Missa inte ABC-Nytt 19:15

15 seconds of Fame. Kanske.

Jag har grymma problem att lyfta armarna och händerna till tangentbordet. Nu ligger de i alla fall här så jag slänger ihop ett litet inlägg så länge de går att röra fingrarna lite grand.

Morgonens Militär-pass med Jörgen var det hårdaste hittills. Mycket, snabb löpning mellan styrkestationerna. Jag stajlade till med att köra armhävningar hemma innan: 25 när kaffet bryggdes, 25 till när jag ätit frukost och ytterligare 25 i hallen innan jag drog iväg till Östermalms IP. Skönt att ha det gjort liksom... en bit i alla fall. Men ajajaj vad svårt det är att bära fullvuxna karlar (läs Stefan) fram och tillbaka i olika poser över en fotbollsplan med redan Jello-armar. Vi fick massor av övningar som skulle genomföras två och två - hänga från varandras midjor och göra situps, klänga på varandra, släpa, hänga, dra, bära, peppa varandra. 75 minuter stenhårt fokus på framsida lår, bål, mage, biceps, triceps, skalle, skalle, skalle...

Jag slet så hårt så armarna skakade och magen kurrade. Jag var totalt slut på energi. Men min dotter har sagt att när man känner sig slut har man gjort 60%. Så jag drämde till med mina sista 25 armhävningar efter stretchen. 4 av dessa gjordes på knä. Det skämdes jag så mycket för så jag drog till med 20 nya på jobbet. De börjar bli vana nu. Tack Gode Gud för det! För nästa veckas utmaning går ut på att köra följande:

10 armhävningar
50 situps

10 gånger per dag - en gång i timmen. Ta gärna med en kamrat eller kollega. Ny plats varje gång...Bildbevis emotses. Yey. Har jag inte varit ett fall för dårhus innan lär jag ju bli det då! Det är väl ingenting mot kvällens utmaning!!! Då ska jag leka SuperWoman med Felicia 3, Leo 4 och Linnéa 7. Hoppas att de blir imponerade av min snoriga näsa på TV'n :-)

Ni som känner er sugna på Nordic Military Training kan komma till Östermalms IP imorgon, vi startar klockan 10:00 och man får ta med sig vänner. Det blir ett skönt Crossfit-pass med Bruno! Välkommen! (obs inga duschmöjligheter...)

*********************************************

Vilket teamwork!

Tack Marathonfarsan, Masse, Kattis, Tone och Martin!

Efter ett inlägg hos Marathonfarsan insåg jag att jag missat rean på Runners Store! En skorea utanför min radar! Har inte hänt sedan Dackefejden (1542). När sedan Masse utbrister "Du måste köpa nya skor!" när jag galant slängt upp min ena fot i slalompjäxtung löpardojja(Kayanos) för stretch på klubblokalens bord. "De är slitna!" är jag redan halvvägs ihop med ett par nya Asics...

Alltså blev det en dejt på Runners Store med Kattis. Vackra Tone dök också upp och vi praktiskt taget tog över hela butiken. "Jag vill ha Asics men inte Kayanos." "Och inte 2130 - för den går sönder på ovansidan" "Och inte DS Trainer (ska köpa ny modellen)". Butiksbiträdet Martin kontrade med "Om du ger mig din storlek hämtar jag alla rea-skor jag har." Han tog med sig pirran och kom tillbaka med ett gäng olika skor. Jag vill att skor ska vara coola. Eller sköna. Är de tillräckligt sköna (eller dyra) så funkar det att de inte är färgsprakande. Jag ratade direkt 2 par Asics - tråkiga. Ratade även Nike - såg ut som gympadojjor. Därefter öppnade jag skeptiskt Saucony-lådan och stack fötterna i ett par...ett par... Guds-gåva-till-SuperWoman-som-ska-springa-6-timmars! Vilka tofflor. Mina fötter skrek "Köööööööööööp!" Testade även ett par knall-lila Puma, men det var inte tillräckligt sköna. Fast rätt coola.

Så ut ut affären kommer jag med ett par rätt tråkiga (fast gyllene) skor från Saucony - överlycklig! Första gången på många år utan Asics. Kattis fick ett par Noosa (250 gr), Tone ett par nya Adidas (273 gr). Mina vägde 310 och är väl tungviktare i sällskapet, men i jämförelse med mina Kayanos som väger 7 kg styck - är det stooooor skillnad.

Så här fint passar de till mitt nylagda golv (Amerikansk Valnöt - har jag sagt det förut?)

Saucony Progrid Triumph 5.

Varje onsdag skulle sluta i en skoaffär och börja med ett Nordic Military-pass. Jajusstdet - passet ja! Monster-Peter (fast han är helt underbar!) körde tema "Gym". Vi körde på vår vanliga äng, och som alltid hade han varit uppe i ottan och fixat med marschaller och ljusdeoder i den nyfallna snön. Vackert så det gör ont i hjärtat. Ont har jag i resten av kroppen efter utfört pass. Det var grymt jobbigt och vi körde triceps/biceps genom att stå två-och-två och använda ett kort rep, vi körde juckövningarna så det brände i lår och rumpa, vi paddlade, stod i hunden, körde ruscher uppför backen, bar varandra, gick skottkärra och körde armhävningar. Och så blev vi filmade av ABC-Nytt!
Missa inte inlägget imorgon fredag 30 januari 19:15 (för er som bor i ABC-området!). Jag körde min vanliga PR-teknik och nämnde Nordic Military Training så många gånger att reportern till slut himlade med ögonen.

Veckoutmaningen med 100 armhävningar om dagen rullar vidare och går riktigt bra! Här är jag på kontoret för att köra de sista 25 före lunch.

Haha - jag skrattar till och med när jag kör armhävningar! Jag kör 90 av 100 på tå. På söndag ska samtliga vara på tå.

*****************************************

Massor av energi!

Tänk vad rätt mat, lite sömn, utmaningar och planering kan göra susen!


Havregrynsgröt, oatly, juice, ägg, ruccola, couscous, tonfisk, tomat, pumpafrön, avocado, apelsiner, äpplen, bananer, russin, nötter... istället för mackor, halvfärdig mat och annat junk. Vilken otrolig skillnad på bränsle vid träning!

