Min plats på jorden

De regntunga, grå molnen låg tunga på himlen över Stensvik (utanför Strömstad) imorse. Det regnade inte men var vått i luften. De ståliga, ståtliga himmelbullarna slog emot det mörka havet.

Utsikt från verandan. Foto: privat

Tyst, tyst smet jag iväg på en joggingtur i tystnaden. Det finns inget ställe på jorden som kan vara så tyst som här. Här händer ingenting - så tid för känslor, tankar och upplevelser får plats. Tid och plats att känna, finnas och vara. Här är stället där Man får hitta på saker, skapa upplevelser eller låta bli. Här kan jag landa. Helt. Och. Hållet.

Mina tunga, sega ben sprang på den nyasfalterade vägen bort mot skogen. Jag morsade på mötande löpar-Norrmän och nickade åt en och annan flanör. In i skogen och njöt av tystnad, syret i luften och Alla mina känslor. Här ges det rum för gamla jobbiga känslor - sådana som bearbetats och accepterats, här bubblar andra känslor upp som ännu inte är redo att tas itu med utan läggs undan och plockas upp när tiden är inne. Här kommer härliga, fina, underbara minnen. Minnen från min barndom, min ungdom och åren fram till nu. Här virvlar nya tankar, de senaste känslorna och det som snurrar runt-runt-runt och kanske får fäste och slår rot. Här tänker och känner jag fullt ut. Här går det inte att fly - Här möter jag allt. Och jag älskar varje sekund av det.

Kaprifol - Bohusläns landskapsblomma. Foto: privat

Här är jag JAG. Här ÄR jag. Det är min plats på jorden.

Löprundan började min dag - drygt 7 kilometer före frukost, löprundan inleder även den sista veckan innan tävlingen. Jag har känsloboostat och packar bilen för vidare färd. En långhelg med galna tjejkompisar i Smögen. Tankar på annat, nya äventyr och roligheter att berika mitt JAG med.

Nysprungen Mia med många tankar i skallen. Osminkad, svettig och helt känslomässigt fylld - tänk om alla ord rann ur ögonen eller kunde visas i små molntussar... Så naket på riktigt. Foto: privat.

Högt uppe på bergeeeeeet....

...finns ingen poliiiiis - där kan man stå nakeeeeen och släppa en fiiiiiis!

Precis vad vi gjorde jag och Linnéa. För fiser gör i alla fall jag när jag moffar i mig en massa onyttigheter. Vitt bröd, bullar och kakor. Hur tänkte jag nu liksom?

Visst ska jag "göda" mig inför GAX - men jag ska inte agera Gödgris till jul. Och jag hade ju lovat mig själv att fylla på med bra saker. Lägga till mer näringsrika, ätbara saker i min kost för att vara fullboostad. Vitaminer, mineraler, proteiner och allt annat som behövs.

Tyvärr så gör bullar och chokladrån bara att jag korkar igen, blåser upp och fiser. Och vilken nytta gör färdigköpta bullar som har hållbarhet ända till jul?

Jag har för tillfället Måndag Hela Veckan. Ni vet när man tänker att på måndag - DÅ! Då ska jag äta nyttigt/börja träna/sluta röka. Tankarna kommer oftast efter en helg med lite för mycket av det goda. Just nu så startar jag dagen mycket bra med gröt, färska bär, en nyttig osötad macka. Sen är jag proppmätt. Tar-bara-ett-chokladrån-varje-gång-jag-passerar-påsen-i-köket. Istället för bra lunch moffar jag mackor, sväller upp och... fyller på med en kanelbulle. Bra där Mia - fiiint tänkt.

Goda sommarmiddagar (ja, sallad, tomater, broccoli och bra tillbehör ingår faktiskt...) påbörjas med snacks och avslutas med Toblerone, barnens-smågodis-som-formligen-hoppar-in-i-munnen-på-mig och tanken jag hade på morgonen med att äta nyttigt försvinner mer och mer ju mer dagen går. Hjärnan tog semester.

Idag ska vi handla. Bra saker. Jag ska boosta mig med näring. Ingen annan stoppar ju sakerna i munnen på mig. Ingen tvingar mig. Jag bestämmer själv vad jag petar i mig. Jag vill ha saker jag inte behöver klättra i berg över och släppa väder för. Eller som gör att jag vaknar med magknip. Jag bestämmer själv om jag vill att min kropp/mitt maskineri ska fungera bra.

Jag tar tillbaka kontrollen. Nu. Karaktär.

Du måste föda barnet Mia!

Du kan inte hoppa över förlossningen!

Tanten på Mödrarvårdcentralen tittade bekymrat på mig. Där satt jag, 20 år gammal och hade en vecka kvar tills mitt första barn skulle födas.

Här är världens sötaste Alice i min famn (ursäkta - men Elin är vackrast i världen - och snyggast - och hon Vill Inte Alls Att Jag ska köpa dyra Odd Molly kläder åt henne nu...). Alice är min brorsdotter och föddes i maj. Foto: privat

"Alla i profylaxgruppen har frågat om förlossning och smärtlindring - men du har inte frågat någonting. Du vet om att du måste genomgå en förlossning?"

