Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 30 april 2008

Vårfin!

Det är så ljust och härligt så jag matchar bloggen med årstiden.

tisdag 29 april 2008

Västerbron rockar!


Västerbron är den vackraste platsen i Stockholm. Den är sex-gånger-över-och-tillbaka-vacker. Idag hedrade vi staden och Allan.

Tänk er känslan av att ha genomfört ett helt underbart intervallpass. Tänk er sedan alla glada, mysiga IF Linnéa:re som delar känslan med er. Obetalbart. Tänk er Helena som gav sig f-n på att köra 6 intervaller och gjorde det! Eller Snabba Karin som är lika snabb som de snabbaste killarna. Sån vill jag bli när jag blir stor!

Vi startade med lugn uppvärmning från Zinken ner via Tanto. Här gassade solen och gräsmattorna var täckta av försommarfestande ungdomar, engångsgrillar, starköl och lådvin. Karin försökte rekrytera lite fler löpare, men coach Nisse hojtade: ”Har ni druckit alkohol är ni inte välkomna, vi står för ’Spola Kröken’ här”. Jomenvisst. Särskilt som vår huvudcoach just nu ligger på ett hotellrum i New York och sover ruset av sig efter en veckas öldrickande.

Vi körde de underbara Västerbrointervallerna (orkar inte kolla metrar och sånt från Garmin, men det finns sparat för den som är intresserad…) Total mängd uppvärmning, intervaller och nedvarv: 12,96 km – total tid: 1:10:28. Jag kände mig alldeles för pigg och fräsh efteråt vilket tyder på att jag sprungit alldeles för långsamt. Medelpulsen på 150 (max 170) visar väl också detta.

Himlen var vackert blå, utsikten från Västerbron fick mig att tappa andan. Vi sprang om cyklister, flåsade rökare i nacken och jag prydde bron med mina nya, snygga blommiga skor!


måndag 28 april 2008

33 dagar kvar!

Jag fick lite gliringar idag att mitt långpass igår var på tok för långsamt. Men jag tar inte åt mig. Rent mentalt var jag inställd på 30 km och hjälpen var Nellan och Freddan. Att det inte gick snabbt gör mig inte ett dyft. Jag pratade obehindrat hela vägen och gjorde 31,54 km som en ”walk in the park”. Har inte ont någonstans idag (ska vara en liten blåsa på pektån då…) När det sen blir tävling den 31 maj kan jag springa mycket snabbare.

Denna vecka ska jag fokusera snabbhet:

Måndag: Vila
Tisdag: Västerbrointervaller med IF Linnéa
Onsdag: Bodypump +10 km lätt distans
Torsdag: 20 km med tempoökning
Fredag: Vila
Lördag: core + BodyJam + 10 km lätt distans
Söndag: 6*800 m på bana med Karin (alternativt att jag kör mina tusingar när hon kör 800-ingar)

Nu har jag i alla fall en ansenlig mängd spring i benen. Sedan maratonträningen startade i december har jag sprungit 1002,5 km, alltså över 100 mil. Och fler kilometer lär det bli trots att det bara är 33 dagar kvar.

Jag tror dessutom att min hejarklack är i finfin form och tränar på ramsor, sång och extra höga stämmor. Jag ska bara testa lite energitillförsel som de kan ha med sig till mig. Sen är det väl flaggor, pom-poms och banderoller som gäller?

söndag 27 april 2008

TKM - mitt alldeles eget TSM

Jag och mina tre syskon ska springa Kungsholmen halvmaraton den 10 maj. Idag sprang vi tillsammans, fast uppdelat. I alla fall 2/3. Vi skapade vårt eget TSM (Team Stockholm Maraton) som blev TKM Team Stockholm halvMaraton.

Jag började med att springa hemifrån Rådhuset via Barnhusbron, Odenplan bort mot Haga Norra. Där mötte jag lillasyster Danielle. Vi tog ett varv runt Brunnsviken i dryga 6-minuterstempot. Det var skönt att inte springa för fort, jag var så inställd på att orka dagens tänkta 30 km, och lovade mig själv att inte bry mig om tiden. Efter första varvet, med mycket snack (mest från min sida…) ”lämnade” jag syrran vi Stallmästaregården där hon stretchade och återhämtade sig för
hemfärd. Jag joggade runt tennisplanen ett varv och plockade upp lillebror Fredrik och tog nästa varv runt Brunnsviken. Mer snack och löpning, nu i lite snabbare tempo. Efter ca 8 km drog vi ner på tempot. Att passera Kafé Sjöstugan med doften av nybakta bullar inte bara en, utan två gånger under samma löptur är nästintill tortyr. Jag kan varmt rekommendera en promenad dit för att fika. De serverar hembakade kaffebröd och smörgåsar, det mesta kravmärkt.
Både Nellan och Freddan har bara sprungit som längst runt 10km förut. Idag landade Nellan på drygt 11km trots huvudvärk – starkt jobbat gumman! Freddan är ju envis och dubblade sin insats. Jag släppte honom vid Fridhemsplan då han sprungit 19 km och hade 1 km hem – grymt jobbat grabben!

Själv landade jag på 31,54 km med en snittid på 6:01minuter. Medelpulsen låg på 144 (161). Jag har fullt med krafter kvar. Inte ont någonstans. Kände mig aldrig trött och flåsig. Bara glad, lycklig och förundrad över denna härliga maskin till kropp som transporterar mig fram kilometer efter kilometer utan krämpor.

I maj ska jag ha vit månad (undantaget 10:e och 31:a) – så alla vänner som vill ta ett glas vin med mig få skynda sig att ringa!

lördag 26 april 2008

Flower Power

Men Pippi! Varför vattnar du blommorna när det regnar?
- Har jag bestämt mig för att vattna blommorna SÅ vattnar jag blommorna. Även om det regnar.
Jag hade egentligen bara tänkt lufta mina nya blommiga skor i en långsam jogg tillsammans med Snabba Karin. Mitt under rundan började det att regna. Efter en stund öppnade sig himlen och det vräkte ner. Men löprundan blev så bra ändå. Mycket snack om livet, löpning och löparprylar. Eftersom våren bjuder på så många promenerande människor längs parkerna kom regnet som en räddande ängel. Norr mälarstrand var nästintill tomt, så när på pensionärsparet som med tidningar som skydd över huvudet, ledset tittade på sin engångsgrill som osade slocknande kol och misslyckad picnic.

De nya skorna kändes mycket bra. Lätta att springa och jag kände ingenting i vaderna som killen på Runner’s Store varnade om. I och för sig sprang vi nu väldigt långsamt – det blev 8:54 kilometer på 49:52 minuter, snitt 5:50, medelpuls 145 (157) och det kan vara därför vadkänningarna uteblev.

Lördagen började med promenad med mannen, core och lunch med Lilla Duktig som äntligen kommit hem från Thailand, för att senare köra löpning med de blommiga Asics Noosa. Mycket bra lördag – nu laddar jag för morgondagens tremilare.

