Gulp...

Vad har jag gett mig in på? Jag har startnummer 270!



Observera att det först heter tävlingslöpare och att man sedan "springer" i klass 2-4, sen "klarar" man tydligen sig i 5:an för att sedan "jogga" i startgrupperna 6-8. Tack Tjejmilen, jag har alltid undrat var gränsen för löpa/springa och jogga går - nu vet jag.

Vi som springer för IF Linnéa kommer att träffas vid bokstaven "L" för lite pepp och Rebeccas uppvärmning 10.45.

Tävlingsmänniska?

Jag??!!

Hur illa är det egentligen att lämna in 27 lappar i frågetävlingen som leverantören arrangerar? Är det tävling så är det! Jag vill ju så gärna vinna. Eller är det bara bekräftelse jag vill ha? I vilket fall som helst samlade VD'n till slut in min sista (samma frågor) svarslapp och jag deklarerade klart och tydligt Att-jag-GÄRNA-vill-vinna! Svaret jag får är "Om du drar igång dansen på dansgolvet".

Sagt och gjort. Självklart antar jag utmaningen (nu vet ju inte denna VD om att jag för det mesta kutar upp och på dansgolvet och på ett krampaktigt sätt leker Tina Turner så fort det vankas företagstillställningar med livemusik). Han hade inte direkt behövt be om det. Men nu låg det ju prispengar i potten. Dessutom satt jag inte långt ifrån mina Linnéavänner som körde hård träning bara ett stenkast från Münchebryggeritet - och dans kan ju vara en alternativ träningsform.

Efter 4 timmars dansande, en del headbangande (aj min nacke), lite teaterdans, försök till sång och eget uppträdande vann jag till slut 3:e pris - en digital 17" fotoram. Jag har alltså lämnat in 27 svarstalonger och inte lyckats få alla rätt på någon. Givetvis berättar speakern detta högt och ljudligt att trots över 20 bidrag... problemet med just den dragna lappen var att jag skrev till min bordsgrannes namn och vi lämnade detta bidrag tillsammans. Alltså vann vi tillsammans. Kul att dela på en digital fotoram.

Vi kan ha den varannan vecka. Jag kan ju ladda den med mina familjebilder så kan mina barn och min man rulla i ramen den vecka han har vårdnaden om ramen så kan jag få Thomas familj rullandes på vår spishylla!

På lunchen ska jag och Sussie ta en skön jogg! Jag måste få överskottsenergin ur benen. Ikväll är det dags att äta årets första kräftor hemma hos bästisen- mums!

Likt en sömnig katt...

...sträckte jag ut min stela kropp när klockradion surrade igång en lugn melodi imorse.

Hela kroppen bad om att få somna om och handen vilade lätt på snoozeknappen innan den flyttades till avstängningpluppen istället. Benens stelhet från tisdagens utfall vittnade om bra kvalitetsträning. Långsamt rörde sig kroppen ut ur den varma sängen, ner i löparkläderna.

Den sovande kroppen och de stela benen tog sig bort mot Karlbergskanalen där morgonens mjuka regn vätte håret. Utan puls och tidtagning väcktes kroppen sakta, sakta. Benen förflyttades i sitt eget tempo och sinnena vaknade långsamt till liv. Inget stress, inget prat, inga tankar som störde stunden. Vid rundans slut infann sig total harmoni mellan kropp och själ.

En perfekt start på en lång arbetsdag. Hur såg din morgon ut?

Att tro på sig själv

Eller veta sin prestationsförmåga?

På söndag ska jag springa Tjejmilen. Enligt Szalkai ska jag springa 98%. Hur vet jag att jag springer nittioåttaprocent när jag inte vet hur jag kan springa 100%. Jag lider av för högt självförtroende och självkänsla i förhållande till min löparkapacitet. Det gör egentligen ingenting för jag tror att min Jädrar-anåda-idag-kommer-jag-springa-fort ger mig positiv energi. Även om jag inte är så snabb i slutändan brukar jag inte bli så besviken, jag vet på ett ungefär min kapacitet när jag väl springer, hur mycket och länge jag kan pressa mig. På IF Linnéa-träningarna vet jag vilka jag springer ungefär lika fort som och vem jag ska ta rygg på.

Någon som igår tog ett jättekliv var Helena. Från att alltid ha valt en kortare uppvärmingsrunda i tron om att hon är långsam, ledde hon igår uppvärmningen för samtliga. Med ett bestämt driv i steget forcerade hon de tusentals kvinnor vi mötte som deltog i Gåing-tävlingen som passerade Tantovägarna. Tempot var rätt högt och hon var så fokuserd. Hennes energi och kraft smittade av sig så våra backintervaller gick ordentligt bra för samtliga. Innan intervallerna körde vi löpskolning och anade jag inte en liten tävlingsdjävul i dig då Helena? Då Allan sa ”Den som kommer först förlorar” varpå jag och Helena saktar ner drastiskt i våra utfallssteg. Jag som trodde jag var den enda galningen att alltid tävla (jag kan tävla om allt, utan att motståndarna vet om det – typ: dra SL-kortet snabbast osv). Helena kapar sina miltider med halvminutrat och minutrar vid varje lopp. Hon vet helt enkelt inte om sin kapacitet. Igår visade hon i alla fall att hon har kommit superlångt – det skulle inte förvåna mig om hon körde Tjejmilen på 50-52 minuter på söndag. Om hon varit anmäld. Det hade varit skoj.

Helena – Du är grym!

Stämningen på träningen igår var mer än sprallig, dels för att vi hade en fotograf som ville ha bilder till en löparartikel i tidningen Fokus och dels för att coach Allan var tillbaka och i alla fall jag ville visa mig på styva linan. Han fick mig att köra en extraintervall, utan att säga till. Egentligen var det en slags tävling – jag ville köra den sista intervallen snabbast, den 8:e blev tyvärr långsammast (43 sek) så jag tog en 9:e…bara för att få ner den till 40 sek. Dessutom fanns det extraenergi, inte minst från Helena utan också från snabba Linn och snabba Tone som flöt uppför backarna framför mig igår.

Efter nedjogg körde Rebecca teamstretch. Jag saknade snabba Karin, men hon var på välbehövlig ”alternativträning” efter sin helgs dryga 5 mil.

Egenkomponerad fartdräkt

för att undvika onödigt luftmotstånd!

Iklädd tajta Adidas trekvartsbyxor och ett tajt, svart brottarlinne från Puma skulle mina nya fjösröda Asics DS Trainer (säg det långsamt, milt och med ett leende för rätta känslan!) få se Kungsholmen. Den tajta fartdräkten var egentligen inte genomtänkt utan snarare "det som fanns kvar i garderoben" eftesom jag samtidigt hade laddat tvättstugemaskinerna med alla andra träningskläder.

Men jag såg snabb ut!

Från tvättstugan avancerade jag mig ut på gatan denna ljuva måndagkväll. Sprang med lätta steg nerför backen mot Stadshuset. Sensommarsolens strålar lågt mjukt över staden och många var ute och promenerade. Karlbergskanalen låg stilla och blank, inte en krusning på långa vägar. Mina nya DS Trainer greppade skönt om asfalten i en härlig rytm tillsammans med andningen. Andas in, steg, steg, andas ut. Jag mötte många löpare vid kanalen, men det kändes aldrig trångt, de oskrivna regler om hänsyn och lämna plats för löpare, stavgångare och flanörer infann sig automatiskt. Detta gjorde att rytmen aldrig föstördes. Ljuset och kvällen var så vacker att det till slut kändes som bröstkorgen inte räkte till för andning, ville fälla en tår. Eller berodde detta kanske på att jag hade en öppningskilometer i 4:56-tempo och de envisa svarta småt augustiflugorna i ögonen?

