Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 30 november 2009

Summering av första "intensiv-veckan"

Den blev helt okej. Kanske lite ljusröd.

Förra veckan var jag på tjänsteresa i München i 3,5 dagar. Samtidigt drog jag igång mitt program inför nästa säsongs utmaningar:

Mars 2010: Skövde 6-timmar
April 2010: Täby Extreme Challenge/TEC 100 miles
Augusti 2010: Förhoppningsvis GAX TransScania 150 miles

Jag bygger styrka och ska bli snabbare. Samtidigt ska jag få in mängd. Lätt som en plätt för mig som har 29 timmar per dygn.

För tillfället sover jag toppen i 8 timmar och är ständigt på topp. NOT. Har förföljts av mardrömmar och har svårt att somna om. Gamla jobbigheter dyker upp som Gubben-i-lådan och jag parerar så gott det går. Det är inte lätt att leka människa och vara SuperWoman samtidigt ;)

Jag fick i alla fall ihop följande förra veckan:

541 minuter träning (9 timmar) fördelat på:

49,3 km löpning (startar lugnt eftersom november var vilomånad)
2 stycken Nordic Military Training pass
Rehabiliteringsträning och stretch.

Den här veckan ska bli lugnare - eller ja det var så jag tolkade schemat eftersom det var GRÖN vecka. I mailboxen imorse fick jag från coachen "Lägg in lite fartfyllda intervaller denna vecka".

Okej boss- ska ske! Någon som vill hänga med på snabba intervaller på lördag?

söndag 29 november 2009

Staffan får det inte lätt!

Söndagen bjöd på TEC-banelöpning.

Fast nu tar vi allt i ordning. Lördagen började med 7 km snackelöpning med Kattis - vi körde fartökning på slutet och ruschade till Systembolaget. Det stundande lussebulls- och pepparkaksbaket krävde glögg.

Totalt: 7 km
Tid: 37:39
Snitt: 5:22 / km
medelpuls: 157

Full rulle hela lördagen. Hopp i säng vid 1-snåret, drömde mardrömmar (hoppas att det inte beror på att jag halshögg en pepparkaksgubbe... eller att vi dekorerade dem halvsnyggt)... sedan upp tidigt för att få lite havregrynsgröt och kaffe.... för klockan 9 var det dags för långpass. Mitt första på många, många månader.


TEC-banan

Begav mig till Ensta Krog och mötte upp 14 andra glada spellevinkar. Hakade snabbt på Hallsbergs 24-timmars-segrare Fredrik Elinder och Uppsalas 100k-vinnare Torkel Skogman. Snackade lite goja och missade att memorera den svårnavigerade banan. Första 5 kilometrarna var mumma för en asfaltsballerina som jag, jag kvittrade på och lyssnade på lopp och insatser som de andra gjort - deras utmaningar och tävlingar för framtiden. Den andra halvmilen på banan är i skogen med stenar och rötter där det gäller att sätta fötterna rätt. Här snackade jag inte like mycket utan fokuserade på att inte snubbla plus att hålla samma fart som grabbarna. Strax bakom låg Staffan, Sebastian och Le Raf (som jag fick morsa på IRL för första gången) så det kändes tryggt. Vi brände av första varvet på 57 minuter.

Andra varvet tog jag med Staffan, NMT-Leffe, Sebban och Le Raf + en kille till vars namn jag inte känner till. Jag snackade mig igenom det första kilometrarna och var tystare i skogspartierna.

Totalt: 20,16 km
Tid: 1:55:53
Snitt: 5:43 /km
Medelpuls: 155

Jag förvarnade Staffan att han kommer att få det jobbigt under TEC i april. Inte på grund av distansen eller banan - utan på grund av mitt peppbehov i skogen (läs "någon som pratar bort kilometrarna när jag inte kan snacka"). Stackare - nu får han hitta på 16 samtalsämnen som jag gillar för att få mig att greja de 16 milvarven i Täbytrakten.

Men hey - det kanske är lätt - vad föreslår ni för samtalsämnen?

fredag 27 november 2009

Fullt upp - verkligen skitmycket...

BUT I LOVE IT!!

Snabb summering:

Torsdag: Kom hem sent, var ur gängorna - ägnade mig åt tvätt, uppackning, jobb och mathandling. Ingen löpning (sparar till fredag kväll...)

Fredag: 75 minuter NMT med härligaste Spyfys. Fokus stryrka och styrka blev det. Jag var lite för pratglad och blev erbjuden både gasmask och filter mot mitt skitsnack... :D tog ingetdera. Ikväll löpning. Om. Jag. Hinner.

Lördag: Lugn jogg som start på en riktig bulldag - sedan armträning i form av lussebullsdegsknådande, pepparkaksdegskavlande och godisfixeri. Kanske lite gummibolls-studs på nattakvisten (min form av dans tydligen...)

Söndag: Hmmm - tänkte kolla formen på Le Raf - han ska tydligen träna väldigt intensivt inför TEC (enligt hans fru som tränar NMT med mig...) Vill ju syna mina medlöpare och se vad jag kan dra för nytta av dem. TEC-banan ska således inspekteras. Någon som vill hänga med?

onsdag 25 november 2009

Döm inte kalkonen efter hänget!


Thanksgiving på gång och jag skickar mitt ödmjukaste tack till min kollega Annabel.

