Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 31 mars 2010

Ge inte upp! Var Sak Har Sin Tid.

Har du någon gång känt att du är dålig? Att du tränar och tränar men alla andra är så mycket bättre? Du är ständigt bland de sista om du springer i grupp eller med andra?

Betyder det är du är världens långsammaste, mest världelösa löpare?

Svaret är givetvis NEJ. Du är bra, bättre bäst utifrån dina egna förutsättningar. It's all in your head! Som min son brukar säga. Det är bara tankarna som trycker ner dig och begränsar dig.

Det krävs ett enormt pannben och en stor mental styrka att vara bland de långsammaste på träningarna. Det är så lätt att börja jämföra sig med andra, se deras framgångar och känna lite avundsjuka på ett jobbigt sätt.

Känner du igen dig? Ställ då följande frågor:

  1. För vems skull springer jag?

  2. Varför springer jag?

  3. Vad vill jag ha ut av min löpning?

Var sann mot dig själv och utgå från dina egna förutsättningar. Att balansera in småbarn, familj, arbete och vänner – samtidigt som man vill så mycket kan ge skeva förväntningar. När du sedan inte når dina förväntningar blir besvikelsen stor och du känner dig misslyckad. Försök att hitta tillbaka till varför du springer – vad är glädjen i löpningen? Det är inte fel att ha mål, men de ska vara nåbara och gärna långsiktiga (delmål på vägen är viktiga – och de ska firas och njutas).Det viktigaste av allt är ju att må bra och vara lycklig - eller hur? Tänk efter vad som gör dig lycklig.

När tankarna är som jobbigast – om första tävlingen gick kass – tänk om – tänk annorlunda. Var målet att springa milen på 55 minuter och du gjorde det på 58 så har du ju hela säsongen på dig att sträva dit! Det bästa med att börja säsongen med en halvbra tävling är att det bara kan bli bättre. Är Lisa snabbare trots att ni var lika duktiga förut? Kul för Lisa, hon har tränat bra – jag fixar det sen. Om_jag_vill... för det kan ju vara så att jag istället bestämmer mig för att använda löpningen som meditation, att gå ner 1 kg i vikt eller att springa längre. Inte att tävla mot Lisa - utan med henne.

Vad vill du med din löpning?

tisdag 30 mars 2010

Inför TEC 100 miles: Del 2. Maten

Just nu är jag nördigt insnöad på att fylla på mina depåer. Jag riktigt projicerar, med tankens kraft, över näringsämnen från min mat in i mina celler.

Kolhydrater, protein och lite grönt - lite broccoli, tomat och pumpafrön på det här så... Foto: privat

För mig gäller det att ladda med rätt saker så att kroppen fungerar samtidigt som jag vet att jag får alla vitaminer, mineraler, kolhydrater och proteiner. Jag äter Omega 3 kapslar och en järn-och-C-vitaminbrus varje morgon.


Vitaminboost med hemgjorda fruktsmoothies: Vad sägs om apelsin, kiwi, mango, banan och ingefära? Foto: privat

Egentligen skulle jag hålla käft om att jag ska springa lopp - för det går åt rätt mycket energi åt att berätta varför jag inte vill äta godis, skräpmat och tårtor så nära inpå loppet som folk vill pracka på mig. Alla runt omkring har åsikter om vad jag borde äta - och tro mig, ingenting som föreslås innehåller vettiga näringsämnen (läs godis, tårta och fast food). Ett förslag jag fick var att äta en hel brieost-tårta som varit i ugnen. Säkert jättegott - men min mage skulle nog protestera i dagarna tre om jag gjorde det. Alla kalorier är ju inte lika - jag lovar att jag ska svulla i Snickers, skräpmat och annat jox under och efter loppet. Men inte nu - nu är jag F.O.K.U.S.E.R.A.D och tänker inte utsätta min kropp för något den inte är van vid.

Hur ser måltiderna ut och vad tänker jag på?

Frukost: Havregrynsgröt, banan och soyamjölk + 1 ägg. (efter NMT tar jag en leverpastejsmacka).

Mellanmål: Apeslsin, äpple eller grapefrukt

Lunch: Mycket grönsaker, pumpafrön, broccoli och kolhydrater i form av antingen bulgur, couscous eller potatis. Proteinkällan blir ofta tonfisk, kyckling eller lax.

Mellanmål vid träning: två knäckemackor med mosad avokado - yummie!

Middag: Mycket lik lunchen. Ibland matiga omeletter - eller min favoritmiddag: Blodpudding, råriven vitkål och färskpressad apelsinjuice. (För att inte bli av med jobbet har jag ALDRIG detta som matlåda).

Jag kommer att ladda med lite extra proteiner och fetter sista veckan. Tur att det är påsk så jag får äta många ägg. Citronolivoljan kommer att ringlas friskt över min mat, och oliver blir en bra fettkälla tillsammans med nötter och avokado. Makrill och lax får nog besöka middagsbordet både en och två gånger.

Så ser måltiderna ut - men vad är det jag tänker på? Det svarar jag på i nästa del av uppladdningen inför TEC - det Mentala.

Nej jag gör ingenting lagom...

