Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 28 september 2009

Från längtan till förväntan

Mina ultrababes and brothers - jag är anmäld!

Vem kan motstå 50 kilometers härlig skogslöpning? Inte jag i alla fall. Anmäld och betald till Sörmlands Ultra Marathon SUM - har jag plötsligt ett kortsiktigt mål. Loppet går nämligen redan den 10 oktober. Passar perfekt eftersom jag och Stekaren ska på fest på kvällen - då kan jag ju vara Partyprinsessa hela natten istället för att smita tidigt och förbereda mig för ett Hässelbylopp dagen efter. Nu får jag agera hejarklack på söndagens millopp och det är inte fy skam det!


Ni som sprang Lidingöloppet - såg ni vår hejarklack vid 22 km? Visst hejar de bra?
********************************

Längtan

Tid till eftertanke, tid till lust.

Sommaren har hållt sig kvar länge, inga köldknäppar eller vilda, kalla regn än så länge. September har varit vacker. Träden börjar så smått skifta i färg och det är nu min kropp vill som mest.

Jag vill snöra på mig skorna och springa i skogen. Jag vill tänka, känna och vara. Jag vill springa upp och ner för backar och låta hjärtat pumpa. Jag vill öka takten och känna lust. Lust till livet. Lust till löpningen.

Långsamt, långsamt ökar känslan i mig. Lite för varje dag. Snart är okober här och jag kommer att explodera. Explodera likt lövens färger, likt de gråa, regnfyllda molnen, likt stormen och vinden - men jag gör det i glädje. Jag älskar tankarnas virrvarr och löpningens lugnande effekt.

Under sommaren har jag fyllt på med ny energi i form av sol och vitaminer, hösten tillägnas tankar och mental träning. Hösten är härlig, krispig och gör mig lugn. Hösten är fräsh och underbar. På hösten går även de sista loppen.

Ska jag köra SUM 50k eller Hässelbyloppet 10k?

Något längtar jag efter. Något måste jag bestämma mig för. Förutom den där härliga ultrahelgen jag bokat in förstås.

fredag 25 september 2009

Helgen då allting händer!

Wow!

Imorgon åker jag till Göteborg för att gå på bröllop - det ska bli superskoj.

Samtidigt är ultrababesen i Åre och springer backe...

...och halva Sverige springer Lidingöloppet...

...och NMT kör träning inför Tjurruset kl 10:00 på Östermalms IP...

och sen är det IF Linnéafest.


Vad gör ni i helgen?

Fröken Tvärsemot!

Trotsig tonåring - Jag???
Efter stora tävlingar, låt oss säga marathon, brukar den traditionella deppen dimpa ner några dagar efteråt: Post-Marathon-Depression PMD. Att träna hårt inför något, samla kraft och sedan göra av med all energi på en gång ger en sorts tom ledsamhet á la Vad-nu-då?

Jag gjorde tvärtom. Jag tog den stora deppen 3 dagar innan Berlin Marathon. Kröp in i min bubbla och kände mig värdelös och patetisk. Nu en vecka efter skrattar jag åt min ynklighetskänsla och undrar varför jag inte kan vara som andra. Men stopp - jag vill ju inte vara som andra. Jag vill ju vara jag. Och idag är jag skitglad.

Idag på NMT-passet var jag grymt långsam. Vi hade inriktning Styrka och Spyfys var instruktör. Någon kallade honom Spring-Magnus, inte för att han har mask - utan för att han gillar att se oss kuta. Kuta snabbt. Givetvis fick vi stilla hans fetisch med 4* ruscher över fotbollsplanen medan Spyfys gnuggade sina händer och log i mjugg. Mina ben löd inte. Trots att jag titulerar mig löpare var jag sist. Toksist. Skönt sist. Jag blev liksom varse min sköna känsla. Vill inte mina ben vara snabba behöver de inte vara snabba - mesig trots. Godammit! Jag sprang en mara i söndags och jag vill mer. Jag vill inte springa snabbt - jag vill springa långt. Skitlångt. Typ 246 km - det vill säga nästan 6 marathon på raken. Coolt va'?