Igår under middagen satt jag bredvid kollegan som bett mig ta med löparprylarna - hon hade hört att jag gillar att kuta. Hon berättade om att hon är väldigt aktiv - springer mycket, kör boxning, vandrar och klättrar. Hon gillar att springa snabbt. När jag sitter och tuggar i mig varmrätten säger hon "Förra veckan sprang jag jättefort med min kille och hans kompis i 45 minuter - jag älskar känslan av att pressa mig till det yttersta och ge järnet". Jag försökte utröna hur långt hon kommit på den tiden. Men fick inget direkt svar.

Jag blev lite skrämd, tänk om hon tycker att jag springer för långsamt. Hon ser onekligen ooooootroligt vältränad ut - platt mage, muskulösa armar, slanka ben och hon är nätt och smidig. Och snygg. Skitsnygg. Själv kände jag mig klumpig som Jättekvinnan-Ellen bredvid henne. Lite hängig och dallrig sådär.

Imorse satte vi av i galopp. Eller jag i alla fall. För efter några minuters löpning hickar hon fram - "Du springer för fort för mig". Vi saktar ner lite och min rädsla lade sig. Ingenting att vara orolig för alltså. Annabel är supertrevlig och ska precis byta tjänst - alltså förenade jag nytta med nöje och berättade allt jag visste om licensieringsmodeller och revisioner av användande. Hon flåsade fram några "oui" och "thanks" emellanåt. Efter 5 km i mörker såg vi solen gå upp - den rosa himlen fanns på våra näthinnor hela vägen tillbaka till hotellet. Det blev totalt 10 kilometer på 49 minuter. Jag var starkare, jag var snabbare - jag är en seg, saftig kalkon.

Det var riktigt roligt att det blev lite rädsla och tävling i före-frukostlöpet - det vann vi på båda två. Samtidigt lärde jag mig något jag nog skulle tagit fasta på för länge sedan "Bara för att folk ser snabba ut betyder inte att de ÄR det".

Det fantastiska i det hela är att jag plötsligt också känner mig snabb. Baraföratt. Hon känner sig snabb och ser snabb ut. Härlig är tanken och känslans makt!

tisdag 24 november 2009

Tidig före-frukost-löpning

Hmmm det planerade blir inte alltid genomfört.

Igår när jag kom till hotellet var jag stelfrusen. Det hade dessutom hunnit bli mörkt ute. Riktigt mörkt. Jag körde lite rehabträning på hotellrummet istället för den tänkta löpningen, tog en varm dusch och hängde med 2 kollegor på finrestaurang där de serverade grymma biffar. Ställde således klockan tidigt.

Dressade upp mig i IF Linnéastassen och drog på mig mina älskade, gamla Asics DS Trainer (kära tomten jag önskar mig ett par nya i julklapp!). Tog mig ut på industriområdets gator och sprang rakt fram. Detta är det enda sättet för mig att inte komma vilse. Passerade stora, fina villor, en klädesbutik med banlonkläder och nylonbyxor för att springa vidare in i ett nybyggt bostadsområde. Då tog vägen slut, det var bara att vända och låta vägen ta mig tillbaka. Nu hade solen börjat gå upp och jag suktade efter något annat än kullersten och asfalt. Det finns så många skogar kring industriområdet och jag tänkte testa en tur i en av dem.

Det visade sig vara helt fel. Jag tog in på en uppkörd väg mellan granar och snår, fastnade i taggiga buskar och sprang så gott det gick över stockar och sten. Som tur är var det flackt. Efter ungefär 3 minuters löpning kom jag ut ur skogen och står mitt framför mitt företags ingång. Hade tagit den minsta skogsdungen i närheten och min hjärna trodde faktiskt att jag var på helt andra sidan mitt hotell. Nu tog jag i alla fall ett ärevarv runt kontorskomplexen och sprang det snabbaste jag kunde tillbaka för att få lite frukost i magen. Eller förexten - jag sprang snabbt utifall att någon kollega skulle kolla ut genom fönstret, ville ju stajla lite!

Detta träningspass klassas som Lätt distanslöpning:
Längd: 8,13 km
Tid: 43:47 minuter
Snitt: 5:23/km
Snittpuls: 166 /max 244 -(yeah right!)
Långsammaste tempot (ej hel km): 8:13 min/km (i snåren?)
Snabbaste tempot (ej hel km): 3:49/km (nära-frukost-upplevelse på slutet)

Hade inte ont i knät någon gång under löpningen. Inte heller ont i skinkan. Det här kan nog bli något ska ni se! Skönt komma-igång-pass. Imorgon bitti får jag sällskap av en kollega och sparar mitt kvalitetspass till jag kommer hem på torsdag.

Vad har ni tränat idag?

***************************

måndag 23 november 2009

10 saker om mig :)

Jag har fått awarden “I think you are an awesome girl” och en utmaning från tjejen som skrev den första bloggen jag någonsin läst - då hette hon Puma och körde Träningsblogg - nu är hon Träningsglädje. P.E.R.S.O.N.I.F.I.E.R.A.D

Utmaningen består i att berätta 10 saker om mig själv och så ska jag ge awarden vidare till 3 bloggare. Egentligen har jag 30 andra bloggare som inspirerar mig, därför väljer jag 3 bloggare som jag är intresserad av att veta mer om, som jag aldrig träffat: Andréa, Anna och Ingmarie . Varsågod - känn er utmanade! Ni andra får helt enkelt finna er i att bli utfrågade under ett långpass :)


Här kommer mina 10 grejer om mig själv:

1.Som barn ville jag bli hemmafru men inte skaffa barn (hade sett en förlossning på TV -typiskt 70-tal), när jag sedan som tonåring inspirerades av min farmor, som är konstnär, ville jag bli designer.

