Motivera Mera

Jag får rätt många mail, nästan alla jobbrelaterade...



Men idag fick jag tillsammans med en lunchförfrågan från en polare... "Jag har tappat ut-å-springa-motivationen, vad ska jag göra?"

Ofta är det ju så att det som är roligt gör man. Det som är rutin bara sker. Vi kan väl alla känna igen oss i svårigheten att komma tillbaka efter träningsuppehåll och sjukdom. Tränar man inte på 3 veckor känns det lättare att missa en dag till. Detgörliksominget. Visst kan man längta tillbaka till känslan när det känns rätt och härligt. Men ack vilken hög tröskel eller uppförsbacke det kan vara! Jag var inte sen med att skjuta vilt från höften med alla "Hitta-motivationen-tips"

1. Kom till IF Linnéa (otippad va)
2. Planera in 2-3 pass i veckan (planerade saker genomförs. punkt)
3. Glöm spontanitet och sporadiska pass när det regnar, är mörkt och november - bara GÖR det som är schemalagt. (spontanrundorna kommer igen med träningsglädjen)
4. En färgglad toppluva eller nya coola skor ger löplusten tillbaka. (Amen!)
5. Läs senaste numret av Runners World
6. Häng med en rolig polare på ett långpass
7. Anmäl dig till en tävling!

Sen tar det ju 3-4 löprundor att komma tillbaka till skojet och 2-3 veckor att komma tillbaka till rutinerna. Plötsligt känns det ju roligt och "lätt" igen. Lätt att snöra på sig skorna i alla fall.

Nu i efterhand kom jag på fler bra saker man får ut av att gå ut och springa: Bättre flås, friskare hy (inte efter 16 mil kanske...), starkare kropp, naturupplevelser, frisk luft, tid att tänka, tid att njuta, tid för sig själv. DET om något borde väl vara motivationshöjande!

Eller som kloka Cilla sa "Jag tror inte på att invänta motivationen, den kommer när jag är ute och springer!"

Har du några motivationstips?

All gratis motion är bra motion

...säger min namne Mia Thomsen (en mycket energisk exSvägerska).

Självklart säger jag. Idag har vi haft tidigt frukostseminarium på jobbet, sedan har jag full rulle hela dagen...som avslutas med teater med mamsen. Således noll tid för träning.

Eller vänta. Nu backar vi lite. Under seminariet nyss, ställde jag mig längst bak och körde lite knäböj - där jag gick upp långsamt för att aktivera knät = rehab. Träning.

Nu när jag sitter på kontorsstolen har jag tennisbollen under skinkan= rehab. Träning. I eftermiddag kommer jag att aktivera knät under skrivbordet. Vad mina nya kollegor tänker om mig har jag ingen aning om. Jag försöker att vara normal. Så normal man bara kan vara när man heter Mia Thomsen. Heh.

Förra veckan lånade jag ut min bil till Sverige-chefen. Eftersom jag ännu inte vågar ta upp mina träskdoftande kläder och hänga upp dem på det fina kontoret, så låg de blöta och stinkande i bilen... say no more.

Idag blir det trappor upp till kontoret, undnplockning av stolar från seminariedelen tillbaka till konferensrummet, promenad hem från teatern, rehabövningarna samtidigt som jag jobbar - helt gratis - helt rätt. Och de gör ju gott!

Jag kanske rentav slår till med några tåhävningar till tandborstningen ikväll!

************************

Säg hej till fru Igelkott

Idag grejade naprapaten lite cirkus på mitt högra barbieben (det som borde gängas loss och bytas ut...)

Två nålar i häcken, några nålar på baksida lår, nålar (plural!) i knävecket, två på vaden, en nål i hälsenan. Med ström. Burr-burr-burrrrrr. Jag kunde inte riktigt koppla av utan tänkte hela tiden på Petters "Alla tjejer skakar rumpa" medan jag diskret försökte torka handsvetten på handduken.

Jag gillar inte nålar.