Mina blommiga skor frodas och mår bra i hallan – om än något blöta. Jag behöver nog inte tillsätta gödsel just nu – för nästa gång vill de ha sol!

fredag 25 april 2008

Hur många dör av löpning?

Vad är jag så rädd för? Varför vågar jag inte utmana mig själv? Vad får mig att hålla tillbaka? Jag springer långsamt för….för…för vaddå? Är jag rädd att falla ihop och dö? Nej. Är jag rädd att jag inte ska ha krafter kvar? Kanske. Men jag kan ju inte hushålla på krafter varje gång.

Allra värst är det när jag ska springa med någon annan som är snabbare. Jag blir skiträdd och nästan ångestfylld. Jag antar att jag är rädd att förstöra vederbörandes pass genom att sinka tiderna. Men varför passar jag inte på att öka istället? Lite till. Ytterligare några pulsslag? Ett par sekunder per kilometer.

Jag är superlycklig att jag klarat att få in tusingar i min träning. Efter varje genomfört pass känner jag mig jätteglad – men innan! Jag är livrädd. Som att slänga mig ut genom ett plan på 3000meter. Utan fallskärm.

Jag gillar ju utmaningar. Är jag rädd att göra ett toppenpass och sedan aldrig göra det igen? Hur kommer det sig att jag aldrig maxar?

Det är väl dumt att bara testa sin potential på tävlingar. Det vore ju faktiskt smartare att tänja gränserna innan och se hur mycket man pallar med utan att spy!

Tänker jag högt nu? Varför tränar jag? För att springa samma sträcka i samma takt om och om igen. Nej. Jag vill bli bättre. Jag vill bli snabbare. Jag vill utmana mig själv, sätta kortsiktiga mål, nå dem och fira. Sätta nya mål, bevisa för mig själv att jag kan. Jag vill växa som människa. Jag vill bli en snabb löpare. Varför fegar jag?

För att möta denna rädsla bokar jag in pass med andra – möta rädslan, hantera den och gå stärkt ur den. Finns det en möjlighet att flytta fokus från känslan och vara mer statistisk? Något i stilen med: Om du springer Xkm i en fart på xxmin med pulsen 157, borde du ha kapacitet att springa xx. Jag tror att rädslan för misslyckande bleknar i förmån för utmaningen att det skulle vara möjligt.

Fast…jag tror att ett par Blommiga snabba Asics hjälper till på traven. Ta bort lite av rädslan rentav. Flyttar fokus i alla fall.

onsdag 23 april 2008

Super(mail)woman!

Skryt. Kanske. Men jag levererar. Det finns något bakom skalet och muren som vill fram. Idag levererade Superwoman. Likt en brevbärare. På tid dessutom!

En hel dag i en utbildningslokal. Utbildningen var fantastisk. Människorna var superbra på att ge feedback och allt var bara underbart. Nästan. Lunch i Holland är sisådär. Smörgåsar med diverse pålägg. Jag är inte direkt en smörgåsmänniska.

Jag har suttit med ett fånigt leende hela dagen för jag tycker att retorik- och säljutbildningen har varit så bra. Jag har lärt mig massor - Not just another sales training! Det kan ju vara för att jag älskar att utvecklas, att lära mig nya saker och justera det som är mindre bra.

Mindre bra är det att sitta stilla en hel dag. I alla fall för en stel högerskinka.

Göran och jag flög ur stolarna när utbildningsdagen var slut. Vi promenerade till hotellet, lagom tills den vackra solen gick i moln och Gråtterdam gjorde skäl för sitt namn. På vägen ursäktade vi våra åkommor (gammal förkylning hos Göran och min onda skinka) - bara för att rättfärdiga ett eventuellt nederlag i den kommande löpningen.

Vi träffades i receptionen och beslöt oss för att köra 10 km tempo. Jag hakade på. Flåsade ordentligt den första kilometern, men kom sedan in i skön andning. Klockan visade på härliga tider under 5 min per kilometer. Jag kände mig stark. Jag kände mig grym. Flåset var ok, inte ont någonstans...det började smådugga. Efter 5 km hade vi fortfarande tider strax under 5 min /km. Vanligt söndagstempo för Göran - något helt annat för mig. Mitt PB på Tjejmilen är 50:18.

Jag höll jämn, fin takt med Göran. Mina ben kändes lätta och sprang av sig själv. Jag hittade en skön rytmen mellan andning och löpsteg. Jag lade meter efter meter bakom mig och var hög på adrenalin. Efter 8 km hade jag fortfarande sköna krafter kvar. Jag blev lycklig i hela kroppen och välkomnade regnet som gjorde luften lite klarare. Jag ökade tempot. Jag levererade. Jag kände mig stark. JAG TOG PERSONBÄSTA PÅ MILEN! Och hade krafter kvar. Och en juste puls. Jag är på gång. Jag är stark. Jag är lycklig! Det finns mer att hämta under motorhuven!

Totalt: 10,04 km
Tid: 49:25
Snitt: 4:55 (2 av kilometrarna gick på 4:49!)
Puls: 159 (max 171)
Sprang om: 0
Blev omsprungen av: ½ - Göran, men jag sprintade på slutet och han hakade inte på...

P:S Läs ordentligt på de pyttepyttesmå flaskorna på hotellet. Det är inte alltid var det ser ut att vara! Jag trodde jag smörjde in ansiktet med bodylotion när jag tagit bort make upen innan löpningen. Det sved lite i pannan under löpturen. När jag kom tillbaka till hotellet såg jag att jag hade smörjt in ansiktet med "conditioner" (balsam). Nu har jag i alla fall världens mjukaste Tom Sellek mustasch!

Fast i en stol...

...och ute är det sol. Det är NITTON grader varmt i Rotterdam, och jag sitter inomhus på utbildning.

Göran, som ska springa sitt 23:e Stockholm Maraton, och jag sitter och tittar ut genom fönstret och bara hoppas att utbildningen inte innehåller kvällsarbete. Här ska njutas av najs löparväder! Vi får se om det blir en längre tur, eller om jag ska nyttja tillfället att använda Supersnabba Göran som hare - för att öka takten lite så här inför spurten till maraton...

måndag 21 april 2008

Hur tänkte han nu?

Hur tänkte han nu del 1.
Lugn vecka med bara 52 kilometer. Tack Master Szalkai, men jag vet inte riktigt hur jag ska peta in detta i mitt schema…så få kilometer men ändå problem att peta in.

Måndag: Förberedelser för tisdagens seminarium. Förstudier till utbildningen jag ska på senare i veckan 3-4 timmar. Föreningsmöte i bostadsrättsföreningen jag bara måste vara med på och säkra bygget av balkonger. Hjälpa dottern inför SO-provet.
Tisdag: Halvdagsseminarium, jag ansvarar för all set up. Ett filmteam kommer dessutom från USA för att filma en kund som jag ska koordinera. Tar sedan eftermiddagsflyget till Rotterdam som är grått och tråkigt – Gråtterdam. Lätt kvällslöpning?
Onsdag: Löpning före frukost? Utbildning 8-18. Sedan till hotellet och jobba ikapp en ”missad arbetsdag”. Förmodligen en öl i baren. Eller två – finns det någon som tar en öl?
Torsdag: Löpning före frukost? Utbildning 8-17, hemresa. Landar 22:10.
Fredag: Löning, löpning(?) och förhoppningsvis ett par nya, blommiga Asics. 60-årskalas hos Mamma2.
Lördag: Morgoncore med Lilla Duktig och Löpning alt promenad med Snabba Karin
Söndag: 30 kilometer. Taggtråd till frukost.

