Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 10 mars 2008

Jag lider...

...av två saker.

1. Jag är grymt ointresserad av teknik. Detta resulterade i två timmars svärande och letande när jag raderat alla låtar på min iPod och så kreativt skapat en ny musiklista som givetvis inte hittade originalfilen. Dessutom kan jag typ bara använda min pulsklocka som tidtagning - och se vad pulsen är när jag faktiskt kikar på den - inte knappa fram något i efterhand. (Nej - jag gillar inte att läsa bruksanvisningar...men kan överväga det som ett nyårslöfte)

2. Jag har grymt dåligt lokalsinne. Jag vet inte hur många gånger jag som fotbollstränare åkt fel in i villaområden med en lång karavan bilar efter mig (varför litade de alltid på att jag skulle hitta vägen?) som alla fick problem att vända om på trånga gator. I helgen slog jag i alla fall PB när jag körde Alex till hans innebandymatch i Märsta. Felkörningen denna gång gick på knappt 2 minuter! En klar förbättring och utan karavan efter mig. (Fast det förståss, då hade jag kört fel 4 gånger i lördags (+17 minuter) när jag skulle till Viksjövallen...)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, precis så där var det när jag var baskettränare och förväntades hitta till små gympasalar på andra sidan stan. Ingen orkade kolla upp vägen själv utan jag fick hålla koll i backspegeln hela tiden för att se alla var med....till slut skrev jag ut kartor och delade ut vid samlingen så fick de irra runt bäst de ville!

MarathonMia sa...

*fniss* problemet är att jag skrev ut kartor och delade ut. Sen lät jag så myndig och bestämd på samlingen så de trodde att jag visste vart jag skulle.