Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 21 september 2009

Äntligen! Nu är jag en riktig låndistanslöpare!

Och det handlar inte om distansen. Det handlar om skit.


[känsliga läsare bör undvika detta skitinlägg.]

Många löpare, särskilt marathonlöpare, berättar om sina magproblem och nödlandningar. Nödlandningar i form av magknip, skitnödig, måste landa i närmaste buske. Bajsa.

Jag har aldrig haft detta problem. Inte ens när jag utsatte mig själv för 28 timmars löpning. Okej att magen blir luftfylld och jag ser ut att flyga iväg vilken sekund som helst – men det tillhör liksom ultra.

Nu var det i alla fall min tur. Efter 2 veckors total ofokus när det gäller mat (sånär som på två bra måltider) var hela min kropp i olag när jag landade i Berlin. Magen strejkade på precis omvänt vis mot vanliga löpares. Jag hade problem med att bli av med mina energiintag.


Uppsvälld som en Michelingubbe (vilket i sig är rätt olustigt) hade jag dessutom en stor tegelsten i magen. Som om jag hade käkat pasta i dagarna 3. Jag gnällde och var grinig över min kropp.
I Berlin startar marathon 9 på morgonen. Jag var ute i god tid och hoppade på tåget. Åt fel håll. När jag inser mitt misstag har jag bråttom. Skitbråttom. Kommer till startområdet och har 50 minuter på mig att hinna gå på Bajamaja, lämna klädpåsen, hitta mina kamrater. Detta bland 40.000 andra löpare. All information om tävlingen låg kvar på hotellrummet så där stod jag med min påse med vaselin, min förvirrade hjärna och min tegelsten i magen. Hoppade lite upp och ner medan jag stod i Bajamajakön. Inget hände. Tegelstenen låg kvar. Såg lite gulligt gravid ut. Stenhård mage. Grrrr

Ringde Helena som via telefon försökte förklara vad klädinlämningen var – Tack! Hade nog fortfarande irrat runt på området om du inte hjälpt mig. Hann precis lämna påsen och höra speakern långt därifrån "Zehn minuten bis start!" Hur i helskotta ska jag hitta startgrupp F? Frågade mig fram och den tyska ordningen hjälpte till. Precis när jag kommit in i min fålla gick starten och jag lotsades framåt. Jag och min tegelsten.

En grinig, irriterad och ofokuserad MarathonMia före start.

Jag springer iväg och håller kilometertider på 4:55-5:15. Det känns bra. Är lite stel i baksida lår och höger sätesmuskel (förlåt Naprapat-Jossan – jag hann inte gå på idrottsmassage i Sydafrika).


Efter 8 kilometer händer det. Kramp i magen. Tegelstenen har vaknat till liv. Nu börjar den härlige vandringen från magsäcken till frihet via 42 kilometer tarmar. Japp, det är sant – jag har marathonlånga tarmar. Jag antar att de sprungna kilometrerna bara masserat upp stenen till något mjukare material för att slussa vidare. Jag hade önskat mig en traditionell nödlanding där och då. Poff liksom – bli av med skiten. Istället får jag springa i 2 mil med eländet. För varje steg knådar mina tarmar den eländiga massan som övergått till knäck. Det känns ungefär som att köra ett tvåtimmars corepass samtidigt som du springer ett halvmarathon. Magen är öm, det känns som träningsvärk i hela mellangärdet.


Vid 23 kilometer är jag redo att kliva av. Pannbenet säger nej. Vid 28 kilometer är den förut hårda tegelstenen, som nu omvandlats till en sammanhängande knäcksmet redo att se dagsljus. Någon finess har jag, så jag väntar tills jag ser en Bajamaja. Jag hittar en som sett bättre dagar – men där struntar jag totalt i skicket. Det tar nästan 5 minuter innan knäckmassan ger sig, närmare bestämt 4:48. Fyra minuter och fyrtioåtta sekunder i en lila Bajamaja. Jag låg redan 2 minuter efter mitt personbästa på marathondistansen och satt där och begrundade den rosalila insidan av bajsholken. Då tog jag ett beslut. Mina ben var stumma, min rumpmuskel hård. Jag skulle skulle ge upp planerna på PB. Mitt mål låg ju längre bort än så. Jag ville greja 3:39. Nu hade jag chans på 3:48 kanske. Men då skulle jag få ta i för Kung och Fosterland, pressa mig och min stela hamstring. Jag beslöt mig för att "bara springa en mara".

2 kilo lättare (fast på Garmin stod det att jag bara förbrukat 2 kalorier...) sprang jag vidare. Långsamt i skönt ultratempo. Det tog mig fem minuter att ställa om hjärnan på Spring-som-fan-och-kanske-persa till att slå ner på takten och känna Njut-av-loppet-och-fortsätt-vara-skadefri. Förståndig på gränsen till tråkig.

