Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 28 februari 2010

Söndagens osötade mat

Så här blev första heldagen utan socker.

Frukost:
Havregrynsgröt, Alpro osockrad Soyamjölk, skivad banan, 1 osötad rågkuse med ost, kaffe och en apelsin.

Förmiddag: sprang 26,11 km med Stekaren. Han satte distansrekord för i år - respekt! Drack vatten.

Lunch: Omelett på 2 ägg, broccoli, gröna bönor och sallad på ruccola, tomat, pumpafrön, spetskål och rapsolja. 1 apelsin och hemgjort ingefärste med citron.Broccoli innehåller massor med bra näringsämnen och är en favorit!

Eftermiddag: 1 megastort äpple

Kväll: Lax i ugn med fullkornscouscous, lactosfri matlagningsjoghurt med fetaost, kokt broccoli och en näve nötter till efterätt.

Ny utmaning!

Messade coach Ken och utmanade honom igår "10 dagar utan tillsatt socker med start NU?"


Han kontrade med en viktnedgång i fettprocent på 0,5 innan Skövde - inte redo att avvara sina kanelbullar och Gainomax. Efter kompromiss flyttade vi fettprocentsnedgången till Premiärmilen. Jag vägrar banta, jag tror att jag behöver all energi jag kan få fram till både Skövde och Premiärmilen. Men jag ska vara ordentlig med VAD jag stoppar i mig. Alltså kvarstår min utmaning om "Inget tillsatt socker i 10 dagar". Det kommer inte att bli jättesvårt för mig eftersom jag aldrig äter halv- eller helfabrikat utan lagar min mat själv. Det gäller att kolla ordentligt på förpackningarna för det är typ tillsatt socker i allt. Så nu ska jag tacka nej till bullar, kakor, tårtor och sötat bröd. (Anledningen till att jag bara tar 10 dagar till att börja med är att jag kommer att ladda med Vitargo och behöva socker under tävlingen i Skövde.) Det ena behöver ju inte utesluta det andra så jag tror stenhårt på att min kost kommer bygga muskler och bränna lite fettprocent.

Vad är väl 10 dagar av ens liv? Ni hänger väl med?

Formsvacka

Benen är stela, kroppen skriker av träningsvärk. Jag känner mig "svag".

Fast det är ju så det ska vara med två veckor kvar till tävling. Formtoppen ska ju infinna sig på tävlingsdagen. Jag har laddat med massor av mängd - är reda uppe i 60 mils löpning i år. Men mina snabba intervaller och tusingar har inte riktigt gått enligt schemat. Och när planerna och tidsmålen för Skövde lades hade jag inte en tanke på att utföra tävlingen i snö eller slask. Inte alla kvalitetspass heller för den delen.

Det är här tvivlet kommer fram.


Jag räds inte 6 timmars löpning. Jag räds inte distansen. Men tänk om jag hamnar i en komfortzon som fjösar mig runt så jag missar mitt mål? Jag får alltid knastankar 1-2 veckor före lopp "Jag skulle ha tränat mer". "Jag borde ha kört just DET passet snabbare". "Tänk om jag glömmer noppa ögonbrynen!" Nu finns det ju inte så mycket att göra. Alltså börjar jag arbeta mentalt. Gör det bästa av situationen. Jag fyller evighetsmaskinen med bra, näringsrik mat. Jag utför de träningspass som är schemalagda och förbereder mig på min formtopp. Det går inte att träna ikapp sig - VILAN är superviktig för ett bra resultat. Den 13 mars ska jag vara på topp! Då ska jag klara av årets första mål: 62 kilometer i Skövde.

Som tur är kommer dessa knastankar några veckor innan. Oftast är jag lugn som en filbunke och mycket accepterande dagarna innan tävlingen. Sprallig är jag alltid när jag ska kuta och lägger väl till en extra förväntansfull känsla precis innan loppet.

Hur fungerar du när några veckor innan lopp - vill du panikträna in allt det missade?

lördag 27 februari 2010

Finbesök i stan!

Självaste Andréa är i Stockholm - hon efterfrågade ett långpass på ca 3 mil. Ah! Långpass - my favorite! Självklart.

Foto: Privat. Martin, Andréa, Petra och Miranda.

Ett näpet litet bloggäng träffade i Rålis för att platta till snöslasken i stan och dess utkanter. Dagen till ära hade Petra nya, vita skor. Undrar hur de såg ut när hon kom hem?Foto: privat. Petras fina, nya skor.

Vi valde att springa från Rålambshovsparken bort mot Stadshuset, vidare längs Kungsholms Strand och över till Pampas. Här sprang vi längs med vattnet bort mot Bällsta och Sundbyberg. Visade Andréa (och Petra och Martin också för all del) lilla Sundbybergs shoppinggata. Sprang vidare upp mot Lötsjön. Nu var vi så nära Ursvik så jag föreslog att Andréa skulle få se det bloggomtalade stället live. Sagt och gjort. Upp mot skidspåret. Nu hade vi kommit halvvägs.

Foto: privat. Pigga och dimmiga efter 15 km vid Ursvik.

Ah! Tänkte jag - Hagaparken. Sightseeing big time. Där är ju vackert. Vi tröskade iväg likt bulldozers över den vita snön...för att mötas av Tjernobyl. Vägen mellan Ursvik och Hagaparken (via SL's bussgarage) är allt annat än pittoresk. Svart snö och mycket slask. Men vad är vackert i grådassigt väder liksom? Bara att gilla läget.

Tiden och kilometrarna flög iväg. Vi tog oss via Hagaparken och Norrtull bort mot Karlbergs slott för att kika på hinderbanan. Här var det dags att springa åt lite olika håll - jag och Miranda sprang upp mot Fridhemsplan. Väl där visade Garmin 28 kilometer. Vi tittade på varandra och gjorde Flemminggatan - allt för att komma över 30. Jag passade på att handla och joggade med två kassar hem - blev 30,95 km löpning.

Att springa så få blev kvalitet - gick att prata och ägna mer tid åt en och en då. Vi avhandlade viktiga ämnen som dejting, armhävningsteknik, Armyträning, svartsjuka och Portugalresa. Och så marathon förstås.

fredag 26 februari 2010

Kan du hjälpa mig att orka med mitt marathon?

