Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 25 juli 2008

Imponerad!

av Ultraveckan i Hallsberg!

När jag hakade på Fredrikas galna upptåg, Ultramaran Hornstull-Järna, sprang jag sista etappen med Christian Ritella. Just nu springer han 6-dagars i Hallsberg. SEX dagars löpning. På en bana som är ca 1200 m. Runt runt runt. I värmen! Übergurun Yiannis Kouros från Grekland leder med 1650 varv (dvs 660000m, 66 mil), tvåa ligger Martina Hausmann från Tyskland och på en snygg tredjeplats... tadaaaaa: Christian Ritella med 1520 varv och drygt 60 mil. Det återstår en dag så vi får se om Ritella spurtar!

Alla lyckönskningar skickar jag till Funrun, Nike och Puma som springer samma lopp, men har valt 24-timmarsdelen. Jag är grymt imponerad! Ni rockar.

Värsta ångesten!

Jag missade träningen med IF Linnéa!

En mardrömsresa som startade med en galen taxiresa från hotellet klockan 5.00 till Malaga Flygplats, mellanlandning i Barcelona och vidare till Stockholm utan min resväska, vände lite upp-och-ned på den fortsatta planeringen.

Tanken var att komma hem, tvätta upp kläderna och jogga till Zinken. Jag har blivit beroende av IF Linnéaträningarna och vill inte missa dem. Men i och med att väskan försvann, det var härligt väder och tiden gick alldeles för fort så blev det fika på stan med maken och oro över när väskan skulle dyka upp. I väskan låg dator, Garmin, Asics Kayanos och min "enda" bikini. Det går inte att åka vidare till Västkusten utan detta.

När klockan började närma sig 18:30 insåg jag att jag aldrig skulle ha en chans att hinna till Zinken. Likt ett barn gnällde och surade jag rejält, men visste att det var miljarder saker som skulle göras (kontakt med SAS, lokalisera väska, hämta väska?, hämta bilen på jobbet, packa, plocka...).

Mina ben och mitt huvud ville verkligen springa. Jag ville så gärna träffa Linnéanerna och kände att jag inte orkade kuta ensam. På något sätt kunde maken läsa mina tankar och föreslog att han och jag skulle springa till Kista Industriområde för att plocka upp bilen. Ja, jippi - så blev det. Närmare 21 kom vi iväg, halvvägs dit ringde de från Arlanda och meddelade att väskan var på plats, och med lite övertalning skulle de skicka den tillsammans med en annan väska till Nordic Sea hotel.

Trots avsaknad av Garmin, blev löpturen härlig: vacker vy över Karlbergskanalen där solens sista strålar gick ner, pratsällskap, sightseeing runt nya kvarter i Ursvik och väskåtervinning. Samlade nog ihop en 14-15 km.

Nu är alla prylar på plats och vi packar bilen för att åka till Strömstad - minst ett långpass och två kvalitetspass ska petas in där. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka utan Norsk brytning, bra kilometer i benen och tränat väl på plankan. En och annan krabba ska jag dessutom ha hunnit fiska!

Ha det gott folks!

tisdag 22 juli 2008

Lyxigt värre!

Tänk er en chef som älskar skumpa och löpning!

Jag älskar verkligen mitt jobb. Jag trivs med mina europeiska kollegor, dessutom tror jag att jag har världens bästa chef! Hon kan konsten att få ett team att trivas, att jobba stenhårt och sedan ge beröm. Hon ställer höga krav men är extremt lyhörd. Detta har gjort att vi har levererat över förväntan det första halvåret – vilket vi firar med mer arbete. Men inte i ett regnigt London. Nejnej – vi befinner oss på ett femstjärningt hotell i Marbella (de har till och med små gulliga flaskor med munvatten på rummet…)

Vi dricker champagne och drinkar…

Äter god mat tillsammans…


Går ut och kör backintervaller före frukost…


Jag skulle träffa Jen för att gå ut och springa 6:30 imorse, solen hade inte gått upp och månen lyste blekt, det var svalt (runt 23 grader). Det var inte så lätt att bara gå ut och springa, det var backar överallt. Alltså introducerade jag lite kvalitetsträning för chefen. Jag höll hennes upp- och nedjoggstempo och hon imponerade med att hålla jämn fart med mig i backarna. Efter löpningen -snabb stretch, skön dusch och en gudomlig frukostbuffé. Sedan...

Arbetar hårt hela dagen…
Och får 1 timme att spendera i solen innan kvällens middag. Another hard day at work :-)

Jag har hört att ni har sol därhemma också - njut av den!

söndag 20 juli 2008

Dags för Marbella

efter en tuff helg i Jönköping och Falkenberg!

Alldeles för mycket onyttig mat, gott vin, drinkar och alldeles för lite löpning.

Vilken tur att jag får åka till Marbella och jobba i 2 dagar... för där tränar man väl mer än festar?

onsdag 16 juli 2008

Tur i allt?

och allt i turen.

Jajamensan. Dagens långpass med Karin innehöll allt.

Felspringning * Backintervall * Brolöpning * Värme * Gemenskap * Terräng * fler backar * sightseeing * fantastiska villor * vilsenhet * Vart-fan-ligger-Bällstavägen? * Mer sightseeing * begravning * sol * svett * stretchpaus * hitta-Bällstavägen-till-slut * prat * massor av prat *

Det började fint med en felspringning. Vanemänniska som jag är sprang jag ned till Karlbergskanalen istället för att ta NorrMälarstrand. Fast det gjorde inte så mycket, vi fick en extra backintervall uppför Tranebergsbron. Sedan höll vi nästan den tänkta rutten. Min man brukar kalla mig "Mia GPS:en" för att jag aldrig hittar rätt. Jag har problem med vädersträck och riktning jämt. Idag hade både jag och Karin stenkoll åt vilket håll vi skulle. Det saknades bara vägar just där. Så här blev i alla fall rutten.

