Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 30 december 2010

Bekräftelse

Det finns inga självbekräftande människor.

Är jag världens lyckligaste människa? Kommer lycka gratis? Nej, jag jobbar med att vara glad och sprida glädje. Jag försöker vara medveten och närvarande, inlyssnande och härvarande. Det är inte så svårt - men vi glömmer det så lätt. Foto: Maria Ström

Alla behöver uppskattning, bekrtäftelse och uppmärksamhet. Vi väljer olika sätt att få bekräftelse på. Kanske förlikar vi oss med en yrkesroll, identifierar oss i våra idrottsliga prestationer, får bekräftelse genom barnen i föräldrarskapet. Vi kan få det för vårt utseende, sex, givmildhet, vänskap eller kanske från bloggande.

Tänk den dagen när läkaren/chefen/förskoleläraren går i pension. Eller när skadan är framme för elitidrottaren, kommentarerna på bloggen sinar, kroppen åldras, barnen flyttar hemirfån... eller vi ger mer än vad vi får... Då kanske depression, bitterhet och negativa beteenden tar över.


Jag tror att bekräftelse är något som ska komma från många håll. Det är lättare att hitta glädje med en ström av positiv input. Vi har dessutom som medmänniskor en skyldighet att visa uppskattning. Må-bra-kontot fyller inte på sig självt. Det borde vara lag på att positiva kommentarer ska bli sagda, att uppskattande nickar nickas att en klapp på en tyngd axel ska underlätta.

Vi borde bli bättre på att le mot kassörskan, tacka busschauffören för körningen, skicka ett uppskattande sms till en vän, säga att våra barn är fantastiska och att kollegans nya frisyr är grym. Små, små ord i vardagen som höjer trivselnivån och vårt välmående. Nu är det den dystra tiden på året (bortsett november) då vi är mitt i mörkret och energin inifrån används. Den behöver fyllas på hos alla - hjälp till att bekräfta en medmänniska.


All energi du skickar ut får du tillbaka. Du väljer själv vilken sorts energi.

Så vänta inte – le mot en person som ser ut att behöva uppskattning redan idag. Det kommer att löna sig! När den positiva spinnen sätter igång är det lättare att hitta positiva energikällor, att hitta gladare tankar och mysigare vinklingar på saker och ting.

...och mina vänner – för varje dag som går blir det lite ljusare nu!

tisdag 28 december 2010

Tisdag. Tuffingar. Tusingar.

"Springsugen?" kom ett sms från Moa på eftermiddagen. Jotack, intervaller med IF Linnéa - häng med! "Ville få ihop lite kilometer"... Jag kontrar "Vi springer dit, tränar och springer hem!"
Vila mellan intervaller på Årstabron. Foto: Jonas Sjöblom.

Sagt och gjort. Plockade upp Moa och vi hann nästan tjattra färdigt under de 3 kilometer det är till Zinken från hennes hus. Väl där visade det sig vara bandymatch (vilket min coach upplyst mig om tidigare). Varken det, eller julskinkehöfter, chokladkoma eller grytdopp höll Linnéaiterna hemma. 23 Tuffingar satte av efter Mastercoach Allan och körde tusingar på Årstabron. Ett klassiskt Linnéapass. Moas (näst) första intervaller. Gulp.

Hon var lite nervös innan och jag höll god min. Ville inte säga att tusingar är det svåraste jag vet. Tusingar och mitt pannben stångas grymt. Tusingar... är... ja vad är en tusing undrade Moa?

En tusing är en intervall som är 1000 (1km) lång. Vilan emellan är 45 sek. Jag tillät Moa att vila längre om hon ville. Årstabron är 1000 meter - lutar lite uppåt åt ena hållet och nedåt på tillbakavägen.

Jag släppte min adept och körde i min egen fart. Sex stycken och inte färre hotade Allan. Såg att Anders pejsade Moa och hjälpte henne fram och tillbaka över bron, jag kände mig trygg. När jag ser Moa komma över bron i femte intervallen är jag grymt imponerad. Hon grejade 6 stycken. Plus att vi transportlöpte ur mjölksyran över Västerbron hem igen. Styrkebesked - den bruden kommer klart köra Premiärmilen under 50 minuter. Vågar. Jag. Lova.

Själv fick jag ihop totalt 18 km löpning varav sex av dem gjordes på ett snitt av 4:36. Det är jag supernöjd med under rådande väglag. Tuffa tusingar i fyraåtrettisexfart.

Mörk bild men ljust sinne. Grymma Moa har grejat 6 tusingar. Vet ni hur jävla bra det är? Testa i snömodden. Det bygger lårmuskler, fart och pannben. Foto: Mia

Nu ska jag sova sött, vakna till en ny underbar dag och morgonjogga med Karin Tri och min nylöparförälskade dotter. Sedan ska jag ta vila. Ordentlig vila. Med massor av glädje och harmoni. Låta kroppen få bygga upp och bli stark, låta hjärtat få boosta och pumpa in ännu mer positiv energi.

Mellandagspresent till dig själv!

Morgonjogg på stranden vid Monte Gordo. Foto: Petra Månström

Mitt i all jul- och nyårsstress skulle jag vilja påminna alla om att inte glömma sig själva och sin hälsa. Jag tycker därför att alla löpsugna ska ta chansen och hänga med på vår Bloggvecka i Monte Gordo vid Algarvekusten i Portugal, 6-13 mars 2011. Detta är ett inititativ av Petra Månström som kör Maratonbloggen och Kenth Svensson som bloggar på Snabba Fötter. Den veckan är det fokus på löpträning med Team Stockholm Marathon. Vid sidan om löpningen kan du också delta i en mängd andra typer av pass ledda av Friskis & Svettis. På plats finns också jag som ska hålla föredrag. Vi kommer att få en fantastisk vecka i solen med perfekta träningsmöjligheter, gott om tid till mingel och diskussioner – precis som i bloggvärlden fast in real life. Givetvis ingår också en finfin goodiebag!

Skynda dig att anmäla dig här – ange koden ”BLOGG” i ”Kommentarer till bokningen” så du blir registrerad som deltagare på Bloggveckan. Du är också välkommen att gå med i Bloggveckans Facebookgrupp.

Varmt välkommen önskar jag, Petra och Kenth!

måndag 27 december 2010

Ljuvliga ledighet...

Vi har blivit beordrade ledigt i mellandagarna. Det känns skönt. Nu ska jag storstäda, sortera gamla fotografier, baka, rensa, fixa, dona, sy i den där knappen, rensa garderoben...


Moahahaha! Inte då!

