På förstasidan i Svenska Dagbladet!

Idag är jag och prinsessan Victoria på framsidan av Svenska Dagbladet. Det känns stort.
Coolt! Petra Månström som Maratonbloggar på SvD har intervjuat mig och flera andra bloggare. Artikeln hittar du här.

Jag hann klämma 21 kilometer löpning med det här härlig gänget innan jag själv köpte pappersupplagan. Dottern utbrast "Vad muppig du ser ut morsan". Såklart - jag är ju jag liksom. Det skönaste är att Det-bara-råkar-nämnas att jag klådde brorsan på maran. Han fyller ju år imorgon så jag kanske ramar in artikeln och ger honom den i present.

Så att han inte glömmer bort vem som är "Värlsdklass alla kategorier"

Aoha Krigare!

Alltså – det ska inte skrivas. Det ska skrikas.

Och vi skrek. Såklart. Efter tusingarna igår blev det jobb ett par timmar så nattens sömn blev inte lång. 4:50 ringde klockan och jag formligen flög upp. Krigsropet som senare ljöd var bevis på att jag gjort rätt val - dissa sömnen och välkomna träning.

-9 grader och torrsnö (heter det så? Den kändes inte blöt i alla fall). Me like. Havregrynsgröt och skivad banan i magen. Sonen med på träningen. Och. Massor. Av. Snö. Pirret ökade ytterligare då det var Han-som-jag-är-kär-i-lite-i-smyg som höll passet. Han som gör hårdkokta ägg av oss. Han som vill att vi ska flytta våra gränser. Spyfys förstås. Och då blir det springa av.

Förflyttning i djupsnö, vackert hängande snö från träden, flåsande medtränande och alldeles tyst i övrigt. Knarrandet från skorna som driver oss fram och upp i skogen. Över diken. Två och två drar vi varandra upp för en lång vacker backe. Det blir armhävningar, tricepsdips, smala armhävningar, kuta. Indelning i tre grupper – bära stock. Ligga ner med stocken över bröstkorgen och göra 30 situps – som ett team. Samma team hämtar bår – bär varandra, tar sig runt, tar sig över, pulsar i djupsnö. Samarbetar – byter – föredelar och balanserar. Ser naturen. Är naturen. Friskt och klart, ljust och vackert.

Hela kroppen tränar. Armarna är slut, benen pinnar på. Vila i plankan, vila i hunden, krypa under den mänskliga tunneln.

På vägen tillbaka springer vi efter hur mycket vi orkar, lugnt eller snabbt – anpassat efter alla. Vi som trycker på är också de som försätter resten i knipa. Vi flamsar och slänger varandra i snödrivorna. Åker på bestraffning. Jag ser det som bonus. Stå i jägarvila tills fem har stupat. Jag vägrar ge mig – ser det som rehab. Armhävningar – blir fina armar till nya paljettklänningen. Innan upphoppen är det dags. Vi kraftsamlar och vrålar djupt ifrån våra tår ända upp i universum

Aoha Krigare! Aoha Krigare! Aoha Krigare!

Avslutar med 30 upphopp och stretch. Det är kärlek. Det är min vilovecka.

Synd-å-klaga-lixom

Under SUM i oktober fick han dra mig de sista två milen, idag hade jag utmanat honom på 4 ynka tusingar.

Jag och Kalle under SUM i Oktober - 50 km terräng.

Kalle - i oktober var han stark. Idag var han snabb också. 17 stycken Linnéaiter trotsade den 7 minusgradiga kylan, den 5 meter nyfallna snön (okej - jag överdriver lite - men massor av snö var det i alla fall) och körde tusingar över Årstabron. Kalle skulle vara min hare.

Jag vet inte om det var snömodden, avsaknandet av Kalles röda toppluva (utbytt till blå idag!) eller den gigantiska rabarbermuffinsen som hoppade runt i magen som gjorde att intervallerna kändes jobbiga. Kalle drog iväg och han var snabb - jag fick liksom långsamma ner honom lite... målet var ju 4:30-fart och enligt min Garmin gick den första på 4:29 ;)

Vila fick vi göra i sidoplanka med benlyft och 5 armhävningar. Sedan accellerera tillbaka över den tusen meter långa bron. Snömodden var jobbig och intervall nummer två gick på 4:31. Samma typ av vila, kände redan av i solarplexus att det skulle bli tufft. Körde den tredje och fjärde ännu långsammare men stannade totalt på en snittid på 4:35 - helt okej för dagens underlag. Jag tror ju att träning på tuffare underlag bygger starka ben.

Högsta betyg får haren som sprang två fler än jag och dessutom hela tiden var 20 meter före. Han kommer att bli farlig under 6-timmarstävlingarna i Karlstad!

Eftersom coachen är borta och inte kan hålla koll på mig passar jag på att jobba några timmar nu och kör NMT 6:15 imorgon bitti. Kombination av roligheter. Synd-å-klaga-lixom!

Utmaningar

Förutom att jag ska springa 62 kilomter i Skövde, klara 16 mil på 24 timmar i april och överleva GAX TransScania 246 kilometer i sommar så vill jag ha lite vardagsutmaningar. Som om jag inte får nog av militärträningen...

Jag fick ett sms i förrgår av coachen "Jag utmanar dig att köra 100 situps innan du går och lägger dig!" Taget.

Kontrade med att skicka ett sms på morgonen "100 armhävningar före jobbet!" han antog utmaningen.

Igår slängde jag ur mig till Andréa att vi skulle utmana varandra att inte äta semlor förrän det är dags på Fettisdagen!