Tanken var att fortsätta rakt över Drottningholmsvägen och springa via Södra Ängby mot Bällstavägen, men Äppelviken, Ålsten och Nockeby bjöd på en del backar så den raka, nyasfalterade, nedåtlutande vägen mot Brommaplan lockade starkare än uppförsbacken mot Ängby...lätt val och en kilometer i 5:10-tempo. Jag blev fruktansvärt trött efter 18-19 kilometer. Karin var fortfarande pigg och pinnade på, jag bet ihop och kämpade vidare. Till slut fick jag be om vätskepaus och stretch av höger baksida lår. Efter det gick det lite lättare. Vi klurade oss igenom Sundbyberg och ner mot Pampas, när min Garmin plingade till vid 27 kilometer stoppade vi våra klockor, highfajvade och njöt över hur duktiga vi var. Allt jag kunde tänka på var en Piggelin. Min svettiga 20-lapp halades raskt upp i Saris Tobak och jag pustade som om jag krupit genom Saharas öknen - Piggeliiiiiin. Åååååå vad god den var. Sen skyndade jag mig hem för att fixa till en smoothie med yoghurt och hallon - mums.

Trött-Mia råkade stänga av mobilen och inte ha PIN-koden hemma, fick åka till jobbet och hämta den. På mobilsvaret hade jag ett meddelande från tidningen iForm - de undrade om de fick använda mitt målfoto från Stockholm Marathon... Iiiiiiiiiii - läskigt - självklart svarade jag Ja. Nu tänker jag inte få nojja över hur jag ser ut, måste sluta vara så självkritisk. Om de tycker att min bild förmedlar lycka vid målgång så ska jag också gilla fotot. Förhoppningsvis kommer IF Linnéa-märket att synas - gratis sponsoring, men det är kanske att hoppas på för mycket?!

Nöjd med dagens 27 km i 5:28-tempo, stolt över att få vara med i en tidning och färdigpackad* för Falkenbergstur - vilken härlig toppendag!

*) Löparkläder och tidtagarur för Plankanutmaningen nedpackat!

tisdag 15 juli 2008

Ingentingträning

Bara svettas ur gårdagens vin och förbättra kilometerstatistiken

Gårkvällen ägnades åt tjejsnack och vindrickande, så det var inte en alldeles pigg Mia som trillade ur slafen i morsen. Men jag hade ju lovat lunchträning med LillaDuktig och försökte med Alvedon, havregrynsgröt och massor av vatten att återställa mig. Gick ganska bra.

Vi körde 30 minuter Step up, har inte kört det på över ett år, och tog det ganska lugnt. Efterföljande core i 30 minuter och ett försök på plankanrekord. Helt fel dag för mig att förbättra, men LillaDuktig grejade 3:34! Grymt.

Igår hos naprapaten fick jag lite övningar för mage och rygg att köra. Nappis-Jossan ville kolla hur rörlig jag var och vad det är som orsakar ömma höfter, stela sätesmuskler och trött ländrygg. Förutom att jag har en rätt stor svank så vobblar jag med höfterna. Det måste vara mitt afrikanska(?) blod som gör att jag vickar på dem. Och då kommer inte blodet från snabblöparlandet Kenya...utan snarare från mer dansanta trakter...

I vilket fall som helst kallade hon Core för Svensson-träning. I coren ingår i och för sig två av hennes övningar så jag fokuserade extra bra idag på just dem. Det var riktigt jobbigt. Jag har ju lärt mig att "fuska mig igenom" när det är tungt, men nu är det slut på det. Annars blir jag inte bättre.

Eftermiddagen ägnade jag åt att skyffla i mig Thaimat och promenera med maken på jakt efter Siaglassen Lemon Curd. Jag mitt nöt trodde att det var en strut, så vi stack in våra fejs i varenda kiosk från Folkungagatan, genom Gamla Stan, i City, tills vi hittade en bytta (inga sabla strutar!) med "Sia Lemon Curd" på hemköp. Mycket god glass BTW.

Tisdagskvällen bjöd på Fartlek med TeamStockholmhalvMarathon. Det var inget höjdarpass för mig. Fartleken var kuperad och jag stannade på runt 5:30 i kilometertid, för två veckor sedan var kilometertiden på 5 min. Inget optimalt löparpass men det beror nog på att jag är öm i sätesmusklerna efter Jossans vassa armbågar och akupunkturnålar, vinet, lunchträningen och värmen. Jag kunde i alla fall fylla på med ytterligare 12 km i träningsdagboken.

Nu ska jag bara vila och ladda inför morgondagens långdistans med Karin. 25-28 km står på schemat och önskat tempo runt 5:20-5:30. Jag ska försöka guida Karin till förorter norr om stan...

Jag har rekat en karta på jogg.se och tycker att följande låter som ett härligt pass: Stadshuset, NorrMälastrand, Tranebergsbron, Äppelviken, Norra Ängby, Bällstavägen, Sundbyberg, Duvbo, Lötsjön, Råstasjön, Solnavägen, Pampas och Karlbergskanalen. Men med mitt galanta lokalsinne kommer vi att springa runt runt i Äppelviken och bara hitta uppförsbackar. Morgondagens träning blir inte bara löpning utan även träning i att hitta. Kul ska det i alla fall bli!

måndag 14 juli 2008

Inspirerad och utmanad

Inspirerad av Bureborn - utmanad av mina nya Kayanos.

Måndag och första dagen på semestern. Sova länge och ett inbokat naprapatbesök klockan 13. Jag kan inte tänka mig något bättre sätt att fördriva förmiddagen än att lyssna på mina nya Asics Kayano14 som står i hallen och gnäller "Ta ut mig, testa mig, kolla hur jag levererar!".

Dessutom blev jag så glatt inspirerad häromdagen när jag läste om Bureborns snabbdistans och press på kilometertiden.

Skor på. Garmin på Satellitsök. Nu jädrar skulle här springas under 5-minuter-per-kilometer-tempo. Trotsa sol och värme. Det som känns jobbigt stärker mig. Måste öva mig på att springa i värme. Ignorera. Fokusera. Leverera.

Tog korta turen kring Kungsholmen. Avverkade 8,59 km på 42:15. Detta ger en snittid på 4:55 per kilometer. Trött Mia. Svettig Mia. Nöjd Mia. Nöjda skor. Skööööna skor.

Tanken slog mig när jag stannade att detta tempo höll Karin hela maraton. Om jag lägger på en kilometer i samma tempo varje vecka, hur lång tid tar det då tills jag också kan springa maran på treochenhalvtimma?

