Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 29 juni 2009

Jag är UltraSuperWoman! - long version

Jag har gjort det mest vidriga och det mest underbara i mitt liv! Jag har sprungit 12 timmar på natten!

Att nattlöpning skulle vara så jobbigt hade jag ingen aning om. Att kroppen inte skulle lyda det huvudet sa till den är ofattbart. Jag hade som mål att "bränna av" 6 mil på 7 timmar och sedan ta det lugnt. Jo tjena! Som vanligt håller inte mina strategier när startsignalen går! Den första jag träffade när vi kom fram var Fever som körde 24-timmars, hans fru Åsa skulle köra 12. De tillhör eliten och jag blev glad att de kände igen mig från 6-timmars i Skövde. Jag är ju bara en rookie i ultrasammanhang. Fler kända ansikten dök upp Holemolan B tackade för teet som jag serverat under TEC och Jan-Erik från Skövde-loppet såg glad ut när han fick syn på IF Linnéa-truppen. De körde 24-timmars och hade startat kl 10 på förmidaggen. Det var varmt och kvavt vid varvningsområdet där det stod en del tält uppställda för de som ville sova eller hade familjen med sig. En stund före start dök Rune Larsson upp - min idol. Jag blev glad inombords och jätteblyg. Han sprang ett varv med Holemolan B och sa att han kanske skulle dyka upp på morgonkvisten och se till oss, han skulle inte själv delta i tävlingen.

Strax före 22:00 stod vi 22 stycken löpare samlade runte en batteridriven köksklocka och väntade på att den stora visaren skulle visa hel timme, vi sprang iväg på given signal. Jag lät kroppen bestämma farten och det kändes som jag sprang i 5:30-tempo. Det visade sig att jag låg i 5:55-6:15-fart.

Lördagens värme hade gjort hela stället kvavt, sommardoftande och dammigt. Banan bestod av olika underlag, där starten var grusväg som övergick i skön skogsväg ner mot en vacker badplats, sen upp i en ny liten skogsdunge med två små lutningar (som skulle växa sig gigantiska under nattens lopp). Ut ur den andr skogdungen genade vi över en platt, hård gräsplan in i nästa skuggiga skogsdunge - härifrån kom vi ut på en asfalterad väg i 200 meter för att vika av på grusvägen som tog oss ner mot den stora gräsmattan, motionsgården och varvningplatsen.
Trots att det gick rätt lugnt och långsamt kändes det piggt och snabbt. Det kan bero på att vi delade banan med de 55 stycken löpare som skulle springa i 24 timmar och redan avverkat 12 i värmen! Vilka fighters!!

Eftersom jag gick på känsla ändrade jag min strategi på en gång och loppet blev såhär:

0-20 km
Jag sprang tillsammans med River. Hans längsta distans var ett halvmarathon och han ville se hur långt han orkade. Jag försökte ge lite tips om påfyllning av vatten och energi var 4:e varv, att försöka trycka tillbaka foten i skon efter nedförsbacken för att slippa ont i tårna. Jag fick lyssna lite på pulsspinning, Göteborgsvarvet och annat smått och gott! Vi hade som mål att få promenera ett varv, men först efter 20 löpta kilometer. Vi kände oss sugna att promenera redan efter 18, men det fina med kilometerbana är att "ett varv till" alltid funkar.

20-21 km
Jag stretchade först, gick på toaletten (äntligen!!), fyllde på med vatten, sportdryck och tog med mig två små smörgåsar att äta på vägen. Sedan tog jag min promenad längs banan (som var uppmätt till 1096 meter). Det var skönt att sträcka ut benen.

21-30 km
Nu sprang jag med lite olika människor. Mest med Staffan och Sofie från klubben. Jag skulle få promenera igen när jag passerat 30 km. Det gick rätt långsamt och jag var sugen på att gå flera gånger. Men hela tiden tänkte jag "bara ett varv till" springandes.

30-32 km
Promenerade två varv, började känne mig stel och lite trött. Satte upp nästa mål till 4 mil, då skulle jag se till att få massage och bli utstretchad i sätesmuskel och hamstring.

32-40 km
Beslöt mig för att springa 5 varv och gå ett. Fyllde hela tiden på med energi i små doser. När jag hade kommit knappt 38 km ropade jag till sekretariatet att de skulle väcka massören för om två varv skulle hon få knåda och stretcha. Och det fick hon. När jag kom in efter 40 km tog jag lite kaffe, en FlapJack och en smörgås. Jag fick massage på min högra rumpmuskel och tjejen stretchade ut baksida lår och rumpa på mig.