Frågan fick jag från Cia för 1½ år sedan. Hennes marathon var att genomgå en strålknivsoperation av sin hjärntumör hon fått till följd av lungcancer.

Vi pratade mycket den sommaren. Om vikten av att orka, att äta näringsrik mat som ger energi, att både studera vetenskap och ha tro på det övermäktiga. Om att kämpa. Och hoppas.

Och hoppas gör man när det handlar om sjukdomar. Cia klarade operationen, delade in vägen dit i olika delar och kämpade med sitt marathon. Cancer är en elak sjukdom som inte låter någon i dess närhet vara oberörd. Fler tumörer tog senare fäste i huvudet. Nytt marathon - ny fight. Ny strålkniv. Cellgiftsbehandling. Helhjärnsstrålning.

På nyårsafton dedikerade jag Nyårsloppet till Cia. Energin räckte inte hela vägen. Den 14 januari tog Cia sitt sista andetag, bara 50 år gammal. Hon såg så vackert fridfull ut. Idag begraver vi henne. Jag ska lägga en ros med nummerlappen från loppet på kistan. Mina tankar och min energi går nu till hennes barn Emma och Daniel, samt till min far.

torsdag 25 februari 2010

Du är inte dina prestationer

Du duger precis som du är.

onsdag 24 februari 2010

"Om det är kallare än -10 grader imorgon så tränar jag inte"

...sa jag till sonen igår kväll. Vaknade 04:50 och tassade upp i köket. -10,7. Kröp ner i sängen igen och dåsade till. Drömde om barmark och tusingar...

Hörde 20 minuter senare hur Alex tyst tassar upp för att inte störa mig. "Fan, vad grym son jag har" tänkte jag och hoppade raskt ur sängen. "Jag ångrar mig - jag hänger med!". Efter snabbfrukost och påbylsande tog vi Rally-Mazdan till Östermalms IP.

Brandman Jörgen undrade vilka som kände sig starka och ville köra Intensiv. Alex var den enda som räckte upp handen av oss 12 som var där. "Okej - då är det Alex som lägger nivån för dagens träning" skojade Jörgen. Hehe.

Foto: Evelina Bomark. Taget i januari.

Kylan var torr och det snöade fantastiskt, stora flingor när vi sprang iväg mot hästhagen bakom ÖIP. Djupsnölöpning blev första träningsmomentet - Alex som valt Intensiv fick agera plog och plöja väg för oss i den knähöga snön. Trots detta är han liksom först, och snabbast. Här körde vi lite hinderbana vid hästhindren: gå balansgång, krypa under, hoppa över, krypa under hoppa över. Mer djupsnölöpning. Pulsen uppe - dags för smala armhävningar. Sedan vidare mot Uggleviken.

Alex fick springa i snövallen bredvid medan vi andra sprang på plogade gångvägar. Han körde med höga knän och mjölksyran formligen sprutade ur öronen på honom och bildade istappar från mössan. Han såg grymt stark ut med pendlande armar i den djupa snön. Stark och målmedveten.

Sen var det dags för backintervaller. 6* 200 meter. Alex skulle springa först. På mjälksyretunga ben och ansträngd kyl-andning låg han först i 5 av 6 intervaller. Jag tog tillfället i akt att springa på snabbare utför och öva in mer sån löpning. Ropade åt snabba Jojje "Sätt i tårna i stället för hälen så går det ännu snabbare". Det var som att släppa handbromsen. Han formligen flög nerför. Mer löpning åt folket tyckte Jörgen och gav oss korta intervaller i djupsnö. Spring till ryggsäcken och kör 10 armhävningar - spring tillbaka och skicka iväg polarn. Kör 10 upphopp under vilan/väntan. 8 gånger. Åtta gånger. Jag riktigt kände hur jag tränade lårmuskler och löpstyrka.

Löp-och-förflyttningsövningarna avslutades med apgång, harhopp och springa med i-mitt-fall Jojje på ryggen. Jägarmarsch tillbaka till Östermalm.

Dissade duschen på IP och tog mig till gymet vid jobbet och avslutade morgonens pass med 100 situps och en bastu.

Minus tio grader. Vilket skämt. Det var ju hur skönt som helst att träna ute. 75 minuter njutning. Ren, skär Träningsglädje!

tisdag 23 februari 2010

En hemlig backe!

Idag visade Fredrika oss (vi hade förbundna ögon och fick signera ett Non-disclosure) Den-Hemliga-Backen!

Fredrika under helt annan backträning tidigare i vinter.

Coolaste Funrun har hittat en backe som är ca 1300 meter, Enkommatrekilometer. Den skulle vi Ultratränande IF Linnéaiter springa upp för. Sedan vända och öva utförslöpning. Sedan ta oss an backen igen. I 30 minuter.

Jag och Tene satte av i den första intervallen och höll god fart, vi letade oss upp, upp, upp och vände direkt ner. Här lät vi benen pinna på i skön fart. Nere vilade jag i 10 sekunder (hade inte behövt - men jag skulle slänga skräp) och satte av i den andra intervallen. Första intervallen upp och ner gick på 13:01, den andra på 12:40. Eftersom vi bara skulle köra i 30 minuter satte jag av i en halva. Snittfarten för mina backintervaller landade på 5:04. Steget och andningen kändes lätta. Jag laddade med ett perfekt mellanmål vid 15:30 (träning 18:30) då jag åt en rågkuse med mosad avokado, ett kokt ägg och ett äpple.

Teknik i nerförsbacke
Visualeisera dig som en backhoppare. Se till att kroppen är rak och luta den framåt. Spänn magen. Sätt ner foten med hela fotsulan eller på framfoten (INTE hälen) och var noga med att foten sätts i precis under höften, inte framför. Tänk sedan att du lyfter upp foten snarare än sätter ner den. Det gick bra att öva denna nedförslöpning i halva backen, sedan började jag tänka på annat. Fort går det och fötterna är nästan aldrig i marken. Tekniken lärde jag mig av utförslöpardrottningen Paltén.

Planerad träning är träning som blir av.

Precis som Petra skriver så gäller samma sak för mig.