Dagens utmaning är VILA. Ingen träning (förutom armhävningarna och situpsen då). Vila blir inte så svårt då jag står på seminarium från tidig morgon och ska på Världens Bästa Bokklubb i kväll.

Nästa utmaning skickar jag ut här: "Kalle - kör du tusingar med mig på Årstabron på torsdag under 4:30-tempo trots snömodd?"

Brukar du anta utmaningar som folk slänger ur sig?

Firade Löpningens Dag!

Tisdag är ju IF Linnéaträning och det krockade med Ingmaries gemensamma löpning i Humlegården.

Men jag gillar inte att begränsa mig. Jag vill inte antingen eller - jag vill både och. Förmodligen har jag fått den coach jag förtjänar för han är sjukt bra på att vara flexibel och inte inrutad i begränsningar.

Således mötte vi upp på Flemminggatan redan 17:20, joggade med grön våg bort mot Humlegården längs Kungsgatan och folket på väg hem från jobbet. Vilken coach jag har - han följde med!I Humlegården mötte vi Ingmarie, Kalle, Snorkkis, Miranda, Miss Agda och några till jag inte träffat förr. Vi tog två ärevarv i parken och sprang sedan till Zinken för att köra Långa Backar...vi var inte ensamma. Tror vi var närmare 50 personer idag - de flesta i reflexvästar eller reflexjackor - grymt!

När uppvärmningen till Münchenbacken var klar hade jag redan avverkat drygt 12 kilometer. Münchenbacken är lång. Skitlång. Min Garmin gav mig längder på 466-474 meter. Coachen uppmanade mig att köra ganska hårt men inte maxa. Jag skulle inte köra alla 6-8 utan snarare 4. Det blev 5. Det är så himla svårt att lägga av när den stora härliga gruppen ropar "Heja - kom igen!" "Det ser bra ut - nästan uppe!".

Backen börjar lite flackt men blir brantare och brantare. Jag försökte hålla jämn fart och lyckades rätt bra - snittfarten upp blev i 5:22-fart.

Lite jogg till omklädningsrummet och en energipåfyllning genom en Gainomax och jag var nöjd. Ganska nöjd. Sprang några busstationer istället för att stå och frysa och fick totalt ihop 20 kilometers löpning. Lite öm i ländryggen så en låååång skön stretch kommer att avsluta kvällen!

Den 26 januari är det Löpningens Dag!

Ingmarie med nätverkande marathonvänner har instiftat Löpningens Dag imorgon.

Bor du i Stockholm kan du vara med och springa några hundra meter eller några kilometer i Humlegården. Det anordnas fler "Löpningens Dag" runtom i landet håll utkik på bloggar- det som kännetecknar en Löparens-Dag-löpare är reflexvästarna.

Sååååå...snöra på er löparskorna i morgon, ta på reflexvästen och spring med ett leende på läpparna!

Hej gamla vänner!

Kommer ni ihåg mig?
Mia, ni vet! Hon som vägde 83 kilo och rökte ett paket cigaretter om dagen. Visst busade jag och lekte med mina barn, jag har alltid varit full av energi. TV var ju kul – missade nog inte ett avsnitt av Glamour på 90-talet. Stretchjeansen såg jag som Guds gåva till kvinnan och kexchokladen smög jag i mig när ingen såg. Jag åt ofta och umgicks med vänner över vin och snacks.

Jag vet att jag inte ser precis likadan ut idag. Jag har gjort slingor i håret och jag har mer rynkor än för 15 år sedan. Ses nog mer i löpartights än corallfärgad kofta.

Och visst ja – Och det var så sant – mina 83 otränade kilo bestämde jag mig för att omfördela till bättre energi. Jag köpte gymkort och körde step-up. Testade BodyPump och började småjogga. Viktväktarna hjälpte mig att komma ner till 64 kilo.

Jag slutade röka i augusti 2002. Och började träna ordentligt. För jag hade bestämt mig – Jag vill må bra.

Och så sprang jag en mara. Och en till. Fast jag bara är en helt vanlig människa. Så konstigt det kan bli. Och underbart.

För vem av er gamla vänner trodde att mitt namn skulle finnas med på Världslistans plats nummer 90? Det trodde jag inte själv i alla fall. Och vet ni? Jag har bara börjat! Nu kan ingenting stoppa mig.

Inspiration till tusen!

Idag har jag njutit av löparhistorier och Swiss Alpineberättelser hos självaste Kristina Paltén. Vilken kvinna!


Jag kan inte med ord beskriva henne! Hon flyger nerför Högdalstoppen i kilometertider som snuddar 3-minuterstempo. Hon inspirerar, delar med sig och visar hur vi ska klättra uppför. Jag var lyrisk. Jag var inspirerad. Jag var mjölksyra personifierad.

Egentligen hängde jag med som en Wannabe. Jag ska ju inte springa Swiss Alpine som Carina, Jan-Erik och Fredrika. Men den träningen kan jag kanske ha hjälp av när jag kutar min lilla GAX-runda på 246 kilometer i sommar. Kristina promenerade upp för de branta backarna ungefär lika snabbt som jag och Jan-Erik kutade. Men hon hade förmodligen mycket mindre mjölksyra i musklerna. Något att lära sig!

Bastu, lunch och föredrag om stigningar som motsvarar 11 Hammarbybackar. Eller var det 16? Svindlande i alla fall. Jag bara njöt. Hela. Tiden.

Bloggjogg

Vilken värld som öppnar sig tack vare bloggen!

Hade bestämt med kändisbloggaren Petra som kör SvD's maratonblogg, SnabbaFötter, GAX-Staffan, Motivations-Milla, Vackra Miranda, "min" Snorkkis och Söta Ruth att springa långpass. Eftersom IF Linnéagänget också tänkte köra bjöd jag med dem också.