40-42 km
Promenad. Jag fortsatte att fylla på med energi.

42-55 km
Varvade promenad och löpning. Peppade de 24-timmarslöparna, förundrades över Åsas styrka, sprang med Sara Träningsglädje, promenerade med Sofie och Johan. Snackade skit med Staffan, dansade för sekretariatet... blev sömnigare och sömnigare...

55 km- evigheten
Blurr, virrvarr, sömnig, stel, glad, uppåt, sömnig igen, bara sooooova lite. Benen gick och huvudet nickade. Under ett av varven höll jag på att somna, jag gick och blundade och undrade om någon skulle väcka mig om jag lade mig på den inbjudande gräsmattan nere vid badplatsen... Sofie skuttade ikapp mig och frågade hur det var. "Jag måste sova". Jag var redo att kasta in handduken i ca 10 sekunder. Jag tog ett extra varv promenerandes med Sofie, sen gick jag in i omklädningsrummet och tog en powernap.

Powernap som gjorde susen!
Efter 25 minuters tupplur väckte Sofie mig. Jag ställde mig på stela ben och försökte ta mig ut ur omklädningsrummet. Hela kroppen skrek "Ligg!" men huvudet hade fått en kick. Jag tog mig mödosamt ner för de tre trappstegen från huset och lunkade fram till vätskekontrollen. Tog ett glas sportdryck och satte fart på maskineriet. Jag gick fortare och fortar... lade två varv bakom mig och blev så grymt inspirerad av Saras Grabb. Jag hakade på honom och sprang 6 hela varv i 6-minuterstempo. Det gick som på räls. Det var kul igen. Det var 3,5 timmar kvar och jag skulle banne mig klara 8 mil. Skulle, skulle, skulle.

När tävlingen startat 9 timmar tidigare sprang Saras Grabb iväg i hiskelig fart. Han är en strax-under-3-timmarslöparemarathon. Stark och snabb. Lätt löpsteg och smidig. Varje gång han varvade kände jag mig som en Flodhäst. På morgonkvisten när han höll mig sällskap började vi räkna på vad vi skulle behöva göra för att ta oss in på Listorna. Han skulle behöva 94 varv och jag drygt 70. Nu visade det sig att han hade startnummer 95 och jag 78. Vi skojade till det och siktade på att greja våra startnummer. Plötsligt hade jag ett mål igen. Springa, springa, springa. Allt blev så lätt. Kroppen lydde. Sara hakade på ett varv, Staffan ett annat. Efter 6 löpta varv, gick vi ett halvt sprang ett halvt. Vi gjorde hela tiden upp planer på nästa varv.

När ungefär 2 timmar återstod dök en Ängel upp. Iförd fräsha löparkläder, väldoftande med nytvättat hår och vacker som en gudinna stod hon vid vätskekontrollen. Hon sprang med oss och peppade, såg till att Gainomaxen hamnade i kylskåpet så den skulle bli kall, mer pepp, springa, springa, springa. Underbara känsla. Jag hade för länge sedan klarat mina 70 varv och nu var det bara bonus. Jag såg att Saras Grabb fokuserade på att få ihop sina 95 och skickade iväg ängeln att pace:a honom. När jag kom upp till varvningsområdet näst sista gången visade min klocka att det var 7 minuter kvar. Sara satt på en bänk och vilade - jag hojtade "Häng med sista varvet!" och den tjejen är inte svårövertalad. Vi gav oss fasiken på att vi skulle orka 1095 meter på 7 minuter, trots trötthet och tunga ben. Glädje, glädje, glädje. Sara drog mig och peppade, hon ökade farten och vi praktiskt taget spurtade föbi varvningen och lade ytterligare 182 meter till statistiken. Då ljöd tutan och vi stannade och pustade ut. Ett glatt gäng som genomfört en 12-timmars. River, Sara, Grabben, Staffan, Snorkfröken och jag. Johan tog ett dopp i havet bredvid och var inte med på bilden :)

Det var helt otroligt vidrigt. Och underbart. På samma gång. De sista 3,5 timmarna dansade jag en liten snutt för sekretariatet när jag stolt ropad "Nummer 78 på ingång!" för att registrera varvet. Jag försökte sjunga en snutt för Jan-Erik och peppa 24-timmarslöparna - allt för att ta bort fokus från mig själv. Rune Larsson dök inte upp på morgonkvisten - men kanske kommer han till Stockholm på lördag för att springa Hornstull-Järna!?