Men det har nog inte alltid varit så. Förut kunde jag nog kolla ut och verkligen tänka efter "Inte ska jag springa när det är så kallt!" och fick därmed en extra vilodag. Vilan kunde då sträcka sig i veckor. hehe. Och rutinerna rann ut i sanden - svåra att plocka upp. Nu har jag svårare att hitta mot-argument, för jag känner resultaten. Och ser dem. Och de inplanerade träningarna är stört omöjliga att skippa. Det är snarare så att jag lägger till pass - hittar snarare för-argument. Som 75 minuter morgonträning med Nordic Military Training. För det räknas väl inte? Coachen sa häromdagen "Kommer du kunna varva ner och köra vila innan Skövde? Du har ju en tendens att peta in NMT när det står vila." Ojdå. Genomskådad.

Träningen gör mig uthållig och pigg, vilket gör att jag periodvis verkligen kan jobba supermycket utan att braka ihop. Sånna här perioder tenderar jag att bli superskärpt, lever verkligen i nuet: jobba, vara-mamma, träna, äta och sova, peta in vänner-tid. Jag är inne på min fjärde intensiva arbetsvecka. Jag skulle lika gärna kunna hoppa över träningen. Bli lite slöare. Lite mer oskärpt. Men jag lyssnar på kroppen och den styr. Framåt-framåt-framåt. Samtidigt som jag är extremt här. Nu. Och den planerade träningen - ja - den blir av. Inte för att jag skulle få dåligt samvete av att hoppa över - utan för att jag förmodligen skulle tappa den sköna rytm som faktiskt infunnit sig.

Planerar du din träning eller kör du på känsla? Får du dåligt samvete om du hoppar över?

måndag 22 februari 2010

Tjoho! I tidningen igen!

Tillsammans med en hel drös sköna bloggare frontar jag Runner's World idag.

Blir så energifylld att jag tar mig en löprunda innan middagen ikväll!

söndag 21 februari 2010

Vissa saker måste smälta helt enkelt!

Som snön till exempel! Och det jag fick se på DVD-skivan...

Det är galet mycket snöande. Undrar hur blött och kallt det kommer att vara i Skövde om några veckor när första tävlingen går. Kan tänka mig att TEC i april också kommer kantas av snö. Snö, slask och blöta tår som övergår i gulaktig svampform.

Fast det förstås. Kan tänka mig att det är värre att springa i sand. Som öknen typ. I 111 dagar. Utan ledighet. I Sahara. Tänk vilka coola skoskav det skulle ge. Inte bara på fötterna utan även i halsen. Det var den ena filmen/utmaningen som fanns på DVD. Jag är immun. Gillar ju inte att springa i värme. Fast nu i och med den nya istiden så lockar det kanske. Lite.

Vad jag däremot fått låta smälta in är Dean Karnazes 50 marathon i 50 delstater på 50 dagar. Den andra filmen på DVD'n. Först tänkte jag att Mats är galen. Sen var jag ju själv ute och kutade i 13 minusgrader i halv storm (gav 30 minusgrader skulle jag tippa) och insåg snabbt att JAG är galen. I alla fall tillräckligt galen. Så varför inte. Men inte just det då... jag börjar lite själv... som typ 3 stycken 3 milare i 3 kommuner. Sen kanske det blir 4 stycken 4-milare i 4 landskap. Skulle inte det vara lite cool? Som en början?

Sen får vi väl se när jag fyller 50 - då kanske jag är grymt sugen att ta ledigt i 50 dagar och åka till USA...

fredag 19 februari 2010

Helg!

Nä - nu drar jag hem till den här sköna liraren...




...och kollar vad det döljer sig i det här kuvertet.


Jag fick det i brevlådan för två veckor sedan, adresserat till mig "AKA Lady Km-junkie", avsändaren är Mats "Bergsgeten" och det ligger en DVD-skiva och en notislapp med meddelandet "Kanske nästa utmaning?"

Vad tror ni att det är?

Är det puls han vill ha, är det puls han ska få!

Men var är felspringningen när man behöver den?

I min förra familjekonstellation (mamma, pappa, 2 barn) kallades jag för Mia GPS:en. Kanske för att jag lyckosamt navigerar mig fram i livet – men verkligen inte för min förmåga att hitta till platser. Jag kör/springer alltid fel. Alltid. Jag bär stolt smeknamnet och felkörningar/springningar har gjort att jag fått uppleva platser som först inte var tänkta.

Åter till pulsen. Coachen sa: 10 km i en pulszon 136-163, helst närmare 163. Efter mycket jobb och ingen tvättstuga (har ju egen tvättmaskin), snörade jag på mig Röda Farorna (mina gamla Asics DS Trainers) och Snorkkade till Årsta. Att Snorkka är att transportlöpa. Jag skulle nämligen hämta upp min bil hos Kattis. En snabb överslagsräkning sa att vägen dit skulle bli 7-8 kilometer. En Mia-distans skulle således landa på 11-12 kilometer. Alltså skön nerjogg efter felspringningen tänkte jag.

Satte av i allsköns ro och hade bara pulsen synlig i Garmins display. Den allsköna ron försvann snabbt. Vägarna var isiga och det låg ett lager slirig brunsnö över. Jag har svårt för att bli arg, grinig och ilsken. Riktigt svårt. Men igår kväll var jag trött, slutarbetad och vet ni??? Jag började bli irriterad. Irriterad på att jag inte fick skön asfalt att pumpa benen på. Liksom Andréa älskar jag snön – men nu har till och med jag fått nog. Jag vill inte ta ett steg fram och två tillbaka. Fick till och med gå uppför en liten fjösbacke vid Gullmarsplan för det var blank-is.

Pumpade irriterat på och tog mig mot Årsta och hey, hey, hey – plötsligt stod jag vid Kattis port. Efter 7,6 kilometer. Utan felspringning. Smått irriterad men med en medelpuls på… (trumvirvel)…163 slag per minut. Jag stirrar mig inte blind på distansen då jag säkert sprang 15 kilometer med ett-steg-fram-och-två-tillbka-principen – men det bryr sig ju inte en satellit om.