Där Karlbergskanalen tar slut och bygget av Hornsbergsstrand tar vid, springer jag upp via Nordenflychtsvägen och vidare mot Kristineberg. Idag tog jag den "korta" turen runt och sprang via Krillans IP, där det alltid känns så tungt. Just där lutar det lite uppåt och jag fokuserade på ett driv i steget - fram med höften - ner med axlarna, pumpa, pumpa, pumpa. Steg efter steg i lättta, fjösröda skor. Väl uppe vid Snoilskyvägen var pulsen hög men jag fick syn på en manlig löpare som låg ungefär hundra meter framför. Jag siktade in mig på att springa om honom och lovade mig själv att inte springa långsammare än 5:15-fart i uppförslutet. När jag passerat honom och viker av mot den efterlängtade nedförsbacken grus/serpentin/trapp-partiet möter jag lillebror Fredrik. Jag springer alltid samma väg runt Kungsholmen och han alltid den motsatta. Jag njuter av ett härligt nedförslut vid denna backe, han blir stark och tålig i sin fajt uppför. Ingen av oss ville förstöra löparrytmen så det blev en snabb löparhälsning utan stopp. Jag sprang vidare under broarna längs vattnet, bort mot Västerbron. Nu kände jag mig riktigt trött, men hade avklarat 7k. Vid kajakklubben försökte jag hålla 5-tempo och gled förbi många joggare. Längs NorrMälarstrand greppade skorna åter asfalten och de få stackmoln som fanns på himlen såg ditmålade ut. När jag kom upp för backen mot mitt hus visade Garmin 8,82k så jag tog ytterligare en backe upp mot Kungsklippan för att få mina 9k till statistiken.

Så här skötte sig skorna:

Totalt längd: 9k

Total tid: 45:43

Snitt: 5:04/k

Medelpuls: 160 (172)

Antal gruskorn i skorna: 0

Jag kutade om massor av löpare men blev aldrig omsprungen.

Det är inte den snabbaste rundan jag gjort runt Kungsholmen, men säkert den näst snabbaste. Av onda tår kändes ingenting. Har lite ont i trampdynan under foten, men det hade jag innan jag började springa och inser att för att få sköna fötter ska högklackade skor undvikas. Vilket jag givetvis inte tänker lyssna till.

Ikväll blir det härliga backintervaller i Tanto med IF Linnéa. Coach Allan är tillbaka och ska träna efter sin stressfraktur, jag kan tänka mig att vi får ett tufft pass!

34 dagar kvar.

Trettiofyra dagar kvar!!!

till Berlin Marathon. Fram tills dess ska jag hinna med sista hårda träningsveckan, bli fotograferad för ett löpar-reportage tillsammans med IF Linnéa, inviga mina nya DC Trainer, förhoppningsvis persa på tjejmilen, förhoppningsvis persa på Stockholm Halvmarathon och fira med efterföljande bankett, springa Bellmanstaffetten med jobbet och köra både TSM-träning och IF Linnéa-träning.

Ja just det, jag har 5 kvällsevenemang med jobbet också, med tillhörande förberedelser, eftersom det är jag som arrangerar. Plus eventet i Finland. Och en kickoffresa till Dublin helgen före maran.

Så är jag bjuden på utflyttningsfest och en preliminär kräftskiva. Sen fyller sonen 18 år, och det mina vänner tänker vi fira stort. Sen en svampplockardag med svärmor.

Nu när ramen är dragen vill jag lägga till armhävningsutmaningen och mina träningspass med LillaDuktig. Att vara morsa, fru och kompis däremellan går av bara farten!

Så mycket skoj och så lite tid. Men vet ni? Jag skulle inte vilja byta för allt i världen!

Jag skulle kunna tänka på oktober som vilomånad, men jag sneglar lite på ett ultralopp. Eller Armyfitness. Eller nån annan utmaning, hinner vi med tre terrängmilar?

Det känns som det här kommer att bli en alldeles underbar höst. Jag tänker ta del av färgskiftningar från löparspåret och lägga upplevelserna i min Må-bra-kammare i hjärtat.

LSD med Speed!

Long Slow Distance med Fartökning!

Med en snittpuls på 149 avverkade jag 6k i 5:12-tempo innan det var dags att träffa Funrun och Helena utanför Grand Hotel för dagens Stockholm Halvmarathon reka. Funrun hade som tur var fixat karta med färgmarkering och ordningen på gatorna som skulle utgöra dagens pass. Dagens Nyheter ljög om vädret och jag är glad att jag inte trodde på regn och körde i korta löparbrallor och rosa löpartröjan. Ja, rosa funkar ju inte med ny DS Trainern så jag passade på när jag hade mina Kayanos istället :-). Det är viktigt det där med matchningen.

Solen sken från en klarblå himmel, enstaka moln syntes i fjärran. Enstaka var även luckorna vi skulle springa i bland de flanerande turisterna. Många cykelbanor nyttjades och en och annan bilväg/refug/bakgata. LSD-trippen, det vill säga Long Slow Distance-passet, gav mig en medelpuls på 140 (163), vilket är lågt och bra. Idag kändes kroppen stark och benen var rätt ivriga emellanåt. Gårdagens naprapatbesök hjälpte till - det var ett återhämtningsbesök istället för ett Jag-kommer-att-dö-för-min-rumpa-gör-så-jävla-ont! Jag fick massage, återhämtningsprogram med TNS på baksida lår, massage av vaderna och liniment och muskelsalva. När vi avverkat 10k av passet var det dags för fartökning, vi gasade på i 5:15-tempo längs NorrMälarstrand mot Stadshuset, sista hundra metrarna visade min Garmin 4:39-takt - Härligt jobbat Helena! Funrun beslöt sig för ett stadigt 5:20-tempo istället för stegrande ökning, suveränt jobbat där med.

När vi var klara med halvmaran tog jag 4k till, varav de sista 3 i 5:16-tempo. Jag känner mig stark i kroppen, har inte ont någonstans. Det bådar gott för Berlin Marathon! Snälla, goda Löparguden - låt mig vara frisk och skadefri!

Väl hemma gjorde jag en halvliter smoothie på Mango, banan, frysta hallon och färskpressad apelsinjuice.

Totalt sprang jag 31,2k idag. Mentalt sprang jag bara en mil, brudarna bar mig resten, löparvänner är toppen!

K.Ä.R.L.E.K.!

Asics DS Trainer - senaste modellen!

Nej, det var inte Annas man som stod i min hall när jag kom hem! Inte heller en elefant, ekolåda eller cykel. Tyvärr ville skorna stå kvar i hallen när himlen öppnade sig och det var dags för Stegintervaller med IF Linnéa. Mina blöta Kayanos står på tork i badrummet.

Min Garmin var helt urladdad och hade noll batteri så stegintervallerna gjordes på känsla, med sneglingar på Linn's klocka. Jag lade till några sekunder, ibland 10 för hon var attans snabb idag. Stegen startade och avslutades med tusingar, såhär: 1000m / 800m / 600m /400m / 200m / 400m / 600m / 800m / 1000m. Vi inledde första tusingen på 4:15 och höll jämn fart. Jag tog i för Kung och fosterland på tvåhundringen och kände mig riktigt snabb. Tone och jag försökte hålla samma tempo, men hon drog ifrån på slutet. Linn körde sista tusingen på 4:04, jag kanske låg på 4:20.

Dyngsurt pass. Ljuvligt pass. Äntligen ett riktigt kvalitativt spypass - Just the way I like it.

I natt ska jag sova med mina DS Trainer hårt knutna om mina fötter. Kärlek.

Gissa, gissa, gissa!

Gissa vad som står i min hall!?