Ett av mina mål är att få in tusingar i mitt träningsprogram. Att peta in dem i programet har inte varit det svåra, utan att faktiskt genomföra dem kontinuerligt! Idag var det dags för årets första tusenmetersintervaller med IF Linnéa över Årstabron. Jag kände mig ruskigt pigg i benen. Sprang 2 kilometer innan träningen och lade till lite efter. Över bron kändes det som jag flög när jag körde den första. Tyvärr blev jag lite för positiv då jag kollade fel på klockan och trodde att jag kört den i uppförslut på 4:06... det visade sig vara 4:17.

Från Tantohållet lutar bron svagt uppför varpå tiderna blir ojämna. Dagens serie på 6 genomförda: 4: (17, 09, 26, 13, 36, 23). Jag kände mig rejält spyfärdig efter 4 tusinger och tänkte påbörja min nedjogg. Tänkte "Att det är en dag i morgon också" och vi ska tok-köra för Monster-Peter, som utlovat ett riktigt tufft pass. "Hrmpfff" fnös Evelina, "Imorgon är imorgon". Jag vill ju inte vara sämre så jag slutförde passet med ytterligar två. Jag kände mig otroligt pigg i benen, gick av 2 stationer tidigare från bussen och kutade hem. Som bonus slängde jag mig ner i hallen och gjorde ytterligare 20 armhävningar (dagens skörd 120) för att ge mig på rehaben.

Min son utbrast "Det ligger en tidning på toa med en artikel om att det inte är bra att träna för mycket, det kan vara rentav skadligt". Hmmmm - då kategoriserar jag dagens pass som en del av mitt liv och räknar bara intervallerna som träning. Armhävningarna är ju bara till för att svarva till "snygg-i-löparlinne-musklerna!" Som att sminka sig, eller sminka av liksom.

Nu är det bara att ladda om för att komma upp i tid till Nordic Military Training imorgon - låta benen få njuta av lite vila.
*************************************

Utmanad av Karin!

1. Vilken typ av löpare är du?

Den sega, glada, pladdriga typen.

2. Hur länge har du löpt?

Jag är väl ingen hund heller?! Jag började jogga 2002 när jag slutade röka, tränade löpning 2004-2005, återupptog springeriet 2007.

3. Hur mycket löper du per vecka?

Lagom. Snittade 4,7 mil/vecka 2008. Rekordet ligger på 9,3 mil i somras. Detta ska jag givetvis slå i år.

4. Vilket är ditt "feelgood" tempo?

Vi pratar fortfarande löpning va ;)? I sånna fall 5:23/km

5. Vid vilken ålder började du springa?

32

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?

Det går att göra sport av allt! Just nu bär jag kartonger, krälar i gyttja, försöker dansa och kör grymt mycket armhävningar. Nästa vecka något nytt.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Allt jag behöver är något slags väder, mina tankar, min älskade Garmin och ett par grymma löpardojjor.

8. Varför springer du?

För att komma snabbare fram. För att jag känner mig framgångsrik och fantiserar. För att bygga en stark och smidig kropp. För att kunna klå brorsan på maran i sommar. För att det sitter i benen nu.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Helt ärligt - jag ljuger inte.

10. Hur ofta köper du skor?

Alldeles för ofta. Här kan jag inte bara hålla mig till löparpjucken...Löpardojjor 2-5 par per år. Stövlar 2-5 par per år. Pumps...runt 7-8 par, resten av skotyperna räknas inte... mer skoplats åt folket!

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

Räknas rödvin som återhämtning in här? Om inte - så köper jag nog andra pryttlar lite lite lite varje månad... *visslar* (här tillkommer alla tävlingsavgifter, resor, träningsläger...hualigen vad det bär iväg!)

12. Var/hur handlar du utrustningen?

Utomlands på tjänsteresor - roligar med saker ingen annan har. På Runners Store, Löplabbet, ibland Stadium.

13. När föredrar du att springa?

När det är kallt. Gärna snö. Förmiddag.

14. Hur ofta tävlar du?

Mot mig själv - hela tiden. På lopp... typ 10 om året.

15. Vilka distanser?

10k -hatdistans 21,1-komfortdistans + marathon 42195 meter. I år gör jag Ultratävlingsdebut på Skövde 6-timmars. Hoppas jag.

16. Vilken är favoritdistansen?

Marathon - eller ultradistans... att springa längre och längre... Vem vet - kanske 100km är min grej!

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

Jag vill - jag kan -jag orkar! (sen visualiserar jag mig som Clarice Starling)

18. Vilken typ av vätska dricker du?

fortfarande löpning va? Vatten och ibland sportdryck

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

Just nu springer jag bara i grupp och saknar mina egna funderarlöpningar där jag blir ett med mig själv, min själ och allt!

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Resorb, Vaniljfudge, röda rallybilar, apelsiner, Loka Vildäpple.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

fortfarande löpning va? Backintervaller med IF Linnéa. Grymt i grupp och härligt med pepp!

22. Vart blir du oftast skadad?

När jag springer på Djurgårn... nä skämt åsido - *visslar* min höger rumpmuskel är min akilleshäl - jobbar med den, men den har orsakat en muskelbristning som rehabas för tillfället. Men skador är något jag undviker. Blåmärken, rispor från grenar och snubblande med såriga knän räknas väl inte?

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Berlin Marathon. Igen. Eller Musköloppet - det var verkligen det jävligaste jag någonsin gjort!

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

En långdistansare med Barack Obama eller kanske backintervaller med Ozzy Osbourne. Eller varför inte Forrest Gump, tänk att få springa bredvid när benställningen exploderar och bruden skriker "Run Forrest Ruuuuuuuun!" - mäktig tanke.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

Magnus Hedman - för det skulle imponera grymt på min son.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

Judy Foster - jag är hon och hon är jag när hon joggar i början av "När lammen tystnar"

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?

Det här blir skoj!Jag väljer tre brudar som jag aldrig har träffat IRL, jo förresten - Andréa morsade på mig när hon sprang om mig på tjejmilen... Anna-Orka Mera, Bureborn och Andréa!

Blöt morgon, kändisar och utmaningar

Min vecka har startat perfekt!

