...utan Hur man TAR det!
Mycket tänkvärda ord från Tone. Därför har jag bestämt att:
Tajmingen på att jag tappade 2 små blånaglar (pektårna) igår efter löpningen med IF Linnéa (skrapade ihop 9,5 i återhämtningstempo) innebär ju att jag får nöjet att ägna mig åt att Pimp-My-Toes imorgon. Tänker fixa ett skönt fot-spa och köpa nytt, mörkt nagellack. Nya fräsha löparfötter som ska åka till Monte Gordo på söndag. Najs.
Tajmingen på Brunos Jag-älskar-att-se-folk-krypa" -pass på Nordic Military Training imorse (som ger grymma blåmärken trots knä- och armbågsskydd) ser jag som en anledning att tvätta och packa ner NMT-tröjan till Portugal. Om jag går omkring i shorts och ser tuff ut i militärtröja så kanske ingen kollar på mina blåsvullna knän? Eller det kanske skulle passa mig bättre att gå omkring med en clownnäsa och se glad ut? Då kollar ju folk hellre på den.
Tajmingen med att få reda på att jag har noll styrka i baksida lår och nedsatt styrka i min baconhäck såhär inför träningslägret ser jag bara som "Nu är det ju en fantastisk bra tid att börja med styrka för dessa bortprioriterade muskler" I och för sig har Världens-Bästa-Naprapat-Jossan sagt att jag ska byta ut min tennisboll mot en pilatesboll - hur får jag med mig den i resväskan?
Imorgon står packning på schemat - men först ska jag se till att få en dunderkul Bokklubbsträff hos mig ikväll med Tema Tantsnusk och Hollywoodfruar. Alla ska glamma till i 80-talsstil och maten blir tidsenslig.
**********************************************
Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.
fredag 27 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
Jag har försökt smita, men....
Jag blev utmanad av:
och Pladuska
och Mayumi
och nån till som jag tror jag förträngt - sorry.
Här är reglerna: Gå in i mappen Mina bilder eller din egen personliga bildmapp. Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden. Visa bilden på bloggen och skriv något om den. Invitera sedan sex stycken nya till att vara med på utmaningen. Länka till dem, och låt dem veta att det utmanas.
Här kommer min bild:
Julafton 2008. Dags för Tomtejogg för IF Linnéa. Denna bild är den i särklass sämsta bild jag har från denna dag - Alla lyckas verkligen att vara... hmmmm... inte färdiguppställda och smilandes :)
Jag utmanar:
LillaDuktig (bara henne, för månadens tema i bokklubben är tantsnusk, så hon får räknas som sex denna gång...)
Kram på er.
onsdag 25 februari 2009
Intensiv-Intensivt
Morgon och kvällsträning - i halvtaskig balans
Eftersom jag kör löpträning på tisdag och torsdagkvällar, känns morgonpassen på onsdagar och fredagar lite tunga. Kroppen har inte riktigt återhämtat sig efter utfört arbete, men värst är ändå sömnen. Jag har så förbenat svårt att somna efter en endorfinkick med IF Linnéa och adreanalin som pumpar runt som värsta sockerdrickan i ådrorna. Hur jag än försöker så kommer jag inte i säng förrän vid 23-tiden, det är intensiva timmar efter träningen med tvätt, äta, duscha, läsa bloggar, läsa bok, koppla av... Sen ringer klockan 4:55 för morgonens utmaning - NMT. Jag vet att jag skulle kunna välja kvällscampen - men det är inte riktigt samma sak.
Tisdag - korta backintervaller med IF Linnéa
Då Huvudcoach Allan låg hemma med trasig fot och DuracellKarin skulle ta ett varv runt Söder, hoppade jag in som tränare. Vi körde lugn uppvärmning i 5:50-tempo i snömodden i ca 4,5 km. Därefter följde vi coach A's instruktioner om löpskolning: Höga knän, utfallssteg och kick-i-baken. Sen dags för kort backe (ca 140 meter). Vi valde vår vanliga, underbara Tantobacke. Jag kände av min ömma skinka så jag var klok nog att inte köra intervallerna, utan sprang bara upp och ner för backen och kollade tekniken på klubbkamraterna. Jag bad alla att efterlikna DuracellKarins energisnåla löpsteg bara för att testa, ner med axlarna, upp med hakan, fram med höften och driiiiiiiiiv! Linn som aldrig testat förut fick snabbt rätt teknik, Helena sprang snyggt och jämt, likaså Annika. Dagen trumfkort var Jossan som fått in riktigt snygg teknik - hon fokuserade så starkt att hon blev yr efter 5 genomförda - helt otroligt! Alla var så himla duktiga så jag fick tårar i ögonen...
Varför backintervaller? Här tränas ju inte bara explosivitet och energifördelning utan du formar ett snyggt löpsteg med rätt klipp, du lär dig att hushålla med resurserna och återhämta dig snabbare samt att du blir stark - löpstark. Backträning ger snabbt resultat.
Crossfit - Intesiv
Liksom förra veckan erbjöd NMT idag Normal Skitjobbig träning eller spyfys - så kallad Intensiv. Jag hade tänkt köra Normal för att undvika att skada mig inför min training camp i Portugal nästa vecka. Lite öm i höfterna var jag nog också om jag kände efter ordentligt... vilket jag inte hann, för Staffan och Malin sög tag i mig och lät mig inte välja. Intensiv blev det, med Magnus. Han liknar Farbror Frej - han har faktiskt humor, men man vågar inte skratta för mycket för då åker man väl på något straff i form av grodhopp i 18 kilometer... eller så.
Den för långdistansaren härliga uppvärmningen bestod av löpning i 1,54 kilomter på 7 minuter. Att låta den arma, värnlösa kroppen starta dagen i 4:33-tempo är... utmanande. Samma drömmil skulle köras. Jag teamade upp med Snabba Anna och vi satte av i våra 200-metersintervaller med följande upplägg:
1. Anna kom 25 meter före mig, Magnus och Bruno som startade 10 sek efter sprang om mig.
2. Anna kom 30 meter före mig, Magnus och Bruno som startade 10 sek efter sprang om mig.
3. Anna kom 15 meter före mig, Magnus och Bruno som startade 5 sekunder efter sprang om mig
4. Anna kom 15 meter före mig, Bruno som startade 5 sekunder efter sprang om. Vad hände med Mange?
5. Jag höll jämn fart med Anna som kom in 3 meter före mig. Ingen av grabbarna sprang förbi.
Okej, nu var jag uppvärmd - nu var det dags att visa hur man kör intervaller - tjohooo tänkte jag, tills jag förstod att det var den sista intervallen. Men!!! Aldrig får en långdistansare glänsa.
Dags för backintervall med bildäck släpandes efter via ett rep runt midjan. 6 gånger upp och ned, varav 3 med däck. Jag sprang, småsprang, gick tills både lår och rumpa brann. Som vanligt började det osa bacon... men jag slet vidare, till och med Bruno var lite blek om nosen när vi sida-vid-sida kämpade upp med däcken på den andra intervallen - vi nådde toppen samtidigt! yey! Nästa uppgift - släng polaren över axelna och gå fram och tillbaka över fältet. Snabb jogg tillbaka till Östrmalm för att gemensamt köra 27 upphopp. Jag joggade ganska långsamt tillbaka i 5-5:15 tempo, flåset är okej, men benen tog lite emot. För första gången kände jag mig trött i ljumskarna - och det var ju det man skulle göra efter skidåkningen ju! Jag är alltså fullt normal.
Det som slår mig i båda fallen är att jag blir så grymt inspirerad och energiboostad av att se andra människor lyckas. Jag behöver inte vara bäst på backintervaller, jag behöver inte komma först - jag vill bara vara bäst på att vara just jag. Och att flytta mina gränser lite åt gången. Det räcker för mig.
********************************************
tisdag 24 februari 2009
Måndag - annorlunda vilodag.
Det blev en fullspäckad Mor-Dotter-Bästis-Guddotter-eftermiddag!
Jag fick en present av underbara Sara. Jag skulle bli mejkad och hårstajlad, för att sedan bli proffsfotograferad. Jag valde att ta med mig bästis, vi tog även med oss våra jämnåriga döttrar på äventyret. Det var grymt kul att se hur de trollade fram styrkor, penslade bort skavanker och piffade upp oss. Efter fotograferingen får man själv bestämma hur många bilder man vill köpa. Snart 16-åriga döttrar vill gärna köpa alla, men stränga morsor slajsar och reducerar antal efter plånbok. Här är i alla fall några bilder på mig och dottern :)
måndag 23 februari 2009
Tjejvasan - lite fakta och bilder
Längd: 3 mil
Tid: 3:18:38
Medelpuls: 147 (165)
Ansträngningsgrad: 3 av 5
Teknik: Använde löpteknik. Sprang i uppförsbackarna med höften framåt. På raksträckan stakade jag inte helt, utan fick till det att se ut som ett löpsteg där staven mer användes från mitten och bakåt (istället för att sätta i den långt fram). På detta sätt sparade jag massor av energi.
Tips: Jag lyssnade på alla tips och testade mig fram. Undvek dock passgångsåkning som Ken försökte lura mig till tidigare i veckan :) Jag såg hur folk drog upp axlarna, krumbuktade sig och flåsade. Då gjorde jag tvärtom. Blev aldrig riktigt trött eller slut.
