Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.
söndag 31 oktober 2010
Du kan väl gå på bio med barnen?
Så när jag igår hade brorsbarnen alldels för mig själv hittade vi på skojsigheter istället. Tillsammans med Moa och hennes familj blev det lek i Rålambshovsparken! Det blev alltifrån klätterställningsklättrande, snurra runt i hjul, försöka fixa hinderbana och leka "Under hökens vingar". Jag hade lovat dem att få rulla i gegga, men vi hittade ingen lämplig lervälling att göra kullerbyttor i - däremot fick de testa lite NMT-övningar, galet skoj. Jag sprang ikapp med både Linnéa och Jonathan som var snabbare än jag... Vi var ute rätt länge, så faster Mia somnade snabbt ovaggad på kvällen.
lördag 30 oktober 2010
Three point five weeks of fame... pre fame?
Jag spelade basket. Han med. Medan mina lagkamrater sprang efter bollen, sprang jag efter killar. Fick napp på en liten räka som var vacker som få. Han var blyg och väldigt söt. Jag blev störtkär, vi blev ihop och vi kilade stadigt i 3,5 veckor (räknas ju knappt!). Nästan en hel månad! Hade det varit en vanlig basketkille och en av många-korta-månadsförhållanden i unga år, hade jag nog glömt bort det. Anledningen till att jag kommer ihåg just den här tonårsförälskelsen var att han, förutom att han dumpade mig, blev kändis. Han for iväg till USA, började gymma och vips efter ett par år stod han i CK-kalsonger! Under tiden födde jag barn, gick upp till 85 kg och tittade på Glamour.
Och nu kallar han sig löpare och är med i Runner's World! Undrar om han springer omkring och skryter att han dejtat MarathonMia i sin ungdom... det vore cool! Moahahahaha! Jag tänker i alla fall låta mina kompisar fortsätta att "skryta" om att deras polare har dejtat Marcus Schenkenberg (ingen behöver ju veta att jag var 14 och det bara höll i treochenhalvvecka och var mycket oskyldigt).
fredag 29 oktober 2010
Jag mötte mig själv imorse
Såhär såg jag ut 1995 - när jag inte hade en cigarett i handen hade jag tydligen 2 (TVÅ!) glassar. De andra bilderna är mer nytagna...Bildmontage lånat av Funrun.
Jag stannade upp och kollade på tjejen och landade i mitt nuvarande jag. Mitt hår var fortfarande fuktigt från duschen efter morgonens Nordic Military Training. Det luktade shampoo. Jag hade köpt en grov smörgås med leverpastej och grönsaker och jag utstrålade samma säkerhet och självkänsla nu som då. Det kunde ha varit jag - den där tjejen. Det kunde varit jag som lagt på mig ytterligare kilon och precis tagit min morgoncigg. Det kunde ha varit jag som struntade i havregrynsgröten och köpte en god fralla på vägen, tillsammans med en stor latte. Det kunde varit jag. På något sätt kände jag samhörighet, tusen bilder och tankar blixtrade förbi i huvudet och jag var Hon. Fast ändå inte.
För jag bestämde mig.
Saknar jag mitt gamla "Jag"? Ångrar jag att jag inte luktar rök längre? Eller tog tag i min vikt?
Kände mig som fröken Präktig där jag stod. Ville nästan berätta "Att i morse när jag vaknade tänkte jag på rödvin för jag ska ha tjejmiddag ikväll" För det gjorde jag. Men hon märkte nog inte ens att jag iakttog henne.
torsdag 28 oktober 2010
Följ din mat och sovklocka!
I DN idag skriver Maria Lännernäs, Professor i Mat- och måltidskunskap om hur vi bör följa vår biologiska klocka (inte den som tickar när det är dags att yngla av oss...). Jag har alltid hävdat att jag är tjockare på hösten och har lättare att tappa kilon på våren. Hennes studier bevisar just detta. Vi väger som mest i november. Läs hela artikeln här.
Forskningen kallas Kronobiologi och går ut på följande för att du inte ska gå upp i vikt eller få sömnproblem*:
Kl 00-06
Naturligt att vi inte känner hunger. Ät helst inte alls, undvik i synnerhet söt och fet mat.
Klockan 06-08
Är du utsövd vill kroppen ha mat inom ett par timmar. Glykogenförrådet i levern behöver fyllas på med kolhydrater på morgonen. Ha mycket ljus vid frukostbordet - kanske ta en promenad?
Klockan 09-11
Nu är du mest skärpt och den kognitiva förmågan är på topp. Fyll på blodsockret med frukt, fika eller macka om du vaknat tidigt.
Klockan 11-14
Ut och lapa solljus, så mycket som möjligt. Fyll på med proteiner (ägg, keso, kött, fisk, bönor) grönsaker och fiberrika kolhydrater
Klockan 14-15
En dipp, beroende på att kroppen har en halvdagsrytm i vakenhet och prestationsförmåga. Ta en tupplur eller en promenad. Drick något och ät en frukt.
Klockan 17-18
Nu är bästa tiden att träna - då är kroppstemperaturen som högst.
Klockan 18-20
Kroppen är inställd på att ta hand om proteiner och fett. Ät fisk, kyckling, kött och bönor. Helst inte efter 20.
Klockan 21-24
Kroppen förbereder sig för nattens sömn och fast. Kroppstemperaturen sjunker, ämnesomsättningen ställs om till sparlåga. Somna inte hungrig men ät helst inte senare än 2 timmar innan du går och lägger dig.
Lite reflektioner från mig:
Yippie! Mitt stora kolhydratsintag sker just till frukost.