Blöt morgon

Helgen har ju bjudit på skönt Bruno-väder -regn-regn-regn och lagom kallt för att isen ska ligga kvar på sina ställen. Crossfit på schemat och 34 västprydda träningssugna på Östermalms IP klockan 6:15. Innan vi startade träffade jag den första kändisen - Britney Spears!!! Det var min svägerska Mia som så fint hade regnställ och svårt att dra ner västen över magen. Den hasade upp under brösten hela tiden - och denna Britney-kopia kämpade som en galning idag! Rask marsch fram till en bäck där nästa kändis dyker upp - Ulrika Knape! Simhopperska som kan göra volter baklänges, i sidled och ihoprullad! Det var Pernilla som inte tyckte att det räckte med att doppa fötterna i det iskalla vattnet utan gjorde en snygg mollbergare och blötte ner hela sig. För att inte trötta ut oss totalt var Bruno så snäll och stannade då och då och lät oss göra armhävningar i geggan/isvakarna/grusmojjan. När vi kände oss någotsånär blöta och varma var det dags att springa i vassen. Vi fick reda på vart vi skulle och jag teamade upp med Jenny. Vi slog oss igenom buskar och snår, jag saknade min machete och min pannlampa. Bland kvistarna hade jag även behövt svetsarglasögon också... Det var halt och isigt under vattnet som räckte till anklarna. Väl framme fick vi vila i kameleonten - dvs stå i hunden fast på fingertopparna - mycket avkopplande! Lite planka och fler armhävningar i väntan på att gruppen skulle samlas.

Väl på plats bar det i språng av till den vanligtvis geggiga ängen. Den var helt istäckt så vi fick rada upp oss längs skogsbrynet och köra armhävningar. Vänta... har vi inte redan kört det??? Jag snackade för mycket (som vanligt tydligen) så det blev en straffomgång med 15 stycken... armhävningar. Efter detta stod vi rätt tätt och körde sidoplanka (jag hade Mange strax bakom mig och det här var det närmsta ligga-sked jag kommit på mycket lång tid). Efter att ha kört lite Gladiatorövningar med amerikansk fotbollsliknande attack med axel-mot-axel löpning var det dags att agera bräda. Ligga ner på marken och spänna magen när polaren snyggt traskar upp och ned... Efter detta kom tunnelseendet och det var dags att ta sig tillbaka till ÖIP-trodde jag ja! Vi tog oss mot Ryttarstadion och underhöll oss med att klättra över ett staket totalt 30 gånger. Jag skyndade mig allt vad jag kunde och fick en bra teknik som gick ut på att banka samma skinka stenhårt i överliggaren på staketet. Jag kommer förmodligen ha en blå Jenifer Lopez-skinka imorgon. Den vänstra i alla fal. 30 stycken upphopp i grupp fick avsluta passet. Inte ett klädesplagg var torrt på kroppen.

Utmaningar

Förra veckan fick vi mail från Nordic Military Training (läs Bruno) om att vi ska köra 100 armhävningar om dagen denna vecka, minst 20 per gång. På tå. Helst. Me like! Eftersom jag alldeles glömt bort detta före passet körde jag och Sivan 25 efter duschen i omklädningsrummet. Leif hade kört sina 100 redan innan passet och fick applåder (och tidigt tunnelseende idag). De femtontusen armhävningar som körts under passet räknas inte. När IT-killen Ernesto kom in på jobbet imorse välkomnade jag honom genom att slänga mig ner på golvet - tillsammans körde vi 20 armhävningar. Nu har jag bara 55 kvar. Idag. Och rehab då. Pernilla har dessutom lagt till att köra 100 situps - och jag tänker inte vara sämre.

Vecka 5 - here I come!

********************************************

Förfallet är nära...

Jag har fortfarande inte börjat följa Szalkais träningsprogram.

Förra året sprang jag nästan precis så som schemat var upplagt, i år har jag ännu inte öppnat det. Den här veckan har dessutom varit lite huller-om-buller. Ingen struktur och ordning, jag har inte kommit in i rutinen med att fixa riktigt bra mat i den nya lägenheten, det är så mycket annat som tar tid. Plus att jag tränar tidiga mornar. Löpningen har fått ge vika för kick-off, stor arbetsbörda och bokklubbar - vilket jag inte skulle vilja byta bort för allt i världen.

Men någonstans långt där bak i ryggraden fladdrar en liten orolig löparnerv. Brorsan springer distanser upp till 15 km så mycket snabbare än jag. Jag har kännt mig så toksäker på att mitt nötande, min grund, min kvalitetsträning och mitt organiserade upplägg ska krossa honom. Nu vacklar jag. Istället för att ta en kort löptur i går kväll (som jag förmodligen vanligtvis skulle gjort) hällde jag upp ett glas vin och monterade möbler. Jag petade i mig så mycket Japan-mix att mina ögon blev sneda. Jag missade till och med första rehabvändan. Idag hinner jag inte springa med TSM. Den lilla fladdernerven ökar takten på stresslöpar-ryckningarna i fötterna när jag tittar ut genom fönstret och ser Karlbergskanalen och alla löpare... Vart är jag på väg?

Nej - nu blir det till att peta in ett gummibandsköp mellan tömning av förråd och flyttstädning. Sen är jag evinnerligt glad att det är måndag imorgon så att jag återställa ordningen. Hur var det nu Peter rekommenderade...14 mil i veckan... kanske inte direkt, men bra mat och hård träning ska det bli framöver!

**************************************************

Att framhäva mina styrkor

Att kompensera och balansera.

Jag försöker i största möjligaste mån vända saker och ting till utmaningar. Jag vill inte riktigt se att något är ett misslyckande. Jag lär mig alltid saker på vägen. Jag har under årens lopp lärt mig att mörka mina svagheter och framhäva mina styrkor. Framförallt på jobbet. Jag jobbar i en bransch med 90% män och har hittat mitt sätt att övertyga och vara stark. Jag ser till att vara bra på det jag ska vara bra på. Fokusera. Organisera. Tänka lite annorlunda. Och framförallt få saker och ting gjorda.

