och nya fina gaiters på den sedvanliga 4,21 kilomters Kvällen-Före-Loppet-rundan. Lät mina röda Asics DS Trainer löpa fritt och hängde med i en härlig rytm. Jag nynnade på mina två ledmotiv jag har imorgon "Let me entertain you!" (glädje från LillaDuktig) och "You're simply the best!" (bidrag från arbetskollega C). Skorna och gaitersen hamnade på en snittfart på 5:08 och flåset kändes skönt.

Imorgon blir jag farlig. Imorgon ska jag dansa fram på Stockholms gator som den asfaltsprinsessa jag är. Imorgon ska jag dela glädje och smärta med nästan 18.000 andra galningar. Men framförallt ska jag gråta för att jag har slagit min brorsa i marathon, gråta för att jag är så himla stolt över att han gör det här. Kärlek.

Loppet är visualiserat, mina små hejarklacker är utspridda, det mesta är fixat. Nu dags att sova.

Förresten - jag har börjat dricka tapetlim...

...för det är så Vitargon känns.

och jag är mätt. proppmätt. när ska jag äta då? Jag trodde att det skulle vara ett bra komplement att DRICKA kolhydrater eftersom mina 4 mils långa tarmar skrattar åt den sega, vetemjölsstinna pastan som alla andra laddar med. Fast jag är ju mätt på tapetlim - när ska jag äta min lax och quinoa? När får jag svulla loss i avokado, kyckling, broccoli och bulgur?

Glöm inte att Lillebror HENKE har röd tröja på loppet på lördag. Har jag sagt att han är grym på att tapetsera?

Den viktiga tröjan

TRÖJAN NR 1.

Nu har Görel kvalificerat sig för en IF Linnéa tävlingströja!

Hon har med bravur (trumvirvel....) sprungit VårRuset. Sist hon gjorde det var för 15 år sedan. Igår var det dags igen, hon var nervös och höll på att glömma starten (det är ju så mycket viktigare att fixa god picknickmat till kompisarna!). Strax före start kommer hon i alla fall med andan i halsen och säger att hon ska ställa sig i kön till BajaMajorna "Det hinner du inte" svarar de rutinerade BajaMajje-och-komma-i-god-tid-till-lopp-brudarna unisont. Det var Karin, Catti, Helena och jag från klubben och en väninna till Görek som skulle eskortera henne de 5 kilometrarna. Efter ett besök i busken blev det uppvärmning och sedan start. Görel gled fram och varje kilomter gick snabbare och snabbare. Hon tog backarna som en sann Linnéan och sprang förbi många.

Själv gjorde jag mig vän med 35 nya glada tjejer och ovän med resterande 17.000. Jag hojtade allt var rösten bar "Gående till höger, löpare till vänster!" Några hakade tacksamt på. Andra snäste. Fast det är ju faktiskt så det går till på alla lopp, oavsett om det bara är tjejer eller blandat. Att visa hänsyn borde väl vara en själklarhet. Görel ville att jag skulle säga till när det var 400 meter kvar, vilket jag gjorde - då brände hon av i full galopp så vi hade svårt att hänga med, speakern vid mållinjen hojtade ut i högtalarna "Här kommer ett gäng från IF Linnéa, de har ett stort antal anmälda till Stockholm Marathon på lördag!" Åh vad jag blev stolt och varm i hjärtat. Min tröja är någonting. Min tröja är IFL och jag är en del av det!

Grattis Görel till en härlig prestation - Du har sprungit en halv mil Goddammit!

TRÖJA Nr 2.

Lillebror Henrik låter hälsa, att om ni kunde vara så snälla och heja lite på honom också, och inte bara hans kaxiga storasyster på lördag så kommer han att springa i en röd tröja med texten "Henke" på framsidan och "Om du kan läsa det här kommer jag i alla fall inte sist" på ryggen. Svarta brallor och vit keps har han som resten av de 18.000 startande.

Förväntningar, krav - vad man kan och vad är det man vill?

Mindre träning och mer vila ger tid till eftertanke.

Jag har gått runt och funderat på Fredrikas inlägg ett par dagar. I tidshetsen som dallrar kring marathon blev reaktionerna på hennes inlägg ”Klart du grejar sub4!” även jag trillade dit och tog smaschen på den upplagda bollen. Och ja, det är en självklarhet. Tjejen är god för det. Men hon är inte som andra, det har inte varit tiden som utmanat henne,utan snarare distanserna. Jag har aldrig träffat någon så fokuserad som tror på sin grej. Hon nötte i långsamt maffetempo i flera månader medan gliringarna haglade. Hon byggde en tålig kropp, förbättrade sin löpekonomi...och blev snabb. Fredrika har blivit snabb genom att springa långsamt. Hon är god för 4 timmar på maran, men är det det hon vill? Någonstans tror jag att hon förstod hur reaktionerna skulle bli, hon var beredd på det – och kanske är det en del i strategin att bygga pannben. För hårdare pannben och mental styrka får man leta efter. Är det en bra dag på lördag så gör hon maran på sub4, säger kroppen ifrån kör hon sitt race – för hennes mål ligger i framtiden. Och hon kommer att vara lika ultralycklig som vanligt. Det är styrka. Det är vinnarkänsla.

Du är inte dina prestationer (tack Karin för uttrycket)

Det är en skillnad på vad man kan och vad man vill. Enligt mitt laktattest är jag god för 3:30 på marathon redan nu – om kroppen/muskulaturen tillåter. Men är det det jag vill? Vill jag denna mara springa och ha hög puls, tunga ben och slita som ett djur genom hela loppet, sen ha ont i kroppen i flera veckor efteråt? Jag kanske rentav ådrar mig en skada. Är det det jag vill? Jag har tippat min tid till 3:45:46, har jag en bra dag springer jag snabbare, har jag en dålig dag långsammare. Hursomhelst så kommer jag att ha genomfört ett marathon – och jag är bra precis som jag är – vad gör 5-10 minuter hit eller dit? Jag skulle KUNNA pressa mig till 3:30 – men känns det inte okej är jag inte redo att betala priset, då slår jag av på takten. Jag kommer inte att förlora några vänner eller bli en sämre människa för det. Men brorsan ska jag klå i alla fall – för där går banne mig gränsen för präktighet.

Så... oavsett tider så kommer i alla fall jag vara tooppenglad efter maran på lördag. Vägen dit har varit så himla rolig, och det finns ett liv därefter. Typ ett 12-timmarslopp och och ett och annat 6-timmars. Tack Fredrika för att du visar hur pannben ska byggas och hur långsiktiga mål ska sättas!

Jag vet vad jag vill. Jag vill vara glad.

Tänk framåt!

Det bästa tipset jag fick från Mary Larsson under träningslägret i Monte Gordo var: Tänk nästa distans. Tänk framåt.

Ska jag springa 4,2 mil och har avlagt 30 km av dessa så ska jag försöka styra tankarna på de resterande 12 km. Att tänka "Jag har varit duktig och sprungit 30km" skickar signaler till huvudet som säger "Din galna människa - du har sprungit 3 mil - du ska vara trött, känn rikitigt hur seeeeega dina ben är!" Mary droppade massor av bra råd, hennes man Rune Larsson är ju inte heller direkt okänd med sina tips. Det mesta har jag tagit till mig till mina kommande ultrautmaningar. Målbilden som jag beskrev här kommer givetvis från ett föredrag med Rune Larsson.