Men jag försöker. Verkligen.
Igår försökte jag jättemycket. Jag tog mig till Östermalms IP och tanken var att jag skulle köra NMT Rookie för nybörjare. Som en lagom mjuk start efter förkylningen. NMT-ägare Jens undrade om jag var seriös - det är inte så mycket löpning. Anna och Anne-Li frågade samma sak. Jag var stenhård. Jag ska ta det lugnt.

Men...

Så kom det en lång, ståtlig, svart man med tight kropp och jag var såld. Klart jag skulle köra ett Basic-pass med Daniel! Åt-helskotta-med-lagom! Jag ville imponera! Så jag utmanade Ankar-Anna att köra med mig och vinna löpning med kompis i brandmannagrepp. Which we did. Starka ben, bra teknik och härligt pepp gjorde att vi grejade 4 etapper var i raskt tempo.

Och...

Daniel var en fantastisk instruktör. Lugn, sansad och bröt på Norrländska. Han kom i håg vad alla hette och uppmuntrade oss konstant på ett lugnt, härligt sätt. Hans filosofi var/är "Hellre rätt och långsamt än att fuska sig igenom" Och maaaan vilken träningsvärk man får av riktigt utförda övningar. Han uppmuntrade oss att peppa varandra och arbeta tillsammans. Vi arbetade i grupp om 3 och utförde 200 armhävningar, 300 situps och 400 benböj tillsammans (1 vilade - 2 körde). Lite skön slasklöpning (där jag tog det lugnt! Lovar!) fick avsluta ett härligt pass. Och de traditionella upphopen då - 50 till antalet. Väl hemma körde jag lite rehab och boostade med kyckling, grönsaker och potatis.

Lagom is boring. Jag är tillbaka!

måndag 29 mars 2010

Inför TEC 100 miles: Del 1 - Träning

Jag tänkte skriva ner lite hur jag laddar inför det stundande 16-milsloppet i Täby. Jag delar in blogginläggen i Träning, Mat, Teamet, Mentalt och Materiel. Börjar i första avsnittet om min träning de kommande två veckorna. Det kan vara intressant för er som inte springer ultra att se hur det kan gå till.

Jag kör på som vanligt men kör inga överdrivna långpass (max 3 mil). Jag kommer att köra styrka/prohab för mitt knä och min hamstring varje dag. Under intervallträningarna på IF Linnéa kommer jag att peppa andra och istället köra lite lugnt själv. Det jag inte tränat hittills kan jag inte träna ikapp nu. Att klämma ur det sista i snabbhetsträning kan riskera skador så jag tar det lugnt. Tränare och militärinstruktörer må peppa och pusha hur hårt de vill – jag är inne i min fokusuppladdning och övar mentalt genom att le tillbaka.

Fredrik lär mig att göra tricepsarmhävningar i köket... Foto: Elin

Jag tänker fortsätta med armhävningar och Situps för att bibehålla den starka kärnan. Att helt avstå träning skulle bara korka igen min evighetsmaskin. Att träna lugnt och i återhämtningstakt kommer däremot bara göra gott. Någon extra vilodag ska jag nog kunna peta in! Jag vill behålla känslan av "En stark kropp" som jag byggt upp under ett års tid.


12 dagar kvar till TEC 100 miles

TEC närmar sig med stormsteg. Jag är förväntansfull och vill springa nu nu nu.

Det är otroligt onödigt att vara förkyld. Jag känner mig frisk men är fortfarande snorig - tänker mig en liten mjukstart med träning idag... har skickat ett förslag till coachen och hoppas på tummen upp. Jag tror nämligen att jag kan rensa ur systemet med lite skön träning...

Jag gillar att lära mig nya saker och har haft tid att reflektera över dem denna vecka. Inte för att jag tror att jag kommer att lösa världsfreden med mina upptäckter, men nära nog!

1. Designade, svindyra muffinsformar är urkassa och håller inte måttet.
2. Det är nästan lika givande att heja på en tävling som att delta.
3. Jag blir genuint lycklig av andras framgångar.
4. Ingen dog och blodet sprutade inte även om jag var en timme försenad till "Hopp-å-lek-i-Hellasgården" i lördags. Mina vänner gillar mig ändå.
5. Även Superwoman har dåliga dagar.
6. Jag skulle vara en urusel modebloggare...
7. Bach-konsert i Brännkyrka kyrka är mumma för själen.
8. Att le när man tänker på TEC får en att längta ännu mer.
9. Ultralöpare kan springa milen snabbt.
10. Min dotter uppskattade inte "Välkommen på kalas" -skylten och ballongerna jag hängde upp i hemlighet på ytterdörren när hon skulle ha tjejfest...

En fantastisk 60-talsklänning med tillhörande kappa är nu i mina ägor. Mina ögon lyser hysteriskt gröngula och jag har svårt för att vara seriös - därav Shrek-mössan. ny modebloggare? Foto: privat

Vad reflekterade du över förra veckan?

söndag 28 mars 2010

Nej - det bidde inget Premiärmilen...

...Vad bidde det då då?