För trött för att räkna. Och alldeles för nöjd för att flytta fokus från leveransen. Idag ska jag bara njuta.

söndag 13 juli 2008

Musköloppet och några insikter

Insikt 1. Varför jag älskar den svenska sommaren
Vi som skulle springa Musköloppet för IF Linnéa träffades vid Stadshust för karavankörning mot ön i närheten av Nynäshamn. SommarStockholm hade så sakta vaknat upp och förväntningarna darrade i luften. Jag var halvhispig som vanligt när det vankas tävling eller gruppsammankomster. Vi var ju inte överdrivet många så karavanen bestod av två bilar med Nisse, Mormor, Johan och Ann-Sofie i den första, jag, Karin, Helena och Rebecca i den andra. Erik och Britta tog sig dit för egen maskin. Den natursköna vägen ner mot Nynäs och pratet om löpning på Västkusten slog mig med kraft i bröstet. Svensk sommar är underbar. Känslan förstärktes ytterligare när vi kom fram till Muskö och startplatsen. Där fanns loppis, korvgrillning, servering, ponnyridning och fullt med barnfamiljer. Knatteloppen var i full fart alla redan och det doftade varmt gräs och landsväg.

Insikt 2. Varför jag älskar nya bekantskaper och deras universum
Jag är "nyfiken på" sedan några år tillbaka. Jag gillar att möta nya människor och höra deras historier eller bara titta. Se på ett kroppsspråk, gester och miner, beteenden i största allmänhet. Det kanske inte märks på mig för jag själv hispar runt och babblar hela tiden, men samtidigt har jag tentaklerna utåt och skannar av. Jag brukar ta med mig intrycken och bearbeta dem, låta de ligga och gro lite grand för att sedan ta upp tankarna några dagar senare. Igår var det många möten, många människor och framförallt fantastiska upplevelser. Ett glatt "hej" och lite prat med Jerry som sprang Hornstull-Järna, Catti och Clarence glada nunor när de skulle heja på och fotografera. Deras peppande snack, banrekonstruktion och tips. TSM-Martin som skulle springa på puls under loppet. Brittas dotter som vann i sin åldersklass, Coachernas mormor och mamma med underbare Filosofskrivande man. Eriks Malin som var en Jennifer Aniston-kopia och deras energiske hund (som bet mig i tummen så nageln sprack och började blöda. Och jag som trodde att löpare bara fick blånaglar på tårna!). Nya möten och nya historier berikar mitt liv.


Insikt 3. Varför jag är rädd för hundar
Jag förstår dem inte. De är läskiga. Det känns som de vet precis vet hur rädd och lättlurad jag är. Igår fick jag ju beviset när jag trodde att hunden ville att jag skulle kasta en pinne åt henne, när hon i själva verket var intresserad att äta min tumme till middag. Jag kommer förmodligen inte försöka leka med hundar igen. Hur söta de än må vara.

Insikt 4. Varför jag undviker att tävla på milen
Banan var riktigt tuff och jag gillar inte att springa när det är varmt. Alltså intalade jag mig själv först att Detta-är-träning-för-att-bli-bättre-på-att-springa-i-värmen. Men jag fick kalla fötter. Försökte snirkla mig ur loppet genom att säga att jag glömt tuggummi och inte kan springa utan. Ann-Sofie halade upp ett paket Extra så var det problemet löst. Clarence sa att vi skulle värma upp och kolla på den sista långa uppförsbacken, det gjorde vi. Den var nog drygt 400 meter och brant. Men nu visste vi ju att den var där. Banan skulle vara flack i 6 km, sedan 200 meter fältlöpning, lite terräng och sedan backen. Tjo-flöjt. Det var 2 km nerför i början, sedan kom det minst 10 kämpiga backar. När jag sprungit 8 km ville jag dö. Då kom fältet/ängen. Det var som att springa på den tjocka mattan i gymnastiksalen. Ängen avslutades med en skogsbacke i 90 graders lutning. Tufft. Varmt och tufft. Det kändes som ett riktigt helvete och milen kändes så lååååång. Jag pinnade vidare, bara 2 km kvar. Som visade sig vara 2,4 km. Sista backen gick galant, all tantobacke- och Västerbroträning ger ju resultat. Att Catti stod och vrålade positiva haranger hjälpte förståss till! Under loppet undrade jag hela tiden vad jag höll på med. Efter loppet var jag hur nöjd som helst. Placerade mig på femte plats med tiden 52:22 på 10,38 km.

Insikt 5. Jag är en mes
Jag hade chans att golva vår enda och oövervinnerliga motståndare Anna Rahm redan vid efterregistreringen. Hon stod 15 cm bakom mig. Jag fegade ur, tänk om hon skulle gå sönder, och jag skulle vara orsak till Sveriges nedgång i löparvärlden. Hon kollade in oss Linnéatjejer som stod i toakön och tog plats. Vi var minst sagt välrepresenterade - vi utgjorde 50% av deltagarna på damsidan. I loppet då, för i toakön hade vi 90% representation.

När loppet startade hann jag aldrig springa ifatt henne, och dra om kull henne. Jag visste ju redan från början att jag är för snäll för sånt egentligen. Efter loppet kom hon fram och gratulerade Rebecca till andraplatsen och Ann-Sofie till tredjeplatsen. Hon var trevlig. Vi tog kort och jag ser nog lite skrämd ut, jag var rädd att hon skulle fått nys om min plan och ville bita mig i tummen hon också.

Här kommer upplevelserna i bilder.

fredag 11 juli 2008

Fredag - vila!

så jag körde bara ett aerobicspass på lunchen!
Oj vad skoj. Nu var inte själva passet som jag och LillaDuktig deltog i så kul, bara basic och en instruktör som räknade takter sämre än jag. De skojsiga låg i planeringen.

Aerobics - back to the 80's. Vi körde tema rosa. Jag hittade inte min gamla dräkt med svarta, glänsande tights och en cerise stringdräkt till, så jag fick modernisera stilen något. Men matchande hårsnodd hade jag i alla fall (på bilden går snodden nästan att urskiljas på armen). Vi körde våra bassteg på ett fjädrande golv till tonerna av gay-pop, blev riktigt svettiga på grund av A/C-fel och matchade varandra fantastiskt. För det är väl det som det hela går ut på?



OBS! Tjejerna på bilden är lite schizo och har ingen som helst verklighetsförankring.

torsdag 10 juli 2008

Allt blir bättre med gott sällskap...