Saker du inte bör göra tidigt en Onsdagmorgon

* slänga på vikterna nonchalant på stången med fingret emellan
* som gymägare strunta i dina medlemmar och instruktörer
* ställa in BodyPump-pass med 12 nyvakna deltagare
* bli superbesviken på att Bodypumpinstruktören inte dök upp
* gräma sig över att klockan ringde 5:55 och du kunde sovit en timme till
* glömma mascaran

Saker du bör göra

* Som gymägare: Informera personal och medlemmar om vad som gäller på anläggningen...grrr
* ta tag i armhävningsutmaningen
* testa maskinerna i gymmet och tyngre hantlar
* snacka skit med träningskompisen och få inspiration av henne
* ta emot pekpinnar och lyssna på råd om "Försaka - Bejaka"
* Äta en lång härlig grötfrukost med LillaDuktig
* Hitta nya träningspass att boka in

Havregrynsgröt, rårivet äpple, kanel. Färskpressad apelsinjuice och ostmacka. Yummie!

Mina ögon och jag var inte överens imorse när klockan ringde. Men är det morgonpump så är det. Nu har ju ägarna på SATS och WorldClass inte vunnit mästerskap i att behålla och motivera sin personal. Servicenivån är just nu noll. I kaoset som råder på Kungsholmenanläggningen har pass på pass ställts in. Fine. Men inte fine när det gäller en snuvad sovmorgon. Dessutom snuvad på bästaste Fredrika som varje onsdagmorgon stått och peppat oss! Då hade jag bokat in ett lunchpass med LillaDuktig istället. Men vi var där, och vi gjorde ett halvhjärtat försök till gymträning, jag fokuserade på överkropp. Gick därifrån osminkad med blödande finger. Höjdpunkten blev i alla fall avslappad grötfrulle – Tack LillaDuktig. Nej tack till WC/SATS Kungsholmen som får dagens röda kort.

Tio trehundringar med TSM.

Check.

Tisdag igen. Tiden flyger iväg - hur ska jag hinna med allt? Nästa helg är det Tjejmilen, sen är det Stockholm Halvmarathon, Bellmanstaffetten och vips Berlin Marathon. Däremellan ska jag hinna peta in spyfys-veckor, formtoppar, kvalitetsträning och långpass. Just det - och sociala pass - som min 3-milare på lördag - då jag ska klämma halvmaratonbanan med lite "hareinlägg" för Funrun &Co. Kul är det. Mindre energismart är det att jag har grymt mycket att göra på jobbet. Men jag fixar det - Jag är ju Superwoman.

Träffade Masse, Johan, Karin, Tone och Helena vid Östermalms IP, jag hann få lite privat skvaller från Snabba Karin innan vi delade upp oss i våra grupper, där jag och Tone tillhör samma. Jag höll mig till ledar-Thomas idag för att få jämna, snabba intervaller. Han och ledar-Martin är som klockor - tuffar på i jämn fart. Precis som intervaller ska levereras... där den sista ska vara den snabbaste. Så här blev det:

Jag hade fortfarande krafter kvar efter de genomförda intervallerna. Förmodligen hade jag kunnat köra lite snabbare, men jag koncentrerade hela tiden på att hålla ett högt löpsteg och fin teknik, så jag känner att passet gett mig massor, fast ingen direkt "Jag-är-död-känsla".

Vid nedjoggen gjorde TSM-Thomas något dumt...han nämnde Phuket Marathon i juni, och ett litet frö har redan fått fäste. Jag bara "råkade" nämna det för maken, som var supersnabb att kolla info om loppet. Det var inte några uppdateringar för 2009 - men känner jag mannen rätt kommer han ha stenkoll från och med nu :-)

Vid stretchen fick jag höra att en av killarna i vår grupp ska köra Triathlontävlingen på söndag - coolt! Det ska Nike också! Jag och maken kommer förmodligen gå dit och titta och heja, ska bli så grymt kul att se Järnkvinnan in action!

Nej - nu måste jag jobba lite så jag hinner gå och köra BodyPump med LillaDuktig 06:45 imorgon!

Sov gott!

Reflektioner kring vikt och kost

Med risk för ett långt inlägg och lite bajsigt på vägen!

Jag är inte överviktig och jag är inte smal. Förmodligen är jag helt normal. En gång i mitt liv var jag tjock - vägde 83 kg och gick med i ViktVäktarna. Där gick jag ner till 64 kg. Detta var 1995.

Jag slutade röka 2002 och hade två mål. Det första var att inte börja röka igen, det andra var att inte gå upp i vikt, aldrig väga över 70 kg igen. Sedan den dagen har jag faktiskt inte bantat utan tränat istället.
Nu har jag hamnat i ett dilemma. Jag vill INTE banta, men vill för löpningens skull går ner några kilo, vill underlätta för mina ben och fötter att transportera mig. Jag vill bli snabbare. Till min hjälp har jag tagit BästaAnna som är kostrådgivare. Förra veckan gick ut på att jag skulle registrera det jag åt för att kartlägga mig. Jag fick inte börja tänka på vad jag stoppade i mig, däremot skulle jag inte glömma att registrera allt – vilket fick förra veckans fokus att ligga på mat. Jag var så normal som jag bara kunde, men det var första arbetsveckan efter en svullosemester - detta innebar tillbaka till ordning och reda. Jag kunde i alla fall reflektera över följande:

Tallrikarna på jobbet är för små
Jag äter STORA mängder mat. Även om större delen består av sallad och grönsaker så äter jag MYCKET. Min mat måste ätas i 2 omgångar för att det inte får plats på tallriken.

Jag äter för innehållets skull
Jag kan äta en apelsin för att få i mig C-vitamin och för att bygga mitt immunförsvar. Jag äter apelsinen utan att vara hungrig, jag ser det mer som en investering i välmående. Jag är nästan aldrig sjuk och har totalt 5 sjukdagar på 19 arbetade år. Några gånger har jag prickat in sjukdom vid ledighet, men jag är mycket sällan sjuk.

Äta i förebyggande syfte
Jag är inte alltid hungrig när jag ska äta. Trots detta har jag ALDRIG lämnat mat på tallriken, snarare fortsatt att peta i mig. Jag äter för jag vet (tror?) att jag ska bli hungrig sen. Kanske.

Jag äter inte godis...

...säger jag ofta. Jo pyttsan! Jag tror att jag fick registrera godisintag varenda dag. Är det för att jag inte planerar att gå och köpa godis som jag inte räknar det? Är det för att godiset inhandlas vid storhandling av mat och är avsett för barnen? Hmmm - Jag äter godis. Punkt slut.

Att ladda inför långlopp
Jag kan inte smälla i mig pasta innan långlopp. Detta gör att jag hamnar i många, ibland vilda, diskussioner med löparkollegor runtom mig. Jag tycker att pasta är ganska gott. Men det GÖR inte gott. I alla fall inte med min mage. Om jag äter en portion (eller okej 1,5 portion) pasta så tar det evigheter innan massan tagit sig igenom kroppen. Först ligger den som en tegelsten i magen i minst 3 timmar. Den hinner till och med hälsa lite slött på ny mat som kommer ner i form av snällare föda som quinoa, bulgur, ris, fullkornscouscous med goda yoghursåser…. När pastan sent omsider väljer att lämna magsäcken tar den verkligen den lååååånga vägen. Jag har nog Sveriges längsta tarmsystem, det tar flera dagar innan pastan transporterar sig fram. Detta ger mig träningsvärk i tarmarna och känns påtagligt. Det gör ont och jag är öm och känner mig mörbultad från insidan. Hur kul är det att springa runt med först en tegelsten, sedan en hårt knådande massa som är 4 km lång i magen? Inte alls kan jag meddela. Jag är verkligen precis tvärtemot alla löpare vars magar reagerar direkt och de under pass måste nödlanda. Jag är inte ett dugg orolig över detta – I’m full of shit!
Intresse för kost
Jag snappar upp allt vad som skrivs. Jag gillar att lära mig om antioxidanter, smakförhöjare, bra och dåliga fetter. Detta innebär inte att jag själv slaktar min gris och gör skinka för att slippa emulgeringsmedel, glutamat och E-ämnen i det oändliga. Jag köper och äter sånt fast jag är medveten om innehållet. Intresset finns och justeringar görs. Jag älskar lax, grönsaker, kyckling, nötter och andra nyttigheter så jag borde ju veta själv hur jag ska justera.