Jag började min lediga dag med 75 minuter militärträning. Snabbt hem för en frukostdejt med dottern och en klubbkamrat. Lite stretchövningar och vidare ut på långpass.

Långpasset är del två i mitt Back-to-back pass. Förra året körde jag framgångsrikt två långpass dagarna efter varandra vilket är rätt vanligt för ultralöpare. Nu har jag startat lite mjukt. Det blev 25 km igår och 20km idag.

Egentligen skulle jag ha åkt längdskidor med Svägerskan på eftermiddagen, men det sket sig. I och för sig ska coachen åka lite senare - kanske jag hakar på honom? Istället har jag fixat träningsscheman och köpt hem bra bränsle. Bönor, groddar, lax, broccoli, frukt, frön, quinoa och bröd. Ikväll blir det mina ruggigt goda laxburgare till middag.

söndag 26 december 2010

45 minuter närmare Öppet Spår

Jaha. Så var det väl dags att Ta-tag-i-det-där-som-närmar sig. Första utmaningen i En Svensk Klassiker. Jag har bara åkt skidor en gång förut. Nu hade jag nya pjäxor och skidor.


Lektion 1. Sätta på sig skidorna
Det gick bra. Var nog nervös i onödan

Lektion 2. Komma ihåg att pappans mummel inte beror på att jag är 4 år och jobbig, utan på att jag är 40 år. Och jobbig. "Hjäääälp - ska jag ner för den där backen?". "Det är ingen backe, det är en plogad vall som du saxar över."

Lektion 3. Inte bli irriterad på pappan som kör för långsamt.

Lektion 4. Pinna förbi pappan när denne stannar och kollar om det går bra för dottern. Kör på så fort jag bara kan utan varken snygg stil eller teknik. Till och med barnen i pulkabacken stannade upp och tittade.

Lektion 5. Nöja sig med 45 minuter för solen har gått ner. Vill ha mer.

Lektion 6. Ta av sig skidorna.

Lektion 7. Kolla hur långt man kommer på 45 minuter kräver mer än ett pulsband. Garmin borde ha suttit på armen och inte legat kvar i bilen. Outch.

Det var ett fantastiskt nybörjarpass. Tur att jag hunnit springa 7 kilometer med Moa på morgonen. Annars hade nog inte dagens träning räknats... 45 minuter liksom. 45 minuter närmare målet i alla fall.

lördag 25 december 2010

Okey crazy people - Tomten har haft det lite körigt...

Tomten bär Garmin. Och cerisefärgade Icebugs. Sådetså.


På Julaftons förmiddag har IF Linnéa som tradition att köra Tomtejogg. Självklart måste jag i egenskap av Tomtefar vara med. Även om det kan bli lite körigt att hinna med allt just på Julafton. Men är jag korad Effektivitetsminister så är jag. Här är gänget som kände för att förgylla Söders gator med sång och löparskor.


Vi startar vid Zinken, springer Ringvägen bort, lite hit och dit - stannar och sjunger, springer och sjunger - ropar "God Jul!" och blir fotograferade. Bilar tutar, turister stannar, barn skriker och allt är som vanligt en julafton. Vi stannade traditionsenligt bakom Ersta sjukhus och poserade. Med på joggen var kändisar (Ingmarie), min lilla Tomtenissa (Elin) och en hund.



Tomtarna sprang vidare ner mot Gamla stan och Skeppsbron där det blev dan runt granen. Nu började Tomtefar få lite brådis. De sista klapparna skulle fixas och delas ut till Världens Alla Barn.

Här är Tomtefar med sin älskade Tomtenissa. Tomteteamet vinkade adjö vid granen och sprang till PUB och provade smink. Nissan Elin satte längdrekord och joggade ihop 9 km. Självaste Tomten lade till en halv kilometer och joggade in på Åhléns. Där kom en liten gosse på 2-3 år springandes och ville krama Tomtefar - och det gick bra. Fast gossen tittade sedan skeptiskt på de rosa, klapprande skorna som lät på stengolvet. Tomtefar vågade inte ta av sig skägget i butiken då den lille gossen skulle se att Tomten inte finns på riktigt (väl bevarad hemlighet - men säg inget till Alex - han tror fortfarande på Tomten). Sedan klapprade den röde lille gubben hem och duschade för vidare kalas med släkten. Eller... alltså Tomten joggade runt och delade ut julisar - själv sminkade jag mig med mitt nyköpta glittersmink och var glad att jag vaselinat ansiktet...


För två år sedan missade jag vaselin under skägget vilket gav mig de konstigaste löparskavsår jag någonsin haft. Rödmosig-björnbuse-look.

Hoppas julafton och juldagen varit fin för er alla och att Tomten kom till er antingen iförd en Garmin eller med en i paket! Fick du något träningsrelaterat i julklapp?

torsdag 23 december 2010

2010 var mitt år!

Jag har haft ett helt fantastiskt år både privat, tränings- och tävlingsmässigt. Även om det startade på det mest tragiska vis där en person i min närhet lämnade oss.

Jag hade fokus på tre tävlingar, nämligen Skövde 6-timmars (ville göra 6,2 mil), Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles (under 24 h) och GAX Trans Scania (överleva och komma i mål).


Januari

Mitt träningsschema är inne på sin andra månad. Jag fokuserar på styrka via Nordic Military Training och springer 313 kilometer totalt. Använder löpningen för att få lufta tankar och känslor då jag förlorar min styvmor i lungcancer. Året startar alltså tungt.


Februari

Ökar intensiteten på träningen och bränner av 316 kilometer trots kort månad. Mycket fartfokus som känns motig i snön. Springer mycket med min klubb IF Linnéa. Oroar mig för Skövde 6-timmars i mars eftersom jag tror att jag är seg. NMT är nu mera ett komplement i träningen för att bibehålla ultrastyrkan och uthålligheten.


Mars

Årets första mål – Skövde 6-timmars. Var odrägligt nöjd efter min insats. Sprang bra på den 1250 meter långa banan i Bolougnerskogen. Tillryggalade 63198 meter och slog den tlltänkta distansen med nästan 1,2 kilometer. Det var min dag.


April

Dags för nästa drabbning – Täby Extreme Challenge. Jag och Staffan teamade upp som vanligt och körde hela loppet med Glädje som drivkraft. Kände att jag hade mycket krafter och att målet var inom räckhåll. Vi tog det “lugnt” och höll den positiva andan hela vägen. Joggade lyckliga tillsammans över mållinjen på 23 timmar och 40 minuter.