Jag är nöjd. Coachen är nöjd.

torsdag 18 februari 2010

Nallar inte på kvalitén

Är det något jag lovat mig själv och coachen så är det att genomföra de RÖDA Intensivveckornas kvalitetspass maximalt. Jag kör ju treveckors cykler på träningen där RÖD är intensiv, GRÖN återhämtning och mängd och GUL en vanlig mittemellanvecka. Vi justerar detta inför tävlingarna där det blir en upptrappande intensivdel på knappt två veckor plus lite extra vila inför tävlingen.

Jag har min sista Intensiva vecka innan årets första tävling.

Dessutom är jag inne på den tredje intensva arbetsveckan där tid och rum numera flyter ihop.

Tiden räcker inte till. Jag vill inte nalla på kvalitén - varken på jobbet eller på träning.Jag kan inte prioritera bort kvalitetspasset idag. Jag har ett event som kommer att sluta sent i kväll och därmed missa IF Linnéa-träningen. Och jag vill inte (tänker inte) hoppa över mitt näst sista spypass. Om jag så ska köra hård distanslöpning mitt i natten så ska den banne mig genomföras. Var Sak Har Sin Tid.

Förberedelser innan 6-timmarsloppet i Hallsberg i somras. Lite mindre snömodd. Foto: Evelina Bomark

Coachen säger: 10 km – med en medelpuls runt 163 slag/minut.

Så när ni ser en galning frusta runt Kungsholmen ikväll/natt – vråla lite klämkäcka pepp-rop så jag håller ångan uppe! Ikväll får jag smaka på mina egna tips – flytta fokus och öka farten – ska bli spännande och se hur det går!

Ska jag bli bättre är det bara att leverera. Simple as that.


onsdag 17 februari 2010

Morsan! Det är inte värt att dö för!!!

Jag äventyrade min sons och mitt eget liv genom att köra mot rött på väg till Östermalms IP tio över 6 i morse. “Det är bara träning! Kom igen morsan, det är inte värt att dö för”. Korsningen var helt tom och det var inte så farligt som det låter. Men... det är aldrig kul att komma försent till militärträningen. Det hör liksom inte ihop. Och försent kom vi. EN HEL MINUT!

Anledningen var inte lathet eller en lång, skön mysfrukost. Bilnyckeln var borta. Och jag har ingen extranyckel. Kommer ihåg att jag höll på att tappa den igår när jag skulle bära två tunga matkassar, träningsväska och semelkartongspåsen från bilen efter träningen. Tio i 6 skickar jag ut Alex att leta runt bilen – själv plöjer jag igenom fickor, väskor, avokadopåsar, plommontomatkartonger, skor, vantar – varhelst en nyckel kan gömma sig.

Panik. 6 på morgonen. Lite för lite sömn. Snygg-Johan står och väntar på Östermalm.

Inte bara snygg - stark också. Foto: Susann Wilson Andersson

I ren frustration slänger jag mig själv på mage vid bilen och luskammar hela området runtomkring. Mina grannar som precis drar upp persiennerna undrade nog vilken konstig brud som ålade runt på gatan i Nordic Military Training väst, chockrosa mösa och stirrande blick. Hela gatan pryddes sedan av snöänglar. Ett sista försök tillbaka i hallen – tömde sopkassen med semelkartongen och DÄR låg nyckeln.

Ja, intensivpasset var värt frustration och nästan att dö för. Jag var nämligen bättre än Bruno på att stå på händer - jihaaa!! Dessutom bankade jag hans fläsk 30 gånger vilket gör att jag känner mig grymt stark – sonen sa “Grejar du 2 så är du grym morsan!”. Snygg-Johan var givetvis grymt besviken på den sena ankomsten och det gavs gliringar och småstraff hela tiden. Fast vid armståendet fick jag i alla fall beröm “Kul att det är NÅGOT du är bra på Mia!” . Det tycker jag med ;)

Tack för ett bra pass Johan. Värt att sova lite för lite för. Och köra mot rött.

tisdag 16 februari 2010

Minne Guldfisk

Lite jävlar anamma - Ja tack hjärna!

Foto: Homerwallpaper

Idag var det dags för 4*15 minuters löpning med IF Linnéa. Passet går ut på att man värmer upp lugnt i 15 minuter (dessa går supersnabbt tidsmässigt), sedan sätter vi av i lite snabbare tempo. Efter ytterligare en kvart ökar vi takten till tävlingsfart eller riktigt hård distans (dessa 15 minuter känns evighetslånga) - därefter varvar vi ner och transporterar ut mjölksyra och slaggprodukter under 15 minuters lugn löpning.

Om du vill testa så utgå från dessa riktlinjer
1. 15 minuter i lugnt snacketempo
2. 15 minuter i lite snabbare fart, kunna prata fåordigt
3. 15 minuter i riktigt hård fart. Ej talbar
4. 15 skön mysjogg.

De tuffa 15 minutrarna är riktigt långa och många tankar hinner rinna genom skallen. Det är nu det går att testa sitt pannben eller öva fokusförflyttning. När gänget jag sprang med hade 2 minuter kvar av den jobbiga kvarten ökade jag lite mer och hade bestämt mig för att hinna springa till ett visst hus jag såg. Jag flyttade fokus från mina mjölksyretunga ben och ändrade armpendlingen - rätade upp kroppen ordentligt och "gled" fram. Fokus låg på rytmen i andningen. Lite så här...

Andas iiiiiiin - räkna ett, två, tre (hör antalet steg: klipp/klapp) - andas uuuuuut fyr, fem, sex. Nu känner jag inte att benen är tunga - min guldfiskhjärna fokuserar helt och hållet på den jämna andningen - den som för tillfället fungerar.

Efter en stund gör ju fartökningen att flåset blir mer ansträngt och det signalerar till hjärnan "jobbigt! Skitjobbigt!" Då är det bara att flytta fokus till benen, räkna steg och hitta rytmen ett, två, tre, fyr - bra teknik med armarna - "Har jag höften framåt? "Lutar jag mig så jag använder tyngdkraften?" "Spänner jag magen?"

Det är superbra att öva fokusförflyttning under träning, då går det lättare att plocka fram det under lopp.

Ibland tappar man ju motivationen mitt i ett långpass - tanken kan ha varit att springa 25 kilometer, sen vill man ge upp efter 9. Oftast sitter begränsningen i skallen, då kan man snabbt fokusera om "Jag springer en kilometer till - sen får jag se". När kilometern är sprungen går det lika bra att ta en till. Och en till. Annars är det lätt att haka på Ge-upp-tankarna och hitta närmaste väg hem. Så tänkte jag när jag slutade röka. Jag tar inte en cigg denna gång jag är röksugen - jag tar den nästa gång. På så sätt förflyttade jag begäret tills det avtog helt.