Med tanke på att jag jobbar rätt mycket, bor i storstan och det tar tid att transportera sig så sker ju automatiskt träningarna i veckorna senare. Jag slösar alltså bort den bästa träningstimmen i bilkö eller på tunnelbana! Får nog transportlöpa hem lite oftare.
Mat före åtta...IF Linnéa tränar till exempel mellan 18:30-20:00, för att inte äta allt för sent går det ju att se till att maten är klar när man kommer hem (egen förberedelse eller muta barnen).
Varför startar Stockholm Marathon klockan 14? Då borde väl alla sova middag?
*) Källa: Dagens Nyheter, Insidan Torsdag 28 oktober 2010.
onsdag 27 oktober 2010
Hur jag matar min evighetsmaskin
05:00 Klockan ringer – dags att kliva upp. Matade förståndet.
05:20 Frukost bestående av havregrynsgröt med en klick kesella, hallon, sojamjölk, 0,5 liter vatten och en kopp svart kaffe. Matade magen.
06:15 75 minuter Nordic Military Training Intensiv med Ole-Gunnar. Kramp i vänster skinka som släppte när passet var slut... njöt av att se hur min adept Moa var stark i uppförsbacken. Glad över att Anneli är igång efter förkylning igen. Stolt över sonen och Stekaren. Matade hjärtat, glädjen och själen.
08:20 Frukostseminarium tillsammans med leverantör. Intar frukost nummer två bestående av yoghurtsmoothie med hallon, surdegsmacka med ost och skinka. Matade kurrande träningsmage
09:00 3 timmars seminarium me leverantör och potentiella kunder. Matade hjärnan.
12:15 Medhavd lunchlåda: Sallad gjord på hel bulgur, ruccola, ½ avokado, tonfisk, ägg, pumpafrön, körsbärstomater och fin, god olivolja och kryddor. Matade magen och ögat.
13:00 Administrationsarbete och en massa vattendrickande på kontoret. Jobba-jobba-jobba och mumsade i mig ett äpple. Matade intellektet och hjärnan.
15:30 Snabbmellis med grov smörgås med en laxfilé på (glömde den i ugnen så den typ torkade ihop i förrgår – kallar det recycle). Matade inför-nästa-tränings-mage
18:00 Pass nummer 2 för dagen – Nordic Military Training för Bruno (varför dissa ett vinnande koncept?) Matade något pannben här tror jag...
19:45 Hoppar in i duschen, slänger in träningskläderna i tvättmaskinen, fixar middag och noppar ögonbryna. Matar allt-det-där-som-måste-göras-känslan
20:30 Åt Chicken Parmigianni - kyckling med mozarellaost inlindad i lufttorkad skinka och ugnsbakad i tomatsås med grymt mycket basilika. Serverade couscous och broccoli till. Frångick min inspiration att-äta-som-en-fattiglapp som Träningsglädje föreslagit. Blir grymt godissugen efter. Dämpar det med en kopp te. Matade magen och inledde paltkoman.
22:00 Bloggar...
22:30 Dags att mata nattsömnen...
tisdag 26 oktober 2010
En släng av schizofreni...
Jag har till och med en tvillingtatuering med figurer i som symboliserar min uppväxt.
Hursomhelst.
Jag har ju annonserat ut att jag kan åta mig att online-coacha folk. Och jisses vad många förfrågningar jag har fått! Tackar och bugar. Jag har varit tvungen att tacka nej till några för att jag inte kan ta emot fler. Eftersom jag tror på träningsupplägg som är anpassade efter folks vardag har jag med ett frågeformulär försökt lära känna mina adepter, krypa in i deras vardag och blivit-ett-med dem ett par dagar. Några har jag haft lätt att relatera till, då de påmint om min egen bakgrund, andra har jag fått tänka annorlunda med. Eftersom jag gör uppläggen på kvällar och helger har all min privata tid gått åt att vara-någon-annan för en stund. Mycket intressant och givande! Sen ska de ju gilla min strategi och mitt upplägg.
De senaste veckorna har jag varit i sju olika roller. Just nu är jag en hel grupp - bestående av 4 ingenjörer, jag kallar dem FabFour. Det gänget ska jag träffa live nästa vecka, fast den största delen av coachningen sker via mail.
Det är bara Moa som har mig personligen i hasorna. Henne är jag PT för och jag kommer att följa henne slaviskt - imorgon bitti till exempel kommer jag att påminna henne att det är NMT vid 5:30 så att hon inte försover sig.
Nä nu ska de 4 ingenjörerna gå och lägga sig, jag menar, nu ska jag gå och sova för det är träning imorgon bitti...
Jeeeezuz!
Josefin med akupunkturnålarna som gör gott och ger mig handsvett som droppar ner på det skinande ekgolvet... Foto: Darrhänt, nynålad Mia
Efter att ha mörbultat mina skinkor, mitt vänstra bakben och mitt lår med en skördtröska för hårda muskler... ja det ser ut som ett strykjärn men den liksom roterar runt och knådar om, drar upp muskler (fläsk?) i ett härligt huller-om-buller-knåd.
När hon slet med maskinen utbrast hon "Jeeezuz! Vad har du gjort!?". Tränat lite förstås. Jag var inte jättetuff med min träningsvärk och frågade om det kanske var benpipor hon hackade... Tydligen inte.Det tog några minuter så var musklerna mindre stela, träningsvärken bortknådad och det var dags för nålar...
Jag var dum nog att fråga hur djupt hon sticker nålarna...iiiiiiuuuuuuh! Information jag faktiskt kunde vara utan.