Hon var orolig att jag hamnat i någon sorts psykos. Hon trodde att jag var så rädd att jag ignorerade det som komma skulle och bara såg mig själv Före och Efter. Att jag trodde att jag skulle "slippa" förlossningen. Att hoppa över liksom. Slippa. Som sagt.

Men jag försökte förklara lite luddigt "Jag är mer rädd för sprutor än för att föda". Hon tittade skeptiskt på mig. Vad jag inte kunde förmedla var Känslan. Känslan av Tro. Tro på mig själv. Tro på min kropp.

Jag var trygg med att min kropp visste vad den skulle göra. Jag var säker i känslan och visste att kvinnor före mig fött barn i hundratusentals år - och mer än det. Jag visst att INGEN kunde berätta för mig hur det skulle kännas - och jag skulle inte kunna förmedla hur min kropp fungerar - hur JAG kände. DetGickLiksomInte.

Jag log. Jag var säker. Jag skulle föda barn och jag skulle göra det med hjälp av min kropp. Jag hade en känsla av: Jag Vet Vad Jag Gör. Samtidigt som jag hade noll koll. Jag var nyfiken. Förväntansfull. Och Väldigt Ung. Hur skulle jag kunna ställa frågor när jag inte vet vad som skulle hända?

Där för 20 år sedan gick jag på känsla. Och jag hade rätt. Inga sprutor. Ingen bedövning. "Lätt-som-en-plätt". Born to give birth.

Precis samma känsla har jag nu. Jag Tror På Min Kropp. Vadsomhelst kan hända på GAX om 10 dagar. Jag vet delvis hur min kropp fungerar - men sen - efter 20 mil... vad händer då? Hur mår jag? Vad känner jag? Hur går det? Jag känner en stark harmoni och en grym trygghet i ryggraden. Jag är laddad. Jag är på väg in i bubblan... snart -snart -snart. Born to run?

Den här fina tur-stenen med texten I.F.L Mia IF Linnéa, fick jag av min andra brorsdotter Linnéa - den ska jag ha med mig på GAX Trans Scania. Tur-sten. Tursten. Jaaa - törstig lär jag bli. Foto: privat

Lev dina drömmar

Jag befinner mig på Västkusten, passerade Trollhättan på vägen hit och kom att tänka på en föreläsning som Rune Larsson körde för några år sedan.

Att göra det man vill, leva sina drömmar. Och är det någon som verkligen förverkligat sig själv och gjort det där som han hade i hjärtat/hjärnan/själen så är det väl Rune. Springa över Amerika, ro över Atlanten och allt det där. Funderingarna började på ett tak i Trollhättan där han inte ville spendera resten av sitt liv (om jag nu minns historien rätt).

För några år sedan drömde min dotter Elin om att kuna stå på händer eller huvud mot väggen här på landet. Hon var inte tillräckligt stark utan föll ihop. Snälla mamman sprang då iväg och hämta kameran istället för att hjälpa henne upp :) Jag ska kolla idag om hon lärde sig stå på huvudet... Foto: privat

Jag känner att jag lever mina drömmar just nu. Att jag är inne i ett bra flyt i livet och till freds med det mesta. Jag darrar och svettas inför GAX och njuter av de sista dagarna dit. Jag har ett jobb jag älskar, harmoni där det behövs och utmaningar som lockar. Här sitter jag på Västkusten med nära och kära - bara sonen saknas...

Sonen jobbar nämligen som Specialistläkare Allmänmedicin nu i sommar. Hehe - han avancerade rätt snabbt från att vara sommarvikarie i receptionen - och bara 19 år gammal genomför han nu lungtransplantationer. De fotograferar nämligen sin personal och hänger upp de fina bilderna på en vägg för att pateienterna ska känna igen personerna. Mycket trevligt. Fantastiskt kul att de hängde upp sonens foto under rubriken SPECIALISTLÄKARE ALLMÄNMEDICIN. Undrar om han kan köra en snabbtransplantation av nya ben efter halva GAX-distansen...

Jag vet inte om det är läkare han vill bli - men jag hoppas att han inte väntar med att leva sina drömmar - utan tar för sig av livet.

Är du inne i en bra fas i livet? Känner du att du har tid/ork/råd/lust/vågar göra det du drömmer?

Prinsessan Leia frukost-tipsar i Göteborg...

... och här i Strömstad regnar det, så det blir en kall, skön löptur om en stund.

Ju mer jag vilar destor segare blir jag. Ju mer jag hoppar över att träna desto stelare blir jag. Alltså tänker jag ta kontroll över situationen. Så stel och "kort" som min hamstring är idag har den aldrig varit. Två dagars vila - blah. Nu blir det jogg, situps och armhävningar varje dag. Lite semesterlugnt sådär. Och en och annan tricepsdip kanske.

Igår bestod träningen i att hoppa studsmatta som Prinsessan Leia - jag lekte Star Wars med brorsbarnen.

Stor- och lillprinsessorna Leia i studsmattan.

Jag hade gott om energi - kanske kom den för den underbara frukosten som jag åt i Göteborg på Kafé Fröken Olsson - den kan jag varmt rekommendera!