Det bidde hejarklack. Det duggregnade och var kallt så jag valde min knallgula seglarjacka som är alldeles för stor. För-att-synas-liksom. Och det gjorde jag. Något snyggare jacka hade Erik - som också syntes. Vi hejade fram våra klubbkamrater och alla andra - jag vrålade ut (med lite input från Erik) "Heja Peter! Starkt Xerses! Snyggt jobbat Archibald! Kom igen Johan!. Alltid prickar man väl in rätt namn tänkte vi. Många kände jag igen. Jag hejade på alla som jag såg. Guldmedaljör i hejjande får ändå Maria! Foto: Privat

Jag blev varm i hjärtat och fylld av en skön höra-till-känsla. Lånade ut min Garmin till Stekaren som drog iväg och körde sitt först millopp på 50 minuter - grymt! Många klubbkamrater persade och glädjen var stor i vårt lilla läger. Min Ultrabroder Staffan klämde milen på 40:05 - här gäller det att ligga i om jag ska hänga med om två veckor då vi ska springa TEC tillsammans! Andréa, Cecilia, Miranda, Kalle, Coyntha... en hel drös personer jag kände igen!
IF Linnéas läger före start. Foto: privat



Eftersom jag är lite extrem i det jag tar mig för och inte har kunnat träna sedan i onsdags morse [läs: abstinens] så har jag varit extrem i andra sammanhang. Jag har bakat. Och bakat. Och bakat. Och käkat bakverk. Och jag har misslyckats. Mitt nya favvocitat "Perfect-is-boring" gick inte fram i baksammanhang. Mina hallon-och-vit-chokladmuffins blev fyrkantiga och utsmetade... vilket gjorde en perfekt botten till mini-tårtor. Jag bakade om och testade på nytt. Fel igen. Testade nya formar och nytt recept. Efter 9 olika varianter och ett antal timmar i mitt kök doftar jag vanilj och lägenheten bageri. Just nu känner jag mig "ful-fet-och-onödig" [pms?] Såhär blev resultatet.


Haha - nej jag har inte ätit upp allt själv - tur att jag har en härlig släkt som kom förbi och hjälpte till att fira Elins 17-årsdag!

lördag 27 mars 2010

Nu ska här tränas löpsteg!

Inga elefantfötter tack!

Inga hälisättningar. Inga tunga steg. Lätt-lätt-lätt flyga fram. Inte tänka ner - tänka upp-upp-upp. Rak hållning, lång och ståtlig, fram med höften. Luta kroppen och låt tyngdlagen bestämma. Dra upp foten kick-kick-kick. Minst 180 steg i minuten. Klappediklapp-klappediklapp. Spring-i-en-liten-låda - foten under höften. Skjut ifrån. Sätt i hela foten eller framdelen. Lätt-lätt-lätt... tänk upp-upp-upp.

Jag känner mig extremt bortskämd som kan presentera mitt andra par Springa-fort-skor! Nike Free 3.0. Kärlek.
Ytterligare en anledning att längta till vår, torra asfaltsgator och en snorfri näsa!

fredag 26 mars 2010

Snabbt ska det gå! Eller rätt.

Oavsett om jag är helt frisk eller ej så är jag där.

Heja går ju alltid. Dessutom är ju inte Premiärmilen ett prioriterat lopp. Däremot är distansen 10 km prioriterad som farkontroll enligt coachen. Han har tydligen stora (eller snabba?) planer för mig. Jag fick med mig en "låda löpsteg" när jag hälsade på honom sist!
Kan ni gissa vad som finns i kartongen?

torsdag 25 mars 2010

Perfect is boring...

...så jag passar på att bli förkyld.

Det händer ofta att jag blir febrig och småförkyld efter långlopp. Nu var det i och för sig 12 dagar sedan Skövde gick... men efter 3 apelsiner, 1 järnbrustablett, 1 Ipren + 2 Alvedon och hemkokt ingefärste inser jag att jag är F.Ö.R.K.Y.L.D

Eftersom jag sällan blir sjuk (peppar-pepper-knack-på-skallen) så har jag bestämt mig för att låta förkylningen vara V.I.L.A och jag är frisk på lördag klockan 17:46. S.Å.D.E.T.S.Å.

Frågor på det?

Recept på godaste chokladkakan!

Perfekt att göra några dagar innan bjudning för den kan med fördel frysas in. Tack goaste Helena som räddat många tillställningar genom att dela med sig av receptet! Choklad, fett och socker - går inte att misslyckas! Yummie! Och snabbt går det - att baka.


Blandas med slev i bunke:

300 g smält smör

4 ägg

6 dl socker

3 dl vetemjöl

6 msk kakao

Häll ut i smord långpanna (jag brukar "bröa" med cocosflingor) och grädda i 15-20 minuter på 175 grader.


Blanda (med elvisp):

150 g smör

4 msk bryggt kaffe

2 msk kakao

4 msk vaniljsocker

7 dl florsocker

Bred ut över kakan när den svalnat. Ställ kallt (kyl el frys).

Sikta florsocker över före servering….


Vi brukar spara den i frysen och gå och smånalla. Livsfartligt!

onsdag 24 mars 2010

Åh! Jag får bli modell?

undrade dottern när jag berättade att jag hade en överraskning åt henne på onsdag klockan 18.00.

Glad i hågen hade jag packat två träningsväskor med 4 olika uppsättningar träningskläder, man vet ju hur kräsna blivande 17-åringar kan vara. Jag hämtade upp henne vid Fridhemsplan och vi segade oss igenom den värsta rusningstrafiken bort mot Östermalms IP.