Hos naprapaten i morse konstaterades en muskelbristning i baksida lår. Det är ingen skada, men det kan bli. Det kan säga fjong. Enligt J kan jag ha problem och känningar av det flera år framöver om jag inte gör något åt det. Efter att ha tjänstgjort nåldyna åt hennes akupunkturnålar visade hon några övningar som hon vill att jag ska göra varje dag. Det är här kompensation och balans kommer in... jag döljer mina svagheter och tar fram mina styrkor...

Jag fick testa en övning för baksida lår... och använder inte ens den muskeln. Jag kopplar ur den och använder höft och framsida lårmuskel istället. Jag tippar lite fel och balanserar om min kropp för att kompensera med andra muskler. No good. Och jag som varit så teknikfokuserad på bodypump-passen att det nästan gått till överdrift. Efter några övningstester hittade J i alla fall något som bet på min baksida. Hon vill att jag kör rehabövningarna varje dag. Precis som på jobbet ska jag nu fokusera på rätt muskel, jag ska organisera in tid, tänka annorlunda genom att fokusera på min svaghet och framförallt genomföra. De närmaste två veckorna kommer ett sopskaft och ett gummiband vara mina bästa vänner. Sen ska jag tillbaka och visa hur stark jag har blivit. Oj, blev det en utmaning?

***********************************************

Där låg jag och juckade under en stjärnklar himmel...

...och tänkte att livet är allt bra underbart!

Efter 5 timmars sömn var det dags att få sig en omgång av Peter, vår militäriskt strikta gästinstruktör som körde den mysiga cross-hinderbanan under förra campen.

Han spände ögonen i mig innan start och sa "Du måste få till lite mängd i din träning, när jag var på topp sprang jag 14 mil i veckan". Gulp. "Jag får inte ihop så många kilometer för folk ber mig slänga mig och göra armhävningar hela tiden" kontrade jag. Förra året sprang jag totalt 245 mil totalt, vilket ger ett snitt på 20 mil per månad. Jag ska ligga på topp när jag fyller 40, alltså har jag tid på mig.

Efter en rivstart kom vi i intervallfart fram till vår vanliga äng som var täckt av ett tunt lager snö, några marschaller flämtade i den tysta morgonen och det ångade runt oss från andhämtningen. Första övningen var baksida lår och rumpa - Vi låg ner på marken med raka ben, skuldrorna i, hälarna i och upp med rumpan. Sedan fick vi jucka. Första omgången i 30 sekunder, sedan "vila" genom att sträcka ut först vänster sedan höger ben. "Fokusera på andningen, ni är här för att träna!" Nästa omgång var 1 minut lång och Peter hojtade "Det här är för att styrka baksida lår så ni undviker skador - koncentrera er! Jucka snabbare"

Det brände i lår och rumpa, men jag såg till att totalfokusera på övningen. Lite bisarrt att ligga strax efter 6 på morgonen och blicka upp på stjärnorna i två rader och jucka. Men banne mig vad bra det är. Och min akilleshäl är ju just min rumpa och baksida lår. Övning ger färdighet så den här rörelsen kanske jag får ta till fler gånger under våren...

Efter detta delades vi in i 3 grupper som körde cirkelträning.

Station 1: 2 upphopp / 2 armhävningar / 2 situps - löpning - kryp under snörad bana - löpning/börjar om från början.

Station 2: Löpning med bildäck på släp bakom sig via lina.

Station 3: Boxning med mitsar

Det hela avslutades med 10 minuters backintervaller i grupp.

Vid den första stationen skulle vi som sagt krypa under ett spindelnät av tråd. Mina knän brann och protsterade så jag försökte köra min krypning på armbågar/fötter istället. Detta resulterade i att rumpan åkte upp i luften och gång på gång stod Jens och vrålade "Ner mot marken, ner med rumpan!!!" Nähe du Jens! - den här Jenifer Lopez-rumpan ska vara så högt upp som möjligt så att resten av världen kan beskåda den!

Jo, det är okej att drömma och fantisera under träning. Det får en liksom att härda ut. Idag tänker min arbetsgivare stänga in mig i ett konferensrum hela dagen och lyssna till vår nye tyska Regionschef som ska prata engelska. Vilken tid tror ni att jag slumrar till?
***********************************************

Mannen man bara kan älska...

...och aldrig missförstå.

Jag pratar om filosofen, Coach Allan. Runners High personifierad, the Man liksom.

Idag på träningen frågade en av våra nykomlingar, Petra, om varför vi gör de olika övningarna, syftet bakom etc och Coach's svar på backintervaller:

"För att träna en häst att bli snabb så låter man den springa i backe. Man behöver inte prata svenska med den. Det är backen som berättar vad som skall göras."

Simple as that. Han är ju så underbar att det inte går att missförstå, och plötsligt blev vi "Klubben som kunde tala med backar".

Och det var just vad vi gjorde idag. Backen snackade med mig 20 gånger idag. 10 gånger upp i snabb fart och 10 gånger ner i skön nerjogg. Ken peppade de första tre, men tröttnade och brände av i 190... fast han var gentleman nog, att tillsammans med Coach Nisse, köra sista backintervallen med mig (mitt straff för att jag glömt mina prylar längst ner). Det var bakhalt och slaskigt så jag körde med dobbar. Gänget som peppade och kämpade bestod idag av över 20 (22?) entusiaster - vi börjar synas ordentligt på gatorna nu!

Inget är så uppiggande som...

...att storma in på kontoret, något försend efter ett möte, med två nya par pumps inhandlade och snyggt förpackade i en påse!

På Ken's begäran: Mia's To-Do-List

Tisdag
1. Budgetmöte fram till 16:30
2. Fixa marknadspresentationen inför morgondagen
3. Träna med IF Linnéa och ha planeringsmöte
4. Hämta champagneglasen i gamla lägenheten
5. Handla grymt bra mat att ladda muskelmaskinen med

Onsdag
1. Konditionsträning med Nordic Military Training
2. Säljworkshop hela dagen med avslutande middag
3. Hålla mig vaken
4. Hålla mig relativt nykter

Sen är det bara ett stort virr-varr resten av veckan med träning, bok-klubb, fokusgruppsdiskussioner, jobb, tjejmiddag, föreläsning med TSM, flyttstädning, bio?, ytterligare ett pass med NMT, naprapat och kanske en skön fika.