Glad över mina stela hamstrings insåg jag snabbt att mina svagheter skulle synas närmare. Omvända armhävningar - typ. Jag teamade upp med Malin och lade mig raklång på marken när hon stod - tog tag i hennes händer och skulle dra mig upp. En teknik jag inte behärskar, jag är verkligen urusel på att dra mig upp under sånna övningar. Fast det är ju därför jag är där och tränar - för att bli bättre.

Jag är mer taggad än någonsin att bli stark och springa långt. Först ska jag bara konspirera lite med IronWoman om en mara till i år, Åland är lockande. Likaså Bromölla. Här lär det inte vara trängsel med 40.000 löpare som andra verkar gilla. Fröken Tvärsemot vill ha en lugn mara där jag kanske hinner bli polare med funktionärerna :)

torsdag 24 september 2009

Fokus på jobbet...

Jag har bara 4,1 arbetsdagar kvar... det brinner i knutarna - mycket ska hinnas med!

Då vill jag bara springa, springa, springa. Vilket jag förstås inte hann med på lunchen. Jag körde i alla fall 9,5 kilometers återhämtningsjogg med IF Linnéa runt Årstaviken i tisdags - benen kändes pigga och kroppen stark. Så stark att jag körde NMT igår morse. Jag tog det lugnt när Bruno beordrade 10 långa backintervaller och sällskapade i lugnt gemak en ny tjej. Idag blir det som sagt ofrivilligt träningsfritt - Istället bjuder jag på lite bilder från min tjänsteresa i Sydafrika förra veckan.



onsdag 23 september 2009

Ge mig en mara till!

Nä nu jädrar...

I söndags sprang jag Berlin Marathon och missade mitt mål. Det gjorde IronWoman också. Genast efter loppet började vi spåna på ett nytt marathon att ta revansch på. Sneglade lite på Växjö Marathon (rundbana - me like) eller Borlänge Marathon (snö - me like)... men dessa krockar med Tjurruset och KUL-Helg.

Jag har hittat följande maror:

10 oktober Göteborg Marathon eller Umemaran
Hmmm - jag hinner förmodligen inte formtoppa, dessutom går både SUM och Hässelbyloppet denna helg.

1 november Bromölla Marathon
Aaaaah - bra i tiden, flackt i Skåne om vi plockar bort Stens Huvud och Kåseberga kullar. IronWoman har en suspekt Bromölladialekt så det kanske bådar gott för hare-kut.

12 december Luciamarathon Bovallstrand
Hinner jag hem till Luciaorienteringen med IF Linnéa och den efterföljande festen? Sommarstugan i Strömstad ligger ju inte så långt ifrån...

Vet ni om fler marathon? De ska vara i Sverige, helst inte så långt från Stockholm, eller med bra/billiga övernattningsmöjligheter.

tisdag 22 september 2009

Hur är Mia?

Fokuserad, hård och målmedveten.

Just nu har jag hamnat i en Mycket-Mia-Fas. Före den 1 oktober ska jag hinna med följande:

* Avsluta alla åtaganden på mitt nuvarande jobb (10-12 dagars arbete)
* Träna 1-2 pass med IF Linnéa
* Springa själv
* Träna 3 pass med Nordic Military Training
* Ha bokklubbsträff (Bordellen)
* Fira Sonens och Mammans födelsedag
* Familjemiddag hos farsgubben
* Åka till Göteborg och gå på bröllop
* Gå på fotboll med Stekaren och se AIK krossa DIF
* Åka till Slough och jobba och partaja
* Umgås med mina älskade barn
* Umgås med min Stekare
* Tvätta, städa och laga lite bra mat
* Blogga

Men vet ni... I love it! Jag älskar att ha fullt upp. Det är nu jag får se om jag är så multibegåvad som jag tror att jag är!

Kära bloggläsare...

...jag älskar er allihopa!