Känsla: Underbart! Naturen och vädret var ljuvligt. Jag var glad och harmonisk.
Klädsel: Jag hade klätt mig för en 30k löparrunda i samma väder, vilket visade sig vara perfekt.
Blessyrer: Trött i ländryggen vid målgång. En blåsa på vänster ringtå. Efter stretch var ryggen ok. Nu, två dagar senare är jag lite öm i höfterna men skulle lätt kunna träna vad som helst idag.
Ska jag göra det igen? Absolut.
söndag 22 februari 2009
TjejVasan - som faktiskt inte var TjejFasan...
Förberedelserna...
Torsdag
Inger: Mia, ska jag packa ner skidorna till dig?
Mia: Mmmmm
Fredag:
Inger: Jag är i Mora, ska vi valla skidorna?
Mia: Vad kostar det?
Inger 500kr
Mia: FEMHUNDRA kronor??!!...(tankepaus)... okej - låt dem valla skidorna.
På Intersport i Mora
Inger: Kan du valla de här skidorna?
Vallningskille: Oj, är det här längskidor, de är VÄLDIGT breda.
Inger: Men de är bara 15-20 år gamla...
Vallningskille med leende på läpparna: Hmmm - jag vet inte ens om de får plats i skidspåret. Olle - hur brett är spåret?
Olle: 60 mm
Vallningsbiträde: Då funkar det, dessa är ju "bara" 55...
Uppladdningen...
I köket i bästis sommarstuga i Leksand sitter Inger och Karin och blandar Magiska drycker av Herbalife-pulver, Sojadryck och vatten. Det är Isotoper, protein, kolhydrater och smakämnen. Förundrat tittar jag på deras seriösa förberedelser, äter min Snickers och dricker mitt rödvin. Jag har aldrig känt mig så oförberedd och oseriös inför något tidigare. Klockan är 20.00 och jag har fortfarande ALDRIG åkt längdskidor och fortfarande inte bestämt mig om morgondagens lopp.
3 flaskor rödvin senare och god middag med bulgur och kyckling sitter 4 fnittriga tjejer/tanter i vardagsrummet och pratar om allt mellan himmel och jord. Utanför ligger det vita snölandskapet vackert och lockande. I soffan ligger dottern och hennes kompis och tittar på film. Jag är där. Skidorna är vallade - men till priset av 300 kronor för han kunde inte med att ta mer betalt för laggen... pjäxorna är ju trots allt bara 2 nummer för stora... mina löparkläder är medpackade och de kan gott tjänstgöra som skidkläder... Tänker på alla kommentarer i bloggen... på pepp från läsare, NMT-tränare, kompisar, släkt och vänner...
* Det är bara 3 mil
* Mia du klarar det
* Du har kondisen
* Det är ju en liten bit kaka
* Dalarna tycker om dig
Lördag - Dagen Då jag lärde mig åka längdskidor...
Vid 8-tiden packade vi in oss i bilen, jag tog av plasten på mina nyinköpta stavar och lovade mig själv att inte åka en centimeter innan startskottet gick. Varför ödsla energi när jag hade 3 mil på mig att lära mig?
Karin har kört förut och seedat upp sig till tidig start, det betydde lång, kall väntan för mig och Inger. Som tur var dök Ken upp (som var där och hejade på sin coola mamma som körde i tävlingsklassen). Han hjälpte mig att visa hur man sätter på sig skidorna. Då var det 1½ timme kvar till start, han justerade handtagen på stavarna, skrattade åt vår rödvinsuppladdning och gav mig lite tips.
Inger startade en kvart innan mig. Jag lade in mina fina grå Fischer med neonrosa detaljer i startfållan. Jag promenerade omkring i mina något gammaldags pjäxor och njöt av att alla var så nervösa. Snöflingorna föll vackert och träden hängde tunga mot marken, snötäckta och vackra. Jag gick in i min bubbla, satte mina prestationstankar i ett fack för sig och tog fram "Idag ska jag lära mig något nytt och ha roligt"-känsla. När det var 10 minuter kvar till start gick jag in i fållan och spända på mig skidorna som jag nyss lärt mig. Folk omkring mig sneglade på mina pjäxor och log lite snett. Jag gjorde allt för att inte röra skidorna en millimeter, jag hade ju lovat mig själv att INTE testa innan det var dags. Speakern ropade ut hur långt det var kvar till start... Det var helt surrealistiskt. Jag var där men ändå inte. Alla runt mig hade riktig utrustning, det stod SWIX (tror jag att valla-märket heter...?) på mössorna och de hade riktiga skidvästar. Jag bara log. När det var 5 minuter kvar till start skulle vi börja röra oss framåt - jag tog mina första vinglande skär på längdskidor....
PANG! Startskottet gick och...
...vi bar iväg på våra skidor, några bredare än andras... jag försökte hitta balansen och rytm. Det tog ungefär 300 meter sen var det stopp. Fullt med damer som skulle samsas om 4 spår i en nedförsbacke. Fullt med damer som hade svårt med balansen och inte ville skynda. Då kom jag på att jag skulle trycka igång min Garmin. Jag placerade skidorna i ett av de 60 mm breda spåren och hittade en bra tyngdpunkt i den första nedförsbacken... ja, den var ju bara några meter, men bra att lära sig i. Lätt som en plätt. Dags att kolla in damerna omkring sig. Hur gör man med skidorna och stavarna? Hur tar man sig framåt? Hur håller man kroppen? Alla hade ju sina egna stilar och jag försökte hitta en egen stil som mer liknade löpning. Jag tänkte på Clarence tips med stavarna, så jag låtsades att de var lite kortare och tog dem inte lika långt fram som alla andra gjorde. På så sätt fick jag ett löpliknade steg på skidorna. Hej vad det går tänkte jag.
Folk hade pratat om de hemska uppförsbackarna som skulle komma i början, och som tydligen skulle få svetten att lacka. Efter att ha "sprungit" förbi en massa tanter uppför några kullar - med blicken högt, höften fram och trippandes på skidorna likt en IF Linnéan i Tantobacken rättade jag in skidorna i spåret och siktade framåt. Det var trångt och mycket folk. Först blev jag lite stressad och ville att det skulle gå snabbare. Då skickade jag rätt tankar till kroppen - Mia, du håller på att lära dig att åka skidor, ta det lugnt. Jag följde efter strömmen och gled in i ett skönt, alldeles för långsamt tempo. Efter 7 kilometer hade det gått 58 minuter. Shit, skulle jag hinna hem till Melodifestivalen? Och när skulle egentligen den där uppförsbacken komma? Jag höll mig stadigt på skidorna nerför, sprang om en massa skidåkare uppför, blev sedan omkörd av samma tjejer på raksträckan. Jag försökte efterlikna stilen men tekniken satt inte riktigt. Efter en mil hade jag i alla fall koll på hur snabbt jag skulle ta mig nerför, när det var dags att staka och hur jag skulle ta mig framåt. Det svåra var att byta till ett långsammare respektive snabbare spår. Där tappade jag fart. Efter halva distansen stod Ken och hejade: "Du kan ju åka! Det går ju bra Mia!" Och visst gick det bra. Jag kände mig inte trött i varken armar eller ben. Jag hörde hur damerna omkring mig flåsade högt. Själv låg min puls stadigt under 150. Jag är så himla glad över min grundfysisk, min uthållighet från löpningen, min styrka från Militärträningen och mitt jävlar anamma. Jag skickade tacksamma tankar till alla i min närhet. Jag hörde min telefon pipa av nya sms hela tiden. Det gjorde mig stark. Jag stakade, gled, låtsades vara längdskidåkare och peppade andra. "Kom igen tjejer, bara en mil kvar!"
Jag stannade och drack blåbärssoppa, vatten och sportdryck vid varje kontroll. Passade på att tacka alla frivilliga för sitt engagemang.
Längs banan stod det folk, men det hejades rätt dåligt. De som verkligen hejade, hejade jag tillbaka till "Bra hejat gänget!" hojtade jag. En del sträckor gick genom tysta skogar och det enda som hördes var flåset av tjejer, gnissel från min valla och skären från skidorna. Det var så naturligt vackert att det nästan kändes som om bröstet skulle sprängas! När det var 3 kilometer kvar stod Ken och hejade "Kom igen Mia, bara 3 kilometer kvar!" Jag tyckte att de sista 6 kilometrarna gick hur snabbt som helst - rätt var det var så såg jag kyrkan i Mora och satte av mot målområdet. Jag hade nog missat kransMasen med sisådär 2 timmar, men jag fick en pokal i snöre om halsen av Ken. Tiden...nja -3:18:38 på 30 kilometer längdskidor. Helt okej för att vara första turen i livet. Medelpulsen låg på 147 och den där långa uppförsbacken var tydligen en av kullarna i början. Vallan var perfekt och utrustningen skötte sig exemplariskt! Skönt att vifta på tårna i stl 42 när man egentligen har 39,5 :)
Det här med längdskidor var ju roligt! Verkar vara en bra form av träning. Nu faller snön fint här utanför vid Karlbergskanalen, kanske ska fråga Inger om jag får låna skidorna imorgon?
Mina enda blessyrer från loppet är lite ömma höfter och en blåsa på ovansidan av vänster ringtå.
Dagen var perfekt och avslutades med Melodifestival i Leksand med superduperbra platser på arenan. Mer sånt till Mia. Tack för alla sms och kommentarer! Ni hjälpte mig fram.