Idag hade Naprapat-Josefin lite extra tid för mig. Det blev dubbel strömtur för baksida ben. Vändning av kroppen, framvagnsjustering och minst en miljard nålar i mitt högra knä. Aj. Eller... det gör egentligen inte ont, det är bara obehagligt när huden inte är intakt. När någon gör "hål" på den

Jag gillar inte nålar.

När jag ändå låg där var det lika bra att sätta lite nålar på smalbenet och varför inte på fötterna, någonstans vid stortårna... jag vågade inte titta för...
Jag gillar inte nålar.

Jag fick i alla fall vila på en spikmatta samtidigt. Det var första gången jag testade -kul manick det där.

Efter att ha kollat in min stil när jag gör benböj, då jag tokfokuserar på mina lår och knämuskler, sa hon att jag borde gå och kolla om inlägg i skorna. Jag kniper åt med tårna när jag böjer mig. Jag kniper åt med tårna när jag springer också. Det ger mig blånaglar (läs: inga naglar).

Jag kände hur timmen hos Jossan väckte liv i mitt döda högerben och ömmande knä. Plötsligt fungerade blodcirkulationen och senorna kändes inte lika korta och tajta.

Jag gillar nålar som gör underverk.

Kanske är det så att jag ska justera mig med fotinlägg eftersom hela högerbenet vobblar. När jag springer fort är jag duktigare på att ha rätt teknik och bra hållning, när jag springer långsamt "tappar" jag höften. Vanligt har jag hört. Ortopedtekniker vid Odenplan blev tipset.

Kör du med inlägg?

Blä. Bläigare. Bläigast

Bra. Bättre. Lite bättre i alla fall.

Dagen började med ett Mor-och-tonårsdotter-gräl där båda är envisa och trötta. Detta gnagde i mig hela dagen (gör fortfarande - gumman jag älskar dig!). Jobbet svämmade över och jag tänkte skippa träningen.

Skippa tisdagsträningen med IF Linnéa?

Är jag spritt språngande naken? Jag menar galen? Nehe. Här missas inga tisdagsträningar - tusingar på schemat.

När jag har tagit av mig min SuperWomandräkt och blivit mänsklig så har jag lätt för att hamna i funderingar. Jag grät en skvätt, fick uppmaningen av Stekaren att gå och springa med vännerna jag älskar. Vilket jag gjorde.


Och satan vad lätt det är att älska IF Linnéa och alla sköna människor. Körde uppvärmningsgrupp "Maklig" med Kattis, sedan avverkade jag två stycken tusingar med snabba Martina. När vi satte av i den tredje så kände jag "nej, jag vill inte. Jag ger upp" så jag stannar där mitt på Årstabron och är barnslig. Superbarnslig. I ungefär 20 sekunder. För sen kommer Hanna springandes och jag tänker "Jag är här, jag har blivit svettig och jag kan ju i alla fall hjälpa andra om jag inte själv vågar springa"

Sagt och gjort. Jag coachade/peppade Hanna och senare även Jean över bron ytterligare 4 gånger. Jag maxade inte mitt eget tempo men jag fick dem att köra skiten ur sig. Jag utmanade Hanna när det återstod 100 meter "Springer du om mig gör jag 10 armhävningar" och det gjorde hon. Förstås.

Min högra skinka är stenhård och bråkar. Knät sa ingenting förrän vi körde nedvarvning i långsamt gemak. Det där med snabbhetsträning kanske passar mitt knä alldeles utmärkt ;)

En riktig skitdag. Som faktiskt blivit lite bättre. Men jag behöver ju sånna dagar för att få till de där riktigt bra. Jag låter SuperWomandräkten hänga i garderoben i morgon och tar en sväng till naprapaten. Ingen NMT Intensiv för mig.

Jag är livrädd!

Under KUL-helgen fick vi lyssna på Mattias Bramstångs äventyr när han sprang Trans Europe Footrace från Italien till Nordkap.

