Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 30 april 2009

Rotterdam by Asics DS Trainers

Bland tomtar och huvudlösa män!

Igår var det dags att göra Rotterdam by joggingshoes. Jag lämnade det lyxiga Westin hotel för att se vad staden hade att erbjuda. Eftersom jag är grymt duktig på att springa vilse så blir mina "rundor" mer "rakor" för att jag ska ha en chans att hitta tillbaka. Nu var jag så smart så att istället för att lägga ut brödsmulor för att hitta hem så tog jag kort på min väg... Jag sprang längst med en liten kanal som var utsmyckad med statyer och konst. Detta blev veckans kulturella löpning. Jag avslutade löprundan med att besöka gymet, där jag körde lite rehabträning på Pilatesboll, armhävningar och situps. Löpbanden såg ut att vara bra men min löpning i solen var hundra gånger bättre! Här kommer bilder från upplevelsen i Nederländerna.

Jag gillar detaljer. Det är härligt med handdukar och ett rent gym. Jag älskar när hotellets balsam faktiskt reder ut Kristina Lugn-burret. Jag älskar när shampot och tvålen dessutom doftar ljuvligt. Det är de små detaljerna som gör det.

tisdag 28 april 2009

Följ med mig på morgonjogg i Paris...

...strax före 6 ringer klockan, det regnar inte längre ute. Sängen är varm och jag vill helst av allt ställa om klockan till 6:45 och somna om....

Men... om jag ska leva som jag lär måste jag ju köra. Planerad träning blir av. Kläderna låg ju framtagna och skorna såg så lätta och inbjudande ut... Hoppade upp ur sängen och tog mig ut.

Gatan utanför hotellet var tom sånär som på Renhållningsbilen...

Sprang förbi kontoret... Högerfoten var lite stel

Svängde av mot Seine, både jag och bilden var lite suddig...

Efter nån kilometer släpplte stelheten i foten och jag vaknade till liv och sprang vidare...

Vände efter 3 km och såg Seine från andra hållet...

Såg en annan löpare som jag sprang förbi (han är suddig i bakgrunden...och jag suddig i framgrunden)

Sprang förbi ett bageri som doftade ljuvligt ifrån...

Nöjd vid hotellet efter drygt 6 km löpning på 31:45 med en puls på 146 (150).

Slängde en blick på den lilla frukostbuffén som det lilla, lilla hotellet erbjöd...
Det som slår mig är att alla hundägare jag mötte hade sina hundar kopplade och visade hänsyn. Värre var det med bilisterna, så fort jag närmade mig ett övergångsställe gasade de... Imorgon blir det joggrapport från Rotterdam.

måndag 27 april 2009

Så lätt var det...

Att återfå motivationen!

Jag sitter och lyssnar på fransmän som presenterar på engelska. Det är marathonmöte... håller på fram till 19. Min kropp är inte van att sitta stilla så länge.

Jag får lust att dansa – att svänga loss i en härlig BodyJam med LillaDuktig – låta håret svänga från höger till vänster i takt med musiken, samtidigt som höfterna och fötterna gör sitt... köra några töntiga high-fives (jag är ju trots allt 38!!) med LD och bara njuta...

Eller bara snurra runt på konferensstolen, förvandlas till SuperWoman...eller WonderWoman och ta mig igenom den stora fönsterrutan, flyga ut, ut, ut och snurra lite i luften – förvandlas till GI Jane och smidigt dimpa ner i Lill Jansskogen framför fötterna på Drillinspector Bruno och köra 100 armhävningar på tå, springa intervaller i ett geggigt dike och krypa i ett avloppsrör...

Eller bara få springa genom Paris med ett leende på läpparna och göra folk glada och visa min fina IF Linnéa-tröja... göra dem lite Ultraglada liksom...

Det var inte så svårt att bli sugen igen!

Det är viktigt att känna.

Det måste få vara lite motigt ibland.

Att känna olika känslor är ju en gåva. Jag tar tillvara på skitstunderna också - och försöker lära mig av dem. Det är lika bra att ta tag i saker och ting som känns pest på en gång, landa i det, analysera lite och acceptera. Sen kan jag ju välja hur jag vill göra med känslan och upplevelsen. Och har man inga dalar får man sällan toppar - jag älskar känslor.

Nu har accepterat att motivationen inte är på topp, det är förmodligen dags att balansera om lite i livet. Jag har ett nytt jobb som kommer att kräva en del energi, jag kommer att vara på resande fot en del och måste få den här SuperWomen att fungera som vanligt.

Under gårdagens Team Stockholm Marathon-pass passade jag på att lyssna på andra människors berättelser och träning, och dela med mig lite själv. Jag fick prata mil-lopp, halvmaror, helmaror och ultror. Jag fick beröm för min nya löparfrisyr och fick tips om balsamspray.... (hur kunde jag ha missat det - man kan ju spring omkring med hårinpackning såklart och slippa fajten med fågelboet i duschen!). Jag fick hälsning av Bea och Kalle som följer bloggen - kul med ansikten och lite snack med mina läsare!