Det fantastiska med hjärnan är ju att den glömmer det jobbiga så fort. Klart det kommer dippar och att det känns jobbigt under hård träning eller uthållighetsträning - men dipparna kommer man igenom och förbi - försök att fokusera på den sköna känslan när det är flow efteråt.

Även om en ynka kvart av ens liv kan kännas spyjobbig så ångrar man sig sällan efteråt. Det finns alltid lite extra att ge - det gäller bara att våga.

Barnsligt roligt!

Eftersom jag börjar närma mig 40 har diskussionerna gått lite kring exakt NÄR jag ska börja klä mig i kråsblus och pliesserad kjol. Kör man ett uppvärmningsår och smyger in stilen eller sker det över en natt?

Hursomhelst. Igår testade jag Powerplate med det här härliga gänget!
Foto: Mirandas självutlösande kamera

Barnsligt kul att möta bloggare och stå och spänna musklerna ett tag. Att träna Powerplate var mycket jobbigare än jag först trott. Ingmarie sa "Du som är så stark kanske inte tycker det är så svårt". Jomentjena. Övningarna var mellan 30 sekunder och 3 minuter långa. Att köra stegupp på Poerplaten och hoppa i en minut kändes som 45 minuter hård Step-up utan vila. Typ. Foto: Miranda Kvist

Jag klarade sidoplanka och planka utan större problem, jobbigast var nog upphopp och jobbet med rumpa och baksida lår - men det kan ju vara att 7 mil sitter i benen. Är du nyfiken på Powerplate - surfa in här.
Att stretcha mot brädan var supereffektivt - fick nästan ner hela handflatorna i golvet när jag böjde mig fram. Cool. Det blev lite som "Kylskåp möter yoga" en otippad kombo.
Nu har jag en fullspäckad arbetsdag framför mig innan det är dags att leda passet på IF Linnea - idag ska det gå undan. Jag hör ända hit hur det skriks från Runner's Store "Miiiiiia - kom och köp oss! Vi vill springa fort!". Men jag är ståndaktig. Jag lyssnar inte på lockropen från de vackra Asics DS Trainer som hörs ända till Kungsholmen. Inte just nu i alla fall.
Föresten - undrar om det finns pliesserade löparskor med tillhörande kråsträningstopp?

måndag 15 februari 2010

7,1 (sju komma en!) mil gör ont som fan!

Och nu syftar jag inte på benen eller fötterna. Nej - jag är brännmärkt med ett skavsår från Sport-BH'n.

Benen mår toppen. Tårna likaså. Evighetsmaskinen har bara ett taskigt skal. Trots att jag klämde en halv tub vaselin och smörjde in utvalda kroppsdelar. Fast det förstås... jag skulle ha bytt till torra kläder efter lunch. Det som jag tipsade de andra att göra...

lördag 13 februari 2010

Drottningen af Kungsholmen har landat

I did it! Tillsammans med Tene och Miranda delar jag titel Drottningen af Kungsholmen efter att ha erövrat alla gator. En Konung kröntes givetvis - Bernt! Den enda manliga löparen som grejade alla 71,28 kilometer!
"Alltså - för att snart bli 40 är du fett grym!" utbrister sonens polare David när jag kommer hem. Och det är precis vad jag känner mig nu. Nördigt grym. Och totalt fräsh i benen. Inte ont någonstans - förutom i hjärtat som svämmar över!




Det hela började med en smärre chock när jag och Bernt kom upp till samlingsplatsen där jag förväntade mig en 4-5 löpare. Såg först Kalle, sedan Tene - och fler anslöt - vi blev 15... Då kom Masse upp från Tunnelbanan och berättade att det stod säkert 15 till där nere och väntade. 30 (trettio!) löpare satte av mot Kungsholms Strand för att ringa in det som vi skulle lägga för våra fötter under dagen - ön Kungsholmen.



Efter inringningen var vi tillbaka vid samlingsplatsen och fler löpare anslöt. Nu började erövringarna av gatorna. Fantastiske Bernt hade gjort ett körschema som vi följde... och det blev nästan alla gator på Kungsholmen (ser på bilden att vi missat lite smått - men de springer jag imorgon kväll - rätt ska vara rätt!).


Snittpulsen för dagens insats ligger på låga 134 slag per minut. Detta gäller inte distansen 12-32 km då den låg ofantligt högre på grund av att jag hade det vackraste jag sett i löpartajts framför mig - en tokvacker triathlet från Väsby som gästsprang en bit.

Vid 14:30 tog vi lunchpaus och åt kinamat - det kan jag rekommendera för ultraturer - maten gick lätt att smälta (inte alls som hamburgarna ultralöpare brukar peta i sig). Nästa riktiga paus blev efter 65 kilometer då Miranda behövde kaffe. Jag hällde i mig en blåbär/hallonsmoothie från Brämhults.

Tjipptjillevipp så var löprundan över och 71,28 kilometer är registrerade på jogg.se.

P.S Vill höja min rosa toppluva för Henrik, Miranda och Alex som tog distansrekord och blev ultralöpare idag. Alex hoppade vid 50 km, Henrik drog till med 60 km och Miranda skuttade med hela vägen. Starkt!

Idag ska jag knarka LSD

Long Slow Distance

Som den kilometerknarkare jag är ser jag fram emot dagens äventyr med barnslig förtjusning. Jag fick den här färgglada mössan av coach Ken, så löparna som ska leta upp oss ser mig. Fin va?


Vi ses någonstans på Kungsholmen under dagen!

torsdag 11 februari 2010

Detaljer kring "Erövra Kungsholmen"

Så här blir det på lördag gott folk! Bernt har dragit riktlinjerna.

Block I.
Vi startar med att springa ett motursvarv runt holmen. En prolog för att komma i stämning och ringa in dagens erövringar! Samling vid Flemminggatan - St:Eriksgatan strax före halv 9.