Uppladdningen i Strömstad:

Och så lite mer bilder:


Fakta får ett separat inlägg.

Jag är UltraSuperWoman - the short version

I did it! Jag känner mig fantastiskt grym! Jag sprang 89,9 km och kammade hem andraplatsen!

Åkte med Staffan, Johan och Sofie till mitt landställe i Strömstad i fredags kväll för att ladda upp inför Trollhättans 12 timmarslopp på lördagkvällen.

Alla vi 4 från IF Linnéa klarade mer än 8 mil. Jag kom tvåa och Snorkfröken trea! UltraSverige har fått något att bita i! Grabbarna kom in strax efter pallplats - grymt!

Det var mörkt i 2 timmar.
Jag träffade bloggare.
Jag träffade ultralöpare jag kände igen från förr.

Jag sov i 25 minuter.

Jag var glad hela tiden.
Jag sprang 89 962 meter (hade jag sprungit 38 meter till hade jag kvalificerat mig till en brunch som en vän skulle betalt)


Det här är underbart. Tack för all pepp, för grymma sms, och för alla som vill fira mig med picknickar, skumpa och luncher! Ni är underbara som tror på mig. Jag slog mitt mål med råge. "Long version" på gång.

fredag 26 juni 2009

Jag vänder på dygnet!

Vilken förbaskat tur att jag har projekt som involverar USA för tillfället.

Nu kan jag med gott samvete ta sovmorgon. Eftersom tidsloppet på lördag startar 22:00 och jag är På eller Av - PÅ: energi som bara attan eller Av: Tvärsover. AV bruka infinna sig vid 23:00. Nu sitter jag klockan 1 på nattakvisten och äter tunnbrödmackor med min dotter och läser ikapp bloggar. Sen sover jag tills kroppen säger till att det är dags att vakna.

Har fått till två sköna löpturer också - 15,6 km i onsdags med Coola Karin, där jag fullkomligt njöt av soulen (sol + själ) vi pratade bara roliga saker och jag kände mig så glad och tillfreds under och efter turen! Vi sprang på min bror (som jag slog med 26 minuter på maran om ni missat det...) och goaste Linnéa som kom springade och gav mig en kram mitt under löpturen. Efter snabbdusch cyklade jag ner till Skeppsbron och kollade in min stora idol Soulkungen Eric Gadd. Ja, vad gör man inte för att förlänga kvällen lite.
Torsdagen skulle innebära tröskelpass på IF Linnéa, jag sprang lugnt i 6,5 km och valde att ta en 15 minuter lång stretch i solen i väntan på de andra. Mitt nya tävlingsset fick följa med på både onsdags- och torsdagsrundan: IFL linne och korta IFL tights.

Jag fick tips från Coola Karin om nattloppet på lördag, hon sprang 24h i Hallsberg förra året då det var över 30 grader varmt på dagen. Natten är inte lika varm. Hon frös jättemycket och tipsade mig att ta med mössa och vantar. Efter några timmars löpning sätter ju den stora fettförbrännarmotorn igång och då blir det härlig frossa. Frysfrossa. Jag ska i alla fall ta med mig flera uppsättningar kläder och skor.
Pannlampa och vaselin - något mer jag kan tänkas behöva på ett tolvtimmars? Knäskydd till krypningen de sista varven?
Förexten - hur mycket energi går det åt att lyfta armarna över huvudet vid varje varvning och skrika "Jag är bäst!" ? Målet är ungefär 70 varv. Mina armar är 72 cm långa räknat från armhålan, och jag har kortklipta naglar för tillfället. Fingrarna kommer att vara lite prinskorvsaktigt stora under loppet eftersom jag drar på mig vätska. Ska jag eller ska jag inte? Kommer jag ett varv längra om jag skippar?

onsdag 24 juni 2009

Ångest

Ni vet sån där ångest man kan ha när man sagt något som inte riktigt stämmer.



Nu har jag det. För i förra inlägget kallade jag de som ska springa Ultra för motståndare. Och i ultra är det inte på det viset. Där är det mer Mot Samma Mål som gäller. I alla fall för mig. Det är gemenskap och sammanhållning snarare än konkurrens och tävlan. Här delas tips och idéer med av, vi beundrar de som kommit långt. Här planeras, tränas och uppskattas. I ultran hjälper vi varandra.