Rätt var det var hade vi tillryggalagt 30,26 km i solen. Mina ben var pigga så jag körde löpskolning efter (fel, jag vet - men behövde krysset i utmaningen) och kände att det gått riktigt, riktigt bra - jag tackar kroppen för styrkebeskedet och lägger det på plus-sidan för att motverka motivationsdippen - tillåta mig att vila, jag är i grymt bra form.

Sen dök ju frågan om hur det går för brorsan... jag ringde upp och kollade - det är ju inte så långt kvar till maran. Han har lyckats med att springa 27 km rätt snabbt. Han har ont i knäna. Vi kollar hur vi ligger till den 9 maj då vi springer Kungsholmen Halvmarathon. Där kanske jag mörkar formen... vi får se.

Nu ska jag i alla fall ägna mig åt mitt nya jobb och delta i ett tvådagarsmöte i Paris med tillhörande snajsig middag och sightseeing, självklart hinner jag springa en vända före frukost, planerad träning är träning som blir av. Nästa anhalt - Rotterdam...

Tack för alla motivationstips, kul att ni läser och tycker till! Jag uppskattar det verkligen :)

lördag 25 april 2009

Hallå motivationen!

...var håller du hus?

Helt plötsligt har jag kommit till det där tråkiga vacuumet. Imorgon är det 3 mils löpning med TSM - helt okej, jag genomför. Veckan som gick innehöll 3 fantastiskt hårda pass, där jag kände mig superstark, med Nordic Military Training. Men....

...inför nästa vecka känner jag... INGENTING. Jag brukar gilla att knåpa ihop min träningsplanering, men jag känner nästan... ångest?

Jag har nytt jobb och ska resa hela nästa vecka. Egentligen borde detta innebära härliga löparrundor på andra orter. Jag ska till både Paris, Rotterdam och London... men jag känner ändå inte för att packa ner mina löparskor. Jag känner just ingenting. Nästan lite rädsla. Rädd för att inte orka kliva upp tidigare. Rädd för att det inte ska vara kul att träna.

Men hallå - när är det inte kul att träna? Nu är det dags att samla energi, lyssna på löparna imorgon och återfå motivationen - så här kan det ju inte vara!

Eller så är jag nog bara sugen på att köpa nya löparskor...

fredag 24 april 2009

Jag undrar....

...och jag funderar....


...på hur mina flätor kommer att se ut efter ett 12-timmarslopp, när de ser ut så här efter 53 kilometer...

... och tänk om fåglarna i Trollhättan tror att det är ett bo som de kan slå sig ner i!

torsdag 23 april 2009

Newborn Ultrababes!

Det är så härligt att välkomna ny i Ultrafamiljen!

Annika, Sandy och Evelina är de nya Ultrababesen [ultrabe:jbsen] . Här vid marathon + 10 meter-distansen :)

Det är lätt att bli tjatig när det är något man gillar att göra och får en sån enorm kick av. Att prata sig varm över saker man gillar kan ju gå till överdrift. Lika lite som det går att beskriva känslan av att få barn, lika lite kan man förmedla känslan av att faktiskt klara en ultra.

Något som för många är bortom allt sunt förnuft.
Det går inte att tjata ihjäl sig, det måste upplevas. Eftersom det inte finns någon "riktig" ultragräns, några säger allt över marathondistansen, andra säger att man måste ha avlagt 50 km, så tog vi det säkra före det osäkra. I lördags i Skåne döpte de nyfödda Ultrabrudarna både vid maradistansen och efter 53 sprungna kilometer. Så här vackert var det att ta sig från Smygehuk till Malmö, via Trelleborg.

Fem skuggfigurer skulle formas till Ultimate Ultras under passet. Diana sprang med oss i 15km för att vända hem och få ett skönt långpass inför maran.
Vi sprang på olika typer av underlag....

...och njöt av Skånes vackra landskap, byar och natur...


Vi slog rumpan i gräset bakom varsit träd för det mindre behovet, för att undvika nödlandning valde vi Sibyllas WC...

Vi njöt av varandras sällskap genom prat eller bara tyst jogg där vi kunde landa i oss själva, njuta av livet, tankarna, känslorna, kroppen, naturen och allt som hör ultra till...


Lunchen bestod av nybakta grahamsbullar med smör på ett mysigt litet café/marknad med underbar personal som tog sig tid för att lyssna på våra galenskaper.

Man hinner se så mycket roligt när man springer i Ultratempo...

Efter att ha fikat vid Torup (42 205 meter från Smygehuk) som visade sig vara ett slott, en servering och en golfbana - och inte alls en stad som vi först trott, så var målet att komma till Malmö och Turning Torso...
Vägen var längre än de 11 km vi trodde återstod. Benen började kännas tunga - vi hade ju trots allt sprungit backintervaller dagen innan.


När vi passerat 53 km tyckte vi att vi gjort en bra dagsinsats och beställde taxi för att ta oss till Ultra-grabbarna och Världens-Snabbaste-Kattis som väntade med kall öl och Pizza vid Turning Torso.
Tack Diana, Fredrika, Evelina, Annika och Sandy för en oförglömlig dag.