Torsdag
Inger: Mia, ska jag packa ner skidorna till dig?
Mia: Mmmmm
Fredag:
Inger: Jag är i Mora, ska vi valla skidorna?
Mia: Vad kostar det?
Inger 500kr
Mia: FEMHUNDRA kronor??!!...(tankepaus)... okej - låt dem valla skidorna.
På Intersport i Mora
Inger: Kan du valla de här skidorna?
Vallningskille: Oj, är det här längskidor, de är VÄLDIGT breda.
Inger: Men de är bara 15-20 år gamla...
Vallningskille med leende på läpparna: Hmmm - jag vet inte ens om de får plats i skidspåret. Olle - hur brett är spåret?
Olle: 60 mm
Vallningsbiträde: Då funkar det, dessa är ju "bara" 55...
Uppladdningen...
I köket i bästis sommarstuga i Leksand sitter Inger och Karin och blandar Magiska drycker av Herbalife-pulver, Sojadryck och vatten. Det är Isotoper, protein, kolhydrater och smakämnen. Förundrat tittar jag på deras seriösa förberedelser, äter min Snickers och dricker mitt rödvin. Jag har aldrig känt mig så oförberedd och oseriös inför något tidigare. Klockan är 20.00 och jag har fortfarande ALDRIG åkt längdskidor och fortfarande inte bestämt mig om morgondagens lopp.
3 flaskor rödvin senare och god middag med bulgur och kyckling sitter 4 fnittriga tjejer/tanter i vardagsrummet och pratar om allt mellan himmel och jord. Utanför ligger det vita snölandskapet vackert och lockande. I soffan ligger dottern och hennes kompis och tittar på film. Jag är där. Skidorna är vallade - men till priset av 300 kronor för han kunde inte med att ta mer betalt för laggen... pjäxorna är ju trots allt bara 2 nummer för stora... mina löparkläder är medpackade och de kan gott tjänstgöra som skidkläder... Tänker på alla kommentarer i bloggen... på pepp från läsare, NMT-tränare, kompisar, släkt och vänner...
* Det är bara 3 mil
* Mia du klarar det
* Du har kondisen
* Det är ju en liten bit kaka
* Dalarna tycker om dig
Lördag - Dagen Då jag lärde mig åka längdskidor...
Vid 8-tiden packade vi in oss i bilen, jag tog av plasten på mina nyinköpta stavar och lovade mig själv att inte åka en centimeter innan startskottet gick. Varför ödsla energi när jag hade 3 mil på mig att lära mig?
Karin har kört förut och seedat upp sig till tidig start, det betydde lång, kall väntan för mig och Inger. Som tur var dök Ken upp (som var där och hejade på sin coola mamma som körde i tävlingsklassen). Han hjälpte mig att visa hur man sätter på sig skidorna. Då var det 1½ timme kvar till start, han justerade handtagen på stavarna, skrattade åt vår rödvinsuppladdning och gav mig lite tips.
Inger startade en kvart innan mig. Jag lade in mina fina grå Fischer med neonrosa detaljer i startfållan. Jag promenerade omkring i mina något gammaldags pjäxor och njöt av att alla var så nervösa. Snöflingorna föll vackert och träden hängde tunga mot marken, snötäckta och vackra. Jag gick in i min bubbla, satte mina prestationstankar i ett fack för sig och tog fram "Idag ska jag lära mig något nytt och ha roligt"-känsla. När det var 10 minuter kvar till start gick jag in i fållan och spända på mig skidorna som jag nyss lärt mig. Folk omkring mig sneglade på mina pjäxor och log lite snett. Jag gjorde allt för att inte röra skidorna en millimeter, jag hade ju lovat mig själv att INTE testa innan det var dags. Speakern ropade ut hur långt det var kvar till start... Det var helt surrealistiskt. Jag var där men ändå inte. Alla runt mig hade riktig utrustning, det stod SWIX (tror jag att valla-märket heter...?) på mössorna och de hade riktiga skidvästar. Jag bara log. När det var 5 minuter kvar till start skulle vi börja röra oss framåt - jag tog mina första vinglande skär på längdskidor....
PANG! Startskottet gick och...
...vi bar iväg på våra skidor, några bredare än andras... jag försökte hitta balansen och rytm. Det tog ungefär 300 meter sen var det stopp. Fullt med damer som skulle samsas om 4 spår i en nedförsbacke. Fullt med damer som hade svårt med balansen och inte ville skynda. Då kom jag på att jag skulle trycka igång min Garmin. Jag placerade skidorna i ett av de 60 mm breda spåren och hittade en bra tyngdpunkt i den första nedförsbacken... ja, den var ju bara några meter, men bra att lära sig i. Lätt som en plätt. Dags att kolla in damerna omkring sig. Hur gör man med skidorna och stavarna? Hur tar man sig framåt? Hur håller man kroppen? Alla hade ju sina egna stilar och jag försökte hitta en egen stil som mer liknade löpning. Jag tänkte på Clarence tips med stavarna, så jag låtsades att de var lite kortare och tog dem inte lika långt fram som alla andra gjorde. På så sätt fick jag ett löpliknade steg på skidorna. Hej vad det går tänkte jag.
Folk hade pratat om de hemska uppförsbackarna som skulle komma i början, och som tydligen skulle få svetten att lacka. Efter att ha "sprungit" förbi en massa tanter uppför några kullar - med blicken högt, höften fram och trippandes på skidorna likt en IF Linnéan i Tantobacken rättade jag in skidorna i spåret och siktade framåt. Det var trångt och mycket folk. Först blev jag lite stressad och ville att det skulle gå snabbare. Då skickade jag rätt tankar till kroppen - Mia, du håller på att lära dig att åka skidor, ta det lugnt. Jag följde efter strömmen och gled in i ett skönt, alldeles för långsamt tempo. Efter 7 kilometer hade det gått 58 minuter. Shit, skulle jag hinna hem till Melodifestivalen? Och när skulle egentligen den där uppförsbacken komma? Jag höll mig stadigt på skidorna nerför, sprang om en massa skidåkare uppför, blev sedan omkörd av samma tjejer på raksträckan. Jag försökte efterlikna stilen men tekniken satt inte riktigt. Efter en mil hade jag i alla fall koll på hur snabbt jag skulle ta mig nerför, när det var dags att staka och hur jag skulle ta mig framåt. Det svåra var att byta till ett långsammare respektive snabbare spår. Där tappade jag fart. Efter halva distansen stod Ken och hejade: "Du kan ju åka! Det går ju bra Mia!" Och visst gick det bra. Jag kände mig inte trött i varken armar eller ben. Jag hörde hur damerna omkring mig flåsade högt. Själv låg min puls stadigt under 150. Jag är så himla glad över min grundfysisk, min uthållighet från löpningen, min styrka från Militärträningen och mitt jävlar anamma. Jag skickade tacksamma tankar till alla i min närhet. Jag hörde min telefon pipa av nya sms hela tiden. Det gjorde mig stark. Jag stakade, gled, låtsades vara längdskidåkare och peppade andra. "Kom igen tjejer, bara en mil kvar!"
Jag stannade och drack blåbärssoppa, vatten och sportdryck vid varje kontroll. Passade på att tacka alla frivilliga för sitt engagemang.
Längs banan stod det folk, men det hejades rätt dåligt. De som verkligen hejade, hejade jag tillbaka till "Bra hejat gänget!" hojtade jag. En del sträckor gick genom tysta skogar och det enda som hördes var flåset av tjejer, gnissel från min valla och skären från skidorna. Det var så naturligt vackert att det nästan kändes som om bröstet skulle sprängas! När det var 3 kilometer kvar stod Ken och hejade "Kom igen Mia, bara 3 kilometer kvar!" Jag tyckte att de sista 6 kilometrarna gick hur snabbt som helst - rätt var det var så såg jag kyrkan i Mora och satte av mot målområdet. Jag hade nog missat kransMasen med sisådär 2 timmar, men jag fick en pokal i snöre om halsen av Ken. Tiden...nja -3:18:38 på 30 kilometer längdskidor. Helt okej för att vara första turen i livet. Medelpulsen låg på 147 och den där långa uppförsbacken var tydligen en av kullarna i början. Vallan var perfekt och utrustningen skötte sig exemplariskt! Skönt att vifta på tårna i stl 42 när man egentligen har 39,5 :)
Det här med längdskidor var ju roligt! Verkar vara en bra form av träning. Nu faller snön fint här utanför vid Karlbergskanalen, kanske ska fråga Inger om jag får låna skidorna imorgon?
Mina enda blessyrer från loppet är lite ömma höfter och en blåsa på ovansidan av vänster ringtå.
Dagen var perfekt och avslutades med Melodifestival i Leksand med superduperbra platser på arenan. Mer sånt till Mia. Tack för alla sms och kommentarer! Ni hjälpte mig fram.
fredag 20 februari 2009
Vissa saker är jag riktigt bra på!
Som att förtränga åtaganden! Eller?
Jag är inte en svikare. Jag sviker inte mina vänner, min arbetsgivare eller mig själv. Men nu griper den där prestationsångesten tag i mig... what the heck! Jag har satt upp skygglappar och "inte låtsas om" att jag ska köra Tjejvasan imorgon.
Efter att ha tränat 0 (noll) mil på längdskidor (vet inte ens hur man sätter på sig dem - tydligen snöras de i alla fall inte på...?) så känner jag mig tämligen oförberedd.