Såååå - på lördag har jag ju bara en massa härliga medlöpare att möta! Love. peace and understanding.

(jag skrev detta 26 minuter efter att ha publicerat det förra - och Kalle kommenterade och hade sååå rätt! Men jag var tvungen att jobba och jogga lite emellan publiceringarna)

Fördelen med att bo i stan...

...är att det är nära när det är skoj på gång.

Just nu pågår Volvo Ocean Race. Skeppsbron är kantad av båtar, kajen är en plats för folk att mötas, restauranger och scener är uppbyggda mellan de provisoriska sponsortälten/husen. Artisterna avlöser varandra på kvällarna och pulsen är hög.


Jag följer ju två deviser: "Inte Antingen Eller utan Både Och" och "Var Sak Har Sin Tid". Fungerar inte den ena så kickar den andra automatiskt in. Igår var planen att köra Både Och - träning och Skeppsbron som bjöd på Alcazar. På förmiddagen får jag reda på att Andreas Lundstedt ska upp på scen klockan 19 och inte 20 som jag först trodde. Hmmm - då skulle jag ju inte hinna träna med IF Linnéa. Tog i alla fall cykeln till klubbhuset och hängde upp lite fina foton från några tävlingar vi deltagit på. Solen sken och det var många löpare. Jag vinkade av de svartklädda Linnéanerna och cyklade ner till Skeppsbron i stället, för Var Sak Har ju Sin Tid.

Andreas var hur grym som helst på att dansa - vilken taktkänsla! Jag och tjejerna diggade ikapp och viftade med höfter och armar som sig bör. Jag slängde sedan ut en fråga på fejjan om det gick att kombinera långdistanslöpning, taktkänsla och höftsvängar... då kom jag på den briljanta idén...

En annorlunda strategi...

hur jag ska få mina konkurrenter att tröttna på lördag.

Vanligtvis pratar jag ihjäl mina motståndare. Men nu ska jag låta arrangörerna spela Alcazar om och om igen i 12 timmar. Eftersom det är en rundbana kommer ingen att kunna undgå musiken och jag kommer sjunga med varje varv. I ultra är det ju uthållighet som testas - vi får se vem som grejar denna strategi längst!


Men jag ska fortfarande springa 8 mil. Och det måste jag ju klara helt själv för egen maskin.

tisdag 23 juni 2009

Oups...

jag har grym träningsvärk. Jag kan knappt andas. Armar, rygg och bröstkorg ömmar. Tur att jag springer med benen. Reviderar veckans träning och stryker morgondagens nmt-pass.

Att jag aldrig lär mig...

måndag 22 juni 2009

Uppladdningen...

såhär laddar jag inför 12-timmars på lördag. Jag har tagit slut på alla depåer under Stockholms Marathon och 69.7 kilometer långa Jättelångt.

Mat: Grötfrukost med frysta hallon, kokt ägg och kaffe - it's a must! Sen blir det mycket lax, bulgur, kyckling, spenat, ruccola, tomat, broccoli, apelsiner, äpplen och en och annan sushi-bit. Sharonfrukter, ananas, morötter, avocado - mums! Oj - måste ju peta in en blodpuddingsmiddag till Rune Larssons ära!

Dryck: Dricker lite extra på dagarna. Börjar med Resorb morgon och kväll.

Energiboost: Picknick med vänner på måndag (istället för drinkar på Ljunggrens), träning med IF Linnéa, partaja loss till Alcazar på tisdag efter träningen, springa och livsprata med KarinTri på onsdag, träffa nmt-folk måndag och onsdag. Sådärja!

Träning: Jag kör lungt på nmt-träningarna för att undvika skador. Jag kör även lugnt på IF Linnéaträningen. Nyckelpasset blir 15 km lugn löpning med Coola Karin på onsdag.

Sömn: Jag tar extra sovmorgon på tisdag och torsdag. Hoppar i säng tidigt alla dagar utom tisdag. Det är i alla fall en plan. Och sova i bilen förstås, på väg till Strömstad där vi ska ladda sista kvällen.

Förresten - är det någon som vet varför det står en korvåtervinningscontainer på ÖIP?

Rivstart på Veckan med stort V

This is it!

Nedräkning till 12-timmars. Dags att ladda kroppen och knoppen. Mat, träning och positiv energi ska nog se till att den här bruden klarar sitt mål på lördag.