2. Jag blev istället Diplomerad Kommunikatör och är bra på MBS (Marketing Bull Shit). Jag arbetar som Marknadschef på ett Open Source företag (Mjukvarubranschen), och älskar mitt jobb. Jag är envis och har lärt mig att bli en tuff förhandlare i denna mansdominanta bransch. Självklart skaffade jag två barn tidigt i livet som botgöring för mina barndomsdrömmar.

3. Jag har fastnat för Eric Gadd och hans musik. Mest för att jag och min Bästis Liselott fick köra doa-kör åt honom på 80-talet uppe i Sälen - jag tror inte att det var sångrösterna som lockade, snarare våra luggar. Vi daddlade fram lite "Hej - du lever -pang du är död!" Lever fortfarande på det. För övrigt är jag en populärmusiktjej - allt man kan studsa runt på ett dansgolv till liksom...

4. Träning har blivit en del av min vardag. Kalla det 40-årskris, kalla det flykt. Jag kallar det glädje och välmående. :)

5. Jag älskar utmaningar. I allt. Jag har ingen respekt för dem. DET. ÄR. BARA. ATT. GÖRA. Det finns alltid folk som gjort värre. Rätt var det är så är jag mitt i en utmaning - och jag ger aldrig upp. Jag drivs lika mycket av att peppa andra som att själv bli peppad.

6. Jag älskar måndagar och känslor. Jag njuter av att få vara nere och ledsen - det betyder bara att jag är förmögen att känna sann glädje. Jag ogillar starkt lögner.

7. Jag drömmer om att hitta en själsfrände som vill springa genom livet med mig och står ut med mina egenheter...

8. Jag är kass på att titta på TV eller film. Jag har inte tittat på TV sedan 2005 (jo, något enstaka program i halvåret...).Bio går bra! Böcker slukar jag. Kopplar av gör jag framför datorn eller genom att fixa hemma.

9. Jag gillar möten med andra människor. Jag kan verka ivrig och avbryter mycket men suger upp alla historier och universum. Jag är "nyfiken på" helt enkelt!

10. Jag kan tänka mig att släppa allt bara för att hitta glädjen i tilvaron... men hey - det är ju precis det jag gjort! Jag kan tänka mig att hjälpa andra att hitta glädjen i tillvaron!

Satan i gatan! Nu drar det igång!

Idag börjar min träning inför nästa års utmaningar.

Det betydet att jag rivstartar med RÖD vecka. RÖD står i det här fallet för Intensiv, nästa vecka är GRÖN, sedan GUL. Somliga saker är tillåtna under vissa veckor, andra helt icke förhandlingsbara. RÖD vecka är strikt - det enda jag tillåts göra är att lägga till pass.

"Lycka till med det lilla Mia - du åker till München om 3 timmar och har arbetsdagar som börjar 8 och slutar 23 fram till torsdag". Min Lill-Djävul på axeln skrockar av illvillig glädje.

Men jag är tuff. Stentuff. Jag har redan kört 75 minuter Nordic Military Training. Ikväll när jag kommer fram ska jag springa. Nu kan det bli lite justeringar i schemat så att jag får riva loss passen på olika dagar - men det kan ju inte vara hela världen. Coach Ken är ju på semester och jag har ju precis släppt handbromsen.

Vi får se hur min nya, tyska chef sedan 2 månader tar mina krav på "Egen tid" efter-mötesdagen-före-team-middagarna-och-de-viktiga-drinkarna. Jag säger bara Gilla läget eller dö.

lördag 21 november 2009

Det man inte har i huvudet...

får man ha i konsumkassarna...

Skulle ut och lunchjogga med Sussie i fredags. Packar allt i min fina egendesignade IF Linnéa ryggsäck och möter henne vid omklädningsrummet halv 12. Plockar upp alla träningskläder och inser att jag glömt löpar bh:n. What to do?

1. Stoppa ner hängpattarna i strumporna
2. Använda den fina svarta spets bh:n.
3. Skumpa omkring utan

Fan heller.

Jag hade inte kompressionsstumpor utan ankelsockor och mina bröst räcker inte ner till fötterna. Förslag 1 gick bort. Förslag 2 var inte att tänka på då jag skylle på lyxkryssning direkt efter jobbet och den behövdes till partystassen. Alternativ 3 går fetbort. Jag springer inte utan sport bh. Så är det bara.

Sussie och jag tog en promenad, snackade skit och tog en skön bastu istället. Som bonusrunda för min tankspridhett när jag packade väskan får jag springa en härlig runda på söndag med Karin Tri istället.

torsdag 19 november 2009

Motivera Mera

Jag får rätt många mail, nästan alla jobbrelaterade...



Men idag fick jag tillsammans med en lunchförfrågan från en polare... "Jag har tappat ut-å-springa-motivationen, vad ska jag göra?"

Ofta är det ju så att det som är roligt gör man. Det som är rutin bara sker. Vi kan väl alla känna igen oss i svårigheten att komma tillbaka efter träningsuppehåll och sjukdom. Tränar man inte på 3 veckor känns det lättare att missa en dag till. Detgörliksominget. Visst kan man längta tillbaka till känslan när det känns rätt och härligt. Men ack vilken hög tröskel eller uppförsbacke det kan vara! Jag var inte sen med att skjuta vilt från höften med alla "Hitta-motivationen-tips"

1. Kom till IF Linnéa (otippad va)
2. Planera in 2-3 pass i veckan (planerade saker genomförs. punkt)
3. Glöm spontanitet och sporadiska pass när det regnar, är mörkt och november - bara GÖR det som är schemalagt. (spontanrundorna kommer igen med träningsglädjen)
4. En färgglad toppluva eller nya coola skor ger löplusten tillbaka. (Amen!)
5. Läs senaste numret av Runners World
6. Häng med en rolig polare på ett långpass
7. Anmäl dig till en tävling!