Jag hade bestämt att hon skulle få testa NMT Rookie. Hon trodde på modelljobb eller en rolig bio. Vid Östermalms IP förstod hon att hon skulle få tillbringa kvällen före sin födelsedag i ett gympalektionsliknande tillstånd.

"Nej det är inte alls så" lovade jag. Jag visste ju att Fransosen Bruno köpt choklad och skulle vara snäll och peppande - precis vad jag tror dottern gillar.

"Fan jag äter ju inte ens choklad längre!". Okej. Vi vände och åkte och storhandlade och lagade mysmiddag istället. Lika trevligt det måste jag säga. Och tränat har jag ju redan. Lite vila för Superwoman och positiv energiboost av att hänga med dottern gör susen!
Jag tränade ju imorse! Jag och Christian fokuserar på att bygga starka ryggar. Foto: Magnus Degen

Det är inte alltid man gillar samma saker... förutom maten då - hon valde det jag älskar mest! Lax, broccoli, avokado och alla möjliga salladsingredienser - yummie! Till detta serverades pasta med pesto och grädde.



Resten av kvällen har vi bakat världens godaste chokladkaka! Vill ni ha receptet eller deffar ni för Beach 2010?

Fick ett sms klockan 5:41

"Väskan e packad, kaffet uppslurplat, himlen rodnar, ett fyllo står och gastar i ett hörn. Ah, det är NMT-morgon! :)"

Anneli var tydligen taggad att köra. Jag med. Och Alex. Och 15 andra.

Och sist men inte minst (trumvirvel...) Miranda - läs om hennes upplevelse av NMT Intensiv här... (det som inte riktar sig mot nybörjare).

tisdag 23 mars 2010

KISS THIS!

Mina nya racerdojjor - Saucony A2 (Porscheröda) med texten Kiss This på sulan har förgyllt Tjernobylkänslan idag.

Shit vad grått och trist allt ser ut när det är slask och regnrusk. De annars så färgglada husen blir till och med gråa! Satte på mig den flouroserande rosa toppluvan, den knallgula ledarjackan och mina nya snabbskor på intervallerna med IF Linnéa idag.

Stegintervaller: 4 min/3 min/2 min/1 min / 2 min / 3 min / 4 min. Urrrrk. Fick lite knas i skallen och tog det lugnt efter enminutaren i mitten och trodde att jag skulle köra 4 minuter. Anders hojtade 10 sekunder kvar när 1:50 gått. Snopet. Men snittiden blev ändå strax under 4:30 - skönt!



Ny utmaning för veckan är minst 7 timmars sömn (gärna 8) per natt. Måste hoppa i säng så jag är utvilad för NMT Intensiv imorgon bitti.

Sov gott!

måndag 22 mars 2010

Jag är extrem.

Uppenbarligen har jag totalt tappat sinnet för vad som är normalt. Jag tycker att marathon är sprintdistans och våndas för milen. Jag älskar tidig morgonträning med Nordic Military Training och rynkar knappt på näsan åt träskdoftande, vått drypande kläder efter avslutat pass. Jag är inte tjejelitjejig och vill vara ren, fin och rosa - jag vill att det rosa ska visa på "No Mercy!". Och jag älskart! Och då är jag tydligen extrem. Kanske borde jag sitta och fila mina naglar istället...

Klart mina arbetskollegor i kostym tycker att jag är extrem. Och då har jag knappt berättat någonting om träningen. Jag fortsätter låta dem tycka att jag är as-cool och skitball. För egentligen är NMT något de alla skulle klara av! Men för guds skull säg inget!- låt dem tro att jag är extrem - att jag är något utöver det vanliga. Det gäller ju att ta plats som kvinna i IT-Branschen - och skrämma dem är ju ett sätt.Helt vanliga människor. Kanske lite mer extrema än andra. Extremt glada. Extremt morgonpigga och extremt fokuserade på att genomföra rolig träning. Som faktiskt passar alla. Foto: Susann Wilson Anderson.

Pyttsan säger ni. Jovisst säger jag. Jag får ofta höra att det är för svårt - att "jag ska bara träna upp mig lite så ska jag testa sen..." Vaddå träna upp sig? Vaddå sen? Det är på NMT du tränar upp dig. Ingen blir lämnad ensam, övningarna anpassas så att alla kan vara med.Här lämnas ingen ensam - klart jag får bära sonen när han känner sig lite trött ;). Foto: Susann Wilson Andersson

Tycker du fortfarande att det låter skrämmande? Eller känner du att en liten, liten del av ditt rena, fina träningsställ vill smutsas ner? Känner du att det vore kul om någon kallade dig extrem och galen? Skulle det vara häftigt att träna med andra och bli grym på att utmana dig själv och testa vad latmasken egentligen tål? Skulle du vilja shejpa din kropp så den blir stark och funktionsduglig? Utomhus?Somliga dagar är lerigare än andra. Här blir det rosa fluffet lite mindre rosa. Foto: Susann Wilson Andersson.