Jag tycker det känns rätt skönt att den enda pressen jag har, är på mig själv. Jag behöver inte känna omvärldens krav som Obama. Fast han har ju åtminstone 100 dagar på sig att lösa klimatfrågan. Om inte Reinfeldt gör en kanoninsats under EU-ledarskapet och hinner före.
************************************

Allt är ju relativt...

Ikväll, svensk tid, svär Barack Obama presidenteden. Han verkar gilla listor precis som jag. Följande har han på sin To-Do:

1. Rädda ekonomin undan kollaps
2. Mäkla fred i Mellanöstern
3. Besegra Talibanerna i Afghanistan
4. Lösa energikrisen
5. Fixa klimatet
6. Ordna billigare sjukförsäkring åt alla
7. Massiv satsning på infrastrukturen
8. Återupprätta USA's anseende i världen
9. Stärka den amerikanska medelklassen
10. Fixa beredskap för allt oväntat som kan inträffa

Och här sitter jag och gnäller på att jag har mycket att göra denna vecka och inte hinner peta in all träning.

Måndag är veckans bästa dag!

Och vilken kanonstart man får med Bruno!

Klockan 5 ringde klockan och jag hoppade hurtigt upp ur min sovkupé. Hurtigt och hurtigt. Jag masade mig upp i alla fall. Sovalkoven är inte riktigt färdigbyggd men det är i alla fall väggar runt mig nu. När klockan senare visar 5:25 har jag hunnit tömma diskmaskinen, druckit kaffe, ätit minifrukost och löst DN's korsord. Fixa ihop det sista och slänga sig ut i bilen, något sen men ändå. På väg lite tidigare än andra för att starta en kanonvecka.

Bruno var nog på lite dåligt humör, för idag fick vi kämpa som galningar. Straffarmhävningar delades ut, vrål om disciplin och tuffa övningar.

Efter gårdagens hets på Facebook (läs: Mia, Evelina, Sivan och Anne-Li skulle brotta ner alla biffiga killar) så hade jag siktet inställt på att snurra Mange i luften. Bruno kommenderade "Två kolonner med Mia och Mange i täten". Antingen hade Mange knäck i lurarna eller så var han bara skitskraj. För han gömde sig i mitten någonstans. Väl framme vid den stenhårda ängen fick jag istället brottas med Kalle. Så här ser lilla Kalle ut:

Foto: Anne-Li W

Matchen gick till så här. Vi satt med ryggarna mot varandra och fick inte resa oss till stående, utan skulle på en given signal vända oss om och ha omkull den andre. Jo tjena. Jag flög som en vante och försökte parera...Smällde i både armbågar, höfter och knän i den stelfrusna leran. Armarna var lite möra från starten med 30 tricepsdips från bänk, 20 armhävningar med fötterna på bänken och avslutningsvis ytterligare 15 tricepsdips. Mange vågade inte vara i närheten så lite skrämmande måste jag nog ha varit ändå... *visslar*

Det blev totalfokus på alla övningar och vi betade av dem en efter en, mycket fokus på mage idag. Som avslutning gjorde vi två täta kolonner där vi skapade en mänsklig, stående "tunnel" där vi en och en skulle slänga oss upp i och bli frammatad av våra kamrater. Såna här övningar bygger teamkänsla, får en att våga lämna ut sig själv och sin vikt, att våga göra sånt man normalt inte gör. Det är grymt peppande och mentalt styrkande. Likaså när vi springer med varandra på ryggen.

Jag älskar måndagar. Jag älskar att få kicka igång veckan och känna mig lycklig. Idag är jag extra härligt mör. Jag ska fylla resten av veckan med underbara upplevelser!

Glöm nu inte att gå ut och Förmera er!

*************************************************

Njutbart Team Stockholm Marathon-pass!

Löparglädje, lycka, leenden och sista gästningen i 3:45-gruppen.

Jag har egentligen bestämt mig för att köra TSM's 3:30-grupp men har de senaste 3 gångerna kört med 3:45-gruppen. Första och andra gången var jag mitt i rehabträningen av julskinkan, den här gången var det för att jag var lite dagen efter och har sovit för lite.

Jag kom i god tid till Stadion och körde 850 meter uppvärmning och lite löpskolning. Allt för att få full pott i "Runner's Challenge". När jag kände mig ordentligt svettig gick jag in i samlingssalen och började krama alla mina klubbkamrater :). ÄSch - de skulle ju ändå börja svettas själv strax.

Körde med Evelina, Alexandra i 3:45 som sagt. Idag gästades vi av Sweetie Tone. Hon och jag teamar upp bra, buffade lite på varandra längs banan, sådär som nyförälskade gör, och bestämde oss för att tillsammans klå min brorsa på maran. Antingen ska vi springa armkrok eller binda ihop våra dojjor så ingen går i mål före den andra. Vi är ju rätt jämnspringta.

Dagens runda skulle ske runt Lidingö. Jag bävade lite för Masse säger att det alltid regnar på Lidingö, och Niklas säger att man alltid skadar sig på Lidingö. Det låg snö i luften men inget regn. Ingen skada på hela passet. Det var grått väder, sådär så hela världen uppfattas grå. Men passet var superbehagligt och jag kände ett sånt lyckorus hela vägen. Glad och leende. Tack vare de eminenta ledarna TSM-Anders och TSM-Roger höll vi skön, jämn fart hela tiden. Gruppen delades från början in i två mindre grupper som gjorde att vi slapp den där ryckigheten som det annars blir när man är många som springer tillsammans. Vi var ungefär 35 st. Tjattrade på bra med mina girls och steget kändes otroligt lätt. Att ha gått ner 2-3 kg har väl gjort sitt till.

Nästa vecka ska jag tillbaka till 3:30-gruppen, men tänker nog äta och dricka lite bättre kvällen innan - igår började min lunch med Nordic Military-gänget klockan 15.00 och slutade vid midnatt. Mycket skratt, diskussioner och utmaningar. Imorgon har jag tydligen lovat att brotta ner Mange. Varför ska jag vara så kaxig?

Längd: 19,5 km totalt + löpskolning
Tid: 5:43/km
Medelpuls: 154 (167)
*****************************************

Det kryper, kittlar och bränner

och det är på tok för kallt för pissmyror.