Mat som social grej
Jag älskar att laga mat. Jag älskar att äta. Jag gillar att bjuda på mat. Dessutom älskar jag att äta tillsammans med vänner. Och att dricka vin. Alltså gör jag det. Det svåra är dock att vara duktigt social efter ett långpass. Jag vräker i mig onyttigheter, jag bryr mig liksom inte. Jag har jättesvårt att träna om jag äter godis före. Detta kompenserar jag med att äta tårtor, bullar, kakor i massor om ett kalas råkar sammanfalla med en söndag, efter långpass. Och smågodis. Vaniljfudge, salta fiskar, röda hårda rallybilar är ett måste. Nu ska i alla fall Anna kolla hur hon ska knorra till det här med kosten så att jag ska komma i springa-fort-form, vilket är ungefär 3-4 kilos viktnedgång – UTAN bantning och utan att tappa alla "muskler" jag byggt upp de senaste åren.

Hela förra veckans mat-godis-och-vinintag ligger nu i Annas inbox. Jag känner mig blottad och utlämnad, men är grymt nyfiken på resultatet! Jag håller tummarna för att hon inte ligger dubbelvikt på golvet och skrattar åt mig :-)!

28,1k i regn - I love it!

Det absolut bästa löparvädret - 15 grader och regn!

Efter gårdagens hejande på Midnattsloppet, en halv öl i klubblokalen och härligt eftersnack (mina härliga, ljuvliga klubbkamrater från IF Linnéa - ni är bäst!!) ställde jag klockan på 8. ÅTTA! Jag gick upp och åt frukost - laddade och gick ut. Sökte satellit alldeles för länge, vilket gjorde löparjackan blöt. Men det bekom mig inte ett dugg! Jag älskar att kuta när det är mellan 13-17 grader. Idag var det 15. Regn är bara vatten. Regn gör naturen underbar.

Jag kutade hemifrån city till Norrtull, via Stallis ner i Hagaparken. Parken var nästintill öde. Jag mötte bara 3 hundägare, vilket är förvånansvärt lite i en park. Jag fokuserade på min första runda runt Brunnsviken och sprang utan iPod. Jag lät tankarna flöda... livet som hustru, tonårsmamma, marknadschef och löpare ger en hel del tankar att filosofera kring. Jag sprang i den kuperade terrängen efter känsla. Tittade inte på klockan utan lät mitt flås få bestämma. Kände mig rätt trött i låren efter gårdagens superhärliga BodyJam med LillaDuktig. Jag ignorerade den stumma känslan och njöt av tusen olika nyanser av grönt. När det regnar visar träden sin färg, det sprakar och glänser. Jag sprang förundrad och lycklig. Det här är glädje på hög nivå!

Min tur startade 15 minuter senare än beräknat (satellitsök och DN-läsning...) så jag sms:ade dagens löparkompis Mia. Ja, Mia Thomsen - det finns två... och vi är svägerskor. Jag skulle träffa henne vid SAS-parkeringen vid Brunnsviken kl 11.oo. Jag var sen. Hon var sur. Inte på mig förstås :-) utan för att hon glömt stegräknaren. Jag hade i alla fall klarat av 17 km i kuperad terräng i 5:30-tempo - puls 154/186. Jag tror inte på 186. Min Garmin var sur och grinig när jag startade, visade en vilopuls i uppförsbacke på 43...för att sedan gå till 186 på 2,5 minuter... 163 är den högsta noteringen efter de första 400 metrarna.

GulleMia och jag sprang sedan i härligt tempo runt Brunnsviken, mitt andra varv. Jag körde bara på puls och följde hennes takt. Det var skönt, underbart, ljuvlig, blött, grönt-grönare-grönast och så härligt med sällskap de sista 11 kilometrarna. Jag missade att stänga av klockan men vet att vi sprang 11.1 k. Pulsen låg på 131 som medel (162 max).

Efter mina avverkade 28k bjöd Mia på en Gainomax (det godaste jag druckit...suktade efter socker, salt och smågodis) och skjuts hem. Jag var rejält blöt på ryggen av regna och svettt, lovar att det tar minst en vecka att torka passagerarsätet i hennes bil...

Hon dumpade av mig utanför porten, med hjälp av energin hon pumpat i mig klarade jag mig upp för trapporna och in i en varm dusch.

Sen blev det fotboll för hela slanten. I regn. Ute bland bondefolk (I Barkarby). Sonen spelade underbart och fick göra mål. De vann.

Jag är glad. Jag är lycklig. Jag lever och maten smakar så himla bra efter 28k i regn! Speciellt Mia's banansockerkaka jag fick smaka innan sonens match. Länsade fatet (fanns en liten bit kvar).

Känslan av lycka från förra veckan håller sig kvar. Jag är nog världens gladaste. GLAD. Inte som i Glad Påsk utan mer som i Glad-tillfreds. Ro i själen, lycklig i sinnet och förbannat jäkla stolt över mina klubbkamrater som kutade Midnattsloppet igår. I love you all!

Fasan på stan!

Det är jag. Fast jag saknar verkligen dräkten!

I fredags var jag ute som Fasan på stan (gamla Percy tårar Farsan-på-stan-stuket). Jag "råkade" passera min 15-åriga dotter. Det var intressant.

Jag tjatar mycket om min fasandräkt och att jag vill kuta som en. Eller stå bredvid ett lopp och heja utklädd till fasan. Men jag saknar fasandräkten. Igår googlade jag "fasandräkt" och min blogg kom upp som nummer 1. Sen kom Funrun och Söderbruttan.

JAG MÅSTE FIXA EN FASANDRÄKT! Hjälp mig om du har kontakter.

Dags att göra slut?

Nu tror jag det har gått för långt!

Vi har hållit ihop sedan 1995, vi har följt varandra vecka ut och vecka in. Du har gett mig glädje, utmanat och pushat mig. Det har gått upp-och-ned, många gånger har det varit urjobbigt och jag har krypandes försökt ta mig därifrån. Du har gett mig så många leenden och dunkar i ryggen men också sparkar och slag. Jag har ibland kännt mig stark, ibland väldigt svag. Jag har så många fina minnen som alltid kommer att finnas i mitt hjärta... Men nu har du gått för långt och sålt dig själv.

Worldclass - jag tror det är dags att göra slut. Jag kan starkt tänka mig att pola med S.A.T.S när Kungsholmengymmet blir sålt på måndag och vi blir erbjudna att kliva över.

Kändisarnas afton på Västerbron

Oj vilka stjärnor som ville kuta 10 gånger över bron!

Om jag har avsatt tid för träning är det ju lika bra att ge järnet, träna riktigt hårt för att sedan njuta av återhämtning. Hur motiverar jag mig då att kuta 10 gånger över en bro som lutar drygt 580 m från det ena hållet och 450 m från det andra? Jo genom att göra det med andra tokar från IF Linnéa. Vi delade upp gänget idag – de som ska springa Midnattsloppet på lördag fick ta en Årstaviksrunda, resten Västerbrointervaller. Idag kom tre nya stjärnor; Staffan, Ken och Jonas. De visade sig vara snabba. Killarna och Snabba Karin drog iväg. Jag hamnade rätt långt efter, men det är här alla kändisar dyker upp!