Ha en fantastisk tisdag! Själv har jag iklätt mig många personligheter den senaste veckan! En mycket häftig upplevelse som kommer i nästa inlägg!
måndag 25 oktober 2010
Idag vikarierade jag för min son!
Min son Kung Alex under Bloggjoggarnas initiativ med löpning och styrka i Björkhagen i somras. Foto: privat
Hursomhelst.
Idag låg lillpojken (Alex) hemma och sov efter att ha beslutat sig för att köra kvällspasset på NMT (atjoooochicken.... varför inte köra båda?). Jag såg min chans och roffade åt mig Eric som stridskamrat.
Här försöker jag se lika cool ut som Alex när jag poserar med Eric efter passet. Foto: Hardcore Jojje
I ett stadig grepp slängde jag upp Eric över axeln i brandmannagreppet och förflyttade mig över gräsängen, vi turades om att stå i jägarvila och spurta, köra armhävningar, benböj, tricepsdips och situps. Vi låg konstant först eller bland de första (mina grodhopp var inte så långa och sprattliga så här sackade jag efter...).
Mina muskler skrek och jag försökte så gott jag kunde tänka-bort-det-jobbiga och lyssna till sonens visdomsord till mig "It's all in your head Morsan!"
Trots att jag hade grym träningsvärk i rumpa, bak- och framsida lår från fredagens Brunopass, som sedan späddes på i lördags när jag körde 2 timmar med mina haremkillar - så kramade jag ur precis allt ur min kropp när Daniel (det mörka kraftpaketet med den sköna norrländska brytningen) idag peppade mig. Han är för underbar den där mannen! Jag är grymt nöjd med min insats och tror till och med att Alex skulle ge mig godkänt!
Nu ser jag grymt mycket fram emot att träffa Världens Bästa Naprapat. Mitt vänstra Barbieben har strejkat sedan tillbakajoggen till ÖIP imorse. Det fixar hon nog snabbt till så jag kan springa med IF Linnéa imorgon!
söndag 24 oktober 2010
Slutspurt i röstningen!
Jag vet att man kan gå in och rösta hur många gånger som helst, men jag hoppas ju att jag vinner på att Inspirera och motivera er! (skulle ju kunna betala min dotter att sitta två dygn i sträck och trycka på mitt bloggnamn - men det skulle inte kännas som På Riktigt).
Det går att rösta på finalisterna mellan 1-31 oktober, så har du inte gjort det ännu är det hög tid att surfa dit! En vecka kvar. Spännande!
lördag 23 oktober 2010
Mitt harem!
I mitt harem bor Ole-Gunnar, Daniel, Johan, Bruno och Spyfys...jag menar Magnus. Mitt liv berikas så fantastiskt därför att jag kan välja. Dagar när jag känner mig lite nere och grå plockar jag fram Ole-Gunnar. Med sin norska brytning får han mig på kjempegott humör och peppar mig. Han låter mig fokusera på draglyft och räkna åtte-nii-tiii och jag bara ler. Ler och blir varm inombords. Kärlek.
Andra dagar när jag är lite överspeedad passar jag bra ihop med Daniel. Hans galna ögon utmanar mig att vrida ur det där lilla sista ur trasan. Han ser mig precis som jag är och lockar ut det allra bästa i mig. Och gosh! Jag ser honom (läs: stark överkropp och muskulösa ben...). Han rättar till tekniken och ser till att jag gör rätt. Med Daniel stannar tid och rum. Kärlek.
Ibland är jag omedgörlig och barnslig. Långt ifrån den professionella 40-åring jag vill ge sken av (?). Då är det som om osynliga krafter för mig till Spyfys. Vi gäckar varandra och leker katt och råtta. Jag antar rollen som hackkyckling, han ger mig den för att han vet att jag är stark i själen. Stark själ i en harmonisk balanserad kropp. Han får mig att vilja komma längre. Fram och förbi. Han får mig på knä och upp igen. Han får mig. Helt och hållet. Kärlek.
Är jag på väg upp till en formtopp väljer jag Johan. Ett intensivare inslag i tillvaron får man leta efter. Här gäller det att träna det bästa jag kan - för min egen skull - inte för någon annans. Johan får mig att möta mig själv mentalt och älska att leva. Han väcker tävlingsandan i mig. Jag vill - Jag kan - Jag orkar! Här och nu. Det finns bara här och nu. Med Johan vill man lite mer. Alltid mer. Kärlek.
Dagar jag vill leka sticker Bruno fram sina stora brungröna ögon. Han uppmanar mig att plocka kottar, hittar på nya övningar som får min hjärna att sätta av i spinn - vad tränar jag nu? Gör jag rätt? Han är stark. Han är snäll och omtänksam. Barnet i mig sätter fart i Brunos närhet. Nyfikenheten vaknar och jag skuttar. Skuttar glatt. Kärlek.
Nu, efter att ha kört ett 2-timmarspass med männen ovan, väljer jag något helt annat. Jag väljer att åka ut till landet med Stekaren. Där vilar jag, badar ute-spa, promenerar i höstens fina färger, landar i nuet och njuter av tillvaron. Där äter jag hummer, dricker champagne och umgås med Bästis och hennes man. Det är kärlek!
fredag 22 oktober 2010
Stark som en häst och vig som en styrelseordförande
Hursomhelst.
Han körde följande träningsupplägg med IF Linnéa igår (tips-tips! Mycket bra)
Uppvärmning: Lugn jogg 15 min
Löpskolning: hälkick, baklängeslöpning, koordinationslopp, höga knän, höftvrid, sidolöpning...younameit
Del 1 i passet: 2 km tröskelfart* till Münchenbacken (3 grupper)
Del 2 i passet: 4-5* Münchenbacken som mäter 450 meter.