Militärträningen är igång. Igår körde jag Jörgens styrkepass på 75 minuter i 7-8 minusgrader. Han är fruktad på sitt sätt. Inte för att han är stenhård, utan att han är så entusiastisk. Han skulle kunna hitta på styrkeövningar i timmar utan att tröttna. Och likt en nickedocka gör man bara det man blir tillsagd.

Nu har jag sån träningsvärk så den sträcker sig utanför kroppen. Den ligger som ett höjle runt bröstkorgen och ömmar. Det går knappt att ha kläder på för att det gör ont. Precis som det ska vara alltså.

Måndagen var Prova-På-Pass för Nordic Military Training. Vi stod uppställda utanför Östermalms IP med våra gröna Veteranvästar. Det blev ett stort gäng som körde Cross för Bruno, Jonas, Jörgen, Sebastien och Jens (glömt nån?). Bästaste Svägerskan och min namne Mia var med. Hon körde slut på sig själv och ligger hemma i förkylning. Passet var inte lika tufft som det Prova-På-Pass jag var på, vi slapp grodhopp och ankgång. Men benen ömmar fint efter utfallssteg i nerförsbacke, springa upp för en lerig slänt, köra ner i utfallssteg och upp igen. Detta gjorde vi 4 gånger. Gånger 3. Däremellan vilade vi i Hunden. Givetvis bjöds det på planka, armhävninga, sälrullningar och allt det där skojiga som man bara gör när man är halvgalen. Efter omgången blev vi bjudna på frukt och dricka från NMT's snygga flakmoppe.

På onsdagen gick det inte att komma upp ur sängen vid 5-tiden så jag körde mitt fystest på kvällen. Eftersom jag tappat några kilo, inte sovit ordentligt i veckan och kände mig orkeslös förväntade jag mig inga stordåd. Sprang den backiga kilometern på 4:51 (min bästa tid är 4:48), tappade totalt den statiska magövningen (men log inombords för jag grejar ju plankan i 5:15...mmmmm), kommer inte ihåg hur många burpees jag hann med. Reglerna för armhävningar ändrades så jag fick inte vara kärring och köra på knä. Med pepphjälp från Anne-Li, Anna och Bruno grejade jag 38 st på tå. 20-meterssprint blev 21 st, mot föregående omgångs 19. Helt okej start på campen för min del. Förbättringspotential.

Så allt kryp i kroppen är en summering av veckans insats. Kul som vanligt att stå och skratta och beundra varandras blåmärken i duschen. Vi är liksom märkta på samma sätt med stora blålila blaffor på höften, grönblåa märken på den kvinnliga kroppsdelen som inte har något namn - Ridbyxlåren-som-sitter-mittemellan-höft-och-skinka-men -liksom-har-ramlat-ner. Tillhör den kroppsdelen benen? Eller höften? Eller är det en del av rumpan som fallit ihop?

Idag blir det till att bygga vägg till min sovkupé och fixa lite innan jag ska dricka sen lunch med ett gäng från Nordic Military.

Bilderna har lag lånat av Sivan.

*************************************************

Alla dessa måsten...

Jag vägrar låta omvärlden stressa mig.

Det har hänt rätt mycket i mitt liv den senaste tiden. Jag har flyttat hemifrån. För första gången i mitt liv står jag på egna ben, ingen annan står bredvid och säger att besluten är rätt eller fel. Jag träffade min man som glad, sprallig 17-åring, vi blev snabbt ETT - alltid tillsammans, utvecklade smak, tycken, vänner, intressen, familj, resor och livet som en enhet. Vi var liksom Oliver och Mia i ett svep. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Och likt många andra själar blev jag lite vilsen och ville hitta mig själv. Det har jag gjort nu och vi har nog olika syn på framtid och drömmar.

Att ta stora beslut är aldrig lätt. Men nu är det gjort. Vi har valt att gå skilda vägar efter 21 år. Jag kommer att "förlora" min bästa vän som alltid funnits där. Samtidigt tror jag att både han och jag kommer att utvecklas och må bra var för sig på sitt håll, även om det är svårt just under separationen. Att det händer en hel del tråkigheter i familjen samtidigt förenklar ju inte situationen. Men Var Sak Har Sin Tid. Jag känner mig stark. Jag är fokuserad. Jag väljer glädje.

Livet är så härligt, det finns så mycket att utforska, så mycket att göra. Jag tänker vara en del av det och njuta. Jag bestämmer själv när lägenheten ska vara klar. Jag väljer att det lugnt, jag väljer att prioritera mina barn och min träning. Ingen mår bättre av alla måsten, omvärldens krav på hur saker och ting ska vara. Nu kan jag bli mig själv -utan att lägga några värderingar till hur andra ska uppfatta det. Jag är stark. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är tillfreds. Och jag är sorgsen. Jag bestämmer själv när jag ska persa på milen.

Nu kan jag göra det som jag gör så bra. Vara mig. Vara Mia fullt ut. För det är ju alldeles fantastiskt att få vara just jag!

För vem fan bryr sig när man får månadens andra parkeringsbot...?
********************************

Torsdag med IF Linnéa

Klubben för högt motiverade människor!

Det slår aldrig fel att det sätts personbästa på våra tröskelpass, framförallt för nybörjarna. Det är helt makalöst vad som kan åstadkommas. Folk ger sig bara attan på att göra det. Pressa sig lite extra, ta i fast musklerna skriker, fokuser och flytta fram tröttheten. Kämpar lite till. Ger inte upp.

Vi är ju en salig blandning löpare med olika karaktärer, löpstilar och saker vi är bra på. Somliga är jättesnabba (Erik) och somliga är toksnabba och persar fast de fjutt-trösklar (Karin), andra går på känsla (min vapendragare Tone). Någon innehar ett totalfokus jag är grymt imponerad av (Fredrika) Men vad är jag bra på då?

När vi samlades före träningen berättade coach Nisse att vi skulle köra tröskelpass "Söder Runt". Sträckan är 10 km och vi värmer upp 1 km först. Tröskelpass innebär att man ska springa riktigt snabbt, strax under mjölksyrakänning och inte full tävlingsfart. Man ska alltså inte kunna prata annat än enstavigt. Va!?

Fan, är det något jag kan så är det att snacka. Jag försökte lite fint påpeka att jag har så mycket prat i mig att det ligger lagrat och kommer ut av sig självt och jag loooooovar att det är jobbigt ändå. Jättejobbigt. Typ.