Sen tar det ju 3-4 löprundor att komma tillbaka till skojet och 2-3 veckor att komma tillbaka till rutinerna. Plötsligt känns det ju roligt och "lätt" igen. Lätt att snöra på sig skorna i alla fall.

Nu i efterhand kom jag på fler bra saker man får ut av att gå ut och springa: Bättre flås, friskare hy (inte efter 16 mil kanske...), starkare kropp, naturupplevelser, frisk luft, tid att tänka, tid att njuta, tid för sig själv. DET om något borde väl vara motivationshöjande!

Eller som kloka Cilla sa "Jag tror inte på att invänta motivationen, den kommer när jag är ute och springer!"

Har du några motivationstips?

All gratis motion är bra motion

...säger min namne Mia Thomsen (en mycket energisk exSvägerska).

Självklart säger jag. Idag har vi haft tidigt frukostseminarium på jobbet, sedan har jag full rulle hela dagen...som avslutas med teater med mamsen. Således noll tid för träning.

Eller vänta. Nu backar vi lite. Under seminariet nyss, ställde jag mig längst bak och körde lite knäböj - där jag gick upp långsamt för att aktivera knät = rehab. Träning.

Nu när jag sitter på kontorsstolen har jag tennisbollen under skinkan= rehab. Träning. I eftermiddag kommer jag att aktivera knät under skrivbordet. Vad mina nya kollegor tänker om mig har jag ingen aning om. Jag försöker att vara normal. Så normal man bara kan vara när man heter Mia Thomsen. Heh.

Förra veckan lånade jag ut min bil till Sverige-chefen. Eftersom jag ännu inte vågar ta upp mina träskdoftande kläder och hänga upp dem på det fina kontoret, så låg de blöta och stinkande i bilen... say no more.

Idag blir det trappor upp till kontoret, undnplockning av stolar från seminariedelen tillbaka till konferensrummet, promenad hem från teatern, rehabövningarna samtidigt som jag jobbar - helt gratis - helt rätt. Och de gör ju gott!

Jag kanske rentav slår till med några tåhävningar till tandborstningen ikväll!

************************

onsdag 18 november 2009

Säg hej till fru Igelkott

Idag grejade naprapaten lite cirkus på mitt högra barbieben (det som borde gängas loss och bytas ut...)

Två nålar i häcken, några nålar på baksida lår, nålar (plural!) i knävecket, två på vaden, en nål i hälsenan. Med ström. Burr-burr-burrrrrr. Jag kunde inte riktigt koppla av utan tänkte hela tiden på Petters "Alla tjejer skakar rumpa" medan jag diskret försökte torka handsvetten på handduken.

Jag gillar inte nålar.

Idag hade Naprapat-Josefin lite extra tid för mig. Det blev dubbel strömtur för baksida ben. Vändning av kroppen, framvagnsjustering och minst en miljard nålar i mitt högra knä. Aj. Eller... det gör egentligen inte ont, det är bara obehagligt när huden inte är intakt. När någon gör "hål" på den

Jag gillar inte nålar.

När jag ändå låg där var det lika bra att sätta lite nålar på smalbenet och varför inte på fötterna, någonstans vid stortårna... jag vågade inte titta för...
Jag gillar inte nålar.

Jag fick i alla fall vila på en spikmatta samtidigt. Det var första gången jag testade -kul manick det där.

Efter att ha kollat in min stil när jag gör benböj, då jag tokfokuserar på mina lår och knämuskler, sa hon att jag borde gå och kolla om inlägg i skorna. Jag kniper åt med tårna när jag böjer mig. Jag kniper åt med tårna när jag springer också. Det ger mig blånaglar (läs: inga naglar).

Jag kände hur timmen hos Jossan väckte liv i mitt döda högerben och ömmande knä. Plötsligt fungerade blodcirkulationen och senorna kändes inte lika korta och tajta.

Jag gillar nålar som gör underverk.

Kanske är det så att jag ska justera mig med fotinlägg eftersom hela högerbenet vobblar. När jag springer fort är jag duktigare på att ha rätt teknik och bra hållning, när jag springer långsamt "tappar" jag höften. Vanligt har jag hört. Ortopedtekniker vid Odenplan blev tipset.

Kör du med inlägg?

tisdag 17 november 2009

Blä. Bläigare. Bläigast

Bra. Bättre. Lite bättre i alla fall.

Dagen började med ett Mor-och-tonårsdotter-gräl där båda är envisa och trötta. Detta gnagde i mig hela dagen (gör fortfarande - gumman jag älskar dig!). Jobbet svämmade över och jag tänkte skippa träningen.

Skippa tisdagsträningen med IF Linnéa?

Är jag spritt språngande naken? Jag menar galen? Nehe. Här missas inga tisdagsträningar - tusingar på schemat.

När jag har tagit av mig min SuperWomandräkt och blivit mänsklig så har jag lätt för att hamna i funderingar. Jag grät en skvätt, fick uppmaningen av Stekaren att gå och springa med vännerna jag älskar. Vilket jag gjorde.