Del 3 i passet: Vilan på toppen av backen gjordes i olika plankövningar. (Det var här Rubin sa att jag var stark som en häst - gnägg-gnägg)
Del 4 i passet: 2 km tröskelfart* tillbaka till Tanto
Nedvarvning: Lugn jogg till Zinken
*) vi körde 4 grupper i farterna 4:00-tempo, 4:25-tempo, 5:00-tempo och 6:00-tempo (minuter per kilometer). Beroende på vilken miltid man har.
MarathonMia vid styrelsebordet. Foto: Johan Thidell
Begav mig sedan på styrelsemöte där jag blev mötesordförande och tog tillfället i akt att köra veckans andra stretch-och-rörlighetsutmaning (av 4). Fick igång klubb- och styrelsekollegan Stefan i min stretch också.
...kunde inte hålla mig i onsdags, utan kom in i dotterns rum (igen) med kameran och bad killkompisen att ta kort på mig när jag stretchade ryggen (med risken för att dottern aldrig mer ville prata med mig). Men grabben tog kortet utan som den normalaste saken i världen och min älskade dotter bara Fejsbookade vidare och höjde inte ens på ögonbryna. Snopet. Bildbevis kommer.
onsdag 20 oktober 2010
Det blev lite knas till slut!
Botemedlet skulle bli antingen tusingar på Årstabron eller Långa Backintervaller. Fixade i ordning det här mellanmålet...
Dricka, rågbröd med mosad avokado och en supersur satsumas. Tennisbollen lät jag bli att tugga på.
...för att sätta mig i bilkö. Inget att stressa upp sig för. Bara att nynna med i låtarna och se regnet slå mot rutan. Fokusera ordentligt för att inte välja avfarten hem, utan vidare till Söder... det är ju inte svårt att ansluta när gänget ska kuta på Årstabron... 18:50 parkerade jag bilen och kutade upp i Draken/Tanto och fann mina vänner. Eftersom jag var låghumörad så gjorde jag det här istället för att köra hårt själv (kände av hamstring också...ajabaja).
Mycket gladare i hågen (tänk vad ett löppass kan göra) utförde jag stretch och rehab 15+15 minuter. Mitt knas idag blev följande:
Dottern har med sig en ny kompis hem, hehe, som jag hälsar på. När han går på toaletten passar jag på att gå in i dotterns rum (där de ska se på film) och lägger mig och stretchar ryggen på golvet. När han kommer in i rummet ligger alltså en morsa på golvet och böjer ryggen åt alla håll och kanter. Jag hade inte riktigt mage att be dom fota också.
Sedan serverade jag min son mat genom att ha ett gummiband runt fotlederna och gå i sidgång mycket långsamt (prohab höft), lade mig framför fotbollsmatchen på TV och strechade hamstring.
Vet inte om det var så mycket knas att fixa höft och sätesmuskel samtidigt som jag fixade en återhämtningssmothie, kanske hade varit coolare att foten i själva smothien...
I vilket fall som helst fördelade jag all stretch och prohab genom lägenheten.
tisdag 19 oktober 2010
Är du Game?
Jag har sån träningsvärk, den startade med överkroppspasset med norske Ole-Gunnar i fredags, späddes på med Tjurruset-rumpa-pumpa i skogen och eskalerade totalt i Spyfys härliga triceps, armhävningar, mage-hit-å-mage-dit...tills jag tappade räkningen. Minns att vi i alla fall låg ett gäng tjejer med en stock över bröstkorgen och körde situps och Spyfys vrålar "Upp med stocken tjejer". Det tyckte jag var kul...hehe.
Idag har jag träningsvärk överallt. Till och med i saliven. Och det är så förbaskat skönt. Någonstans där under lager av hängrumpa, degmage och fladdriga ben så finns det början til en stark, grym kropp.
Undrar om det går att stretcha rygg och hamstring i ett rör...?
Eftersom min hamstring har mått bra någon vecka har jag hoppat över mina prohabövningar. Inte smart (men Perfect-is-boring!)...så när jag lästa om Träningsglädjes avsaknad av stretch och rörlighet utamanade jag henne direkt.
Nu ska jag köra 4 ordentliga stretch och rörlighetspass (kanske ta fram yogamattan...) på 4 knasiga ställen den kommande veckan (ska bara be någon hjälpa mig att lyfta äpplet från skrivbordet för mina armar krampar av träningsvärk). Hänger du med? Är du game?
måndag 18 oktober 2010
SuperWoman på uppdrag!
Uppdrag 1 = bygga en stark kropp
Stapplade således upp 4:50, tvångsåt kartongsmakande gröt och skrapade bilruta för att ta mig till Östermalms IP med sonen. Sprang i mörker, tränade kroppen hårt och gladdes åt soluppgång och att veckan kickades igång med självaste Spyfys. Me like.
Uppdrag 2 = Jobbuppdrag i kubik
Jobba ikapp en hel drös inbjudningar till olika evenemang jag satt upp - boka på boka av, skicka ut, hålla koll. Noll koll. Full koll. Sitter på en tennisboll. Får allt på plats, bockar av och känner mig nöjd. Bra där Mia - klapp på egen axel.
Uppdrag 3 = Transportlöpning och skvaller med Paltén
Ååååh du ljuvliga jogg hem genom stadsdelar mot city. Härlig höstluft, skönt lugnt tempo och givande samtal. Terapirunda för kaotiska känslor och bra ventil att släppa ut för mycket jobbtankar. Insikter och analyser med Kristina är sånt som alla borde få en skvätt av!