The only way is up! Magnus pekar ut vägen!

Det blev ett stort gäng och jag hann byta några ord med många och prata längre med några. Vi körde lite bloggfotografering och drog sedan iväg runt Kungsholmen. Klämde Västerbron med hela IF Linnéagänget i spetsen - Allan och hans kärlek till staden - till löpningen - till livet - ser ju till att backar är något att uppskatta. Vi körde sedan Söder Runt, några hoppade av längs vägen. Nej, inte ner i vattnet, utan tog närmaste löpvägen hem förstås, resten följde med tillbaka till Västerbron igen. Men vänta. Hände det inte något däremellan? Mitt i allt pladder och allt härligt löpsnack stack ju Allan in 2 backar till. Vi kom till en vägg, för det var banne mig ingen backe. Lycka då att få titulera sig ultralöpare och promenera upp en bit :). Bastugatan tillryggalades och vi tog den fina utsiktslöpningsvägen ner mot SöderMälarstrand för...att genast vika av upp för Münchenbacken. En sann Linnéait skyr inga backar. Tog alltså Västerbron igen. Släppte av Patrick vid ett korvstånd och några Linnéaiter tog sig med bil hem. Bloggarna skingrades - vinkade "hejdå" och jag ökade takten med Ultra-Torkel och Coach Ken. Grejade sista kilometern på 4:53 och fick ihop 28 kilometer.

Jag är glad. Jag är lycklig. Det här är livet. Vad gör väl lite misslyckade tusingar på löpband när man kan träffa glada löpare utomhus? Bloggpose.

Ha en toppenlördag allihop! Denna bild på Snabba Fötter och Miranda får summera dagens pass. Glädjeskutt.

It's all in your head Morsan! följetongen fortsätter

Orden ekade som påminnelse i min skalle idag. Och visst fasiken har sonen rätt.

Planen var att köra fyra tusingar. På löpband. När jag kom till gymet kändes det trångt, varmt...varmt. Äsch - bara att börja. Värmde upp i 2 kilometer i 6-minuterstempo - hann precis få varma händer - pulsen låg på 139 slag. Sträckte mig efter PIL UPP och satte av i den första intervallen. Gjorde inte samma misstag som förra gången utan rattade upp till 15km/h på en gång. Steget var lätt, jag kände mig oslagbar. Titta samtidigt på backhoppning på TV (Vet ni hur snabbt det går att hoppa!??) - jag trodde att det gått en minut när jag kollade ner på displayen och det hade gått 21 sekunder. TJUGOEN SEKUNDER! Herrejisses.

Fokuserade på TV-skärmen och försökte räkna steg. Nu måste det väl ändå gått mer än en minut. Femtiofem sekunder (55!!). Äsch - bara att fortsätta - det är ju bara 3 minuter kvar. Vad är ynka 3 minuter av mitt liv? Ingenting. Intervallen gick bra, när det återstod 2 minuter kändes det som tiden gick lite fortare.

Joggade ner i 300 meter och satte av i nästa intervall. Tiden gick lika långsamt som i början av den första. När jag sprungit precis halva, 500 meter, slängde jag upp handen och tryckte på STOP. Hallå - varför? Där stod jag med ett stannat band. Sneglade på klockan och ville hem och äta middag med barnen. Bara att ge upp.

Såihelsefyr inte! Klev tillbaka upp på löpbandet och hörde Alex ord som han ropade till mig under ett snabbdistanspass "Fortare! It's all in your head morsan!" Och visst har han rätt - tänk om tänk annorlunda. Jag var svettig och varm, drack vatten och sattte fart i något som skulle vara mittemellanintervallernajogg. Körde 5-minuterstempo och rattade upp. Tänkte köra en tusing och sedan kanske tillåta mig en 500-ing. När jag sprungit 400 meter känns det bra, steget är lätt och pulsen 171. Helt okej. Inte för jobbigt. I samma sekund de digitala siffrorn visar 500 meter slänger jag upp handen och trycker på STOP-knappen.

En svettig Mia som oroar sig vad coachen ska tycka om dagens insats...

Bara att kapitulera. Det skulle bli Femhundringar idag. Eller halva tusingar. Eller en tusing och 3 femhundringar. Straffade mig själv, jag menar bonusade mig själv, och körde någon kilometer i 5-minuterstempo efter den sista femhundringen. Fick ihop 8 km. Jag hade i alla fall snygga, lätta kläder. Det är alltid något - och svettig var jag - det bara dröp om mig.

Men nog sitter det i skallen alltid. Löpsteget var lätt, flåset kändes okej, kom upp i 176 som högst i puls och benen var pigga. Jag kände mig otroligt trotsig varje gång jag tryckte på STOPknappen. Men... det är ju ett helt halvår kvar tills jag blir vuxen.

Sämsta ursäkten!

Alltså - jag måste bara dela med mig!

När jag kutade med Coach Nisse igår sa han att inte var med på intervallträningen på tisdagen...

"För jag gillar inte hundbajs på gräsmattor"

Vi sprang ju i en fyrkant på intervallerna (parkväg) och var tvungen att korsa en gräsmatta i 20 meter. Gräsmatta och gräsmatta - det ligger ju en halvmeter snö och det var en upptrampad gång över. Det var en rätt kreativ ursäkt. Inte ens en gnutta gult sågs nämligen i snön.

Vilken är den sämsta eller roligast ursäkt du har hört från folk som hoppar över sina träningspass?

Jajusste!

Jag sprang ju hem från jobbet igår.

Alla i klubben som skrattade och sa att Coach Nisse skulle utebli hade fel. Han sprang med mig. Och hans kollega och IF Linnéa-tävlings-hälsa-påare Johan också.