Testa Nordic Military Training Rookie camp. För nybörjarde. Börjar ikväll klockan 18:00 på Östermalms IP. Nästa pass på onsdag klockan 18:00. Jag lovar att det blir din roligaste träningsupplevelse hittills i år!

lördag 20 mars 2010

"Bara inte Mia springer om mig"

Alexandra pinnade på 40 centimeter framför mig. ”Går det bra undrade jag när hon saktade ner någon minut!” hon tittade på mig pillemariskt och sa ”Så länge inte Mia springer om mig!”

Vad störtskönt! Precis som det ska vara! Utmana – sätt små mål och håll dig till planen. Så tänkte jag på Skövde "Ingen med jazzbrallor får springa om mig!"

Idag var planen att springa Sverigestafetten. Vi startade i Hornstull.


Och slutade stafetten i Sollentuna Centrum
Däremellan rundade vi Stadshuset och tog några varv runt fontänen på Sergels Torg.

Eftersom jag sprang mestadels med ultravännerna Kristina, Cecilia och Torkel – beslöt vi oss för att ta oss hemåt en bit springandes från Sollentuna också. Coach Ken hakade förstås på. Benen kändes tyngre och tyngre så vid Mörby hoppade vi på tunnelbanan. En blixtvisit hos coachen gav mig sedan ytterligare en kilometer så dagens skörd blev 37 kilometer i långsam skön takt.

Jag har hört att långpassen ska gå så långsamt så att man ska kunna känna för att festa hela natten. Alltså vara så fräsh i kroppen.

Då gör jag det då! Festar alltså. På återhörande!

Battery charged - please remove charger...

Efter några veckors tung arbetsbelastning, tjänsteresa till Danmark och England, träningsschema som jag lovat mig själv att inte avvika allt för stort ifrån och en massa roligheter som konsert med Mika, häng med barnen och utvecklande seminarium med mamma och vänner så laddades batterierna långsamt ur.

Och inte att förglömma – årets första tävling: Skövde 6-timmars. En av tre satsningar.

Genom att äta bra och träna brukar jag vara självuppladdande. Nu har jag inte tränat sedan i onsdags morse och känner hur energin långsamt runnit ur. Jag har jobbat alldeles för sent så att den viktiga sömnen blivit lidande. När jag har så där mycket att göra äter jag mer än vanligt. Min hjärna suger energi. Ensam igår kväll på jobbet länsade jag till exempel alla kakburkar. Fint. Och drack 5 liter kaffe till. Typ. Rimmar snyggt med den amerikanska buffén jag svullade i dagen innan och avslutade med brownie och kladdkaka. Yummie soldier! Men jag blir bara tröttare av sockerätandet. Jag hamnar i obalans och blodsockret åker bergådalbana.


Stupade i alla fall i säng vid 23-tiden och vaknar upp glad och utvilad efter 8 timmar. Känner återigen den där härliga känslan av förväntan och nyfikenhet. Idag ska jag fortsätta att ladda batterierna genom att springa många kilometer. Jag har ju ett schysst täcke av transfetter och socker som hoppar omkring i magen/tarmarna/levern och inte riktigt förstår hur de har hamnat i min kropp. Bränsle förstås. Något sämre än vanligt – men ack så njutbart.

torsdag 18 mars 2010

Häng med på Långpass!

På lördag kör vi en del till i Sverigestafetten som jogg.se dragit igång.

Denna gång springer vi från Hornstull klockan 9:30 till Sollentuna. Det blir cirka 20 kilometer och det går bra att hoppa av längs vägen och åka kommunalt hem. Var med och flytta fram den visuella stafettpinnen! Vi springer lugnt så att alla hänger med - det viktigaste är att göra det tillsammans!

Läs mer om Sverigestafetten här!

onsdag 17 mars 2010

Time Management - Effektivitetsminister


04:50 Klockan ringer, jag går upp klär på mig träningskläder, äter korngrynsgröt, sojamjölk och kaffe. Läser DN och småpratar med sonen.

06:15 Nordic Military Training drar igång. Tränar med sonen och NMT-vännerna i 75 minuter. Pratar relationer och livsglädje i omklädningsrummet.

08:05 Tar bilen från ÖIP mot jobbet. Tar 2 arbetssamtal med mina danska kollegor på vägen till kontoret (handsfree försås!) äter en andra frukost bestående av osötat surdegsbröd med leverpastej och Brämhults nypressade apelsiner.

09:00 Möte med Nordenchefen i Kista

09:35 sätter mig i bilen på väg mot nästa möte. Tar tre snabba jobbsamtal på vägen och hinner ringa tillbaka till min gamla arbetskamrat Hanna som ringt tidigare.

10:00 Möte med vår svenska distributör och planerar kvartalets aktiviteter.

11:15 tar bilen till nästa möte och har ett långt, mysigt samtal med dottern.

12:00 Lunchmöte med företagspartner. Effektivt och givande.

13:00 tar bilen hem. Slänger in mina och sonens träningskläder i tvättmaskinen, åker vidare till Mariatorget för ett seminarium om Sociala medier.

13:55 Träffar polare Jenny utanför Rival, hon arbetar också med marknadsfrågor och försäljning så vi beslutade att slå två flugor i en smäll - vila i stolarna som återhämtning från vår träning, umgås och hänga lite samtidigt som vi faktiskt jobbar. Jag har avtalat möte med en leverantör i pausen. Effektivt och givande - tar beslut på stående fot.

