Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 14 april 2010

Runner's High

Det börjar som en värme som sprider sig i bröstet. Bröstkorgen känns lite för trång. Benen rör sig i jämn takt framåt och andningen är lätt. Den värmande känslan i bröstet bubblar, vill ut och glädjen är påtaglig inombords, nästan materialiserad. Det rycker i mungiporna - hela ditt inre skrattar. Du är fri. Du är här. Du är nu. Glädjen sprider sig till varje cell, plötsligt är allt så uppenbart, meningen med livet, allt känns rätt. Du är fri. Du är här. Du är nu. När den bubblande känslan verkligen når ansiktet tåras ögonen. Du är lycklig. Du skrattar högt. Du är ett. Du är meningen. Du är Du. Flytet i löpningen, skrattet som bubblar och den härliga känslan gör att ögonen lyser. Din bröstkorg är så smärtfullt fylld av kärlek likt första gången du tittar på ditt nyfödda barn eller ser din älskade djupt i ögonen. Du är fri. Du är här. Du är nu. Mitt Runner's High.

Jumper undrade tidigare om det tar 9 mil för en ultralöpare att nå Runner's High. Jag skrev fel. Det var 7,2 mil - för flytet höll sig kvar och jag ville in på 50 miles under 10 timmar - så sträckan blandades ihop med tiden. Jag minns exakt var jag upplevde känslan. Det var ca 100 meter efter att Staffan hojtat "Mia!" för att jag skulle se upp för brädan som stack upp. I uppförsbacken var jag tvungen att säga till Staffan "Jag kan inte sluta skratta!" Jag ville gråta. Gråta av glädje. Det var det åttonde varvet och strax därefter (vid 7,5 mil) mötte vi Sebastian. Staffan promenerade och pratade med honom, men jag var knappt kontaktbar - allt för inne i mig själv och min känsla. Flytet i löpningen var fantastiskt och jag ropade åt Staffan att jag väntar vid varvningsområdet.
Efter ett dygns löpning på GAX - här har vi ca 2 mil kvar... Foto: privat

Visst upplever jag glädjerus som slår ner som en klar blixt när jag springer, kickar av endorfiner eller natur kan liknas vid Runner's High - men denna riktiga, sanna känsla - den har jag bara kännt ett fåtal gånger. Första gången på GAX - men det är ju en helt annan historia...

6 kommentarer:

Gax-Staffan sa...

Mia:

Gax 2009 är något extra extra sådant man tar fram då man behöver tänka tillbaka på något helt underbart. Känslan då går inte att beskriva utan måste upplevas, en uforisk som inte vill eller tänker lämna mig vilket jag är oerhört tacksom över.

/Kram Staffan

Kalle sa...

Jag har aldrig förutom EN gång upplevt runner´s high på tävling.
Visst kan man på den första halvan i ett marathonlopp känna att det flyter på bra men det övergår oftast(alltid) till en ren pina på den berömda sista milen.
På kortare lopp är det ju oftast gasen i botten från start och en smärta i låren som snart kryper på en.
På träningspass, oftast långa har jag dock upplevt runner´s high flera ggr. Senast på 28km:s passet i söndags då, efter en trög vinter ALLT släppte och flytet var tillbaka:-D
Tävlingen jag upplevde runner´s high på var SUM. När VI på sista 5-8 km kom till en skön skogsväg och jag på lätta ben kände världens löparlycka♥

Kalle sa...

Ha ha ha!
Nu börjar väl folk undra om inte RUNNER´S HIGH stavas MARATHONMIA;-)

Tildo sa...

Jag brukar fejka runners high.

MarathonMia sa...

Staffan: Word.

Kalle: Skogsvägar och bra flyt brukar ha en toppeneffekt! :)

Tildo: Din lilla filur! Någon kommer att komma på dig en vacker dag!

Anna (Orka mera) sa...

Så underbart!! Längtar efter känslan! Och vilken härlig bild. Underbar !