Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 2 juli 2009

SuperWoman becomes human again.

Mina inlägg är alltid så förbenat positiva. Just nu är inte jag positiv. Jag är skittrött, supergrinig och känner mig som den mest misslyckade personen i världen. Fullt normalt. Alla har väl varit där någon gång. Den där känslan av ful, fet och tråkig.

För jag är inte mina prestationer. Jag är Mia. Så fort jag hoppar ur SuperWomandräkten blir jag dödlig, känslosam och normal. Och jag tänker tillåta mig att vara det. En liten stund. Sen är det dags att damma av dräkten, dra på mig den och komma igen. Typ ikväll.

Fast det förstås - när jag tänker på Ultrahelgen som var så ler jag stort och blir varm i hjärtat igen. Fast det är ju bara en liten del av MarathonMia.

22 kommentarer:

Fredde sa...

Är det inte skönt att inte alltid vara så äckligt positiv utan också kunna ha dagar när man är just grinig och inte på topp?

MarathonMia sa...

Superskönt. Jag ska svära och vara otrevlig hela dagen. Folk ska få skrika PMS-kärring efter mig och jag ska peka finger tillbaka.

Idag är jag lika less på att vara äckligt positiv som jag kan vara less på sportdryck och sötslisk under ett lopp.

Fredrika sa...

Tänkte just säga det, människor som bara kan vara positiva och tjingeling jämt är ju odrägliga - ett liv som alltid är positivt och tjingeling är odrägligt! Liknelsen med sportdryck är fantastiskt bra.

Jag tycker gott du kan få peka finger utan att ens andra behöver reta upp dig först. Vara lite Punk-Mia.

...annars tror jag det är en ganska naturlig reaktion från nattlöpningen... we'll better get used to that...

Zebban sa...

Ultra blues drabbar alla som springer ultra, förr eller senare. Inte så konstigt när kroppen marineras i hormoner och bl a serotonin-förråden töms.
Du får vara neggo och deppo ibland! Du MÅSTE få vara det!

Det går över, så njut av att få vara AntiMia istället!

Andréa sa...

tusen gånger bättre att vara visa att man är ledsen/arg/sur ibland än att låssas varat visa upp en sån där superpositiv människa hela tiden. jag har väldigt svårt för den typen av människor.. allt känns så fejk på nåt vis.. visst, man visar kanske inte upp alla sina sidor i bloggen, men att visa upp lite av varje gör personen bakom bloggen lite mer mänsklig..

men visst är löpningen toppen?! när man känner sig som mest nere är det bara att tänka tillbaks på nån av de bra stunderna så mår man genast dubbelt så mycket bättre! :)

Emliscious sa...

vansinnigt inspirerande blogg =) =)

MarathonMia sa...

Fredrika: så sant. sötsliskighet i all ära - men lite mother-fucking-långfinger behövs då och då. sen kan jag trilla tillbaka i det rosa skimret igen.

Zebban: Eller hur - inte bara att man är totalt vidöppen för baciller, jag visade mig vara totalt vidöppen för att vara känslomässigt känslig också. Najs upplevelse.

Andréa: håller med dig. jag gillar inte heller när folk är påklistrade och allt är frid och fröjd - för det är det inte. det blir ju mest att man skriver om sina roliga och bra erfarenheter - att man målar upp en idolbild som kan vara lite svår att uppnå - för jag tror någonstans att bloggarna också är människor ;)

Emlischius: =) haha - det säger du när jag rapar neggo - tackar!

Magda Gad sa...

Det behöver inte alltid vara trevligt och positivt. Den bästa konsten skapas när man krockar och tvingas gå vidare.

:-)

Anna (Orka mera) sa...

Ibland är det skönt att få känna precis så där! Du kommer springa grymt fort ikväll :)

Evelina sa...

Att tillåta sig själv att vara ledsen och arg är jätteviktigt. Vi behöver inte ha någon anledningen och det behöver inte vara motiverat. Hur ska vi annars kunna vara glada andra stunder? Någon har sagt att i en perfekt demokrati måste det finnas konflikt. Mycket kloka ord som kan appliceras på det mesta i livet.

coyntha sa...

Man får känna sig så där som du beskriver! Du är alltid grymt och underbart person. Vet du varför? För att du är ÄKTA! Bara därför är du vem som är.
Kram kram!
Tack för att du är som du är!