Och satan vad lätt det är att älska IF Linnéa och alla sköna människor. Körde uppvärmningsgrupp "Maklig" med Kattis, sedan avverkade jag två stycken tusingar med snabba Martina. När vi satte av i den tredje så kände jag "nej, jag vill inte. Jag ger upp" så jag stannar där mitt på Årstabron och är barnslig. Superbarnslig. I ungefär 20 sekunder. För sen kommer Hanna springandes och jag tänker "Jag är här, jag har blivit svettig och jag kan ju i alla fall hjälpa andra om jag inte själv vågar springa"

Sagt och gjort. Jag coachade/peppade Hanna och senare även Jean över bron ytterligare 4 gånger. Jag maxade inte mitt eget tempo men jag fick dem att köra skiten ur sig. Jag utmanade Hanna när det återstod 100 meter "Springer du om mig gör jag 10 armhävningar" och det gjorde hon. Förstås.

Min högra skinka är stenhård och bråkar. Knät sa ingenting förrän vi körde nedvarvning i långsamt gemak. Det där med snabbhetsträning kanske passar mitt knä alldeles utmärkt ;)

En riktig skitdag. Som faktiskt blivit lite bättre. Men jag behöver ju sånna dagar för att få till de där riktigt bra. Jag låter SuperWomandräkten hänga i garderoben i morgon och tar en sväng till naprapaten. Ingen NMT Intensiv för mig.

Jag är livrädd!


Under KUL-helgen fick vi lyssna på Mattias Bramstångs äventyr när han sprang Trans Europe Footrace från Italien till Nordkap.

Jag lyssnade, förundrades, inspirerades och njöt av alla bilder. Vilken utmaning att ta sig löpandes genom Europa; 4700 km i 64 etapper. Mattias gjorde detta tillsammans med Andreas Falk. Båda killarna är fantastiska förebilder och deras prestationer är helt grymma.

Jag satt och kände igen en hel del - särskilt gemensakapen och teamarbetet mellan killarna. Så jobbade jag och Staffan under GAX 100 miles. En lightversion på deras stora äventyr. Men ändå, jag har liksom min egen Andreas Falk - känns coolt.Staffan - Min egen Andreas Falk :)

Mattias berättade om naturupplevelser, klimatförändringar, småförkylningar, inflammationer i knän, blåsor på fötterna och om att bo med många andra tillsammans i konstiga utrymmen.

Att bo i små, konstiga utrymmen slapp jag och Staffan - kanske kommer vi att få sova under en gran nästa sommar om vi får plats på GAX Trans Scania... eller i vår följebil som Världens Bästa Kattis ska köra.Jag och Staffan - förhoppningsvis ett team på GAX Trans Scania?

Varför är jag livrädd nu då?

Jo, Mattias berättade att han under de 64 etapperna sprang mycket långsammare än han tidigare gjort. Nu efteråt är han inte i närheten av sin snabbhet som han hade innan.

Shit! Shit! Shit! Jag har inte tränat eller utfört någon snabbhet sedan i våras. Jag har tjuvstartat min ultrakarriär och njutit omkring i löparskor. Jag har sprungit längre och längre. Samtidigt långsammare och långsammare. Och om 6 dagar börjar min hårdträning. Den som ska göra att jag kommer längre på 6 timmar. Då måste jag ju bli snabbare. Nästa vecka skrämmer mig. Jag är livrädd.

Att möta sina rädslor och övervinna dem bygger pannben - Ge mig tillbaka mitt fokus - det som jag hade precis här!

fredag 13 november 2009

Att jobba mentalt

Det är sällan jag ger upp. Jag har byggt ett tjockt pannben!

Löpning
Vissa pass är skräckinjagande. Tusingar till exempel. Jag är livrädd för tusingar. Men varför är jag rädd? Rädd för att misslyckas? Det handlar om föreställningar i huvudet såklart. Om att det ska vara tungt i benen och att lillDjävulen på axeln ska säga "Looooser!". Men när jag gör tusingarna eller andra intervaller får jag hela tiden balansera muskelstyrka, mental styrka och hjärte/andningsstyrka.

Tips på fokusförflyttning under snabbare distanser eller intervaller.
Starta intervallen med att fokuser på tekniken, det ska känna lätt och snyggt. Försök att springa högt, upp med hakan, fram med höften. Fokusera på frekvensen av steg, många snabba. När det börjar bildas mjölksyra i låren och benen känns tunga, flytta tankarna till andningen. Samtidigt som du springer tänker du (projicerar du...) Andas iiiiiin - andas uuuuuut, försök att få lika många antal steg på in och utandning. Nu ligger fokus på flås och andning och benens tunghet "märks inte", eller i alla fall inte lika mycket. Det blirn en bra balans mellan andning och löpsteg.

Om det istället är andningen som känns tung - Fokusera på benen, tänk på hur du sätter i foten, hur avstampet/avskjutet känns, räkna i takter 1-2-3-4, 1-2-3-4 - nu går hela tankeverksamheten till muskelstyrkan och andningen kommer i takt med stegen.


Ahhhh! Och där kommer backen - härligt. Nu har hela kroppen möjlighet till lite förnyelse. Se till att andas in och ha en jämn takt innan backen. När backen börjar kortar du av stegen, trycker fram höften, upp med blicken och pendlar med armarna. Försök att öppna upp bröstkorgen - för du behöver all luft du kan få nu när pulsen ökar. När du fokuserar på "hög" hållning känns det nästan som om någon puttar dig uppför backen med sina händer på din rumpa/höfter. Upp-upp-upp.... återta balansen med fokusering på ben eller flås efter backen - få tillbaka rytmen.

- Testa detta nästa gång du är ute och springer! Berätta gärna hur det går och ge mig tips på hur just du flyttar fokus!