Maj

Även om jag är ultralöpare så dissade jag Lidingö Ultra 50k till förmån för Kungsholmen Halvmaraton som jag kör med mina syskon varje år. Vill ha det som ett långpass och drämmer till med ett PB på 1:40:51. Kör för skojs skull Sträcklöpet med avhuggen fingertopp (glömde stänga av stavmixern när jag rengjorde den)


Juni

Springer Stockholm Marathon och persar med 17 minuter. 3:35:34 blir det officiella resultatet. Jag springer de första tre milen på 2:29 och drar sedan ner på takten för att jag vet att jag kan nå mitt mål. Målet jag satte 2005 var att greja 3:39 eller bland de 200 främsta damerna innan jag fyller 40. Veckan efter har jag 40-årsfest för 150 personer. Jag känner mig galet uppvaktad, omtyckt och lycklig. Får massor av fina presenter – bland annat en startplats och resa till Sydafrika 2011 där jag ska delta i världens största Ultralopp – Comrades (89k). Vilar en vecka och springer Jättelångt (68k) som träning tillsammans med Zebban.


Juli

Promenerade galet hem segern i Fotrally. Kändes grymt surrealistiskt. Fortfarande glad och 5000 kronor rikare åker jag direkt på 50-årsfest i Värmland. Fötterna är som elefantklossar men har bara en pyttliten blåsa och jag dansar bort tungheten i benen. Vilar upp mig i Strömstad och har en långhelg i Smögen där jag kliver in i fokusbubblan för nästa mål som är en vecka bort...


Augusti

6-8:e GAX Trans Scania (246k) står på schemat. Terräng och navigering. Jag skulle springa tillsammans med min ultrabroder Staffan, men han blir sjuk och hamnar på sjukhus. Sista veckan har vi daglig kontakt och det bär sig så illa att han inte står på startlinjen. Med mig har jag världens bästa supporterteam, Kattis och Ulf, som ser till att jag tar mig igenom loppet. Jag möter nya vänner och tar mig som siste person in under cut off tiden som är 60 timmar. Av 31 startande kommer bara 12 i mål. Jag är nu en av tre damer i Sverige som har en officiell tid på Spartathlondistansen 246 km. Jag är sliten.


September

Kurerar trötta slitna ben genom att ge mig på hejarklacksrollen. Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet står i fokus. Passar på att gå utbildning till Löpcoach och blir Personlig Tränare åt Moa Herngren och tar mig an utmaningen att hjälpa henne klara Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.


Oktober

Jag bestämmer mig för att springa SUM 50k terräng som ett träningspass för att se om benen är okej. Min stela vänstra hamstring protesterar inte alls vilket känns gött. Springer Tjurruset med Moa och har fantastiskt roligt i skogen. Lite felspringning och fokusförflyttning ger oss mycket tid i skogen. Det är viktigt att ta lärdom från lopp, så att det går att behålla det som gick bra och jobba på det som gick mindre bra. Jag blir Onlinecoach för en drös löpare och andas/lever löpning på min fritid. Kan jag hjälpa folk att nå sina mål utifrån sina drivkrafter så är jag en lycklig människa.


November

Får heja fram Kattis som tar en 86:e plats i New York Marathon på tiden 3:05. Galet bra. Har semester i 10 dagar och hinner uppleva massor. Väl hemma väntar massor av jobb och träning. Men hårt arbete lönar sig...


December

Mitt träningsschema drar igång på riktigt. Jag har världens bästa coach som vet hur han ska reta gallfeber på mig... Jag får en egen artikel i Runner's World som min idol Rune Larsson skrivit. Nu återstår bara att formulera nyårslöftet “Att vara lika lycklig och harmonisk i själen nästa år, att ha roligt på mina äventyr och att ta del av fler människors universum”.


Mitt största tack till mina barn som berikar mitt liv, mina härliga syskon, föräldrar och tvillingsjäl, till mina vänner och bloggpolare som alltid finns där, till er läsare för att ni är helt underbara och till jobbet och kollegor för att ni låter mig vara lite galen.

onsdag 22 december 2010

Gällivareintervaller

Typ kallt som i Gällivare visade termometern igår när jag skulle leda pass på IF Linnéa. Trots kylan och att det bara är några få dagar kvar till julafton så var 25-talet taggade löpare samlade.Tunna, tunna långkalsonger utan sömmar. Korvar inte. Satt som en smäck imorse, men hasade ner med Gällivarebrallan igår :). Foto: från XXL's hemsida (Sportbutik)

Min grupp körde en rätt lång uppvärmning på 4,5 kilometer, mina fingrar hade precis börjat tina när det var dags för den första intervallen i Tantolunden. Månen var helt fantastisk och jag glömde nästan bort hur jobbigt det kan vara att springa 589 meter upp, varav 388 meter är riktigt branta. Fokus för dagen - teknik och löpstyrka. Uppåt-framåt-andas-pendlamedarmarna-uppåt-sträckpådig-uppmedhakan.

Jag körde 4½ halv intervaller. Den första var lekande lätt, de andra blev svårare. Det var liksom att springa med ett gummiband kring benen. I nedförsbacken i den tredje intervallen märker jag varför. Jag har jordens Gällivarehäng. Mina långkalsonger hade fått kalasbyxe-häng och vintertightsen hade hasat ner. Inte en chans att jag skulle ta av mig vantarna och fixa till. Jag tänkte att det kanske gav mig någon styrka i en ny liten muskel någonstans som jag tidigare inte tränat. Typ Gällivaremuskeln. Finns den?

Grymt starkt att i alla fall ge sig ut i kylan. Hann slumra några timmar innan det var dags igen - ut i skogen med NMT imorse. Minus 17,8 grader. Jag höll mig varm. Och långkalsongerna satt på plats.

tisdag 21 december 2010

Pimpad julgröt

Jag tycker risgrynsgröt är superäckligt. Konsistensen och sötman ger mig hulkningar. Alltså pimpar jag min havregrynsgröt framåt jul.



1,5 dl havre- och råggryn
vatten efter konsistenssmak
2 msk kesella
1/3 pkt saffran
lite salt
lite linfrö

Strö pumpafrö och russin on top. Jag har osötad sojamjölk till. Yummie!

måndag 20 december 2010

Måååååååååååndag!!!

Shit. Måndag igen. Dagen jag älskar allra mest. Jag har firat i dagarna tre och ser nu till att min första Intensivvecka i träningsschemat ska genomföras stenhårt.


Jag och Coachen tjaffsade lika mycket som förra året när vi satt och filade till schemat. Jag ville lägga till pass - han ville ta bort. Hade vi varit helt överrens hade vi ju inte behövt varandra - så jag ser det som något gott. I vilket fall som helst ser schemat späckat ut och jag undrar hur attraktiv jag är på dejting- och kompismarknaden... tur att jag har vänner som tränar.

