Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 20 augusti 2009

GAX 100 miles del 3 (4)

80 km till 128 km. Nattnavigering.

Fullproppade med ny energi, laddade med prylar och dricka satte vi av mot nästa depå. Jag hade bytt ut mitt vätskebälte mot den nya löparryggan och den fungerade bra. Hela tiden pep det till om nya sms i luren, när vi gick så svarade jag så gott jag kunde. Första delen löpning var på mjuk sand och vi tog det lugnt, all påfyllning i magen gjorde sig påmind och det är obehagligt att kuta med fullproppad magsäck.
Efter ca 4 kilometer hade vi gjort upp om att träffa våra pacers Sara och Grabben. Det blev ett glatt återseende.

Vi gåggade genom Kivik och tittade på de fina husen och vackra äppelodlingarna. Det var kul att få prata lite tjejsnack med Sara och se hur pigga, fräsha löpsteg hon och Grabben hade. Jag försökte hela tiden tänka på min hållning "Ner med axlarna, fram med höften". Vi körde lite sightseeing när det skymde och trixade oss fram till Simrishamn. Vi hade rätt snabb fart när vi gick och helt normal puls, men så fort vi började springa sköt Staffans puls i höjden. Det var mycket märkligt för vi hade precis ätit, druckit ordentligt och benen kändes inte så slitna. Jag höll koll på att Staffan petade i sig salttabletter, drack ordentligt och åt lite extra. Vi kände oss starka och glada till mods. Då var vi plötsligt i Nationalparken och skulle upp till Stens Huvud. Staffan var stark i den branta lutningen där trapporna kändes oändliga. Jag kände av stumheten i låren men Grabben peppade mig och jag tog mig med möda upp. Härifrån lutade det sedan nedåt, jag välkomnade lutningen och lät höfterna rulla så jag tog mig nedåt, Staffans ben gnällde i lutningen. Det häftiga med "Team Staffan-Mia" är att vi är varandras motpoler, Staffan gillar skog och uppförsbackar, jag älskar asfalt och nedförsbackar. Trots detta har vi samma grundstyrka och tro på oss själva och kompletterar varandra perfekt! I Simrishamn lämnade Sara och Grabben oss för att få lite sömn innan det var dags att köra morgonjoggen med oss. Här kom även Fredrika förbispringandes med världens största leende! Hon låg riktigt bra till i 50milestävlingen. För Staffan och mig väntade natten.
Det blev ett evigt trixande över stock och sten, letande efter banmarkeringar och pipande från Garmin varje gång vi var ur kurs. Bananjakten fortsatte. Rätt var det var så lös våra strålkastare rakt in i ögonen på Mördarkorna (tack Askan, de var precis så de kändes!). Nu hade vi ju 10 mil i benen och ville inte zickzacka för mycket och ta stora omvägar. De Skånska korna har det bra, de bor liksom i hagar på stranden med havsutsikt. To die for. Vi promenerade mest hela tiden och andra löpare anslöt och föll ifrån. Vi kände oss pigga och fräsha. Evelina och andra klubbkamrater sprang nu Midnattsloppet och höll oss uppdaterade via sms. Lyckönskningar och pepp trillade in hela tiden. Vid 4-tiden på morgonen kom sömnigheten över mig, jag hade svårt att styra om tankarna och ropade på Staffan "Vi leker Ett skepp kommer lastat!" Och det gjorde vi. Samtidigt som dagens första ljus gick upp över stranden som mätte 2 mil skickade vi länder, huvudstäder, filmtitlar och popgrupper till varandra. När energin åter var på topp gick vi med 50 meters avstånd och njöt av den vackra morgonen var och en på sitt håll. Jag log och kände mig lycklig, Staffan sjöng julsånger.
Fyren som blinkat mot oss de senaste timmarna kom långsamt, långsamt närmare - det var där depån låg, vid Sandhammaren. Alla söta Flapjacks, powergel och sportdryck fick mig att längta enormt efter den nudelsoppa som utlovats vid den tredje depån. Jag lovade mig själv att aldrig mer äta godis igen. På morgonkvisten började Stekaren sms:a och undra hur långt vi kommit. Det kändes som varje kilometer tog en halvtimme och att tiden gick fort. Jag uppdaterade så gott det gick och höll tät kontakt. Väl vid depån efter 22 timmar var vi så där pillemariskt nöjda. Vi åt allt som fanns och inte innehöll socker. Vi såg lite smått nöjda ut när vi såg två slagna hjältar i funktionärsbilen [läs halvdöda Fallskärmsjägare med tajta kroppar och snygga...tröjor]. Staffan och jag var starka. Vi var glada. Och vi hade bara 3,3 mil kvar!

15 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Fortsätt, fortsätt....jag vill läsa mer!!

Andréa sa...

Konstigt nog låter det fullkomligt underbart!! SEr med spänning fram mot nästa inlägg!

Marre sa...

Oj, trodde natten skulle vara mer jobbig! Fast du kanske förskönar så här i efterhand, som med barnafödande.... ;-)

staffan sa...

Marre:

Natten var mentalt tufft kan berätta att Mia:s pannlampa dog efter enbart 2h. Så vi fick förlita oss på min lampa som var betydligt mycket mindre och sämre. Att gå både två med en liten pann lampa är jobbigt och krävande. Man måste ha 110% fokus trots att man är trött,sliten, hungrig,törstig kanske lite frusen.

MarathonMia sa...

Äsch! Staffan överdriver. 4 mil på 11 timmar är väl helt ok ;)

Träningsglädje sa...

THIS IS THE BEST STORY EVER!!

Anonym sa...

Vill ju höra sista delen nu :)

Elin sa...

Vill ju höra sista delen nu, kan knappt vänta tills du skriver sista delen :)

Le Raf sa...

Tack för din fantastiska berättelse.
Hur löper man så "ekonomisk" som möjligt under ett 160km ultra lopp? Är det "bara" att springa långsammare än på Maran, eller ska man fokusera på en specifik teknik?

MarathonMia sa...

Det kommer mera - jag lovar.

Le Raf: Ultralöpning ska ske ekonomiskt och så pass långsamt att du inte drar på dig mjölksyra. Min puls ska till exempel inte gå över 151. Visst springer vi mycket långsammare och går i uppförsbackarna - men det beroro ju helt på vilken typ av bana det är. När det är flack rundbana går det att springa 25 minuter och promenera 5 - bara för att hålla nere pulsen.

Carina sa...

Jag blir verkligen inte mindre sugen på att springa långt då jag läser de här fantastiska upplevelserna. Superfina bilder också!!!

Magdalena sa...

Vilken spänning! Menar du att ni inte sov alls? Tuuuft! Haha, fallskärmisarna fick sig!

Karlbom sa...

Mer, mer, mer!!!

Fantastiskt roligt att läsa! Spänningen är olidlig! Jag känner mig dessutom lite mallig bara för att jag fått äran att dela Trollhättan-upplevelsen med er. Tänk att man haft två av Sveriges häftigaste och tuffaste löpare i sin bil!

Christoffer Hedlund sa...

Vilken härlig läsning! Ser verkligen fram emot del fyra :). Ni är sanna inspirationskällor i min gråa vardag! Kram på er båda!

Trine sa...

Hej på dig Mia :) har präcis hittat din blog- o ramlade rätt in i GAX berättelsen- inspirerande!! takk f super entertainment o f att bringa bränsle till långlöpar tankerna :)