Det var 13,3 km från jobbet hem. Lite för tidskrävande för att springa både dit och hem - eller så väljer jag att ta tunnelbana en liten bit av vägen. DET lär ju bygga karaktär och pannben. Att stå på en varm tunnelbana och kliva av efter en station för att springa resten av vägen i mörker och snö. Fantastiskt - det ska jag testa under en av mina mängdveckor.

Nisse och jag hann prata klubbekonomi och den tänkta tävlingen. Najs. Så nu är det bara att spika ett datum i höst för IF Linnéas 100 kilometerstävling! Spännande!

Sex med coachen före frukost.

Kilometer alltså. 6,44 närmare bestämt.

Jag var på ett skithumör redan när jag vaknade. Trött, seg och orkes-(vilje?)lös? Morgonlöpning med coachen 07.00 kändes...jobbigt. Försökte lätta upp min nedstämdhet genom att välja de blommiga Asics Noosa. Hoppade i löparkläderna kickade igång Garmin och mötte Coachen utanför porten.Ville inte visa att jag var nere - så jag började med att gnälla på vädret. "Fan vad kallt det är". Det hade nog inte något att göra med att alla mina ordinarie löparkläder hängde på tork inne i lägenheten och jag hade raffsat ihop 2 funktionströjor och en väst som skulle värma min kropp som just tagit sig ur en varm säng. Babblade sedan vidare om jobbet i 3 kilometer för att förtränga att jag hade tankekaos och hjärtesorg. Det gick sådär. Coachen var väl mest förvånad över att få höra om mitt jobb - hur ointressant är inte det för honom liksom.

Stegan var tunga, snömodden irriterande. Det kändes som alla vi passerade rökte cigaretter. Vi sprang förbi Stockholms Sjukhem och nu kunde jag inte flytta fokus till annat längre. Sprang tyst en bit. Vinkade hej-då till coachen och sprang det snabbaste jag kunde nerför backen mot Karlbergskanalen med tårarna strömmandes ner för kinderna.

Vilken urladdning.

Samlade mig, stretchade snabbt och landade i känslokaoset. Ingen idé att springa ifrån. Acceptera. Känna. Vara. En Runners Low som visar att det faktiskt krävs balans i hjärta, själ och ben för att få en lyckad runda. Skitrundor behövs för att man ska kunna uppskatta andra turer. Ladda om och fokusera på nästa träningspass som händelsevis råkar vara tusingar. Imorgon.

Ångrar jag morgonens pass? Inte ett dugg. Skit är också bra - så länge jag accepterar det och landar.

Men hallå!

Fick ett mail från Coach Ken där han skriver:

"Jag är stolt över att du blev spyfärdig av intervallerna, NMT gick bra imorse men mina intervaller på löpband på lunchen gick sådär"

Hallå!?

Jag var ju med och hade input på morgonens NMT-träning. Bäst-Bruno-Den-Förskräcklige ringde igår och frågade om intervaller och vila - ville höra om hans tänkta upplägg var jobbigt. Vi bollade med ord som Idioten-Backe-IngenVila-Raka-Snabba-HalvaVilan-Upp-Upp-Upp-Många-Tungt-Backe. Och så körde Coachen intervaller på lunchen. Också. Vad äter han till frukost?

Behöver jag säga att jag tog sovmorgon? Mina intervaller igår krävde återhämtning - för jag vet ju vad som väntade. Heh!

Sonen berättade efter passet att han, Ken och Superstarka Mats fått köra med tyngder runt vristerna. Dessutom var han grymt imponerad av min klubbkamrat Tene som burit runt på honom och visat sig vara superstark och snabb. Hon körde ju också intervallerna igår med mig....Vad äter hon till frukost?

Tur att det finns sånna galningar så att jag får känna mig normal. Nästa intervall-pass för mig är på fredag. Jag väntar ju in godbitarna liksom. Tusingar. De-förbannade-tusingarna. Då ska jag äta havregrynsgröt med hallon till frukost. Precis som imorse.

Vad åt du till frukost?

**************************

Premiär för transportlöpning!

Äntligen!

Totalinspirerad av Snorkkis och min älskan till effektivitet har gjort att transportlöpning legat och lurat i bakhuvudet en längre tid.

Jag har tur att ha en av Coacherna Montan arbetandes i samma industriområde så jag frågade om han hade lust att kuta hem idag. Löparsällskap, transport och träning. Hade jag haft mindre än en mil till jobbet skulle jag springa till och från - nu tror jag att det landar på runt 12k, Garmin får visa resultatet. Jag kommer att se till att transportlöpa hem 1-2 gånger i veckan.

Spännande ska det bli i alla fall.

Hur peppar man världens bästa peppare?

de fina orden kom från klubbkamrat Masse när jag hade 2 intervaller kvar.

"Bara att säga det där till mig peppar mest!" flåsar jag ur mig. De sista två intervallerna ökar jag trots att jag trodde jag var slut. Jag har aldrig varit så nära att spy någon gång - vilket är ett bra betyg. Det måste ju innebära att jag tog ut mig. Jag övervann min rädsla för fart och gav järnet. Eller fart och fart - det var slirigt.

Erik hade hittat Den-Perfekta-Banan i Tanto/Drakensbergsparken som var en tänkt fyrkant med olika långa sidor. Vi skulle köra 4 sidor, joggvila 1, 3 sidor, joggvila 1, 2 sidor, joggvila 1, 1 sida, gåvila 1. Sedan om från början. 4 (fyra!!) gånger. Totalt 16 intervaller.