Men å andra sidan, jag är ju Superwoman, van att planera, genomföra/leverera och analysera. Varför skulle jag inte greja denna vecka?

Hur tänkte han nu del 2.
Brorsan deklarerade igår att han inte tänker delta i årets Stockholm Marathon. Jag springer min runda i år, och han sin nästa år. Det kan ju bli spännande det också. Jag måste ju fortsätta med bloggen plus göra en bra tid (för att han ska stressas ordentligt!). Så den gastkramande upplösningen tar lite längre tid än beräknat. Fast jag behöver min hejarklack ändå!

söndag 20 april 2008

Vitsippan ute i backarna står...


...niger och säger att det är snyggt med blommiga skor! (eller var det blåsipporna som i backarna stod?)

Det var ju inte så svårt. Jag levererade 28,02 kilometer till statistiken och bidraget till att förbereda min kropp för Stockholm Maraton.
Jag delade in passet i tre mentala delar för att inte falla platt och kämpa mot mig själv som förra söndagen.

Etapp 1= uppvärmning 6,6 km. Sprang från Ärvinge BP där jag kollat på sonens match. Tog en liten runda på Järvafältet och styrde sedan stegen mot Ursvik.

Etapp 2= Ursviksmilen. Mentalt var detta en runda för sig. Ursvik är backigt och ger bra träning för hjärta och ben. Jag är aldrig särskilt snabb i Ursvik, men eftersom jag var uppvärmd när jag kom fram tog jag första backen i ett språng. Likt en bergs-get klättrade jag de första 500 metrarna och sprang om en snubbe. Det var inte populärt, han kom älgandes efter mig och gav igen genom att springa om mig efter 600 meter. 1-1 i omspringningar. Resten av milen kändes grymt skön. Det var fortfarande blött och sankmark på stora ängen innan jobbiga backen (som är frivillig). Resten av turen genom skogen bjöd på sol mellan trädkronorna och härliga vårdofter. Sprang om en tjej, även nu i uppförsbacke. Benen var rejält trötta efter milen.

Etapp 3= Hem från Ursvik. Det var skönt att komma ut på platt mark igen, det blev som återhämtning för benen. Drev på i skönt tempo och andades lugnt. Sprang via Solna, Pampas, Kristineberg, Rålambshovsparken och ett ärevarv runt Stadshuset för att få mina 28 kilometer.

Jag är grymt nöjd med mig själv. Jag fokuserade på mina tre etapper, att genomföra det jag lovat mig själv och inte bry mig om tiden - det fick ta hur lång tid som helst! Jag hade laddat helt rätt med dagens mat. Av den ömma högerskinkan och stela hamstring kändes inget. Jag återkommer om huruvida stödstrumporna (förlåt - Compressionsstumporna) hjälper för snabbare återhämtning eller ej.
Nu väntar dusch och söndagsmiddag hos mamma.

Längd: 28,02 km
Tid: 2:40:02
Genomsnitt: 5:42/km
Medelpuls: 146 (max 162)
Jag sprang om: 2
Blev omsprungen av: 1



lördag 19 april 2008

Jag ska bara ut och springa...

Äntligen, äntligen, äntligen! Ett av mina mål har varit att få löpningen som en del av mig, en del av min vardag. När jag tränade till maraton för tre år sedan blev det så. Löpningen var en del av mig. Idag tänkte jag att jag skull hälla upp ett glas rött, lyssna på musik och fixa lite hemma…jag ska bara ut och springa först. Där satt den!

En av anledningarna kan ju vara att maraton närmar sig våldsamt snabbt. En annan kan vara glädjen över min Garmin Forerunner 305, jag kan inte med ord uttrycka hur glad och lycklig jag är varje gång Garmin-polarn och jag tar en tur. Alla små mål jag satt upp börjar falla på plats -> bli lite snabbare, få in tusingar i träningen, lyssna på tips, utveckla, testa och justera. Jag vill ha maraton här och nu. Jag vill ha min bror bredvid mig och se om jag kan leverera. Jag vill prestera. Prestera mera. Jag vill, jag vill, jag vill… jag tror att jag exploderar snart.

Fast en liten rädd djävul sitter på min ryggrad och irriterar mig, den viskar ”Kom igen och visa att du klarar 28 kilometer imorgon först…”

Jag ska ta min revansch på 28 kilometer imorgon. Utrustningen är fixad; nytvättade kläder, nyinköpta Compressionsstumpor (Ja, Masse, jag gick på det till slut), nyklippta tånaglar (de som är kvar) och iPoden laddad. Dessutom har jag peppat mig mentalt genom att läsa alla löpar- och träningsbloggar som jag får sån inspiration ifrån.

Nä, nu ska jag ta ett glas vin och se på när min man lagar Thaimat (han fick en thaimatlagningskurs av mig i februari) och drömma om ett par turkosa, blommiga Asics som finns på Runners Store…och nynna på Strömstedts ”Hon har blommor i sitt hår” fast med den egna texten ”Hon har blommiga små skor” Eller varför inte ”Hon har blommor på sina blånaglade tår…”

Längd: 9,02 km
Tid: 48:36min
Genomsnitt: 5:23/km
Medelpuls: 151 (max 165)
Jag sprang om: 1
Blev omsprungen av: 0

fredag 18 april 2008

Fredag ta mig tusan!

Fredag betyder tusingar.

Jag blir rädd bara att tänka på att springa snabbt i tusen meter. Jag blir så rädd att jag nästan kan framkalla magknip och ångest. Idag lurade jag mig själv och tänkte "Jag ska bara ut och testa formen med nyjusterad framvagn". Så det gjorde jag. Givetvis styrde jag stegen mot min vanliga tusenmetersintervallsträcka.

Efter intervallerna i tisdags, då jag meckade lite för mycket med klockan, ville jag även testa hur många gånger jag skulle trycka på "LAP" på Garmin.

När jag hade ungefär 500 meter kvar till starten på min intervall kom jag ihåg att jag var lite besviken förra fredagen för att jag bara sprang två tusingar fast jag kände mig pigg i benen efteråt. Alltså vaknade revanschlusten. Så när 200 meter återstod fram till starten hade jag byggt upp mig mentalt 1. Kolla kroppens duglighet 2. testa LAP-funktionen på Garmin 3. Köra tre stycken.

Jag lovade mig själv att inte tjuvkika på klockan. Jag tänkte att jag skulle göra så gott jag kan även om det inte gick så fort.

Nu har jag ätit en god lunch vid skrivbordet samtidigt som jag korrläst en press release... jag höll mig på halster och sa till mig själv "Du får kolla på den nerladdade löpturen när tre arbetsprylar är avklarade". Så... 50 minuter efter löpning, dusch och lukta-gott-sprays-och-insmörjnings-procedur ler jag med hela ansiktet.