...och peppande vänner!

Bästa träningssällskapet 1.
Lunchträning idag med LillaDuktig gav personbästa på plankan. Ny tid: 3:15. Efter 30 minuters coreträning frågade vi om vi fick låna salen ytterligare 3 minuter. Instruktören blev nyfiken och undrade vad vi skulle göra. Plankanutmaning. Aha - det hade hon en också - till den 4 september, så hon fick haka på.

Idag tränade vi på WorldClass i Solna, där LillaDuktig och jag var flitiga besökare för några år sedan, men nu var det ett halvår sen sist. Men det var som att komma "hem". Platsansvarige Marie var kvar och kom ihåg oss och våra namn. Hon engagerade sig i vår utmaning, fixade musik och tidtagarur. På-era-platser-färdiga-köööööööör! inleder hon för att sedan peppa oss att hålla ut. Core-instruktören klarar 2:10, LillaDuktig 2:24 och jag 3:15 då mina fötter började glida. Det fanns ingen chans att räta upp dem då benen darrade.

Tack LillaDuktig för hjälpen. Och tack Marie och Instruktören vars namn jag inte minns.




Bästa träningssällskapet 2.
Karin och jag träffades redan på Centralen idag för att hinna tjattra ordentligt. Annars brukar vi använda uppvärmningskilometrarna till detta, men nu var det mycket som skulle dryftas och jag hade inte direkt lust att värma upp i 2 mil. Backintervaller i Tanto enligt coach Nils. Grymt kul som vanligt men jag brände inte riktigt på för jag ville undvika mjölksyra. Tävling på lördag - No mjölksyra idag. Karin ville ta lite revansch för sin envishet att kapa tider som inte riktigt gått som hon velat. Stark, snabb och smidig bränner hon raskt av intervallerna och kompiskör med mig på min sista eftersom hon är klar. Det syns på tiderna.


Tack Karin. Tack alla IF Linnéaner för er inspiration.

Coola Linn har tävlat i Östersund och körde 10,1 km på 47 minuter. Jag är så grymt imponerad. Vi lyckades tyvärr inte få med henne till Musköloppet på lördag men Karin, Ann-Sofie, Rebecca, Helena, Jessica (kanske), Britta Nisse, Erik (hoppas!) och jag ska springa. Jag är nog långsammast i denna grupp men det gör inget. För jag har en plan.

Min plan
Jag tänker kuta mina snabbaste 500 meter i mitt liv. Jag tänker sikta på turbofart vid starten, springa ifatt Anna Rahm, "råka" snubbla över henne och ta med henne i fallet. Då har vi chans att sätta IF Linnéa på kartan på damsidan där Rebecca, Ann-Sofie och Karin tar pallplatserna. Lite får man väl offra? Då siktar jag på att resa mig, hålla kvar Anna i 5 minuter till och själv komma i mål runt 55 minuter. Jag är bra på knasiga saker jag. Eller visa henne fel väg kanske så hon får kuta 15 km istället!

Låter det som en bra idé?

Jag – en äventyrare och multisportare!

Då ingår vattensporter!

Onsdag kväll gör jag min introduktion i multisportens värld. Jag kommer aldrig att bli en triathlet för jag hatar att simma. Fast det finns ju andra sätt att ta sig fram på vatten, nämligen kajak.

Kvällen var vindstilla och solens strålar försökte bryta sig igenom de tunga molnen när vi anlände till Pampas Marina. Precis innan vi for iväg lättade molnen och ett behagligt sommarsken spred sig över marinan.

Jag och maken gled iväg i varsin kajak med måsarnas skrik som sång till våra paddeltag. Vattenytan är blank och stilla, vi glider i raka linjer fram mot Karlbergskanalen. Tekniken sitter fint med minimalt plask, tryck och dra på samma gång. Överkroppen är stilla, endast armarna rör sig i rytmen när paddeln klyver ytan för att föra oss framåt. Nacken och axlarna är lagom avslappnade och musklerna på överarmarna spänns av ansträngningen och ser vackert formade ut. Löpare och flanerare längs kanalen tittar beundransvärt på den fantastiska duon, sällan har man skådat ett så vackert kajakpar glida fram i solnedgången...

I wish.

Istället blev det såhär: Jag hade bokat Stadspaddling. Tillsammans med 20 andra. Jag hade lite problem att ta mig i kajaken, den låg ju i vatten! När jag fått ner mig själv i öppningen, stängt igen kapellet visade det sig att min flytväst var på tok för stor. Ovanför axlarna stod västen upp ca 15 cm, sådär man såg ut när man var liten och lånade en större kusins flytväst. Jag har gott om råstyrka och det var den jag använde när jag ”paddlade” med de övriga kajak-prova-på:arna. Ingen snygg teknik här inte. Vi paddlade bort mot Stadshuset via Karlbergskanalen, alla var nybörjare och några riktigt långsamma. Själv var jag nog snabbast. Inte för att jag kom först utan för att jag paddlade längst. Jag kunde nämligen inte hålla en rak linje, jag paddlade slalom och hade fullt sjå med att svänga än till vänster än till höger, för att raskt parera till vänster med tre paddeltag. Bakdelen på kajaken svängde som höfterna på en magdansös. Om de andra paddlade 6 km så körde jag 12. Minst. Efter 1,5 timmars hårt arbete var vi tillbaka vid marinan, fick jag en rak linje i ungefär 300 meter!

Nu ömmar mina axlar och en ilsken blåsa har poppat upp vid tummen. Där fick jag för att vi sålde huset och dissade vårens första kratta-löv-blåsor.

Vatten är inte min vän. Jag har i alla fall testat kajak. Jag kommer nog att göra det igen. Ge mig några dagar att smälta det.

onsdag 9 juli 2008

Jag älskar att köpa skor.

Men när det gäller löpardojjor känner jag mig alltid lurad.

Jag vill springa i dem några veckor för att veta att jag valt rätt. Jag vill se om färgerna kan matchas med mina "gamla" löparkläder eller om jag måste köpa lite nytt. Jag vill att skorna ska hoppa ner från hyllan och säga - "Jag är rätt - välj mig, du kommer bli snabb som vinden!"