Block II (ca 9:45)
...innehåller Marieberg och Fredhäll, klarar vi drakarna är blocket en mumsbit för oss flyfotingar. Tebaks via Drottningsholmsvägen, Rålambshovsleden och Sysslomansgatan till FlemingatanXSt Eriksgatan.

Block III.
Kristineberg och Stadshagen som oxå får inkludera Arbetargatsområdet. Området kan bli problematiskt att inta pga att kokainligor inte ger sig ... men vi är fortfarande starka då!

Block IV.
Nu intar vi det egentliga Kungsholmen! Vi gör en svepande rörelse genom de södra delarna ända bort till Stadshuset för att sedan med stort mod och kraft inta den fruktansvärda Kungsklippan!!! Återtåg, efter omplåstring och återhämtning vid Bolinders plan, genom de norra delarnas rariteter i St Eriksområdet: sensationen "träkåkar på Kungsholmen" och en obebyggd granitklippa...

"Drottningar, Prinsessor, Kungar och Prinsar af Kungsholmen" koras efter avslutat pass.

Så här ser jag och Bernt ut:

Att tänka på innan:

Ät lite extra bra mat som fyller på depåerna. Jag brukar äta lax, bulgur, avokado, grönsaker, blodpudding, apelsiner, bananer och sånt som innehåller mycket bra fetter, vitaminer och näringsämnen. Kvällen innan och samma morgon du springer bör du undvika grovt bröd och sånt som sätter fart på magen, välj ett alternativ som har lite snabbare kolhydrater - i alla fall om du tänker hänga med hela vägen.

Bra att ha med sig.

Vätskebälte eller vätskerygga. Powerbar eller något annat du brukar äta vid träning. Snabbt socker i form av sportdryck eller dextrosol. Tillgång till matbutiker finns men vi kan inte stanna stup i kvarten utan gör det efter varje avslutat block. Vi kommer även att stanna och äta rejält en gång - Kinarestraurang, sushibar och caféer finns att tillgå - och så McDonald's förstås. Det är bra att byta till torrare kläder efter stoppen annars kyls man snabbt ner när det är dags att börja springa igen

Ta med torr tröja, torr mössa, vantar och lite annat ombyte. Om du inte har ryggsäck kan du knyta tröjan om midjan eller lägga den i ett förvaringsskåp på Daglivs.

Ni som inte ska vara med hela sträckan och vill ansluta senare får gärna maila mig på marathonmia@gmail.com så får ni mitt telefonnummer att ringa till och se var vi plöjer fram just när du vill ansluta.

Frågor på det?

onsdag 10 februari 2010

Är jag inte starkast så får jag vara smartast!

Japp - där satt den! Igen. En-Mia, Två-Mia, Tre-Mia... jag vann Max-tävlingen i armhävningar. Igen.

Bild från tidigare i vintras. Nu ljusnar det snabbt på mornarna!

Pulshöjare Spyfys lovade oss "Morning from Hell" och jag hakade på Intensivdelen. Intinsivarna idag bestod av min skitsnabbe son Alex, Den grymt store-å-starke Mats, ArmhävningsGurun Erik, Totalgalne-Tokstarke-snabbe Tene och så jag. Vi turades om att kuta runt med en supertung ryggsäck (20-25 kg? eller var det 5?) och fick springa med höga knän när de andra sprang vanligt.

Maxtest i armhävningar där Spyfys tydligt sa "Här gäller det att ta placeringar". Jag följer instruktioner och tänker smart. Jag körde 29 stycken och la av, sedan 24 och la av. De andra hade givetvis krämat ur lite mer, så jag drämde till med ytterligare 24 armhävningar och tog därmed 5 placeringar. Gjorde inte flest - för det gjorde Erik som vanligt, men jag var smartast. Jag fick sedan lyssna till de andras Ett-Mia, Två-Mia, Tre-Mia upp till 35 när jag låg i statisk magövning och gänget körde fler armhävningar. Jojje vann motsvarande placeringstagningar på Tricepsdips senare. Där var jag och klubbkamrat Tene kvar längst och gjorde hela 50 dips (Tene ytterligare 5!) i tredje och sista omgången. Schysst virke i de där löpartjejernas armar!

Som vanligt var 75 minuter över alldeles för fort. Nu laddar jag med bra mat och stretch - ser grymt mycket fram emot Lördagens bravader. Mer info kommer imorgon bitti om "Erövringen av Kungsholmen!"

tisdag 9 februari 2010

Den viktiga vilan

Min kropp är numera van vid träning, men har jag kört hårt eller mycket behöver den också vila. Och det är verkligen superviktigt för att kroppen ska kunna tillgodogöra sig det jag utsatt den för.

Jag har lite svårt att sitta still och vilar på mitt alldeles eget sätt. Som att ha projektet "Renovera Kök". Såhär såg det ut för ett år sedan när jag flyttade in:

Grågröna luckor, gammal spis, gult plastgolv och gul/vitt kakel. Efter några vilodagar har jag tillsammans med bror och far fått det såhär:

Ny spis och grym ugn - en glädje att laga mat!




Jag har slipat och målat luckorna så det blivit vita. Pappa har monterat in en snygg kran, det kakaobruna kaklet matchar proteinpulvret jag vann hos Ultraschmultra.



Mitt älskade golv är spräckligt brunt i Amerikansk Valnöt och min diskbänk är en helgjuten skiva i cement (eller var det betong?) som min bror gjort alldeles själv.

Andra saker jag gör när jag inte springer är att träffa underbara vänner och släktingar - dessa krabater är verkligen energigivande:



Vad roar du dig med när du inte tränar?

måndag 8 februari 2010

Mission accomplished

Vilken galen vecka!

Jag hann med föjande förra veckan:

* springa 10,01 mil
* träna 3 NMT-pass
* vila en hel dag (total träningstid 835 minuter)
* fira 3 födelsedagar
* träffat härliga vänner
* Mysa med dottern och sonen
* städat halva lägenheten (hey! perfect is boring)

...och detta när jag har haft arbetsveckan från helvetet. Helt galet. Plus att jag tog lite revansch på löpbandet i fredags - körde 2 tusingar på 4:07 vardera och två 500-ingar på 2:03 var. Nöjd och supersvettig, men ogillar starkt att träna inomhus.