I och för sig har det fåniga leendet hängt med sedan jag klarade min tredje tusing idag. För på några veckar har jag nämligen klarat att gå från en urjobbig femhundring, till en tusing, och en till, till 2* tusen och idag tre!

Tiderna för tusingarna: 4:23 (:21, :23) Puls: 165/170
Rumpstatus: Hårt och segt de första 20 minutrarna. Kände ingenting när jag sprang snabbt. Kändes ömt när jag satte mig ner på en hård bänk och skulle dra på mig strumporna efter duschen. Ömt men inte ont.

Och det tekniska? Jag kan hantera intervaller på Garmin :-) - Nästa steg för min Garmin är att ladda ner alla bra idéer och formuleringar som finns i huvudet på min löptur, men som glöms bort så fort jag kommit hem.

Trevlig fredag på er alla!

torsdag 17 april 2008

Framvagnsjustering

Hoppade över morgonens tänkta pass på 13km med 3 tusingar. Hur trotsig jag än kände mig igår så var det liksom bortblåst imorse och min ömmande skinka bad mig ta det lugnt. Vaddå hoppa över förresten, jag har bara flyttat det. Tills imorgon kväll eller lördag kanske.

Var hos naprapaten vid lunchtid för att få min dom om skinktillståndet… eventuell piratkopia av Ichias? En Piriformis i kläm? Allmänt sätesknorr? Jag fick lägga mig på mage och hon sa direkt utan krumilurer – din högra sida (höft och rumpa) är supersvullen – det blir nålar! Jag hatar nålar. Jag tar aldrig bedövning hos tandläkaren eller på BB för att jag är så fruktansvärt spruträdd. Fast jag har i och för sig varit mer hos tandläkaren än på BB. Jag blev kallsvettig om händerna och andades lugnt. Jag överlevde nålisättningen.

Hon knådade ryggen medan nålarna kämpade med en alltför spänd rumpmuskel, med hjälp av vibrationer. Efter nästan en halvtimmes vandalisering av min kropp togs nålarna bort och det var tid att justera den sneda ländryggen (med lite snett bäcken). Hon knöt ihop mig och knakade ut mig, nu är jag justerad och klar. Borde fått ett bokmärke, men vågade inte fråga efter ett. Hon sa i alla fall att ”tTräna på du, du får springa imorgon om du vill. Det är dessutom toppen att du tränar andra saker än bara löpning också.” Jag tar detta som ett klartecken till att mina tokträningar med core, dans, löpning och promenad på lördagar inte behöver strykas i schemat! .…men att jag ska vila de veckor Master Szalkai säger att det ska var lättare vecka – alltså inte ersätta löpningen med andra pass på gymet. Okejrå – för att det är du Josefin och för att du världens starkaste och bästa naprapat så tänker jag lyssna på ditt råd.

Åttahundrakilometersservice utförd. Check.

onsdag 16 april 2008

Jag bryr mig inte om nån jäkla Piriformis!

Jag flyger nämligen fram!

Jag hann inte springa på lunchen. Kom hem rätt sent efter att ha bytt till sommardäck efter jobbet. Men det var ljust. Och rumpmuskeln skrek inte direkt. En tanke flög genom skallen..."Ut och springa!"

Sagt och gjort. Eftersom jag har släpat högerbenet efter mig (nerv i kläm? stenhård Piriformis? Sätesmuskel-för-lite-stretch? Hamstrings-vajsing?) tänkte jag ta det lugnt.

Valde 6 km vid Karlbergskanalen och såg den orange himlen färga kanalen mörkröd. Gatlyktor och husfasader speglade sig i vattenytan och jag bara flög fram. Vänsterbenet var som vanligt, lite piggare och med riktigt tryck i steget...högerbenet avvaktande.

Jomenvisst. Jag borde ha förstått att det gick rätt snabbt med tanke på att jag utökade min statistik med omspringningar med 3-0. Uppvärmingskilometern 5:28, resten...håll i er 5:07, 4:59, 5:01, 4:57, 4:48 och de sista 1:35 (4:33-tempo). Det är snabbt för att vara mig.

Jag är inte skadad...bara känner delar av kroppen när jag springer. En ny upplevelse. Okej, kanhända att jag ändrar mitt doktorsutlåtande i morgon efter naprapatbesök. Men det är inte ett dugg synd om mig. Inatt ska jag sova gott och inte drömma mardrömmar om att jag missar att hämta ut min nummerlapp till maraton - vilket väckte mig gång på gång i Helsingfors förra veckan.


Längd: 6,35 km

Tid: 31:57 min

Genomsnitt: 5:02/km

Medelpuls: 156 (max 169)

Jag sprang om: 3
Blev omsprungen av: 0

Henne har du fått för dina synders skull!

Skulle man kunna säga till min mor. Trots att jag fyller 38 i år, beter jag mig som en trotsig tonåring mot mig själv. Jag är skenhelig och säger att jag ska lyssna på kroppen, det går att likna vid en trotsig skitunge som smiter ut på natten när föräldrarna somnat. För hur mycket jag än säger till på skarpen gör jag det som är roligt. Vila är inte roligt - det är skittråkigt. Idag har jag inte plockat många vuxenpoäng...

Vad snackar jag om?

Under årens lopp har jag haft problem med ryggen till följt av hårda, korta sätesmuskler. Jag brukar få bukt med detta genom att gå till en naprapat var 4:e vecka. Hon har gett mig massa bra stretchövningar som jag kör så ofta jag kan. Nu har jag varit lite för duktig i mitt stretchande… så jag har inte längre ont i ryggen. Det har flyttat sig nedåt hamstring. Jag har inte ont som i ONT. Men jag känner rumpmuskeln som en förkrympt sten…eller…det går inte att beskriva. Det gör inte ont men det känns. Bit ihop och kör, säger huvudet. Vilket jag gör, men benet följer inte med. Särskilt inte när det lutar lite uppåt.

Detta hände på intervallträningen igår. Vi skulle köra 8*700meter. Efter 5 intervaller hoppar mitt Brolinlårsliknande Barbie-ben ur led. Inte på riktigt. Men det är så det känns. Som om muskeln på höger sida krympte eller gummisnodden blev gammal och torr. Eller att själva gängan gått sönder…gnissel, gnissel.

Jag hoppade över att springa fort de sista intervallerna men joggade runt ändå. Lovade alla, inklusive mig själv att ta det lugnt och tidigarelägga naprapatbesöket.

So far so good. Det gick ju lika lätt som att inte äta halvfabrikat sa trots-Mia och klämde i sig en påse Salt och Blandat.

