Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 28 april 2010

Jag välkomnar svackan!

utan dalar inga toppar.Dags att lyfta blicken. Landa känslomässigt och hitta kraften.

På något konstigt sätt gillar jag att få postloppsdepp, landa i tankar och känslor och hitta tillbaka till det som känns viktigt. Jag gillar på något konstigt sätt att känna sorg, längtan och ensamhet. För känner jag så lever jag.

I min löpning drivs jag inte av att hela tiden prestera på topp eller att persa. Det är stört omöjligt. Jag är fortfarande en gröngöling i löpsammanhang och har varit superduktig på att verkligen njuta av resultatet av Skövde 6-timmars och TEC 161 km. Nu är det nog som Fredrika säger - hormoner och obalans. Tid för återhämtning.

Jag hade ju sett framför mig att kroppen skulle göra ont och få slita hund efter TEC. Jag blev otroligt förvånad över utebliven smärta. Nu dealar jag på insidan istället.

Jag har valt bort IF Linnéas träningsläger till helgen och det gör ont i hela hjärtat. IF Linnéa är som en andra familj. Men jag behöver boosta mig själv, bygga Mia. Jag längtar efter en promenad med dottern, fixa sonens älsklingsmiddag och busa med brorsbarnen. Jag vill hänga med Bästis och fika med farsan. Jag vill springa långt och ensam. Jag vill ladda mina batterier. Gör jag detta tar jag mig igenom dippen och får uppleva glädjen igen. Det är därför jag tycker om tillståndet - för att aktivt göra val och ta mig ur. Och fram. Som en annorlunda utmaning.

Det jag vill - det kan jag.

Ser fram emot att kicka igång mitt träningsschema nästa vecka - nyboostad - plus att jag tänker lägga lite vilotid på att kartlägga och analysera mina medlöpande syskon i Familjefejdens "Pappa Putte LK" när vi kutar Kungsholmen Runt den 8 maj.

9 kommentarer:

Fredrika sa...

Vad glad jag blir. Några dygn i mental fosterställning är underskattat ;)

Heja Pappa Putte LK!

Louise sa...

Du är så klok, Mia.

Jesper Scheutz sa...

Ah njuta av livets alla olika delar till fullo = me like =)

Johan Thidell sa...

Det är nog inte helt fel att Superwomen laddar de mentala batterierna och tar sig tid att reflektera en smula. Snart ser vi dig nog flygande över land och stad igen, peppande, hejande och inspirerande.

Camilla sa...

Jag gillar dina eftertänksamma inlägg precis lika mycket som de energifyllda och peppande. Men det allra, allra bästa är blandningen, för det är ju så livet ser ut! Puss på dej, Mia!

Ingmarie sa...

Att våga stanna upp och låta känslorna finnas är det absolut bästa sättet att komma vidare. Och ibland "måste" man ju välja... Oavsett om du blir full-laddad eller ej så kommer du att få en superhelg! KRAM

MarathonMia sa...

9 timmars sömn har gjort susen! Tack för pepp hörrni!

Anonym sa...

tänkvärt och inspirerande inlägg! Jag kan VETA detta intellektuellt men HATAR känslomässiga dippar.
Beundrar de som kan planera om när det behövs, så som du beskriver...men jag lär mig kanske med åldern...

krya på själen!

Mvh

maria andersson

MarathonMia sa...

Maria: Känslomässiga dippar är en gåva. Det svåraste i livet är att lära sig att acceptera - med lite övning fungerar det.