När jag gick på Viktväktarna på 90-talet och slajsade bort min övervikt (16kg till att börja med) så kunde jag smita in i en port och klämma i mig en kexchoklad. Såg ingen så räknades det ju inte...

Lite likadant har jag denna vecka. Det står en massa saker på schemat och det ska jag genomföra. Det som coachen inte ser - som vattenlöpningen med Ingmarie och Kattis ikväll, min debut på skidor med pappa på onsdag eller min arhävnings- och situpsutmaning jag fick för mig att köra, det räknas ju inte - det är inte träning utan typ social verksamhet. Och en fix idé (100 armhävningar och 100 situps per dag hela veckan).

Tänkte också haka på Träningsglädjes bonusutmaning. För varje julgodis man äter ska man göra en burpee. Hur bra man vill bli på burpees står alltså helt i förhållande till knäck, tomteskum och choklad. Bra där!

söndag 19 december 2010

Våra fantastiska sinnen och det här med minnen

I min process att bygga en Evighetsmaskin är det inte bara muskler och hjärta som samspelar. Jag tror på helheten. Våra sinnen är fantastiska. Ta det här med doft till exempel.
Yvonne Ryding har gjort en serie hudvårdsprodukter. När jag häromdagen smörjde in mig med oljan ovan slängdes jag handlöst in i ett minne, en plats under GAX Trans Scania i somras.
Jag hade sprungit ungefär 6 mil och dagen var riktigt varm. Jag springer ensam just för stunden och ser Bernt lite längre fram men vill vara själv med mina egna tankar. Jag får min första lilla svacka, eller mer en känsla av melankoli. Luften står stilla och jag är riktigt varm. Jag springer på en grusväg med en stor äng till vänster om mig, en äng som doftar varma blommor, torkat gräs, Linblommor och svensk sommar. Skånelandet ligger platt och jag ser fält efter fält och den ringlande vägen. Uppe på en kulle står några stulna och "lemlästade" bilar - där ska jag passera.

Jag landade i minnet, kom exakt ihåg mina tankar och känslor där. Såg bilden så tydligt framför mig. Doften densamma.

Det är helt fantastiskt att få landa och minnas, att stanna upp en liten stund utan att stressa vidare. Jag vårdar mina upplevelser och minnen.

Oundvikligt snötema, pannben, fokus och lattjolajbans.

I torsdags gjorde jag en Snorkkis. Jag transportlöpte hem. Coachen sa 20k, det landade på 15,38k plus pannbensbyggande. Redan efter en kilometer undrade jag vad fan jag gett mig in på. Ett steg fram och ett ännu längre bak – trots Icebugs. Men jag hade ju bestämt mig. Jag skulle springa hem. I fickan låg SL-kortet. Jag tänkte att “Jag springer till nästa busshållplats, sen FÅR jag ta bussen om jag fortfarande VILL”. På detta sätt flyttade jag fram beslutet. Tänkte ändå att jag precis som Ingmarie, skulle ge passet 20 minuter innan jag gav upp. Såhär såg vägen hem ut.

En till två decimeter snö, halvmörkt och fortfarande snöandes (läs: småspik rätt i nyllet) och bara jag ute. Och de galna vintercyklisterna. Jag kämpade mig framåt och förhandlade med mig själv. Jag pendlade mellan sega ben, förtvivlat sinne, glada tankar och frusen näsa. Fick lite hejarrop av en äldra man som absolut tyckte att jag skulle ha nummrelapp på mig.

När jag lämnat den värsta modden kom jag över från Solna/Pampas och ner vid Karlbergskanalen, här hade det plogats! Fina hemmavägar!

Jag hade inte så långt kvar hem, landade utanför min port efter 15,38 avverkade kilometer. Huvudet var blytungt av pannbennsbygge och jag ansåg inte att det behövdes mer för dagen. Dissade de dryga 4k som återstod och klev in i värmen.

Efter snöspik kommer vinterlek!

Eftersom transporten hem var riktigt jobbig så lekte jag av mig hela tungheten på fredagens “NMT Off pist”. Ger er bilder istället för ord...

Galet kul. Galet snöigt. Galet barnsligt.

fredag 17 december 2010

Bloggvecka i Monte Gordo!

Nu är det klart! Jag ska vara en av föreläsarna under träningsvecka 10 i Monte Gordo som anordnas av Springtime Travel tillsammans med Petra Månström och Kenth Svensson.

Här tar jag en morgonjogg längs stranden i Monte Gordo för två år sedan. Långt från snö och slask. Foto: privat

Vecka 10 (6-13 mars) 2011 bjuder vi in till en inspirerande Bloggvecka i Monte Gordo som ligger i Algarve i södra Portugal. Målet med veckan är att utöver de vanliga träningspassen sätta en bloggprägel på veckan. Det innebär extra många chanser till mingel, föreläsningar, paneldiskussioner och ett program som ni alla kan vara med och påverka. Känner vi på morgonen för att ta en eftermiddagsjogg till Spanien och äta tapas så gör vi det. Vill vi köra intervaller på stranden så gör vi det. Och så vidare.

Du får bland annat:
* Träffa andra löpare, bloggare, bloggläsare och experter på löpning.
* Mingla och snacka om dagens pass på vår dagliga ”After Run” i strandbaren.
* Lyssna på inspirerande föreläsningar. (MarathonMia bland annat!)
* Delta i paneldiskussioner om ämnen som berör löpare.
* Utvecklas som löpare och människa.
* En fin goodiebag.
* Delta i det ordinarie utbudet av träningspass med bland annat Friskis & Svettis och Team Stockholm Marathon.

Skynda dig att anmäla dig här – ange koden “BLOGG” i ”Kommentarer till bokningen” så du blir registrerad som deltagare på Bloggveckan och får en fullproppad goodiebag.

Bloggveckan vänder sig till bloggare, bloggläsare, träningssugna i allmänhet och så du förstås! För du hänger väl med?

torsdag 16 december 2010

Viktigt med vätska även i kylan!

Det är inte bara heta sommardagar som kräver bra med vätska. Din kropp är ditt eget element.
När du springer ute i kylan reglerar kroppen temperaturen genom svett och utandning. Det tar lite extra energi att värma upp sig, lite extra energi att värma in- och utandning och en hel del energi att pumpa fram benen i snön.

Jag uppfattar ansträningsnivån lite högre nu på vintern på grund av kylan, inte bara att det är halt eller moddigt på marken. Pulsen är lite högre och det är nog värmeväxlarsystemet i kroppen som gör att pumpen jobbar lite extra.