Att jag dessutom körde ett halvlångt pass på 16 kilometer igår och brände av ett 75 minuter långt styrkepass med Nordic Military Training klockan 6 imorse visar ju bara hur långt ifrån TjejFasan jag är.
Men jag har fortfarande inte bestämt mig! Nu får ni hjälpa mig!
Jag är inte en svikare. Jag sviker inte mina vänner, min arbetsgivare eller mig själv. Men nu griper den där prestationsångesten tag i mig... what the heck! Jag har satt upp skygglappar och "inte låtsas om" att jag ska köra Tjejvasan imorgon.
Efter att ha tränat 0 (noll) mil på längdskidor (vet inte ens hur man sätter på sig dem - tydligen snöras de i alla fall inte på...?) så känner jag mig tämligen oförberedd.
Att jag dessutom körde ett halvlångt pass på 16 kilometer igår och brände av ett 75 minuter långt styrkepass med Nordic Military Training klockan 6 imorse visar ju bara hur långt ifrån TjejFasan jag är.
Men jag har fortfarande inte bestämt mig! Nu får ni hjälpa mig!
tisdag 17 februari 2009
Lunchdejt!
Jag föll nästan pladask, dejten bet mig i kinden, gav mig känslan jag väntat på, två små avbrott som fick pulsen att skena, jag fick använda piska vid ett tillfälle och upptäcka något skönt!
Äntligen! Det känns som jag levt i celibat!
Lunchjoggen med mig själv blev precis så underbar som den ska vara! Trots glas-hala vägar som nästan fick mig på fall höll jag ett jämnt fint tempo. Den iskalla vinden bet mig i kinden och luften var klar och frisk. Men där och då fick jag möta mig själv - låta tankarna löpa fritt - möta känslorna och knacka på själen. Jag lät allt det kaotiska omkring mig fördelas och kategoriseras, letade fram mina små styrkor och dammade av dem. Känslan var omedelbar. Jag är. Efter knappt 8 kilometer får jag syn på en annan löpare, en karl i 55-årsåldern, han ligger drygt hundra meter framför mig och springer i något långsammare tempo. Jag ökar takten. Jag ska förbi. Precis när jag kommer upp jämnsides sneglar jag på honom och försöker med blicken utmana honom. Utan en min hakar han på. Jag ökar mitt tempo från 5:35 till 5:05 och gubben hakar på. Jag hör hur han flåsar mig i nacken och försöker köra om. Jag piskade mig mentalt och tänkte att "Nähe du, kanske ikapp - men inte förbi! Dags att starta årets omspringnings-statistik snyggt!"
I drygt 1,2 kilometer hör jag hur han kämpar bakom mig. Mitt mål var att det sista han skulle se av mig var min ryggtavla med "IF Linnéa Löpning / Sweden" på. Jag skulle inte se hans. Det började bli jobbigt att hålla tempot uppe på de hala vägarna, och den kalla luften rev lite i halsen. Dags att flytta fokus - tänkte på mina nya löparstrumpor och kände hur sköna de var, FALKE kan jag varmt rekommendera. När jag måste vika av bort mot industriområdet släpper han på farten och jag ser hur han pustar ut och springer vidare i långsammare takt. Med ett leende på läpparna och glad som fan, kom jag tillbaka till omklädningsrummet och en varm bastu!
Eftersom det var så bakhalt fick jag springa lugnt, men det som fascinerar mig är mina kilometertider, kolla in det här!
1k= 5:35
2k= 5:34
3k= 5:35
4k= 6:09 - telefonsamtal från bror
5k= 5:34
6k =5:35
7k= 5:28 - får syn på gubben
8k= 5:08 - springer förbi gubben
9k= 5:05 - håller farten
10k = 5:34
11k = 6:13 - telefonsamtal jobbet
Det som fick pulsen att skena var telefonsamtalen, det kostar på att snacka trots att tempot gick ner.
Samtliga tider med undantag av gubb-löp och telefonsamtal håller antingen 5:34 eller 5:35. Nästa gång ska jag hitta asfalt och springa fort. Skitfort - för det här var ju inte läskigt alls!
***********************************************
Äntligen! Det känns som jag levt i celibat!
Lunchjoggen med mig själv blev precis så underbar som den ska vara! Trots glas-hala vägar som nästan fick mig på fall höll jag ett jämnt fint tempo. Den iskalla vinden bet mig i kinden och luften var klar och frisk. Men där och då fick jag möta mig själv - låta tankarna löpa fritt - möta känslorna och knacka på själen. Jag lät allt det kaotiska omkring mig fördelas och kategoriseras, letade fram mina små styrkor och dammade av dem. Känslan var omedelbar. Jag är. Efter knappt 8 kilometer får jag syn på en annan löpare, en karl i 55-årsåldern, han ligger drygt hundra meter framför mig och springer i något långsammare tempo. Jag ökar takten. Jag ska förbi. Precis när jag kommer upp jämnsides sneglar jag på honom och försöker med blicken utmana honom. Utan en min hakar han på. Jag ökar mitt tempo från 5:35 till 5:05 och gubben hakar på. Jag hör hur han flåsar mig i nacken och försöker köra om. Jag piskade mig mentalt och tänkte att "Nähe du, kanske ikapp - men inte förbi! Dags att starta årets omspringnings-statistik snyggt!"
I drygt 1,2 kilometer hör jag hur han kämpar bakom mig. Mitt mål var att det sista han skulle se av mig var min ryggtavla med "IF Linnéa Löpning / Sweden" på. Jag skulle inte se hans. Det började bli jobbigt att hålla tempot uppe på de hala vägarna, och den kalla luften rev lite i halsen. Dags att flytta fokus - tänkte på mina nya löparstrumpor och kände hur sköna de var, FALKE kan jag varmt rekommendera. När jag måste vika av bort mot industriområdet släpper han på farten och jag ser hur han pustar ut och springer vidare i långsammare takt. Med ett leende på läpparna och glad som fan, kom jag tillbaka till omklädningsrummet och en varm bastu!
Eftersom det var så bakhalt fick jag springa lugnt, men det som fascinerar mig är mina kilometertider, kolla in det här!
1k= 5:35
2k= 5:34
3k= 5:35
4k= 6:09 - telefonsamtal från bror
5k= 5:34
6k =5:35
7k= 5:28 - får syn på gubben
8k= 5:08 - springer förbi gubben
9k= 5:05 - håller farten
10k = 5:34
11k = 6:13 - telefonsamtal jobbet
Det som fick pulsen att skena var telefonsamtalen, det kostar på att snacka trots att tempot gick ner.
Samtliga tider med undantag av gubb-löp och telefonsamtal håller antingen 5:34 eller 5:35. Nästa gång ska jag hitta asfalt och springa fort. Skitfort - för det här var ju inte läskigt alls!
***********************************************
Jag är skiträdd!
Ångestens kardborreband har fäst mig i heltäckningsmattan på kontoret.
Brorsan ringde igår och berättade att han sprungit halvmaradistansen i helgen. Bara av en händelse så där. Hans mil kändes så skön och lugn så han drog till med 21,1 km. På tiden 1:40:00. Skit. Jag har aldrig sprungit halvmaradistansen på den tiden. Nu känner jag dessutom att jag ligger lite efter med löpningen... missade långpasset i helgen och sprang nästan ingenting på NMT-träningen igår morse. Jag har inte sprungit ensam på väldigt länge och känner mig rädd för att testa igen... vågar jag? Tänk om jag bara orkar några kilometer i min ensamhet? Tänk om jag blir överfallen av känslan-att-vara-så-där-usel? Tänk om jag glömt bort hur man springer ensam, om jag glömmer att njuta? Jag är skitskraj för tanken.
Jag står här på kontoret med träningsbagen bredvid mig, löparskorna tittar bedjande på mig...
Bäst att ta tjuren vid hornen!
****************************************
Brorsan ringde igår och berättade att han sprungit halvmaradistansen i helgen. Bara av en händelse så där. Hans mil kändes så skön och lugn så han drog till med 21,1 km. På tiden 1:40:00. Skit. Jag har aldrig sprungit halvmaradistansen på den tiden. Nu känner jag dessutom att jag ligger lite efter med löpningen... missade långpasset i helgen och sprang nästan ingenting på NMT-träningen igår morse. Jag har inte sprungit ensam på väldigt länge och känner mig rädd för att testa igen... vågar jag? Tänk om jag bara orkar några kilometer i min ensamhet? Tänk om jag blir överfallen av känslan-att-vara-så-där-usel? Tänk om jag glömt bort hur man springer ensam, om jag glömmer att njuta? Jag är skitskraj för tanken.
Jag står här på kontoret med träningsbagen bredvid mig, löparskorna tittar bedjande på mig...
Bäst att ta tjuren vid hornen!
****************************************
söndag 15 februari 2009
Oj vad tiden går!
har inte hunnit blogga - kör därför en snabbuppdatering!
Torsdag:
Tröskelpass med IF Linnéa, jag och Ken skulle coacha - vi valde Kungsholmen runt, delade in oss i två grupper och sprang åt varsitt håll. Den snabbare gruppen skulle således hinna lite längre och vi skulle mötas 2 gånger.... om det nu inte var så att jag sprang fel. De kallar mig inte för "GPS:en" för att jag hittar så bra, utan för att jag skulle behöva en! Aha tänker ni, men hon bor ju på Kungsholmen och har en Garmin, det borde inte vara några problem. Men Garmin låg hemma i hallen och tja.... jag kan gå vilse i min egen hall.