De första tre intervallerna var jag bara mig själv, tog det lugnt och tänkte på tekniken. Bara genom att bära IF Linnéa-tröjan gör att jag känner mig som en stjärna. Dessutom får jag väl kalla mig halv-Stoclholm-Marathon-deltagar-kändis eftersom min bild är på Photomotions reklamutskick ;-)

Den fjärde intervallen började jag undra vad f-n jag höll på med. Det var ju sex stycken kvar och jag började redan känna mig trött. Tänkte att det måste vara en stor idiot som frivilligt ger sig ut på såna här äventyr. Den här intervallen bränner jag av som Borat, med ett fånigt flin och tom, ointelligent blick.

På den femte intervallen började det att blåsa riktigt hårt. Vinden fick tag i min fina IF Linnéa-tröja och liksom krulviduttade ihop den upp över naveln, visade hela dallermagen så det blev en Britney Spears-tröja. (Jag drog snabb ner den och petade in ena sidan i löpartajtsen!)

Den sjätte intervallen var vinden så stark och fick nästan tag i mina fötter för slå omkull mig, jag parerade starkt och drogs än åt det ena hållet än åt det andra. Med ren styrka och vilja höll jag mig vingligt på gångdelen. Mina fötter dansade runt i luften som John Travolta’s.

Sjunde intervallen bjöd på illamående. Jag stålsatte mig och ökade tempot. Har jag bokat in ett spypass så ska jag leverera ett spypass. Denna intervall ägnar jag åt Magda Gad, just nu känd bloggaren – men med all sannolikhet en känd boxare i framtiden.

Åttonde intervallen ville jag verkligen spy. Bara rakt ut utan att tänka på konsekvenserna precis som Lindsey Lohan.

Den nionde intervallen gjorde sig träningsvärken i mina armar påmind. Jag fantiserade om välsvarvade armar likt Madonna (när de fortfarande var läckert svarvade…)

Den tionde intervallen tog jag mig över Västerbron likt Jennifer Lopez. Jag lovar att min rumpa vår såååå pumpad efter alla turer fram och tillbaka över bron så det måste ha synts. (Jag kollade aldrig efter om så var fallet utan går i godan tro över att det verkligen var så).

Västerbrolöpningen mätte totalt 11,14 km och gick på 58:16 inklusive intervallvilojogg. Detta ger ett totalsnitt på 5:13/km. Uppförsintervallerna med stark sidvind gick i 4:59-tempo (puls 158/170) – Heja mig!

Fy f-n vilken härlig dag!

Idag är jag bara så himla lycklig!

Utan någon som helst anledning känner jag mig på topphumör. Ibland dimper distansen rakt ner i skallen på en. Vad spelar det för roll om jag inte grejar 1.45 på halvmaran? Blir jag en gladare människa om jag till och med klarar 1.40? Nope, nicht, zip-zero-nej. Jag flyttar bara fram målet till annan tidpunkt. För en vacker dag grejar jag det, och just nu bryr jag mig inte ett skvatt. Hinner jag sätta mig om några veckor och analysera lite löpning kanske jag ändrar mig... eller när jag närmar mig Berlin marathon.
Jag är fruktansvärt effektiv för tillfället och uppdragen på jobbets långa att-göra-lista bockas av i rask takt. Jag kommer att ha en extremt hektisk tid under augusti och september på arbetet, med evenemang nästan varje torsdagkväll (buhuuuu-IF Linnéa-träningarna är ju då). Detta i kombination med 3, kanske 4 lopp i september rimmar illa. Men jag vet att jag presterar som bäst när jag har mycket att göra. Och ärligt talat - jag gör hellre hundra saker nästan rätt än att göra en sak helt fel.

Härlig torsdag på er allesammans! Livet är förbaskat härligt ibland!

Tisdags-TSM och Fartiga Fredrika

här tränas det för fulla muggar!

Från det jag ropade "Hej då" till arbetskollegorna (de som är skadade och inte kan springa eller träna ordentligt) igår till jag sade "God morgon" imorse, har jag hunnit med två träningspass.

Tisdags-TSM
Nike deklarerade att hon skulle köra en Puma-jogg istället för att vara med på TSM, jag var lite sällskapssugen men det finns alltid någon man känner mer eller mindre när man kommer dit. Jag gäspade stort på tunnelbanan på väg mot Stadion och var på vippen att hoppa av vid Rådhuset och traska hem. No, no. Väl nere vid Östermalms IP var tröttheten som bortblåst - Välkomstkommittén Johan, Nix och Masse stod utanför och såg taggade ut. Det känns alltid kul att bli välkomnad - eller stod ni där för att leta satteliter till era GPS-klockor? ;-) . Hittade Tone från IF Linnéa i mängden och Felicitas. Vi teamade upp under träningen - det är alltid kul att träffa bloggare live och få en livs levande människa till inläggen. Jag älskar ju dessutom nya bekantskaper och att ta del av andras upplevelser och universum. Korta backintervaller stod på schemat, Fiskartorpet blev platsen. Långsam jogg dit, sedan löpskolning. Backen var ganska brant, mycket brantare än vår mördarbacke i Tanto. Trots detta körde jag inget spypass. Jag fokuserade istället på "Fram med höften, upp med hakan". Och så ned med axlarna förstås - som Karin tjatar om ;-). Jämt och fint tempo levererades - den första var långsammast för det var lite trångt i början, det blev 9st 200-metersbackar: 56-54-56-54-54-54-55-55-53. Tack för sällskapet Felicitas, tack motivationen för att jag åkte dit - helt enkelt ett bra kvalitetspass i form av teknikträning.

På vägen tillbaka, för andra gången dagen till ära, i gången från tunnelbanan mot pendeltågen mötte jag en kvinna jag såg på morgonen. Jag lade märke till henne redan imorse för hon var så storvuxen och hade en knallrosa kavaj, när jag kom joggandes i folkruset på morgonen gav jag mig attan på att få henne att le - hon såg förvånad ut. Ännu mer förvånad tittade hon på mig när hon såg mig iförd en ny uppsättning löparkläder och svettig igen - efter en dags arbete. Fast jag fick henne inte att le denna gång heller.

Fartiga Fredrika
Älskade, älskade morgonpump. Hela kombinationen av trött, nyvaken Mia, träffa gladaste, underbara LillaDuktig och fartiga Fredrika (instruktör på WorldClass) gör mig lycklig. Hur kan jag varit så dum att skippa BodyPump under semestern? Så fort musiken sätts igång är det ju så härligt! Jag bestämde mig för att köra medellungt för att undvika träningsvärk - vill nämligen köra riktigt hårt på Västerbrointervallerna imorgon - no mercy!

Vikter i kg/sida
Uppv: 3,5
Ben: 5
Bröst: 5
Rygg: 5
Triceps: 5
Biceps: 3,5
Utfall: semsesterkilona på magen
Axlar: 2,5
Mage: ja - den var lite ivägen idag.

Det ser lite ut som jag var lat i början och inte orkade byta vikter, och det kan mycket väl ha varit så :-). Mer BP åt Mia, mer vikter på stången! Mer träning med LillaDuktig!

Tillbaka till ordning...

...och knas.

Så är ju min vardag. Lite knasig. Igår till exempel knatade jag omkring i högklackat hela dagen, vilket jag inte gjort på hela semestern. Men kjol på jobbet liksom "krävde" det. Detta resulterade i träningsvärk i vaderna framåt eftermiddagen. Här kutar jag gärnet hela sommaren och får träningsvärk av "arbetsskor". Klassas det som arbetsskada?

Så med stela vader, fortfarande iförd högklackat, knatade jag på kvällen över Kungsbron för att hämta upp min Engelska chef på nya Clarion Sign hotel vid Norra Bantorget. Jag satt och väntade i receptionen. Hon med. Det lilla knaset var bara att hon satt på Clarion hotel vid Skanstull. Snabbt lölste jag problemet genom att be henne ta en taxi till den tilltänkta restaurangen.