Hur vet man att man har vätskebrist?
Du får lätt huvudvärk och urinen är mörkgul. Tränar du mycket är färgen på kisset ett bra riktmärke, ultralöpare håller lite extra koll för att veta att nivån är okej. Ljust kiss = bra.

I tre dagar har jag haft vätskebrist. Det började med att jag inte drack ordentligt under min terrängrunda på 3 mil i söndags. Kände mig ju inte törstig just då. Efter militärpassen har jag kännt mig som ett torrt löv (och sett ut som ett också). När intervallerna som gav blodsmak var avklarade i tisdags och det var dags för nedvarvningsjogg hade jag världens-lust-till-champagne. Vätskebrist. Gillar bubblor. Men det gick givetvis lika bra med Loka Päron.

Jag dricker rätt mycket vatten under dagen. En halvliter på morgonen. På jobbet har jag en fin vattenflaska som är 0,7 liter, dricker en flaska på förmiddagen och en på eftermiddagen. Sedan blir det en halvliter på kvällen. Och lite extra när jag tränar. Idag har jag sugit i mig Resorb för att balansera upp förlusten jag haft.

Vätska med sig i vinter?
Om du kör med vätskeryggsäck kan du blåsa tillbaka vattnet från slangen tillbaka i blåsan för att undvika att det fryser. SOC har småflaskor som du kan ha i vanten/handen och hålla varma när du springer. Det finns även en vattenflaska som är som en lätt "termos" för att undvika is. Annars får du helt enkelt ha vätskeflaskorna innanför kläderna.

onsdag 15 december 2010

Men för-i-helvet Morsan! Det går att hälsa normalt också!!!

...sade Alex till mig i mataffären igår. Och ja - jag kan erkänna att der var lite overkill att slänga sig ner i en perfekt planka när Nordic Militarys instruktör Johan dök upp där."Han är en vanlig människa!" jaja

Van att se morsan in action men även den hårdaste kan tröttna. Foto: privat

Jag fick skämmas lite sen, men gjorde givetvis bot på en gång. Straffsprang (bonus) till Zinken med Coach Ken, körde sedan långa intervaller enligt följande:

6 minuter (1,3km) 45 sek vila
4 minuter, 45 sek vila
2 minuter, 45 sek vila

gånger tre.

Vi värmde upp ner mot Thaibåten vid Hammarbykanalen och körde våra intervaller där på den flacka kajen. Mina nya, cerisefärgade Icebugs greppade bra och jag satte av i den första intervallen mot Danvikstull. Där vände vi för att göra de andra, kortare intervallerna tillbaka. Målet var att komma förbi Thaibåten. Det var länge sedan jag körde intervaller hårt själv så jag fokuserade på att ta i, ansträngningsnivån var hög och jag hade blodsmak i munnen efter det andra setet.

Snabbt tänkte jag att jag kunde pejsa någon som kört lite långsammare än jag själv, men hann under setvilan faktiskt komma på bättre tankar. Jag var inte instruktör för dagen. Jag var där för min egen skull. Det handlade om 12 minuter till. Stå kvar och frysa? Nej tack. Jag lovade mig själv att göra så gott jag kunde i den tredje 6-minutersintervallen och tillåta mig att ta det lugnare tillbaka. Sen tänkte jag att jag kör 4-minutaren så bra som möjligt och tillät mig sen att ta det lugnt på den sista 2-minutaren. På så sätt flyttade jag fokus och genomförde min tredje intervall rätt bra. Med tanke på väglag, starka vindar och hög luftfuktig kall kyla så är jag supernöjd med min insats.

Takt på intervallerna blev 4:34 / 4:39 / 4:50. Hade tyvärr inget pulsband eftersom jag har ett ilsket skavsår från det i söndags (glömde vaselin...). Jag kan tänka mig att hjärtat pumpade rejält när jag fick blodsmaken i munnen. Coachen har lovat ett maxpulstest - jag bävar!

Vi körde lite skön avslutning med styrkeövningar för bålen, burpees och benböj.

tisdag 14 december 2010

Jag har köpt baddräkt!

Bilden har jag lånat från Internet när jag googlade efter baddräkter. Foto: någon annans

Jaha tänker ni nu. Hon är precis lika osynkad, oplanerad och ignorant som vanligt. Nu har hon köpt baddräkt och börjar med att fokusera på Vansbrosimmet trots att hon inte kan åka skidor eller cykla ordentligt och att både Öppet Spår och Vätternrundan ska genomföras innan simningen...

Ni kan lugna er. Jag har köpt en baddräkt av tre anledningar...

Anledning 1
Jag vägrar genomföra sportaktiviteter i blommig bikini, det hör liksom semester och paraplydrinkar till. Jag hittade nämligen inte min vanliga baddräkt när jag skulle packa väskan för att...

Anledning 2
...köra vattenlöpning med Ingmarie på Eriksdalsbadet. Hon har erbjudit mig flera gånger, men jag har alltid varit stark motståndare mot bassäng, inomhusbad och klorvatten. Men eftersom jag vill vidga mina vyer, möta mina rädslor och se saker ur andras perspektiv så...

Anledning 3
...ville jag ge det en chans. Så istället för att vara fyrkantig och inte testa nya saker för att jag har gamla dammiga värderingar, så skulle jag ge det en chans.

Och hon vann - inte bara Stockholm Marathon på 90-talet, utan även över mitt motstånd mot bassäng. Jag hade väl inte den bästa tekniken, men vem fasiken har det första gången? När jag har testat simning förut (vacker, traditionell bröstsim med blommig badmössa) så har jag tröttnat efter 5 minuter. Nu försvann tiden i ett naffs. Vi pratade/sprang/trampade bort 50 minuter utan att blinka (vem vågade det när sminket kunde rinna?). Jag ska testa några gånger till - helt klart värt att köpa ett klippkort för. Kanske var det sällskapet och diskussionerna som höll mig vid liv - eller så gillar jag bara att skynda långsamt. För snabbt går det inte. Men skonsamt.

Jag ser en ljusning på min Klassiker - jag har ju redan "sprungit" Tjejvasan med skidorna på, nu vet jag att jag kan "springa" Vansbrosimmet också. Undrar bara om jag ska sänka sadeln på cykeln och köra löpning med den som stöd också...Vad tror ni?

måndag 13 december 2010

Motivationshöjare

Det börjar knorras bland mina entusiastiska adepter. Smekmånaden är över och det som kändes roligt, förväntansfullt och hanterbart blir inte alltid som man tänkt sig...