Jag har skrattat så att tårarna runnit, magen krampat på ett skönare sätt - genom att läsa era kommentarer här och hos Funrun. Härliga härliga ni - tack för att ni finns!

måndag 21 september 2009

Äntligen! Nu är jag en riktig låndistanslöpare!

Och det handlar inte om distansen. Det handlar om skit.


[känsliga läsare bör undvika detta skitinlägg.]

Många löpare, särskilt marathonlöpare, berättar om sina magproblem och nödlandningar. Nödlandningar i form av magknip, skitnödig, måste landa i närmaste buske. Bajsa.

Jag har aldrig haft detta problem. Inte ens när jag utsatte mig själv för 28 timmars löpning. Okej att magen blir luftfylld och jag ser ut att flyga iväg vilken sekund som helst – men det tillhör liksom ultra.

Nu var det i alla fall min tur. Efter 2 veckors total ofokus när det gäller mat (sånär som på två bra måltider) var hela min kropp i olag när jag landade i Berlin. Magen strejkade på precis omvänt vis mot vanliga löpares. Jag hade problem med att bli av med mina energiintag.


Uppsvälld som en Michelingubbe (vilket i sig är rätt olustigt) hade jag dessutom en stor tegelsten i magen. Som om jag hade käkat pasta i dagarna 3. Jag gnällde och var grinig över min kropp.
I Berlin startar marathon 9 på morgonen. Jag var ute i god tid och hoppade på tåget. Åt fel håll. När jag inser mitt misstag har jag bråttom. Skitbråttom. Kommer till startområdet och har 50 minuter på mig att hinna gå på Bajamaja, lämna klädpåsen, hitta mina kamrater. Detta bland 40.000 andra löpare. All information om tävlingen låg kvar på hotellrummet så där stod jag med min påse med vaselin, min förvirrade hjärna och min tegelsten i magen. Hoppade lite upp och ner medan jag stod i Bajamajakön. Inget hände. Tegelstenen låg kvar. Såg lite gulligt gravid ut. Stenhård mage. Grrrr

Ringde Helena som via telefon försökte förklara vad klädinlämningen var – Tack! Hade nog fortfarande irrat runt på området om du inte hjälpt mig. Hann precis lämna påsen och höra speakern långt därifrån "Zehn minuten bis start!" Hur i helskotta ska jag hitta startgrupp F? Frågade mig fram och den tyska ordningen hjälpte till. Precis när jag kommit in i min fålla gick starten och jag lotsades framåt. Jag och min tegelsten.

En grinig, irriterad och ofokuserad MarathonMia före start.

Jag springer iväg och håller kilometertider på 4:55-5:15. Det känns bra. Är lite stel i baksida lår och höger sätesmuskel (förlåt Naprapat-Jossan – jag hann inte gå på idrottsmassage i Sydafrika).


Efter 8 kilometer händer det. Kramp i magen. Tegelstenen har vaknat till liv. Nu börjar den härlige vandringen från magsäcken till frihet via 42 kilometer tarmar. Japp, det är sant – jag har marathonlånga tarmar. Jag antar att de sprungna kilometrerna bara masserat upp stenen till något mjukare material för att slussa vidare. Jag hade önskat mig en traditionell nödlanding där och då. Poff liksom – bli av med skiten. Istället får jag springa i 2 mil med eländet. För varje steg knådar mina tarmar den eländiga massan som övergått till knäck. Det känns ungefär som att köra ett tvåtimmars corepass samtidigt som du springer ett halvmarathon. Magen är öm, det känns som träningsvärk i hela mellangärdet.


Vid 23 kilometer är jag redo att kliva av. Pannbenet säger nej. Vid 28 kilometer är den förut hårda tegelstenen, som nu omvandlats till en sammanhängande knäcksmet redo att se dagsljus. Någon finess har jag, så jag väntar tills jag ser en Bajamaja. Jag hittar en som sett bättre dagar – men där struntar jag totalt i skicket. Det tar nästan 5 minuter innan knäckmassan ger sig, närmare bestämt 4:48. Fyra minuter och fyrtioåtta sekunder i en lila Bajamaja. Jag låg redan 2 minuter efter mitt personbästa på marathondistansen och satt där och begrundade den rosalila insidan av bajsholken. Då tog jag ett beslut. Mina ben var stumma, min rumpmuskel hård. Jag skulle skulle ge upp planerna på PB. Mitt mål låg ju längre bort än så. Jag ville greja 3:39. Nu hade jag chans på 3:48 kanske. Men då skulle jag få ta i för Kung och Fosterland, pressa mig och min stela hamstring. Jag beslöt mig för att "bara springa en mara".