Sen finns det ju andra målbilder, som ogenerat läggs ut på Stockholm Marathons hemsida. Här är kortet på mig från målgången förra året då jag har kämpat mig fram de sista två milen nästan gråtandes för jag tappade motivationen. Men lyckan att ta mig in på Stadion, att ha fullföljt trots känslomässigt vidriga förutsättningar är nästintill total. Jag ryser och kan närsomhelst ta fram den här känslan. Tiden? Långt ifrån vad jag ville - men det var helt enkelt ovidkommande, betydde ingenting. Jag gjorde det! Jag är en vinnare!

Först blev jag lite generad över att de använt bilden på SM's hemsida. Nu känner jag mig stolt. Den står för något, och plötsligt har den fyllt på mitt EGO-konto lite - det behövs många plus denna vecka, för uttagen under marathon kan ibland liknas vid kreditkorts-frossa i en skoaffär.

Och när jag ser så här glad ut på lördag har jag bara 450 meters promenad/stapplande/kravlande bort till ÖIP för att dricka champagne med Karin och gänget!

Tänk framåt!

Marathonveckan - förberedelser

Självklart delar jag med mig!

Alla har olika sätt att ladda upp inför maran, olika saker fungerar för olika människor. En kurskamrat gav mig tipset att äta en hel rund brieost dagen innan loppet (som jag skulle smälta i ugnen). Hade jag gjort det hade nog min mage kajkat ihop totalt. Det har dessutom aldrig gått en mara eller ett ultra där folk mer eller mindre försöker tjata ihjäl mig att proppa mig full med pasta. Mitt maskineri fungerar inte så bra ihop med större mängd pasta. Här tipsar jag om saker som fungerar för mig:

Mat sista veckan:
Jag brukar köra en halvdan kolhydratsdränering fram till onsdag, jag äter fortfarande min havregrynsgröt till frukost - dumt att ändra ett vinnande koncept. Exprimentera inte med ny mat - det kan ge magknip. Jag brukar se till att äta mycket järn i form av broccoli, spenat, leverpastej, kött, blåbär, jordgubbar och blodpudding. Jag blir förmodligen delägare i Brämhults eftersom jag lapar Färskpressad apelsinjuice till. Från och med onsdag äter jag lite extra kolhydrater i form av couscous, bulgur och lagom med pasta. Kyckling och lax är bra tillbehör. För att inte bli av med för mycket salter och mineraler brukar jag dricka resorb morgon och kväll, mumsa Djungelvrål och salta lite extra på maten (binder vätskan i kroppen). Lagom till lördag ser jag sedan ut som en Michelingubbe. Överdriv inte intaget av mat - ingen svälter ihjäl under loppet.

Målbild:
Se dig själv efter loppet. Du är full av endorfiner och adrenalin. Du har klarat ett marathon. Det är 42195 meter. Det är toklångt och underbart. Se dig själv stappla nerför trapporna till Östermalms IP, där väntar... ja - ha något som väntar. Jag har champagne och löparkompisar (de flesta är ju så mycket snabbare än jag), brorsan har två kalla öl.

Kläder och skav:
Använd helst insprungna kläder. Kör vaselin i armhålor, hals (sömmar), fötter, ljumskar och andra ställen som kan skava. Tänk på att saltet i svetten hjälper till att gnaga skavsår. Förra året vaselinade jag hela mig och glänste vackert. Är formodligen även delägare i ACO, eftersom jag gillar deras vaselin bäst. Killar har ofta problem med blödande bröstvårtor. När fettförbränningen sätter in mitt i loppet får man gåshud och glada bröst, tjejer ska ha bra sport BH. Jag springer i IF Linnéa-kläder förstås, men kommer inte att köra mina nyinköpta Asics-strumpor (blev varmt sliriga i dojjan) utan kör med FALKE's tunna fina. Asics DS Trainers kommer pryda fötterna.

Upplägg av loppet:
Många delar upp loppet i 5:or, det vill säga i 5 kilometersintervaller och bockar av dem en efter en. Jag brukar köra: Uppvärmning 1 mil. check. Sedan springer jag en halvmara. check. Då återstår bara 11 km och det är ju en tur runt Brunnsviken. Det klarar ju alla. Check. Har du en egen favoritrunda - visualisera den och lägg in en gullig Västerbro mitt i. Det är kul. Eller, lägg till bron 2 gånger för säkerhets skull.

Att orka:
Ha hållpunkter. Ta reda på var dina hejarklacker står - se fram emot nästa hejande skara. När man blir trött är det lätt att säcka ihop och springa ihopkurad - det är apjobbigt. Försök istället att tänka att du har ett snöre genom kroppen som håller dig upprätt. Upp med hakan, använd armarna, öppna upp bröstkorgen så att du får luft. Tänk på att korta av stegen lite i uppförslut - och att försöka trycka fram höften - då går det lättare. Om andningen känns tung och flåsig ska du fokusera på benen: Andas in, räkna 1-2-3, andas ut, räkna 4-5-6 - på så sätt får du tillbaka rytmen. Om benen känns tunga, tänk på din härliga andning och andas på samma sätt, räkna, och projicera in syret med tankens kraft. Vips känns benen lätta igen. Benen FÅR kännas tunga! Du springer ju marathon för bövelen! Allt sitter i huvudet. Jobbiga tankar om att ge upp kommer att komma, men de passerar lika fort!

Energi:
Jag tog för första gången gel under ett lopp på Berlin Marathon förra året - det gick jättebra. Jag sippade i mig tårtglasyren var 7:e kilometer. Det blev en liten belöning som drev mig framåt. Detta lopp började jag även dricka redan vid första kontrollen vilket visade sig vara en hit. Jag kände aldrig någon direkt svacka eller energiförlust. Saltgurkan som serveras i mitten/slutet av loppet är min mentala käpphäst - me like. Det är fantastiskt att få lite salt i munnen efter all kletig, söt gel och sportdryck.

Vila:
Våga vila. Det är det svåraste. Sista veckan oroar jag mig alltid för att jag har tränat för lite. Planerna var ju stora för ett halvår sedan, almanackan var så blank och det var lätt att fylla i träningsdosen. Sen kommer ju livet till där, med jobb, familj, sjukdomar, kanske skador och andra händelser. Det går inte att träna ikapp sig. Vilan är superviktig. Försök att sova så mycket som möjligt sista nätterna. Dröm söta drömmar.

Vad har du för tips och idéer?

Årets fest!

Om ni inte redan anmält er till festen efter marathon - gör det här!

Både ni som sprungit och ni som hejat på är välkomna! Jag har tillgång till 3 duschar hos mig, lite efterskitsnack och nära till bussen som tar oss till festen.

It's all in your head morsan!

Ja min son, du har så rätt!