Jag gjorde en Daniel. Körde en rugbyöppning som jag senare fick betala för. Det-Var-Asjobbigt. Jag hann tänka många tankar. Jag ville börja sjunga "Release me" för plötsligt kändes kragen för trång och buffen ivägen, handskarna för varma och rumpan för kall. Jag fokuserad på fotisättningen och försökte gilla snömodden. Rabblade för mig själv "När det är torrt här går det myyyyycket snabbare". Banan innehöll två små förhöjningar. Inte något att kalla backe. Inte i början i alla fall. Efter två omgångar kändes Västerbron lättare - men varje gång jag närmade mig och mjölksyran rann till, benen domnade bort och hjärnan skrek "Stanna din jävla galning" så tänkte jag "Helvete heller - jag kör militärträning klockan 6 på morgonen - det här ska inte stoppa mig!" Jag fortsatte. Och fortsatte.

När det var dags för sista omgången tog jag slut. Fyrsidingen gick betydligt långsammare och jag kände mig svag. Försökte tänka på om jag ätit ordentligt - jorå. Tresidingen gick också långsamt och när det var dags för joggvila till tvåan så anslöt Masse och kom med de värmande orden "Hur peppar man världens bästa peppare?". Jag och ett gäng Linnéa-tjejer var inhyrda peppare till Masses fru när hon körde Vår Ruset i våras därav kommentaren. Vi körde tillsammans de sista två intervallerna och Masse triggade upp farten. Farten jag inte trodde fanns. Jag var helt slut och är benägen att Bara-Älska-Snygg-Erik-och-Andreas för resten av mitt liv. Spyan var så nära att jag faktiskt blev paff att det bara kom en rap.

Joggade ner och gav mig själv i present att få åka buss över Västerbron. Pratade lite med Helena på vägen till klubblokalen och vi konstaterade att de dåliga intervallerna inte enbart beror på trötta ben - utan till 80% av tankarna. It's all in your head! Det är viktigt att fira delsegrar. Idag är jag supernöjd med 12 av 16 intervaller. Inte illa pinkat i den vita (grådassiga) snön.

En stor elloge till de 3 nya löparna i klubben som grejade upplägget med bravur! Hoppas de kommer tillbaka och inte blev rädda för min byggarbetarrap!

...och hur hinner jag?

Jag gillar att vara effektiv!

...och jag är som absolut effektivast på morgonen. Imorse ringde klockan 07.00 (sovmorgon - yihaaa!). Ur sängen in i badrummet och laddar en maskin med tvätt. Kör 25 armhävningar. Fixar frukost med havregrynsgröt och kaffe, äter med sonen och läser DN. 25 armhävningar till, laddar diskmaskinen och kör igång den. Eftersom jag har ett annorlunda möte på stan idag på morgonen så jobbade jag hemma igår kväll. Medan datorn startar nu samlar ihop alla tidningar som ska till pappersåtervinningen. Nu är klockan 8.10. Skriver detta blogginlägg. Sedan blir det ca 20 minuters arbete igen. Och 25 armhävningar - heh.

Inspirerad av Träningsglädje pimpade jag min gröt med gojibär, pumpafrön, äppelmos och äppelbitar. Hade inga mandlar hemma. Perfekt energistart på dagen.

Jag känner mig sällan trött på morgonen. Ofta brukar jag även hinna med att fixa matlåda (matig omelett, tonfisksallad med bulgur eller spenatsoppa - snabbt, nyttigt och enkelt) innan jag åker till jobbet.

Jag har ett jobb som kräver rätt mycket - och jag älskar det. Det gör att jag alltid ser fram emot att komma till kontoret och att jag inte har något emot att jobba hemma på kvällen om det behövs. Jag balanserar in jobb, träning, hushåll, familj och vänner på ett bra sätt. Det ena utesluter inte det andra. Det är liksom jag. På förra arbetsplatsen tog jag mina vecko-konferenssamtal med PR-byrån medan jag var ute och sprang. De gillade det - jag hade fullt med idéer och de hakade på (fast från ett konferensrum då...).

Idag har jag fullspäckat arbetsschema som roligt nog innehåller lunch med Träningsglädje, hon jobbar med något som berör mitt yrke vilket ger både input till arbete och inspiration till träning. Ikväll är det dags för korta snabba intervaller, här kan ni läsa vad Erik och Andreas kommer att instruera mig att göra i snömodden ikväll. Så har jag 25 armhävningar kvar att göra för att komma upp i 100 stycken idag. Knasigt kul.

När är du effektivast?

Om att orka

Jag får ofta frågor som "Hur orkar du?" och "Var får du all energi ifrån?"

Det finns 3 grundstenar till min ork.



1. Träningen och människorna. Den ger mig energi - inte bara tar. Den gör mig pigg och full av adrenalin och endorfiner. Att ge allt och bli fysiskt trött gör att jag sover bra för det mesta. Jag tränar olika muskelgrupper och typer och träffar olika typer av människor/vänner/galningar/lyckliga/surpuppor. Jag gillar att vara fokuserad och känner mig pigg bara av att veta vad som väntar efter träningspasset - leendet och känslan. När klockan ringer 4:55 vet jag att det är slitigt i 10 minuter... men sen - lycka.

2. Tankesätt. Härliga Tone sa en gång "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" Det passar klockrent in på mig. Jag är en positiv person som är lösningsorienterad för det mesta. Jag gillar känslor - bra som dåliga och ser detta som en gåva "Att få känna". Det betyder att jag är ledsen över vissa saker, men låter ledsamheten stanna i just det och inte överta hela mig. Jag försöker att vända och vrida på saker och lära mig från dem. Jag är även mentor för en tjej där vi bollar tankar och skämtsamt brukar säga "Tänk om, tänk rätt".

