Utan Garmin försmäktar jag på denna ö.

Åkte förvirrad iväg till Muskö med GPS-klockan hemma.

Oj vad tomt det ser ut på vänsterarmen!

Bästa tänkbara uppladdning inför Musköloppet bestod av tjejmiddag med skitsnack och höjdarfrukost med massor av energi. Lördagen skulle bli en fin löpardag.

Muskö var överfullt med bilar, löpare, knattar, familjer och ö-bor. Anna Rahm syntes inte till så vi blev lite förväntansfulla - kanske skulle Rebecca kamma hem guldet för IF Linnéa? Då dyker givetvis snabba löpare från Spårvägen och Huddinge AIS upp. Rebecca tog en fin bronsplats :)

Själv hade jag tänkt springa med Tone först, eftersom jag glömt min Garmin och hon är en levande takt-klocka. Men precis innan start kom vi överens om att springa själva. Jag drog iväg i min egen fart - tänkte att Jag går på känsla idag. Vilket jag gjorde. Jag lät mina blommiga Asics Noosa suga tag i underlaget och skjuta mig framåt så fort det var hårt underlag. Jag lät benen pinna på i nerförsbackarna och jag tänkte på tekniken i uppförsbackarna "Jag är från IF Linnéa - jag skyr inga backar!" Och backar är det gott om. Efter 7 kilometer kom vi till den ojämna ängen där det känns som om man springer på en tjockmadrass från skolgympasalen. Det var lerigt och blött, de flesta sprang bredvid utom jag som klaffsade rätt igenom "Jag tränar ju Nordic Military - jag skyr ingen lera!" Hela tiden fick jag springa på känsla eftersom klockan låg hemma. Jag hoppades hela tiden att jag skulle slå förra årets tid... men hade ju sagt att det bara var träning...

Den sista backen...

...är lång och brant. Några hundra meter innan denna backe springer en man i 50-årsåldern förbi mig och säger "Inte ska du låta en sån här gammal gubbe klå dig!" och drar vidare. Jag samlade energi, lät honom hållas, lät honom trötta ut sig. Han sprang ikapp en kille i 30-årsåldern och en annan kille som jag bara uppfattade i periferin. När backen började såg jag IF Linnéas hejarklack uppe på toppen. Jag sköt fram höften, hittade rytmen i steget, använde mina armar och sprang förbi periferi-killen, tog sikte på "gubben". Andas in-ett-två-andas-ut-tre-fyr... steg för steg kom jag närmare. Upp med hakan, snart förbi. Linnéa-gänge fick syn på mig och började vråla "Mia -Mia - Mia -Mia". Jag tog all den kraft jag hade kvar och drog förbi gubben och killen, jag ökade takten så att det var svårt att få luft. Jag fortsatte framåt - sprang, sprang, sprang. Ingen skulle få komma förbi mig! Efter helvetesbacken lutar det nerför i 150 meter in i mål. Jag hann inte återhämta andan utan sprang på vilja - adandes med övre delen av lungorna - trodde jag skulle sprängas - men höll måttet. In på tiden 49:42! Förra året sprang jag på 52:22. Jag är grymt nöjd! Det gick ju att försmäkta utan klocka!

Efter detta kammade IF Linnéas ena stafettlag hem segern och fick med sig den här fina pokalen!

Traditionsenligt åt vi sedan Spaghetti Bolognese hemma hos Bröderna Coach's mor och make Ludvig. Han har skrivit boken "Spring för Kärleken och Livet" - och höll ett alldeles förträffligt anförande för oss 20 Linnéaner :) - sådant samkväm tror jag inga andra klubbar har!

Veckans IF Linnéa-träningar

Jag går inte bara omkring och funderar, jag tränar lite också.