Efter tips från Ultrabejbsarnas Ultrabejb bytte jag min söndagsfjös mot tempopass. Piskade ut sonen mitt på dagen och vi satte av längs kanalen. "Shit, vilket tempo håller vi?" utbrister Alex. Han är van att jag "mesar" i 5:30-tempo som uppvärmning, men det hade vi inte tid till idag. Första kilometern tog vi på 4:24 bort mot Stadshuset. När vi vänt och fick lite motvind säger SnurreSprätt "Faaan, vad du flåsar - har inte militärträningen givit något?" "Hurrk" svarar jag. En fotbollsspelsliknande varelse drar förbi, jag ser paniken i Snurres ögon. "Spring du!" klämmer jag fram. Han måste förbi, han måste vinna - inte låta någon annan köra om. Särskilt inte eftersom det var ett halvår sedan han var ute och joggade. Han är snabb. Han är uthållig och HAN SNACKAR TA MIG FAN lika mycket som jag. "Kom igen nu! It's all in your head, morsan!" Och jag vet att han har rätt. Men det känns som om bröstkorgen ska sprängas, benen går fram, fram, fram men luften räcker inte till. Vid andra vändningen tillbaka, efter ungefär 4 km säger Alex-Snurre-Sprätt-han-som-kan-prata-hela-tiden-när-jag-flåsar-som-fan "Nu kör vi tempo, dags att öka!" Och han ökar. Han springer hela vägen till vår port med lätta steg, och allt jag tänker på är "It's all in my head!"

Sträcka: 6,01 km

Tid: 27:27

Snitt: 4:34 / km

Medelpuls: 169 (179)

Nytt PB per kilomter tack vare Snurre Sprätt - firades med god hallon- och rabarberpaj hos brorsan (där vi firade Malins födelsedag -grattis!). Jag fick den här fina teckningen av bästaste Linnéa:

Till Mia

Vi sprinerg. Min besta faster och Linnéa.

Hon har till och med ritat mina löparflätor. Underbart!

Shit.

Trots vila sedan fredag morgon kl 7:16 klarar jag inte Noe-Toe-testet [nå-dina-tår-när-du-böjer-dig-fram] idag. Detta brukar inträffa efter 15 sprungna kilometer, men nu har det kännts som om gummisnodden på baksidan dragits åt nån centimeter per dag. Shit.

Bäst jag kör lite stretch innan sonen ska ta med mig på snabbdistans längs Karlbergskanalen.

Jag letar febrilt efter min tensmaskin som jag lagt på något smart ställe när jag flyttade i januari... för den borde gå på högvarv på min högra skinka och framförallt på Evelinas vad. Tiden är knapp. Shit.

Vatten, vatten, vatten - den viktiga vätskan

På maran dricks det vatten, vi springer genom duschar, vi häller vatten över huvudet för att svalka av oss. I dagar och veckor innan loppet laddar vi med vatten. På flera håll i världen är det ont om rent vatten. Därför har Tone som jag springer med valt att springa årets Stockholm marathon för välgörenhet. Hon samlar in pengar till en vattentank i Kenya - hjälp till med en tia eller två! Jag tänker sätta in 345:46 kronor. Alltså tiden som hon och jag ska springa maran på (3:45:46).

Från Tone:

Jag ska springa Stockholm Marathon och kan genom det hjälpa Frälsningsarmén med målet att 15 byskolor i Kenya skall kunna ha rent vatten. Frälsningsarmén är samarbetspartner till Stockholm Marathon.Tänk om jag, med din hjälp, skulle kunna bidra med en vattentank. En vattentank kostar ca 5 500 kr. Jag lovar att försöka fullfölja loppet för att göra vattenkampanjen synlig. Med ditt stöd kommer sista milen att kännas lättare.

Sätt in en gåva på plusgiro 90 04 80-5 och ange som referens: "Marathon som ger vatten. Jag väljer att ge ett bidrag till projektet genom att stödja Tone Knibestöl."

Vid internetbetalning uppge: Tone Knibestöl + MarathonEller sätt in en gåva på www.fralsningsarmen.se/stockholmmarathon.

Markera att du vill ge en gåvogramgåva och skriv mitt namn som mottagare. Om du gör det skickar Frälsningsarmen ut ett gåvokort till mig på att du var med och hjälpte till.

Tack Tone:-)

Sist gav jag honom kalla handen!

Idag var återseendet varmare!

I vintras gästspelade Commander Sebastien, också en fd militär inom Främlingslegionen, hos oss på ÖIP. Då var det snö och minusgrader. Sebastiens paradnummer är armhävningar. Många armhävningar. Sist jag såg honom hade jag rimfrost i rumpskägget och blåstela fingrar. Min motivation och inspiration försvann i takt med att minusgraderna letade sig in i mina händer. Då gjorde vi 450 armhävningar.

Idag gjorde vi 200-300 armhävningar, höll inte riktigt räkningen. Men återseendet var varmare, glädjen fanns med. Plånkan (charmig fransk brytning) kunde vi inte undvika och den statiska magövningen blev dyanmisk då vi hjälptes åt att lyfta varandras ben.

Tack Sebastien för att du visade din bästa sida. Passet var lugnt och lite annorlunda. Vi tränade som sagt armar och axlar med armhävningar, bålstabilitet i olika övningar och sedan smidighet. Jag och Malin krumilurade ihop oss i axel/ryggrullningar och ställde oss i fightingposition och lekte GI Jane - det gick riktigt bra. Jag undvek övningen parera-galen-fyllehund-genom-att-vända-bort-ansiktet-och-ha-omkull-motståndaren och lät Malin teama med Ankar-Anna. Jag stretchade och kollade på.

Evelina hoppade styrke/smidighetspasset och joggade lätt för att få igång sin onda vad, det är ju inte långt kvar till maran - efter passet åt jag, Malin och Evelina en härlig frukost på Café Nero.

Från och med nu är det totalfokus som gäller. Och vila. Förutom det extremt snabba passet jag tänker köra på söndag då - då jävlar kommer det att vara ett dammoln bakom mig när jag bränner av runt Kungsholmen!

Bad choice?

Ibland är saker mer roligt än smart. Som att köra 3 olika tuffa intervaller inom loppet av 12 timmar.

Med knappt två veckor kvar till marathon gör jag följande:

Sörplar löparglädje och springer 10*400 metersintervaller med snittet 3:51/k med IF Linnéa på tisdagkvällen...

Sover 6 timmar, masar mig upp och ut i skogen med NMT för att köra 8*tuffa backintervaller...

...som avslutas med 8* korta ängsintervaller med upphopp och armhävningar emellan.

Tusenkilometersservicen hos Naprapaten satt fint på eftermiddagen. Det blir 36 timmars vila till nästa träning.

Knäppt men skoj. Ikväll blir det korta backintervaller med IF Linnéa, imorgon ett lättare styrka med NMT (jag ska inte köra alla övningar) och helgen bjuder på en lugn återhämtningsjogg. Lite vila på det och superkompensationen kommer vara perfekt nästa lördag. Sådetså.

MÅLBILD

När jag vaknade igår morse var ju inte målbilden för idag en superstel kropp!

Om jag utsätter mig för saker så kan jag ju inte gnälla! Alltså låter jag bli att skriva om dagens träningsvärk i rumpa och lår. För jag gjorde frivilligt alla rumpövningar på Nordic Military Training med Johan igår. Det brände fint i skinkorna och hela Östermalm doftade bacon vid 7-snåret. Att nacken känns stel efter en schysst nacksvingsvolt utförd av Abbe har jag bara mig själv att skylla. Jag var oförberedd och trodde att jag skulle vinna. Vilket jag förstås inte gjorde.

Istället förmedlar jag min målbild för Stockholm Marathon 2009. Varsågoda!

Jag dricker rosa champagne med Karin. Bilden är från förra årets marathon där Karins pappa också är med. Jag tror bestämt att jag står och sjunger "Du gamla, Du fria".