Rättvisemärkt kaffe, ekologiska alternativ, blåbärsmoothie, hembakat, hemmagjord marmelad, ägg, nyttigt bröd - onyttigt bröd, kanelbullar, yoghurt i olika varianter och för en tia extra (grundpris 89:-) kan du välja gröt eller pannkakor. Yummie!

Upplägget - GAX Trans Scania

Vill ni läsa om själva loppet kan ni göra det här.

Jag och Staffan har valt att tävla med support. Detta innebär att vi har Kattis och Ulf med oss till och från i en följebil. I bilen ligger mat, ombyte och massor av vatten. Kattis kommer även att gästblogga här under loppets gång.Här laddar Kattis och Ulf med midsommarmat och hembakt bröd för att vara fullboostade som Team Staffan & Mia supporterteam! Foto: privat

Loppet går ut på att starta i Malmö - snudda vid vattnet vid Öresund - springa rakt över Skåne och snudda vid vattnet på andra sidan och sedan springa tillbaka.
Sightseeing by running. Skåne bjuder på många vyer! Foto: privat

Vi har delat in de 246 kilometrarna i 7 etapper som vi betar av. Ibland kommer det att gå lång tid innan vi träffar supporterteamet - då bär vi med oss det vi behöver i våra små vätskeryggsäckar. Det går alltid att knyta en tröja runt midjan och ha proviant och vätska i ryggan.

Team Staffan & Mia har kännt på Skåneland två gånger tidigare - här på träningsläger samt vid GAX 100 miles förra sommaren. Foto: privat

Såhär ser till exempel Etapp 2 ut:

ETAPP 2

Kalthus

Glamberga

sväng vänster i T-kors

Nötabo

Galtesjöhus

Maratondistansen! 42195

Möllehejdehus

Svartsborg

Amalienborg

Järnhatten

höger mot Snogeholm

Bilarp

Dörröd

Örnahus

Milgården golfbana

Humlarödshus

Röddemölla

Simontorp

Blentarp

Sövde

Saxeröd

Snogeholm

Ibland får vi hjälp av så kallade pacers. Just nu har Dunceor anmält intresse och tänker springa med oss en bit på lördagen. Askan har lovat att vinka från sin balkong (om han är hemma)... kanske kommer fler pacers att dyka upp och hänga med en bit på vägen. Anledningen till att vi inte enbart kör på karta är att ju tröttare man blir -desto sämre fokus, då underlättar det att kunna pricka av små samhällen på vägen.

Vi sprang 16 mil under 24 timmar på TEC. Jag har promenerat i 30 timmar utan sömn. Vi kommer att springa på känsla och se om vi behöver sova eller inte. Är det någonting som faktiskt gör att Staffan och jag är ett så bra team tillsammans så är det just att vi förbereder oss minituöst - och sedan har samma inställning att "Springa på känsla och ta oss i mål - helst leende!" Vi påverkar det vi kan påverka - resten får bli som det blir.

Jag vet att det verkar galet att ge sig ut på detta äventyr - men det kommer att bli en fantastisk upplevelse. Undrar du över något speciellt - ställ frågan i kommentarsfältet så ska jag besvara så gott jag kan!

Packad - bästa uppladdningen?

Jag behöver ju inte leva i, och andas GAX Trans Scania hela tiden... det finns ju så mycket annat härligt här i livet.

därför har jag sett till att vara färdigpackad redan nu. I och för sig så får inte tävlingsväskan plats i sommarbilen jag ska semestra i så detta var alternativet. Det är ju inte som att packa väsken till ett 10 kilometerslopp direkt. Vår lilla runda tar nog 2 dygn, vilket innebär två dagar och två nätter... och jag vet inte nu vilket väder det blir.Ett linne, två kortärmade, två långärmade, två vindjackor, ett par korta, ett par 3/4 och ett par långa tights, 3 par hotpants, 5 par strumpor, vätskerygga + bälte, pannlampa, handduk, Garminladdare, extrabatteri, förbandslåda, keps, förstahjälpenfilt, 2 par skor, regnponcho....

Jag tycker att det är superviktigt att springa i IF Linnéas färger - tydligen tycker jag att det är mindre viktigt att mangla lakanen...men orka liksom.

Lilla matlådan...med torrfoder, våtservetter, Ipren, Alvedon och Vaselin... bland annat.

Nu är väskan packad - på väg ner till Skåne så att kläder och skor får acklimatisera sig och förstå sig på språket. Följebilsfunktionärssupportrarna kanske till och med vallar skorna...

På ett sätt har jag skickat iväg en del av ångesten - nu ska jag bara leverera mig själv dit om två veckor och genomföra årets tredje och sista fokusering - nämligen att ta mig i mål på 246 kilometer.

Dagens tips!

Förutom att ni inte ska stoppa fingertoppen i en roterande stavmixer...


..har jag här ett tips att slippa fyra arslen.

Jag vill känna mig bekväm när jag springer. Tightsen får inte vara för fladdriga eller sitta åt för mycket i midjan till exempel. Sen vill jag inte ha 4 arslen. Alltså - jag vill inte ha trosor som får mina två skinkor att se ut som fyra. Det räcker alldeles med de två jag redan har. Jag har letat sport- och träningstrosor till förbannelse och testat en hel del. Betalade närmare 300 spänn för ett par Puma... som är...sådär halvkass faktiskt.

