Hur peppar man världens bästa peppare?

de fina orden kom från klubbkamrat Masse när jag hade 2 intervaller kvar.

"Bara att säga det där till mig peppar mest!" flåsar jag ur mig. De sista två intervallerna ökar jag trots att jag trodde jag var slut. Jag har aldrig varit så nära att spy någon gång - vilket är ett bra betyg. Det måste ju innebära att jag tog ut mig. Jag övervann min rädsla för fart och gav järnet. Eller fart och fart - det var slirigt.

Erik hade hittat Den-Perfekta-Banan i Tanto/Drakensbergsparken som var en tänkt fyrkant med olika långa sidor. Vi skulle köra 4 sidor, joggvila 1, 3 sidor, joggvila 1, 2 sidor, joggvila 1, 1 sida, gåvila 1. Sedan om från början. 4 (fyra!!) gånger. Totalt 16 intervaller.

Jag gjorde en Daniel. Körde en rugbyöppning som jag senare fick betala för. Det-Var-Asjobbigt. Jag hann tänka många tankar. Jag ville börja sjunga "Release me" för plötsligt kändes kragen för trång och buffen ivägen, handskarna för varma och rumpan för kall. Jag fokuserad på fotisättningen och försökte gilla snömodden. Rabblade för mig själv "När det är torrt här går det myyyyycket snabbare". Banan innehöll två små förhöjningar. Inte något att kalla backe. Inte i början i alla fall. Efter två omgångar kändes Västerbron lättare - men varje gång jag närmade mig och mjölksyran rann till, benen domnade bort och hjärnan skrek "Stanna din jävla galning" så tänkte jag "Helvete heller - jag kör militärträning klockan 6 på morgonen - det här ska inte stoppa mig!" Jag fortsatte. Och fortsatte.

När det var dags för sista omgången tog jag slut. Fyrsidingen gick betydligt långsammare och jag kände mig svag. Försökte tänka på om jag ätit ordentligt - jorå. Tresidingen gick också långsamt och när det var dags för joggvila till tvåan så anslöt Masse och kom med de värmande orden "Hur peppar man världens bästa peppare?". Jag och ett gäng Linnéa-tjejer var inhyrda peppare till Masses fru när hon körde Vår Ruset i våras därav kommentaren. Vi körde tillsammans de sista två intervallerna och Masse triggade upp farten. Farten jag inte trodde fanns. Jag var helt slut och är benägen att Bara-Älska-Snygg-Erik-och-Andreas för resten av mitt liv. Spyan var så nära att jag faktiskt blev paff att det bara kom en rap.

Joggade ner och gav mig själv i present att få åka buss över Västerbron. Pratade lite med Helena på vägen till klubblokalen och vi konstaterade att de dåliga intervallerna inte enbart beror på trötta ben - utan till 80% av tankarna. It's all in your head! Det är viktigt att fira delsegrar. Idag är jag supernöjd med 12 av 16 intervaller. Inte illa pinkat i den vita (grådassiga) snön.

En stor elloge till de 3 nya löparna i klubben som grejade upplägget med bravur! Hoppas de kommer tillbaka och inte blev rädda för min byggarbetarrap!