Ta med en god vän på en snackerunda - förenar nytta med nöje. Här är jag med Evelina. Foto: privat

Det är ingen idé att stressa upp sig över uteblivna pass. Du har alltid en ny möjlighet idag, och imorgon. Sjuka barn, mycket arbete, skoskav, jul och egen maginfluensa hör livet till. Bara att acceptera. I en perfekt värld skulle vi vara ständigt friska, inte behöva oroa oss, ha fred och kunna träna så mycket vi ville :) Halva tjusningen är väl egentligen att få lägga sitt pussel själv. Samtidigt som man vet att det är lika för alla. Livet går upp och ned - likaså träningsviljan, prestationen och motivationen. Det fina är... Att du kommer alltid Ur-och-Igenom på andra sidan. Lite starkare, lite bättre, lite klokare och gladare. Att vara nere i en svacka gör mig glad - missförstå mig rätt - men det är på uppvägen som jag bygger mitt pannben. Ett pannben som genom åren blivit rätt tjockt.

Du kan fråga vem som helst som har sprungit maran om det var roligt. Svaret du kommer få är "resan dit var bäst". Inget äktenskap är friktionsfritt - inte heller resan mot ditt lopp. Ta ett aktivit beslut, njut av extra vila, träna lite hårdare när du är frisk. Se det som en lång resa och släpp paniken. (Okej, en avhuggen fot är något annat...)

Halva mitt gäng är nere och leter motivation, medan andra halvan bokar inomhusträning att utöva sina tusingar på, köper värmeväxlare för hanterbar inandning i köldgrader eller helt enkelt tackade tomten tidigt för en Garmin. Gott för mig att få balansera adepterna. Om några veckor kan det se ut precis tvärtom.

Jag trodde inte att kärlek och motivation kunde köpas för pengar. Men jag är såld. Jag bara längtar till att få snöra på mig dessa godingar och förgylla gator och skog i min närhet. Foto: privat

Visst finns det små genvägar att komma igång igen, eller hitta motivationen när det dippar. Registrera din träningpå Funbeat eller på jogg.se, se din utveckling. Önska dig en puls eller gps-klocka i julklapp, köp en ny färgglad mössa, ta med grannen på en sväng i spåret. Utmana dig själv med lite frukt-och grönsaksboost.

Vad brukar du göra när det känns motigt?

söndag 12 december 2010

2xDubbar, 4xTomtar och 5XSkinkor

Här rivstartade jag helgen genom att inte bara bära däck, jag hejade även glatt på medan brorsan bytte från sommardäck till dubbdäck på min bil i fredags. Det var på tiden... Dubbar nummer 1 avklarade.

På lördagen träffade jag Tomte nummer 1 och tog emot dubbar nummer 2. Fick en för tidig julklapp som jag provade i hallen och ville inte ta av mig... tänkte först ha på mig dem på Linnéa-festen men sonen tyckte jag såg nördig ut...

Jag vet inte om Shrek-mössan gjorde mig mindre nördig, men den matchade Cecilias tomteluva med Rudolf på rätt bra. Vi pumpade skinka.

På lördagen spelade sonen fotbollsturneringen "Skink-kuppen" och gick till slutspel på söndagen. Hans lag var 3 mål ifrån att vinna skinka. Jag gick miste om skinka nummer 1. Samtidigt som skinkan vanns av någon annan pumpade jag och Cecilia våra 4 skinkor när vi sprang 3 varv runt TEC-banan. Vi stannade och drack kaffe/julmust och åt lussebullar efter 2 sprungna mil och brände lite mer bacon på de tredje varvet.
Här är gänget som testade banan. 3 stycken som tomtar. Det var grymt kul att springa med de nya icebugsen som hade bra grepp. I god ultraanda hjälptes vi åt att navigera, peppa och berömma varandra för genomförda lopp. Jag lyssnade lite på Andreas Falks tankar på sin närmaste tävling, ett 72-timmarslopp i USA i slutet av december. Där är planen att han ska springa drygt 40 mil. Det är mitt rekord på en månad. Han är grym den mannen.

Under de 3 milen jag sprang runt TEC-banan fokuserade jag på att pumpa energi ut i naturen och skogen - energi som jag senare ska pumpa tillbaka på varv 13 eller 14 i april då det kan kännas lite tungt. Som avslutning ger jag er en bild på julkortet vi var en del av idag!

lördag 11 december 2010

"I love IF Linnéa" -dagen

För snart 3 år sedan så grundades IF Linnéa Löpning på Södermalm. Killarna som drog igång det hela är Bröderna Montan, där Allan tränar och tävlar, medan brorsan Nils...är Festansvarig. Typ. Visst river han av en och annan mara och ett Muskölopp han också.


Eftersom Allan tränat med IF Linnéa Friidrott i sin ungdom så var valet självklart att ordna en avknoppning till klubben och erbjuda en löpdel för de som ville träna i grupp. I början var det ett gäng på 6-8 stycken som tillsammans trösklade runt Söder, körde backintervaller och testade banan på Zinkensdamms IP. Tanken var nog först att få till de där kvalitetspassen som så lätt uteblir om man springer ensam. Större delen av gänget var anmälda till Stockholm Marathon. Jag själv anslöt som medlem nummer 8 i februari 2008.

Här är en bild från Stockholm Marathon 2008. I år sprang över 70 Linnéaiter loppet. Foto: privat

Idag har vi säkert 200 medlemmar. Vi är en ledargrupp på 10-12 personer som lägger träningsschema, turas om att leda träningarna och hjälpa till på alla sätt och vis. Vi är samtliga utbildade via 08 Stockholm Friidrott. Vår grundtanke bygger på att Alla är välkomna. Vi skriver inga personliga scheman eller tar hänsyn till medlemmarnas återhämtningsperioder - detta får de själva ha koll på. Vi erbjuder kvalitetsträning, löpskolning, gemenskap och pepp. Det finns ingen närvaroplikt och vi har en drös "postordermedlemmar" som av olika anledningar inte hinner träna med oss. Vi har två Riksmästare att stoltsera med - Torkel Skogman och Anna Grundahl, båda ultralöpare.

Det fina med IF Linnéa är medlemmarna. Det är de som driver klubben, hittar på träningsläger, fester, bokcirklar, kulturlöpning, långpass och andra små roligheter. Små subgrupper har skapats, vänskapsband knutits för livet, hjärtan har mötts och sinnen berikats. Våra medlemmar bidrar alla med sin kunskap och sina uppleveleser. Vi har forum där vi diskuterar material, skador, rehab, prohab, kost och peppar varandra när vi tappat motivationen.

Ikväll har vi vår årliga luciafest, det ska bli grymt kul. Innan det ska styrelse och tränargruppen träffas och ha planeringsdag. Jag kan inte tänka mig en mer hjärteboostande dag.