69:90 kronor st - värsta kapet!

Tadaaaa. Nu har jag hittat dem. Köp 3 betala för 2 på Lindex - Hipstertrosa för 69:90/st. Bra sladdermaterial som inte suger åt sig svett/väta/regn och andas. De sitter bra i midjan/höften och skär inte in i skinkorna. Således ser det inte ut som fyra bullar på rumpan. Dessutom gör materialet att man slipper få skavsår i ljumskarna som bomullstrosor ger. Billiga och helt klart bäst hittills. Me like. Killar kan köpa kallingar i samma typ av material på H&M - varför betala mer när det finns fungerande (ibland bättre) alternativ?

jamen....

...så såg jag denna bild på mig på Facebook. Då trillade känslorna på plats. This is what it's all about!

Foto: lånad av klubbkamrat Fredrik Larsson

...för visst ser jag ut att ha roligt när jag springer?

skit.

Är det inte surt att smaka på sin egen medicin?

Det är så lätt att säga åt andra hur de ska (kan) agera i olika situationer. Det är enkelt att vara objektiv när man står vid sidan om.

"Jomen det ska vara lite nere och deppigt 2-3 veckor innan ett stort lopp"

Tjejen som inte alltid har trevliga horn i pannan...

Men det kan ju bara gälla andra. Inte mig. Jag är förståndig och förnuftig så det-där-vet-jag-ju-om! Jag är befriad från alla typer av nederlag. Jag bara tränar i mina treveckorsintervaller, vilar, äter och sover ordentligt. Jämt. Och har ett glatt jämnt humör. Jag bejakar och gläds åt formsvackor och ser fram emot topparna.
stopp-stopp-stopp. Igår var jag nere under ytan och undrade om jag över huvud taget vill springa. Varför har jag varit så urbota dum att tro att jag ska greja 246 kilometer? Jag har ju bara sprungit aktivt sedan december 2007... Vem tror jag att jag är? Är jag naiv? Är jag lite dum i skallen och sitter och viftar med svansen som en gullig liten hundvalp som inte förstår bättre? Att springa en månadsmängd under 2 dygn... Hallå! (jag som inte ens tycker om hundar).

Men. Så här känner väl alla nån gång. Oavsett om det känns skitläskigt att springa snabbt på 5 kilometer - eller för den delen överleva 246? Och det bästa jag vet är ju att känna känslor. Alla sorts känslor.

Det är tur att jag har en fantastisk klan omkring mig. Kattis och Stekaren som låter mig vara MIG, som säger de rätta orden...som vet vilka verktyg de ska ge mig för att rota fram rätt svar inom mig. "Det är ju det här du vill!" Eller en liten extra bekräftelse från Ingmarie, ett samtal med mamsen...kanske en kram av härliga brorsonen Hugo...och den förstående Coachen. Tack.

3 sömnlösa nätter. 2 dagar till eftertanke. Jag är inte rädd. Jag är trött och behöver sova. Jag ska i mål - om jag så ska åla den sista milen så ska jag greja GAX Trans Scania. Glädjen och den sprittande känslan i benen kommer. Det är jag säker på. Och nej - jag kommer inte klara det enkelt - men då hade det ju inte varit en utmaning - men klara det - det ska jag!

Skaka rumpa!

Nä - så är det inte. Visst vibrerar det - och visst känner jag mig som en hackspett med hjärngummibandet på svaj... men gött är det. Det är Power Plate jag snackar om.

Jag körde ett pass med Ingmarie och Annelie förra veckan. Ganska kort, bara lite överkropp och hamstring. Sen lite massage och skön stretch. Attans vad det ger! Vaknade upp dagen efter med träningsvärk i armarna efter 3 minuters armhävningar. Det tar tio gånger mer!

Eftersom jag unnar min kära naprapat lite semester från att sticka nålar i mig så kör jag två PowerPlate pass som rehab och stretch denna vecka. GAX TransScania är pinsamt nära nu. Mindre än 3 veckor. Typ tvåochenhalv.

Vad i helvete har jag gett mig in på? Äsch - Var Sak Har Sin Tid - tänker på 246 kilometer senare - först till PowerPlaten!

Tillökning i familjen!

Mamma Mia har fått två nya familjemedlemmar! Dessa två tokstollar har idag följt med mig på mitt sista långpass inför GAX Trans Scania, och därmed gjort ultradebut.
T och Moa i mina gamla hoods. Foto: privat

50 fantastiska kilometrar. 50 tuffa kilometrar. 50 varma och ömma kilometrar. Och så två fikaraster förstås. Tog med herrskapet på en sightseeing ute i förorten och lärde dem allt jag kan...
Kaffe och macka utanför MAX i Barkarby. Foto: privat

När det sedan är den där berömda Mia "GPS:en" som är ute så hittas ju inte spåren direkt. Efter att ha lämnat stan, sprungit en sväng i Hagaparken, fortstt via Edsviken, Silverdal, Kista och Järvafältet var det dags att leta efter dessa:

Oranga markeringar visar leden. Istället hittade vi den här:

What to choose? Höger eller vänster här?