I år står jag lite stelare eftersom jag pressat mig totalt och verkligen kramat ut den sista energin. Min mamma ser till att skumpan är kyld, och jag låter inte Karin vänta för länge på ÖIP på att jag ska ta mig i mål. Jag glider/spurtar/kryper/skriker/dansar i mål på 3:45:46 (och vinner en brödrost), fäller en glädjetår, kramar Tone och Sebban som sprungit in samtidigt, skrattar och väntar länge, länge, länge på att se brorsan ta sig över mållinjen. Benen skriker, tårna ömmar och endorfinet pumpar. Jag är lycklig.

Sista finliret...

...vaknade upp grymt formtoppad igår. Två veckor för tidigt.

Alltså ska jag backa bandet och försöka kopiera de sista två veckorna för att få återuppleva känslan om 2 veckor igen.

Jag vaknade tidigt, alldeles lugn i själen, glad i sinnet och sådär pillemariskt lycklig. Livet kändes toppen och solen letade sig in mellan persiennerna. Egentligen skulle jag jogga 15 lugna kilometer, men istället beslöt jag mig för 27k med TSM.

Teamade upp med SuperSilverTone (tog andraplatsen på Valloxen runt i lördags!) och hakade på 3:45-gänget. Benen var pigga, leendet nära hela tiden och vädret helt perfekt för löpning. Blek sol från ljusblå himmel med en halvkylig bris. Första milen gick hur fort som helst, kändes som om vi bara sprungit 4k. Vi tog en fartökning på 15 minuter där tempot låg i 5:15-5:20, jag kände knappt av den. Efter 12 kilomters Lidingölöpning fick vi vätska på Stadion och begav oss sedan ett varv runt Djurgården. Det kändes hela tiden som om det gick för långsamt, som om jag skulle springa tävling just idag. Tänk om det varit Stockholm Marathon där och då. Då hade jag regerat. När vi sprungit 22k blev en av medlöparna rejält trött, jag missade att fråga vad hon heter (edit: Katarina heter hon! Tack Peter), men passade på att lära ut lite uthållighetsteknik. Att tänka på löpsteget och andningen, få tillbaka rytmen i steget, upp med hakan och öppna upp bröstkorgen för att ge musklerna syre, använd armarna rätt. Tjejen ska springa sitt första marathon och kom fram och tackade efter passet, hon hade varit på vippen att kliva av. Nu byggde hon istället lite mental styrka och fick lära sig lite knep när det börjar kännas tungt.

Det var mycket snack på gänget idag. Det märks att tempot inte längre bekommer alla så mycket som det gjorde i början. 24 av 26 veckors marathonträning har gett resultat.

Söndagens TSM-avslutning (för min del) blev: 27,11 km i 5:36-fart. Medelpuls 149 (163)

Sprallig och glad cyklade jag hem för att snabbduscha och hjälpa Karin med sin flytt, avslutade det hela med en grym proteinmiddag där mamsen fick komma och lyssna på mina stordåd... Visst är det skönt att få skryta lite ibland, det är väl det mammor är till för?

Nu ska jag analysera de senaste veckornas träning och mat, se till att jag upprepar mönstret och behåller min glädje och mitt fokus. Nu jävlar gäller det att vara Mia i 2 veckor. MarathonMia.

Det där med tusingar...

Där satt den. Äntligen.

Förra året i början på säsongen hade jag turen att få köra en träningsrunda med en rutinerad löpare från Hässelby SK, Ulrika som gjort maran på 2:45 eller däromkring. Hon gav mig en massa tips, bland annat att jag kontinuerligt ska köra tusingar. Gärna i 4-minuterstempo.

Jag kommer ihåg första gången jag tog mig till ett löpband och skulle köra tusingar. Jag var extremt fokuserad och värmde upp... ökade farten på bandet och satte av i den första. Som skulle visa sig bli en halv. En femhundring. Jag kunde inte springa i 4-minuterstempo. Jag testade igen veckan efter, och fick ihop en 500-ing till. Det var ju inte direkt vad jag räknat med. Alltså testade jag att sänka farten och åtminstone köra 1000 meter. Det funkade. Jag körde på närmare 4:30. Men en tusing är ingen intervall. Jag kämpade i flera veckor och fick till slut till 2, sedan fler. Stadigt har mina (inte kontinuerliga) tusingar genomförts och blivit lite snabbare. Var nere på 4:15-4:20 över Årstabron.

För någon månad sedan gjorde jag ett laktattest där jag fick springa i olika farter. Jag grejade en kilometer i 4 minuterstempo och fick tipset: Kör kontinuerligt tusingar. Laktattest-Christer tipsade om "Kör färre i snabbare tempo, kör 4*1000 i 4-minuterstempo". Jag var skeptisk. Jag hade hört det förut. Jag hade testat och jag hade... om inte misslyckats, så i alla fall fått revidera min tid. Mer sporadiskt än kontinuerligt har jag utfört tusingar det senaste året...

...men så var det dags för Stadion igår.

foto: Malin Hamberg

Jag och Evelina joggade från Kungsholmen igår och mötte upp Malin utanför järngrindarna. Vi värmde upp lite till och satte sedan av. Jag försökte hålla en jämn fart och inte titta på klockan alls. Ett varv, upp med hakan - fram med höften. Driv i steget. Upp med blicken. Två varv, upp med blicken, arbeta med armarna, slappna av i axlarna. Ett halvt varv kvar, behåll farten - öka om jag måste... "pling". Klockan stannade på 3:57. Wow. Jag brukar öppna snabbt och sedan springa långsammare och långsammare. Eftersom jag bara skulle köra 4 stycken satte jag efter lite ståvila fart på den andra. Jämnt steg, samma uppläg. "Pling" 3:55. Två kvar. Två ynka tusingar. 2*2,5 varv på underbara Stadion. Evelina låg och körde coreövningar på gräsmattan och peppade fram mig i kurvan. Avverkade de sista två i 4:02 och 3:55. Jag kom på efteråt att jag skulle ha kört 200 meters joggvila, men det får bli nästa gång.

4*1000 med en snittfart på 3:57. Medelpuls: 164 (174)

Nöjd? Grymt nöjd. Det tog lite tid att komma hit jag ville med mina tusingar. Men skam den som ger sig! Övning ger färdighet heter det ju. Bevisligen.

Jag firar detta med en vilodag där jag och Evelina åker till Knivsta och hejar på Fredrik, Ana och Tone som ska springa lopp, det går tydligen fler lopp än Göteborgsvarvet i helgen ;)

Utmanaren

Nu återstår 16 dagar till årets , ja kanske århundradets happening för min del.



Det är den 30 maj det ska avgöras vem som ”Är bäst på allt, alla kategorier. Någonsin. ” Den som gör bästa tiden på Stockholm Marathon av mig och min bror Henrik kommer att få titeln för all framtid. Vad som händer sen är liksom inte relevant. En av oss kommer ständigt vara 2:an, den andra en evig vinnare. Jag har ju samlat på mig en hel del kilometer, varit hos naprapaten, ätit näringsrik föda, jobbat med den mentala biten. Nu återstår det bara att syna min utmanare.


Egentligen har vi ju samma förutsättningar för löpning... då våra förädrar bidragit hårt med idrottande...(not!): Vår mamma gick på jazzdans en termin i en skolgympasal, hon har aldrig ens sprungit till bussen. Hon har långa slanka ben som min bror har ärvt – fast med muskler. Vår far har varit gymägare (blir man stark av det?) och har gett mig sina Brolin-lår (syftningsfel Micke?). Farsans envishet, Jävlar Anamma och enorma svank har vi båda fått...


