Tanten på Mödrarvårdcentralen tittade bekymrat på mig. Där satt jag, 20 år gammal och hade en vecka kvar tills mitt första barn skulle födas.
Här är världens sötaste Alice i min famn (ursäkta - men Elin är vackrast i världen - och snyggast - och hon Vill Inte Alls Att Jag ska köpa dyra Odd Molly kläder åt henne nu...). Alice är min brorsdotter och föddes i maj. Foto: privat
"Alla i profylaxgruppen har frågat om förlossning och smärtlindring - men du har inte frågat någonting. Du vet om att du måste genomgå en förlossning?"
Hon var orolig att jag hamnat i någon sorts psykos. Hon trodde att jag var så rädd att jag ignorerade det som komma skulle och bara såg mig själv Före och Efter. Att jag trodde att jag skulle "slippa" förlossningen. Att hoppa över liksom. Slippa. Som sagt.
Men jag försökte förklara lite luddigt "Jag är mer rädd för sprutor än för att föda". Hon tittade skeptiskt på mig. Vad jag inte kunde förmedla var Känslan. Känslan av Tro. Tro på mig själv. Tro på min kropp.
Jag var trygg med att min kropp visste vad den skulle göra. Jag var säker i känslan och visste att kvinnor före mig fött barn i hundratusentals år - och mer än det. Jag visst att INGEN kunde berätta för mig hur det skulle kännas - och jag skulle inte kunna förmedla hur min kropp fungerar - hur JAG kände. DetGickLiksomInte.
Jag log. Jag var säker. Jag skulle föda barn och jag skulle göra det med hjälp av min kropp. Jag hade en känsla av: Jag Vet Vad Jag Gör. Samtidigt som jag hade noll koll. Jag var nyfiken. Förväntansfull. Och Väldigt Ung. Hur skulle jag kunna ställa frågor när jag inte vet vad som skulle hända?
Där för 20 år sedan gick jag på känsla. Och jag hade rätt. Inga sprutor. Ingen bedövning. "Lätt-som-en-plätt". Born to give birth.
Precis samma känsla har jag nu. Jag Tror På Min Kropp. Vadsomhelst kan hända på GAX om 10 dagar. Jag vet delvis hur min kropp fungerar - men sen - efter 20 mil... vad händer då? Hur mår jag? Vad känner jag? Hur går det? Jag känner en stark harmoni och en grym trygghet i ryggraden. Jag är laddad. Jag är på väg in i bubblan... snart -snart -snart. Born to run?
Den här fina tur-stenen med texten I.F.L Mia IF Linnéa, fick jag av min andra brorsdotter Linnéa - den ska jag ha med mig på GAX Trans Scania. Tur-sten. Tursten. Jaaa - törstig lär jag bli. Foto: privat
6 kommentarer:
Exakt samma känsla hade jag inför min första förlossning, jag litar på min kropp, vet att den kan det kvinnor kunnat i urminnes tider, och det gick, precis som du skrev, lätt som en plätt!! Svårare är det med löpningen, men är det någon jag tror klarar det så är det du Mia! Stort lycka till!! Med den fina turstenen kan det ju inte gå annat än bra!!! Gogogo! ;)
Go Girl!!
Håller alla tummar jag har och glöm inte känslan och tron. Fick mig en duvning i vattenlöpning idag av Ingmarie så jag går på heliumballonger just. Såååå aaaaaassssroligt =D
Peace Love och Löparskor!
Bra att du tar med en sten på din långa tur! Kan vara bra att hålla i handen om man får håll har jag hört... Stort LYCKA TILL!
vilket häftigt inlägg! Nästan så man ryser.
Inspirerande och glädjande till nån som ofta fastnar i tankar ang. förlossning. Inte för att jag är gravid eller för att barn ligger i en omedelbar framtid, men...man funderar ju :)
Vacker läsning Mia! Det får mig att tänka till, min förlossning gick inte lätt men sen är jag inte tillfreds med min kropp eller hur jag sköter mig!
Kram på dig, du ger mig många positiva tankar både från dåtid och nutid
Din gamle vän Veronica
Vilket härligt inlägg. Hade precis samma inställning, klarade stenåldersmänniskorna det i en grotta skall väl jag klara det på det som kallas Europas modernaste sjukhus. Bär med dig den känslan på din långa tur.
Skicka en kommentar