Militärträningen
Det är alltid lättare att träna i grupp. Särskilt grupper där alla hjälper alla och peppar och motiverar. Ibland kan jag känna mig helt slut för att 3 minuter senare vara pigg och alert igen. Hur kommer det sig? Här "tröttar" vi mer ut en muskelgrupp i taget och den mentala biten hänger hela tiden på att klara av det moment vi för tillfället utför. 30 armhävningar - Jag ställer in hjärnan på 30 armhävningar. Min hjärna är rätt dum och tror att det bara är det jag ska göra. Att jag sedan ska köra 40 benböj minuten efter vet den ingenting om. Jag raderar det föregående momentet i skallen och fokuserar på nästa. När mjälksyran kommer, eller armarna börjar darra mitt i övningen börjar jag fokusera på Andas iiiiiin, andas uuuuut - då går sekundrarna fortare och armarna rör sig av sig självt.

Jag tänker nästan aldrig "Det här är så jobbigt så jag skiter i det!" Jag tänker istället "Jag grejar lite till, nästa övning också" På så vis delas hela passet upp i smådelar och jag balanserar muskelstyrka med mental styrka. Flåset får sitt till och från.


Allt hänger ihop - det går att mata ut positivitet från huvudet och låta kroppen jobba, likväl som det går att samla upp positiv energi från bra tränings/tävlingsinsatser till skallen.

Ut och testa! Berätta hur det går! Glöm inte att dela med dig av dina tips!

Tack Löjtnant!!

Att använda hjärnan samtidigt som jag tränar militärträning klockan 6 på morgonen fungerar rätt bra.

Om jag får bestämma vad jag ska tänka på.

Nu var det Spyfys som höll i taktpinnen och instruktionerna. Utmaning som räknetal, färger, lägg-till-dra-bort, förvilla och utmana samtidigt som vi skulle utföra övningar som:

* ligga i plankan och person efter person hoppar jämfota över en
* gruppvis bära varandra på bår springandes förbi instruktionerna
* bära bildäck och lägga i likadana högar som de ursprungligen låg i
* Bära stockar gruppvis och ruscha uppför lerig backe
* Göra situps gruppvis med stocken vilandes över brösten

Vi visste inte innan vilka saker vi behövde tänka på, till slut hördes bara Ko-ko i skallen. Vi hade ju varandra och våra ömmande axlar och trötta ben att tänka på också, se till att vi var samlade, enade i en grupp, peppa och hjälpa de som inte riktigt orkade.

Straff för varje missad uppgift: 10 armhävningar. Till slut hade vi ingen koll på hur många armhävningar vi kört och då kom givetvis frågan från Spyfys "Hur många armhävningar har vi kört hittills?" Vi hade gjort 100. Det blev fler. För varje armhävning tackade vi givetvis vår instruktör genom att unisont säga "Tack Löjtnant!". Detta fick han höra ett par gånger imorse - vilken egoboost.

Jag kände mig rätt stark men jag körde inte alla armhävningar på tå, jag körde nämligen lite styrketräning med IF Linnéa igår och var lite mör i axlarna. Nästa gång kanske löpargänget får säga "Tack Mia!" när de kör armhävningar hehehe- jag lät dem göra hela 30 stycken igår...

Jag gör gärna många armhävningar. Jag tränar gärna hårt. Jag utmanar gärna min hjärna - men på morgonen brukar jag vara så fokuserad på den mentala biten att utrymme för mertänk inte finns. Jag njöt faktiskt av straffen idag. Jag har ett helt eget upplägg för att flytta fokus till det som fungerar bra, eller hur jag mentalt ska flytta fram positionen. Om detta ska jag tipsa i nästa inlägg.

torsdag 12 november 2009

Fokus, fokus, fokus

Jag har alltid ett val.

Jag väljer att vara glad över att knät trilskas just nu. Jag känner lättnad över att tävlingssäsongen inte börjar förrän i mars. Jag har tid att fokusera på styrka runt knät innan det blir en skada.

Ändå säger lillDjävulen på min axel "Sabla knä!"

Jag tänker inte ha bråttom, jag tänker inte skada mig... (ord med inte låter så tråkigt... jag ändrar mig....skriv om -skriv rätt -fokus på positivitet)

Jag har all tid i världen och jag ska se till att vara skadefri (sådärja!). Med hjälp av militärträning och känna-av-löpning (inte i terräng som lillDjävulen vill att jag ska göra) ska det banne mig gå vägen. För inte bryr jag mig om statistiken om antal sprungna kilometrar - jag väljer att fokusera på träningstid istället. Och vila. Och återhämtning. Jag tänker inte skada mig. Jag ska träna mig igenom detta och vara stark som en oxe om 11 dagar när mitt intensiva träningsschema drar igång.

Shit vad jag längtar!

tisdag 10 november 2009

KUL-helg long version

Jag ska bespara er de KUL-vitsar vi körde då det mot slutet landade i KUL-ting... nöff nöff

obs - långt inlägg, trötta läsare ombeds hämta kaffe, eller bara titta på bilderna.

Mot Ulricehamn begav vi oss alltså i fredags. Partyprinsessorna och SynthKungen (läs Mia, Anneli, Tene och Staffan) - sugna på löpning och ultraträff. Kanske en fest av ett helt annat slag.