Jag hamnade i alla fall i en grupp bestående av Anders, Patrick, Tone, Evelina och senare Diana. Vi var nog "The talkie ones" och körde snack hela vägen. Redan efter några hundra meter säger Patrick "Jaha, då får vi plocka upp coach Nisse vid Skanstull, han öppnade alldeles för snabbt". Så rätt han hade, vi plockade upp Nisse strax innan Skanstull...

Efter 5 sprungna kilometer och en hel del snack om lopp och personbästa, visar klockan 25.30. "Håller vi den här farten kommer du att persa idag" sa jag till Evelina. Taggad till tusen ger hon sig fanken på det. När vi kommit förbi Stadsgårdskajen och förbi den krångliga vilken-bro-ska-jag-under-och-när-ska-jag-svänga vägen ligger Hammarby Sjöstad vackert upplyst på andra sidan. Den här raksträckan ökar vi något trots motvind och köld. Evelina pinnar på, vi plockar upp Diana som var grymt stark idag. "3 km kvar, vi ökar de sista 500" hojtar jag till brudarna. Tone, Anders och Patrick drar iväg.

Här står jag i valet och kvalet. Ska jag haka på, jag har ju ork. Eller ska jag vara hare åt tjejerna. Lätt val. Jag kan springa 30 sekunder snabbare nån annan gång - men att få dela glädjen med folk som persar gör man inte varje dag.

Jag hojtade och vrålade för fulla muggar, låg 20-30 meter framför tjejerna, "1200 kvar!" "1 km kvar!" "Njuuuut av utsikten!" "Öka efter tunneln, då är det 500 kvar!"

Evelina och Diana höll jämn, fin fart. Jag klockade mig själv på 50:07, stannade och lät klockan gå, hejade in tjejerna som persade på 50:22 - en fantastisk prestation med över 1½ minuts förbättring. Yey!

Så - jag är bra på att prata. Och skrika. Även om de inte hörde vad jag sa :). Eller så är jag helt enkelt bara bra på att vara jag.

Vill bara säga att jag lever efter plankanutmaningen...

...och övar på att klå honom big time nästa gång.

Jag har inte legat på latsidan bara för jag inte har uppdaterat bloggen. Har inte fått Internet att fungera i nya lyan ännu, och har grymt mycket att göra på jobbet - Me like!

Snabbupdate kan jag bjuda på:

Fredag: Benämning på passet "Kolsvart kaos". 6 galningar tar sig till Rydbo (ja, det är något litet samhälle i Åkersbergatrakten) och springer med pannlampor rätt in i skogen vid 20-tiden.. Obanad terräng. Månsken, stjärnor och några kilometer i benen. En alternativkväll ute liksom. Med Militärkamrater. Hade det inte varit för att jag skulle hem och packa hade jag sprungit en vända till i snåren!

Lördag: Styrketräning i form av: skruva ner skåp, bära sängar, bära kartonger, springa i trappor. Dricka vin med löparvänner, Pernie, bror, Louise och Världens Sötaste Hugo. Äta för lite...

Söndag: Missade TSM på grund av huvudvärk och skor i fel lägenhet. Tog en straffrunda i Ursvik med skön bastu efteråt istället.

Måndag: Campstart på Nordic Military Training. Lekte säl och har blåmärken på höften och på rumpan... armhävningar, utfallssteg, gång i armhävningsposition, armhävningar, armhävningar, armhävningar och lite planka. Förstås. Tur att nya lägenheten har tvättpelare för träskstanken från kläderna är inte att leka med. Tur också att Världens Bästa Pappa inte bara kan lägga Världens Snyggaste Golv (läs Amerikansk Valnöt i en miljard nyanser) i min nya lägenhet utan även rensa i tvättmaskinsavloppet så att jag slipper knäskura golvet efter varje träskinsats.

Tisdag - det är ju idag!: Grym träningsvärk i rumpa, lår och mage. Tusingar på schemat för IF Linnéa.

Ha en toppendag!
***************************************************

Plankan...

Den stora utmaningen!

Så var det äntligen dags. Dagen D. Dagen då jag skulle knäcka Ken genom att köra den vackraste och längsta plankan i hela världen. Efter all planka-träning på Nordic Military Training skulle jag nog greja det här galant. Jag menar - hur svårt kan det vara att klå HulKen, som bara tränar vader. En vad gör ingen planka. Men ett vad om en brunch stod på spel i dagens Planka.

Utmanarna Ken och Mia

Med en huvuddomare (Helena) och en över-linjeman (Fredrik B) tillsammans med linjemän (Catti, Karin, Linda, Fredrika, Staffan, Nisse - oj - det var visst 20 pers där) så gick startskottet 18:15.

På väg mot plankan-position

Jag försökte redan efter 30 sekunder att psyka min motståndare genom att ställa påståenden som "Nu känner du väl att låren vill ner i golvet?" "Vilka tunga vader du har!". Men jag fick bara tillbaka att min mage var tung. Hehehe. När tidtagar-Helena (fortfarande huvuddomare) hojtade 1 minut utbrast Ken "Bara EN minut? Den tog lång tid!" Heh - tänkte jag, här har jag min chans. Han grejar det aldrig. Strax därefter börjar Catti och Karin hojta "Upp med häcken Ken". Aha - han svankade och började tappa formen redan. Härligt. Men Kensiponken lyfte upp arslet och fortsatte att snacka. Jag fokuserade på att höra hur publiken diskuterade Ken's svank. Nu började mina axlar att kännas trötta... jag darrade - men behöll fokus på magen. 3 minuter. Långa 3 minuter. När skulle han ge upp.

En kvistig planka?

"Vad är tiden?" hojtade jag. 4:48. Bra, mitt rekord slaget i alla fall. Jag såg hur Ken "vilade" huvudet och tyckte att det var jobbigt. Min ländrygg skrek av trötthet. Faaaan Ken - ge dig nu! Jag försökte projicera över min darriga trötthet på Ken, men han höll sig uppe. Till slut ramlade min raka planka pladask ner i golvet, tätt följt av Ken. Min tid 5:15, hans 5:17.