Uppdrag 4 = Värdinna i Borgen för krossade hjärtan
Hemma på min gata i stan... närmare bestämt i min lilla borg samlas alla krossade hjärtan ikväll för lite ihoplimning. Tonårshjärtan, kompishjärtan och medelålders hjärtan ska få gråta en skvätt och kramas om.
Sånt som händer i mitt liv en alldeles vanlig måndag - spännande va!
söndag 17 oktober 2010
Dags för återhämtning och uppbyggnad!
Dags att tänka tillbaka på allt det som gick bra, ta med sig lärdomar av det som gick mindre bra och blicka framåt! Foto: Maria Ström
När tävlingarna är tävlade, och formtopparna formade är det dags att lugna ner sig lite. Det är stört omöjligt och inte särskilt smart att försöka vara fomtoppad och köra stenhårt hela tiden – det ökar skaderisken och kroppen bryts ner snarare än byggs upp. Hösten och förvintern är perfekt för återhämtning, uppbyggnad och alternativträning. Bara göra det man själv vill. Kanske du har en skada som du nu har chansen att vila bort/träna dig igenom/rehaba bort. Det är perfekt för det nu.
Jag har en lång önskelista som givetvis innehåller en hel del löpning – jag har lovat mig själv att utforska terräng i större utsträckning och vill gärna göra det i höstrusk och krispigt väder.
Jag vill köra BodyJam, dansa tills rumpan skakar loss och får eget liv. Jag vill hitta vantar som är varma och goa så jag kanske,kanske kan börja cykla ordentligt någon gång. Jag vill ha snö och testa längdskidor. Jag vill fortsätta med NMT och bygga mig ännu starkare. Jag vill hitta på nya bus (som när vi sprang alla gator på Kungsholmen), jag vill åka på träningsresor, springa i andra städer och testa något jag aldrig gjort förut.
Allt med fokus på att bygga en Evighetsmaskin. Återhämtning och uppbyggnad står i fokus. Välmående och glädje får vara drivkraften.
lördag 16 oktober 2010
Felix stör en Ingenjör!
Tjur-Mia, Adept Moa och Felix som stör en Ingenjör! Foto: Min arm som fortfarande var varm...
Shit påmfritt vad kul jag hade idag! Jag och Moa skulle springa tillsammans. Och det gjorde vi! Vi tyckte det var så roligt så vi tog en extrasväng...typ någon kilometer eller två extra! Jag vet att Moa ville persa på Tjur Ruset - men bana är ju olika från år till år, så jag sa att det skulle bli en rolig träningsrunda. Idag var den lätt - superlätt. Banan alltså! Typ ett pass med Spyfys - och sen ett med fina Daniel. Jag skrek och peppade. Jag kutade, simmade, gjyttjebrottades med mig själv... och väntade på Moa som fastnade i en komfortzon och gillade att glida fram som en älva... ja - i alla fall tills det återstod 2 km. Då viskade jag i hennes öra "Ska du låta en tjej i rosa jazzbyxor vinna över dig!!??" Nej-vafan! Hon tog tag i situationen, struntade i stigen och kutade in i skogen, förbi hela gänget - säkert en 40 stycken och ökade takten. Satan vilken fart bruden fick. Hon visste att vi felat i distans - några kilometer extra - jag såg det som bonus - för Moa sved det... hon ville slå sitt gamla rekord eller åtminstone svägerskorna...
Jajusste... svägerskorna. De hörde min röst skrika "Moa - är du med?" och höll full koll på vart vi höll hus. Jag peppade Moa och irriterade andra. Inte med flit -men min sångröst passar tyvärr inte alla. (Jag sjöng "På Lingonröda tuvor och på villande mo..." Svägerskan som varit bakom oss innan, hamnade olustigt framför oss när vi sprungit fel -hehe tänkte hon... för-i-helvete tänkte vi. I hjärtat vet vi vem som var bäst... eller hur Moa!
Ville bara säga att jag hade en superkul dag. Har fortfarande ingen koll på vilken tid jag kom in på - hoppas den visade mycket träning framför snabbhet. Jag är så grymt nöjd med att få pejsa Moa - jag var pigg i benen och ville kuta i Hundranitti (190) men höll tillbaka och det var nog det bästa jag gjort i mitt liv! Fyllde på pannbenet, fyllde på friskluften och fyllde på Moa-pepp! Mia is back - Moa is born.
Och ta mig fan - jag hoppas att JAG irriterade eller störde en tjej-Ingenjör (läs med rosa jazzbrallor)!
fredag 15 oktober 2010
Skadad!!!
Jag drämde in handen i en hård sten och fick ett stort blåmärke på handryggen - titta här!
Sen fick jag två blånaglar på tårna där jag inte har några naglar. Hur-nu-det-kan-gå-till? Jag besparar er den bilden. Blue-nails-wannabees.
Och när jag ändå är igång med min självömkan så har jag fått klippa ner alla mina naglar till korta efter veckans packa-upp-en-massa-lådor-fix. Mycket kvinnligt...NOT! Kanske lika bra det att inte naglar varken på tårna eller fingrarna, för mycket att bära runt på liksom...
Och det där förbenade-knä-helvetet som inte vill böja sig ordentligt när jag hukar...Grrrr (men det gör inte ont!)
Sådärja! Färdig med gnäll.
Men vet ni? Jag har inte ont i hamstring! Det ilar inte längs rygg, rumpa och baksida lår när jag sitter på kontoret! Jag har fått tillbaka mina fotsulor. Just nu har jag inte en enda finne i fejset och jag inga problem att gå på toa!