Vi kom till Nyboholm en halvtimme efter att den gemensamma middagen hade börjat. Kinkig som jag är med mitt näringsintag såg jag kycklinggrytan med den frysta paprikablandningen och storkokspastan som... som...intag. Min mage och pasta kommer inte så bra överens, och det verkar som att det är standardöverenskommelsen bland löpare att det är just det man ska ladda med. Jag och Anneli såg ingen direkt festpotential och hoppade i säng tidigt. Jag var smågrinig och gnällde över det mesta. Bad-Mia-Day so to speak.


DAG 1= löpning 50 km runt sjön Åsunden
Jag var inte på humör. Jag gnällde och kved inför Anneli på morgonen. Allt var fel. Efter ett tag insåg jag att jag var rädd. Rädd att knät skulle paja. Så fort gänget började springa rann gnälligheten av mig och jag sken upp. Jag tittade på Anneli och sa "Det är ju det här som är livet!" För det är det verkligen. Att springa med andra likasinnade, lyssna på deras historier, kolla in löpsteg. Kolla in tajta vader och lustiga frisyrer. Jag sprang med SuperDuperBernt som är duktig att hålla takt och driva på. När vi kom in på själva vandringsleden så blev det gråa vädret plötsligt sekundärt. Då och då sprack solen igenom och naturen tog överhanden och var helt underbar. Vi malde på och njöt. Kilometer efter kilometer plöjdes och jag kände mig lugn och harmonisk. Så där som jag gör när jag är ett med naturen, mitt flås och min löpning. Terrängen var rätt teknisk vilket gjorde att mitt knä började ömma. När vi kommit 35km tog det stopp. Jag hasade mig ner för en brant backe, tackade för mig och joggade vidare på plan asfalt. Jag hade i alla fall grejat 1 mil längre i terräng utan värk. Jag är nog en asfaltsballerina trots allt. Man blir ju bra på det man tränar. Jag blev inte ledsen utan hamnade i en trans med mig själv tills jag kom till följebilen där Staffan Å stod och tog emot med glögg och pepparkakor - löparkärlek. Jag stretchade och väntade in gruppen. Efter det malde jag på in till Ulricehamn och fick ihop 47km - de andra sprang nog drygt 57 km.

Kväll: Köttgryta med fryst paprikablandning och ris. (Drömde om lax, avokado, broccoli och bulgur...)

Föreläsning av Mattias Bramstång om hans Trans Europe Footrace - separat analys kommer!

22:00 Partyprinsessorna Mia och Anneli somnar in på kudden. Bowlinghallen och Plutos Bar & Café förblev obesökta av oss.

DAG2= Jeans på
Om två veckor drar mitt träningsschema igång på allvar. Det är då blod, svett och ett fet-tjockt pannben ska göra mig snabb och stark. Detta görs inte med ett ömmande knä. Alltså tog jag beslutet att vara funktionär tillsammans med Staffan. Vi missbedömde både tider och avstånd, glömde toksnabba Torkel och David, logisterade lite på känn och hade roliga samtal om utmaningar. Jag fick köra hem några löpare med ömma knän och stela rumpor. Annars klarade sig gänget överlag fantastiskt bra! Några sprang terräng 37 km, andra landsväg 47km - sen har vi ju ultraeliten med min idol Emelie i spetsen som tog drygt 55 km tuff terräng. Vädret var grått även denna dag men alla var glada och hade bara lovord om naturupplevelser och sällskap.

Knasigast: Oskar med sina Fivefingers (ni vet galenpannan från Hornstull-Järna)
Roligast: Lyssna på alla
Gav mest: Emelie - som alltid glad och trevlig med ett ord över till alla.
Starkast: Staffan. Han grejade båda långa löpningarna utan att jag tjatade om att dricka och äta ;)
Snyggast: Cillas löpsteg
Imponerande: Anneli - herregott vilken raket och vilket finskt sisu. Tene: Snabba gruppen och de längsta distanserna båda dagarna.
Lärorikast: Singel/raggningsdiskussionerna i bilen på hemresan...och listan vi gjorde upp på potentiellt hångel under den gångna helgen. Helt hypotetiskt alltså.
Vackrast: Här ligger naturupplevelsen och vår allsång i bilen lika.
Sammanfattning: Jag får ont i knä av löpning i terräng. Att vara funktionär är minst lika kul. Ultramänniskor är ett släkte för sig och de gillar att stanna och fika många gånger. Asics borde starkt överväga att börja sponsra mig med terrängskor, party-bling-bling-löpardojjor och långdistansskor i allmänhet.

Jag har funderat massor kring Mattias föreläsning och ska sammanfatta min analys i ett eget inlägg - under tiden knaprar jag voltaren, kör prohab och ägnar mig åt asfaltslöpning.

Puss på er medmänniskor! Livet är förbaskat härligt!

måndag 9 november 2009

Kort om KUL-helg

kort version från Ultrahelgen

* Grått väder
* Underbar natur, härliga skogar och kanonfin led
* Knä-ras efter 35km (10 km längre än SUM) dag 1
* 40 ultralöpare förgyllde bygden
* Funktionärade dag 2
* Åt skolresemat

Bilder och lång version kommer ikväll. Arbetet prioriteras idag :)

Tjohooo! Jag har vunnit!

torsdag 5 november 2009

Träningsvärk!

Jag har ont precis ÖVERALLT. Likstelheten satte in i går kväll. Nu har jag till och med träningsvärk i andedräkten.

Vila idag

Styrketräning imorgon innan det bär av till Ulricehamn (KUL-helg) för att springa 5 mil på lördag och ett litet marathon på söndag.

Vad ska ni göra i helgen?

onsdag 4 november 2009

Spank my pork!