Låt mig presentera Henrik Utmanaren:

Namn: Bo Henrik Sten (Borsten), lystrar även till Zacke.
Startnummer: Stockholm Marathons hemsida ligger så lägligt nere sedan 2 dagar... (hallå!) Men startar i sista ledet.
Ålder: 36 år
Kännetecken: Lång, smidig och lite tunnhårig
Träning: Här har jag ingen direkt koll. Jag vet att han åtminstone haft ett långpass på 27 km som han grejade i riktigt snabbt tempo.
Utrustning: Asics nya superduper (M15? han har ingen koll själv.), pulsklocka från Polar med fotpod.


Tider:
Bästa på Ursviksmilen: 47 min (Mia:52)
Årsbästa på milen: 47 min (Mia 46:24min)
Kungsholmen Runt: 1:45:43 (2008: 2:04:58) (Mia 1:45:49)
Antal marathonlopp: 0 (Mia: 4)
Styrkor: Envis, gnäller aldrig (förutom konstant på sina barn...), är duktig på att laga mat, skojar/skämtar och älskar practical jokes (han gav min dotter en bajsblöja i present en gång – fast med chokladpudding i). Enligt Henke: lägger ner för mycket energi på att se cool ut.
Svagheter: Dålig förlorare, ont i knäna, Kommer förmodligen att köra en rugbyöppning. Han jobbar hårt med kroppen genom renovering av badrum och kök. Enligt Henrik: Lunchklockan ringer kl 11, ständigt hungrig. Jag kan se cool ut fast jag är slut.
Specialitet: Kan sjunga riktigt falskt i ett tonläge och få en hel kyrka att brista ut i skrattattack. Enligt Henrik: uppförsbackar.


Mina egna styrkor, svagheter och specialiteter kommer senare, för idag var det ju brorsan det handlade om...

Jamen varför sa ingen det!?

...att det är över hindren man ska, inte försöka ta sig igenom.

Instruktör Marita och en del av gänget innan passet

Fortfarande rätt öm efter lördagens smäll tog jag mig till Östermalms IP för ett pass med Marita. Vilken tur att jag tog kvällspasset med henne för det kändes som om det var utformat bara för mig. Vi lärde oss att ta oss över hinder i kombination med löpning. Jag missar veckans träning med IF Linnéa och känner lite stress över det med mindre än 3 veckor till maran. Stressen försvann när passet visade sig innehålla mycket löpning och en hel del backintervaller och pulshöjande ut-i-skogen-avstickare. Vi blev totalt 6 stycken, vilket är rätt lite - har de andra redan satt sig på uteserveringar och pimplat vin, eller helt enkelt inte hunnit till passet? Med anledning av den magra skaran blev det mycket snack. 3 tjejer och 3 killar. Killarna grejade backintervallerna bäst. Jag och Moa rockade fantastiskt i baklänges-skottkärra. Vad är viktigast på stranden i sommar? Ligga och skryta om att man är snabb i uppförsbackar eller visa sina starka triceps?

Hinderträning

Det var mycket folk i LillJanskogen, något jogg/gånglopp höll på för fullt. Jag såg klubbkamraten Per med sin långa hästsvans svischa förbi, och på Östermalms IP körde Coola Karin 400 metersintervaller.

Vi gjorde många bra övningar för min hamstring och jag fokuserade ordentligt för att få kontakt med muskeln. Givetvis hann vi med en liten armhävningskavalkad som nästan knäckte mig - men jag såg till att köra samtliga på tå. Jag kände mig stark. Passet var riktigt roligt på ett lekfullt sätt. Jag var glad i hela kroppen efteråt - det sitter kvar än. Dessutom har jag ju lärt mig att ta mig över hindren istället för att forsöka forcera dem. :)

Glada och lyckliga efter genomfört pass!

I Rotterdam över dagen...

...sittandes på rumpan i en massa möten.

Där ute skiner solen och gatorna bara skriker "Kom ut och spring! Ta din ömma rumpmuskel och kooooooom uuuuuuuuut!"

Men jag är tuff! Jag står emot. För den här ny-SPA:ade kroppen ska vila. De gamla och nya blåmärkena ska blekna. Kristina Lugn-frisyren är dessutom borta efter ett besök hos VBF - Världens Bästa Frisörska igår.

Appropå frisörbesök så gick jag ju iväg med ett par lånade längdskidor och ett avgivet löfte om TjejVasan sist... Denna gång var löftet om att simma Vansbrosimmet inte så svårt - jag hade ju tjuvövat på morgonen.

Kungsholmen Runt med hinder... Tävlingsledningen kontaktade mig och bad om ursäkt för att bommen inte var bevakad/låst/avspärrad. Blåmärkena är rätt stora nu, speciellt på ett ställe... gulligt av dem att följa upp. Fast visst trodde jag att jag skulle få ett presentkort på Runners Store på 1000 kronor. Minst. Men de har ju min adress - så det dimper väl ner Any Day Now! Önskelistan på Runners är lång. Jättelång.

Tänk att ha 10.000 kronor och köpa vadsomhelst på RS för - Vad skulle ni köpa?

Blöt start på veckan trots vit månad

...och Leffe grejade konststycket att spy 3 gånger idag.

Idag var det Big Time Party! Plockade upp Evelina som hade nya fina trailskor. Mötte sedan Bloggarvännen Malin på ÖIP som vill få fart på träningsglädjen. Radade sedan upp mig med ett stort gäng förväntansfulla Militärträningskompisar. Småspirande, vårliknande glädjekänslor puttrade i leden... tills Drill Inspector Bruno gör entré. "Idag blir det blött! Ställ upp och spring i två kolonner till diket." Nu kan det vara så att vi fick blöt/lerig/träskig bestraffning för att Evelina förlorat ett vad. Eller helt enkelt för att min sons fotbollslag slog Brunos sons fotbollslag igår....


Party för Träsktroll.
Vi värmde som sagt upp i skön mysjogg till träsket. Min lårkaka mjukades långsamt upp, så den klaffsliga intervallen i det geggiga diket passade som... blommig sko på lerig fot? Lite jägarvila med fötterna i gyttjan och vatten till skenbenen, där geggan klämde sig upp mellan tårna gjorde susen för morgontrötta ben. Upp ur diket, jägarmarsch bort mot geggabacken. Idag slapp vi grodhopp och behövde bara köra 4 ruscher runt och vila lite skönt i plankan.

Genom träsket skulle vi sedan ta oss bort mot Fiskartorpet. Det var lättare sagt än gjort. Några fastnade rejält med benen och fick dras upp ur dyngan. Stanken från våra lerblöta kläder och skor stack ordentligt i näsan när vi radade upp oss på gångvägen, vilandes i hunden. Jag vill inte veta vilka konstiga små kryp som bor i dyn, än mindre hur mycket hundskit vi smetat in oss med.

Eftersom Bruno hittat ytterligare ett dike så blev det lite mer "intervall" bort mot Fiskartorpet... när det återstår 200 meter lurar han ut oss på bryggan där vi brukar köra sit-ups och rygglyft. Idag skulle vi bada. BADA!! Eller nja - vi skulle transportera oss i vattnet sista biten till backen. Simma kallas det visst. För att inte bli av med någon körde vi två och två - hålla lite koll på varandra. Det kändes behagligt att stoppa ner benen i vattnet, riktigt skönt - men när överkroppen hamnade under ytan blev det svinkallt. Det var svårt att andas och jag började simma. Glömde bort min koll-kompis Mary och fick stanna till och vänta in henne. Sedan simmade vi lugnt och metodiskt bort mot vassen för att krypa upp på land. Rena (?), blöta och småkalla körde vi sedan 4st intervaller uppför hoppbacken.