Mål med TjurRuset imorgon: Bli svettig, skitig och få minst ett blåmärke, skrapsår eller riva sönder något klädesplagg! Om skorna är för hala har min adept lova att skubba runt med mig i brandmannagreppet.... Jihaaaaa -Nu kör vi!
Eller föresten. Jag sparar den där klämkäcka energin tills imorgon. Klockan 12. Kom ut till Tullinge och heja vettja!
torsdag 14 oktober 2010
Ful, fet och omedgörlig
Hur bra intentioner jag än må ha när konferensen börjar så är det inte så lätt att följa. Jag äter helt klart för mycket på sånna här jobbevent. Alla tjatar alltid "Men du som tränar så mycket kan ju vräka i dig..." Nej, det kan jag faktiskt inte. Jag har superlätt att gå upp i vikt och min kropp har anpassat sig efter en viss mängd träning. Nu känner jag mig övergödd. Bara att lura tillbaka de bra rutinerna.Små mysiga fikapauser med min moster tillika Gudmor som är på samma mässa. Foto: föbipasserande IT-nörd som erbjöd sin assistans.
Trött, grå och glåmig med trasiga naglar, svullna ben och torr hy... ja - inte är jag en tiopoängare. Borde valt en transport i olivolja med sömn-included. Mitt humör är på topp nästan hela tiden, men när jag kommer hem blir jag tonårstrotsig, småotrevlig och omedgörlig. Känner mig som en PMS-morsa och gnällig polare.
Det kallas att leva. Att vara. Nu gäller det att acceptera. Landa i fulhet och göra små insatser. Ett skumbad, lite väldoftande bodylotion och massor av nyttiga fruktsmoothies för att rensa ut smörrebröd, rödvin, efterätter och konferenskaffe.
Men först NMT fredag morgon och Tjurruset på lördag förstås.
Kompressionstights CW-X
Meeen - jag gick inte tomhänt därifrån utan köpte mig ett par egna som jag tränar i. CW-X heter de och kostade mig 850 kronor. Byxorna håller in, shejpar upp, ökar blodcirkulationen och är helt fantastiska. Jag har flyttat in i dem. Kör varenda springpass med dem på. Hur stor skillnad de gör finns det säker siffror på - men jag kan säga så mycket att de håller grejerna på plats. En hoppande rumpa har plötsligt blivit "fast", låren har formats till något som kan liknas vid muskulösa springstockar. Byxorna ska hjälpa baksida lår, knän och vader. Jag känner mest hjälp runt knäna, strax ovanför och antar att det kan liknas vid tejpning.
Stefan som är återförsäljare av CW-X är själv ultralöpare och har en nätbutik - besök den här.
Enda anledningen att ta av sig dem skulle vara för att sätta på sig Skins återhämtningstights jag fick i present från coachen...
The flying Monkey
Väl framme slängde jag snabbt på mig kompressionslöparbyxorna (jusste!! jag har ju lovat utvärdering av dem... kommer i nästa inlägg!), och resten av löparstassen. Hade tänkt mig en skön mysig lunk längs hamnen. Så startade jag i alla fall.
Blev omsprungen av en herre/gubbe i långa shorts och fladdrig t-shit. WTF!!! Mina ben gnisslade lite fortfarande och jag höll typ 5:40-tempo. Han flög förbi. Som en apa. Alltså en flygande apa. Vägen delade sig lite här och där och jag såg honom öka avståndet till mig, stundom till vänster stundom framför. Rätt var det var möter jag honom, jag ser att vägen/kajen tar slut så jag måste också vända om några hundra meter. Kajen ligger lång, flack och tom på folk. Här ska FARTLEKAS tänkte jag. Vände samtidigt som min Garmin tippade över på 4.00 km. "Aha - en tusing i sikte - och jag ska ifatt gubben/herren/apan!" Det var hård motvind och jag ser honom framför mig. Jag ökar successivt och tänker att jag nog hinner ifatt honom på 1000 meter.
Måste_hinna_ifatt_honom_på_tusen_meter! Jag ökar och kämpar i motvinden. Jag närmar mig. Metrarna tickar. 230 meter kvar och han är fortfarande långt framför mig. Jag ökar lite till, nu kommer en uppförsbacke. Han flyger fram. Jag låter som en elefant. Tunga steg som inte tar mig en meter. När klockan visar att kilometern är sprungen har jag 20 meter kvar. Den flygande apan vann. Jag var glad över en tusing på 4:34 i stark motvind. Som bonus körde jag sex varv på en grusväg runt en staty (sträckan runt mätte 212 meter). Ökade för varje varv. Fick applåder av kärleksparet som satt på en bänk och tittade på solnedgången den sjätte rundan, jag gjorde ett fint hopp i luften som tack och vände hem till hotellet.
Helt klart ett skojigt fartlekspass. Fick ihop 10,4 km totalt. Nästa gång är det jag som är den flygande apan. Sådetså.
onsdag 13 oktober 2010
Orka-hinna-kompromissa
Jag borde vara helt utslagen men jag laddar upp mig själv. Foto: Maria Ström
Vill ju samla mina kilometer, lufta mina tankar och känna den där riktiga träningsvärken snart igen. Är glad åt sonens värkande kropp efter ett Spyfys-pass på Nordic Military Training och önskar mig detsamma. Väljer att ta det nästa vecka. Väljer att känna mig pigg och försöka hinna med små pass mitt i arbetskarusellen.
Jag behövde sömn. Och sov. Jag behöver inte festa ikväll. Springer nog. Tankar, planering, hinna och orka.