3. Mat. Bara för att jag tränar mycket nappar jag inte på syrliga kommentarer som "Du som tränar så mycket kan ju äta vadsomhelst!". För det är inte sant. Om jag smäller i mig tårta på eftermiddagen så är jag rätt däst och sockerstinn när jag ska springa på kvällen. Magen bubblar och jag är inte alls tip-topp. Jag är noga med vad jag petar i mig och är matglad. Jag äter massor.

Sen samlar jag på folks berättelser och universum. Både träningsmässigt, på jobbet och privat. Jag älskar att få ta del av saker jag inte hade en aning om - jag känner mig privilegiad att få ta del av just den personens berättelse. Det fyller mig med energi.

Jag orkar. För att jag är nyfiken. Jag är nyfiken på hur långt mina känslor och tankar kan ta mig. Nyfiken på vad träningen kan ge och vad mina utmaningar kan erbjuda. Nyfiken på hur kosten kan hjälpa till att bygga en evighetsmaskin.

Jag är nyfiken på livet. Och jag pumpar in energi för att vara en så stor del av det som möjligt! Sen gäller det ju att tanka energi från positiva energikällor!

Mjukstart på en intensiv vecka

Så mjukt det nu är att slänga de dallriga löparbenen över sängkanten 4:55 på morgonen...hade poatatismos i skallen och hann inte ens klart med DN-krysset innan vi skulle iväg till Militant Måndagsträning.

Här är Sofia, med mig hack-i-häl under ett pass förra veckan. Imorse var det mycket ljusare! Lovely! Fotograf: Sussi Sivan.

Hade nöjet att kicka igång veckan med ny instruktör - Niklas. Ombyte förnöjer. Vi körde löpning varvat med styrka. Väl framme vid Uggleviken parade jag ihop mig med väna Sofia - hon skulle få jobba idag tänkte jag... vi körde skuggboxning, kullerbyttor, trädapa och annat smått yrslande och pulshöjande i snön. Inser att jag är en usel morsa som inte lärt min son ordentliga kullerbyttor, vilket visade sig när jag sneglade dit - men det är ju tur att han får möjlighet att öva sig nu i vuxen ålder. Vi delade in oss i en intensiv och en mesig grupp. Jag var mesig. Vi fick sedan i respektive grupp springa upp och ned för backe, fram och tillbaka i djupsnö - däremellan styrka... 21* armhävningar, 21* situps* 21* benböj med parkamrat på ryggen. Väna Sofia fick hela 64 kg Mia på ryggen att kämpa med. Sen körde vi samma styrkeövningar *15 och avslutningsvis *9.

När detta är klart, och vanliga människors väckarklockor ringer därhemma så... var det dags för ytterligare en omgång springa backe och springa i djupsnö. Nya 21 / 15 / 9 gånger övningar - rygglyft, grodplanka, tåhävningar där väna Sofia fick 65 kg Mia på ryggen (1kg vätska MÅSTE jag ha pumpat in i mina vader under passet - för de brann!). Sista djupsnölöpet fick man bestämma om man ville ta polarna i brandmannagreppet och springa...

Instruktör Niklas sa: "Det är jävligt coolt och starkt att köra sista med polaren över axeln". Och vem vill inte vara cool och stark? Jag slängde upp väna Sofia över axeln och pulsade den sista biten. Yey.

Dumt att sluta när det är roligt, så lite skottkärra fram och tillbaka och hoppande skottkärregång fick avsluta styrkedelen innan tillbakalöp till Östermalm.

En skön mjukstart på min INTENSIVA vecka där jag ska ge allt på intervallerna... snackade med Miranda om det igår - Att man ofta springer intervallerna för långsamt och långpassen för snabbt. Nu är jag ju sjuuuuukt duktig på att springa långpassen långsamt så intervallerna ska banne mig smaka på mitt pannben denna vecka! Dags att bli lite allvarlig i min träning. Glatt och galet allvarlig.

Här kommer Pippi Långstrump...!

Mina flätor var stenhårda isklumpar och stack lite ut som Pippis efter dagens långpass!

Men det är inte bara flätorna som gör mig till Pippi idag. Jag känner mig stark och har kvar samma flow som tidigare i veckan. Det var slirigt och svårsprunget utan dobbar under de 31,2 kilomter jag lade bakom mig idag. Baksida lår, rumpa och vader fick jobba extra mycket och ländryggen kändes lite trött mot slutet. Jag tänker som så "Att denna jobbiga träning ger starka benmuskler som gör mig snabbare på samma sträcka med torrt, fint underlag"

Jag hade ju turen att få sällskap hela vägen. Mötte upp vackra Miranda (syns bara halvt på bilden för Pippi tar lite plats...), GAX-Staffan, Ultra-Zebbe och IF Linnéas snabbfoting Rebecca.

Vi möttes upp i Rålis och tog en halv sväng runt Kungsholmen, snirklade oss fram till Pampas, över Solna bort mot Brunnsviken. Därefter blev det sightseeing mot Stora Skuggan och lite flashbacks från NMT-träningarna. Kändes udda att springa i 6-tempo i dagsljus och diskutera storheter som Andreas Falk och inte ha en militär som skrämmer upp tempot till 4:30 i mörkret.

Vi sprang sedan tillbaka till Hagaparken och släppte Zebban och Miranda som skulle åt ett annat håll - jag GAX-Staffan och Becci tog Vasastan tillbaka och ökade tempot rejält över St:Eriksbron.

Jag är grymt tacksam över att kroppen är stark och kan öka tempot när 3 mil är sprungna. Jag är grymt tacksam över att mina ben (trots lite protester) snällt hänger med på mina galenskaper. Denna vecka har varit mycket benintensiv.