Tisdag:
Annorlunda intervaller på bana - Zinkensdamms IP. Efter 4,5 km uppvärmningsjogg och löpskolning instruerade Erik oss till följande intervaller:

Block 1
1*1600 meter = 1600m (4 varv på banan) 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 2
2* 800 meter=1600m, 30 sek vila mellan intervallerna. 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 3
4*400 meter=1600m, 30 sek ståvila mellan intervallerna. 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 4
8*200 meter=1600m, 30 sek ståvila mellan intervallerna. Sedan slutkörd.

Eftersom jag låg efter med jobbet hakade jag på uppvärmningen och de första två blocken, cyklade därefter hem och jobbade bort min arbetsprestationsångest.


Torsdag
Medelhård distanslöpning: 7 km på 35:43. Snitt 5:06/km. Löpskolning och styrkeövningar för överkropp och core: armhävningar, dips, rygglyft, situps och plankan.

På lördag ska minst 16 Linnéaner invardera Muskö och springa Musköloppet (10km) - givetvis har vi vår hejarklack Gose-Kattis och Supporter-Evelina på plats! Men först ska jag köra en morgonjogg med Ken och leta upp hans löpform som han säger sig ha tappat någonstans.

Livet är en tävling

Sometimes you win - sometimes you lose!

Det viktiga förberedelserna inför det stora som ska hända, att plugga, hitta rätt job, putsa på sitt CV, tävla mot andra om Det Där Speciella Jobbet – att sticka ut i mängden, vara lite mer. En tävlan. 5 kvar, putsa lite till, visa upp fjäderskruden och plussa på. 3 kvar. Kolla in konkurrensen, tona ner svagheter, lyfta fram styrkor. En tävlan. 2 kvar. Våga visa mina svagheter och att Jag Är Medveten Om Dem. Jobbet är fantastiskt och Jag Vill Ha Det.

Vem kommer först? Du och jag siktar in oss på kön i affären, den som är kortast – det står bara 4 personer där och i de andra kassorna står det 5. Vi utmanar varandra genom att kolla avstånd, mängd varor i korgen och distansen kvar till kön. Vem kommer först –Du eller jag? Vad är viktigt? Att vinna eller att tjäna 2 minuter? Du utmanar mig. Den lilla utmaningen är fantastisk och Jag Vill Ha Den.

En liten känsla långt där inne, som växer och växer. Att sticka ut i mängden igen, att pocka på personens uppmärksamhet. Duger jag? Räcker jag till? Fler är där och konkurrerar, burrar upp sina fjädrar, visar sig värdiga. En tävlan. Tävlan går parallellt med känslor och förnuft. Vad blir nästa drag? Ska jag vara strategisk eller följa mitt hjärta? Vad är rätt och vad är fel? Du och känslan är fantastisk och Jag Vill Ha Den.

Att ha ett mål, att träna, fokusera och planera. Att se till att genomföra passen – förbereda kroppen för det som komma skall. Att tävla. Inte mot andra men mot mig själv. Mot tiden. Till målet. Hur ska jag ta sakerna på vägen? Musköloppet, Hallsbergs 6-timmars och alla Tjänsteresor? Som träning och vila? GAX kom hastigt på, lite som kniven på strupen, men jag ska genomföra – vad är det värsta som kan hända? Jag får bryta och ringa taxi. Jag älskar det galna och jag känner mig stark. Jag är förväntasfull och nyfiken. Ge mig utmaningen Jag Vill Ta den!

Sometimes you win - sometimes you lose.

I saw the sign...

...that opened up my heart* – I saw the sign. *)(eller ska det vara eyes?)

En gång ultralöpare alltid ultralöpare. För mig ligger utmaningen i att springa längre. Och längre. Och längre. Det får inte ske för snabbt utan jag lägger till 1-2 mil åt gången. I långsamt tempo. Målet för i år var egentligen 10 mil i sträck – men WTF – mål är till för att nås, spräckas, ta sig förbi. Utmanas. Förlängas.