På lördag är det TjurRuset. Jag ska springa med min adept. 10 kilometer härlig terräng med gegga kan jag tro. Tio kilometer känns för lite. Frågade Moa om en mil innan? Men vi kompromissar och kör 5 km före loppet och förhoppningsvis 5 km efter loppet. För att vi ska orka springa. Dela upp, fokuser, leverera.
På något galet vis känner jag mig pigg, utvilad och harmonisk trots att det återstår 1,5 dagar grymt mycket jobb här. Jag känner mig stark som en oxe - mest över min övertygelse att jag kommer att prioritera in ett skönt löppass till...
tisdag 12 oktober 2010
Syntax error... Vad som händer på min mässresa
syntax error 1. Glömde kameran när jag begav mig ut på morgonjogg. Hur kan jag vara så urbota dum att inte föreviga soluppgången i Köpenhamn och dela med mig med er? Förlåt. Nu har jag bilderna vackert bevarade inom mig tillsammans med en halvmil före frukost.
syntax error 2. Först säga att "jag kan administrera tävlingsdeltagarna" och tro att det skulle bli 200 tävlingsresultat på 3 dagar. Sedan hyr jag in två supersöta tjejer i 20-årsåldern som delar ut tävlingsformulär... 200 ifyllda formulär ligger framför mig efter första halva dagen. Blah! Fick paniktrycka ytterligare 1000 formulär och avlova mig registreringen till bättre/snabbare/trycka-in-i-datorn-kollegor.
syntax error 3. Plötsligt bli lite vågad och börja prata lösningar med teknisk personal som genast sätter dit mig. Tekniskt alltså. Spelade lite blond och bollade dem vidare till våra tyngre tekniker i montern. Ler fånigt förstås. Och vill helst börja stretcha men inser att jag skulle framstå som ännu fånigare (får sådan stretch-urge så jag smiter in på handikapptoan och verkligen stretchar sen).
Men vem är jag att lägga fokus på errors? Nope, inte min stil. Idag har följande klaffat: Jag vaknade före klockan ringde och kutade en halvmil trots att jag jobbade till midnatt. Jag har inte vräkt i mig wienerbröd, tårtor, Snickers och annat gotter som finns i överflöd här. Jag har banne mig de sötaste event-tjejerna på hela mässan och har retat upp vår största konkurrent (spinner nöjt som en katt).
Nu återstår jobb fram till midnatt, sedan ska jag sova sött och vakna till en lika underbar morgon imorgon!
måndag 11 oktober 2010
Lilla Fröken Proppmätt...
jomentjena! Sen tittar jag i spegeln och ser mest degig ut. Förutom mina fötter, smalben och knän som annars brukar svälla upp och idag är fullt normala (trots flygresa)! Det har nog med allt dricka-vatten-och-fristätta-lymfa-och-fan-å-hans-moster under långlopp att göra. Att jag sväller upp alltså.
Hursomhelst.
Matintag innan och efter en liten nätt femmilare är rätt viktig för mig. Veckan innan loppet åt jag givetvis gröt med kesella, sojamjölk och ett ägg till frukost. Luncherna varierade mellan energirik salladsbuffé, hemlagade matlådor med bulgur, kyckling eller lax.... och två middagar bestod av blodpudding! Yummie. Min egen bloddoping helt klart. Serveras med färs vitkålssallad och färskpressad apelsinjuice. Och lingonsylt.
Nu så här efteråt är det lite tomt i depåerna, då brukar jag vara extra noga med frukt, grönsaker, lite kolisar och proteiner för att hålla mig frisk och inte åka på något skit. Jag befinner mig åter i Danmark och blev superglatt överraskad av lunchbuffén som bjöd på både grovt, danskt rågbröd, lax-och spenatgratäng, sallad med tranbär, apelsin, färsk spenat och riven kokos. Massor av småsallader med tomat, feta och valnätter och ett gäng olika fruktsallader.
Nej - här går det ingen nöd på mig! Ska bara se till att dricka mycket vatten och kissa ut barbamamman - och drömma om att trippa omkring som Betty Boop.
söndag 10 oktober 2010
Dagen då Jag fick ett eget värde
Det var en tisdageftermiddag i oktober 2004. Jag pluggade Affärskommunikation och hade precis fått tillbaka en recension. Kommunikationskonsult Susanne sa "Men vad tycker Du?" Texten jag skrivit var rätt allmän, lite sarkastiskt rolig och med innehåll jag-trodde-att-läsaren-ville-ha. Vem var intresserad av min åsikt?
Det var där och då som en massa gråzoner och periferier tog en plats. Jag såg plötsligt mina kurskamrater med nya ögon, fast jag intresserat mig av dem förut. Helt glasklart var att det var enskilda individer med egna universum, känslor och åsikter. Jag sög i mig deras recensioner och skrev om min. Istället för "man" fick min text flera Jag.
Från den dagen har jag försökt att kommunicera i jag-form. För allvarligt talat "Man vill ju vara stark liksom". Vem är man? Alla? Kollegorna? Träningskompisarna? "En öl är man värd efter ett långlopp" - jaha, alla som sprang, eller ville jag bara rättfärdiga att jag tycker att jag är värd en öl efter loppet? "Så var man anmäld till detta lopp!" Vad kul - din farfar eller? Ni-förstår-vad-jag-menar...
Är vi så himla rädda för att själva tycka något så att vi är tvungna att fördela tyckandet på gemene man? Är vi svenskar så rädda för att vi ska uppfattas som skrytsamma eller dryga bara för att vi råkar ha en åsikt - bra eller dålig? Eller vill vi bara förminska oss själva?