När vi väl hittade till Görväln och slottet passade salt-täckta Herngrenskan på att ta sig ett litet dopp. Svalkande och gott.

Efter maratondistansen började Moas knä gnälla lite och hon blev tystare och sprang långsammare. Hon blev stressad över att dra ner farten men jag bryr mig inte om fart när jag är ute efter distans. Jag hade två mål idag. 1. Springa 50 km. 2. Se till att Moa och T sprang 50 km. Mission accomplished.



Ja - inte var det jag direkt som såg till att de kom hit. De var deras egna pannben och lår som drog dem. Jag visade bara vägen och sög i mig sällskapet. T hoppade omkring som en ungtupp. Eller nej förexten - mer som ett rådjuskid. Otröttlig.

50 kilomter att lägga till i statistiken. En hel dag av berättelser och prat som berikat min själ. Ytterligare ett äventyr att mysa med.

Men du måste ju äta massor!

Japps I do. Jag har inget mål att se ut som en sticka. Jag har ett mål att bygga en stark, tålig och frisk kropp som kan transportera mig genom livet. Just nu löpandes eller i alla fall tränandes.

Jag gillar mat. Här är hemgjorda laxfärsburgare med grönsaker, cremefraiche-sås och ugnsbakad mandelpotatis. Yummie!

Mina portioner är rätt stora. Det brukar ofta ligga ett berg av mat på min tallrik. Det är inte överdrivet, utan mest grönsaker och jox som tar plats. Jag hade en diskussion med Camilla under vårt långpass tidigare i somras. Hon berättade om ett samtal hon och Ingmarie haft med någon på min fest.

"Jaha - ni som tränar så mycket kan äta vadsomhelst?". I princip ja. Om det nu är det man tränar för. För det finns ju folk som tränar för att kunna äta.

Jag äter för att kunna träna. Jag fyller hellre på med näringsrik mat än en muffins. Muffins blir bonus men inte istället-för. Skulle inte drömma om att äta mig mätt på skitmat. Sån är jag.

En typisk Mia-mat-dag:

Frukost: havre- och råggrynsgröt, pumpafrön, skivade jordgubbar och sojamjölk. Ett stort glas vatten och en kaffe. Ibland ett kokt ägg eller en smörgås till. (2 frukostar när jag kör Militärträning på morgonen)

Mellanmål: Frukt (äpple, apelsin, banan eller nektarin)

Lunch: Bulgur med lax eller kyckling. Ruccola, romansallad, tomater, bönor, pumpafrön, parmesanost, broccolli, sockerärtor, avokado och citronolivolja.

Mellanmål: Fazer osötat bröd med avokado, om jag inte tog den till lunch, annars Bregott. En frukt.

Middag: Grillad tonfisk eller kyckling och massor av grönsaker. Färskpotatis just nu. Eller blodpuddingsmiddag med färsk vitkål och lingonsylt. Eller en matig omelett med spenat och godsaker. oj -vad det vattnas i munnen!

Jag dricker säkert 2-3 liter vatten också. Om jag börjar äta en massa socker som det finns i bullar och kakor blir jag snabbt seg och mer sugen. Den här sammansättningen får mig att orka, känna mig pigg och prestera bäst.

Tränar du för att kunna äta vadsomhelst eller äter du för att kunna träna vadsomhelst?

Att möta sina rädslor

Rubin - skrämmande - eller bara skrämmande bra?

På IF Linnéas schema igår stod 2000 metersintervaller i terräng. En skrämmande intervalldistans. I värme. Mer skrämmande var nog att Rubin McRae skulle hålla i det. Superduktiga, skitsnabbe Nya Zeeländaren (finns gamla Zeeland?) Rubin. Gulp.

Försökte hitta tusen anledningar att jobba över, att kanske bara ta en liten tur runt Kungsholmen men Coach Ken sa "Klart du ska träna med Linnéa på torsdag". Och när jag sedan läste det här så bestämde jag mig. Jag kan ju inte coacha andra att möta sina rädslor och sedan slänga in handduken själv. Tog mig till Zinken och njöt hela passet. Fantastiskt bra träning. Big smile on my face.


Magnus och Kattis letar lite syre i marknivå. Varmt och gott på Zinken utanför klubblokalen.



Sommarkvällen var varm och ljus - bäst att vätska upp ordentligt innan de fruktade terrängintervallerna.

Intervallerna sprangs på SM-terrängbanan i Tanto. Vi använde oss av gräsmattorna istället för de asfalterade gångvägarna. Att springa på ojämnt underlag är superbra träning för att stärka upp vrister och småmuskler i fötterna. Jag hjälpte till att peppa i uppförslut och påminna om teknik och jobba med armarna. Höll mig till Marie och Johanna.

Superprestation av Johanna igår - hon tänkte börja gå mitt i en av intervallerna men kom på andra tankar och fullföljde löpandes - tog en till fast hon inte tänkt. Johanna hade jobbat till sent på natten och inte hunnit äta ordentligt på dagen - men lät pannbenet jobba rejält - vilken fighter!