2 kilo lättare (fast på Garmin stod det att jag bara förbrukat 2 kalorier...) sprang jag vidare. Långsamt i skönt ultratempo. Det tog mig fem minuter att ställa om hjärnan på Spring-som-fan-och-kanske-persa till att slå ner på takten och känna Njut-av-loppet-och-fortsätt-vara-skadefri. Förståndig på gränsen till tråkig.

Det var varmt, säkert över 25 grader. Jag njöt av publiken, av solen, av IF Linnéas hejarklack, av Stekaren som langade Gel, jag peppade de som såg ut att behöva pepp. I slutet struntade jag i att dricka vatten för varje klunk som landade i min mage rev som taggtråd.

Passerad mållinjen på 4:06:36 - Nöjd för att jag hade sprungit ett marathon, glad för att jag nu kan nicka igenkännande när folk pratar om sina skitupplevelser på lopp och stolt över att ha vänt om mina tankar. Just nu är jag inte bättre än så här. Målet på 3:39 kvarstår.

fredag 18 september 2009

Kolla - kolla - kolla!

Kolla vem jag mötte i morse när jag landade i Berlin!



Han kollade mig rakt in i ögonen och sa "Låt oss prata loppupplägg därborta på caféet!"

Edit: Hahaha! Och linslusen Mia kom med på videon - kolla här!

tisdag 15 september 2009

Laddar inför Berlin Marathon

med bara 5 dagar kvar till maran gäller det att ladda rätt!


Mat, mat och åter mat. Stort, härligt fokus på mat!
Här i Sydafrika har vi hittat en fantastisk affär med hurmycketmatsomhelst och allting är så himla snyggt upplagt och fräsht så jag vill köpa hela haket!
Första dagen blev det picknick utanför hotellet. Jag jobbar ju samtidigt så jag multibegåvade mig själv och fixade det mesta från hotellrummet och väntade förgäves på att bli uppringd och inkopplad i en telefonkonferens... men jag kan inte ta emot samtal här (vilket är konstigt då alla isntällningar är rätt och jag kan ringa ut, smsa och annat...). Alla härliga grönsaker och frukter blev en riktig Vitamin-och-Mineral-Boost.

Efter en hektisk arbetsdag blev dagens motion "walk-in-the-birdie-park" - riktigt skoj att få vara så nära alla färggranna fåglar och en och annan surikat.
Nästa omgång uppladdning blev Proteinboost... yummie!


Imorgon bitti ska vi försöka få till en morgonjogg - nu på kvällen är det runt 27 grader varmt, men mornarna är härligt krispiga med 16 grader.
Hoppas att ni har det bra därhemma! Fler rapporter och bilder kommer.

lördag 12 september 2009

Bortom alla tvivel

Om att flytta gränser.

Kommer ni ihåg första gången ni skulle springa en mil? Hur ofantligt långt det kändes? Hur onårbar distansen var?

Sen kanske det var dags att flytta gränsen, att göra något "galet" och "tokigt". Polarna suckade, men plötsligt hade du ett startbevis till halvmaran. "Hur i helvete gör jag nu?" Träna, våndas, undras, få panik, ångra sig, undra om man är riktigt frisk. Gulp. Måste genomföras.

Under våren och sommaren har jag haft nöjet att vara mentor och cyber-peppare till en Gångare (en som tävlar i gång - de går lika snabbt som vi springer, fast har roligare höftföring och ett gedigtet hälnedsätt, snarare än pose-metoden). Mitt i hennes virrvarr bestämde hon sig för att springa Stockholm Halvmarathon.