Jag lyssnade, förundrades, inspirerades och njöt av alla bilder. Vilken utmaning att ta sig löpandes genom Europa; 4700 km i 64 etapper. Mattias gjorde detta tillsammans med Andreas Falk. Båda killarna är fantastiska förebilder och deras prestationer är helt grymma.

Jag satt och kände igen en hel del - särskilt gemensakapen och teamarbetet mellan killarna. Så jobbade jag och Staffan under GAX 100 miles. En lightversion på deras stora äventyr. Men ändå, jag har liksom min egen Andreas Falk - känns coolt.Staffan - Min egen Andreas Falk :)

Mattias berättade om naturupplevelser, klimatförändringar, småförkylningar, inflammationer i knän, blåsor på fötterna och om att bo med många andra tillsammans i konstiga utrymmen.

Att bo i små, konstiga utrymmen slapp jag och Staffan - kanske kommer vi att få sova under en gran nästa sommar om vi får plats på GAX Trans Scania... eller i vår följebil som Världens Bästa Kattis ska köra.Jag och Staffan - förhoppningsvis ett team på GAX Trans Scania?

Varför är jag livrädd nu då?

Jo, Mattias berättade att han under de 64 etapperna sprang mycket långsammare än han tidigare gjort. Nu efteråt är han inte i närheten av sin snabbhet som han hade innan.

Shit! Shit! Shit! Jag har inte tränat eller utfört någon snabbhet sedan i våras. Jag har tjuvstartat min ultrakarriär och njutit omkring i löparskor. Jag har sprungit längre och längre. Samtidigt långsammare och långsammare. Och om 6 dagar börjar min hårdträning. Den som ska göra att jag kommer längre på 6 timmar. Då måste jag ju bli snabbare. Nästa vecka skrämmer mig. Jag är livrädd.

Att möta sina rädslor och övervinna dem bygger pannben - Ge mig tillbaka mitt fokus - det som jag hade precis här!

Att jobba mentalt

Det är sällan jag ger upp. Jag har byggt ett tjockt pannben!

Löpning
Vissa pass är skräckinjagande. Tusingar till exempel. Jag är livrädd för tusingar. Men varför är jag rädd? Rädd för att misslyckas? Det handlar om föreställningar i huvudet såklart. Om att det ska vara tungt i benen och att lillDjävulen på axeln ska säga "Looooser!". Men när jag gör tusingarna eller andra intervaller får jag hela tiden balansera muskelstyrka, mental styrka och hjärte/andningsstyrka.

Tips på fokusförflyttning under snabbare distanser eller intervaller.
Starta intervallen med att fokuser på tekniken, det ska känna lätt och snyggt. Försök att springa högt, upp med hakan, fram med höften. Fokusera på frekvensen av steg, många snabba. När det börjar bildas mjölksyra i låren och benen känns tunga, flytta tankarna till andningen. Samtidigt som du springer tänker du (projicerar du...) Andas iiiiiin - andas uuuuuut, försök att få lika många antal steg på in och utandning. Nu ligger fokus på flås och andning och benens tunghet "märks inte", eller i alla fall inte lika mycket. Det blirn en bra balans mellan andning och löpsteg.

Om det istället är andningen som känns tung - Fokusera på benen, tänk på hur du sätter i foten, hur avstampet/avskjutet känns, räkna i takter 1-2-3-4, 1-2-3-4 - nu går hela tankeverksamheten till muskelstyrkan och andningen kommer i takt med stegen.


Ahhhh! Och där kommer backen - härligt. Nu har hela kroppen möjlighet till lite förnyelse. Se till att andas in och ha en jämn takt innan backen. När backen börjar kortar du av stegen, trycker fram höften, upp med blicken och pendlar med armarna. Försök att öppna upp bröstkorgen - för du behöver all luft du kan få nu när pulsen ökar. När du fokuserar på "hög" hållning känns det nästan som om någon puttar dig uppför backen med sina händer på din rumpa/höfter. Upp-upp-upp.... återta balansen med fokusering på ben eller flås efter backen - få tillbaka rytmen.