Cykelmygga sa...

Hahaha "när kroppen marineras i hormoner". Så bra!

Börjar få en jobbig "ladda inför stor tävling" känsla. Toppen närmar sig, allt går lite på högvarv, energiomsättning, tankar, hela jävla kroppen vibrerar snart som ett gummiband som bara vill iväg!!! Jobbigt på sitt sätt, precis som postloppdeppen är på ett helt annat.

Njut lite av att MiaSuperWoman faktiskt är helt mänsklig. Du är ingen tecknad seriefigur, du är verklig och helt fantastisk!!

Anonym sa...

Postloppsdepressioner måste man få ha. Själv har jag gått omkring och skämts för att jag inte riktigt kunnat känna mig glad över mina 24 timmar. Kände på mig att det skulle komma redan när jag gick och sparkade i gruset vid 9-tiden i söndags morse och längtade efter att K-G skulle blåsa uti hornet. Det går lite upp och ner, precis som i livets karusell.

I Hallsberg lär vi inte ses för i den veckan har jag tänkt tjuvspringa gaxbanan. Men där lär vi ses. Ett fantastiskt tillfälle att öva på sjustegare: propp, propp, propp, propp, propp, propp, propp...

B

Maria sa...

Men hallå eller!!! Du är en människa inte en robot, en robot har inga kännslor, det har en människa och tack gode gud för det.

I kväll ska det bli en possitiv Mia igen, men det lär du la redan veta då du ska träffa dina Linnéavänner :o)

Ses sen!

Från en som springer kort kort kort just nu - typ 2 km i taget :o)

Magdalena sa...

Du är så mänsklig Mia och därför så härlig och ffa någon att identidera sig med och bli inspirerad av!

Karin sa...

Man får vara arg och grinig, det är då man sen uppskattar hur skönt det är att vara glad och må bra!

Efter en dipp kommer en topp, eller hur är det? =)

Kram!

Anna sa...

Du är i alla fall normal Mia, det är skönt även om det är underbart att läsa din positiva inlägg eftersom jag blir så förbenat positiv så är det ju såhär livet är. Upp o ner men oftast och nästan alltid upp!

40-taggarna in action sa...

Hello bejbi...kolla nu in vår nya blogg...we love u...."fiskmåsarna"

Lena sa...

Så länge som man inte är politiskt korrekt, så får man vara precis hur grining som helst;) True colours, det rockar!

Anonym sa...

Men va faan Mia :@ Tills på lördag är du väl snäll igen? Fredrika meddelade mig att då ska vi dela på de lite snabbare löparna. Ska jag ta boxhandskarna med mig :-(

Bernt H

MarathonMia sa...

Magda: Jag är konstnär.

Anna: Jag sprang inte fort - men jag såg till att Carina gjorde det :) lika mycket värt!

Evelina: Så sant! Du är en klok kvinna -tack för att du delar med dig!

Coyntha: Tack tjejen! Äkta is the real thing!

Cykelmygga: Jadu - mycket skoj får man höra via bloggar. Lycka till med laddning så kör jag urladdning ;)

B: Hmmm GAX... så var det ja. Fint lopp har jag hört.

Maria: Jag skulle nog inte passa så bra som robot - jag är alldeles för bångstyrig.

Magdalena: vad skönt för mig att du känner så! Tackar!

Karin: Du vet bäst. efter dipp kommer dopp eller topp.

Anna: Lite skön bergochdalbana ska det vara, pirr och surr.

Sivan & Divan: Galenpannor - ni är ju inte sanna någon stans!

Lena: Jag är så opolitisk man kan vara... ;)eller var det inkorrekt?

Bernt: oj - ingen fara! Jag är sällan otrevlig mot min omgivning. Dessutom är jag grinig max två dygn - sen får det banne mig vara nog! Kom med rosa små gosedjur istället på lördag!

Carina sa...

Men Mia, det är klart att man får ha deppadagar, annars vet man ju inte att man har toppadagar. Hoppas att du svor så det osade;-)

På kvällen var du i alla fall på topp. Shit va bra du va!! Tusen tack för fantastisk pepp och massor med lärorika ord på vägen. Som vanligt så suger jag i mig allt bra jag hör och lagrar det så att jag kan plocka fram det närhelst jag behöver.