Många gånger sedan anmälan har hon våndats och undrat om hon ska klara distansen. Redan tidigt bestämde vi att hon skulle få bo hos mig och att jag skulle heja. Idag var alltså dagen D. Dagen då E skulle springa ett halft marathon. 21,1 kilometer. Hualigen. Den längsta tävling hon sprunigt har varit Tjejmilen. Sen gång då - 15 kilometer. Men nu stod läskiga 21,1 kilometer på agendan.

Jag svidade om och hakade oanmäld på. Hela loppet var jag hare och försökte lura henne att det var skönt med ömma tår, härligt med bara 14 kilometer kvar. Jag peppade och skrek - så in i bängen att folk snabbt satte in iPodhörlurarna eller tittade ilsket på mig. Men mitt mål var att få tjejen E i mål. Hon skulle klara distansen och få sin medalj. Vi hade 2:45 på oss att greja loppet innan de skulle dra snöret efter oss. Vi kämpade och slet. Vi letade efter nerförsbackar. Jag lurades och trixade med avstånd, lockade med nedåtlut, lockade med medaljen. Vi var inte så många i slutet och E's ben kändes tunga. När 3 kilometer återstod kom hela tiden frågan "hur långt är det kvar?". Jag peppade och hejade, lockade och trugade. "Framåt, framåt - medaljen är din!"

När 700 meter återstod insåg jag att det skulle bli tajt med tiden. Jag peppade extra, drog och slet mentalt. "Målet är där bakom huset!" Vi tog sikte på Operan "Men det är så långt!" E uppfattade de sista 200 metrarna som lika långa som hela loppet. "Kom igen - din medalj väntar!!" Jag sprang i förväg för att kunna fotografera - så... när klockan visar 2:44 kommer E över mållinjen. Vilken hjältinna! Vilken prestation. Heja onda tår. Heja blånaglar. Heja E!! Vilken härlig känsla i mål - att flytta den mentala gränsen, att klara det hon tvivlat på - att vinna. För dagens vinnare för mig är hon!

fredag 11 september 2009

Jag surfar på den positiva vågen...

...shit vilken underbar vecka! Och den är inte slut än!


Här står jag och surfar på Jojjes rygg efter instruktioner från Gladiator-Atlas. Ja, sämre sätt kan man ju börja fredagen på!


Hela veckan har varit helt fantastisk. Det är svårt att inte gå omkring och le. Skön NMT-träning i måndags, POSE-instruktion på IF Linnéa på tisdagen, härligt lerpass på NMT på onsdag, tufft intervallpass med Ken som personlig tränare på torsdagmorgonen och idag Atlas! Yummie. Lunch med Tone och Evelina, fotboll med Kattis, middag med Ullis och LillaDuktig (med män och min Stekare)... plus att min gigantiska To-Do-list på jobbet sakta men säkert betas av, all ledig tid däremellan har jag tillbringat med Stekaren. Jag ÄR banne mig SuperWoman. Och hey! Det är bara fredag förmiddag.


NMT Onsdag
När Spyfys-Magnus och Johan insåg att varken ägar-Jens eller Bruno tänkte övervaka passet, och att det "bara" var 5 nya så tändes det en gnista i deras ögon "Vi har fria händer att göra vad vi vill!" Vi fick börja med att jogga och placera oss i postnummerordning. Lagom framme vid Brunos svartgeggiga dike stannade vi för koll. "Ni har misslyckats med uppdraget - det blir bestraffning!" 23 stycken yrvakna, västprydda träningsnördar ställer sig således i hunden över diket. Siste man beordras att krypa genom den leriga sörjan under hundenposerande människor. Klaffs, klaffs, klaffs - stanken sprider sig och vi blir leriga överallt. Under passet spyr 3-4 personer, om det beror på ansträngning eller stanken av avlopp vet jag inte. Men tufft är passet i alla fall. Riktigt tufft. Vi stuvade om lite i skogen (I LillJanskogen växer det nämligen stora bildäck som ska förflyttas, likaså barkfria, tunga stockar). Körde styrka varvat med löpning. Det gäller att ge järnet hela tiden. Gruppen håller ihop och peppar de nya, vi hjälper varandra, avlastar, sätter en hand i ryggen i uppförsbacken, hakar armkrok och drar. Vi uppmanar varandra "Andas!" "Bit ihop!" "Du är duktig". Det är en otroligt skön känsla efter passet. Leran är svår att tvätta bort, min spa-skrubb-pad används flitigt och benen är härligt röda efter gnuggandet.