Välkomnade veckan tidigt och begav mig till Östermalms IP för Crosstraining med Nordic Military Training och Bruno i spetsen. Till sin hjälp hade han höjdarankaret Anne-Li, som grymt peppade fram allihop samtidigt som hon själv tränade. Dimman låg tjock över Stockholm och fukten gjorde att vi snabbt blev svettiga. Fokus låg på löpning, så vi drog igång med vanlig Jägarmarsch till 60%. När vi var ordentligt uppvärmda körde vi alternativa marscher:


Jägarmarsch variant 1.
Siste man springer 100% fram och faller in först i ledet och joggar vidare

Jägarmarsch variant 2.
Gruppen joggar, siste man ruschar fram, stannar, kör höga knän. När gruppen hunnit om är det dags att sätta fart och ruscha fram. Siste man startar.

Jägarmarsch variant 3.
Siste man ruschar fram, springer baklänges tillbaka till siste man och ruschar fram igen och lägger sig först.

Jägarmarsch variant 4.
Man springer i två kolonner och sista paret springer snabbt på utsidan och lägger sig först.

Jägarmarsch variant 5.
Två kolonner springer bredvid varandra, den ena gruppen springer runt den andra gemensamt.

Det var bra tryck på gruppen. En tjej jag inte tränat med förut, Ellinor, tog i och kämpade för fullt. När vi körde sista Jägarmarschen i grupp sa hon "Nej, nu orkar jag inte mer!" Direkt började hela gruppen att peppa och pusha. Det är det som är det fina med Militärgemenskapen. Jag sprang ifatt henne och gav henne min arm. Vi avslutade sedan våra varv runt den andra gruppen i armkrok. Det är grymt peppande för mig att hjälpa någon att klara av något den inte trodde sig orka.

Mellan de olika marscherna körde vi en styrkedel med jämfotahopp upp för en amfiteater, armhävningar, dips och magövningar.

Vi körde lite löptävlingar en mot en. Jag körde inte 100% här för jag vill inte riskera att sträcka min något stela hamstring inför helgen. Jag körde på känsla och såg till att försörja kroppen med nytt syre hela tiden.

Efter en hel veckas träningsvila var det här helt rätt sätt att väcka kroppen. Nu får den vad den är van vid!

lördag 20 juni 2009

Jag är en ultrasyster...

...och mina syskon Fredrika och Sebastian är redan anmälda!

Staffan, ska vi?

Jag sitter här och fäller en tår för det vackra. Ultrabejben Fredrika har hintat och lockat... men min motståndskraft har varit stor. Jag har skrattat och skojat tillbaka. Nu har jag vacklat. Fast jag lovat mig själv att inte. INTE. INTE surfa in på den sidan. Den där som säkert lockar mig i fördärvet. För jag ska ju bli ultra-ULTRA nästa år, i år ska jag ju köra 3:39 på Berlin Marathon...
Men med tömda depåer, slut på alla reserver och allt motstånd surfade jag nu in. Vackert.

Staffan är sugen på 100 miles. Han har kapacitet för det.

Jag är sugen 50 miles. Ska jag eller ska jag inte? Fast 100 miles vore ju inte så dumt det heller. Det är ju bara dryga 16 mil... Någon som har lust att pace:a en bit?


Bara en vecka kvar!!!

Shit - jag som skulle hinna så mycket!

Om en vecka är det dags för 12-timmars i Trollhättan. När jag var i MonteGordo i våras och körde ultrapass med Rune och Mary Larsson lyssnade jag på deras tips till Emelie (Ultralandslagslöperska). Jag har försökt få till ett träningspass med henne för att få ta del av lite ultratips. Tyvärr har tjänsteresor, tävlingar och annat kommit emellan och nu är det bara en vecka kvar...!!!

Hur var det nu med sömnen - skulle jag hålla mig vaken 2 dygn innan och sedan toksova? När var det jag skulle skippa kaffet och när var det jag skulle tokdricka det? Hur viktigt är det egentligen med matchande kläder? Måste jag stretcha nacken eftersom jag springer runt runt? Kommer de nynoppade ögonbrynen att hinna växa ut på 12 timmar?

Hjääälp. Bäst jag inte missar dagens inplanerade fjösjogg - för jag har inte rört på mig på en vecka. Och bästa funderingarna sorteras ju just under jogg.