Jag har kört Asics 2130 med smal läst. De har varit grymt bra men slitits i fodret på hälen, de börjar gå "maskor" vid tårna och de är allmänt slitna. Jag behövar en grundsko. Jag åkte till Löplabbet vid Råsundastadion och sa "Överraska mig" för jag vill inte ha likadana 2130 som förut för den nya modellen har samma färgsättning som den gamla :-(.


Är färgen viktig? Eller ska skon vara bra? Är märket viktigt? Ja. Ja och Ja. Jag provade Mizuno -skräp: skulle inte hålla för ultraMia. Testade Asics 1130: tunga och tråkiga - been there done that. De slängde på mig ett par fantastiskt snygga, rosa Adidas men jag hade för smal fot. Fick på mig ett par Asics Gel Kayano och ville inte ta av mig dem. Gelkudden går hela vägen fram till tårna och foten suckar njutningsfullt när den landar i skon.


Således sitter jag med ett par herrskor på mig som är relativt tunga men som är så sköna så det går inte att beskriva. Jag har dem på öppet köp och velar. Jag har nämligen fått för mig att det är den gamla modellen jag sitter och njuter av - alltså gamla skor, ska inte de nya vara i guld? Eller är det bara tjejmodellen? Jag har febrilt sökt på hemsidor för att hitta svar men finner inget. Jag vill inte bli lurad på artonhundra kronor för skor som är gamla, även om jag hinner slita ut dem på 4 månader.


Någon som vet: Är det gamla uttorkade gelkuddar jag köpt på mig?

Vad kännetecknar ett bra gymbrow?

Det ska synas i spegeln när du kör Bodypump!


Imorse invigde jag mina nynoppade och nyfärgade gymbrow. Sedvanlig morgonpump med LillaDuktig och pannkaka av plankan.

Samma vikter som förra veckan. Nytt plankförsök imorgon. Ikväll ska jag paddla kanot.

T T T

Tisdag - TSM - Tusingar!

Träningen med TShM var precis så bra som jag vill att den ska vara. Kvällen bjöd på bra löparväder, härliga löparkamrater och en förbestämd rutt med tusingar på programet. Det enda jag behövde göra var att ta mig dit. Jag småjoggade till City för att kolla status på mina ultraben, de kändes ok fast lite stel i baksida lår på höger sida. Detta försvann helt under passet.

Dagens tusingar skulle vara 5 till antalet och gå i 4:45-tempo. Jag har kört tusingar snabbare på Stadion tidigare. När de körs på bana går det ju lite snabbare. Gruppen var lagom stor och jag peppade Nike att haka på 1:45-gänget fast hon ställt in sig på 2-timmarsgruppen. Patrick från IF Linnéa gjorde comeback i löpningen efter ett höghöjdsläger söderöver i några veckor. Catti som egentligen borde vara fastbunden i en solstol och vila sitt högerben stod givetvis ombytt och redo på Östermalms IP. Idag tjattrade vi extra mycket - jag, Nike och Catti. Jag höll mig långt fram i gruppen där det gick något snabbare (4:24-4:33 pace)- följande tider bjöd kvällen på:


tisdag 8 juli 2008

Att skjuta fram saker och ting

Det jag inte gör idag kan jag göra imorgon...

Jag gillar inte att skjuta upp saker och ting. Ändå är det precis det jag har gjort. Och fortfarande håller på med. Nu handlar det inte längre om omstuvningar och balansering. Nu är det ren och skär uppskjutning. Jag är rätt irriterad på mig själv över detta och skjuter snart upp mig själv.


Framskjutning 1. Att bli snabbare på milen
Jag lovade mig själv i april/maj att jag skulle satsa på att bli snabb på milen. Efter Stockholm marathon skulle jag fokusera på kvalitet, tusingar och snabbdistanser. Tanken var att kapa sekund för sekund på mina kilometer. Att pressa mig minst två gånger i veckan så jag är matt som en tratt. Givetvis hade jag tänkt fortsätta med långpassen eftersom jag tänker slå PB på Berlin Marathon.

Resultat: Hmmm. Sedan maran har jag två riktigt tunga träningspass. Hyffsade totaltider efter IF Linnéa-träningarna, men fegar och pressar mig inte nämnvärt. Jag har valt att njuta av en Ultra istället.

Analys: Jag har lullat omkring i tron om att mitt kommande mil-lopp antingen blir Tjejmilen eller midnattsloppet och då kan jag ju alltid börja snabbträna på måndag. Nästa måndag. Eller varför inte måndagen därpå?

Slutledning: Att anmäla mig till Musköloppet den 12 juli och tro att jag kommer köra milen under 50 minuter är lite sent att tänka på 4 dagar före loppet!


Framskjutning 2. Jobbet
Hade lovat mig själv att beta av Att-göra-listan snabbt under måndag-onsdag för att kunna ta det lugnt på torsdag-fredag.

Resultat: Jag står här och bloggar och flyttar fram arbetet till imorgon.

Analys: Jag arbetar som bäst när jag har mycket att göra, lättare att få dem gjorda då. Nu är det en liten ynklig lista som stirrar på mig. Och jag stirrar stint tillbaka.

Slutledning: Utbildningen "Personlig effektivitet" jag gick för 2 veckor sedan fick motsatt effekt.


Framskjutning 3. Training Camp inför semestern
Sista veckan före semestern planerade jag och LillaDuktig att köra 2-3 pass per dag för att riktigt klämma ut det sista innan BiB-vinerna åker fram och böckerna ropar på oss. Vi skulle träna så hårt den sista veckan att magmusklerna skulle demonstrera och skrika när vi skulle ta oss ur hängmattan måndagen efter. Denna vecka är nu.

Resultat: Måndag vila. Tisdag svårt att komma upp...

Analys: Hade inte naprapaten ringt mig igår hade jag aldrig vilat, förmodligen tränat och brytit ner min arma kropp snarare än att göra den starkare. Mitt undermedvetna stängde nog av klockan imorse när jag skulle på morgonspinning.

Slutledning: Bra att nappisen ringde. Bra för kroppen att få sovmorgon i morse. Bra att vila inför TSM ikväll. Men jag har tappat 2 dagar av min Training camp. Dessutom är jag hemma istan och kan ta det här med att skjuta fram på allvar - jag kan köra tisdag (kväll) - Tisdag nästa vecka...