NMT Fredag
Idag var det betydligt lugnare. Pulshöjningen hos mig kom nog mest ifrån den där Gladiatorn... JA Kapten! Tack Kapten! Vill Kapten följa med på fest ikväll Kapten? Bilder från passet, ord behövs inte.





Fina fisken!
Salta fiskar är min passion före och efter långlopp - Goaste Sivan kom med denna present till mig inför Berlin Marathon :). Kärlek.

onsdag 9 september 2009

I chocktillstånd!!!

...jag springer fel, har fel skor och luktar avlopp.

För att dämpa chocken från gårdagens löptekniska undervisning i POSE-metoden, där jag fick skämmas över mina mjuka, sköna skor... och chocken att brutalt behöva krypa i avloppsdiket i morse på militärträningen så tog jag Stekarens cab och plockade upp Underbara Tone. Vi käkade picknick i sensommarvärmen på Djurgården.

Tone mumsar curry/mango-kryddad kycklingfilé med matig sallad gjord på spenat, ruccola, bulgur, tomat, parmesan, pumpafrön, bönor och citronolivolja.

Mer om POSE och NMT när chocken lagt sig och ytterligare tvagning har gjort att jag fått tillbaka tron på att jag är SuperWoman som doftar härligt och har grymt många bra löparskor!

tisdag 8 september 2009

Fortfarande lite små-ångest

...för nu vill jag plötsligt köra snabba intervaller inför Berlin Marathon den 20 september...
Ikväll ska jag på föreläsning/löpskolning/löpteknik med Markus Stålbom. Det ska bli mycket intressant. Då ska jag lära mig hur marken möter mig (istället för att jag står på öronen), sen ska jag långsamt öva in allt jag lärt mig för att köra mina supersnabba intervaller... när?

Shit - jag är en tidsoptimist. Jag fyller gärna dygnets alla minuter med roligheter. Mysiga middagar med vänner är inbokade, och lite fest - och så pepp och hejande av min lilla faddertjej på halvmaran på lördag. Dessutom har jag bara 3,5 veckor kvar på min nuvarande arbetsplats och typ en miljarrrrrd saker att beta av innan jag slutar - Bland annat att åka till Sydafrika. Det gör jag innan Berlin Marathon...

Fast jag kan ju förena nytta med jobbnöje! Jag kan se jakten då rånmördarna jagar mig genom Johannesburg som en snabbintervall. Eller så håller jag mig ifrån de områdena och blir jagad av ett lejon. Undrar vilket jag kutar snabbast ifrån.

måndag 7 september 2009

Eller...jag vet inte...

...och så blev allting svart! Eller så gör vi en jättestor kanelbulle...

Okej. Jag. Har. Kaos. Kaos i min träningshjärna. Jag har två veckor kvar till Berlin Marathon, där jag i våras så sturskt satte upp målet 3:39:xx. Det var innan jag tjuvstartade min Ultrakarriär. På något sätt har jag hela tiden tänkt att jag ska hinna med lite snabbhetsträning. Jomentjena! Som vanligt lider jag av den där Jag-har-inte-tränat-ordentligt-känslan. Ena sekunden skiter jag i det, för att i nästa sekund vilja träna ikapp "allt jag missat".
Saker jag gör när jag inte tränar: Åker till Spillersboda och köper glass.

