...that opened up my heart* – I saw the sign. *)(eller ska det vara eyes?)
En gång ultralöpare alltid ultralöpare. För mig ligger utmaningen i att springa längre. Och längre. Och längre. Det får inte ske för snabbt utan jag lägger till 1-2 mil åt gången. I långsamt tempo. Målet för i år var egentligen 10 mil i sträck – men WTF – mål är till för att nås, spräckas, ta sig förbi. Utmanas. Förlängas.
En gång ultralöpare alltid ultralöpare. För mig ligger utmaningen i att springa längre. Och längre. Och längre. Det får inte ske för snabbt utan jag lägger till 1-2 mil åt gången. I långsamt tempo. Målet för i år var egentligen 10 mil i sträck – men WTF – mål är till för att nås, spräckas, ta sig förbi. Utmanas. Förlängas.
Jag ville köra GAX 100 miles nästa år, men Fredrika informerade mig snabbt att det är sista året det går. What to do? Att vela är inte min grej. Eller jo. Eller nej. Eller äsch jag vet inte. Jag har varit orolig att jag inte ska klara distansen men rätt var det är så får jag små hinter, ser små tecken som liksom hamnar i mitt knä, på min hornhinna och i mitt öra. Jag fick reda på att det officiella resultatet från Trollhättan blev drygt 9 mil - och det finns ju mer krut i benen... så kanske, kanske.
Jag har medvetet inte surfat in på GAX hemsida och kollat. Eller jo, jag gjorde det för två veckor sedan. Efter det har tecknen visat sig gång efter annan. Jag vill inte köra loppet själv och hade funderingar på att haka på Fredrikas 50 miles, men sedan började Staffan så smått fråga om 100 miles. Kan han, så kan jag. Vi började chatta lite om vi skulle anmäla oss eller inte. Till slut sa jag ”Vi kan väl diskutera det på vägen till Strömstad?”.
Vi pratade lite löst om vad som kunde vara svårt (navigering och hitta i Skåneland, vad som ska vara i Drop-bagsen, hur trött blir man på natten...?). Sen dök frågan om vilken distans vi skulle välja, samtidigt passerar vi en skylt STRÖMSTAD 160km. Klart vi skulle köra 100 miles om vi anmälde oss. Nattlöpning och 8 mil avverkades ju i Trollhättan. Det var det första tecknet. Det andra tecknet var en registreringsskylt på en bil med GAX (eller var det en Polsk transportbil och bokstäver i texten...). Alla skämt vi sedan drog var inte riktigt hundra – alltså blev distansen bestämd. HUNDRA MILES – drygt 16 mil. Det första vi ser i sekretariatet i Trollhättan är inbjudan till GAX i augusti. Ett tecken!
Jag berättade detta för några stycken i lördags och framför mig springer arrangören för GAX. Han ger mig massa information och säger att jag grejar det galant. Hur svårt kan det vara liksom? Om inte det där var ett tecken så är ingenting det.
Jag är anmäld. Självklart tog jag den fulla distansen 100miles. Och jag är skiträdd.
29 kommentarer:
Du är fan super cool!
Glad, positiv, eftertänksam och modig. Följer din blogg varje dag och drömmer också om längre sträckor än marathon. Lycka till!
Grattis till ett toppenbeslut Mia! Hur j-kla häftigt som helst!
Det är klart du ska vara lite rädd så här innan, allt annat skulle ju förta lite av segerruset när du passerar mållinjen. Ultrasverige har snart en ny drottning! Och snart får nog Rune också börja titta sig över axeln. :-)
Du är så modig!! Och du är nog den coolaste människan jag vet!
Du är helt otrolig, du kommer fixa det galant :)
Äsch, vad är det värsta som kan hända?
Hur svårt kan det vara?
Ingen är förvånad! Inte i alla fall jag.
/Kalle.
Psst! Var det inte 1970(i juni) som Springsteen skrev: "Born to run"? ;-)
Känner att ett grattis är på sin plats.
det där visste vi redan mia, att du skulle springa alltså. fint att du kommit på det själv nu också. :) du kommer det greja det galant - för nu är du inställd på 100 miles. för de som är inställda på 100 meter blir 200 jobbigt. för de som är inställde på 5 kilometer blir 10 kilometer övermäktigt. för de som är inställda på 100 miles är 100 miles aldrig omöjligt. go for it!
Fan, Sara snodde min kommentar! ;)
Klart du ska vara skiträdd. Det är ju det som är tjusningen med det hela. Finns väl inget tråkigare än lopp där man inte är laddad till 100% :-)
Du är vad jag alltid velat bli: bäst när det gäller. Jag får nöja mig med att vara snabbare. Klen tröst dock.
Kan du inte webb-sända evenemanget?
Härligt Mia! Du kommer klara det galant!!
massor av kramar //Heli
En av hörnstenarna i mental tuffhetsträning är att varje dag göra något man är rädd för.