Hursomhelst.
Igår på SUM sprang jag med Kalle och Anneli, som hjälpte mig att komma ur seghet och småsvackor. Men som löpare är jag alltid ensam. Bara Jag bestämmer om jag ska ta emot peppen och börja springa igen efter att ha gått i en uppförsbacke. Bara Jag bestämmer mig för om jag ska ge upp, fortsätta, öka, slå av på takten. Bara Jag. Hur många du än springer med är du alltid ensam med hur just du känner där och då.
...och jag tänker inte ursäkta min osvenskhet här... Jag är så förbaskat stolt och glad över mig själv som grejade den svåra terrängen med så glatt humör igår. Jag har ett värde - jag är jag. Och jag känner mig grym som grejade det när jag knappt kunde vara med på uppvärmningen på NMT i onsdags.
Och du... Gå ut och förmera dig lite idag! Var ditt bästa Jag!
lördag 9 oktober 2010
SUM 2010
Jag var stark, glad och fantastiskt lycklig! Jag och Kalle kom i mål drygt 20 minuter senare än förra året. Denna gång med ett stort leende på läpparna och en lyckokänsla svår att beskriva. Förra året hade jag ont i knät i 25 kilometer. I år sprang jag bort allt onda och njöt för fulla muggar hela turen. Vad gör väl en fistid på 5:41:någonting - jag är hel, lycklig och stark.
Och dessa bilder ger en liten smak av dagen i underbart väder!
Skosulorna i trädkronorna - Nu är det feeest!
Jag och Kalle innan start av förra årets SUM.
Längs den vackra Sörmlandsleden går det 5 mil långa loppet, med start i Björkhagen och mål någonstans vid Rudan. Tror jag. Jag är aldrig särskilt påläst innan lopp. Glömmer dessutom hur det såg ut förra året. Hehe - om någon skulle fråga mig om bansträckningen för Stockholm Marathon skulle jag nog kunna komma ihåg var vi startar, att man springer över Västerbron 2 gånger, och längs Söder och Norr Mälarstrand. Å så in på Stadion förstås. Men nu var det ju SUM vi pratade om.
Jag och Kalle kör på känsla, Anneli vill persa. Vi går all in, vilket kan betyda precis vad som helst. Känner vi för att springa fort så gör vi det, känner vi för att picknicka och skutta fram i långsamt tempo så gör vi det.
Mål med SUM: Ha roligt. Le hela tiden. Underhålla mina medlöpare. Peppa Virva att vinna damklassen.
Jihaaaa! Bring it on!
fredag 8 oktober 2010
Sådan coach - sådan adept...
Tummen upp från min dotter. Vi laddade med myslunch idag. Foto: MammaMia
Hey-hey-hey-Hold-your-horses! Fem mil är ju långt. Det är typ som att springa från stan till Arlanda...förbi startbanorna innan Garmin slår om till 50 km. För två år sedan hade jag inte ens sprungit fem mil på raken. Men perspektiven ändras och jag vet ju att jag klarar distansen. Även om jag inte sprungit långpass sedan mastodontloppet i augusti (246 kilometer). Hur kommer det sig att jag inte darrar, blir supernervös och flippar ur totalt? Förmodligen trygghet. Trygghet i att jag kan. Trygghet i att jag är inte mina prestationer. Jag är precis lika mycket värd om jag kliver av efter 3,12 mils härlig höstlöpning, med eventuellt ont ben, längs Sörmlandsleden.
I en konversation med min adept får jag reda på att hon bytt ut morgonens NMT mot en mil på lunchen. EN MIL?? Frukost- och lunchjoggar brukar väl ligga på en 5-8 kilometer. Men hon har precis som jag - fullständigt tappat konceptet för distans. Återigen. Trygghet. Och kanske lathet.
För Jo-så-är-det! Lathet. Om man ändå har bytt om och tänker börja svettas, kan man lika bra springa lite längre innan man ska duscha kroppen och tvätta kläderna. När-man-ändå-är-ute-och-igång-liksom. "Det känns inte riktigt meningsfullt om jag inte får ihop en mil" knorrar Moa. Okejrå - jag förstår. Förstår alldeles för väl.
Jag ser verkligen fram emot att terränglöpa i timtals med Herngrenskan i vinter och till våren! Shit vad kläderna ska vara värda att tvätta och kropparna redo för skrubb!
Super-duper-power-mega-antioxidnata-sallad med nässlor, ruccola, morötter, tomat, ingefära, bönor, broccoli, fetaost, räkor, quinoa, groddar, gryner, grödor, oliver, guckor...och you-name-it. Så lite nybakt rågbröd till, en smoothie och nötter och frukt. Yummmie!
torsdag 7 oktober 2010
vet ni...
Min näsa är för stor, och tänderna rätt sneda
Mina öron sticker ut och är alldeles för breda
Magen den är degig, trots en jävla massa crunch
låren rätt sladdriga efter alla mina brunch
Men vad gör det i livet, när själen den mår bra
och jag kan jaga vidare, och kuta varje dag
Jag upptäcker naturen och lägger bit för bit
av pusslet av mig själv, det utan kanter - med aptit
Förut var jag “ingen” tills jag vakna' ur ingenting
och märkte allt fantastiskt, alla människor runtomkring
Tillsammans blir vi “något” och flätar våra liv
små-små universum blir ett enda jättekliv
Och utan denna jakt, att upptäcka nåt nytt
att nyfkiken få möta saker som jag tidigare flytt
För allting det är möjligt – livet det är ditt!
Det blir precis som du vill ha det – jag vet vad jag vill med mitt.