Vad jag gillar med Rubin är att han fokuserar på hela kroppen för löpare. Alltså ingår bålträning när han är ledare. Det visade sig att Ulf var grym på att hålla kroppen rak och utföra övningarna perfekt. Är det hemligheten bakom hans snabbhet?


...och så åt andra hållet.

Idag fredag vila. På ett annorlunda sätt.

Vill du testa ultra?

Eftersom mysiga Moa blev sjuk när det var dags för Hornstull-Järna och därmed inte kunde springa - lovade jag en nybörjarUltra för henne. Nu på söndag är det dags - och du får hänga med!

När: Söndag 18 juli
Tid: 08:30
Samling: utanför Daglivs Fridhemsplan

Utsikten från ett ställe på Upplandsleden. Perfekt ultrastopp för picknick. Foto: privat

Vi kommer att springa mycket långsamt och ta många pauser. Turen går först genom Vasastan ner mot Hagaparken, därifrån tar vi oss bort mot Järvafältet till Barkarby. Efter Barkarby hakar vi på den orangemarkerade Upplandsleden mot Märsta. Efter 5 sprungna mil är Ultra på riktigt. Eller det är man i och för sig när man passerar maratondistansen 42195 meter. Du behöver inte springa hela vägen, det går att hoppa av under turens gång, vi kommer att passera bussar, tunnelbanor och pendeltåg med jämna mellanrum. Vi kommer att gå i alla uppförsbackar och stannar och fyller på våra vätskesystem när det behövs. Ätpauser blir det också förstås - se det mer som ett ultraäventyr där distansen är viktig - inte fart eller tid.

Detta kommer jag ha med mig:
* vätskeryggsäck med vatten
* En flaska sportdryck (eller Resorb)
* Powerbars
* Något saltigt
* Ostmacka (suger upp all vätska i magen)
* SL-kort
* pengar att köpa glass/mat för
* torr tröja/linne

På morgonen ser jag till att smörja vaselin i armhålor, ljumskar och fötterna - allt för att undvika skav. Jag dricker Resorb med start på fredag och laddar med mycket mat. Kanske en liten omgång myggspray kan sitta på plats då det är en del ohyra i den fantastiskt vackra skogen vi kommer till på Upplandsleden.

Du hänger väl med på mitt sista långpass inför GAX Trans Scania?

Kan jag skriva historia?

Långsamt, långsamt bygger jag upp min kropp för att klara den ärofyllda Spartathlondistansen 246 kilometer. Ett pass i taget lägger jag till. Äter bra och jobbar mentalt. Jag har till och med grejat 25 minuter yoga nu före frukost - allt för att vara i bästa skick om 3½ vecka.

Här är jag och min ultrapartner Staffan under förra årets GAX 100 miles (161 km). Foto: privat

På GAX Trans Scanias hemsida hittade jag statistik över svenskar som klarat distansen.

Alla svenska 246 km-genomföranden t.o.m. 5 aug 2010:

1. Bertil Järlåker - 1983, Spartathlon

2. Mary Larsson - 1984, Spartathlon (12 gånger)

3. Rune Larsson - 1985, Spartathlon (10 gånger)

4. Hugo Liss - 1986, Spartathlon

5. Kjell-Ove Skoglund - 1993, Spartathlon (8 gånger)

6. Ulf Widing - 1994, Spartathlon

7. Björn Jungnelius - 1997, Spartathlon

8. Kenny Wallström - 2003, Spartathlon (2 gånger)

9. Anders Thunberg - 2005, Spartathlon

10. Otto Elmgart - 2006, Spartathlon

11. Christian Ritella - 2006, Spartathlon (2 gånger)

12. Mattias Bramstång - 2007, Spartathlon (2 gånger)

13. Fredrik Elinder - 2008, Spartathlon

14. Mikael Andersson - 2009, Spartathlon

Tänk att det bara är en kvinna som har en officiell tid på distansen! Mary Larsson som är gift med min idol Rune Larsson (som också finns på listan). Ska jag bli den andra, eller åtminstone tredje? Jag kan skriva historia... svindlande tanke.

Tänk att jag kommer med på samma lista som min idol. För det finns ingenting som heter bryta. Mitt och Staffans mål är att klara distansen. Vi ska i mål. No matter what! 246 härliga kilometer, 246 förjävliga kilometer.

Hade jag sprungit sträckan från Stockholm hade jag varit en bra bit in i Dalarna. Knasigt va?

Men mamma!!!

Hur fasiken kunde du ha de där fula solbrillorna och den fula kepsen när tv intervjuade dig? Och hur kunde du låta folk titta på det på bloggen?


Ja - hur kunde jag? Vi tänker nog olika min 17-åriga dotter och jag. Jag tänkte nog inte alls efter 20 timmars promenad med en gassande sol. I alla fall inte på hur jag såg ut. Jag tänkte smart. Jag tänkte på överlevnad. Att skydda mig mot solen - om än inte stilfullt.

Här jag gör min dotter till viljes och visar hur jag kommer att se ut nästa år när jag vinner Fotrally.