Jag är stolt medlem och ledare i IF Linnéa. Jag älskar hela gänget!

fredag 10 december 2010

Kan jag så kan du!

Vinter och kyla medför en massa onödiga anledningar till att Få-sitta-inne och göda sig. Att vänta med träningen till våren. Att göra-allt-det-där-sedan. Men i ärlighetens namn... Du är dina egna begränsningar. Du bestämmer vad du vill göra med ditt liv och hur du vill må.


1994 vägde jag 85 kg. Jag rökte, käkade praliner och mitt största nöje var att titta på Glamour.

1995 bestämde jag mig. Jag tog första steget och gick ner till 65 kg.

2002 tog jag ett annat viktigt beslut. Jag slutade röka. Började träna och småjogga.

2004 sprang jag mitt första maraton.

2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp GAX TransScania och var en av 12 som tog mig i mål.

Vad gör mig annorlunda? Ingenting. Jag är en helt vanlig människa. Kan jag så kan du! Det gäller bara att bestämma sig. Det är det enda som är annorlunda. Jag bestämde mig.

Det finns 10 bra skäl till att sitta inne men 20 bättre att gå ut och jogga (eller gå till gymet, eller ta en promenad, eller simma, spinna, yoga, eller ta tag i den där övervikten som gör allt så jobbigt...). Skippa måndags-mentaliteten - Ditt liv är Här och Nu. Ditt liv är idag. Kan jag så kan du!

torsdag 9 december 2010

Trimmad Julskinka...

Vem fan behöver en bikinirumpa nu? Jo - alla ni som ska till Thailand över jul. Det ska inte jag. Men min häck har börjat anta bacondoft med träningsvärk från gårdagens pass. Eller svagt griljerad julskinka. Trimmad. Taskig tajming - borde haft den i somras. Eller en solresa nu.

Bild från Central Park i november. Foto: snabba Kattis (3:05 på maran)

Vilken tur att låren är snäppet värre (Fårfiol?). Jag brukar sällan få träningsvärk i låren men detta är något i hästväg. Vill ni känna likadant? Prova detta:

Ta en polare på ryggen och kör 2x20 benböj,
kör sedan intervaller i djupsnö x 20 (10 min / 30 sek mellan varje start)
3x20 djupa benböj
3x20 utfallssteg
3x20 utfallssteg med hopp
2x10 benböj med hopp
1x20 benböj med hopp

Avslutningsvis 55 burpees. Okej - med vila emellan.

Sådärja! Vill ni testa? Jag ställer upp att sitta på ryggen och räkna. Lovar.

Inspiration!

BMW måste ha legat i buskarna och kollat in när jag sprungit med mina adepter - för de har plankat känslan i våra PT-pass ordagrant.

Glädje är det i alla fall för mig. FabFour kanske inte förknippar mjölksyra, håll och spykänsla med glädje - inte just under pågående intervall i alla fall.

Igår var det dags att köra 3-minutersintervaller. Det var -6 grader när vi vid 18-tiden lämnade Kista Industriområde för en sightseeingtur ute på Järvafältet. Det var där jag körde min första tusing för några år sedan. Efter uppvärmningen satte vi av i intervallerna. Underlaget var plogad, hård snö. Inte moddigt men heller inte greppvänligt för vanliga löpardojjor. Här är det ansträningningsnivån som får råda. Det går inte att stirra sig blind på kilometertiden. Tjejerna jobbade på hårt och jag försökte påminna om att slappna av i axlarna, hitta rytmen, tänka på tekniken. Mellan intervallerna småjoggade eller gick vi.

6 intervaller låter inte så mycket - men... oftast springer man den första för snabbt och drar på sig mjölksyra. Detta ger sedan tankar i andra och tredje intervallen "vad fan håller jag på med. Det här är jobbigt". Igår försökte jag jobba med fokusförflyttning hos tjejerna. Om det känns jobbigt i flåset - fokusera på dina starka ben och dina jämna steg. Räkna in- och utandning med stegen. För att hitta rytmen kan det ibland vara så att du ska springa lite snabbare, inte alltid lite långsammare, det kan vara en tiondels otakt som gör det jobbigt. Rak hållning, fram med höften. Det går att lura hjärnan lite också - 6 intervaller kan bli 3x2. Vi räknade ner och tyckte att hälften var gjorda rätt snabbt, även om det kändes tungt. När det var dags för sista intervallen och alla var trötta lovade de ändå att klämma ut allt de hade under de sista 30 sekunderna. Vilket de gjorde. Flåsande och halvdöda möttes vi för fotografering.

Nöjda och superglada efter intervallerna. Ingen ramlade död ner. Alla var trötta. Långsamt, långsamt joggade vi ner och transporterade bort mjölksyran. Sightseeing vid miljonprogramsprojektet fortsatte och vi passerade K-märkta gårdar, norska fjällkor och siktade mot Kista Science Tower.

Totalt blev träningspasset 11,5 km. För en vecka sedan satte några distansrekord med 12 km. Genom att dela in passet i uppvärmning, kvalitetsdel och nedvarvning gör att man klarar så mycket mer än man tror. Alla var glada och spralliga på tillbakavägen. De som trodde att de inte skulle orka en meter till efter sista intervallen. Jag mös och sög åt mig lite energi.

onsdag 8 december 2010

Ni är ju tokgrymma hela bunten!

Tusen tack för att jag fått ta del av er! Jag känner mig så oerhört tacksam att få en inblick i alla små universum - ni är grymma. Tänk all energi som ligger bakom alla, alla kilometer vi springer tillsammans, hur energin/peppandet för oss en kilometer framåt i taget. Jag känner mig berikad. Ni inspirerar!


Sitter upptagen i 2-dygnsmöte...men hann klämma in ett militärpass imorse, efter 5 timmars sömn och en julmiddag skumpandes i magen. Att värma upp under stjärnhimeln, pressa ur benen totalt och sedan varva ner när solen går upp, går inte i ord att beskriva. Det är underbart. Det får mig att orka hela dagen i konferensrummet. Leende. Framförallt är jag imponerad av alla 16 som trotsade kylan och gav järnet imorse. Ni är också tokgrymma!

Frukost nummer 2 idag blev grönt te, fröfralla med leverpastej och en superfruitsmoothie. Kan behövas eftersom jag ska köra 3-minutersintervaller med FabFour efter dagens avslutade möte. Undrar om de ska få bära runt mig...? Jag kan ju kalla det militärinslag.

måndag 6 december 2010

Payback time...