Jag firade detta genom att ta mig till Hard Rock Café och kolla in SuperBowl! Hade stor lust att dra på mig SuperWomandräkten. Fast det gjorde jag inte. Och åkte hem innan matchen var slut. Nu har jag i alla fall fått lära mig något nytt - regler i Amerikansk Fotboll.

Idag har jag trötta ögon och vilodag - naprapaten har gått lös på mitt högra Barbie-ben så ikväll blir det till att ta det lugnt.

lördag 6 februari 2010

Ni har väl inte glömt?

Häng med på lite galenskaper nästa helg!

lördag den 13 februari intar vi Kungsholmen. Jag och Ultra-Bernt kommer att starta genom att ringa in ön med Kungsholmen Runt, därefter delar vi in ön i 4 delar och betar av en fjärdedel åt gången. Den totala sträckan bör ligga på runt 8 mil. Vi samlas vid samma ställe efter varje intagen delsträcka.

Start och samlingspunkt: korsningen St:Eriksgatan/Flemminggatan

Start: 8:30 för Kungsholmen Runt, 9:45 för att börja erövra gatorna

Upplägg: långsam löpning (ultra), gå i uppförsbackarna

Energi: Vi stannar och äter/Fikar ett par gånger, ta med vätskebälte

Du kan hänga med hur kort eller hur långt du vill! Jag lägger ut lite tidsplaner för vilken ruta vi befinner oss i när, lite senare i veckan. Tänker du vara med och bli Qeen eller Kungen of Kungsholmen så kommer det nog att ta hela dagen. Helt galet.

Appropå galenskaper... jag är ju anmäld till Fotrally i sommar och en av deltagarna har analyserat startfältet - Fantastiskt roligt (och användbart förstås!)

torsdag 4 februari 2010

Lycka, glädje och harmoni

Bara för att jag har mycket att göra betyder det inte att jag måste stressa ihjäl. Dessutom har jag inte ett dugg tråkigt i mitt hektiska liv just nu. Jag väljer att tanka energi ur positiva energikällor. En av de positiva källorna är IF Linnéa.
Färgglad i gult och rosa i febrarislasket

Idag var det Allan och jag som höll i passet. Löpskolning / Löpteknik / Koordinationslopp och styrka stod på programmet. Två nya hade hittat till klubben - vi växer och blir större!

Vi tog den vanliga uppvärmningsrundan från Zinkensdamm mot Eriksdalsbadet, ner mot vattnet och via Tanto till vår backe. Vi var indelade i två grupper: En som höll skaplig fart och en som höll maklig fart. Det tjattras rejält om allt möjligt under uppvärmningen så plötsligt är vi framme vid vår backe. Där körde vi lite tågång, höga knän och indianhopp. Hela tiden fokus på att hållningen ska vara hög, höften fram, hakan upp - pendla med armarna, upp på tå.

Vår backe var fint plogad så vi kunde inta låta bli att köra några backintervaller. Mitt gäng körde 3 rätt långa backar med fokus på teknik igen. Inte fart. Bara teknik. Rak hållning, luta sig lite fram som en backhoppare, ner med axlar, upp med blicken, fram med höften. Trippa på tå, öka frekvensen, uppåt-framåt. Hjälp till med armarna. Eftersom det är tidigt på säsongen uppmanade vi våra löpare att öva teknik snarare än snabbhet. Jag tror att det är bra att inte alltid bara köra järnet utan justera och rätta till. Förbättra och förenkla. På tillbakavägen körde vi koordinationslopp, eller stegringslopp egentligen, mellan lyktstolpar. Börja långsamt mellan två, öka farten mellan nästa två, öka rejält sen och spurta mellan de sista två stolparna.

Färgglada gaiters att lysa upp löprundan med.

Småjogg tillbaka till Zinken där vi tog oss upp på läktarna och körde 2*20 armhävningar, 2*20 tricepsdips, tåhävningar, höftävningar och statisk planka.

Jag som har mängdvecka fick tacka nej till skjutsen hem och tog mig löpandes över Västerbron. Det har gått 4 dagar på veckan och jag har hunnit med 5 träningspass av 9, ligger i fas med jobbet (typ 10-12 timmar kvar och ända till söndag på mig!), har hunnit fira två födelsedagar och varit ute och ätit sushi med tokgoda vänner. Just nu känns det som att allt jag gör är skitkul. Men så mår jag som bäst när jag har mycket att göra. Jag känner verkligen lycka, glädje och harmoni.

onsdag 3 februari 2010

MarathonMia bygger pannben

Snöstorm. Snöfall. Snömodd. Snö. Snö. Snö.

Skulle ju transportlöpa hem. Tidsoptimist som jag är fixade-jag-bara-lite-på-jobbet och kom iväg en kvart senare än tänkt. Trippar ut från kontoret och möts av storm. I och för sig så stormar det ALLTID utanför Kista Science Tower. Försökte leta satellit, men började skaka av köld och drogs-liksom-med-den-stora-massan in i Gallerian. Hoppade på tunnelbanan iförd löparkläder och löparrygga.

Tunnelbanan var varm. Åkte en station och beslöt att inte ta de 12 minutrarna hem med tuben - utan letade mig upp ur underjorden till friheten. Och snö. För transportlöpning stod på schemat och transportlöpning skulle det bli.

Garmin hittade satellit direkt och jag kutade ner mot rackethallen, bort mot Råstasjön. Snömodden kändes tung och jag undrade om jag gjort ett dumt val att dissa tunnelbanan. Tänkte att jag måste ju hitta på något. Beslöt mig för att le och glatt hälsa på alla som cyklar eller springer. Första gubben på hoj hejade glatt tillbaka. Första löparen tittade bara på mig. Likaså den andra. Och den tredje. Nu blev det liksom allvar. Jag kom bort mot Solna, Råsunda och drog mot Huvudsta. Löparna som var ute var ju liksom jag... hårdhudade och brydde sig inte om att det var snöstorm. Trodde vi hade något gemensamt. Ville inte ge mig, ville ha ett "kämpa på!" tillbaka. Jag alternerade mina insatser och hojtade "Grymt jobbat i snön!", "Härligt!" och "Bra kämpat!". Ingen reagerade. Inte ett ynka "hehe" inte ens ett leende. När jag passerat Pampas och tog mig mot Kungsholms Strand vågade jag inte hojta på någon längre. Var rädd att nån skulle ringa dårhuset och att jag skulle bli upplockad. Att det ska vara sån utmaning att få folk lite glada!