P.S Jag älskar ultra. Varje gång jag tittar på bilderna från Jättlångt blir jag alldeles varm i hjärtat och ler. Tack bästaste Evelina - om jag inte tackat dig tillräckligt!

onsdag 17 juni 2009

Jaha - vad är nästa tokighet du ska ge dig på?

tankarna i huvudet rasslar runt, vad menar kompis? Jobb, flirta med killar, eller är det mina ultralopp hon syftar på?

Mia: (lite tyst) mmmmmm det... är en 12-timmars i Trollhättan nästa helg.
Kompis: På en sån där rundbana? låter triiiiist.
Mia: Mmmmm - jag tycker det är skitkul. Jag ska springa 8 mil har jag bestämt mig för
Kompis: Sen då? Vilka tokigheter blir det sen? Äventyrssport? Slänga dig utför ett stup...?
Mia: bah?
Kompis: Ska du bli stentuff och åka på äventyrshelger med Magda Gad och gänget?

Shit - har jag möjlighet att bli lika stencool som henne? Tanken har aldrig slagit mig. Men vilken fantastisk tanke - för framtiden blir ju precis som jag vill - om jag bara formar mina drömmar och ser till att nå dem! Är inte livet helt fantastiskt! Och det bästa av allt, ingen vet hur framtiden blir - den formar vi helt själva!

Vadsomhelst kan hända! Antingen testar jag en miljard saker eller så håller jag mig till planen och gifter mig med en Ultralöpare om 15 år efter ett 100-mileslopp sprunget i söt brudklänning och snygga Asics... eller så fortsätter jag bara att springa längre och längre....

måndag 15 juni 2009

Jättelångt i bilder, och lite fakta.



Distans: 69,79 (Garmin, ej Sport Tracks) PB!!
Sträcka: Grisslehamn - Norrtälje
Medelpuls: 146 (172)
Totaltid: 8:20:41
Snittid: 7:10/km (inkl depåstopp)
Arrangörernas bilder hittar du här.

söndag 14 juni 2009

Redan på Vikingatiden...

Kommunfullmäktige i Grisslehamn stod på scenen och höll med darrande stämma sitt öppningstal för det som skulle bli invigningen av den nya delen på Sverigeleden. När ett tal börjar med "Redan på Vikingtiden" eller "Då de gamla Romarna" så vet man att talet blir långt. Det var packat med folk nere vid hamnen som skulle ta del av festligheterna. Döm om 20 löpares förvåning när vi insåg att vi var själva höjdpunkten på invigningen! Hela skaran riktade sina blickar mot oss som bara ville springa iväg. Vi skulle starta efter talen och ett kanonskott, och vi fick snällt vänta. Under tiden lyssnade vi på historien om Vikingar, transportsträckor och Grisslehamns storhet. Sen bar det iväg!


Vi var ett stort gäng som sprang tillsammans och jag lade mig strax bakom Cecilia från Ultralandslaget. Det visade sig att stigarna med rötter och stenar tog bort fokus på de orange markeringarna som var på träden, så vi startade loppet med en felspringning. Men ingen blev ledsen för det. Den första milen var mestadels i obanad terräng och vi var väl 8 stycken som sprang tillsammans och hjälptes åt att hitta oss fram, varna för gropar och hinder. Det är det här som är själva tjusningen med Ultra - folk pratar med varandra och "umgås" istället för att tävla. Tidsoptimisten Mia hade glatt meddelat folk vilket tempo hon tänkt hålla och hur lång tid loppet skulle ta. Hehe - den första obanade milen tog 1:16. Nu har jag lärt mig att inte lova några tider. Gruppen höll ihop i 15 kilometer, sedan teamade jag ihop med Staffan och Sebastian.

Under hela loppet servade Evelina mig, Staffan och Sebastian med bil-depån - och hon verkade ha prickat in precis de rätta ställena att dyka upp på. Vi fick frallor, godis, chips, vatten, kaffe, powerbars och allt vi kunde önska. Och så torra kläder förstås.