17:00 Egentligen dags för mingel, men jag och Jenny promenerar bort till Vasagatan och Runner's store för att lyssna på Andreas Falk - ultralöparen som ska bli Bäst i Världen. Jag får 30% rabatt på Springa-fort-skor och njuter av att få prata med min idol och träffa massor av klubbkamrater, ultrasjälar, bloggare, min tränare och andra vänner. Andreas inspirerar stort. Som väntat.

20:45 Kommer hem, hänger upp tvätten och äter Rune Larsson-middag. Blodpudding. Snabbt, järnrikt och Yummie.

21:05 Sätter på mig mina nya Springa-fort-skor och tar tag i alla actions jag lovat på dagens alla möten. Jobbar med inbjudningar, banners och betar av lite mail i 2 timmar.

23:00 Jobbat klart, bloggar och går och lägger mig.


Min dag har alltså innehållit både träning, jobb, vänner, familj och "löpning"...i form av nya skor i alla fall. Det här är balans för mig.

tisdag 16 mars 2010

Att bli mitt bästa jag

När det är tävlingar och träningsläger utanför stan så innebär ju det resa. Resa med löparvänner kan ge så himla mycket! När vi åkte till Skövde var det Tene, Anneli, Ken, Kattis och jag som filurade ihop. Vi körde en lek ”Beskriv dig själv med tre ord” vilket inte var så himla lätt. Sedan beskrev vi varandra med tre ord. Tre ord är lite, alldeles för lite för nyanser. Tre ord kräver eftertanke och är inte bara tomma ord som ska hasplas ut i förbifarten.

Livet är ju en berg-och-dalbana i sig. Man är inne i olika faser och de tre orden kanske ändrar sig. Det är inte statiskt. Jag vill ständigt utveckla mig och bli en bättre människa. Jag vill hitta utmaningar som driver mig framåt. Jag vill möta mina rädslor och känna alla sorters känslor. Jag vill bli mitt bästa jag. Fick jag känna samma glädje och trygghet i själen som jag känner idag skulle jag vilja bli 110 år.

Rädd att krypa i rör? Att övervinna små rädslor ger en enorm kick.

Vi pratade även om relationer, svartsjuka och avundsjuka. Om att vara accepterad och respekterad för den man är och att umgås med vänner och familj som hjälper en att bli sitt bästa jag. Att se och bli sedd. Att hjälpa någon att nå sina mål och att själv bli stöttad. Relationer utan konkurrens – utan tävlan. Djupa tankar, djupa känslor, djup innebörd men ack så ljuvligt.

Jag har i alla fall tänkt ut tre ord som beskriver min löpning just idag:

Kravlös – Glädjerik – Utmanande.

Kan du beskriva din löpning eller träning med 3 ord? Det du känner just idag.

måndag 15 mars 2010

Vila och återhämtning á la NMT

Den här killen fick visa takten för återhämtning!



Jo jag tänkte... eller tänkte jag alls? Ivilketfallsomhelst. Jo jag tänkte ta en liten återthämtningsjogg och typ träna lite överkropp. Det var ju bara benen som jobbade i lördags. Och så skallen förstås. Och kanske lite mage och rygg. Ivilketfallsomhelst så ställde jag klockan på 4:50 och hängde med sonen till Östermalms IP. Som tagen ur en vildmarksfilm stod den store, starke rödbrunemanliga mannen och väntade in oss. Likt en charmigt disträ liten alpflicka virvlade jag på tysta, lätta steg in i gryningsljuset. Läs: Niklas stod och väntade i korridoren och jag vaggade in som ett kylskåp. Jag vet - jag hallicunerar. Jag har fortfarande körförbud på grund av för hög dos endorfiner. Men det reder sig nog.

Jag sa i alla fall att idag skulle jag minsan ta det lugnt. "Jaha". Jomentjena. Satte av i skön uppvärmingsjogg bort mot Fiskartorpet. Hämtade däck. Körde sparring. Sprang på vår lilla bana - först 3 varv vanligt, sedan 2 varv med däck, lite styrka för att sedan ta ett varv med kompis på ryggen. Raksträcka, uppförsbacke, nerförsbacke. Av trötta ben kändes ingenting. Hade gott om energi när det var dags att springa samma vända med stock på axeln. Okej - vi var 4 som hjälptes åt. Sedan axelträning i grupp. Den stora tunga stocken låg på marken, lyfta upp - lägga på höger axel, bära rätt upp i luften, ner på vänster axel och ner på marken. Och så om igen. Tio gånger. Äsch - kolla in själva...







Det är härligt med en evighetsmaskin som grejar det mesta. Tack kroppen. Det är först nu, en dag på kontoret som det känns i höfter och ben att jag sprang ett och ett halvt marathon i lördags. Eller så kickar huvudet in eftersom morgonträningen var så förbaskat rolig! Me like.

SIFFROR

okej – det här blir det sista inlägget om Skövde 6-timmars. Nu bara i siffror - under de 360 minutrarna kom jag 63 279 meter - och...