Bra jobbat!
K.Mygg
Herrejävlar så coolt!
kalas! way to go mia!
G = Gör
A = Allt i
X =(Ex)trans
Skulle just nu önska jag hade dina ben, fast det hade inte varit så bra för då hade du inte haft några ;o)
Tacken är till för att följa, jag såg ett tecken idag när jag var skit hungrig och följde det, det var ett stort M och ut kom jag med ett helt Mc Feastmål ? och en äppelpaj...... ;o) sen blev jag mätt och glad :o)
Lycka till!!!!
Har du läst boken "Slumpen är ingen tillfällighet"? Du kommer att älska den! Hur du än hade gjort hade du kommit dit du nu är. På väg till GAX. För det är menat så! :-)
Jag säger bara WOW! Du är grym.
Måste hålla med Sara och Fredrika! Men det är ändå så himla coolt! Shit, jag blir ju nervös jag med... och lite avis...
Och dina signs kan inte förnekas; det vore kriminellt i det närmaste.
Det fixar du lätt!!! Man kanske måste åka dit och kolla!
Anonym: Välkommen! Kul att du vill känner dig inspirerad och vill lämna kommentarer! Tackar.
Bureborn: sant - jag kan ju inte hela tiden ta utmaningar som jag vet att jag klarar av - att vara skraj är ju en underbar upplevelse. Hjääääälp!
Elin: klart jag fixar det! Om jag så ska krypa den sista biten!
Fredde: Ja, vad är det värsta som kan hända? Jag kanske får bryta - men so what - då har jag ju testat istället för att sitta hemma.
Kalle: Oavsett hur det ligger till med den saken (om låten skrevs då eller ej) så är det Det Som Gäller nu - jag ska damma av min skivsamling och lyssna lite :)
Sara: Är jag så uppenbar? Jag kanske är lite trög. Oftast rusar jag in i saker utan att tänka mig för - men den här gången tog det lite längre tid.
Fredrika: Klart jag anmälde mig. En Viss Person hintade hela tiden och visste tydligen vilka trådar Hon skulle dra i - långsamt och metodiskt, inte överdrivet. Och voila!
Farsan: Jag var ju tvungen att byta strategi när jag insåg att du skulle klå mig på alla distanser upp till maran - nu ska jag spring längre, och längre, och längre
Heli: Tack vännen - du tror alltid på mig - oavsett vad jag hittar på!
Cykelmygga: Få ord - stor innebörd.
Maria: hehe - gott att höra att du kan få äta på Donken igen - och tecken är till för att följas :D Tänk vad lustig du hade sett ut i mina ben och jag i dina!
Ingmarie: Nej -den har jag inte läst, sätter upp den på min lista över sommarböcker!
Pyret: Tackar - jag känner mig grym på utsidan och superskraj på insidan - nu ska det byggas mer pannben så grymheten vinner.
Snorkfröken: Eller hur! Du var med - du såg tecknen. Jag tror nästan på UFO'n nu ;)
Snabba Fötter: Vilken övertro du har på mig! "Fixar det lätt"... hehehe
Hur jobbigt kan det vara? JÄVLIGT JOBBIGT tror jag. Trots det så tvivlar jag inte på att du grejar det, för jag vet hur seg du är.
Det finns flera som sprungit 100 miles utan att sprungit mer än maran tidigare. Det hänger ju på hur fort du springer (relativt din förmåga alltså) eller snarare hur hög snittpuls du har.
Min strategi är 25/5, det är nog det mest optimala för mig. Då kommer min kropp och mitt psyke hålla bättre. Gåpauserna är perfekta för att äta/dricka samt kommunicera med omvärlden. Man måste väl Facebook'a, Twittra, ringa, maila, sms'a, mms'a under tiden? :D
Håll i hatten, snart bär det av till Skåneland!!!
Synkronicitet min kära vän. Just do it!
Puss
T
Måhända att du är skiträdd. Men mest av allt är du skitcool. Du är min idol!
wow!!!
Kramar HelenaF
Zebban: det är nog jäkligt tufft - särskilt nattlöpningen, men det har jag och Staffan testat nu och det fungerade - det gäller bara att se till att ha lagt så många mil bakom sig som möjligt när mörkret faller på - och att tajma in sina pacers vid rätt tillfälle. Klart vi grejar det!
Anna: Tackar - jag suger i mig (även om jag tror att jag framstår som cool endast i detta forum, då mina vänner säger att jag är knäpp, barnen att jag är nördig och min mamma att jag blivit galen) Men det är nog den hälsosammaste 40-årskris man kan ha!
Helena: :) kram.
Tone: I WILL JUST DO IT!
Shit vad du är modig! Du liksom bara hoppar! Du är min superwoman/hero/hjälte/förebild!
Marre: Kanske jag borde införskaffa krockkudde?
Skicka en kommentar