Framskjutning 4. Höften
Japp. Så var det ja. Jag skulle ju skjuta fram höften när jag springer. Ikväll ska jag fokusera på det under alla tusingar jag kör med TSM.

Nu är det inget lullull i sommarvärmen, nu är det snålblåst, regnkänsla och militärisk träning som gäller.

För från och med onsdag nästa vecka kommer det vara militärisk champagnedrickande!

måndag 7 juli 2008

Horstull-Järna 55,33 kilometer.

Bara att ge gärnet till Järna…

8:30 Samling på 7-Eleven vid Hornstull. 25 förväntansfulla löpare lyssnade till underbara Fredrika som bjudit in till Ultramarathon. Det var några ansikten jag kände igen innan start: Fredrika, Gunnar, Funrun, Annika från IF Linnéa, Oliver och Löparfantasten (bild från blogg, inte IRL). Jag blev varse att Christian Ritella, Ultralöparen var med och fick kolla in ett löpsteg som inte suger energi. Najs. Han springer like mycket på en tävlingsvecka som jag springer på 6 månader.

Vädret var perfekt för löpning, molnigt och runt 13 grader på morgonen. Jag ser inte mig själv som en Ultralöpare. Jag tänkte bara ta ett långpass. Typ hoppa av efter 25-30 km. Fast det är klart, jag vet ju hur tävlingsinriktad jag blir, och hur jag vill utmana mig själv när jag väl är på plats. Alltså gjorde jag den nödvändiga förberedelsen. Den viktigaste av alla. Jag fixade min löparfrisyr i två flätor. På något underligt vis vill mitt hår efter kraftansträngningar inta Kristina Lugn-look. Lockig svintostil som inte går att tvätta. Det enda sättet att rädda sig är med flätor. Detta gäller dock bara i distanser över 15-20 kilometer. Men jag var förberedd! Jag var pigg. Jag var laddad. Kvällen innan laddade jag med bandspaghetti och Chicken Parmigiani, och så rödvin förstås.

Fredrika hade rekognoserat hela banan och lagt upp den i 5-kilometer långa etapper. Hon hade gjort ett grymt arbete i att dokumentera och beskriva de olika etapperna och hur vi skulle springa. När jag är ute och springer i vanliga fall brukar jag kunna se på folk om de tränar långpass (vätskebälte på), motionstränar (Aearobicsbyxor på) eller är rutinerade (50-åringar som har rätt löparkläder men vägrar ha vätskebälte – de munnar vatten på bensinstationer om det behövs.) Idag fick jag lägga till en kategori – Ultralöparna. De har ryggsäck. Jag fick plats med mina nödvändigheter i vätskebältet och löparjackans fickor. Där hade jag smink, pincett för att noppa ögonbryna… nej, nej – så var det inte. Jag hade laddat med SL-kort, VISA-kort, kamera, mobiltelefon, hemmanyckel och två dryckesflaskor. Makens energibar fick också plats. Detta tog mig hela vägen till Järna, med lite hjälp av vattenpåfyllning och affärer.

Vi startade i lugnt tempo och stannade efter varje etapp. Redan efter 10 km var vi i Skärholmen och här ville några äta på McDonalds. Jag har aldrig ätit samtidigt som jag springer och ville inte proppa i mig hamburgare. Jag fyllde på mitt vätskebälte och åt en Powerbar.

Färden drar vidare. Vi passerar förfallna hus byggda på 60-talet. Områdena är gråa och halvdöda. Söndag morgon, klockan är inte ens 11 och folk är inomhus. Det ser grått och exotiskt ut. Exotiskt för att det är långt ifrån min vardag, exotiskt för att det är långtifrån min gamla vardag som var i en prydligare förort.

Efter Botkyrka börjar det likna landet. Det finns stenkyrkor, böljande ängar, vägrenslöpning och solen tittade fram. Benen kändes pigga och sprang på av sig självt i det långsamma tempot. Det var en härlig upplevelse. Oliver hängde med bra, fast han började se lite uppgiven ut – pluggade in iPoden och försvann lite i sin egen värld. Jag njöt av fulla muggar. Lantväg som doftar sommarsverige – dammiga tistlar, lite bensin och skog. Vi stannade till vid St Botvids källa och förundrades över det järnhaltiga vattnet som färgat bottenväxterna orange, det puttrade och såg ut som en sagokälla.

Vid Rönninge, efter 28 km, var det lunchdags – några åt på Grekiska Kolgrillen. Jag tog en fralla och ett päron, drack en Poweraid och en vatten. Jag var inte direkt hungrig utan ville bara vidare. Här hoppade Oliver av, efter 28 kilometer! Fantastisk prestation av honom eftersom han bara sprungit ett femtal gånger under våren, och längst runt Kungsholmen. Hade inte AIK spelat match och dragit lite i honom tidsmässigt hade han nog hakat på ända till Södertälje.

Till slut packade vi ihop oss och drog iväg. Jag såg till att stretcha ut alla muskler ordentligt innan jag satte fart på benen. För varje stopp vi gjorde efter detta var det segare och segare att sparka igång benen. De gnisslade och hade sig i säkert 200 meter innan löpsteget satt där det skulle.

Vi tog ömsom Sörmlandsleden och ömsom skogsvägar, vi sprang förbi Östertälje, vidare mot Södertälje Gästham. Här stannade vi och åt glass. Piggelin och en tablettask PimPim slank ner på nolltid. Nu stod Ultrakillarna Fredrik, Christian och några till (Jerry, nån Funbeatare, minns inte alla namnen – förlåt) och väntade, de såg ut att vilja komma iväg. Jag hakade på dem. Vi ökade takten den sista biten. De sista 6-7 kilometrarna avverkade vi i 5:25-5:30-tempo i relativt backig terräng. Det kändes grymt skönt att fokusera på löpningen, det gjorde inte ont någonstans och jag blev aldrig riktigt trött. Tack vare Christian & Co så fick jag en ordentlig upplevelse de sista 12 kilometrarna. Vi började krokna lite i steget, förutom herr Ritella som hade likadant steg och pigg hållning passet igenom. Jag gjorde några glädjeskutt när jag passerade maratondistansen för att fira min väg in i Ultran. Jag lurade med killarna på lite alternativa stigar och vägar för att få lite snygga fotografier… fast de förstod ju på direkten att jag bara sprungit fel. Haha, det var ju i och för sig rätt gäng att springa fel med – några kilometer hit eller dit gör väl inget för en ultralöpare! När det var 2 km kvar blev vi 2 st tremannagrupper. Tre killar med Ritella i spetsen kom fram till Järna någon minut före mig och mina två medlöpare. Det var grymt att ha dessa harar till hands. Utav de som sprang i samlad trupp var jag första tjej i ”mål”. Vi fick alla fina medaljer av Fredrika och jag är så in i h-lvete nöjd med min prestation. Vi var 25 startande och 11 kom i mål i Järna. Några som hoppade av på vägen satte personrekord i längd ändå – en stor eloge till dem. Dagens bästa prestationer (förutom Fredrikas fantastiska förberedelse) var Oliver som klämde 28 km och Funrun som sprang hela distansen och därmed ökade sitt rekord med 33 kilometer!

Med alla felspringningar blev totaldistansen 55,33 km på en tid av 5:40:02. Snittid per kilometer för mig blev 6:08 med tempoökningen på slutet. Idag känns det ingenstans i kroppen att jag har avverkat denna distans igår. Det känns som jag sprungit ett snabbt 6-kilometerspass.

Jag är banne mig Superwoman! Superwoman iklädd IF Linnéas vackra löpartröja.

söndag 6 juli 2008

Nu är jag en UltramarathonMia!

Bara sådär!

De andra sprang 54 kilometer. Jag tyckte distansen var lite mesig och villade bort lite löpare och bjöd på 55,33 kilometer. Jag har sprungit med Christian Ritella (känd Ultralöpare) och precis ätit världens godaste pizza.

Utförlig rapport med bilder kommer imorgon.

Sov gott.

lördag 5 juli 2008

Dags att stanna upp!

Dra ett djupt andetag. Njuta. Vara glad. Glad över det man har.

Vi var på grillparty igår. Där träffade vi våra gamla grannar Hossein och Roksana. När vi berättade att vi skulle springa Ultramarathon från Hornstull till Järna berättar Hossein glatt att han promenerat från Södertälje till Stockholm. Varför undrar vi.

Hossein är från Iran. Han flyr till Sverige undan regimen. 1984 är de drygt 200 personer som vill göra något åt läget. De vill hem igen. Hem till Iran. De vill få bort Khomeni. De samlas i Stockholm för att åka tåg till Södertälje. De ska i protest promenera till Stockholm. Målet är ”Vi ska hem nästa år!” Männen marscherar, Hossein slår på trumma. Det tar en hel natt för dem att gå. Vi undrar lite försynt hur det kan ta så lång tid, men han viftar bort det med att ”Vi kanske stannade och fikade eller nåt”. Nu 24 år senare, är Hossein kvar i Sverige. Detta är hans hem. Jag kan inte ens tänka mig hur svårt det måste vara att fly från sitt land. Att lämna sina föräldrar och syskon och starta på nytt i ett främmande land. Själv fick jag ångest när jag skulle flytta 12 kilometer.

Imorgon ska jag springa samma väg. Fast tvärtom. Och lite längre. Jag behöver inte oroa mig för min framtid vare sig det är Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin som är statsminister.

Dags att stanna upp. Dags att njuta. Ta vara på nuet och glädjas åt det man har. Jag tänker ägna hela vägen, Hornstull-Järna, till att vara lycklig för nuet.

torsdag 3 juli 2008

Det jag inte dör av det härdar mig!

Idag var det ett riktigt mördarpass!

Vi skulle springa långa backintervaller med IF Linnéa idag. Jag hade hela tiden tantobacken i skallen och blev lite överraskad av Västerbrointervaller. Har jag helt och hållet förträngt den bron? Vi gav oss iväg på en långsam uppvärmning och samlades vid Västerbrons långa backe, det vill säga Hornstullsidan. Annika som varit med på uppvärmningen hade rejält ont i benen och lydde idrottsläkarens råd och avstod den fortsatta träningen. Smart. För idag var det tungt. Allan skojade inte när han sa ”10 intervaller”. Det var bara att sätta fart. Mina ben kändes stumma, men jag fokuserade på att skjuta fram höften och driva fötterna framåt – uppåt. Stockholm var fantastiskt vackert i den varma sommarkvällen.

Vi delades automatiskt upp i fartgrupper, täten tog supersnabba Johannes. Gruppen strax bakom var snabbfotingarna Ann-Sofie och Karin. Sen kom jag och Britta. 5 meter bakom oss kom Helena. Det var mycket folk på bron och vi försökte erövra den på vårt sätt. Varje gång vi mötte varandra på bron ropade vi peppande ord. Jag och Johannes körde glada, starka, skuttiga highfives de första intervallerna, den sista hälsningen var ett litet ryck i armen och ett försök till en vink med pekfingret. Jag orkade knappt lyfta fötterna.

Kärt barn har många namn
Jag kallas för MarathonMia, Fasan, Wuperwoman, Mia-korven, Mamma, Älskling, Flugan, Pucko, Mamma-Mia-Tuttefia och höll nästan på att få ett nytt smeknamn idag – nämligen Fusk-Mia…

När jag och Britta kom över bron i den sjunde intervallen och var på väg ner mot kanotklubben och vattnet ropade jag ”Jag springer inte ner för hela backen utan vänder här istället!” Britta svarade ”Vad gör ett par extra meter, ska vi göra det här ska vi göra det ordentligt”. Sant. Jag hakade på. När vi kom upp på bron igen i den åttonde intervallen mötte vi Johannes, Ann-Sofie och Karin. De såg grymt starka ut och Karin hade som vanligt fokus och driv. När vi kom över på andra sidan föreslog jag Britta att vi bara skulle ta den nionde intervallen och skippa den sista… Fuska lite liksom. Men som mitt föregående fuskförsök så gick det inte hem denna gång heller. ”Ska vi göra det, så ska vi göra det ordentligt!”

Totalt sprunget: 15 km. inkl upp och nedjogg.
Längd på intervaller (Hornstull): 562-593 m
Längd på intervaller (K-holmen): 471-491 m
Snabbaste intervall: 4:43 pace
Långsammaste intervall: 5:18
Totaltid: 1:25

Jag tackar Britta för att jag orkade de två sista intervallerna. Jag var helt slut och hon drog iväg i världens galopp. Jag är grymt nöjd och aptrött. Jag rockar och vägrar anta smeknamnet Fusk-Mia. Jag känner mig grym!

Jag lever. Och jag härdas.

onsdag 2 juli 2008

Morgonpump, PB och tuppfight...

Hur har er onsdag sett ut?


Härlig morgonpump och PB på plankan

Allt tillsammans med världens bästa LillaDuktig!

Onsdag morgon – supertrött. Jag hade laddat väskan med kläder och tidtagarur. Blev glad i hela kroppen över att träffa
LillaDuktig och vaknade till. Hon skulle visa upp en av sina många, nya outfits införskaffade i Kina förra veckan. Ett par rosa Adidasbyxor fick dagen till ära pryda hennes välsvarvade booty! Vi kom överens om en liten kupp, vi skulle frångå Bodypumpens förkoreograferade magövningar och klocka oss på plankan istället. Vi valde platser längst bak i lokalen.

Dagens vikter i kg per sida:
Uppvärming: 3,5
Ben: 10
Rygg: 7
Bröst: 5 (armhävn på knä)
Triceps: 5 + dips
Biceps: 4,5
Utfall: kroppsvikt
Axlar: armhävningar på tå+ 2,5
Mage: plankan i 3:02 minuter!!

Hur hamnade jag i plankanutmaningsträsket?

*************************************


Mitt i en tuppfight


Jag sprang med rutinerade maratonlöparen Göran och sprintern Janne på lunchen.

Ack vad roligt det är att hamna mellan två tuppar som diskuterar sina skador. Den ene med ont i låret, den andre med en öm vad. Båda kan och vet bäst, fast var och en på sitt sätt. Göran är rutinerad långdistanslöpare med snabbt tempo, Janne är fd 400-meters sprinter. De kör helt olika typer av träningar. Gliringar som ”har du nageltrång?” eller ”Stannar ni inte och stretchar?” haglar omkring. Jag myser och ler. Vi hade bestämt oss för en gemytlig, social lunchlunk i Ursvik. Alltså jogga i ett ganska lågt tempo, småprata, njuta av naturen och lyssna på fåglarna. Det blev 7,5 km med ett kilometersnitt på 5:31. Usch vad besvikna de var efteråt. Snacka om att ha bestämt EN sak för att sedan haft en dold agenda – nämligen att tävla med varandra och vara bäst. Jag ler och myser fortfarande.

Nu ska min kropp få vila från träning fram till imorgon kväll då det blir backintervaller med IF Linnéa. Först ska jag bara hinna träffa världens gulligaste Hugo, underhålla på en sen representationsmiddag och jobba en hel dag till.

TSM – Fartlek i terräng 6 km

Vi kommer till ett träsk – klaffs, klaffs, klaffs

Jag var lite sen till tisdagens TSM, mötte Rebecca från IF Linnéa på tunnelbanan, vi tog sällskap till ÖIP, kastade in väskorna i omklädningsrummen och sprang ut på plan för dagens genomgång. Idag jobbade snabba Karin och Catti har träningsförbud på grund av skada. Jag höll utkik efter Nike och Feilicitas för att se om jag kunde haka på dem, men såg dem inte någonstans. Hittade Alexandra, Helena och Tone från IF Linnéa och anslöt mig till 1:45-gruppen.

På schemat Fartlek. Det innebär att man under en begränsad tid leker med farten spontant. Det kan vara spurta mellan 4 lyktstolpar, först uppför den långa backen osv med lugnare perioder emellan. I större grupp fungerar detta inte så tränarna enades om minutrar 1-2-3-4-4-3-2-1 med hälften av tiden som långsam nedjogg emellan.

Vi tog en långsam uppvärmning till Gärdet för lite löpskolning. Det kändes helt ok. Det visade sig att vi skulle köra i kuperad terräng. Rejält blöt, kuperad terräng. Klaffs, klaffs, klaffs. Uppvärmning 3 km sen satte vi av i upp- och nerförsbackar, parera stora vattensamlingar och lervällingspölar längs elljusspåret. Det blev 6 km på en tid av 30 minuter. Den snabbaste fartdelen gick i 4:30-tempo. Total längd på passet: 12,43 km.

När tränarna före passet sa att vi skulle köra fartlek i 4:55-tempo blev jag skeptisk. Det blev tydligen en annan som också opponerade sig och ifrågasatte om vi inte skulle springa snabbare. Men jag höll tyst.

Vill jag bestämma min egen fart får jag springa själv. Vill jag bestämma upplägg på min träning ska jag inte springa i grupp. Vill jag missa den flåsande gubben, som stönar högt på varje utandning så får jag låta bli att anmäla mig till TSM, vill jag missa killen i den för tajta tröjan, tjejen med det surmulna ansiktet eller den överaktiva, glada killen som skröt om sin fästingspruta så kan jag lika gärna bli enstöring och bara köra själv.

Då går jag också miste om alla dessa underbara människor som jag inte har något gemensamt med (förutom ett fåtal då) - mer än löpningen, dessa djupa källor av egenupplevda löpartips, knasiga idéer, fula outfits, kostråd och stretchalternativ. Det är ju det som är hela grejen – att vara annorlunda, att våga ge sig hän, att dela med sig, att se andras universum. Och samtidigt få träna. I grupp. I det här fallet med TSM.

Det visade sig bli en helt fantastisk upplevelse och jag var rejält trött efteråt. Skyndade mig hem för att möta en gammal arbetskollega - det blev ett kärt återseende (flera år sen sist!)

tisdag 1 juli 2008

Välkommen!

Att vara lite knäpp och tokig!

För er som inte riktigt tycker om att ligga stilla en hel helg, eller som vill ha lite utmaningar inför (eller under) semestern - är ni välkomna att följa med på ett Ultramarathon på söndag den 6 juli. Det bjuds på sällskap, asfalt, natur och ångest.

Det verkar bli två grupper, fördelat på 5-minuters och 7-minuterstempo.

Distansen är 52 km och sträckan Hornstull-Järna. Det går att hoppa av tidigare och ta pendeltåget tillbaka. Eller tunnelbanan om man bara vill springa en mil eller så.

För mer information klicka här.

Finns det något bättre skäl att tillbringa resten av sommaren i flip-flops än blåsor på fötterna?