Men hey! Vem är förlorare när det står brunch på spel med löparvänner? Och vem är förlorare när man får en revansch efter nästa NMT camp? Inte jag i alla fall. Nu har jag hittat hans svaga punkt. Nu vet jag att jag grejar åtminstone 5:15 - jag är på gång! Här ska tränas.

Helt slut efter dryga 5 minuter statisk magträning.

Stolt över min 2:a plats!

IF Linnéa är en riktig fixarklubb. Tack för den fina supporten, dömandet, medaljerna och för Soundtracket (som jag lyssnade på i bilen efteråt eftersom tekniken trilskades för F).

*********************************************

Alternativ Träning

Förena nytta med nöje liksom!

I brist på styrkeutmaningar genom Nordic Military Training, och brist på tid att ta sig till gymet får jag ju göra det bästa av situationen. I min nya lägenhet finns massor av träningsmöjligheter så här första veckan!

Rolla tak och väggar (axel, tri- och biceps), bära in 561 kg golv genom fönstret. Här kom Världens-Bästa-Pappa på det finurliga med att hiva in golvet från trottoaren genom fönstret. Jag var langare och fick göra benböj och axelpress (lägenheten ligger ½-trappa upp). Handlederna skrek efter ett tag, men SuperWoman vägrade att ge upp. Lade till lite statiska utfall för att få till ett kryss hos Nix (just nu står jag och kör tåhävningar vid mitt ståbord på jobbet).

Efter ytterligare ett styrkepass med golvläggning i eftermiddag, blir det förmodligen IF Linnéa-träning - har svår abstinens efter gänget och behöver få tillbaka rutiner för löpskolning...

Dessutom stundar den stora Plankanutmaningen På torsdag gäller det Då ska jag knäcka Ken. Vi har 3 opartiska domare, en stor hejarklack och ett gott matpris som väntar.

2008 - Valåret

Precis som i politiken kräver beslut eftertanke. Att samla ihop tycken och viljor, att satsa på något man tror på och sedan göra slag i saken. Sen finns det beslut som måste tas för att något ska hända. Som att få igång den där kvalitetsträningen...

För mig blev 2008 året då jag gjorde en del omvälvande val som påverkar mig som människa. Ett av de bästa besluten var att gå med i IF Linnéa. Läs om mitt första pass här. Tack vare bröderna Brothers som tränar oss och tack vare alla härliga människor har jag hittat glädjen i löpningen. Jag blir alltid lika glad när jag tränar med klubben och alltid lika glad att umgås med gänget. Jag får nästan ont i hjärtat när jag ser löparkompisar på lopp med IF Linnéatröjor. Ingen fråga är för stor eller för liten att dryfta före träning, under uppvärmning eller i nerjoggen vid tantobacken. Ingen kompis för stel för att ge en uppmuntrande kram. Ingen utmaning för knasig för att hitta tokigheter som driver oss framåt. Ingen orienteringstävling för lätt, ingen Västerbro för tråkig. Det är kärlek.

Så detta inlägg tillägnar jag alla Linnéaner - Ni förgyller min tillvaro! Mitt nyårslöfte får helt enkelt bli att fortsätta ha tokroligt tillsammans med er. Ni rockar.

Nyårsafton helt olik mina vanliga nyårsaftnar...

det går med alternativa spex, tjo och tjim!

Vallentuna fick nyårsafton 2008 besök av en mängd TSM-löpare och en extra högljudd grupp från IF Linnéa. Jag och Karin byltade på oss snyggaste hejarklacks-stassen, långt ifrån tajta glitterklänningar och högklackade pumps som annars pryder kvinnor på nyårsafton. Vi bar så mycket IF Linnéa attiraljer som vädret bjöd på (Nix - kan vi ta fram thermobrallor tror du?)

Klubbkamraterna Ken och Fredrik, samspelta rivaler

Nyårsloppet bjöds i två längder, där Erik, Ken, Fredrik och Kattis skulle tokspringa 4 km och Catti, Tone och Clarence skulle ta milen. Givetvis ställde TSM-Coach Ruben upp eftersom han ändå behövde träna 10 km för dagen... och drog hem förstapriset med en segertid under 34 minuter. Vårt eget flaggskepp Erik rullade in före Fredrik, följt av Ken. Kattis placerade sig som bästa kvinna i motionsklassen. Catti slog personbästa på milen med snygga 45:53 och Tone glömde ta av sig slalompjäxorna. Clarre gled in någon (några?) minuter efter Ruben och såg rätt nöjd ut efteråt.

Från Smurfklubben: Clarre och vår egen vackra Catti.

Karin och jag hade fullt sjå att hojta, hålla koll på varvningar och fotografera - men vi lyckades nog sätta IF Linnéa på kartan även i Vallentuna. Eftersom det var nyårsafton bjöd vi de icke-körande löparna på Rosa Bubbel.

Innan start stötte jag på Magdalena IRL, som slog mig i armhävningsutmaningen - vi hejade fram henne på 4-kilometaren också (och beslöt att testa nytt upplägg för att klara 100 armhävningar under 2009...)

Vi väntade ett bra tag på prisutdelning så min egen löprunda som var tänkt blev aldrig av. Istället åkte jag hem, slängde jag ihop en fiskgryta, packade ner lite förrättsprylar, tog med mig Karin och begav mig till lillebror Fredrik. Där var vi världens bästa barnvakter. Vi hann umgås med Hugo 10 månader i hela 45 minuter innan han slocknade för natten. Superschysst teamarbete där Barnmorskan Karin fixade vällingen helt perfekt medan jag tog hand om blöj- och pyjamasbyte. Hugo slocknade före 20, jag och Karin somnade i soffan strax efter 21... min powernap varade bara i 50 minuter, tät koll på dottern avbröt skönhetssömnen. Jag var Fasan-på-stan i kombination med Babysitter. Vid tolvslaget fick Karin, bror med flickvän varsitt glas Cava - medan jag skålade i morotsjuice (JA-mina vänner, ingen skumpa, inget glitter - men härligt ändå!)

Världens sötaste Hugo.

På nyårsdagen kutade jag årets första mil, det är bara en av många - för jag ska väl kunna slå 2008 års mängdrekord? Och brorsan - Jag MÅSTE klå brorsan på maran i sommar! MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE...