Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 12 april 2010

Glädje - vår drivkraft

Jag har fått lite frågor om dippar, toppar och hur det verkligen känns.

Nu kommer jag att göra er besvikna. Jag hade ingen dipp. Inte en enda gång tänkte jag ge upp. Det fanns ett tillfälle när jag kände mig trött och ville sova vid 3-tiden på morgonkvisten- tänkte i 2 sekunder att "Aha - där under granen kan jag vila gott". Det löste jag genom att säga till Staffan "Vi springer lite istället för att promenera nu."

Jag och Staffan blev inte sura på varandra en enda gång. Jag försökte vid ett tillfälle att gnälla på att han tog för lång tid på sig i omklädningsrummet när vi bytte till torr outfit - men det var mest på skoj. Jag sa att han kunde välja ett annat tillfälle att hångla med Raphael på... hehe.

Vad är då vårt framgångsrecept på glädje?

Min reflektion under de 23 timmar och 41 minuter vi sprang var: GLÄDJE. Inte en enda gång sa vi ett negativt ord. Vi behöver inte prata med varandra för att se när den andre har jobbigt - då anpassar vi oss supersnabbt. Detta gör att vi inte irriterar oss. Inte en enda gång sade någon av oss ordet "nej". När vi började känna oss stela så blev det "Nu promenerar vi en bit och stretchar sen!". Nu var våra kroppar så tacksamt uthålliga så ingen av oss hade direkt ont någonstans eller fick problem med magen. Detta gör förstås att humöret kan hållas på topp lite längre. Genom att undvika negationer hamnar vi aldrig i en negativ tankespiral - vi var hela tiden "På väg framåt - mot vårt mål". Positivt och härligt. Kul och utmanande.

Vi tycker att det är roligt. Därför går det lätt. Med glädje som drivkraft kan man komma långt! Och känslan när vi småjoggade de sista stegen innan varvningen när vi skulle i mål - då Staffan håller på att tappa linserna för att glädjetårarna kommer - den går inte att beskriva. Vi gjorde det. Vi klarade att hålla oss glada hela vägen in i kaklet!
Här kommer gårdagens berättelse i bilder:


Se upp för tåg, akta brädan, sätt fötterna rätt, över trädet, Vill-du-köra-military-style-och-klättra-över-stora-stenen? och prata glatt med funktionärerna.




15 kommentarer:

Sofie RW sa...

Det lyser verkligen igenom att ni verkligen älskar dessa utmaningar. Grattis igen, och jag bara rullar mig i dina, och andra tec:ares berättelser just nu.

Jenny sa...

Grattis, helt fantastiskt. Måste nästan prova själv... Fixar antagligen 16-17 timmar ;-)

Anonym sa...

Grattis pers och en sån fantastisk kompis! :-)
/Bernt

Le Raf sa...

...och glada var ni. Varv efter varv. Kul att se.
...och de funktionär som var där på natten med mig var också helt fantasiska och sprutade glädje .

Staffan och jag hånglade inte, han visade mig hur man står i plankan och olika grejer ni bruker göra på NMT. Att han orkade övertaget hade jag svår att förstår.

Mikael Björk sa...

Jag blir lite tårögd själv, när jag läser. Grymt.

Carro sa...

Du är ju bara för fantastisk! En mer positiv människa finns nog inte, vilken inspiration! Grattis till ett grymt bra genomfört lopp!! :)

soffan sa...

Gud så bra att du inte lade dig under granen! Det hade varit så jobbigt att skriva om i bloggen tänker jag... "Neh, jag somnade under en gran istället." ;) Jag hade lätt packat ihop under granen, förmodligen efter typ en halvtimme. :)

Anneli sa...

Och nu blev det lite fuktigt i mitt öga igen.
Tack för att du delar med dig till alla oss som inte var där. Jag blev tvungen att dra ut 2mil efter att ni kom i mål, det gick liksom inte att låta bli och springa när ni hade lyckats med er bedrift. Var inne på din blogg 17ggr igår och hoppades på ett litet, litet inlägg om TEC. Så idag, 3!Nya! Långa! inlägg! Yes!
Slår LÄTT känslan av ett nytt nummer av RW.
Tack för att du delar med dig Mia.

Kram
Anneli/ Ultra-Wannabe

MarathonMia sa...

Sofie: Härlig läsning överallt :) Med extra allt.

Jenny: Klart du grejar 16-17 timmar! Begränsningen sitter ju i skallen ;)

Bernt: DU är fantastisk. Och Staffan också som står ut med mig i 24 timmar...hahaha

Le Raf: Hmmm - det förklarar Staffans stela lår sista varvet. Jag väntade med att göra burpees till efter loppet! :)

Mikael: bara genom att tänka på målgången blir jag tårögd...

Carro: På gott och ont - jag irriterar nog lätt ;)

Soffan: Men - alla mina inlägg är ju så förutsägbara. Jag måste testa att göra något annorlunda - som att somna under en gran...

Anneli: Vännen! Lovar att inte hålla dig på halster - ska ta med datorn och blogga under loppet nästa gång :)

Joel R sa...

Inga dippar alltså? Förbluffande, och om möjligt än mer imponerande.

Elin sa...

Så kul att få läsa om dina utmaningar och upplevelser :-)

Ingmarie sa...

Säger det än en gång; du är underbar! Puss!

Nanna sa...

Fantastisk prestation och, som vanligt, bra och engagerande blogginlägg för att dokumentera prestationen =) Liksom andra här i kommentarerna satt jag också och tryckte på uppdatera-knappen ett par gånger under lördagsförmiddagen och jublade när jag såg att ni klarat det under 24! Stort grattis till den mycket fina tiden!

Rodney sa...

Jag har ingen aning hur någon kan göra det. När jag tänker på att springa 100 miles blir min hjärna lite förvirrad och tyst på samma gång, ungefär samma känsla jag får när jag försöker att tänka på det oändliga universum - ofattbart och fantastikt.

Stort grattis!

MarathonMia sa...

Rodney - det är lite som att upptäcka universum...