Fredag:
Trött och öm i rumpmuskeln gjorde att jag tog sovmorgon och hoppade över Nordic Military Training och styrkepasset. Däremot fick jag mina sekunder av Stjärnstatus på ABC-Nytt. Tur att jag har tränat länge nu och blivit stark, för det var grymt svårt att tackla sig fram till dörren för alla Paparazzis som parkerat utanför mitt hus ;). Nästa smeknamn på mig är "Träningsvärk".
Kärlek, kärlek, kärlek. Livet är ju så himla underbart - så dagens hjärtetema passade humöret perfek. Efter en härlig, lång lördagsfrukost mötte jag LillaDuktig på SATS S:t Eriksbron och körde BodyJam. Vi fick halsband att ha på oss och salen var pyntad med hjärtan och ballonger. Det var grymt kul att Jamma igen och dansstilarna var hur grymma som helst med lite salsa, hiphop och house. Jag har verkligen saknat detta och ska peta in det så ofta jag bara kan. Alla Hjärtans Dagsmiddag bjöds det på hemma hos Kattis tillsammans med löparvänner - därefter gick vi till Rival och tog över halva haket - IF Linnéa körde drinkmarathon och lyckades hålla ställningarna till halv 4 i morse! Trötta och slitna träffades vi sedan för att Jazzbruncha på Mosebacke - jag skulle ju betala min förlust i plankanutmaningen - men nästa gång Ken - då är det du som betalar, jag kommer klå dig big time!
Nästa lördag ska jag tydligen köra Tjejvasan - Moahahahahaha!
****************************************
onsdag 11 februari 2009
Spyfys har fått ett nytt ansikte
Det ansiktet sitter på Löjtnant Magnus idag.
Onsdag och kondition på schemat. Idag fick vi välja den normalt hårda träningen eller Intensiv. Löjtnant Magnus höjde rösten myndigt och bad alla som ville köra intensivt att samlas utanför. Jag satt kvar. Tills Evelina reste sig och spände ögonen i mig. På en ögonblicks sekund var valet alltså gjort. Jag fann mig själv på väg ut till Intensivgruppen. Uppvärmningen gick alldeles för fort för mig, vi tog oss bort mot Fiskartorpsvägen och farten var stundom nere i 3:50/k enligt Staffans Garmin. Vid en lång isig uppförsbacka hojtade Magnus "ÖKA!" Då sa Pernilla tack och hej, vände och sprang till den normalt hårda gruppen. Vi var några som kom på efterkälken, typ 30 meter och blev bemötta med orden "Klarar ni inte uppvärmningen kanske Mulle är att överväga". Fast han sa det på ett sätt som inte var nedlåtande eller hade en klang av straff. Vi delade in oss två och två (jag körde en trio med Evelina och Emma) där vi skulle köra "Dröm-milen". Vi fick höra att Doktorer förutspått att hjärtat skulle sprängas om man sprang en engelsk mile (1609 meter) under 4 minuter. 1954 ville Roger Bannister bevisa motsatsen. Vilket han givetvis gjorde.
Med detta i huvudet, att vi skulle ge järnet så att det skulle kännas som hjärtat stannade, satte vi av i dryga 200-metersintervaller i full karete. Ståvila om 90 sekunder emellan. Vår trio klarade sig bra och körde om duon innan som startade 5 sekunder innan. Fokuset var intensivt och hjärtat dunkade. Vi körde 5 vändor och jag kände mig lika stark alla gånger. Nyckeln ligger ju i snabb återhämtning - att någotsånär återställa sig på 90 sekunder. All backträning jag genomfört med IF Linnéa har verkligen gett resultat för min puls fann sig rätt snabbt.
Nästa moment blev hills. Vi skulle i samma par (vi var fortfarande trio) ta oss upp för en kulle sex gånger med ett bildäck släpandes efter oss. Vi turades om att släpa upp det och peppade varandra. Det var svårt att hålla ett löpsteg då låren och vaderna brann. Mjölksyran droppade med svetten från mina hårtestar som stack fram under mössan.
Jag hade precis skakat ur den värsta krampen ur benen när det blev dags för Löjtnantens Fantastiska Fyrkant. Det var en kvadrat på 20x20 meter ungefär där vi ställde upp oss i två lag diagonalt och skulle jaga varandra i grupp med följande övning: Spurt mellen två däck, utfallssteg mellan följande två, spurt igen för att avsluta med grodhopp tills kvadraten var fulländad. Det lag som först kom ikapp det andra och dunkade någon i ryggen fick poäng. Vi var jämnbra och turerna runt kvadraten blev många. Mina skinkor brände och det började osa bacon på ängen. Vårt lag torskade två gånger och åkte på Löjtnantens Armhävningar på knogarna. 20 till antalet.
Som skön nedvarvning tog vi lite snabb terränglöpning bort mot Fiskartorpets hoppbacke som vi skulle ta oss upp för, sedan tokspringa tillbaka till Östermalms IP.
Det var grymt skönt att få ta ut sig totalt, jag tror att man behöver chocka kroppen ibland för att inte hamna i gamla mönster. Det är så lätt att spara på krutet när man kan övningarna istället för att ge det där lilla extra. Idag gav jag allt. Idag var det spyfys. Precis så jävligt som det ska vara. 80 minuter av gränsöverskridning. And I did it!
I bilen på väg till jobbet var jag tvungen att peta in CD'n som Fredrik fixat till Plankanutmaningen och körde "Push it to the limit" på högsta volym hela vägen till jobbet.
***********************************************
Onsdag och kondition på schemat. Idag fick vi välja den normalt hårda träningen eller Intensiv. Löjtnant Magnus höjde rösten myndigt och bad alla som ville köra intensivt att samlas utanför. Jag satt kvar. Tills Evelina reste sig och spände ögonen i mig. På en ögonblicks sekund var valet alltså gjort. Jag fann mig själv på väg ut till Intensivgruppen. Uppvärmningen gick alldeles för fort för mig, vi tog oss bort mot Fiskartorpsvägen och farten var stundom nere i 3:50/k enligt Staffans Garmin. Vid en lång isig uppförsbacka hojtade Magnus "ÖKA!" Då sa Pernilla tack och hej, vände och sprang till den normalt hårda gruppen. Vi var några som kom på efterkälken, typ 30 meter och blev bemötta med orden "Klarar ni inte uppvärmningen kanske Mulle är att överväga". Fast han sa det på ett sätt som inte var nedlåtande eller hade en klang av straff. Vi delade in oss två och två (jag körde en trio med Evelina och Emma) där vi skulle köra "Dröm-milen". Vi fick höra att Doktorer förutspått att hjärtat skulle sprängas om man sprang en engelsk mile (1609 meter) under 4 minuter. 1954 ville Roger Bannister bevisa motsatsen. Vilket han givetvis gjorde.
Med detta i huvudet, att vi skulle ge järnet så att det skulle kännas som hjärtat stannade, satte vi av i dryga 200-metersintervaller i full karete. Ståvila om 90 sekunder emellan. Vår trio klarade sig bra och körde om duon innan som startade 5 sekunder innan. Fokuset var intensivt och hjärtat dunkade. Vi körde 5 vändor och jag kände mig lika stark alla gånger. Nyckeln ligger ju i snabb återhämtning - att någotsånär återställa sig på 90 sekunder. All backträning jag genomfört med IF Linnéa har verkligen gett resultat för min puls fann sig rätt snabbt.
Nästa moment blev hills. Vi skulle i samma par (vi var fortfarande trio) ta oss upp för en kulle sex gånger med ett bildäck släpandes efter oss. Vi turades om att släpa upp det och peppade varandra. Det var svårt att hålla ett löpsteg då låren och vaderna brann. Mjölksyran droppade med svetten från mina hårtestar som stack fram under mössan.
Jag hade precis skakat ur den värsta krampen ur benen när det blev dags för Löjtnantens Fantastiska Fyrkant. Det var en kvadrat på 20x20 meter ungefär där vi ställde upp oss i två lag diagonalt och skulle jaga varandra i grupp med följande övning: Spurt mellen två däck, utfallssteg mellan följande två, spurt igen för att avsluta med grodhopp tills kvadraten var fulländad. Det lag som först kom ikapp det andra och dunkade någon i ryggen fick poäng. Vi var jämnbra och turerna runt kvadraten blev många. Mina skinkor brände och det började osa bacon på ängen. Vårt lag torskade två gånger och åkte på Löjtnantens Armhävningar på knogarna. 20 till antalet.
Som skön nedvarvning tog vi lite snabb terränglöpning bort mot Fiskartorpets hoppbacke som vi skulle ta oss upp för, sedan tokspringa tillbaka till Östermalms IP.
Det var grymt skönt att få ta ut sig totalt, jag tror att man behöver chocka kroppen ibland för att inte hamna i gamla mönster. Det är så lätt att spara på krutet när man kan övningarna istället för att ge det där lilla extra. Idag gav jag allt. Idag var det spyfys. Precis så jävligt som det ska vara. 80 minuter av gränsöverskridning. And I did it!
I bilen på väg till jobbet var jag tvungen att peta in CD'n som Fredrik fixat till Plankanutmaningen och körde "Push it to the limit" på högsta volym hela vägen till jobbet.
