...men nog fan trilskas min lilla Djävul på axeln när JAG blir jagad...
Alltså. Jag skulle bara ut och springa lite runt Kungsholmen igår. Såg en tjej med rolig armföring kuta förbi snabbt (hon såg skitsnabb ut!) längs Karlbergskanalen åt höger. Jag väntar på satellit, knyter skorna och beger mig åt vänster.
Det är många ute och springer. Jag hör genast flås i nackan och kikar snabbt bakåt, gör en snabb bedömning. Ung kille 25-30, vätskebälte, Asics och redan uppvärmd -ser-lite-ut-att-inte-vilja-vara-sämre-än-en-tjej.
Min lilla Djävul skrattar hest på min axel och piskar mig. Spring-spring-spring. Tanken på återhämtning och 16 mil i kroppen var som borta. Kutar på och killen hänger efter. Solen strålar och det är underbart. Jag tänker inte på om det är jobbigt - springer bara och har en-sak-i-skallen Han ska baske mig inte förbi!
Okej - nu är det kanske inte Stockholms snabbaste kille jag har i hasorna, men ändå. Låtsas kan man ju. Jag springer förbi två killar som är ute och springer med hund. Katsching! Two points to Mia. Grabben flåsar i nacken. Betar av min uppvärmningskilometer på 5:06. Närmar mig Hornsbergs strand och trappan som går upp mot SATS Stadshagen. Mina ben pinnar på och låren börjar stumna av mjölksyra och tävlings-slagg. Undrar i panik hur jag ska hålla täten före ynglingen i trappan. Hör flåset avta bakom mig och måste kika. Tänker han fuska och ta en anna väg? Nope - han stannar och "fixar-med-sitt-vätskebälte". Han är illröd i ansiktet av att ha jagat mig i 2 kilometer. Jag springer upp för trappan och bort runt hörnet. Här tvärstannar jag för jag är DÖD. Totalt slut. Stänger av Garmin och återhämtar andan lite.
Nu händer det något. Likt kaustiksoda löses proppen och det liksom sprätter till i hela kroppen. Jag drar iväg som en skållad råtta och killen har inte en suck. Upp och ner längs den kuperade delen av Kungsholmen. Möter den snabba tjejen efter 5,06 kilometer (nej Alex, hon kan inte ha stannat och stretchat!) vilket innebär att jag är snabbare.
Och jag som inte ens bryr mig om tider...
Summering av rundan:
Totalt: 9,61 km
Tid:49:04
Snitt: 5:06 min/km
Medelpuls: 159
Sprang om: 6
Blev omsprungen av: 1
10 kommentarer:
Hehe! Det där känner jag igen. I tisdags sprang jag om två herrar TVÅ gånger - jag tog en längre runda på ett ställe och sprang sedan in den kilometern på dem. De såg lite snopna ut när jag passerade andra gången. Vill jag i alla fall inbilla mig att de gjorde. ;) Det var ett tröskelpass jag var ute på, och det var frestande att öka när jag såg dem för andra gången, men jag höll mig i skinnet inom rätt pulsintervall.
haha det bor en riktigt tävlingsjävul i dig Mia :)
Hahaha, du är ju så skön! Skrattade gott åt detta :)
Tur att man inte bor på Kungsholmen! Jag skulle för det första bli omsprungen jämt och för det andra aldrig själv kunna ta det lugnt och springa långsamt-långsamt!
Jag gillar att lägga mig i rygg på snabba killar och psyka dem lite! Helst grabbiga grabbar som fotbollsspelare och brandmän, haha!
Hihi, vilken rolig läsning! Jag hade lätt kunnat göra samma sak! Älskar att hetsa "snabba" killar :)
Det viktiga är: OM man springer om, MÅSTE man orka hålla tempot. Att bli omsprungen efter en omlöpning är ett stort No-no!
Ha ha ha! Det var skoj i kubik! Vilken snabb runda du gjorde en vecka efter ultran... (imponerad)
Tur att man inte springer på Kungsholmen. Vill ju inte riskera att bli omsprungen av en tjej. Men någon gång kommer man nog bli det :-)
Hahahahahaaaaaaaaaaaa, det var riktigt roligt!
Personligen känner jag att jag ofta ökar på steget när jag MÖTER folk... Helt sjukt, en önskan att se bättre ut än vad jag är antagligen.
Skicka en kommentar