Regnet strilade ner hela dagen och gjorde alla kläder och skor blöta. När jag var dyngsur vid 45 kilometer började mitt humör tryta. Tårna hade övergått i någon sorts svampform. Jag var sur och grinig, snäste av Zebban med "Jag vet väl inte vad såna där Elektrolytjävlar är", tog en kapsel och surade lite till medan jag bytte till torra skor och strumpor. Samtidigt hade jag dragit på mig skavsår under armarna. Hur man än gör så skaver blöta kläder. Jag fyllde på med mat och dryck vilket gjorde mig mycket gladare. När vi passerade 50 kilometerssträcket var jag på topphumör igen. Förlåt Staffan, Zebbe, Fredrika och Evelina att jag snäste åt er ute i obygden - det är ju inte ert fel att jag har noll koll på Ultramineraler (trodde chips och sportdryck räckte). Jag är ju fortrarnade en gröngöling i Ultrasammanhang, men jag lär mig.

Runners High infann sig i en nerförsbacke vid 52 kilometer. Jag kunde inte sluta skratta och lyckan var total. Framför mig sprang Staffan och Zebban och pratade TV-apparater, och bakom sprang jag och var toklycklig. Adrenalin och endorfiner gör att mina mungipor liksom får spasmer - jag kan inte sluta le. Vänsterhöften ömmade, hamstring var stel, flätorna var krulligt upprullade och jag bara var. Där och då. I nuet - utan några som helst störningar. Naturen var ljuvlig och vi kom till en John Bauer skog med underbart ljus. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om det hade suttit ett litet troll eller en älva på en stubbe (Ja - efter ett tag hallucinerar man...)

När en mil återstår virrar vi bort oss och hittar inte markeringarna, vi ligger någonstans i mitten av löparna och jag kan egentligen placera mig som tredje dam in. Bakom mig dyker Charlotta Snabbfoting upp. Vi skymtade även Lisse och Mikael. Huvudet ville att kroppen skulle springa fort till målet. Kroppen ville promenera i det härliga regnet (eller egentligen vara i duschen eller i en bastu, eller åtminstone vara torr). Staffan och Zebban förstod läget - de peppade och drog mig hela vägen in i mål De var så starka båda två och kunde ha dragit på snabbare. Vid mål tog de mina händer - och gemensamt passerade vi mållinjen. Glada. lyckliga och fantastiskt tacksamma över våra kroppar som ställt upp på dagens galenskaper. Med felspringningarna blev det drygt 69 kilometer. Sussie, Evelina och Fredrika stod tillsammans med arrangörerna och hejade på oss. Jag grejade att ta tredjeplatsen på damsidan och är grymt nöjd.
Arrangemanget var välordnat och depåerna fyllda med vettig energipåfyllning. Idag lider jag endast av huvudvärk från nattens champagne och skavsår i ljumskarna. I hjärtat har jag världens häftigaste upplevelse som jag ska plocka fram många, många gånger.

Bilder kommer senare.


lördag 13 juni 2009

Idag är ingen vanlig dag...

...för idag är Mias födelsedag - hurra - hurra -hurra!

Och jag firar genom att springa 68 km i Roslagen. Häpp!


fredag 12 juni 2009

SuperWoman goes Human. And back again.

Vad heter SuperWomans mänskliga gestalt?

I en hel vecka efter marathon gicka jag glatt omkring och trodde att post-marathon-deppen inte skulle komma. Så kom den. I lördags, och sög sig hårt fast. Fick en ljusglimt av nmt-träningen på måndagen. Led mest under 5 kilometers löpning i Amsterdam. Får en ny ljusglimt via sms från Evelina som delar med sig av sin coola comeback. Kom tillbaka till Stockholm för att mötas av kaos och överarbete på jobbet, sur tonårsdotter och flygplanssvullna ben. Ser till att spe på mitt dåliga humör genom att komma försent 25 minuter till ett Ultramöte. Hela jag kokar. Jag är inte van att vara arg. Inte alls. Efter att ha skällt ut alla bilister och fotgängare på min väg hem igår (inne i bilen så ingen hörde förstås, förutom Kattis som jag hade i telefonen....) så kändes det lite bättre. När jag sedan rullade fram vid Kungsholms Strand var jag tvungen att skratta. Hur sur får man bli egentligen? Och hur mycket energi ville jag egentligen lägga på att vara grinig?

Bästa medicinen - träning.

Eftersom jag var sen påbörjade jag mitt ombyte redan i bilen uppe vid S:t Eriksgatan. Smyckena åkte av, knäppte upp min väst och mina kostymbrallor - hakade till och med upp bh:n för att spara tid. Samlade håret i en hästsvans. Parkerade utanför porten, kutade in med datorn under ena armen, hållandes i byxorna som höll på att glida ner med den andra. In och slängde på mig löparkläder och tackade min löpargud för att Garmin och pulsbandet låg framme. På mindre än 2 minuter var jag tillbaka i bilen och på väg till Zinken.