God middag och rödvin på måndag - mums. Inte ordning men i alla fall kalasknas.

Snäll som jag är lovade jag också att springa med henne före frukost. Halva grejen med att boka nya Clarion var ju att det bara ligger tvärsöver vattnet från mig och väldigt nära, alltså snabb åtkomst på morgonkvisten. Nu fick jag istället masa mig via tunnelbana till Skanstull för att möta upp utanför fel Clarion kl 06:45. Vi körde i alla fall 40 minuters före-frukost-jogg i Tantolunden, sedan småsprang jag ner till tunnelbanan för att ta mig hem.

När jag kom till Centralen var morgonrusningen i full gång. Eftersom jag var iförd löparkläder och redan svettig, satte jag på mig mitt största smajl och joggade hela vägen från tunnelbaneplattformen, uppför trappan, genom hela gången bort mot pendeltågen - saxandes mellan morgontrötta, nyduschade och halvdeprimerande människor på väg till jobbet. Jag fick en och annan att dra på smilbanden och några att höja på ögonbrynen. Tunnelbanerunning i rusningstrafik är riktigt skoj! Kontrasten mellan nyduschat ledsamt och svettigt lycklig har hållt mig på topphumör hela dagen.

Snabb frukost, ingen tid för DN, snabbt till bilen, glömde bilnyckeln - tillbaka hem kånkandes på träningsbag och datorväska, sedan äntligen på väg till jobbet. Via Skanstull. Åt helt fel håll, då jag arbetar norröver... Möten hela dagen som gör hjärnan trött. Kalasknas i huvudet.

Ikväll blir det korta backar med TSM. Sen vill jag bara hem och titta på min familj, tvätta mina träningskläder och känna mig oknasig.

För övrigt är det knas att jag scoreade Volleyboll... men texten är ju inte fullt så knas. Knas i Mellerud som sonens bästa polare brukar säga.

You Are Volleyball

You enjoy a fast paced, somewhat chaotic life. You don't like to over think things. You like to act in the moment. You are good at solving problems at the very last minute.

What Olympic Sport Are You?

Jag har funderat...

…det här med löpning är trots allt inte bara att snöra på sig skorna!

Det krävs en hel del för att känna sig som en löpare, eller att börja kalla sig löparnörd. Jag har förstått att vara löparnörd är något vackert. Självklart. Men vad skiljer löparnörden från vanliga joggmotionärer? Är det tiden vi lägger ner på att läsa Runner’s World, testa fram de bästa Compressionsstrumporna, hitta de optimala löparkläderna som inte skaver? Är det jakten på antal kilometer, kapande av sekundrar eller rentav bara habegäret av en stor skopark? Kan det vara så att svetten efter löparrundan känns lite extra bra, att de stumma benen känns lite extra duktiga eller att de då och då upplevda Runner’s high ger oss ett fantastiskt lyckorus som vi ständigt strävar efter?

Svett, framgångar, nederlag, endorfiner, skador, fel skor, rätt skor, snygga byxor, praktiska (mindre snygga) byxor, tid…tid…tid, löparsnack, löparbloggar, löparvänner, alternativ träning, rehab…teknik, koordinationslopp, öka tempot, ett varv till, intervall, fartlek, uppjogg, nedjogg, Garmin, GPS, jakt…jakt…jakt, Backintervaller, bloggar. Forum, Iternet, lopp, tävling, träning, kvalitetspass, långpass. Kortdistans, inspiration, motivation, skor...skor...skor. Lätta skor, snabba skor, tunga skor, röda skor. Ut igen, ut trots snö, ut trots regn. Spring i värme, stretch, ont i rumpmuskeln, stel i vaden, ömma benhinnor, spyfärdig... kapa tiden, spring längre, spring fler gånger.

Jag har i alla fall hamnat i löparträsket. Jag känner mig hemma bland folk som pratar löpning – oavsett om de springer i 7-minuterstempo eller 4:15-takt. Jag gillar andra människors framgångar och lider med dem i skadeperioder. Jag känner mig stolt att tillhöra en klubb och som en riktig nörd när jag pratar med mina icke-löpande vänner.

Första veckan i augusti sprang jag 7,4 mil. Jag har totalt sprungit över 160 mil sedan januari. Jag har tagit hjälp av underbara IF Linnéa, en skvätt Team Stockholm Marathon plus min envishet. Nu ska jag bara vässa kroppsformen till Berlin Marathon. För löpningsträningen finns redan där.

Vad tycker du utmärker en löparnörd? (Eller annan träningsnörd?)

Med Britta runt Brunnsviken

och Helena till Hagaparken.



Söndagmorgnar brukar innebära sovmorgon, stor frukost, tid för korsordslösning i DN, ladda inför långpasset som startar vid 11-11:30. Berlin Marathon startar 09:00 på morgonen den 28 september, vilket känns otroligt tidigt. När Britta föreslog att söndagens långpass skulle starta 8, kompromissade jag fram 8:30.



IF Linnéabrudarna Britta, jag och Helena möttes vid Centralen och joggade långsamt iväg mot Brunnsviken. Helena sprang ett långpass igår och tänkte bara hänga med en bit. Vi sprang via Odenplan ner mot Norrtull. Vi tog promenadbron över den stora korsningen och sprang ner mot Hagaparken, här vek Helena av och sprang upp mot Koppartälten och bussarna. Jag och Britta fortsatte runt Brunnsviken. Vädret var precis perfekt för löpning, molnigt och lagom varmt, luften var lättandad och underlaget snällt. Mina ben och min kropp var stel efter veckans 3 kvalitetspass så det lite långsammare tempot passade mig perfekt. Idag ville jag ha kilometer och lärde mig tygla min vilja att köra dem snabbare. Jag och benen njöt av det sköna 6-minuterstempot, sällskapet av Britta (och Helena). När vi kom tillbaka mot City visade vår gemensamma runda 16 km, jag vek av mot Kugsholmen för att lägga till en mil. Britta sprang vidare mot Söder. Utan att tänka på det ökade jag tempot något och låg på 5:30-5:35-fart, saktade ner igen och lade till ytterligare en kilometer på slutet.

Totalt: 27 km
Tid: 2:40:10
Puls: 146 (161)

Imorgon börjar jobbet igen, chefen kommer på besök från London så spänande dagar väntar - kanske rentav får med henne på en morgonjogg på tisdag!?

Tantiga tusingar i Tanto

eller dagen då jag blev Loka-knarkare.

Då gymmets BodyJam hade semesteruppehåll beslöt jag mig snabbt för att köra tusingar. Tog en långsam uppvärmningsjogg hemifrån via NorrMälarstrand, genom Rålis, upp över Västerbron. Tempot låg i 5:30/km. När jag kom ner på Södersidan svängde jag av bort mot det överprofilerade och rätt tråkiga Street. Det var mycket folk, skön sol som stundom täcktes av de vackra, tjocka molnen. Ljuset var så där härligt konstigt, precis som det inte var på riktigt, utan att det kom från en strålkastare. Jag sprang förbi Street's uteserveringar där killar och tjejer i 20-årsåldern satt och gäspade med svarta solbrillor som täckte de bakfulla, rödsprängda ögonen. De drack girigt ur Coca-Colaglasen, en och annan hade öl istället. Jag pinnade på och kände mig duktig.