Hur vi sedan kom hem har jag ingen aning om. Vaknade upp någonstans i ett upphopp på Östermalms IP. I en påse här bredvid mig ligger det leriga kläder och träskdoftande, blommiga Asics Noosa. Jag var med. Jag gjorde.

Nämnde jag att sonens lag slog Brunos sons lag i fotboll igår? Om inte, så gjorde de det. Med 1-0. Eller noll-ett eftersom det var på bortaplan.

Hur kommer det sig...

...att gårdagens 2,1 mil kändes så mycket längre än förra söndagens 32km?

...och att jag efter målgång kände "Herregud - ska jag springa det dubbla om 3 veckor?". Men så har det varit varje gång jag sprungit Kungsholmen Halvmarathon. Jag vet att känslan är en annan vid marathondistansen.

Det sitter i skallen, helt klart. Nu är jag nog inte riktigt frisk i tankarna... för jag har anmält mig och betalt till Trollhättans 12-timmarslopp i slutet av juni...

...och...

...eftersom jag blev nerpetad från 20-i-topplistan på 6-timmars så passade jag på att anmäla mig till Hallsberg när jag ändå var i farten. Någon som har lust att haka på 25-26 juli? Jag ska återta min plats på 6-timmarslistan. Var så säkra!

Har jag svårt att fokusera? Med 3 veckor kvar till Stockholm Marathon borde jag väl kvalitetsträna ordentligt så att jag klår lillebror. Han slog mig på halvmaran igår med 6 sekunder. Det kommer att bli grymt spännande. Idag unnar jag mig en vilodag - imorgon blir det taggtråd till frukost och Nordic Military Training.

Vilket stolpskott!

Det hände mycket på Kungsholmen Runt

Dagens Vinnare 1

Linnéa. Alla kategorier. Hon startade bland de sista och sprang om nästan alla. Hennes löpsteg var fantastiskt och jag hejade allt vad jag hade. Jag är sååååå stolt. Stor puss till dig Linnéa

Dagens Stolpskott

JAG. Efter 9 km sprang jag rätt in i en bom. I världens fart, med direkt smärta försökte jag med mitt venusberg/kokosmatta/muff/mus/snäcka flytta på vägbommen. Smällen träffade som en sten - pang, och jag lyckades dra med mig bommen och fixa till en schysst lårkaka på vänster lår. Likt GI Jane flög jag sen över bommen och landade på andra sidan, kvidandes med händerna mellan benen. Min först tanke var "Herregud jag har gått sönder", sen tänkte jag... att om jag är "uppsprättad" så har jag några centimeter längre ben och borde kunna springa snabbare. Brorsan som låg några meter bakom mig kollade om jag var okej, jag stack snabbt ner handen innanför brallan för att kolla att jag inte blödde. "Jag är ok - hjälp mig upp" vilket han givetvis gjorde och vi kutade iväg. Stel i vänsterlåret. Pulserande på ett annat ställe... jaja - shit happens, tur att jag inte hade pungkulor - de hade stuckit upp mot axlarna vid samma smäll.

Dagens Vinnare 2

Catti och jag startade tillsammans, hon skulle hålla sin maratonfart strax under 5-tempo. Hon får revidera sin maratontid för hon gick i mål på 1:41:nånting vilket är betydligt snabbare. Hon vann guld i sin åldersklass - Grymt jobbat tjejen! Jag är väldigt imponerad.

Dagens Höjdare

Snorkfröken, Johanna och Kommentars-Evelina: Tre bloggläsare som morsade på mig. Hej-hej tillbaka tjejer - kul att träffa er live!

Dagens Insats

går till lillesyster Danielle som efteranmälde sig till Kungholmen runt 10 km, hon ville delta för familjens skull. Utan träning. Gulle dig. Fint jobbat även av Evelina och Katrin från klubben som kapade sina personbästa med flera minuter, helt galet.

Dagens glädjetår

skänker jag till alla IF Linnéalöpare som presterat grymt på Kungsholmen Halvmarathon, Lidingö Ultra och SpringCross. En liten lyckotår till Linnéa och en stor stolt krokodiltår till lillebror Henrik.

Dagens tack

till alla som hejade. Jag hörde mitt namn hejas överallt och jag känner mig så speciell. Tack pappa, mamma, Cia, svägerska, syskon, tränare, tsm:are, klubbkamrater, bloggläsare - vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Dagens Pepp i kvadrat

Johanna bloggläsaren, som sprang med mig större delen av loppet och peppade fram mig när jag var seg. Catti i alla backar de första 8 kilometrarna.

Dagens överraskning

Jag vann brons i K35-klassen. Jag blev jätteförvånad när klubbkamrat Maria sa, "De ropade upp ditt namn, du har vunnit pris!".

Dagens Lägsta

Tiden det tog att springa halvmaran. Jag persade! Min egen klocka visade 1:45:49, den officiella bronstiden var 1:46:30 - resultaten revideras av arrangörerna på söndag eftermiddag.

Dagens mest spännande

Jag och brorsan var hur jämna som helst. Han startade lite innan och gick i mål typ 150 meter före mig. Jag väntar med spänning på våra tider. Och på helmaran - det kommer att bli en spännande uppgörelse i kampen om "Den som är bäst alla kategorier. Ever. Någonsin"

Jaha, nu känner jag mig förtjänt av den där picknicken med Löparklubben i Rålis. Ha en trevlig lördagkväll! Har ni inget för er kan ni titta förbi - eller njuta av fotagrafierna från dagens bravader.

Förväntansfull!

Världens bästa Linnéa gör debut!


Imorgon springer min brorsdotter Linnéa sin första tävling. Hon har hunnit med att träna 3-4 pass, varav ett intervallpass. Hon kommer att springa för IF Linnéa och ha på sig de fina Craft löparbyxorna som den stolta fastern har köpt. I en liten intervju med Linnéa häromdagen "oroade hon sig lite för att kanske inte vinna, men hon är i alla fall snabbast i klassen." Bara att ställa upp i en tävling är ju att vinna svarade jag, den stolta fastern. Nu har jag gett henne mitt tips - spring om den som ligger före på slutet.

Linnéas tävlingsdröm startades förra året då hon följde med mig och Snabba Karin när vi hämtade ut våra nummerlappar till Stockholm Marathon. Jag lovade henne då att hon skulle få springa minimaran i år. Nu tjuvstartar vi lite med Knatteloppet i anslutning till Kungsholmen Runt. Om ni har vägarna förbi Rålambshovsparken imorgon så går starten 10:30 - och Linnéa skulle bli övermäkta glad om hon fick höra sitt namn ropas av fler än sin galna faster.

Heja Linnéa - lycka till på ditt första lopp!

Författarens tack...

eller bloggskrivarens i det här fallet.