Det var varmt, säkert över 25 grader. Jag njöt av publiken, av solen, av IF Linnéas hejarklack, av Stekaren som langade Gel, jag peppade de som såg ut att behöva pepp. I slutet struntade jag i att dricka vatten för varje klunk som landade i min mage rev som taggtråd.

Passerad mållinjen på 4:06:36 - Nöjd för att jag hade sprungit ett marathon, glad för att jag nu kan nicka igenkännande när folk pratar om sina skitupplevelser på lopp och stolt över att ha vänt om mina tankar. Just nu är jag inte bättre än så här. Målet på 3:39 kvarstår.

32 kommentarer:

marathonjohan sa...

Vilken story! Synd att du inte lyckades knäcka ditt mål men kul att du tog dig i mål i alla fall. När tankarna om att bryta börjar komma är det svårt att övertala sig själv till att fortsätta. Själv har jag brutit en mara och ett 6-timmars så jag vet.
Grattis till målgången och bättre lycka nästa gång med tidsmålet!

funrun sa...

tur att jag är en härdad kvinna. Äter lunch och garvar på samma gång. Effektivisering! =)

Lilla Duktig sa...

Stackars, stackars liten!
Men 2 kalorier för ett monstertoabesök känns väldigt lite. Du kanske borde kalibrera Garmin?

Anna (Orka mera) sa...

Hahahaha! Fast det där med bajamaja kändes lite väl civiliserat för att vara en RIKTIG löpare. Vänta till du suttit i en buske :)

Bra jobbat, magen till trots! Nästa gång persar du, var så säker!

Marre sa...

Garmin verkar vara en skitklocka. Eller inte då. Bra prestation och en erfarenhet rikare! Skitbra jobbat! Nä, jag ger mig, det är inte kul.... ;-)

MarathonMia sa...

MarathonJohan: Vi kanske skulle kunna byta lite träningsschema - du får träna pannben och jag löpning?

Funrun: tackar dina små muppisar för det :)

LillaDuktig: Eller hur! Vet du vilken kraft det krävs? Måste kontakta Garmin support och få den skit-kalibrerad!

Anna: Lovar att testa buskvarianten! Men då nära naturen och inte en parkbuske med 1 miljon åskådare...

Marre: nej fortstätt - det ÄR skitkul!

Träningsglädje sa...

haha vilken skitskön (ja skön som i hmm... ja, äsch) liten historia. man kan inte persa alla dagar... :)

Anonym sa...

Haaaa! Du blir bara bättre och bättre. Att springa 20 km med Farbror B halvvägs ute är en bedrift må jag säga. Hade de inte bajamajor på tätare avstånd? Annars är ju buskar bra, precis som elskåp, större träd, annonspelare, små kiosker, byggställningar. Kan också funka mellan parkerade bilar. Gäller bara att rikta röven MOT detta mål - och nollställa mimiken - så är man rätt fredad. Förargelseväckande? Pah! Inom ett dygn har råttor, måsar och duvor kalasat och spåren är borta.

Holemolan, totalt skrupelfri

Andréa sa...

Hahaha du är ju bara för rolig!! Själv hade jag fått totalpanik och skulle antagligen inte kunnat tänka det minsta rationellt :)

Grattis till ytterligare en genomförd mara!

pyret sa...

Aha! Så det är så man blir en riktig långdistanslöpare. Hade min egen "skithistoria" i söndags när jag gjorde Sydney marathon.

Magdalena sa...

Vill bara säga: SKITBRA Mia men det känns lite väl lustigt! Bra jobbat! Och vilken fantasisk berättelse - du kan beskriva du!

Tobias sa...

Är det verkligen löparmässigt att leta upp en bajamaja? ;-)

Starkt att fortsätta och ta dig i mål efter 2 mil släpandes på en tegelsten. Att springa med en mage som funkar är svårt, för att inte säga omöjligt. Undrar om inte jag hade klivit av då...

Therese sa...

Haha!! :D Sitter och garvar så hela arbetsplatsen hör, och blev tvungen att förklara för skrivbordsgrannen vad som är så kul och fick en blick som sa "är du dum i huvudet och borde inte du ha vuxit ifrån kissochbajshumorn vid det här laget"... Men jag bjuder på det! Underbart berättat hur som helst, och grattis till ännu en genomförd mara. :)

Zebban sa...

Välkommen i gänget, nu är du som sagt en långdistanslöpare på allvar ;)
Härlig story, även om jag hellre hade läst att allt gick super och du knäckt 3:30-gränsen. :D

Få saker kan styra så mycket över löpningen som magen. Jag fick ju göra två stopp under Uppsala 100. Att jag sen bröt efter drygt halva är en annan historia.
Dock är det lite tråkigare att behöva stanna på en mara. Visst finns det ofta lite marginaler och man har en viss chans att springa in förlorad tid, men då ska allt stämma åxå. 5 minuter på en Bajamaja är inte en av de sakerna.