Jag ville köra GAX 100 miles nästa år, men Fredrika informerade mig snabbt att det är sista året det går. What to do? Att vela är inte min grej. Eller jo. Eller nej. Eller äsch jag vet inte. Jag har varit orolig att jag inte ska klara distansen men rätt var det är så får jag små hinter, ser små tecken som liksom hamnar i mitt knä, på min hornhinna och i mitt öra. Jag fick reda på att det officiella resultatet från Trollhättan blev drygt 9 mil - och det finns ju mer krut i benen... så kanske, kanske.

Jag har medvetet inte surfat in på GAX hemsida och kollat. Eller jo, jag gjorde det för två veckor sedan. Efter det har tecknen visat sig gång efter annan. Jag vill inte köra loppet själv och hade funderingar på att haka på Fredrikas 50 miles, men sedan började Staffan så smått fråga om 100 miles. Kan han, så kan jag. Vi började chatta lite om vi skulle anmäla oss eller inte. Till slut sa jag ”Vi kan väl diskutera det på vägen till Strömstad?”.

Vi pratade lite löst om vad som kunde vara svårt (navigering och hitta i Skåneland, vad som ska vara i Drop-bagsen, hur trött blir man på natten...?). Sen dök frågan om vilken distans vi skulle välja, samtidigt passerar vi en skylt STRÖMSTAD 160km. Klart vi skulle köra 100 miles om vi anmälde oss. Nattlöpning och 8 mil avverkades ju i Trollhättan. Det var det första tecknet. Det andra tecknet var en registreringsskylt på en bil med GAX (eller var det en Polsk transportbil och bokstäver i texten...). Alla skämt vi sedan drog var inte riktigt hundra – alltså blev distansen bestämd. HUNDRA MILES – drygt 16 mil. Det första vi ser i sekretariatet i Trollhättan är inbjudan till GAX i augusti. Ett tecken!

Jag berättade detta för några stycken i lördags och framför mig springer arrangören för GAX. Han ger mig massa information och säger att jag grejar det galant. Hur svårt kan det vara liksom? Om inte det där var ett tecken så är ingenting det.

Jag är anmäld. Självklart tog jag den fulla distansen 100miles. Och jag är skiträdd.

Imponerande!

Att övervinna rädslor, stora som små, är en inre fight som imponerar stort på mig!

Den här gången handlar det om en modell större. Att springa 5,5 mil när ens distansrekord är milen är en stor bragd. Det var så många som inte sprungit särskilt långt, men som laddade, var nervösa, skaffade vätskebälte och planerade inför lördagens Hornstull-Järna.

Det är det perfekta träningsloppet eftersom det finns möjlighet att hoppa på och av ungefär var 5:e kilometer. Detta ger en trygghet. Och kanske en liten morot. Precis som på varvlopp styrk nämligen tävlingsskallen, så när det känns motigt och tröttsamt så kan man hoppa av, men när tunnelbanestationen är där så poppar följande tanke upp "Bara en etapp till". På detta sätt transporterade sig 75 löpare fram genom förorterna mot Järna.

IF Linnéas Ultradrottning (hon med totalfokus) hade som vanligt fixat med GPS-kartor till Garmin, tydliga skriftliga instruktioner och vägbeskrivningar. Bara att ge sig av på äventyr.

Jag körde på känsla och tänkte hoppa av om kroppen sa ifrån efter förra helgens långlöp på nästan 9 mil. Därför delade jag och Tone på gruppledarrollen. Jag kände mig pigg och stark så jag hängde med hela vägen - hur skulle de annars få till sin bonusrunda på Sörmlandsleden. Jag springer alltid fel :)

Imponerande!

Fredrika: För hela arrangemanget och för att hon fått mig att springa ultra.

Tone: Tjejen har en farthållningsklocka inbyggd i kroppen. Vi enades om 6:30-tempo (även om Peter började bråka om 6:45-fart) vilket hon höll hela väge tills vi skulle på Sörmlandsleden.

Vår grupp: som inte tappade humöret, eller åtminstone inte visade det på hela vägen. Att vi väntade in alla så vi skulle komma fram tillsammans. Ultragemenskap.