Det här med värmen...

Jag älskar att springa i snö. Jag älskar att springa i regn. Jag gillar starkt att springa när det är kyligt.

Jag suger på att springa i värme.

Ska jag sluta springa nu när vädret är så fantastiskt? Hell no. Bara att programmera om hjärnan att "Det inte behöver gå så snabbt" att "All träning är bra träning" och "Det måste få kännas jobbigt!". Fast det är lite svårt att ta sig över tröskeln. Att byta om och ta sig ut. Eller? Jag har ju bestämt mig. Med lite draghjälp av Petra så fick jag till 12 kilometer skön löpning i ett 29-gradigt Stockholm.Petra och jag efter en sväng runt Kungsholmen och Söder Mälarstrand. Karlbergskanalen bakom låg lockande sval. Eftersvettningarna av turen ska inte förväxlas med klimakteriesvallningar - ALLA är i klimakteriet i Stockholm nu. Foto: privat.

Svetten lackade och jag var glad att jag fyllt på med vätska och bra mat under dagen. Hur fort gick det då? Inte en aning - vi sprang på känsla och snackade hela tiden. Boostade själen och lät benen röra sig framåt av sig självt! Ser redan fram emot nästa pass. Känslan är tillbaka. Jag är här. Här och nu.

Har du bestämt dig?

Frågan ställs hos Träningsglädje.

Klart jag har bestämt mig. Kolla in den här planeringen!

Rosa visar träning och vila. Lite prohab och stretch i anslutning blir fint. Foto: privat

Jag har startat långsamt, långsamt med att låta benen kicka igång sig. Långsamt är ledordet denna vecka. Och yogan ska in. Lovar. Allt för att jag ska vara på topp den 6 augusti.

Har DU bestämt dig?

Lagledare på Musköloppet!

Klubbens paradtävling - Musköloppet...

Jag tar min lagledarroll på allvar. Foto: Johan Thidell

5 kilometer. 10 kilometer och stefett. Jag stod över och riktade hela min energi åt att heja. Och låtsas vara duktig lagledare. Jag plockade ut 6 lag till stafetten (av 9 startande...) och tar det helt klart som en coach-vinst med placeringarna 1,2 och 4.

Förstapriset i stafetten - IF Linnéa Lag 4: Erik Gerestrand, Alex Thomsen och Ulf Almqvis. Foto: Johan Thidell

Som vanligt var det Efterloppsfest hos Mamma Montan, löpar-Ludvig med kockdotter Linnéa ute på ön. Där fick vi förra året lyssna på Löpar-Ludvigs syn på löpning med reflektioner från sin bok han skrivit i ämnet tidigare.

Spaghetti och köttfärssås hos Montans efter bad i havet. Foto: Johan Thidell

I år vidgade vi våra kulturella vyer med att lyssna på violin. Vackra toner i sommarvärmen.

Foto: Mia Thomsen

Jag samlar på människor och möten

Det är inte så att jag samlar på människor bokstavligen och förvarar dem i ett litet förråd hemma. Nej, jag samlar på berättelser, upplevelser och personligheter.

Det finns så mycket härligt att upptäcka och uppleva i livet. Jag insåg tidigt att jag aldrig skulle hinna med allt. Därför väljer jag att vara nyfiken. Nyfiken På. Jag har klivit ur min egen lilla sfär och kikar titt som tätt in i andras. Det berikar och ger mig energi. Jag känner mig hedrad att få ta del av en annan människas berättelse. Det finns så många universum att upptäcka. Vadän det nu må vara. Det kan vara allt ifrån någon som är superirriterad i trafiken, en grinig mamma, en uppskattande pappa eller som killen igår... Han som ska åka på läger och dansa Lindy hop i en vecka på semestern. Det formligen lös ur ögonen på honom. Han älskar det. Han är hängiven. Han brinner. Jag stod tyst och lyssnade på prat om dansstilar, heldagsträningar och stupa-i-säng-kvällar.

Min fina vän Martin med sin dj-kompis Monika. Två av kvällens färgstarka personer. I bakgrunden spelar dj Raz (som i Rob n'Raz). Foto: privat

Just igår var jag mig som en grå liten mus. En sån som bara är utfyllnad. Jag såg mig själv utifrån, där jag rätt så genomskinlig iakttog de färgstarka personerna omkring mig. Kända dj's, utåtriktade, fantastiska människor, framgångsrika affärsmän. Och så jag. Jag är fylld i mitt hjärta och min själ av Livet. Jag njöt i fulla drag av att få insupa energi, se spelet mellan människor och Bara Vara. Fylla mitt universum med ytterligare händelser - mina och andras. Mindfulness. Jag fyllde på min själ med ytterligar kunskaper och lade till ytterligare en pusselbit i det som är (ska bli) Mia. Pusslet utan kanter som kan bli hur stort som helst!

Jag kan uppfattas som pladdrig - men jag hör allt människor säger och tar det till mig. Sedan känner jag fullt ut. Helt och hållet här och nu. Plockar fram historier när jag påminns om dem - när jag ser en Vegorestaurang, hör en motorcykel eller känner doften av åska. Jag tänker ofta på mina möten med människor och vårdar minnena ömt. Jag är Nyfiken På. Och jag samlar på fler. Är inte livet vackert så säg?