Summering av veckan:

Total träningstid: 732 minuter fördelat på:

3 NMT-pass (varav 2 benintensiva)

84,8 km löpning

funktionell styrka

rehab

armhävningar

stretch

1 vilodag

Nu ska Pippi åka över de 7 haven och vila lite och hänga med sin Pappa Hövdingen, ställer in GPS:en på Kurrikurriduttön.

Vaknade 4:50- alltså innan klockan ringde...

Självklart blev det NMT imorse. Och jag blev inte besviken. Självaste Spyfys stod där i egen hög person - och då pirrar det lite extra i magtrakten. Jag är kär i honom också.

Ett tjugotal entusiaster hakade på Den Store Hövdingen där min exmake tjänstgjorde ankare idag. Min son och jag teamade upp under parövningarna och vi grejade skottkärregången galant trots att jag "tappade" hans muskulösa ben en gång. Vi drog till och med förbi Bruno-the-warrior (som för det mesta ALDRIG låter någon klå honom - särskilt inte min son Alex). Att komma först är bästa bonusen - för då får man ju vila längre i plankan... Är det Spyfys som kör kan man räkna med löpning. Löpning blandat med minst 90 situps, 90 tricepsdips, en miljard armhävningar och andra superbra styrkeövningar. Jag var härligt slutkörd och var en riktig tant idag och körde armhävningarna på knä.

Däremot blir det ingen lunchjogg. Jag prioriterar att jobba ikapp mig så att mina SuperWomaninsatser finns hos min familj i eftermiddag. Igår tog min styvmor Cia sitt sista andetag och satte punkt för 2 års kämpande mot cancer. Ibland känns vissa saker i livet orättvist.

Blandad kompott

Idag stod det löpning/löpteknik/styrka på IF Linnéas schema. Snygg-Erik med det vackra löpsteget fick ta löpdelen med teknik och jag och Ken körde lite styrkeövningar parvis. Vi försökte fokusera på rygg och magövningar eftersom det är lätt att glömma bort som löpare.

Eftersom jag ska få ihop drygt 80k löpning denna vecka var det lika bra att springa från Kungsholmen till Zinken och hem också. Fick totalt ihop drgt 17k på det. Snittempot låg över 6 minuter totalt och pulsen tickade på 142 i medel. Jag känner mig stark och i bra form. Jag har kommit in i ett (en?) mycket bra träningsflow. Jag står i valet och kvalet om jag ska köra NMT styrka imorgon bitti eller bara lunchjogg med Sussie. Jag får väl sova på saken. Men att gå upp 4:55 tre dagar första NMT-veckan är rätt...sömnigt. Fast det är ju så förbaskat roligt. Men oroa er inte - jag ska vila hela lördagen. Jag lovar.

På söndag långpass med kändisar - det ser jag fram emot!

Jag är kär!

Jag har träffat mannen som får min puls att skena, som håller vad han lovar. Och han ljuger inte. Jag är kär.

Men vad är det för fel på min rumpa?

Johan stod för morgonens Intensivpass på Nordic Military Training. Vilopulsen innan passet låg på höga 80 slag -hehe. Inget fel på mig, kollade vilopulsen igår kväll. Efter en långsam uppvärmning i 5:10-fart (långsam för att vara Intensiv) fick vi hämta bildäcken som vi skulle hålla över huvudet och köre benböj med. Armhävningar på det och en jäkla-massa-gnäll om att min rumpa stack upp hela tiden. "Ner med rumpan Mia!". Grrrrr, om jag vill lufta den då? Eller hålla den så långt från den kalla snön som möjligt?

Och...så fick vi 10 stycken intervaller innehållandes en raksträcka, en uppförsbacke och en nedförsbacke. Lika långa sträckor alla tre. Han sa 10 stycken, efter 7 blev det dubbelvarv, efter 10 varv deklarerade han att det nu återstår en eftersom vi bara gjort 9 starter. Han håller vad han lovar. Vilan emellan var antingen ståvila, jägarvila eller ligga i plankan. Snabba Ken åkte på lite sköna upphopp för att inte få vänta för länge. Jag var medelmåttigt i mitten hela tiden och hade fyra före mig och fyra bakom mig. Lagom svensk alltså.

Det var tufft att köra dessa intervaller eftersom jag gjorde 7 långa backintervaller med IF Linnéa inte mindre än 11 timmar tidigare. Hamstring och vader fick jobba och min puls skenade iväg.

Samma varv med ytterligare 3 intervaller men nu innehållandes jogg, burpees "Ner med rumpan Mia!", jogg, utfallssteg, jogg, grodhopp och börja om från början.

I måndags blev det också mycket benfokus så när 50 armhävningar, 50 situps och 50 benböj blev nästa övning kändes det gott. Jag körde 25 armhävningar mot bildäcket "Ner med rumpan Mia!" och 25 utan bildäck. Situpsen brände i magen och benböjen blev lite fuskiga mot slutet varpå jag fick höra "Längre ner Mia!" (med rumpan?). Vänta på resten av gänget i plankan. "Ner med rumpan Mia!"

Självklart hade han rätt - inga lögner - min rumpa stack väl hela tiden upp, annars brukar jag ju ha en rak planka och ganska bra coreteknik i armhävningsposition. Det kan vara att häcken drogs upp på grund av träningsvärken i magen som förföljt mig sedan lördagens pass. Kanske vill jag bara vara Svarte Petter och bli skriken på. Jaja - kärlek i 75 minuter i alla fall.

Här är killen jag är kär i på riktigt:

Hugo - min brorson. Han bryr sig inte om min rumpa sticker upp för mycket - bara jag jagar honom och gör kullerbyttor!