Efter fredagens NMT-styrka tog det drygt 2 dygn innan nästa träningspass. Sur och grinig likt en bitterkärring morrade jag runt hemma i mitt halvfärdiga kök. Ut-å-spring-med-dig uppmanade Stekaren.
Lycka. Hade ju löpdejt med IronWoman, där 15 km med två fartökningar skulle genomföras om totalt 2*2km. Däremellan Uppdatera-varandra-på-livet-snack-tempo. Vi joggade bort mot Brunnsviken och genomförde vårt pass i härligt solsken. Fartökningarna gjordes efter 9 och 13 km. Sista snabbkilometern i 4:43-fart -yey! Vi joggade ner 2 km och fick ihop 17 totalt. Någonstans längs Brunnsviken lämnade jag kvar SurMia och tackade Karin för en skön genomkörare - och att jag slapp använda min tränings-kaos-hjärna och haka på hennes strikta träningsprogram. Lånar nog ett pass eller två i veckan också :)
Knappt hade rumpmuskeln börjat krampa förrän det var dags för MåndagsMys. NMT 6:15 efter knappt 6 timmars sömn (träningsvärk i magen efter härliga skrattattacker på söndagkvällen). Polisutbildar-Håkan-som-inte-älskar-oss var instruktör i morse. Kanonsnabb uppvärmning, benmosträning i form av ankgång, grodhopp och utfallssteg. Det kändes inte som kärlek direkt när vi sedan skulle köra idioten upp för den branta backen i skogen. Med. Fem. Burpees. Emellan. Inte tänka- bara göra. Jag måste ha fått ihop 3 mil i backen och en miljard burpees innan det var dags att bege sig till den daggiga ängen för styrkeövningar. Skrattade ihop mig med TokSnabba Lenka, brottades, gjorde armhävningar, tänkte inte - bara körde. Håkan-som-så-smått-började-gilla-oss lät oss sedan avsluta med spurt 20 sekunder, vila 10 sekunder. De som redan spytt vilade lite i gräset, vi andra irrade fram och tillbaka. 75 minuter till ända och lugn nedjogg, 31 upphopp och skön stretch. Håkan-som-vid-det-här-laget-äääääälskade-oss tyckte vi kunde komma till Zinken och köra. Hrmpffff - tillåt mig fnysa - vi på ÖIP skulle nog vilja utmana Zinkarna...

Eller jag vet inte... så blev allting svart.

torsdag 3 september 2009

Att göra anspråk på någons lycka?

Att drömma, leva och förverkligas.

Oavsett om du drömmer om att klara av att springa milen, Spartathlon, bygga ett hus eller skriva en bok så handlar det om en strävan mot något. Ett mål. Kanske fler. Det kan vara att komma in på den där speciella utbildningen, klara en distans, få drömjobbet eller bara hitta sin själ. Vad det än är du drömmer om så finns den där inom dig, du vill dit.

Med familj, vänner och arbete måste det ibland kompromosissas, det kan jag förstå – det framgår tydligt ur drösen kommentarer på Fredrikas blogg. Jag skulle vilja gå steget längre. Vem sätter stopp för dina drömmar – vem gör anspråk på din lycka? Kan du ”obehindrat” leva dina drömmar, samtidigt som du hjälper, söttar och supportar dina barn, din partner och andra att nå sina mål? Vari ligger begränsningen?

Våga leva dina drömmar, våga be om att dela detta med dina nära och kära. Våga hoppa ur din bubbla och din sanning – se din partners dröm om biltävlingar som en möjlighet att få vara delaktig och bidra till att dennes dröm förverkligas. Oavsett om du hatar just bilar – se andra möjligheter. För att leva sina drömmar, att få vara glad och lycklig – det är väl ändå det som är Livet. Och jag kan lova, att delad glädje är dubbel glädje!