De 58 som sprang hela distansen: Fantastisk siffra.

Fredrik, Anneli, Katarina och Leffe från NMT: Ni rockar! Helt otroligt att komma hela vägen! Fantastisk ultradebut vänner! Några har tydligen anmält sig till Stockholm Marathon nästa år... ;)

Linnéaner: En hel drös klubbkamrater satte distansrekord och gjorde ultradebut. Daniel lyckade hänga med i det långsamma tempot och fullfölja - han är annars känd för rugbyöppningar i springfart...

Oskar: Sprang i Fivefingers hela vägen. De är lämpade för kortare sträckor och inte terräng. Varje steg längs grusvägarna var en smärta, fotsulorna släppte nästan foten. Jag har aldrig hört så mycket svordomar, eller sett så mycket jävlar-anamma som han visade den sista milen. Han vägrade byta skor med mig och sa "Har jag varit så här dum, ska jag banne mig vara en idiot hela vägen!" Jag utnämner Oskar till Veckans Viking.

Loppets häftigaste: Jag sprang och pratade om "tecken" kring GAX100 miles och snett framför mig säger en kille "Hej! Jag heter Stefan och arrangerar GAX - du kan ställa hur många frågor som helst om upplägget". SCARY...

Bilder från dagen hittar du här!

Born 4th of July!

Det var hektiskt på Ultraförlossningen idag!

Förra året när jag gjorde min ultradebut på Hornstull-Järna var det 25 startande. Idag var det 75. SJUTTIOFEM!

Vi delade in oss i 3 fartgrupper där jag och Tone ansvarade för mellangruppen. Löpning i 6:30 -tempo. Vi var 23 i vår grupp, sen tillkom någon under tiden och någon hoppade av - men vi fick med oss 20 stycken hela vägen till Järna. 55 kilometer och 700meter! En efter en satte distansrekord. Den första gruppen, med snabbfotingar, hade 17 avslutande. Hur många som kom i mål av den sista gruppen vet jag inte - men jag har kollat upp så mina nmt-vänner kom med allihop vilket de gjorde! Längre inlägg med bilder kommer imorgon.

Grattis UltraSverige - idag har det fötts många vackra ultralöpare!

Run och After Run.

Torsdag, stekhett och IF Linnéa = najs.

Jag har kännt mig superirriterad, nästan varit jetlag och haft problem att äta normalt sedan Trollhättan. Egentligen borde jag väl ha styrt in sömnen på 8 timmar, bara ätit snäll mat i små doser och tagit det lugnt i veckan.

Det är så mycket jag borde.

Men i fint Mia-manér klämmer jag in hur mycket som helst! Slopar sömnen, fyller på med felaktig mat, men är åtminstone smart i min träningsåterhämtning. I tisdags cyklade jag 2 mil medan klubbkamraterna körde 800 metersintervaller och igår var det dags att snöra på sig löpardojjorna. Benen var oförskämt pigga och träningsupplägget var 15+15+15+15, där den första kvarten är uppvärmnin, den andra kvarten ska gå lite snabbare än komfortzon, den tredje kvarten ska gå så fort så att man nästan svimmar - sedan är den sista kvarten nedjogg och återhämtning.

Jag insåg direkt att jag inte skulle kuta någon kvart i 4 minuterstempo - jag vill inte gå sönder. Jag såg snabbt till att hitta någon som behövde pepp/piska - kvällens måltavla blev Carina :). Hur det gick får ni läsa här.

Efter avslutat pass doppade sig några i vattnet, jag doppade bara benen, sedan tog vi en After-Run-Beer iförda löparkläder på kvartershaket vid Zinken. Vi var 22 som tränade och säkert över 30 som var ute och ölade tillsammans. Det var en superskön känsla med samhörighet. Löpningen gick jättebra och jag känner mig återställd för att kunna leda en av grupperna tillsammans med Tone i morgon när vi tar Hornstull-Järna.

Långsamt, långsamt jobbar jag bort mitt dåliga humör.