Kungen av Kungsan eller Queen of Södermalm?

En liten idé poppade upp i min skalle när jag läste om att Fialotta hade intagit hela Söder. Varje lunch sprang hon nya gator och erövrade nya områden. Till sist hade hon ringat in hela Söder och kröntes till Queen of Södermalm– vackert! Galenpannan Bernt ville inte vara sämre och tog hela skiten på en dag, det blev drygt 10 mil tror jag.

Gillar Fialottas idé. Gillar att vara galen som Bernt. Så nu mina vänner....

Dags att erövra Kungsholmen!

Bernt och jag tänkte börja med att ringa in ön genom att springa runt den. Sedan delar vi in Kungsholmen i 4 delar och avverkar alla gator i fyrkanten åt gången. Vi betar av, kör sightseeing, lägger gatorna till våra domäner. Vi erövrar Kungsholmen. Titlar som lockar är Kungen eller Drottningen av Kungsholmen.

Lördagen den 13 februari på morgonen sätter vi igång. Det kommer finnas möjlighet att springa med delar eller hela äventyret. Följ uppdateringar om eventet på bloggen.

Du hänger väl med?

Ont i knät? Eller hamstring? Har du också Barbieben?

- Springer du marathon? Då måste du väl ha skitont i knäna?

Nej, faktum är att jag bara fått ont i knäna när jag sprungit längre distanser i obanad terräng, och först efter GAX. Man blir ju bra på det man tränar, och jag är helt klart en asfaltsballerina. De två gånger jag fått riktigt ont i mitt högra knä (SUM och Ulricehamn) har jag varit hos naprapaten efteråt och fått superbra prohab/rehabövningar. Det är ju alltid mitt högra Barbie-ben som krånglar. Det som inte riktigt sitter fast i höften och viftar lite som det vill när jag springer. Som svullnar upp efter 16 mils löpning och vill lura mig att jag har en JLo-rumpa när jag i själva verket har en stel sätesmuskel. Nu har jag inte haft löparknä eller ont i knävecket utan en mer diffus känsla runt/i/överallt i knät - som mensvärk som Askan så fint uttryckte det. Mina muskler på sidan av knät har i alla fall försvagats (kanske för att jag har starka lår som kompenserar?).

I söndags skulle jag visa Carina de bra uppbyggande övningarna jag fått för mitt knä, men jag glömde alldeles bort. Här kommer det på bloggen så alla kan se. Fotograf: Elin Thomsen. Modell: Svettig MarathonMia efter pass med coachen.

Spänn ett gummiband höftbrett. "Tappa ner rumpan" och spänn bålen. Gå i sidled så att utsida höft och utsida knä får jobba. Jag brukar gå fram och tillbaka vid diskbänken tills det brinner ordentligt i höftmuskeln. En svag utsida höft kan också kännas i knät - viktigt att bygga upp.

När du sitter i tråkiga möten eller rensar mailboxen är denna övning toppenbra. Här ska insida knä få arbeta. Trigga igång muskeln med handen (skaka/klappa lite på insidan) och spänn knämuskeln. Se till att få till den sista lilla krama-ur-rörelsen (ungefär som när du kör triceps med hantel - den sista jobbiga biten). För smalbenet upp och neri en pendlande, långsam men bestämd rörelse.

Absolut bästa övningen för att stretcha ut baksida lår. Min högra hamstringsmuskel ligger i en muskelsäck som är lite tight. Tänk 90 grader här - ta fram din finaste sopkvast och saxa benen om den. Sträck ut benet så att du känner stretchen i baksida lår, knäveck och vad. Rumpan får en liten tänjning också. Denna gör jag så ofta jag kan.

Vanliga hederliga benböj. Gå ner 90 grader och gå upp långsaaaaamt. Aktivera knät genom att tänka på det och verkligen känna efter att det är knät som jobbar i den långsamma rörelsen upp. Här är jag på väg upp. Knät ska inte gå över tårna, fötterna ska peka i knänas riktning - rakt eller lite-lite utåt.

Jag har kört ordentligt men rehaben 3-4 gånger i veckan och har inte haft ont i knäna sedan Ulricehamn.

Det bidde inget långpass! Vad bidde det dådå?

Det bidde 11,5 kilometer löpning + SPA och mjuka fötter

Det började med en liten försynt fråga från Helena “En bastu och tåpimp snart?” som rullade vidare till “Kan vi inte springa tillsammans?” - det rullar vidare och vips är det tio brudar som kutar tillsammans, två som går Powerwalk och en som kollar lägenheter och ansluter senare.

Samlingsplats: My tiny little place

Efter utförd aktivitet delade vi upp oss och gjorde Vitaminboost-smoothies med banan, apelsin, grapefrukt, kiwi, lime, ingefära, frysta hallon och färsk mango. Några bastade, en del satte tänderna i min lasagne och Katrin och Carinas fantastiska sallad.

I bastun blev det helkroppsrenovering med ansiktsmasker, filande av fötter och skrubbande av kropp. Jag var skinande rosa efter detta och är helt-och-hållet-levande... alltså- jag lovar att jag skrubbade bort minst ett kilo död kropp som nu letar sig igenom stadens avlopp. Mina fötter är som babyrumpor och mina kinder som en persika. Jag kommer att dofta fräsh tvättstuga varenda gång jag svettas i spåret den kommande tiden!

Kul med snöbollseffekten och att så många spontant hängde med. Kul med tjejtjatter. Härligt med sällskap och SPA! Jag ignorerar knorret från coachen om uteblivet långpass och kontrar med att jag vill starta lugnt efter förkylningen...