Har således kört BodyPump med sonen på morgonen och ser fram emot lunchens jogg med attityden ”Det spelar ingen roll vad ni säger, min intelligens levererar inte under maratonsträningssäsong, den behövs bättre på jobbet”

tisdag 15 april 2008

Knopp, Hopp och Kropp

Det krävs mer än ett par ben för att bli en bra löpare. Det krävs massor för att skapa en Super(mail)Woman (som levererar). Här är uppdatering sedan söndagspassets nederlag:

KNOPP
Den mentala inställningen påverkar mig mycket. Ibland tänker jag för mycket...vilket lätt kan viftas bort med att jag är kvinna. Ibland behöver jag få tjura lite. Men inget nederlag som inte följs av en taggtrådsfrukost. Så knoppen har fyllts med följande positiva händelser sedan löpturen i söndags:

Maken kom ihåg vår bröllopsdag…trodde först att han glömt ;-)
Tips och hejjarrop från bloggare och vänner.
Analyser och diskussioner med Göran och Sussie om löpning i allmänhet.
Balansering. Har lyft blicken en smula.
Läser, läser, läser.
Presterar på jobbet. Presterar mera. Presterar bättre. Det funkar!
Roliga diskussioner med barnen, okej tonåringarna.

HOPP
Här är hjärtat. Saker som gör mig glad, som landar i min själ.

20 röda rosor och ett halsband med massor av hjärtan – tack Oliver!
Tackade instruktören på BodyJamen igår för ett härligt pass, hon blev megaglad.
Tipsade tjejen i repan på gymmet om löparupplägg. Hon blev också glad.
Utvecklande samtal med pappas fru, Kämpar-Cia.
Glädjen att klara det knepiga danssteget i mitten på Jamen.
Minnet av att hålla lilla Hugo i min famn.
Alex kaxiga kram efter AIK-matchen igår.
Elins härliga argumentationsteknik.

KROPP
Min maskin och min utrustning.

Äter vrålnyttigt för att kunna springa bättre och undvika arbetskamraternas hosta, mycket grönsaker, frukt och antioxidantboost. Inga halvfabrikat.
Ordentlig stretch morgon och kväll.
(Voltaren…) Måste erkänna…men bara fram till naprapatbesöket.
Nytvättade träningskläder.
Nyskrubbade löpardojjor efter lervällingsrejset i söndags.

Och…jag tänker skratta mina vätskefyllda vader i fejjan, gå i högklackat idag och vrålnjuta av kvällens träning med IF Linnéa. Om. Jag. Så. Ska.Vråla. Av. Smärta. För. Jag. Vill. Ge. Järnet.

Tack alla som röstat!

Framförallt kul att jag själv vann... på 23 röster för "Mia är ändå bäst!" Men om den här bloggen ska handla om hur jag manglar brorsan är det kul om han är med.

Köpa startbevis svart fick 19 röster
Han kan lägga ner fick 1 röst (antar att det är Henrik själv som röstat här!)
4 personer tyckte att vi skulle springa i Berlin istället.

Jag tackar som sagt alldeles ödmjukast på att 23 personer redan tycker att jag är bäst - boostar mitt ego. Jag återkommer i frågan om huruvida Henrik kutar eller ej.

måndag 14 april 2008

Jag älskar måndagar!

Ny vecka. Ny fräsh tid. Nya möjligheter. Jag älskar verkligen måndagar!

Den här veckan tänker jag fylla med bra löparmat, massor av glada skratt, investera tid i människor jag tycker om, göra andra –och därmed mig själv- glada… och peta in så mycket träning jag bara kan. Både löpning och på gymmet roliga pass. Dessutom ska jag se till att jobba av min nya Att-göra-lista snabbt och effektivt på jobbet. Simple as that!

Jag vägrar leverera sämre tider än föregående vecka. Ny, grym investeringsvecka – here I come!

Måndag: Vilodag med BodyJam och Core
Tisdag: Löpträning med IF Linnéa
Onsdag: BodyPump + 8km lätt distanslöpning
Torsdag: 13 km löpning inkl 3 tusingar + naprapat
Fredag: vila (lätt promenad på Andy Warholutställningen)
Lördag: 8 km lätt distanslöpning + core och ev BodyJam
Söndag: Revansch på 28 sköna kilometer

Upp till bevis alltså – nu ska vi se om Superwoman levererar!

söndag 13 april 2008

Gör om, gör rätt.

Jag är fullt medveten om att 2,5 mil är långt att springa. Jag är medveten om att långpassen ska gå i långsamt tempo. Ändå är jag grymt besviken på mig själv idag. Jag hade planerat att springa 2,8 mil – missade alltså 3 km. Farten var 10 sekunder sämre per km än förra veckan, och pulsen två slag över.

Väder brukar inte påverka mig nämnbart. Inte heller smärta. Jag brukar kunna ta fram bra tankar när det känns hårt och därmed öka min prestation.

Men idag fungerade det inte. Att springa i snålblåst och regn och känna mig värdelös är inget jag direkt känner igen. Var kommer allt detta ifrån? Jag tänkte vända hemåt redan efter 11km. Men då hörde jag långt inne i huvudet ”Go Mia – Go Mia”, det var ropen från min Sister S i London som genljöd. Bara att springa på den energin – tack S!

Min plan var att springa till Ursvik, ta milen, och springa tillbaka. Efter att ha lurat iväg Puma dit och sett resultatet på hennes blogg vacklade jag. Geggigt värre. Tog därför Brunnsviken, vilket inte var mycket bättre. Mina nya skor är helt förstörda, fäller en tår och blir sentimental – skickar låten Apologize till dojjorna som fick slippra omkring i lera. Det som hjälpte mig där på det lerigaste stället var Salem al Fakirs : ”I wanna give you a good song” …something you may need when everything seems gray…sometime we all need to sing along… Ignorerade mina Asics 2130’s stora vädjande hundögon och klaffsade vågat igenom lerpölar och försökte inte ens parera.

Det var inget vackert löpsteg som mötte Kungsholmen på hemvägen, ett steg fram…ett halvt tillbaka och en konstig knyck (!) kanske från mina värkande hamstrings? Min mormor skulle kunna jogga förbi mig idag. Om hon joggat.

Analys: Jag behöver fylla på mitt huvud och mitt hjärta med bra saker. Jag är i desperat behov av min naprapat. Imorgon är en helt ny vecka, med nya möjligheter, nya fräsh oförstörd tid att fylla med bra saker. Och en ny söndag, där jag ska ge revansch på dagens och gårdagens misslyckade pass. Jag tänker börja med det som gör mig glad och lycklig…

…I morgon ska jag göra fem andra människor glada.

lördag 12 april 2008

9 Junk-kilometer

Kungsholmen runt, den korta vägen på 9,02 km i 5:24-tempo. En tråkig löpupplevelse. Inget väder. Blev omsprungen och hittade ingen att springa om. Fortfarande problem med höger skinksnöre men vägrar vila. Kör voltaren, fast jag lovade mig själv att inte träna samtidigt, stretch och kanske tens-maskin. Rödvin och sömn står också på agendan.


Just nu rullar Sportlördag (eller nåt) i TV'n och jag är så sugen på att hitta på något. Det blev ingen dans eller core imorse. Båda brudarna borta och sonen hade tjingat skjuts till innebandymatchen. Vill cykla. Eller dansa. Eller gå på bio. Eller se Björn Gustavsson på Norra Brunn ikväll. Vill inte sitta still.

Längd: 9,02 km
Tid: 48:50min
Genomsnitt: 5:24/km
Medelpuls: 154 (max 176)
Jag sprang om: 0
Blev omsprungen av: 1

fredag 11 april 2008

Två tusingar = intervallträning

Mitt mål har varit att få in tusingar i min träning. Idag körde jag två och får därmed kvalificera in dem som intervallträning. Nästa vecka blir det tre.

Vädret är ju helt underbart, förutsättningarna kunde ju inte ha varit bättre. De yttre förutsättningarna alltså. Härligt vårväder brukar locka till spring i benen.

Hur var det då med de inre förutsättningarna? Lite stressad eftersom jag har mycket att göra på jobbet, men det är inget som egentligen hindrar, jag brukar jobba ikapp mig hemma på kvällar och helger. Lite hjärtesorg för att jag fått gliringar om att jag är borta från familjen väldigt mycket (tjänsteresor och löpträningar), vilket fick mig att vilja träna på dagen så att jag får kvällen fri för familjen.

Jag vill ju bara vara en vanlig superwoman som jag alltid varit. Hinna med så mycket kul på så kort tid som möjligt – jag tror visst det kallas livsnjutning, eller rätt och slätt att leva.

Dagens lunchlöpning i siffror:
Längd: 10,17 km

Tid: 51:40 min (årsbästa på milen, fast det räknas inte)
Tusing nr 1= 4:22 snittpuls 173 (180)
Tusing nr 2= 4:25 snittpuls 169 (176)

Genomsnitt: 5:04/km
Medelpuls: 160 (max 181)
Jag sprang om: 1
Blev omsprungen av: 0


Glöm inte rösta på hur min bror ska greja maratonutmaningen utan startplats---->

torsdag 10 april 2008

Att ta beslut - att bestämma sig

Jag har spenderat två dagar i Helsingfors. Jag har varit i tre externa möten där beslut måste tas. Där jag ska ta ställning. Med andra ord ska jag vara fokuserad och organiserd, vilket jag i vanliga fall är. Men den här gången har saker och ting gått på tok. Vaknade i onsdags morse 04:30.

Det första viktiga mötet var med en PR-byrå. Kvinnan smattrade på... med riktigt bra engelska. MEN... jag kunde inte fokusera. Hon hade vita, gula och orange slingor i håret. Det var kortklippt och hårt sprayat. Hon var energisk och rörde sig mycket, men påskriset, förlåt håret, förblev stilla. Efter 1½ timmes möte insåg jag att jag inte hört ett ord av vad hon sagt - bara kollat in det roliga håret. Tur att jag hade två Europeiska kollegor med mig.

Min andra upplevelse. Möte med en partnerorganisation. Mannen ifråga var Hyland-flint. Givetvis med en pigmentförändring vid tinning upp mot flintet. När han pratade och blev lite röd, blev det liksom vitt runt pigmentförändringen, när han lyssnade såg den ut som ett brunt landskap. Såååå...efter 2 timmars möte hade jag inte fokuserat tillräckligt, hamnade med en actionlist som kommer ge mig mer arbete än beräknat.

Tredje mötet. Killen är på alla sätt normal. Men det glittrar till i pannan hela tiden. Ungefär som om han har använt hårspray med guldglitter. Det vara bara det att hans huvud var rakat. Mina tankar försvinner - Var har han fått glittret ifrån? Har han en liten dotter som han kramat som bär glitterdiadem? Eller är hans fru dansös och har glitterplymer i håret? Är han gay och varit på partaj inatt och inte fått bort allt glitter.

Gick ifrån det här mötet helt övertygad om att min actionlista kunde varit kortare om jag varit mer fokuserad.

Baserat på dessa tre möten ska jag alltså ta en del beslut. Det kan ju bli hur kul som helst.

Ett annat beslut att ta: Ska jag springa imorgon? Jag släpar oroväckande benet efter mig. Det vill inte lyda, inte lyftas och väckte mig säkert 20 gånger inatt. Jag tror en nerv är ikläm.

Jag bestämmer mig imorgon.

onsdag 9 april 2008

Skinksnöre

Jag rör mig som en Barbiedocka som har fel på höger ben - det sitter liksom inte fast.

Det här blir min officiella ursäkt till min son:

-Förlåt Alex. Du har rätt. Det är inte skönt att jogga med en ond hamstring. Förlåt att jag sa att det skulle bli bättre med en joggingtur som satte igång blodcirkulationen den där gången när du skadade dig på Gothia Cup. Trots din ringa ålder hade du rätt. Det gör ont. Det är inte skönt. Och framförallt. Det. Känns. Inte. Bättre. Jag älskar dig och hoppas att du tar emot min ursäkt.

Med ömmande hamstring (somliga straffar Gud efter 4 år) sprang jag idag 9,11 kilometer i halvstorm i Helsingfors. Kilometertiden stannade på 5:14 (men var nere i 4:51 sista kilometern -woho00!). Mitt högra ben, eller rättare sagt, höft/rump/rumveck/nermotlåret-typ-fransyskan på höger sida ömmade rejält redan i morsen. Jag vägrar att ha ont. Jag vägrar att erkänna att jag har ont. Men eftersom jag förknippar denna ny göra-ont-känsla med skammen att ha tvingat min son att jogga med liknande värk måste den erkännas. Något jag lärt mig de senaste åren är att göra upp med mitt förflutna och med knasigheter på en gång. Så det gör jag nu.

Oavsett om vissa tips varit rätt dumma, hoppas jag att den övervägande delen av tips (ursäkta - men jag tipsar folk om saker hela tiden utan att de ber om det. Men jag har inte börjat bearbeta denna dåliga sida ännu...) i alla fall har lett till en positiv utdelning.

Här kommer dagens tips: OM det sitter en liten dosa med en springa i och texten "Main Switch" på precis innanför hotellrumsdörren, är det troligtvis där du ska stoppa nyckelkortet för att kunna tända lamporna. Gå alltså inte ner till receptionen och säg att samtliga glödlampor är trasiga i rummet.

tisdag 8 april 2008

Puls(a) i snön...

Vilket aprilväder! Snöblandat regn. Helst av allt ville jag bara stanna hemma och läsa. Men som tur var hade jag grymma bilköer hela vägen hem, fixade snabbt ihop middag åt en extremt hungrig tonåring, bytte om samtidigt som spaghettin kokade, fixade ihop pastasås med bacon, ost och grädde. Letade fram varma fuljackan och stack ner till tunnelbanan.

Jag hann alltså inte tänka efter. Plötsligt var jag där på Zinken, ingen återvändo. Annika kom springades med ett leende precis vid entrén och plötsligt kändes backintervaller i skitväder inte så konstigt.

Våra eminenta ledare har dragit på sig förkylning och ligger hemma i sjukdom (Skickar en mental krya-på-er-hälsning eftersom en av dem ska springa Boston maraton om två veckor). Rebecka tog över taktpinnen. Lugn jogg ner till Tanto för backintervaller. Västerbron får vänta till våren vill visa sig igen. Den sista biten fram till backen var det snöpisk i ansiktet och en ordentlig motvind, kändes som om någon tryckte mig baklänges precis som om det var amerikansk fotboll jag tränade och inte löpning. Backen kom i alla fall tidigare än vanligt, någon måste ha kortat vägen och tagit bort lite båtar för vips var vi framme.

Idag körde vi 8 intervaller – backen upp och ner är 290-300 meter. Jag fick möjlksyrakänning efter 3 stycken. Den sista intervallen tog jag rygg på Linn, hörde hur Britta och Annika flåsade mig i nacken. Tog i av kung och fosterland, ville få upp min puls…men maxpulsen idag blev bara 169. Annikas puls var uppe i närmare 190 – det är respekt.

Småjogg tillbaka, sedan tunnelbana hem – hade inte glömt SL-kortet idag.

Total mängd: dryga 8 km inklusive 8 backintervaller. Total tid för kalaset : 46:21.

Det här med pulsen ger mig funderingar. Den högsta puls jag haft sen jag började använda pulsklockan är 172. Jag brukar känna antingen flås eller tunga ben/mjölksyra. Aldrig både och. Ska det vara så?

Glöm inte rösta--------->

måndag 7 april 2008

Mörda min blogg?

Det här är inte rättvist. Jag har redan vunnit över brorsan på maran. På WO. Han fick besked idag att han inte fick en plats i årets Stockholm Maraton där han står, förlåt stod på väntelista. Den här bloggen bygger ju på mitt intensiva arbete att bli snabbare, segare och mycket, mycket bättre i löpning

SÅ JAG KAN KLÅ HONOM PÅ MARAN!!!!

Hur gör jag nu? Ska jag låta mig utmanas på Kungsholmen halvmara? Jag är seg och bättre på en helmara. Ska jag fortsätta och låtsas som ingenting och tävla mot mig själv? Ska vi sikta på Berlin maraton i september, har vi råd? Springa i någon annans namn? Ska jag lägga ner bloggen nu, det finns ju inget att följa?

Skit också. Jag har ju verkligen sett fram emot att springa ifrån honom!

Rösta bredvid! -------->

Summering och nytt veckoschema

Förra veckan skulle vara en lugn återhämtningsvecka. Tjo flöjt vilken luring. För första gången sedan maratonträningen drog igång startar jag en vecka med tunga ben. Höfterna är ömma. Sätesmusklerna är som två stenhårda avokados (vilket är mycket irriterande både i matlagningsväg och som muskelkonsistens). Alltså borde jag peta ner två tennisbollar i brallan och gnida ur knutarna ur rumpmusklerna, men jag har ordinerat mig ett stretchprogram och tensmaskin ikväll istället.

Kommande träning:

Måndag: Stretching tills jag är böjbar
Tisdag: Västerbrointervaller alternativt backintervall Tanto
Onsdag: Lätt distans 8km i Helsingfors
Torsdag: Vila (tjänsteresa Helsingfors)
Fredag: Milen inkl två tusingar
Lördag: Lätt distans 8km Kungsholmen
Söndag: Sköna 28 km, place TBD

Någon som känner för att följa med en bit på söndag? Typ nån kilometer eller så? Sussie? Anne? Nellan? Mia? Henke-35jordsnurr? Anyone?

söndag 6 april 2008

Tänk vad ett leende kan göra!

Bestämde mig i morse för att ge Djurgården en chans. Nej lillebror - inte laget, utan platsen. Sprang längs NorrMälarstrand, Gamla stan, bort mot Strandvägen, ut på Djurgården.

Här tog jag rygg på två killar som sprang om mig. Jag låg ca 100 meter bakom i ungefär 4km, sen vände de och sprang tillbaka. Jag fortsatte med vattnet på min högra sidan.

Jag lade meter efter meter bakom mig. Andades lugnt och lät kroppen bestämma takten. Njöt av den för dagen nyladdade iPoden. Vid Lindarängsvägen började Barry Manilow skråla Copacabana i lurarna, det kändes rätt komiskt i det gråa vädret med lastcontainrar radade i hundratal till höger om mig. Barry - vem lyssnar egentligen på honom? Kanske helt okej eftersom jag tillhör den ironiska generationen.

Strax efter Barry skrålat klart och jag hade en bit kvar fram till Valhallavägen kommer en tjej/dam cyklande. Jag ser på långt håll att hon strålar. När hon passerar mig smäller hon av ett bländande leende som når till ögonen. Jag log tillbaka, mer förvånat... men mitt leende spred sig mer och mer till öron och ögon. Banne mig vad glad jag blev av det leendet! Min mission för resten av löpturen blev således att le mot alla. Vilket jag gjorde. De flesta såg förvånade ut, men jag hoppas att jag gjorde någon av dem glad. Tog Roslagstull, S:t Eriksgatan, Karlbergsvägen, över Karlbergskanalen och sprang längst den mot Stadshuset.

Lätt till sinnes, glad och lycklig började jag närma mig Hemma. Jag hade rejält ont i vänster sätesmuskel, kände mig stel i ländryggen och hade bara sprungit 25,5 km. Men eftersom leendet lättat upp hela mig, tog jag en extrarunda på 1,5 km.

Längd: 27,01 km
Tid: 2:30:01 min
Genomsnitt: 5:32/km
Medelpuls: 148 (max 169)
Jag sprang om: 3

Blev omsprungen av: 2

lördag 5 april 2008

Ingen vanlig tokträning

Lilla Duktig är i Thailand och Pernilla var superbakis. Fick köra core och BodyJam själv idag. Det var lättare att koncenrera sig på hiphopsteg och houserörelser när jag var ensam. Tog inte ut mig direkt. Känner mig lite nervös för morgondagens långpass.

Jag brukar alltid bestämma var jag ska springa i förväg, men just nu snurrar alla löpslingor runt, runt i huvudet. Ska jag kuta till Brunnsviken och köra den runt med en extratur i Rålis? Ska jag köra Kungsholmen och Södermalm Runt + en extratur? Kungsholmen runt och Djurgården? Till Ursvik, milspåret och tillbaka? 27 km står på schemat.

Inget lockar.

fredag 4 april 2008

Sexiga spetstrosor i all sin ära...

...men det är ingenting jag kommer springa i framöver. De skaver.

Göran, maratonkillen på jobbet, är sjuk. Riktigt sjuk. Han har inte kutat på över 2 veckor. Han börjar se deprimerad ut. Jag lider med Göran. Han ställde in dagens lunchjogg, så den fick jag ta helt själv. Fick smyga iväg tyst med träningsbagen för att undvika att han eventuellt skulle falla till golvet och bryta ihop i gråtkramper totalt.

Dagens pass blev 10,26km. Petade in mitt livs andra tusing. Efter prick 7 km ökade jag alltså. Det lutade lite uppåt på ett ställe och jag sneglade på klockan, 4:58-tempo, kände bra flyt i benen. Sneglade på klockan igen 4:12-tempo...bara 200 meter kvar...ökade... 20meter...stopp. Stannade klockan, flåsade ut och hoppades på en bra tusing. Förra gången jag körde en snabb tusing på löpband gjorde jag det i 4:30 rakt igenom. Satte igång klockan och sprang lugnt tillbaka till kontoret. Utan att tjuvkika hur tusingen gått.

Har precis laddat ner löpturen från min Garmin in i datorn. Mitt livs andra tusing gjordes i 4:22-tempo! Heja mig. Nästa vecka ska jag göra två. Två tusingar. Övning ger färdighet. Och förhoppningsvis snabbhet.

Nu har jag ätit en stor lunch och njuter av eftermiddagssolen genom fönstret och mjukare underkläder :-)


Längd: 10,26 km

Tid: 53:54 min

Genomsnitt: 5:15/km

Medelpuls: 154 (max 172)

Jag sprang om: 1

Blev omsprungen av: 0

Ensam är stark.

Som många löpare har jag en alldeles egen plats i mitt inre. Det brukar talas om “The lonliness of the long distance runner”, att bli själv med sin ensamhet. Att hitta en plats där tankar, känslor, idéer, upplevelser – goda som onda, bearbetas. Ibland dyker tankarna bara upp utan anledning. Ibland sparar jag dem för att ta fram nästa gång jag springer. Jag har många gånger undrat om löpare har ett eget botemedel på sin narcisstiska sida, att det inte alltid behövs bekräftelse från omvärlden, utan att man klarar detta bra själv genom ett bra genomfört löppass, eller bara att ta sig ut. Men vad är det då som driver oss framåt? Vad får oss att snöra på oss skorna och genomföra ett pass trots att det känns motigt? När musklerna värker och vädret är piss. Det är då jag öppnar dörren till min inre ensamma löparkammare i hjärtat. Jag tar fram bra upplevelser när det behövs, eller plockar upp ett problem som jag under löpturen analyserar, försöker se objektivt på, hitta alternativa lösningar – Vad kan göras annorlunda i framtiden? Eller utmanar mig själv att springa snabbare eller längre. Att klara just den där tusingen.

Oftast kommer jag hem harmonisk, glad och stolt. Jag bygger på min mentala styrka. Jag växer i mig själv. De flesta tankar och känslor sparar jag därinne. I min ensamhet.

Vad är det som driver er?

torsdag 3 april 2008

Jag älskar presenter!

Vanligtvis brukar inte flygplatshotell vara särskilt njutbara och välkomnande. NH Schiphol Amsterdam var en helt ny upplevelse. Jag kom till hotellet vid 20-tiden och receptionisten var trevlig! Hon informerade om SPA, gym och trevliga restauranger. Jag fick till och med ett ”NH Woman Room”.

Tog den traditionella hotellhissen upp, förväntade mig faktiskt inte så mycket men blev glatt överraskad av ett stort, fräsht rum. På sängen stod en presentpåse! Yippi! Jag älskar presenter och överraskningar! Jag fick en liten necessär med småflaskor duschgel, shampoo, lotion, läppbalsam och annat smått och gott. Kostar förmodligen inte företaget särskilt mycket – men jag blev barnsligt förtjust! På nattduksbordet låg två glossiga Vogue. Bara att ta en härlig EGO-kväll alltså! Badrummet var stort, nyrenoverat och fullt av härliga tjejiga produkter.

Imorse kom jag ner till gymet strax efter att de öppnat. Båda löpbanden var upptagna så jag värmde upp på motionscykel. Tog sedan först lediga band och hann med 4km innan det var dags för frukost och avresa till dagens långa managementmöte.

onsdag 2 april 2008

Onsdag = tidig morgonpump

När klockan ringer 5:50 känns det inte riktigt riktigt. Men onsdagarnas morgonpass på WorldClass på Kungsholmen har blivit heliga. Först och främst är det då jag regelbundet träffar Lilla Duktig som är en inspirationskälla i sig. Hon är alltid glad, rapp i käften och förstår mig.

Sen är det numera även toppenkul att Alex, min son på 17 år, hänger med! När jag har kutat marathon kommer nog "Stora-BodyPump-tävlingen" ta fart. Då kommer jag utmana honom i vikter och uthållighet. Det kan tänkas att jag låter grabben vinna. Vi får se.


Jag fegar alltså fram till maran. Det finns 3 anledningar till att jag kör pump just nu;

1. Det är skitkul! (nu fick jag nya programet -yey!)

2. Jag ser snabbt resultat (måste svarva armarna till tävlingslinnet...och räta upp kroppshållningen!)

3. Förena nytta med nöje: umgås med nära och kära, få inspiration och glädje OCH välsvarvade armar...

Dagens vikter i kg per sida:

Uppv: 3,5
Ben: 7,5
Rygg: 6
Bröst: 5
Triceps: 5 + 5:a som fri vikt
Biceps: 3,5
Utfall: kroppsvikt
Axlar: 3kgs-hantlar + 2,5 på stången (fegade) - gjorde samtliga armhävningar på tå.
Mage: med schysst corehållning.

Sen vill jag ju bli lika stark som Pippi Långstrump. Eller lillebror Henrik.

tisdag 1 april 2008

Söders hjältar hedrade staden!

Nu hedrar jag mina älskade ben! Puss på er.

Kvällens backträning visade sig bli Västerbron x6. Ja, ni läste rätt. Vi sprang frivilligt över Västerbron 6 gånger (jag 7, eftersom jag joggade till träningen, via just Västerbron). Rally-Allan tyckte att vi kunde hedra staden eftersom den första vårkvällen var så fin. Det visade sig vara ett mycket bra förslag!

Hade lurat ner snabba Karin till Zinken, träffade henne vid huvudentrén för att visa vägen till klubblokalen. Jag sa att hon också var min syrra (ett dåligt försök på ett aprilskämt, folk trodde på mig). Kort uppvärmning via Tanto, sen bar det av. Rally-Allan instruerade oss: ”Där vid övergångsstället ökar ni farten och håller den upp till toppen på Västerbron, jogga ner på andra sidan och forcera bron från det hållet – öka uppför”.

Okej, det var bara att lyda! Men öka…? Det blev mer…inte sakta ner. Det var tufft. Jag hamnade drygt 200 meter efter den snabba gruppen och körde själv. Karin peppade ett par gånger när hon kikade upp vid nedvarvningen. Jag höll jämnt avstånd till snabba gruppen och kände mig grymt duktig när den sjätte intervallen var klar, i solnedgången på Västerbron. Det var stort. Det var vackert.



Passets bonus: Kul att snabba Karin tyckte att det var roligt att vara med.
Passets pepp: Nisse's "Inte skulle vi väl öka redan i den här backen va'?"
Passets höjdpunkt: När jag kom upp på toppen av Västerbron den sjätte gången.
Passets haktappning: Rally-Allans omkörning av samtliga
Passets ängel: Snabba Karin, som lånade ut pengar så jag kunde åka kommunalt hem. Kroppen är helt slut. Tack mina älskade ben för att ni orkade med kvällens pass!

Totalt sprunget idag: 17km inkl lång backintervall a la’ Västerbron
Totaltid: 1:33:57 inkl lång väntan vid rödljus.
Snittid: 5:31
Medelpuls: 152 (max 169)