Antal målgångare: 139

Antal damer: 35


Som klarade maratondistansen: 116

Min placering på maran: 29


Min placering totalt: 22

Min placering bland damerna: 3


Min maratontid: 3:52:37

Stockholm Marathon 2009: 3:52:45


Ytterligare meter efter maraton: 21084 m

Vilket utgör: nära en halvmara (21098 m)


Antal gånger jag gick i uppförsbacken: 0

Antal gånger jag vågade fisa högt: 4


Antal ömma tår: 3

Varav blånaglar: 1


Ikväll berättar jag om morgonens återhämning. Något i särklass!

söndag 14 mars 2010

Nå-tå-test och att springa 6-timmars

Idag sitter jag med jordens huvudvärk, stela ben och en jäst mage. Tog nog slut på alla reserver igår - det betyder att jag gav allt jag hade. Bara att ladda på ny, näringsrik energi.


Strålande sol när jag, Tene och Anneli rekar banan. Fulladdad och fokuserad.



Den obligatoriska flätbilden före och efter. Kristina Lugn: Släng dig i väggen - Skövdes alla fåglar kunde bo i mitt fågelboruffs efter 6 immar!

Maten, depåer och energi är superviktigt under ultra. Jag har inga problem att bara dricka vatten och sportdryck på marathon, men går loppet över 4 timmar är det viktigt att ladda på och vara smart innan, under och efter. Det gäller även musklerna. Att träna för att bli stark och uthållig underlättar genomförande och återhämtning - men ingen passerar väl marathondistansen obemärkt - hur vältränad man än är -under en tävling. Det är skitjobbigt. Benen skriker, många får kramp (inte jag än så länge...peppar-peppar), folk börjar gå, höfterna är stela, hjärnan spelar en ett spratt, magen gör sig påmind, skavsår, frossa - ja allt möjligt kan drabba en.
Någon som inte hade en chans att ladda ordentligt var Anneli. Jag ringde henne halv tre och sa "Du är precis lagom galen som jag - vill du följa med till Skövde och köra 6-timmars. Jag hämtar upp dig vid 16-snåret?". Ödets ironi... Anneli satt precis och funderade på vilka lopp hon skulle köra och vilka otippade grejer som skulle dyka upp. Och upp dök de snarare än väntat. Klart hon hängde med!



Före loppet är det dags att fokusera, visualisera och inte glömma att fästa nummerlappen ordentligt. Njuta av tår som fortfarande känns normala... nja - ganska normala.



Anneli tittar skeptiskt på mig när jag ger mina sista-minuten-tips...

Själv känner jag mig rörlig, mjuk och elastisk när jag startar. För varje kilometer jag springer är det som ett gummiband drar ihop sig i rygg, rumpa och hamstring. Allt blir liksom kortare och kortare. Därför har jag lagt in Nå-tå-test [noe toe] där jag böjer mig fram och stretchar ut baksida lår och rygg. Ofta med hjälp av att någon lugnt trycker ner ryggen så mina händer når tårna. Det blir svårare och svårare för varje timme som går. Körde 4 stycken Nå-tå-test igår.


Idag grejar jag knappt att böja mig framåt :)

lördag 13 mars 2010

Den lilla gumman

Jag såg henne varv på varv. Med pigga blå ögon och ett enormt leende i det gamla fårade ansiktet sken hon som solen själv!

Hon gick motvarv mot oss dryga hundratalet löpare som skulle springa på 1200 meter parkvägar i Skövde i 6 timmar. Hon promenerade och plirade mot mig de första två timmarna, försvann och kom tillbaka den sista timmen. Jag blev glad och varm i hela kroppen av att se henne.

Loppet började klockan 10 och jag fick flera härliga lycka-till-sms. Bland annat ett från Ingmarie där energi utlovades - och det behövdes stundom kan jag lova! Frykenmo som blivit förkyld kunde inte springa så han fotade - kolla in bilderna från loppet här!

Reima och hans fru Torill hade givetvis fixat det mesat på bästa ultrasätt. Vädret var perfekt - fast jag först hade oroat mig för att solen skulle smälta snön och göra djupa vattenpölar. Så blev det inte. Solen värmde och smältsnön var helt hanterbar.

Det hinner hända massor under sex timmar och mitt inlägg skulle bli alledeles för långt så jag kör en kortvariant här...

Första timmen: Öppnar för hårt och springer i strax över 5-tempo. Kroppen känns superpigg och benen glada. Oroar Coach Ken med den alltför snabba öppningen men jag kan inte få stopp på benen. Gör milen på 51 minuter. Springer ensam och filosoferar. Gläds åt den lilla gumman.

Andra timmen: Fortsätter bra. Gumman traskar på. Rätt var det är så möter jag henne inte. hon har tagit paus i promenaden. Gör halvmaran under 2 timmar och pinnar vidare. Ber Supporter-Kattis om smörgåsar då Reima missat det på Ultrabuffén. Blir omsprungen av Tene som är grymt snabb.