Jag blottar mig "lite" när jag lägger ut mig själv på nätet som bloggare. Jag försöker att blanda privata upplevelser, känslor och lärdomar med pålästa fakta och dokumenterade kunskaper. Jag gör det helt frivillgt och blir aldrig tvingad.

Jag lägger ut bilder på mig själv, mina barn och vänner. Ni vet hur jag ser ut och vilka utmaningar jag tackar ja till (har jag tackat nej nån gång föresten?). Ni vet ungefär vad jag äter, hur jag sover, skiter och kan nästan i detalj mitt träninsschema...

Utöver detta försöker jag förmedla lite tips, inspiration och ibland en spark i baken. Lyckas jag? Det vet jag bara när jag får feedback. Den senaste månaden har det kommit en hel del tillbaka.

Via Virva på NMT vet jag att hennes kollega “Eva har bestämt sig”, att mina ord är riktade till henne. Jag har fått en del mail med feedback och möjlighet att ta emot deras historia om sig själva. Jag känner mig berikad. När jag stod och väntade på ett försenat plan på Kastrup häromdagen kom en tjej fram och sa att hon läser min blogg, det gjorde en kille på tunnelbanan imorse också. Jag blir lite generad, för jag är inte van vid uppmärksamheten. Men jag är så glad och tacksam att ni läsare ger er tillkänna. Det är grymt mycket värt! Kul med ansikten, namn och historier bakom läsarna.

Ni har fått en bild av mig. I alla fall en träningsbild. På ett ungefär. Sisådär.

Nu är jag nyfiken på vem du är! Skriv några korta rader i kommentarsfältet, använd alias om du vill vara anonym.

Det där klarar jag ALDRIG!

Jag kommer ihåg när jag skulle springa längre än en mil första gången. Leffe på jobbet tränade till Stockholm Marathon och undrade om jag ville springa 12 km med honom runt Brunnsviken på lunchen. Året var 2003 och jag hade som längst sprungit 10 km. På tävling (Midnattsloppet). Varvat med lite gång.

Jag svarade självklart JA, ville visa mig orädd. Natten som följde blev orolig. Jag var nervös som satan och sov oroligt. På väg till jobbet svängde jag in och köpte två flaskor Pripps Energy och hällde i mig. Jag skulle ju springa_hur_långt_som_helst. Jag var skitnervös för att inte orka. För att bli lämnad och inte hitta tillbaka. För att lunchen skulle bli 4 timmar lång... Den ena läskiga tanken efter den andra avlöste mig.

Klockan 11 satte vi av. Vi sprang i prattempo och efter ett par kilometer hade den värsta nervositeten lagt sig. Efter 4 kilomter kände jag att jag fått in ett flow. När vi närmade oss 7,5 kilometer blev jag nervös på nytt. Jag och bästis brukade bara springa just den distansen. Vad skulle hända sen? Skulle jag falla död ner? Hursomhelst så pratade Leffe mig igenom det där med diskussioner om barnafödande och annat som killar i vanliga fall inte pratar om. Vi gick uppför en trappa och stretchade, drack några klunkar vatten och fortsatte. Mitt i allt pratande hade jag glömt bort att fråga hur långt vi sprungit. Jag ville ju veta när jag skulle dö. Leffe hade en GPS-klocka, och jag frågade när samtalsämnet ebbade ut. Då hade vi sprungit 11,2 kilometer.

Och jag levde! Jag hade klarat det. I ren glädje skuttade jag den knappa kilometern tillbaka till kontoret. Jag var så lycklig och kom till insikten att "Allt är möjligt!". Det var en ljuvlig känsla. Året efter sprang jag Stockholm Marathon.

söndag 5 december 2010

En helg i kärlekens tecken.

Inte sov jag i fredags natt heller... gick nog händelserna i förväg i förra inlägget.
Helgen har helt gått i kärlekens tecken. Jag smygstartade på fredag eftermiddag med att springa en sväng med vackra Frida från Fitness Magazine. Vi tog en tur i Hagaparken. Här sprang vi i backen där jag genomförde min första backintervall. Jag är kär i den backen. Nu för tiden känns den ganska flack, men första gången var den jobbig. Det var innan jag visste att tekniken hjälper en. Linda gillade framförallt utförslöpning och vi skrattade som barn i nerförsbacken, som gick i 3:40-tempo...

Fredag kväll blev en riktig hit, där jag och dottern gick ut och käkade på Caliente (tapasrestaurang i Stockholm) och drog vidare på Julgalan. Vi hade grymt roligt och skratten avlöste varandra hela tiden. Kärlek. När vi kom hem på nattakvisten lurade dottern mig att beställa en massa seker som Vi_bara_måste_ha. oups. Hmmm. Kärlek?Brunnsviken skymtar i bakgrunden med den vackara solen. Jag och Moa kämpade i snömodden.

Lördag morgon - grötfrukost med dottern. Hög mysfaktor med tända ljus. Bylsade sedan på mig massor av kläder (-10 grader) och mötte upp Moa. Sprang en halvmara i snömodd (ett steg fram och två tillbaka) på 2:28:30, medelpuls 144. Vi hamnade i samtal som jag skulle kunna fortsätta med i all oändlighet. Jag är så grymt tacksam att få lära känna människor som delar med sig, Moa är en sån. Flera gånger runt Brunnsviken stannade vi och sög i oss den vackra dagen. Naturen är helt underbar i vinterskrud. Kärlek.

Snabbdusch och transport till finast Sussie för lussebullsfika och nya berikande samtal. Ännu en människa som delar med sig och visar sin själ. Jag är till bredden fylld av kärleksfulla människor i min närhet. Då plingar det till i mobilen och följande meddelande kommer "Halv tolv idag gifte jag och Malin oss på Rosendals Värdshus. Fest kommer anordnas. /Brorsan". Kärlek. Riktig kärlek.
Min älskade bror, 4:17:53 på Stockholm Marathon och därmed förlorare i tävlingen "Världsbäst alla kategorier" men vann Malins hjärt istället.

Firade detta med underbara Anneli och fantastiska Kattis med ett glas champagne. Det räckte för att jag skulle missa att jag satt på fel tunnelbana och fick en långpromenad hem i natten. All gratis motion är bra motion. hehe.

Söndagen har jag ägnat åt kärleksfull städning av mitt hem, sprungit en liten sväng runt Kungsholmen och ska snart fira min Bästis födelsedag. Hon har funnits vid min sida sedan jag var 13 år och är helt fantastisk. Hon skakar på huvudet åt mina galenskaper och ger mig riktlinjer när jag är ute och svajar. Alltid lika glad. All kärlek till henne!

Skönt med en lugn helg. Hur har eran varit?