***********************************************
tisdag 10 februari 2009
Motivationsdipp
Jag känner verkligen inte för att träna idag.
Trots att jag sovit 8 timmar i sträck för första gången på flera veckor är jag jättetrött. Jag har heller ingen motivation att gå ut och springa på lunchen som Mäster Szalkai föreslår i träningsprogramet.
Jag brukar få lite träningsdippar då och då, jag vet att det tar 1-2 dagar att ta sig ur. Men eftersom jag känner mig så grymt seg och halva bekantskapskretsen är sjuka - fokuserar jag på att fylla på bra bränsle i kroppen.
Frukost: Havregrynsgröt med en klick kesella, skivad banan och Oatly. Kaffe och färskpressad apelsinjuice.
Mellis: Äpple
Lunchen som står och väntar i kylen: Bulgur, tonfisk, ägg, broccoli, avocado, tomat, blandad sallad, tomat, sockerärtor, pumpafrön och citronolivolja. En apelsin till efterätt.
Jag låter kroppen få en extra vilodag och byter Mäster Szalkai mot ett krogbesök på Mäster Anders i kväll - det borde ju vara same-same liksom. Hoppas att de serverar bra bränsle där. Om inte så kommer jag i alla fall att mata Lyckonerverna med sällskap av gymnasiekompisar och Bästis.
**********************************************
måndag 9 februari 2009
Jag skäms.
Här skriver jag att folk ska tacka sina tränare så glömmer jag de viktigaste. Shame on me.
Coach Allan som drog igång IF Linnéa, och hans sporadiske coachande bror Nisse. Att ta er till Zinken och låsa upp, guida och delegera. Kärlek.
Tacksamhet och anpassning
Brutet ben är läskigt.
Halt och jävligt efter helgens slask och nattens minusgrader. Östermalms IP låg spegelblank av is med ett pudertunt lager snö. Givetvis tar det en nanosekund så är olyckan framme. När Militärpasset precis satt igång, försvinner fötterna under Bjarne. Cool som fan säger han "Kan någon ringa ambulans - mitt ben är av". Vilket var sant. Precis under knät var benet av. Jag har extremt svårt att se sånna här olyckor och är glad att jag låg långt bak i ledet. Sjukvårdargänget på 5 personer fixade allt som kan fixas (ambulans, varma kläder, tröstande ord och närhet). Vi andra var lite omtumlade och Bruno drog iväg med oss till skogen. Lugnt och metodiskt. Utan ruscher och fokus på vart vi satte fötterna. Bjarne läte senare meddela att han tar med sig benet i en ryggsäck och kommer på kvällspasset.
Snön och månen lyste upp skogpartiet och vi satte igång med parövningar med fightinginfluenser. Boxning, sparkar, boxning i mage, armhävningar, förflyttning i olika varianter. Mycket fokus på överkropp med naturen och varandra som hjälpmedel.
Något som slår mig är tacksamhet. Tacksamhet för tränare och ledare som finns där för att se till att vi får en vettig träning. När jag sprang med TSM igår fick jag och Tone agera farthållare med TSM-Catti för hennes klocka hade fått snurr. Under passet hölls det konferens ledare emellan, någon höll koll på vägen, när vi skulle svänga och vart vi skulle. Någon höll koll på underlaget och hinder, en annan kollade så gruppen höll ihop - justerade in oss i rader, en tredje kollade så att alla hängde med. Så var det Catti som skulle hålla tiden - vilket hästjobb! Med halka och hinder klarade hon det galant. Vilken insats. Idag visade Bruno sin förmåga att snabbt anpassa sig till underlaget och folks reaktion på det inträffade. Vi fick en bra, lugn träningsstart på veckan. Jag kommer själv ihåg hur utmanande det var att hitta på olika typer av övningar för en grupp med olika duktiga killar under min tid som fotbollstränare. Att hitta roliga, alternativa, bra övningar.
Tack alla tränare och ledare där ute som tänker åt oss! Vi får allt serverat och behöver bara delta. Jag och LillaDuktig körde feedback till alla bra instruktörer vi hade när vi tränade gruppass på gym tillsammans - det var sjukt motiverande och inspirerande.
Gör det du med! Nästa gång en instruktör är bra - säg det! Eller om du gillar musiken, en viss övning eller bara tycker att han/hon har coola skor. Säg det! Så - ut och förmera er själva och tacka för passet!
TACK!
**************************************************
Halt och jävligt efter helgens slask och nattens minusgrader. Östermalms IP låg spegelblank av is med ett pudertunt lager snö. Givetvis tar det en nanosekund så är olyckan framme. När Militärpasset precis satt igång, försvinner fötterna under Bjarne. Cool som fan säger han "Kan någon ringa ambulans - mitt ben är av". Vilket var sant. Precis under knät var benet av. Jag har extremt svårt att se sånna här olyckor och är glad att jag låg långt bak i ledet. Sjukvårdargänget på 5 personer fixade allt som kan fixas (ambulans, varma kläder, tröstande ord och närhet). Vi andra var lite omtumlade och Bruno drog iväg med oss till skogen. Lugnt och metodiskt. Utan ruscher och fokus på vart vi satte fötterna. Bjarne läte senare meddela att han tar med sig benet i en ryggsäck och kommer på kvällspasset.
Snön och månen lyste upp skogpartiet och vi satte igång med parövningar med fightinginfluenser. Boxning, sparkar, boxning i mage, armhävningar, förflyttning i olika varianter. Mycket fokus på överkropp med naturen och varandra som hjälpmedel.
Något som slår mig är tacksamhet. Tacksamhet för tränare och ledare som finns där för att se till att vi får en vettig träning. När jag sprang med TSM igår fick jag och Tone agera farthållare med TSM-Catti för hennes klocka hade fått snurr. Under passet hölls det konferens ledare emellan, någon höll koll på vägen, när vi skulle svänga och vart vi skulle. Någon höll koll på underlaget och hinder, en annan kollade så gruppen höll ihop - justerade in oss i rader, en tredje kollade så att alla hängde med. Så var det Catti som skulle hålla tiden - vilket hästjobb! Med halka och hinder klarade hon det galant. Vilken insats. Idag visade Bruno sin förmåga att snabbt anpassa sig till underlaget och folks reaktion på det inträffade. Vi fick en bra, lugn träningsstart på veckan. Jag kommer själv ihåg hur utmanande det var att hitta på olika typer av övningar för en grupp med olika duktiga killar under min tid som fotbollstränare. Att hitta roliga, alternativa, bra övningar.
Tack alla tränare och ledare där ute som tänker åt oss! Vi får allt serverat och behöver bara delta. Jag och LillaDuktig körde feedback till alla bra instruktörer vi hade när vi tränade gruppass på gym tillsammans - det var sjukt motiverande och inspirerande.
Gör det du med! Nästa gång en instruktör är bra - säg det! Eller om du gillar musiken, en viss övning eller bara tycker att han/hon har coola skor. Säg det! Så - ut och förmera er själva och tacka för passet!
TACK!
**************************************************
söndag 8 februari 2009
Vila, yoga, stretch och soppatorsk
Skål för Andreas och Alcazar!
Stockholm var tämligen grått, disigt och dimmigt igår. Eftersom det var vilodag tog jag tillfället i akt att åka ut på en kompis land. Vi har båda tränat hårt och tänkte köra lite effektiv vila. Vid 5 tillfällen körde vi lite yogaövningar och stretchade. Eftersom jag bara varit på yoga 2 gånger i mitt liv så improviserade jag och bände benen hit och dit tills det stramade i lår och rumpmuskler... Alltid ger det väl något? Lite melodifestival skulle ju lördagen bjuda på också, så vi skålade i lite rosa bubbel eftersom jag hejade på Alcazar (Andreas är granne med mig, vågar liksom inte annat).
Trots detta stramade rumpmuskeln under dagens TSM-pass. Fast det är bra. Det betyder att min dagliga rehabiliteringsträning av baksida lår har gett resultat - så jag är tillbaka med att ha sätesmuskelont som vanligt. Tennisboll och Ipren idag alltså.
Imorse drack jag bara 2 glas juice och kaffe. Missade att dricka vatten. Hade dessutom glömt vätskebältet så jag var illa förberedd för långpasset. Trots detta gick det bra i 15 km - sen tog soppan slut. Efter 13 kilometers löpning körde vi tempoökning (låg någonstans runt 4:45) det kändes bra hela tiden, trots hala partier. Tones skosnöre gick upp, så efter avslutad tempoökning stannade jag med henne för knyt. Då dog jag. Det gick inte att sätta fart på maskinen igen. De sista 3 kilometrarna sprang jag superlångsamt och orkade aldrig ifatt gruppen igen. Det enda jag kunde drömma om var Loka vildäpple. Känslan av rivande kolsyra i halsen. Detta visar ju bara på att jag hade vätskebrist. Ömmande tinningar och ömmande rumpmuskel. Efteråt visade Garmin 19 km med snittfarten 5:18 - helt ok. Medelpulsen låg på 162. Tog mig huttrandes till bilen, körde i ilfart till Prisextra, slängde i mig en morotsjuice och Ramlösa skogshallon - jag var så desperat att jag inte orkade leta upp Lokan... en Burn slank ner också. Passerade fudge och ferraribilar utan att plocka på mig något.
Passade på att storhandla och kassörskan drog streckkoder på tomma flaskor... sedan erbjöd hon mig att komma in i personalrummet och värma mina knallgula, stela fingrar under varmvattenskranen - jag fick nämligen be om hjälp att hala fram VISA-kortet ur plånboken. Jag avböjde, tog mig hem, panikåt en apelsin och stekte ett ägg som jag toksaltade, hoppade sedan ner i ett ångande varmt skumbad... ordningen återställd, kroppstemperatur normal.
En underbar helg är till ända - snart är veckans bästa dag här igen. Måndag.
******************************************
Stockholm var tämligen grått, disigt och dimmigt igår. Eftersom det var vilodag tog jag tillfället i akt att åka ut på en kompis land. Vi har båda tränat hårt och tänkte köra lite effektiv vila. Vid 5 tillfällen körde vi lite yogaövningar och stretchade. Eftersom jag bara varit på yoga 2 gånger i mitt liv så improviserade jag och bände benen hit och dit tills det stramade i lår och rumpmuskler... Alltid ger det väl något? Lite melodifestival skulle ju lördagen bjuda på också, så vi skålade i lite rosa bubbel eftersom jag hejade på Alcazar (Andreas är granne med mig, vågar liksom inte annat).
Trots detta stramade rumpmuskeln under dagens TSM-pass. Fast det är bra. Det betyder att min dagliga rehabiliteringsträning av baksida lår har gett resultat - så jag är tillbaka med att ha sätesmuskelont som vanligt. Tennisboll och Ipren idag alltså.
Imorse drack jag bara 2 glas juice och kaffe. Missade att dricka vatten. Hade dessutom glömt vätskebältet så jag var illa förberedd för långpasset. Trots detta gick det bra i 15 km - sen tog soppan slut. Efter 13 kilometers löpning körde vi tempoökning (låg någonstans runt 4:45) det kändes bra hela tiden, trots hala partier. Tones skosnöre gick upp, så efter avslutad tempoökning stannade jag med henne för knyt. Då dog jag. Det gick inte att sätta fart på maskinen igen. De sista 3 kilometrarna sprang jag superlångsamt och orkade aldrig ifatt gruppen igen. Det enda jag kunde drömma om var Loka vildäpple. Känslan av rivande kolsyra i halsen. Detta visar ju bara på att jag hade vätskebrist. Ömmande tinningar och ömmande rumpmuskel. Efteråt visade Garmin 19 km med snittfarten 5:18 - helt ok. Medelpulsen låg på 162. Tog mig huttrandes till bilen, körde i ilfart till Prisextra, slängde i mig en morotsjuice och Ramlösa skogshallon - jag var så desperat att jag inte orkade leta upp Lokan... en Burn slank ner också. Passerade fudge och ferraribilar utan att plocka på mig något.
Passade på att storhandla och kassörskan drog streckkoder på tomma flaskor... sedan erbjöd hon mig att komma in i personalrummet och värma mina knallgula, stela fingrar under varmvattenskranen - jag fick nämligen be om hjälp att hala fram VISA-kortet ur plånboken. Jag avböjde, tog mig hem, panikåt en apelsin och stekte ett ägg som jag toksaltade, hoppade sedan ner i ett ångande varmt skumbad... ordningen återställd, kroppstemperatur normal.
En underbar helg är till ända - snart är veckans bästa dag här igen. Måndag.
******************************************
fredag 6 februari 2009
Fantastiska Fredag!
Jag är hög på endorfiner!
Här är jag och glassar-Ken efter Hässelbyloppet i somras. Tack för att du höll ett kanonpass igår!
Vaknade upp imorse leende, fortfarande lycklig över IF Linnéas löpning- och styrkepass som hölls av Ken. Gladast blev jag att Patrick dök upp som tidigare var skeptisk till styrkedelen. Uppvärmningsjoggen var på dryga 5 km, vi tog vår vanliga runda förbi SöS, bort mot Eriksdalsbadet och svängde ner i Tantolunden. Här föll stora snöflingor och gruppen sprang gemensamt i raskt tempo. Att titta på ett snövitt Stockholm, känna snöflingorna på ögonfransarna, höra positiva utrop från Ingrid som höll högre tempo än hon någonsin gjort, fyllde mitt hjärta med... med... GOTT. Tillbaka på Zinken körde vi parövningar och jag teamade med Ingrid. Vi bar varandra, gjorde benböj, situps, gick skottkärra och körde armhävningar. Sen var jag tvungen att avvika, men joggade lugnt därifrån med en harmonisk känsla i kroppen.
Här är jag och glassar-Ken efter Hässelbyloppet i somras. Tack för att du höll ett kanonpass igår!
Morgonens Nordic Military Training med Jörgen var en grym utmaning. Snö och slask gör underlaget halt och slirigt. Broddar på. Samma känsla infann sig här - hela gruppen jobbade gemensamt, ingen kom på efterkälken, fokuset var totalt och kroppen fick verkligen ta i. Alla gav allt de hade och vi förflyttade oss mellan styrkeövningarna i snabbare tempo än förra fredagen. Både Leif och jag var tysta hela passet, vilket visar att vi nog gav järnet. Annars är det oss två som instruktörerna brukar spänna ögonen i först *visslar* och be om lite tystnad... Eftersom vi är inne på vår fjärde vecka av boot campen ökade Jörgen intensiteten på övningarna, vi fick köra fler repetitioner på situps och tri-&bicepspressar. Uppvärmning med utfallssteg, benböj och upphopp gav en varm skön känsla i låren.
Under passet teamade jag först upp med den-unga-tjejen-vars-namn-jag-inte-kommer-ihåg, sedan lite slit med Bruno (trädet bland annat!) för att avsluta styrkedelen med snabba, starka Anna. Det sist uttömmande momentet blev att springa allt vad vi hade till "korvkiosken". De flesta låg före mig och spurtade snabbt, jag gav mig fan på att vara första tjej fram... passerade en, passerade två... var var Anna?... tog i allt vad jag hade och kom in som femte person fast förste tjej... Antingen var jag lagom uppvärmd efter 75 minuters träning, eller så stannade snabbfotingen tidigare!
Efteråt körde vi som vanligt upphopp i ring - 20 stycken denna gång, tätt följt av lovord från Instruktör Jörgen som var imponerad att alla har utvecklats så bra, hans ord "Det är inte svårt att leda er, man blir glad. Ni ger verkligen allt och var samspelta idag".
Här skulle det vara lite coolt med en bild på glassar-Jörgen och mig efter Swiss Alpine Marathon... Tack i alla fall Jörgen för ett höjdarpass i morse!
Endorfinnivån på topp!
Eftersom ABC-Nytt beslutat att vänta med sändningen till nästa fredag, ser jag med spänning fram emot vilket härligt inslag de valt istället ikväll - en repris på Singapores tunnelbanesystem? I vilket fall som helst kommer jag att spendera kvällen med löparbrudar från klubben, lite mat och gott vin. Imorgon VILODAG!
torsdag 5 februari 2009
Galen Mia kräver...
...galen frisör.
Inte nog med att hon kan ta sig an mitt Kristina Lugn-barr och färga bort den Polska-Hemmafru-utväxten. Hon kan kan konsten att kicka igång galenskaper. Det var Inger som kom på idén att vi skulle köra en tjejklassiker i år. Vi skulle börja med Tjejvasan...
...som går av stapeln om exakt 17 dagar
Jag har fortfarande bara en åktur från Mellanstadiet i bagaget. Men imorse var det då dags att fejsa den glamourösa spegeln hos Inger igen. I vanliga fall får jag med mig prover på shampoo, flat-out-cremer och tips på plattänger. Idag promenerade jag därifrån med ett par pjäxor och skidor.
Det går liksom inte att komma undan.
Inte nog med att hon kan ta sig an mitt Kristina Lugn-barr och färga bort den Polska-Hemmafru-utväxten. Hon kan kan konsten att kicka igång galenskaper. Det var Inger som kom på idén att vi skulle köra en tjejklassiker i år. Vi skulle börja med Tjejvasan...
...som går av stapeln om exakt 17 dagar
Jag har fortfarande bara en åktur från Mellanstadiet i bagaget. Men imorse var det då dags att fejsa den glamourösa spegeln hos Inger igen. I vanliga fall får jag med mig prover på shampoo, flat-out-cremer och tips på plattänger. Idag promenerade jag därifrån med ett par pjäxor och skidor.
Det går liksom inte att komma undan.
tisdag 3 februari 2009
Nordic Military Training
Jag får ofta frågor varför jag tränar sånt skit.
Därför tänkte jag berätta vad som ligger bakom mitt beslut, varför jag fortsätter och varför jag rekommenderar det.
Det hela började för några år sedan då jag och min man läste något reportage om Armyträning - hur tufft det var, hur stark man blev och hur lydnad skulle driva en till stordåd. Well...som alla normala människor läste jag detta och tänkte "detta är bara för tuffingar". Det var i samband med att jag löptränat till mitt första marathon, köpt mig en ordentlig cykel, ungarna började bli stora och jag hungrade efter äventyr. Jag satt och drömde om att köra Äventyrssporter. Paddla kanot, springa och cykla. Springa i berg. Cykla i branta backar i Frankrike. Åka på träningsläger och testa nya saker. Hitta nya gränser att tänja. Jag ville bort från gymet, bort från "det instängda och inrutade". Jag ville känna mig fri. Jag ville bli lika tuff på utsidan som på insidan. Jag vill ha skinn på näsan på hela kroppen. Förmodligen har det något med ålderna att göra också. Den där dagen då man inser att man kanske inte kommer att bli tennisstjärna, bäst i slalom eller ta guld i Cykel. Men den insikten gjorde mig bara starkare - Jag kan göra vad jag vill. Jag kan bli precis den jag vill! Begränsningarna sitter i mitt huvud.
Efter att ha kört en riktig "Hitta-Mia-resa" de senaste åren har jag lärt mig att leva NU. Inte skjuta saker framför mig. Det finns inga SEN om det inte finns giltiga skäl till det. Supergulliga Sussie på jobbet visade mig en bild där hennes kusin hade kört Armyträning. Där i hörnet av hemsidan blinkade en liten "Prova På" notis. Sagt och gjort. Jag och Sussie anmälde oss. "Kan min kusin så kan banne mig jag också!" säger Sussie.
Första passet vi var på körde vi totalslut på oss själva. Ankgång, utfallssteg, grodhopp och annan träning jag inte var van vid gav en träningsvärk som höll i sig i flera dagar. Jag fick även leriga kläder. Jag kände mig grymt inspirerad av passet, disciplinen som hålls är uppställningen och genomförandet av övningarna - inga kränkningar - bara peppande. Vi var så olika allihop - några hade bara sprungit en kilometer tidigare, andra var explosiva fotbollsspelare, jag var en seg marathonlöpare. Men vi var alla vanliga människor. Gruppkänslan som infann sig pratar vi fortfarande om jag och Sussie. Det finaste hon varit med om var när två personer i slutet av passet ser att hon har problem med mjölksyra i låren och hjälper henne framåt. Först blir hon buren på ryggen, sedan fick hon support av en hand i ryggen som hjälpte till. Det är kärlek till medmänniskan. Det är inget jävla skit - det är lycka.
Hur man än vänder och vrider på träningsupplägget är det alltid anpassat så att du får ut så mycket som möjligt av det - oavsett om du springer snabbt, långsamt, är stark eller svag, lång, kort, tjock, glad eller ledsen. Alla får plats. Alla får grym träning. Tillsammans flyttar vi våra egna gränser och hjälper våra medtränande att flytta sina. Instruktörerna är duktiga på att läsa av gruppen och se vilken nivå dagens träning ska ligga på. Vi tävlar inte mot någon annan än oss själva. Vi jobbar som en grupp. Känslan är obeskrivbar. Och det ger resultat! Jag har inga som helst problem att masa mig ur sängen strax före 5 på mornarna eftersom känslan efter passet är stark - lycka. Att få träna utomhus så varierat är mumma för själen.
Min tanke var att köra ett camp i höstas och bara satsa på marathon och längre distanser. Som vanligt har jag lite svårt att välja antingen eller - så jag har valt både/och. Sen biter ju alltid smicker på mig, min naprapat sa till mig i december "Oj, vad du har blivit tajt i kroppen sedan du började med Militärträningen!". Jag gick direkt hem och anmälde mig till hela den här terminens camp.
I lördags körde Bruno ett tvåtimmarspass där vi fick ta med oss nära och kära (bloggvänner räknas in här!) Vi fick dela in oss i "De som kände sig starka och de som kände sig superstarka". Här går det alltså att anpassa sig efter dagsform eller allmänform. Ingen blir lämnad utanför, alla är välkomna. Bilderna nedan kommer därifrån.
Nordic Military Training är inte bara för tuffingar - det tar fram tuffingen du har i dig!
Känner du dig sugen på att testa så kör Bruno igen den 15 februari klockan 10.00 från Östermalms IP - Testa! Säg att ni är bloggkompisar med MarathonMia :)
måndag 2 februari 2009
Fullspäckad helg och noll tid för cyberspejs.
Men nu är jag tillbaka!
ABC-Nytt valde givetvis att skjuta på inslaget och kör nu på fredag istället. Känns ju bra när man basunerat ut för halva världen att de ska bänka sig framför TV'n. Mormor fixade till och med semla att mumsa på i uppehållsrummet på Äldreboendet. Nåväl - det blev en grym fredag med småttingarna - sedan upp för att köra världens härligaste och tuffaste Crossfit-pass med Bruno på lördagen. Det var hårt och tungt, landade på 122 minuter träning och vi var väl kanske 25-30 personer. Tur att inte dottern följde med och testade - hon hade spytt efter några minuter.
Jag lät sedan musklerna gå i dvala och vila medan jag satt på biografen och njöt av Mammut tillsammans med lillesyster och hennes pojkvän. Det var en djup film som jag gillade jättemycket, ingen partyhöjare direkt men lite god middag och schysst vin ändrade på stämningen. Eftersom jag dykt upp bakis de senaste TSM-söndagarna tog jag bara 2 glas champagne med Militär-brudarna innan jag somnade för natten.
10:00 på söndan var det då dags för min återgång till 3:30-gruppen hos Team Stockholm Marathon. Det var kul att springa med alla man känner igen. Jag kände mig pigg och glad i benen - förmodligen för att mina nya Saucony ultra-superpower-snabba-långdistans-guldskorna skulle göra debut. Vi sprang totalt 20 kilometer, men jag lade till lite extra genom nerjogg på Stadion med Catti - ville ju inte missa veckans sista löpskolning, så den skulle betas av. Passet var grymt skönt, tempot var jämt hållet av superklockan Pertti (och Anna). Catti körde jägarmarsch fram och tillbaka och höll ordning på oss, och vi fick som vanligt sköna tips av Ellinor. Rätt var det var hade vi sprungit klart. Ingen dipp på hela turen och bara skönt snack, lite födelsedagssång för Tone, en sporadisk fartökning när 3:15-gruppen försökte springa om och allmän Feel-Good-med-nya-skor-upplevelse! Min puls var lite hög - medel låg på 160 (172) - men förra veckans enorma träningsmängd, för lite sömn och skumpan tog nog ut sin rätt där.
Imorse hade vi gästinstruktör Sebastien på Nordic Military Training. Det var allt annat än kul. Mer muskelstyrka än Crossfit. Vi startade med 160 tricepsarmhävningar, körde vidare med 180 vanliga. Händerna var iskalla och kränkningarna många och utan glimt i ögat. Tillbaka på ÖIP tog det sin tid att tina upp både tår och fingrar. För första gången tyckte jag att passet var dåligt. Jag tror inte att jag log en enda gång.
Den här veckan blir i alla fall en löparfokusvecka. Nu ska jag ta fram almanackan och peta in mina turer.
*********************************************
ABC-Nytt valde givetvis att skjuta på inslaget och kör nu på fredag istället. Känns ju bra när man basunerat ut för halva världen att de ska bänka sig framför TV'n. Mormor fixade till och med semla att mumsa på i uppehållsrummet på Äldreboendet. Nåväl - det blev en grym fredag med småttingarna - sedan upp för att köra världens härligaste och tuffaste Crossfit-pass med Bruno på lördagen. Det var hårt och tungt, landade på 122 minuter träning och vi var väl kanske 25-30 personer. Tur att inte dottern följde med och testade - hon hade spytt efter några minuter.
Jag lät sedan musklerna gå i dvala och vila medan jag satt på biografen och njöt av Mammut tillsammans med lillesyster och hennes pojkvän. Det var en djup film som jag gillade jättemycket, ingen partyhöjare direkt men lite god middag och schysst vin ändrade på stämningen. Eftersom jag dykt upp bakis de senaste TSM-söndagarna tog jag bara 2 glas champagne med Militär-brudarna innan jag somnade för natten.
10:00 på söndan var det då dags för min återgång till 3:30-gruppen hos Team Stockholm Marathon. Det var kul att springa med alla man känner igen. Jag kände mig pigg och glad i benen - förmodligen för att mina nya Saucony ultra-superpower-snabba-långdistans-guldskorna skulle göra debut. Vi sprang totalt 20 kilometer, men jag lade till lite extra genom nerjogg på Stadion med Catti - ville ju inte missa veckans sista löpskolning, så den skulle betas av. Passet var grymt skönt, tempot var jämt hållet av superklockan Pertti (och Anna). Catti körde jägarmarsch fram och tillbaka och höll ordning på oss, och vi fick som vanligt sköna tips av Ellinor. Rätt var det var hade vi sprungit klart. Ingen dipp på hela turen och bara skönt snack, lite födelsedagssång för Tone, en sporadisk fartökning när 3:15-gruppen försökte springa om och allmän Feel-Good-med-nya-skor-upplevelse! Min puls var lite hög - medel låg på 160 (172) - men förra veckans enorma träningsmängd, för lite sömn och skumpan tog nog ut sin rätt där.
Imorse hade vi gästinstruktör Sebastien på Nordic Military Training. Det var allt annat än kul. Mer muskelstyrka än Crossfit. Vi startade med 160 tricepsarmhävningar, körde vidare med 180 vanliga. Händerna var iskalla och kränkningarna många och utan glimt i ögat. Tillbaka på ÖIP tog det sin tid att tina upp både tår och fingrar. För första gången tyckte jag att passet var dåligt. Jag tror inte att jag log en enda gång.
Den här veckan blir i alla fall en löparfokusvecka. Nu ska jag ta fram almanackan och peta in mina turer.
*********************************************
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)