När jag gick min "hälsa-vänligt-på-alla-anställda-på-nya-arbetsplatsen-rundan" i augusti 2007 mötte jag Göran för första gången. Han undrade direkt vad jag hade för intressen och om jag sprang. "Jag har sprungit två maraton" försökte jag skryta med. Jag berättade inte att det var 2004 och 2005, och att jag inte sprang något alls för tillfället. "Kul, kontrar Göran, jag har sprungit 22 Stockholm Marathon - då kan vi träna tillsammans." Eftersom brorsan då utamanat mig på maran skulle jag ju ändå ta upp löpandet igen. Inför förra årets mara sprang Göran och jag ibland på luncherna, snackade uppladdning (vi äter helt olika), pratade tider och träning, status, skor och prylar. Göran är snabb. Han har ett grymt löpsteg. Aldrig har han kört löpskolning, aldrig lurats av dyra skor på RS eller Löplabbet, inga GPS-klockor i världen ersätter hans egen kroppskontroll. Han är stencool. Göran har som mål att springa 25 Stockholm Marathon, i år springer han sitt 24:e. Hans personbästa är 2:49, nästa år är målet att han ska springa under 3:30 - då ska jag ha den här utsikten.

Nu jobbar Göran på en annan arbetsplats och maratonsnacket har uteblivit. Tills idag. Idag sprang Göran och jag i Ursvik på lunchen. Då slog det mig hur mycket våra dialoger, hans input och Jävlar anamma har påverkat mig i mitt återupptagande av löpningen. Han är ett av skälen till att löpningen blev mer än bara ännu en mara, utan istället en del av mitt liv.

Jag skickar här världens svettigaste slängkyss som tack till Göran för att han är en grym förebild. Tack för dagens lunchlöpning!

*smack!*

En miljarrrrrd saker på gång!

...och det är då jag är som bäst.

Min kropp och min skalle är som gjord för WorkingOverlaod, jag blir så förbannat effektiv så jag kan ställa upp mot Lucky Luke och dra snabbare än min egen skugga. Bam, bam, bam så är det gjort liksom. Det kanske inte alltid syns på utsidan... som igår när vi hade långa intervaller med IF Linnéa och jag fjösade omkring och pratade strunt. Men det fanns ett skäl till det. Återhämtning. Jag ska inte gå sönder. Jag ska inte bli övertränad. Därför välkomnade jag denna dag med ett stort leende och en härlig känsla efter 8,5 timmars sömn, vila från NMT, energigivande samtal med underbaraste Svägerskan och ett inspirerande möte... Lyckan är här och nu. Punkt.

Maj är en fantastiskt härlig månad med fullspäckat schema överallt. Okej, nu börjar superlativen ta över - men jag ursäktar det med att jag arbetar på ett amerikanskt företag. Den ena händelsen kommer att avlösa den andra, det kommer att vara mycket löpning, tävling och träning i kombination med arbete, tjänsteresor och strategier. Och mina älskade barn förstås, stundande student och sommarlov. Så fort jag får en ledig stund över petar jag in kompisar med spa och kanske en liten BodyJam eller alternativträning.

Njut av det som finns här idag, vänta inte till "sedan". Välj dina energikällor och föredra de positiva. Du väljer dina tankar. Du bestämmer över ditt välmående. Idag tänker jag le mot alla jag möter.

Bytte Stadion mot Stora Mossen...

...och tusingar till 400-hundringar. Inte fy skam det heller.

Måndagkvällen var bortlovad till Coola Karin (Triathleten som gjort en Ironman), låt mig kalla henne IronWoman så hon passar in i min serie. WonderWoman Kattis gjorde oss sällskap. Karin skulle enligt coachen köra 12*400 med 200 meters joggvila emellan. Okej, bara att ställa om hjärnan. Men 12 (TOLV!!) stycken! Wow - det är ju skitmånga. Min uppgift som hare är att hålla jämn hög fart som Karin valt. Eller, något snabbare för Karin säger alltid en hastighet och så kan hon så mycket bättre. Kattis var där för att få ihop ett långpass och skulle öva sig på att springa långsamt. Kattis är skitsnabb. Hon är tokgrym. Hon körde halvmaran på En-och-trettionånting när vi var i Malmö - och placerade sig 3:a! Etta kom Fru Szalkai, vi pratar grymma löpare här. Hon sprang milen på 43:50... så jag kan ju vara hare åt henne när hon ska springa långsamt. Eller är man snigel då?

Efter 2 kilometers uppvärmning satte IronWoman och jag av i våra 400-ingar. Bruden formligen flöt fram i sina nya Sacony med "KISS THIS" på sulorna (vill ha, vill ha!) och hade jämn andning. Hennes teknik var stabil och på topp de 6 första intervallerna. När andningen började bli lite mer ansträngd försökte jag hjälpa till att flytta fokus till tekniken. Upp med blicken på raksträckorna, fram med höften, fram med armarna. Takt med steg och andning. Andas iiiiiiin-ett-två-tre-fyr, andas uuuuuuuut fem-sex-sju-ått.

Vi hade samma sätt att räkna intervallerna. Efter två hade vi avverkat ett par av 6, efter 3 en fjärdedel. Varv efter varv lade vi bakom oss. Parerade fotbollar och friidrottstränande ungdomar. Behöll fokus och fart. När vi hade 2 kvar sa Karin - "Nu krämar vi ut det sista!" Sagt och gjort. Vi tog i för Kung och Fosterland, Karin sprang ifrån mig på den sista och kom 4 sekunder före (1:41). Annars blev mina harintervaller med Karin såhär:

Det är lite lustigt hur distansen ändras, en liten bugg i Garmin eller en vilsen satellit? Jag klockade på samma plats varje gång, och avvek endast 2 gånger från min löparbana.

Jag kan ju villigt erkänna att jag är lite seg och mör nu, men det badskumsfyllda varmbadet hemma efteråt var mumma för både kropp och stela ben.

Tack tjejer för ett toppenpass!

Ny familjemedlem

Mitt senaste förvärv - Välkommen!

Då mina Asics 2130A inte riktigt höll måttet och sprack på ovansidan efter bara 45-50 mils löpning, tog jag igår med dem till Runners Store. Okej, de såg lite slitna ut och luktade lite mysko efter morgonens NMT-pass i träsket. Så det var ett par blöta skor jag överlämnade till min favoritexpedit på Runners. I gengäld fick jag rabatt på mina nya skor. Halva priset. Det lönar sig att vara trogen kund, att hitta sista paret och bara ääääälska Asics. Jag frågade lite försynt om inte de kunde kontakta Asics och göra tävlingsskorna i IF Linnéas färger i framtiden. Det vore ju hur cool som helst!

Välkommen i familjen Asics GT 2140.

Ivrig och inte så smart...

...men jag har ju så förbannat roligt!

Söndag
Egentligen är det TSM på söndagar, på schemat stod långa intervaller. Nej tack. Jag, Tone, Evelina och Ken drog iväg på långpass istället. Från Kungsholmen tog vi oss via Pampas Marina, ner över Solna och Råstasjön upp mot Ursvik. Där "brände" vi av milen i ett behagligt tempo, njöt av skogen, doften och underlaget. Tog sedan vägen genom Sundbyberg och Huvudsta strand tillbaka mot Pampas, ett litet ärevarv runt Karlbergs hinderbana (scary - men vi sprang bara förbi) och sedan hem till mig. 32,5 km i härligt väder och med ljuvligt sällskap. "Jag blir så himla glad av att springa" hojtar jag till Evelina, en stund senar skiner hela hon upp som en sol "Ja, det här är lycka". Jag tror att endorfinet kickar in lite obalanserat och plötsigt slår till med obestämd kraft. Det är nästan så att man tappar andan. Ken är som en maskin, han sprang tävling i fredags och persade på milen på 39 minuter, cyklade 10 mil i lördags och skuttade runt oss tjejer som den bergsget han är på söndagen - grym återhämtning. Tone och Evelina fick ihop sitt efterlängtade långpass och jag tog fram Ultralöparen i mig och spurtade efter 31 km. Hos mig blev det sedan vatten i mängder, kaffe, milkshake och kanelbullar.