Tog det riktigt långsamt uppför den halvbranta backen upp mot bron, väl uppe stannade jag och stretchade lite. Sedan bar det iväg. Nollställde klockan och pinnade över bron. Den lutar lite svagt uppåt i ca 500 meter, för att plana ut och sedan avslutas med en 40-metersbacke. Det kändes ganska tungt. Andra tusingen tillbaka gick snabbare för det lutade neråt. Efter denna var det svårt att få ner pulsen, jag var redan trött. Bron kändes sååååå lång. Jag blev törstig, men hade ingen vätska med mig. Tänkte först vända hem, men tänkte att jag kunde ju testa en till. Jag började springa i det svaga uppförslutet, tänkte på iskall Loka med smak av Vildäpple, hann tänka "Jag är en idiot". Ljuset kändes konstigt, jag såg allt som i en film. Vatten, salt, socker, apelsin. "Jag vill ha apelsin". "Jag måste ha apelsin". Ge mig Loka, ge mig vatten, ge mig styrka. Jag kämpade och tänkte efter 800 meter, hellre en långsammare tusing än att ge upp. Tog en ganska lång vila och avslutade med en tusing tillbaka.

Efter den fjärde tusingen såg jag stjärnor. Jag kände mig yr och allt jag kunde tänka på var Loka. Kall Loka. Och apelsin. Och hemmagjord morotsjuice. Jag kunde inte springa ett steg, började istället promenera hemåt. Efter en liten stund startade jag Garmin och joggade istället. Eftersom jag inte hade ett öre på fickan skulle löpningen ta mig hem snabbare till Lokan. När jag för andra gången kommit över Västerbron tänkte jag ge upp. Jag ville lägga mig ner och dö, vakna upp hemma nyduschad och fullpumpad med Loka. Och apelsin.

Då får jag syn på en bekant figur. Lasse kutar 40 meter framför. Jag ökar takten och springer ikapp honom. Han har precis börjat ett långpass. Vi håller sällskap hela vägen fram till Stadshuset där jag viker av. Lasse slog mig på Kungsholmen halvmara med några minuter, han ska även springa Stockholm Halvmarathon, då kanske jag får revansch. I vilket fall som helst så räddade han mig idag och "eskorterade" mig hem så mina abstinenstankar fick läggas åt sidan ett tag.

Väl hemma drack jag Loka Vildäpple girigt, orkade inte ens bry mig om att det rann längs mungiporna ner på mitt löparlinne, ner på golvet. Skivade snabbt upp en apelsin och gluffsade i mig snabbt. När mina händer inte darrade längre skalade jag morötter och körde i grönsakscentrifugen och fixade mig en morotsjuice... Mer Loka Vildäpple slank under tiden ner i min strupe. Likt en knarkare stillade jag mitt begär och fann mig själv i ett drömliknande tillstånd efteråt. Jag är glad att barnen inte hann se mig. Jag städade snabbt undan efter mig i köket och hoppade som en ny människa in i duschen.

Imorgon bitti blir det tidigt långpass med Britta från City till Hagaparken, runt Brunnsviken. Någon som vill hänga med? Start vid Centralen 8:30.

Stackars lilla Mia...

... nej, det är inte ett dugg synd om mig!

Dagen ägnades först åt att fylla på mitt förråd av gos med Världens Bästa Felicia, Leo och svägerskan. Det blev Kulturhuset och en tidig lunch. Den behövde jag för jag var på middagsbjudning igår och drack vin. No good om det är träning dagen efter, men wtf. Svägerskan berättade inspirerat om att hon börjat med GI-metoden för en kickstart att gå ner några kilon. Jag tänker i mitt stilla sinne att jag vägde 4 kg mindre när jag sprang marathon 2005 på 3:53, hur ska jag orka lotsa runt på dessa extrakilon i Berlin? Lite deprimerande men inte knäckande, snarare utmanande.

Efter detta blev det Löparfokuserad fika med Snabba Karin. Jag lyssnade hänförd om hennes 3-milsrunda i 5:05-fart och kände mig långsam och mittemellan igen. Jag gnällde och beklagade mig för Karin, berättade hur dålig jag kände mig för att jag inte grejade att hålla milen på 50 minuter som jag lovade mig själv i våras. Karin har blivit grymt snabb, jag skulle vilja utvecklas i samma takt, men där och då kändes det som jag blivit sämre sen i våras. Lite deprimerande men inte knäckande, snarare utmanande.

Helt förutsättningslöst tog vi oss sedan till Zinken för dagens mördarpass runt Söder. Milen i mördarfart. Jag skulle springa med Britta, Tone, Helena S och för dagen nyanlände Ana. Britta och jag pratade om 5:05-tempo för vi ville ju inte hålla tävlingsfart. De första kilometrarna hade vi medvind och det gick under femtempo, vi höll detta i ca 6 km som klockades på 28:18. Sedan blev det motvind men tjejerna var starka. Britta sprang jämnt och snabbt. Jag lovade mig själv att hålla samma snabba fart i åtminstone 8 km. Det fortsatte. Tjejerna drog ifrån och låg kanske 200 meter före mig. Jag peppades av deras energi, sneglade på klockan, ökade farten. Söder Runt med IF Linnéa mäter 10,54 km. Jag klockade min mil på 48:11

Fyrtioåtta minuter och elva sekunder! Nytt personbästa.

Jag tar tillbaka allt gnäll från eftermiddagen. SuperWoman levererar igen. Trots 4 extra snyggt placerade kilon ;-)

Vilket alldeles underbart pass det blev! Samtliga tjejer i mellangruppen persade på rundan, likaså Fredrik som också var ny för dagen och som sprang med Erik som levererade en träningsmil (10,16) på 42:42...

Nästa gång jag gnäller - påminn mig att jag är lite korkad, barnslig och säkert bara lider av PMS.

Skithumör

Igår var en mittemellandag, idag likaså.

Inte riktigt tillfreds i själen. Tror att jag fått nog av semester, vill tillbaka till ordning och rutin. Därför har jag smitit in på kontoret idag och jobbat. Ikväll ska jag och maken bort på middag. Hoppas detta hjälper min själ att lugna sig något.

ANNARS BLIR JAG GALEN!

Antingen/Eller?

Jag vill ju vara Både/Och!!

Idag var det dags för TSM-träning. Fartlek i kuperad terräng, fartökningar i backarna. Det har regnat hela dagen och termometern visade 13 grader. Alltså perfekt löparförhållande enligt mig.

När jag kom till ÖIP slutade det att regna, luften kändes härligt syrerik. Jag hade småjoggat en kilometer innan så min uppvärmning blev 2,6 km, de andra fick nöja sig med ynka 1,5. Löpskolning skedde i någon form, men jag var rätt ofokuserad – förutom när det var indianhopp, det är jag grymt bra på från den gamla baskettiden. Sedan var det dags för Fartleken. Jag ökade vid varje uppförsbacke och allt kändes ok. Men det var segt. Segt segt segt. Den där lätta Springa-fort-känslan infann sig inte. När jag tänker tillbaka på de senaste veckornas träning inser jag att den känslan bara infunnit sig en gång. EN. Fartleken skulle vara i drygt 6 km. 4 av dessa kilometer ägnade jag åt att drömma mig bort, bort till Ultralopp i 6-minuterstempo. Åh du härliga tanke att få springa långsamt och långt. Här pressade jag mig för att få ner tiden, springa snabbt och drömde om annat... PANG! Verkligheten slog mig. Jag är ju inte Antingen snabb Eller långdistansare. Jag vill ju vara Både snabb Och långdistansare.

Skärpning Mia! Nu får den här hemska känslan av att vara Undertränad och Övernärd ge vika för en flygande Fasan!

Pulshöjande start på veckan

Riktigt jobbigt pass!

Sonen skulle agera hare runt Kungsholmen. Jag var trött och stel efter alldeles för lång vila. Han var trött och stel efter 2x90 minuter fotbollsmatcher i helgen. Han gjorde i och för sig ett mål så hans mentala tillstånd var bättre än mitt. Jag led av post-söndagsgodis-från-Karamellkungen-sockerkoma.