- Testa detta nästa gång du är ute och springer! Berätta gärna hur det går och ge mig tips på hur just du flyttar fokus!

Militärträningen
Det är alltid lättare att träna i grupp. Särskilt grupper där alla hjälper alla och peppar och motiverar. Ibland kan jag känna mig helt slut för att 3 minuter senare vara pigg och alert igen. Hur kommer det sig? Här "tröttar" vi mer ut en muskelgrupp i taget och den mentala biten hänger hela tiden på att klara av det moment vi för tillfället utför. 30 armhävningar - Jag ställer in hjärnan på 30 armhävningar. Min hjärna är rätt dum och tror att det bara är det jag ska göra. Att jag sedan ska köra 40 benböj minuten efter vet den ingenting om. Jag raderar det föregående momentet i skallen och fokuserar på nästa. När mjälksyran kommer, eller armarna börjar darra mitt i övningen börjar jag fokusera på Andas iiiiiin, andas uuuuut - då går sekundrarna fortare och armarna rör sig av sig självt.

Jag tänker nästan aldrig "Det här är så jobbigt så jag skiter i det!" Jag tänker istället "Jag grejar lite till, nästa övning också" På så vis delas hela passet upp i smådelar och jag balanserar muskelstyrka med mental styrka. Flåset får sitt till och från.


Allt hänger ihop - det går att mata ut positivitet från huvudet och låta kroppen jobba, likväl som det går att samla upp positiv energi från bra tränings/tävlingsinsatser till skallen.

Ut och testa! Berätta hur det går! Glöm inte att dela med dig av dina tips!

Tack Löjtnant!!

Att använda hjärnan samtidigt som jag tränar militärträning klockan 6 på morgonen fungerar rätt bra.

Om jag får bestämma vad jag ska tänka på.

Nu var det Spyfys som höll i taktpinnen och instruktionerna. Utmaning som räknetal, färger, lägg-till-dra-bort, förvilla och utmana samtidigt som vi skulle utföra övningar som:

* ligga i plankan och person efter person hoppar jämfota över en
* gruppvis bära varandra på bår springandes förbi instruktionerna
* bära bildäck och lägga i likadana högar som de ursprungligen låg i
* Bära stockar gruppvis och ruscha uppför lerig backe
* Göra situps gruppvis med stocken vilandes över brösten

Vi visste inte innan vilka saker vi behövde tänka på, till slut hördes bara Ko-ko i skallen. Vi hade ju varandra och våra ömmande axlar och trötta ben att tänka på också, se till att vi var samlade, enade i en grupp, peppa och hjälpa de som inte riktigt orkade.

Straff för varje missad uppgift: 10 armhävningar. Till slut hade vi ingen koll på hur många armhävningar vi kört och då kom givetvis frågan från Spyfys "Hur många armhävningar har vi kört hittills?" Vi hade gjort 100. Det blev fler. För varje armhävning tackade vi givetvis vår instruktör genom att unisont säga "Tack Löjtnant!". Detta fick han höra ett par gånger imorse - vilken egoboost.

Jag kände mig rätt stark men jag körde inte alla armhävningar på tå, jag körde nämligen lite styrketräning med IF Linnéa igår och var lite mör i axlarna. Nästa gång kanske löpargänget får säga "Tack Mia!" när de kör armhävningar hehehe- jag lät dem göra hela 30 stycken igår...

Jag gör gärna många armhävningar. Jag tränar gärna hårt. Jag utmanar gärna min hjärna - men på morgonen brukar jag vara så fokuserad på den mentala biten att utrymme för mertänk inte finns. Jag njöt faktiskt av straffen idag. Jag har ett helt eget upplägg för att flytta fokus till det som fungerar bra, eller hur jag mentalt ska flytta fram positionen. Om detta ska jag tipsa i nästa inlägg.