Måndag
Nu kan man ju tro att det blir vila eftersom jag ska tävla på lördag... men jag kan bara inte missa ett Nordic Military Trainingpass med Jonas Gustrin (egen spalt i Fitness Magazine, naprapat, författare till Stora Konditionsboken och Pulsträna). Big NO-NO. Jag ignorerade de trötta ögonen och regnet (aha! Brunoväder!), tog mig till Östermalms IP och.... djup, härlig suck. Som på små rosa moln lät jag mina trettitvåkilometers trötta ben följa efter gurun. Jag gjorde allt han beordrade och svarade hela tiden med ett fånigt leende. Det blev gyttjebrottning i skön lekskolestil med Camilla, som ideligen drog omkull mig. En liten härlig "återhämtningsjogg" i 4:40-tempo följdes - där jag givetvis ville visa mig på styva linan och tog rygg på Jonas... och vilken rygg... (jag vet, börjar låta lite desperat va'?). Ny sorts cirkelträning på gyttjefältet med övning som Häng-i-trädet-som-en-apa-och-jucka? (armar?), militärkrypning till nästa station - Rygg-mot-rygg-i-nittiograders-benböjsposition-med-tryck, militärkrypning till Sit-ups. Jag körde med Jens som är NMT's grundare. Vi tyckte att krypandet var svårast. De tre sista stationerna bestod av Knubbsälsrullning, Krokodilhopp och Gunga-med-benen-över-huvudet-när-du-ligger-på-ryggen. Vi gjorde säkert en miljard övningar däremellan och jag minns att jag inte ramlade i diket när vi körde pyramiden och skulle böja oss över två-och-två, där hittade Kalle och jag bra teknik. Jojusstdet... det var lite backintervaller också - som faktiskt nästan knäckte både mig och Jens, men vi var envisa båda två - och han fick jaga mig... alltid roligare att bli jagad liksom.

Jahaja - en fullt normal och smart person skulle ju nöja sig med det. Inte jag inte, jag ska köra tusingar på Stadion med TriathlonKarin ikväll. Laddar om och hoppas på en bråkdel av Kens återhämtning. Glädje. Eventuellt ser jag till att färdtjänsten är varskodd, eller ambulansen... eller förresten - är inte brandmän snyggare? Fast det är nog inget som slår dagens ögongodis ändå... jag gillar hur de tänker när de väljer instruktörer på NMT.

MarathonMia-Mot-Maj-Målen

Jomentjena!


Maj är månaden när Stockholm Marathon är, målet för min satsning. Eller Mellanmålet. Jag har ju 2 andra mål - att greja ett 12-timmars och persa på Berlin Marathon. Åter till maj...


Det började ju inte riktigt som jag tänkt mig... med träningsvärken från hell. Här är de ytliga bevisen på misären - de kommer att sprida sig. Hur mina armar och axlar mår där inne går inte att med ord beskriva.

Jag vill gärna komma in i mitt fokus väl förberedd. Den här gången var sista uppladdningsveckan kantad av annat än marathondrömmar - men ändå mumma för själen. Jag hade min lilla introduktions-tour på nya jobbet vilket innebar energisugning. Lite sömn, flygresor och besök i 4 städer på 4 dagar, mycket nyheter och massor av champagne. Ja, för min nya chef gillar skumpa lika mycket som min gamla. Jag utmanade henne och sa "Låt oss vara alkoholfria till den 30 maj!" Hon nappade.

Hur var april?

Jag kammade ihop 2401 minuter träning fördelat på 61 pass. Totalt löpning: 284,3 km.

Hur blir maj?

Förutom att jag tänker låta maj bli en fantastisk glädjemånad ska jag låta hornen växa ut i pannan och se till att behålla mitt fokus. Fokus på löpning. Jag kommer att springa Kungsholmen Halvmarathon den 9 maj och sedan lägga upp min vinnarstrategi mot brorsans utmaning på Stockholm Marathon. Jag kommer att peta in Nordic Military Training för att behålla styrkan och... hey - vem vill inte ha lite spelande/flexande/åtminstone synliga armmuskler till löparlinnet på tävlingsdagen? Inte en droppe alkhol ska fördrinkas (förlåt Micke men det är motsvarigheten till förtäras) fram till marathon. Jag ska unna mig en onyttig svullodag i veckan och ladda med riktigt bra kost däremellan. Jag tänker ta mig an mitt nya jobb och låta det bli en positiv energikälla, jag ska sova mer (och inte skjutsa omkring min dotter runt halva stan mitt i natten - hon får vara hemma i maj... ;) yeah right!). Oj vad många SKA'n jag har. Bara att genomföra.

Först ska jag se till att bli av med träningsvärken och ladda för morgondagens långpass som blir det sista för mig innan maran. Tjohoooo - MAJ - gör dig redo för SuperWoman.

Jag var inte så dålig...

...jag var sämst. Verkligen S.Ä.M.S.T

Uppdaterad med samtliga bilder....klicka på länken nedan.

Det jag trodde skulle vara värst övervann jag rätt snabbt. Vi fick instruktioner av Bruno hur vi skulle köra banan, och testa de olika momenten. Hela första varvet darrade jag av rädsla. Armar och ben var som gelé. Men jag testade i alla fall. Att det ska vara så förbannat jobbigt att var 1,5 meter över marken, det ser ju så lätt ut. Att klättra upp för stegen var helt ok, det var den jag bävat mest för. Att ta sig över hindret med hjälp av rep grejade jag bara en gång. Jag ramlade faktiskt ner bakom hindret och slog i ryggen - detta var under uppvärmningen och jag tyckte det var lite pinsamt...jag skuttade snabb upp och låtsades att det var meningen... *visslar*

Inte ett enda hinder var jag bra på. Jag sög rejält. Sämst var jag när jag skulle ta mig över hindren där man måsta hiva sig upp - jag har förmodligen tränat för lite "Hoppa-upp-och-ner-i-en-bassäng" för jag saknar både tekniken och styrka.


Jag är glad att jag lyckades övervinna lite höjdskräck och ta de höjd-läbbiga hindren. Jag accepterar att jag är en looser på att ta fram jävlar-anammat när det gäller att ta sig över prylar (Vem faaaan behöver det under Stockholm Marathon liksom?). Äsch. Jag har allt sparat på foto och film. Njut av eländet här. Jag försökte lindra att få sår på armbågarna med mina allt för stora knäskydd...



P.S Jag tycker det är okej att vara skitdålig på saker också. Ger en möjlighet till att bli bättre. Rapport om blåmärken lär ju komma.

Vilken kärring!

jag sitter här och är lite skrajsen.


För det mesta brukar jag vara tuff. Jag mörkar mina svaga sidor. Idag ska vi till Karlbergs Militärhögskolas hinderbana och köra pass med Nordic Military Training. Jag har höjdskräck. Inte i flygplan, utan så där någon/några meter ovanför marken. Och så tycker jag att det är lite läbbigt att hoppa ner från saker. Hinderbanan är 500 meter och har 20 hinder. Ett hinder där man klättrar upp i en repstege. Gulp.

Har jag blivit en kärring?