Vid 12:30 gav vi oss ut, Sonen före frukost och jag före lunch. Tonåringar som inte käkat frukost lider av tålamodsbrist och tycker att Garmins satellitsök tar alldeles för lång tid... som ett brev på posten får de sedan håll.

Mia ur Garminvinkel. Satellitsök.

UPP-Å-NER
Alex öppnade första kilometern på 4:53, fick håll och överlät tempot åt mig. Jag sackade ner till 5:30... Sedan upp till 4:52.

Upp-å-ner-tempo. Haren bakom.

Efter detta försökte vi hålla ett jämt tempo för oss båda vilket blev runt 5:20. Jag tyckte att det var rejält tungt. När det var drygt 2 kilometer kvar säger Alex "Säg till när du vill öka". Jag orkar inte, kontrar jag. "Men det är inte kroppen som bestämmer, det är skallen". Jag kände en begynnande huvudvärk men inser ju att han har rätt. Han klämmer upp tempot, jag håller god fart med honom från Rålis fram till restaurang Kungsholmen. När det är 500 meter kvar spurtar han. Jag springer så gott det går men kommer inte ifatt. Dagens runda har varit kvalitetstid i kvadrat - med mig har jag inspiration och motivation, sonen är en sann källa till detta. Jag försöker lobba för att han ska med till IF Linnéa eller åtminstone tävla för oss. Vi får se hur det går med det.

Turen landar på 9,6 kilometer med en snittid på 5:14/km. Min medelpuls var 162, vilket innebär en förhöjning på 9 slag per minut i förhållande till min 7,5 kilometersrunda i 5:09-tempo. Varför är det så? Hur kan denna runda kännas så mycket jobbigare trots liknande underlag? Varför är min puls högre trots att kilometertiden är långsammare?

Semester i Strömstad - Träningen

För första gången "ett måste".

Somrarna har för mig inneburit frivillig träning. Min devis har tidigare varit "Helst lopp på våren, så sommaren kan ägnas åt vin och drinkar". Det brukar inte finnas några speciella mål efter sommaren, på sin höjd Tjejmilen eller Midnattsloppet. Nu pockar Berlin Marathon på min uppmärksamhet. Likaså Stockholm Halvmarathon. Och så Bellmanstaffetten då... Samtliga tre lopp i september.

Jag älskar att springa. Speciellt på hösten och vintern. Gärna när det är kallt. Jag gillar löpningen upp till 17 grader varmt. Sedan är jag, vädret och kroppen inte i balans. Men skam den som ger sig - denna sommar har jag lovat mig att möta min löparfiende - Värmen.

Jag hann med ett långpass, två "snabbpass" och ett kvalitetspass i form av backintervaller!

Jag känner mig grymt stolt att ha presterat detta, trots Värmen, långpasset blev lite kortare och snbbpasset lite långsammare, men huvudsaken är att jag genomförde dem. Här följer kort rapport om passen.

26/7 - Snabbdistans.
Vårt hus ligger 150 meter från havet. Väljer jag att springa åt det hållet har jag nerförsbacke, eller flackt nästan hela löprundan. Jag valde att springa åt andra hållet - där första delen består av en 554 meter lång uppförsbacke i tre delar. Fördelen är att den är kantad av skog och ger skugga. Det var över 30 grader varmt och luften stod stilla. J

Rundan mätte 5,78 km och avverkades på 29:38 min. Tid per kilometer 5:08, snittpuls 157 (max 172)

28/7 Långpass.
Ställde klockan på 07:00 för att undvika den värsta värmen och de galna bilburna norrmännen. Åt en tallrik havregrynsgröt och drack en liter vatten. Sedan somnade jag på soffan och vaknade med ett ryck 8:23... på 5 minuter stod jag sedan redo att möta mitt långpass. Det skulle ske med samma uppförsbacke, ta mig hela landsvägen bort till E6:an, tillbaka och en extrasväng runt Åmot och Strand. Jag kämpade mig fram och stannade till en gång efter ett uppåtlut för att pusta ut och dricka vatten stillastående. Havregrynen i magen, min springrytm och min svettdoft fick bromsarna att tro att jag var en häst. När jag stod där och njöt av morgonens svalka (24 grader) coh soldiset genom trädkronorna blev jag anfallen av två intensivt ilskna bromsar. Jag tog kål på den ena och blev förföljd av den andra. Jag kutade vidare och hade bromsen frmför mig surrandes upp och ned mellan min panna och mage. Jajamensan, biten blev jag innan den gav sig iväg.

När jag kom tillbaka till huset hade jag bara sprungit 18,9 km så jag tog en extrasväng till hamnen och tillbaka.

Rundan mätte till slut 20,11 km och avverkades på 1:50:25. Tid per kilometer 5:29, snittpuls 153 (max 167).

30/7 Backintervall.
Fick med mig syrran och henns kille på min uppvärmning. Det blev en ny sorts uppvärmning med kombinerad sightseeing för mina medlöpare. Jag släppte av dem efter 3,3 km för att ta mig an min 554-metersbacke. Sista delen av backen är rätt brant, denna valde jag som intervallbacke. Det blev 6 intervaller och backen mätte 157-161 meter. Fyra av dem gjorde jag på 42 sekunder, en på 43 och den längsta på 45. Jämna och bra i värsta värmen, kände mig otroligt pigg - förmodligen på grund av den för mig något långsammare uppvärmingnen med trevligt sällskap. Nedjogg i 4,6 kilometer och ett helt okej pass. Medelpuls 150 (max168).

31/7 Snabbdistans.
Kom plötsligt på att jag hade chans att göra mängdrekord i juli. Snörade på mig skorna och kutade 7,5 kilometer på 38:41 minuter, snittid per kilometer 5:09, medelpuls 153 (max 171). Jag slog mitt rekord med 0,9 kilometer. Nu lyder månadsmängdens siffra i löpning 249,5 km. Jag har blivit sugen på att köra lite mer Ultralopp framöver och ska kolla upp möjligheterna efter Berlin Marathon. Backen ner som jag valde bort.

Semester i Strömstad - Knubbsälsinvasion

Sedan jag var 4 år har jag varje sommar varit i vårt hus i Stensvik, strax norr om Strömstad. Ljuvligt!

Strömstad är årets turiststad 2008. Det är pittoreskt, mysigt, gulligt och alldeles underbart! Det lockar folk. Framförallt lockar det norrmän. Vi är rätt vana av invasionen i Strömstad där det kan shoppas "En kasse brus", "Kyllingfille", "Köttedej" och godis. Godis i massor. Godis för stora och godis för små. De stora invaderar Systembolaget (numera finns det två i Strömstad), de små invaderar de hangarliknande godischabraken. På ICA höjer kassörskan förvånat på ögonbrynen när jag vill betala med svenska pengar.

Allt detta visste jag redan om. Jag var förberedd på alla norrmän i Strömstad och i Nordby. Vad jag däremot inte var förberedd på var invasionen på "vår" strand. Där brukar det vara max 4-5 familjer. Så här såg det ut i måndags förra veckan.

Vi höll oss uppe vid stugan där det var vindstilla, molnfritt och 27-31 grader varmt under vår vecka. Som tur är har vi ytterligare en strand. Den är lite "hemlig" och bara en famlij hade hittat dit förutom oss.

Vår semestervecka var så ljuvlig den kan bli. Mycket god mat, grym vila, härligt smågnabb med morsan (hör till) och massor av god mat. Kanske liiiiite för mycket vin. Men det hör ju semestern till. Alla borde få en sån skön vecka. Här får ni lite upplevelser i form av bilder - doften av salt hav, kaprifol och varmt gräs förnimms, likaså måsarnas skrik. Varsågoda!