Tredje timmen: Vid 25 kilometer börjar det bli jobbigt. Tankar som "Vad är jag för en mes som tror att jag kan greja det här? Hur kunde jag basunera ut 62 kilometer? Vad är meningen med livet egentilgen?" Men det tar bara 15 minuter och lite cyberenergi från Ingmarie så är jag ur spiralen och har löst gåtan med Livets mening. Det kan till och med vara så att jag tog marathondistansen på 3:53 (om jag räknat varven rätt - uppdateringar kommer nog imorgon)

Fjärde timmen: Jag är ultra. Vid 40 kilometer känner jag mig pigg. Ökar farten som varit nere ett tag och har nya krafter. Lägger varv på varv bakom mig - tänker som Camillla "Traktor - jag är en traktor". Nu kommer också glädjen. Jag ääääälskar att springa. Jag älskar alla som är med i loppet. Jag älskar arrangörerna, mina ultrasjälar, min support, min coach, jag älskar Torills blåa ögon, alla som skickat sms, mina barn - jag vill gråta för jag älskar dem så högt - men bestämmer mig för att bara vara tokglad och älska livet.

Femte timmen: Den hårda starten börjar ta ut sin rätt. Kan inte förklara vad som känns tungt, benen känns bra, pulsen likaså - men det går långsamt. Någonstans under denna timme passerar jag 40 varv och inser att jag måste hålla hyffsad fart för att greja 12 till. Hjärnan är potatismos och jag orkar inte räkna. Ställer in mig på varv. Vrålar till Kattis "Jag har tolv varv kvar - sen kommer jag hem!". Nu var det bara att leverera. En nyfunnen bekantskap, Martin, behöver draghjälp. Vi hjälps åt.

Sjätte timmen: Ken peppar och springer framför. "Bra Mia, det här grejar du!" "Bra tempo!" Huvudet vill, benen är okej - och jag siktar på att springa strax under 6-minuterstempo. Håller ordentlig koll på varje kilometertid...5:53, 5:50... men räknar bara varv. 9 kvar. 4 kvar... då säger Ken "Du har två varv kvar!" "Hur i helvete kan jag ha två varv kvar när jag har 4??" Men han hade förstås rätt. Det var två varv kvar. Och ett halvt. Linda springer ikapp och peppar världsbäst. Den lilla gumman möter jag och ler. Jag utbrister "Jag blir så glad när jag ser dig!"

Jag grejade mitt första mål och kom 63tusen2hundranågonting meter(officiella resultatet är inte ute än). Jag var så glad, nöjd och lycklig när Reima sköt pistolskottet som visade att tävlingen var slut. Jag stod snällt kvar på min plats och väntade på att han skulle komma med mät-grunkan så jag kunde få krama om mina klubbkamrater och Support-Kattis (som hann fram till mig med vantar och drick! Världsklass). Efter dusch blev det middag och prisutdelning. Nu kommer dagens bonus... jag tog tredjeplatsen i damklassen - just det var inte jätteviktigt för jag tävlade bara med mig själv och ser de andra som medlöpare. Förstaplatsen tog den grymma Emma Berntsson född 1986 - tror att det är hon som är boxningstejejen som gjort en grym marathontid, tvåa kom Kersint Rosenqvist som är en urgo tjej från Västerås! Heja er. Stor grym elloge och tack-kram till Coach Ken som hann springa drygt 68 km och ändå peppa mig.

Om två veckor är det premiärmilen - sedan är det dags för TEC - mitt andra mål för året. Men just nu tänker jag njuta av min prestation. Och att jag fick uppleva den lilla gumman i Skövde.

fredag 12 mars 2010

Mitt första mål är bara timmar ifrån mig...

Nu är jag på väg till Skövde.

Ska killen-på-bilden's schema hjälpa tjejen-på-bilden att nå sitt mål på 62 km?

Jag har tankat evighetsmaskinen med riktigt bra mat. Tränat fokuserat efter Coach Ken's träningsschema. Hittat på massa små äventyr däremellan för att pannbenet ska bli tjockare. Jag är livrädd för att behöva springa i snitt 5:30-5:40 (måste räkna in kisspaus och gå-och-äta-paus och nå-tå-test) men ska ge allt jag har! Var Sak Har Sin Tid. Och min tid är NU.

Följ loppet här.

Egentligen är jag inte så intressant ur ett tävlingsperspektiv - det är ju mig själv jag tävlar mot och satt ett mål för under denna 6-timmarstävling. När det gäller toppstriden bland damer kan jag nog våga säga att IF Linnéas Tene Ostra kommer att få marken att gunga och ultraSverige att darra - hon gör ultratävlingsdebut men har gjort så fantastiskt ifrån sig på träning så det kommer att slå gnistror i Skövde!

För ett år sedan...

...gjorde jag Ultradebut i tävlingssammanhang i Skövde. I morgon är det dags igen.


Så här såg jag, Fredrika och Sebastian ut före start. Jag minns den förväntansfulla känslan, glädjen och lyckan. Jag minns värmen i själen - mitt frånkompplande av snabbhetshets till drivkraft av distans. Varv efter varv. Bara ett till. Min ultrasjäl kommer jag för alltid att ha tillsammans med dessa personer och min ultratävlingspartner Staffan. På ett härligt sätt peppar och driver vi varandra, det finns inte tillstymmelse till tävlan - bara en önskan att alla ska lyckas. Att nå målet. Även om det tar olika lång tid, olika antal tillryggalagda km i tidslopp så går ultrasjälar i mål som EN. En känsla som inte går att beskrivas. En känsla av kärlek till livet, till löpningen, till mänskligheten och allt det fina.

Jag är en del av detta. Jag är ultra.