Det är så lätt att säga åt andra hur de ska (kan) agera i olika situationer. Det är enkelt att vara objektiv när man står vid sidan om.
"Jomen det ska vara lite nere och deppigt 2-3 veckor innan ett stort lopp"
Tjejen som inte alltid har trevliga horn i pannan...Men det kan ju bara gälla andra. Inte mig. Jag är förståndig och förnuftig så det-där-vet-jag-ju-om! Jag är befriad från alla typer av nederlag. Jag bara tränar i mina treveckorsintervaller, vilar, äter och sover ordentligt. Jämt. Och har ett glatt jämnt humör. Jag bejakar och gläds åt formsvackor och ser fram emot topparna.
stopp-stopp-stopp. Igår var jag nere under ytan och undrade om jag över huvud taget vill springa. Varför har jag varit så urbota dum att tro att jag ska greja 246 kilometer? Jag har ju bara sprungit aktivt sedan december 2007... Vem tror jag att jag är? Är jag naiv? Är jag lite dum i skallen och sitter och viftar med svansen som en gullig liten hundvalp som inte förstår bättre? Att springa en månadsmängd under 2 dygn... Hallå! (jag som inte ens tycker om hundar).
Men. Så här känner väl alla nån gång. Oavsett om det känns skitläskigt att springa snabbt på 5 kilometer - eller för den delen överleva 246? Och det bästa jag vet är ju att känna känslor. Alla sorts känslor.
Det är tur att jag har en fantastisk klan omkring mig. Kattis och Stekaren som låter mig vara MIG, som säger de rätta orden...som vet vilka verktyg de ska ge mig för att rota fram rätt svar inom mig. "Det är ju det här du vill!" Eller en liten extra bekräftelse från Ingmarie, ett samtal med mamsen...kanske en kram av härliga brorsonen Hugo...och den förstående Coachen. Tack.
3 sömnlösa nätter. 2 dagar till eftertanke. Jag är inte rädd. Jag är trött och behöver sova. Jag ska i mål - om jag så ska åla den sista milen så ska jag greja GAX Trans Scania. Glädjen och den sprittande känslan i benen kommer. Det är jag säker på. Och nej - jag kommer inte klara det enkelt - men då hade det ju inte varit en utmaning - men klara det - det ska jag!
11 kommentarer:
VBM kommer att klara det :D
Om du inte varit extremt skeptisk och ångestfylld vid det här laget hade jag varit orolig för dig.
En ultra börjar långt innan loppet. Tänk på hur det brukar se ut: det är många som får diverse krämpor och "tvingas" hoppa av, jag är övertygad om att 85 % är psykiskt. Faktum är att det är ju vansinnigt det vi håller på med. Det är vansinnigt att springa 246 kilometer, det skall man inte vifta på svansen åt som en glad hundvalp. Nej, det kräver sin ångest, ett berg av ångest som skall övervinnas, och däri ligger den sanna utmaningen. För att citera Rune: 246 kilometer springer man inte med benen, 246 kilometer kan man bara springa med huvudet.
Tänk på var din största styrka ligger Mia. Och så skatta dig lycklig att du dessutom har byggt en kropp som matchar detta :)
Utmaningen är inte att springa de där kilometrarna, utan att övervinna de egna, inre begränsningarna. Att göra det omöjliga.
Du kommer att gå i mål. Som gudinna.
Fan Fredrika du får mig att gråta.
Ett intressant och spännande inlägg. Mycket är genast mer begripligt.
Kaos är mitt ledord *sa-hon-och-irrade-runt-som-en-höna-på-jobbet*
Mia, nu är detta ord från någon som inte känner dig personligen utan bara genom din blogg.
Fredrika skriver om dina styrkor, och även jag som inte känner dig har genom din blogg sett vart din styrka ligger. Du är envis som få, har en kropp som lyder vad du säger, och en vinnarskalle utan dess like. Att du sedan är vettig i pallet och förstår vikten av återhämtning, kost och psyke gör att du kommer klara detta galant. Det blir säkert ingen dans på rosa fluffiga moln och med pluttinutt elefanter som hejjar på, men du kommer klara detta! Just av samma anledning som du skriver detta inlägg, för att du tänker och reflekterar och mentalt ställer in dig på att klara det!
Jag tror på dig, det har jag gjort ända sedan jag hittade din blogg - du är en fighter och en förebild och du har huvudet med dig!! Även om det vill lägga krokben ibland... ;)
*stor varm kram*
Har följt din blogg ett tag och har bara en sak att säga: du är GRYM och du kommer att klara det galant! :) HEJA HEJA!
Jag är inne på samma som de andra, att springa en 246kms ultra kräver sitt psyke och även att man förbereder sig på det innan. Det tar psyke att springa 160km på 24 timmar också.
Jag säger inte att det kommer gå galant men om man går in med inställningen att det kommer bli tufft och handlar minst lika mycket om huvudet som kroppen så tror jag man har tagit sig väldigt långt.
Mia:
Vi ska greja det Mia, visst det kommer att bli jobbigt extremt jobbbig stundtals. Men precis som Fredrika säger det tuffaste är inte det fysiska utan det psykiska. Men tillsammans kommer vi att klara det Mia.
Det har inte gått en natt nästan i alla fall där jag inte har tänkt på 246 km Gax.
/Kram Gax Staffan din Ultra Partner :=)
Det finns inga tvivel om att du klarar det! Enkelt kommer det säkert inte var nej, iallafall inte hela tiden, men klara det kommer du definitivt!
Jag känner ju bara den Mia som syns i bloggen men jag tror du har pannben nog för att greja det. Det är ett imponerande mål och jag önskar dig all lycka till med loppet. 246 km det är helt galet men så coolt.
Skicka en kommentar