Ses vi på SUM förresten?

Cykelmygga sa...

Jag vet inte vad jag ska säga. Och jag tänker inte berätta det jag vill säga in public. Om vi ses nångång ska jag berätta min skit.

Du åkte, bajsade och kom hem igen.

Alla lopp handlar inte om pers, vissa handlar om att lösa problem.

Cykelmygga sa...

...jag bävar för den dagen jag ska nödlanda i cykelbralla...

Snabba fötter sa...

Välkommen i gänget!!

Tänk att du klarat dig så länge utan sån skit!

MarathonMia sa...

haha - kul att jag kan roa er! Självklart hade jag gjort det i en buske om jag hade haft den konstistensen som normala löpmagar har - mitt tog liksom tid att ta sig ut - typ 42 meter lång knäckkorv... 4:48 som sagt.

Men jag räknar det som en löparskit ändå.

Snorkfröken S sa...

Vilken story! Och det är verkligen inte kul att springa när magen inte är med. Jag har också trott jag haft stålmage, men i Uppsala fick jag ta tre toa stopp under första 20 km, och har aldrig tagit en paus under nåt marathon jag sprungit. Men man uppskattar ju att man har en mage som inte klagar allt för ofta då man varit med om det.

Och du kan ju inte göra rekord varje gång... Bra sprunget i alla fall!

julle1982 sa...

Du borde gjorde en Enqvistare och skitit i steget då hade du vart en fullbordad löpare haha =) Ibland blir inte loppen som man tänkt sig förståndigt att fullfölja i lugn tempo än att bryta tycker jag!

bureborn sa...

Hahaha! Vilken underbar bajsstory! Ingen annan än du kan beskriva tegelsten till knäck så att det känns i magen. Eller vänta, det här är nog bara skrattkramper... :-D
Med tanke på magtrubblet och stressen innan start gjorde du faktiskt en kanonmara!

Elin sa...

Vilken historia att läsa :) Men du klarade av loppet och kom i mål.

Maria sa...

Fakta till Miss Marathon, från en som har stenkoll ;o)

Tunntarmen på en levande människa är mellan 3-5 meter, på döda är den 7 meter eftersom musklerna inte finns när man är död, så om du har 42 km tarmar så kan jag nog säga på en gång att du inte är så levande, men vad jag förstod så kände du dig ju inte som det heller, tro fasen när du har knäck i magen, tarmen mm. fast å andra sidan kan du nog återkomma till mig när du har haft en hel kulpåse i din tjocktarm under många månaders tid. Det är vidrigt!!

Jag tycker att du var duktig, att springa med skit i baken är inget man önskar sina vänner - du fixade det kanon och jag hoppas att jag får se en hel och ren Mia i morgon!

Kram på dig "skitMia" ;o)

Carina sa...

haha, obetalbart!!! Vilken härlig skitstory!!

Fast fasiken va bra att du kunde ställa om fokus från att persa till att njuta av omgivning, naturen, publiken och stämningen!

jumper sa...

Jag sitter här och funderar. När drottning Silvia bajsar, heter det officiellt att hon byter skor. Vad kallas det då när maratonkungen Haile Gebrselassie dyker in i en buske utefter banan? Om det är sådana äventyr som gör oss till riktiga löpare, måste den mannen ha mycket att berätta. Eller ni kanske inte pratade om sådana saker när ni träffades?

Åsa sa...

Grymt bra jobbat! Jag fick ont i magen av att läsa inlägget skönt att det släppte ;p

Applåder!!!

Dunceor sa...

Jag känner med dig, själv var jag kissignödig typ hela loppet men jag vägrade stanna =) Bra lopp annars och det var VARMT faktiskt.

Dunceor sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
MarathonMia sa...

:) Låt mig dementera: JAg sprang inte med B i brallan, jag gick på toan ju! :)

Jumper: Haile är löparkung och "byter skor" han också. Eller som han sa häromdagen till mig. "Jag har min egen lilla bajamaja i mål, den springer jag fort som fan till". Och det gör han. Springer fort alltså.

Dunceor: tror jag det - så varmt och så många vätskestationer!

staffan sa...

Mia:

Se det positivt ytterliggare ett löpar mål för 2010 maran under 3.39.

/S

Benet sa...

Hahahaha! Varför gillar jag denna typ av historier så mycket?? Denna var fantastiskt kul! Tack! Och orden att "bara springa en mara" tycker jag är fantastiskt roliga...

Henrik sa...

Starkt jobbat! Det ska inte vara enkelt!