Det var slutövningen på morgonens Nordic Military Training pass. Att "kasta fläsk" som den förut så snälle Instruktörs Johan kallade det. Min kastare Anneli spände ögonen i mig och sa "Spank my pork!" vilket jag gladeligen gjorde. Det var det närmaste Ligga-sked jag kommer denna vecka, och jag vet inte om jag ens ska försöka mig på en beskrivning av hur det går till när man ligger ner och dänger sin polare än till höger än till vänster.

För övrigt kan jag bara meddela att alla ledare på NMT har ätit taggtråd och slutat vara "snälla". Tydligen finns det någon elaking som skickar mail till dem och säger att passen har blivit för mjäkiga vilket har resulterat i total hybris och Intensivpass med blodsmak i munnen. Uppvärmning i 4-tempo, slit och släp, intervaller ala kräk (med polare på ryggen och utan), idioten och burpees, kullerbyttor och You-Name-It!

Jag var grymt kass idag. Skitdålig rent utsagt. Förutom att kasta fläsk då - det gick bra. Plus att jag såg en grej... Brutale Bruno fuskade på benböjen! Jag tror att jag ska använda det emot honom om han försöker "sätta dit" mig för fusk någon gång.

För övrigt är jag rätt glad att jag var sämst idag - tur att det är uppbyggnadssäsong och att jag bara kan bli bättre!

Vissa saker går inte att beskriva!

Som hur det är att bli mamma till exempel. Eller hur det känns att äntligen lyckas med något som känts helt oövervinnligt. En sån grej som att intala-sig-själv-att-man-inte-klarar fast omvärlden tror på en. Hur man bygger upp murar och bärriärer och inte vill/orkar/kan/har lust att ta till sig tips. För att det är jobbigt helt enkelt. Jobbigt mentalt.

Jag har en medlöperska i klubben som varit ganska anti-backar. Inställningar som Det-här-grejar-jag-aldrig och Nu-kommer-en-backe-det-är-jobbigt-jag-ger upp till att nästan känna sig synonym med Jag-som-dör-i-backarna. Jag har försökt peppa lite extra när vi haft långa backintervaller, och bara lyckats sisådär. Jag vet att hon kan, men hon har inte velat/orkat.

Tills igår.

Enligt coachen fick jag inte köra de 800 meter långa intervallerna i tantolunden. Det är en backig slinga som är superbra, rolig och annorlunda. Istället skulle jag springa rundan i jämn, ganska låg fart och peppa medlöparna (vilket jag inte hann då de svischade förbi sjukt snabbt). Första varvet sprang jag med Anti-back-tjejen och kollade in tekniken. Efter ett nedförslut kommer en ganska kort men brant backe mitt i intervallen. Anti-backi ökade tempot nerför (som en skidåkare) för att få fart uppför. Tvärnit. Efter 3-4 steg ökade andningen och hon väste ur lungorna. Hmm – viljan fanns helt klart, men något satte stopp. Jag sprang upp jämsides och förklarade följande:

  • sänk farten i nerförsbacken och samla kraft till uppförsbacken

  • korta ner stegen rejält och spring på framfoten – trippa på tå

  • skjut fram höften och sträck på överkroppen – det ska kännas som om någon puttar dig upp “med händer på baken”

  • upp med hakan och spring långsamt och lätt

  • hitta rytmen/balans mellan steg och andning

Nästa varv sprang jag med henne, vi saktade in nerför och fyllde lungorna med luft, kom fram till backen och började trippa – små-små steg, fram med höften upp med blicken. Vips så var hon uppe och andades normalt – jag hade trängt igenom motståndet och såg i hennes blick att “Nu jävlar – det här kan jag ju!”. Efter detta grejade hon alla 6 intervaller utan andnöd, springades i backarna och jag är så glad för hennes skull. Och förbannat stolt att jag kunde lära ut något jag själv fått kämpa med.

Hon visade att det är inte bara benen man springer med, det handlar mångt och mycket om pannben och tro på sig själv. Att våga. Våga låta det vara jobbigt.

Jag är stolt – precis som en mamma. En känsla som inte heller går att beskriva om man inte upplevt det.

måndag 2 november 2009

Frisk i skallen?

Är du inte riktigt klok som ska springa 24,5 mil? Eller - har du verkligen sprungit 16 mil?

Jag har inte känt mig dum i huvudet på något sätt, samtidigt som det varit svårt att beskriva vad som driver mig att vilja vara en del av GAX Trans Scania. Eller andra långlopp för den delen.

Min allra bästa ultrabroder skickade en länk. Killen beskriver det superbra. Man liksom bara gör - det är en resa, finns ingen början eller slut. Det är en del av livet. Och jag är grymt nyfiken på livet. Jag är grymt nyfiken på vad min kropp vill hänga med på och se vad den klarar av. Se vad jag klarar av.

Det är små skillnader på mig och killen i filmen - för er som inte känner mig så är det följande:

* Jag har inte 6-pack på magen
* Jag tänker inte bli skadad under min resa
* Jag har inte lika coola långa tajts (ännu)
* och jag kommer förmodligen inte först (men är lika glad ändå!)

Träning frågetecken

Var går gränsen?

När är det en promenad och när är det en powerwalk? Räcker det med att svettas och få träningsvärk eller behöver man vara ombytt till träningskläder för att det ska räknas som träning?

Anyhow.

Jag dansade som en galning i lördags. Jag svettades som en toka. Jag har fortfarande träningsvärk i vadern och rumpan. Räknas det som träning fast jag hade partystassen på mig?

Again.

Var går gränsen? Vad räknar du som träning?

**************************