Vips var jag hemma. Hade lagt ytterligare 9 km till statistiken och trotsat väder och dissat varmt transportmedel. Det här vädret ger ju inte bara starka ben! Det bygger ju pannben också.

Stark, starkare - skitstark...

...och nej - tydligen så lönar det sig inte att smöra.

I söndags bakade jag och några vänner massor av efterätter. Minicitonmarängpajer, chokladbrownie med moccakräm och vitchokladpanacotta. Det blev lite grand över. Smarta Mia skickar givetvis med sonen de överblivna godsakerna till dennes arbetsplats. Inte för att jag direkt vill göda honom utan för att det råkar arbeta en viss Brutal Bruno där. Tänkte att det kanske skulle kunna bli ett skönt och gemytligt träningspass på onsdagmorgonen om Brutale Bruno fått lite godsaker i sig.

Gemytligt my ass. Varför över huvud taget smöra. Här gäller det ju att vara stark.

För tredje veckan i rad var militärträningen väldigt benintensiv. Antingen beror det på att snön suger musten ur låren vid löpning. Eller så har jag blivit immun mot armhävningar och magövningar tack vare de 100 av varje jag kör varje dag (utom 2-3 dagar då jag missat). Eller så är det alla sprungna mil som gör att jag tycker att det är totalfokus på ben.

Hälften av gänget i morse utrustades med extravikter runt handleder och vrister. Jag tittade snällt på den citronmarängpajfyllde Instruktören och bad om att slippa vristtyngder och bara ha runt handlederna. Och slapp faktiskt. Vi tog oss till Uggleviken med några få stopp där vi skulle köra benböj, och utfallssteg som kändes som 1 kilometer lång lårmuskel och rumpmuskelgång. Det skrek i benen och det brände som attan. Grymtade för mig själv och tänkte "Det här gör mig starkare". Bara att fokusera och knalla vidare. Givetvis fick vi uppleva den gyllene fyrkanten som vi sprungit förut. Vi delade in oss i en snabbintensiv-, en medel- och en lättare grupp. Jag tog medelgruppen.

Nu skulle vi utgå från en punkt och springa åt 4 håll och hela tiden springa tillbaka till mittpunkten. Första löpningen i flack djupsnö och tillbaka, andra sträckan upppför en upplogad backe och ner, tredje sträckan i sluttande djupsnö och fjärde sträckan i ytterligare en upplogad backe. Vila i form av armhävningar, planka, situps och benböj. Sonen var konstant först i intensivgruppenoch visade sig vara skitstark eftersom han hade extravikter både runt handleder och vrister. Han är grymt snabb och oslagbar i löpningen. Stolt mamma pinnade på med ömmande hjärta.

Som om inte det skulle räcka blev det senare djupsnöintervaller. Först började jag svära för mig själv och muttra "Benintensivt är skit". Men hey - det gör mig ju inte starkare. Alltså gav jag järnet och tänkte "Nu blir jag stark, nu grejar jag tävlingarna framöver mycket bättre!"

Det kanske är bra att smörjning inte lönar sig - för hur kul hade det varit att inte få känna hur skitjobbigt det verkligen kan vara. Hur ska jag annars blir stark? Nu är benen skönt möra under skrivbordet. Där tar de igen sig för att senare få känna på transportlöpning hem. Här gäller det att visa sig skitstark och samla kilometer...

tisdag 2 februari 2010

Skalman - eller som en baby?

Jag är långt ifrån anorektisk eller bulimisk som Clas Runheim säger sig vara. Tillåt mig fnysa åt ledaren i pappersupplagan av Runners World. Som om det vore coolt att hoppa över lunchen. Eller inte ta sjukdomar på allvar. Vad är det för en förebild?

Du har bara en kropp och den ska transportera dig genom livet. Var rädd om den!

Jag skulle inte greja att hoppa över lunchen. Jag är som en bebis och äter var tredje timme. Idag blev det min vanliga havregrynsgröt kl 6, sedan tog jag en fazer osötad rågmacka med leverpastej när jag landade i Oslo kl 9. Lunch klockan 12, en saftig blodapelsin och en näve nötter vid 15-snåret. Middag inmundigas på flygplatsen och jag hinner nog klämma ner en liten bit tårta på veckans andra kalas 3 timmar efter det...

Men det förstås. Var och en känner sin kropp bäst. Detta funkar för mig, jag är som Skalman när det gäller mat - har en Mat-och-Sov-klocka - eller snarare en Mat-och-Träningsklocka. Vill herr Runheim moffa i sig en dagsranson på kvällen så får han göra det.

Skippar du lunchen?

måndag 1 februari 2010

Singel till april. Åtminstone.

Coachen har sett till att jag har fullt upp på fritiden till april.

Shit pommes vad mitt schema är fullspäckat! Jag kommer bara jobba och träna fram till april. Typ. Är mitt uppe i en Work-Overlaod på jobbet vilket jag älskar – det innebär att det blir en hel del peta-in-arbete-kvälls/nattid. Jag gillar att ha mycket att göra och gillar att sitta med träningsschemat framför mig och försöka balansera in passen under veckan. Sju dagar. Nio pass. 10 mils löpning En tjänsteresa och säkert 50 timmars arbete. Och så ska jag sova 7-8 timmar per natt. Det är tur att sonen tränar NMT och dottern är fantastisk på att hoppa in i som gästspelare lite här och var. Mina vänner får jag springa med. Eller boka in på lördagskvällen när det vankas vila och Melodifestival.

En supereffektiv måndag ser ut såhär:

04:50: vakna / frukost

06:15: 75 min Nordic Military Training 75 min

8:20 Jobba-jobba-jobba

11:45 Lunch

12:30 Jobba-jobba-jobba

17:20: Fixa present åt lillebror + blogga

18:00 Fira lillebrors födelsedag och umgås med familjen

20:30 Återhämtningsjogga med coachen

21:15 Stretscha/duscha

21:30: Jobba-jobba-jobba

23:00: Natti-natti


NEJ – jag tittar inte på TV. Missar jag några bra program?