Saknar mitt träningsflow...

...när jag tränar mycket, jobbar mycket och har fullt upp privat flyter mitt liv framåt i ett härligt "flow". Ju snabbare saker cirkulerar omkring mig, desto lugnare och inåtgående går mina känslor och tankar. Yin och Yang. Balans och Harmoni.

Skönt flow under en het morgonjogg innan Berlin Marathon med KarinTri i september förra året. Foto: privat

Nu har jag inget träningsprogram. Det ligger en säck "att-göra-träning" framför mig men det har inte blivit schemalagt. Därför blir det inte av. Sån är jag.

Jag fick en extra vilodag på inrådan av Naprapaten. Allt för att behandlingen av mina stela strumpor (vet inte vad hinnorna runt musklerna heter...) skulle få tillgodogöra sig. Så idag står jag här. Blank. Oskrivet schema och en coach på träningsläger i Davos. Tog inte med några löparkläder för att springa på lunchen. Inte likt mig.

Jag gillar känslor. Jag gillar saknad. Jag älskar att det river i hjärtat och svider i benen. Jag gillar att få göra någonting åt det. Ta tag i, och lösa problemet. JAg älskar att vara här och nu. Inget Yin utan Yang.

Lunchrasten kommer härmed ägnas åt planering. Träningsplanering. Upp ur säcken kommer jag plocka:

* 8-12 kilometers löparpass
* Långpass
* Backpass på Västkusten
* Ultraträningspass
* Kanske testspringa en del av gamla maratonbanan
* yoga
* Armhävningar och situps
* Dejt med Camilla
* Dejt med Ingmarie
* Börja träningen av att klara 1 chin.

Börjar givetvis med att ta en tur runt Kungsholmen ikväll!

BenknäckarJossan in action...

Är inte huvudet med får kroppen lida.

Note to self: Stretcha efter varje träningspass. Hoppa inte över naprapatbesöken.

Jag går regelbundet till min fantastiska naprapat Josefin - fixar till, justerar, smörjer och gör service. Sen gick det ju så bra med återhämtningen efter TEC...och jag tränade på...stretchade inte så värst bra...och den där tilltänkta yogan blev aldrig av...och jag glömde boka tid hos henne. Så dumt.

Efter maran och Jättelångt stramade det på diverse ställen. Rumpan var hård och jag trodde nog att den var lika fast utanpå (men en snabb titt i spegeln visade tyvärr bara att hårdheten satt på insidan...). Tog en snabbvisit till nappisen förra veckan och var tillbaka under hennes hårda nävar igår.

Hon är stark som en oxe - har masserat mina lår så de är blå. När hon misshandlat färdigt den delen av benen har hon mage att sätta akupunktur med en miljard nålar kring knät, på benhinnorna och på foten - sedan samma procedur på rumpa ner mot knävecket. Kopplar in ström och rumpan hoppar upp och ner (Nu då? Snälla, snälla låt rumpan se ut som JayLo's!).

Och det här betalar jag för.

Japp - med nöje - för det gör ju så gott. Hon ordinerade yoga två gånger i veckan. Jag började slingra mig och säga nej... men jag vet ju att jag behöver - och jag hatar att säga nej.

Så nu mina vänner - ge mig tips på bästa yogaprogramet (de måsta vara via datorn, inte ta längre än 30 minuter och det ska fungera för kylskåpsviga mig). Kan jag köpa dvd'n på Stadium eller finns det något smutt på Youtube?

Bästa starten!

Inbjuder till löpning!


Det känns som jag inte har kutat på evigheter. Börjar så smått hitta anledningar till att "slippa"... kanske borde jag lägga av, läsa lite mer istället... har i alla fal låtit löpdagarna gå...mig förbi.

Men så såg jag Anneli's facebookstatus om att det är konstigt att inte kliva upp och träna NMT på mornarna. Frågade om vi skulle morgonjogga -och JA -så vi stämde träff i morse. Fick med oss kändisen KarinTri på morgonlunken.

Jag var seg, benen stumma och huvudet lite tungt trots 8 timmars sömn. Drack bara vatten innan passet. Eftersom det var en återhämtningsjogg gjorde det inget att tempot var långsamt...tyckte det var jobbigt, trist, tungt tills ungefär 2 km avverkats. PANG! Där var känslan igen - den inom mig - den som säger "spring-spring-spring-för-du-kan! Spring-för-det-är-så-du-älskar-att-transportera-dig!" Min hamstring tjöt, min rumpa stramade och tempot gick i 6:40/km... Jag njöt av sällskap, samtal och den härliga sommarmorgonen.

Det är häftigt att kunna njuta av ett långsamt, segt, tungt pass - för då vet jag att jag kommer att uppskatta andra, lätta och snabba pass lite extra. All träning är bra -finns inga skitpass - they are there for a reason!

Kom hem och körde 50 armhävningar och 50 situps innan jag fick njuta av min grötfrukost!
Blev grymt sugen på en kall smoothie istället för gröt... byter du frukostvanor på sommaren?