Hann sammanfatta lite Ultraadministration kring Trollhättans 12-timmars för att sedan ta den där tredje joggen efter maran. Och vet ni - det var precis så ljuvlig som löprundor ska vara! I sakta gemak sprang jag runt Årstaviken med Rebecca, Ingrid, Stephan och den nya söta tjejen (Maria?) och lade en hel mil till min tunna junistatistik.

Men imorgon - då är jag SuperWoman fullt ut igen. Då ska jag lägga till minst 68 km och så mycket Ultrakänslor så pluskontot är översmockat.

Nu sitter jag här och funderar på vad SuperWoman heter i sin mänskliga gestalt. Claire Kent...heheh?

onsdag 10 juni 2009

Den viktiga skyltningen

Det borde vara lag på enkel, tydlig skyltning.

Jag är urusel på att hitta till saker. Jag litar inte på kartor (fast det borde jag ju eftersom lokalsinnet är kass). Jag gillar tydlig skyltning, gärna med pilar som visar exakt vart jag ska ta vägen. Vad som förväntas av mig vet jag ju själv. Eller?
För någon månad sedan var jag med på en fin avslutningsmiddag på en lyxrestaurang i Bryssel. Restaurangen var vacker med högt i tak, kristallkronor, luftiga utrymmen och vacker sekelskiftskonst. Toaletterna var en klass för sig. Det var genomskinliga glasbås med diskreta skyltar och tecken. Allt synbart. Tills man låste toalettdörren - då mörklades toalettbåset och glasväggarna blev heltäckande rökgrå.

Redan vid skyltningen borde jag ha vänt och hållt mig resten av kvällen. Det var två stora glasrum med tecken för MAN och KVINNA (de var i äggskalsvitt och inte färgkodat som bilden ovan). Eftersom jag inte kopplade vilket som var vilket, så valde jag att ta den totalt lediga toaletten (rummet till vänster hade ett bås som var mörklagt och upptaget). Jag väljer ett genomskinligt bås, stänger dörren och låser. Hela dagens Evian-konsumtion ville ut för att ge plats åt fin-vin och god mat. Där sitter jag i allsköns ro och blickar ut över toalettrummet, ser en liten kille på 10-11 år, han ser lika förvirrad ut som jag när han tittar på skyltarna som visar om det är för killar eller tjejer. Sen möts våra blickar. Shit. Våra blickar ska inte kunna mötas, mitt bås ska ju vara mörklagt från utsidan! Eller? Tittar på vredet på låset och ser att jag bara vridit om det till hälften...
Jag tittar tillbaka på lillkillens skräckfyllda ögon som inte kan slita sig från mig. Samtidigt kommer min kvinnliga kollega ut från damtoaletten som ligger till vänster - och som jag uppenbarligen inte gått in på. Hon ser killen, säger till honom att "Ja, lille vän, du har rätt - här är herrtoaletten, gå in här." Jag ser hur han lyfter handen och pekar på mig. Min kollega möter också min blick och.... jag vinkar lite glatt till dem. Undrar hur lång tid den Evianen egentligen vill ta på sig för att komma ut. Hur några sekunder kan kännas som evigheter och hur min kollegar formar orden "Lock the door Mia What ARE YOU DOING?!" . Men jag når inte, det är för långt borta. Jag fortsätter med min lilla Silvia-vink. Killen går tillbaka till sina föräldrar. Jag blir klar, tvättar händerna i ett coolt handfat, trippar genom restaurangen med ett stort leende på läpparna. För några fick sig ett gott skratt - och jag bjöd på det. Stackars killen däremot är nog skärrad för livet.


Bra skylt: Damtoalett till höger. Lätt att förstå.


Det är bara att erkänna - jag läser inte beskrivningar och instruktioner, jag ögnar bara igenom det jag tycker är viktigt. Förmodligen tyckte jag inte att det var så viktigt om det var herr- eller damtoalett, jag tyckte nog inte att själva låsandet var så viktigt heller.
På lördag däremot är det viktigt att jag kommer fram - även om jag brukar se mina felspringningar som bonus, för då får jag ju uppleva mer... men 68 km i spöregn är ändå 68 km i spöregn. Och alldeles precis perfekt för njutning. Jag hoppas att de har skyltat den nya delen av Sverigeledn enkelt och lätt att förstå.