Nej gott folk – ut och förverkliga era drömmar, stötta era nära och kära i sina utmaningar – och förmera er en smula!

onsdag 2 september 2009

Så olika men ändå så lika

Mina två träningsvarianter - IF Linnéa Löpning och Nordic Military Training
Igår kväll körde vi fyrkantsintervaller med IF Linnéa, kvällen var strålande och passet bjöd på det härliga sensommar-nästan-höst-vädret med skymning i orange och rosa. Det är nästan alltid fint väder när jag tränar med IF Linnéa - och jag älskar det. Det förgyller min löparsjäl och allt känns så härligt lätt. Vi var över 40 stycken som deltog på träningen och jag vill hylla dem som lägger ner tid på att lägga upp träningspass, få det att fungera för alla och ger sin tid (igår var det i huvudsak Ken, Stefan, Tone och Erik). Jag känner mig glad att andra tänker åt mig och jag bara behöver genomföra. Inte hade jag kört några fyrkantsintervaller - hade inte ens kommit på namnet. (En fyrkantsintervall består av följande moment: snabb löpning i kort backe uppför ca 200 meter, sväng åt höger och joggvila till en nedförsbacke, sväng höger och öka takten och kör max nerför med rätt teknik, joggvila tillbaka till uppförsbacken.)

Kul som attan. 90 minuters stundtals hård träning. Endorfinnivå hög. Kläder som dröp av svett tack vare väl genomfört pass.
Det är nästan alltid dåligt väder när jag tränar med NMT - och jag älskar det! Det passar liksom in i typen av träning - hard core, back-to-nature, grovarbete. Så morgonens regn kändes helt rätt. Det var ungefär 30 morgonpigga (?) träningssugna som stod uppradade och jag vill hylla dem som lägger ner tid på att planera, genomföra och vara ute i ottan för att lägga ut träningsmaterial (läs Magnus Spyfys och Snygg-Jonas). Att välja mellan nybörjar och intensiv blev det inget av i morse. Andra hade tänkt ut vad vi skulle göra och det var bara att genomföra. Och oj så kul det var. Efter förflyttningar bärandes på antingen bildäck eller stockar tävlade vi lagvis. 3 moment skulle utföras 1. simma till en boj och läsa av en siffra 2. springa uppför skidbacken och läsa av en siffra 3. kuta till en brygga och hitta en lapp med en tredje siffra. Sedan addera dessa och vinna. Eller inte vinna. Sedan förflyttning tillbaka, lämna av stockar och däck så kvällsgruppen kunde få något att leka med.

Kul som attan. 75 minuter hård träning - endorfinnivå hög. Kläder som stank av väta och träsk.

tisdag 1 september 2009

SAKNAD

Buhuuuu! Ge mig min havregrynsgröt!
Jag håller på att renovera köket. Eller... jag började och så tog pengarna slut. Nu hänger det lite kablar och annat löst jox lite här-och-var. Jag har flyttat på min micro och gömt den i skafferiet. Där bakom finns det en början till stick-kontakt - men det finns inget hål i skafferiet... och jag är aldrig hemma och fixar, för jag bara tränar eller hänger med Stekaren, eller träffar kompisar, syskon, stöttar tonåringar, oroar mig för Plastmammor och ringer inte ens Pappan och frågar när han vill komma och fika (läs: dra klart elen och koppla in min micro). Och jag tänker inte på något vis koka gröt i kastrull på min nya induktionshäll. Puh. Vad skönt att få det där sagt.

Vart ville jag komma... jo min havregrynsgröt med en klick Kesella, skivad banan, kanel och Oatley är min kickstart på dagen. Tillsammans med Brämhults apelsinjuice, Järn+C-vitaminbrus och kaffe. Ska jag träna hårt eller springa långpass lägger jag till ett ägg, en smörgås med leverpastej och en Resorb.

Imorse gjorde jag det bästa av situationen och fixa till en "kallgröt" av Lactosfri naturell yoghurt, havregryn, pumpafrön och russin. Skulle ha kokat ett ägg om inte köket invarderades av en miljard tonåringar som också ville äta före skolan. Med trevligt sällskap, DN och starkt kaffe blev morgonen, trots grötavsaknad, fantastiskt energiboostad.
Ikväll drar jag en förlängningssladd till skafferiet så jag slipper morra över saknad gröt.

Hur startar ni dagen?