Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 20 augusti 2009

GAX 100 miles del 4(4)

Ingenting kan stoppa oss! Vårt mål är att klara distansen.

Med bara 3,3 mil kvar kändes målet nära men ändå så långt bort. Nattmanövern tog rejält på krafterna eftersom 4,8 avverkats på 11 timmar. Ytterligare en blessyr har tillkommit - en ond vrist. De första 8 milens vägar/stigar/sanddynor/kullar lutade snett åt höger - nu vände allt och lutade snett ned åt vänster. Min högra vrist kändes stram, svullen och öm. Jag ignorerade. Det var ju bara sista etappen kvar. Hur svårt kan det vara liksom? Solen och den vackra naturen blev konstigt overkliga eftersom det flöt sirap i hjärnan.


Jag trodde att natten skulle kännas jobbigare. Jag hade även väntat mig att Staffan skulle bryta ihop och berätta sitt livs historia, eller att jag skulle bli superledsen och snyftande hulka fram min. Förvånansvärt nog hände inget av detta, vi lämnade 128 kilometerskontrollen med humöret på topp, lite gnissel i benen och ett annorlunda stelt löpsteg. Inte heller här bryddes sig Staffan om att byta strumpor - kanske var det för att testa hur illa ett par svettiga compressions egentligen kan stinka, eller kanske var det för att han inte ville se i vilket skick hans fötter var. Han ojade sig och jämrade när han dängde fotsulorna i marken och jag anade blåsor på fotsulorna, blåsprängda naglar och fullt med grus.


Huvudet var inte riktig på skaft och tankarna gick nu långsammare. Så gjorde även våra kilometrar. Jag försökte räkna ut hur lång tid våra återstående 25 km skulle ta om vi fortsatte i samma tempo. Framför oss låg den långa steniga stranden, Kåseberga och en miljard kullar som vi skulle upp och ned för. Om det bara var det... men här hade hela horden Skånes kor samlats dagen till ära. Och en ilsken tjur. Förstås.


Vi stod och blickade över kullarna och satte fart på benen. Halvhögt sade jag "Framåt, framåt, framåt!". Vi tog oss med möda över de hagövergångar som fanns, vinden var stark och benen stumma. Vid en av de sista hagarna mötte vi tjuren. Den stod 10 meter ifrån övergången och tittade på oss under lugg (under horn?) och vinklade sina ben konstigt. Han var redo att äta upp oss till frukost. Jag och Staffan insåg direkt att vi inte skulle kunna kuta ifrån Tjuren. Vi tog oss ner till den intilliggande hagen, som tyvärr saknade in och utgång. Vi krånglade av våra ryggsäckar, gick långsamt ner på knä - kroppen skrek, sedan lade sig Staffan raklång och jag höll med hjälp av en pinne upp taggtråden så att han kunde militärkrypa under. Han hjälpte sedan mig att åla metern. Denna kraftansträngning tog oss 22 minuter. Då hade vi kommit en meter. Min kontakt med Stekaren blev tätare och tätare. Jag försökte suga i mig lite positiv energi från samtalen och sms:en. Jag försöker flytta fokus, han berättar att han sitter i Stockholm och tittar på Friidrott, det skingrar tankarna från mina sega ben. Hela tiden säger han att jag är grym.

På andra sidan hagen stod Grabben redo att pace:a oss. Med 15 kilometer kvar kändes det så härligt att se honom. Det var som att slippa ta beslut, att överlåta det jobbiga åt någon annan. När vi krånglat oss ned via vetefält och kommit till bilvägen satte han fart på våra ben. Min vrist bultade och gjorde ont, Staffans fötter brann. Men vi började springa. Vi sprang, sprang, sprang. "Är det här en löpartävling eller!" Såklart det är. Stekarn ringde mitt i och jag sa lyckligt "JAG SPRINGER!! kan inte prata" Jag lovade dyrt och heligt att ringa upp honom 500 meter före mål så att han kunde vara med mig i telefonen när jag korsade mållinjen.

Vi sprang längs Skåneleden, ner mot Nybrostrand, via Sandskogen som aldrig tog slut. Hela tiden skrek foten, jag kontrade med "Framåt, framåt, framåt!" När 2,5 km återstod pausade jag mentalt och promenerade. Jag gick så fort jag kunde och Staffan sprang i förväg. Grabben peppade och hjälpte mig att orka. Rätt var det är skriker Staffan "975 meter kvar!" Det är ju ingenting, jag har ju sprungit 16 mil. Grabben säger "Okej - nu springer du sista biten!" "Självklart, jag måste bara ringa Stekaren för han ska med in i mål." Jag tar mig upp på bron över järnvägen, jag ser bort mot Torget där målet är. Jag ringer Stekaren som säger: "Beskriv hur det ser ut" och det gör jag "Titta åt vänster" säger han... och där, där, där nedanför bron står han och väntar på mig. Han har åkt hela vägen från Stockholm för att dela denna upplevelse med mig. Det första jag tänker är att jag stinker svett. Sen struntar jag i det och springer rätt in i hans famn. Därefter drar Grabben med mig bort mot mål, de sista 500 metrarna går i 4:44-tempo och Staffan står vid mållinjen för att gemensam kliva över den.

Vi gjorde det. Tillsammans sprang vi 100 miles, 162km med felspringningar. Kärlek. Lycka. Glädje. Smärta

Glädjen efter målgång går inte att beskriva, att titta på Staffans stora leende när han blir buren av Stekaren är obetalbart. Staffans fotsulor har liksom lossnat och fått ett eget liv. Jag hjälper honom av med strumporna. De stinker. De stinker framgång. Och det stinker lycka!

19 kommentarer:

Träningsglädje sa...

så jäkla grymt!!!! ni är fantastiska och lite till. men, jag fattar inte var du fått alla bilder från? när jag såg er hade ni alltid så bråttom. :) otroligt häftigt att stekaren tagit sig ända ner till skåneland.

det enda som är synd nu är att berättelsen verkar vara slut. jag tycker du ska göra ett femte kapitel som är mer post run. vi vill ju veta hur det kändes efteråt. i kroppen och i huvudet! :)

funrun sa...

fan mia, nu fick du mig att gråta till frukost. SÅ j-a underbart.
Åh vad jag älskar dina prestationer, och att du kan dela med dig av känslorna så här.
Love love love!

Anonym sa...

Jag gråter av lycka för din skull ;-) Du ÄR GRYM Mia !!!!
Nä nu måste du komma o va min PT i vår...här springer vi inte ifrån kossor utan björnar =D
Massa kramar // Heli

staffan sa...

Mia: Tänk att vi gjorde det helt otroligt och vad vi har fått uppleva under resan. Mitt leende sitter fortfarande kvar antar att ditt oxså finns kvar :=)

Helt klart finns det mera att skriva om som hände före/under/efter den otroliga resan som vi gjorde.

/Staffan

Träningsglädje:Utan er hjälp hade det inte gått så fort som det gjorde Tusen Tack

Löpning & Livet sa...

Nu var jag nära att börja gråta på jobbet. Och det kan man ju inte, så jag fick läsa lite snabbt. När jag kommer hem ska jag läsa igenom allt igen. Nogrant. för då gör det inget om det kommr en tår eller två.

Ni är så sjukt imponerande grymma! Jag förstår inte hur man orkar, varken mentalt eller fysiskt.. Coolt!

Håller med Sara om att det hade varit kul att få läsa en poststory också! Hur kändes det i kroppen? Vilka "men" fick ni? Hur kändes det i huvudet?

Elin sa...

Man blir helt tårögd av att läsa detta inlägg och de 3delarna som var innan. Ni är grymma som genomförde detta :)

Runningskirts-Lena sa...

Får svälja ordentligt några gånger och blinka bort tåren. Jag sitter ju på jobbet.¨

Vilken resa, vilket jobb ni gjort du och Staffan! Ni är sådan hjältar. Jag är så glad att jag en gång sett er "live in action" för det ger en extra dimension till berättelsen. Men vilken otrolig sinnesnärvaro du har Mia som BÅDE kan springa 162 km och sedan minnas något efteråt. Jag minns knapp vad jag passerade för en km sedan...

Staffan och Mia, ni är coola ultralöpare;) Ni rockar;)

Anonym sa...

sådär då har gråtit dagens skvätt, tack för inspirationen! Vackert jobbat!

Lilla Duktig sa...

Åh baby!
Du är verkligen Världens Bästa Mia.

Annika sa...

Skönt att se att det är fler som reagerar som jag... sitter också här med en klump i halsen och känner mig alldeles röd. Vilken kvinna! :)

Marre sa...

Äh men va fan. Jag har ju möte om 5 minuter och här sitter jag och hulkar. Vilket avslut! Ni båda är helt jäkla otroliga!!!!! Jag håller med föregående talare, jag vill också höra post run - efter spa i Tallinn kanske du har hunnit känna efter ordentligt?

Therese sa...

Ni är så fantastiskt mäktiga! Sitter med tårar i ögonen, full av beundran. Fantastiskt äventyr, och sjukt bra berättat! Säger som Träningsglädje; jag vill höra mer! Vad hände i huvudet dagarna efter, hur känns kroppen... :)

askan sa...

Jag har inget att tillägga de andra kommentarerna egentligen, ville bara tacka för den underbara berättelsen från loppet!

askan sa...

och tillägga att jag blir så sjukt inspirerad av att läsa om er lopp!

Moa sa...

Fy fan va grym du är!!! En glädje att få ta del av din upplevelse i bloggform. Tack!

Kristina sa...

Underbart att läsa, Mia! Jag får tårar i ögonen av lycka när ni springer mot mål och Stekaren står där och väntar på dig! Vad helt otroligt det måste vara!

All beundran över er prestation och all lycka till alla rfamtida sådana!

Kramar/Kristina Paltén

Carina sa...

Gåshud, rysningar och tårar. Fan vilken härlig prestation.

Grattis till er båda!!!

Sofy sa...

tårar!

Grattis grattis grattis!
(den här stekaren....är du säker på att han finns på riktigt. Det låter prinslikt!)

Anna (Orka mera) sa...

Så himla häftigt! Vilken berättelse, vilken känsla. Jag är så imponerad. Jag blev rörd över hela målgångshistorian! SÅ himla fint!