Just den här incidenten är nog ett typiskt Mia-tänkar-fall. För jag kommer ihåg mina tankar (hur jag skulle pusta ut runt hörnet) och att jag var så tacksam över att inte irritera mig.
Sånt här tokigt, glatt leende kan jag bjuda på för att uppmuntra till fortsatta positiva insatser. Kanske lite hysteriskt glad här på bilden från i vintras... men jag fick ju spring med en Dalkulla...
Den lördagen var det nämligen strålande sol – helt fantastiskt vårväder – sånt som gör människor lyckliga. Mitt på dagen var många ute och promenerade. Detta innebar att jag (och alla andra miljoner löpare) fick stanna in, zickzacka förbi, krångla oss igenom 4 flanörer på rad. Jag hörde vid flera tillfällen hur mötande löpare suckade högt och se sura ut.
Stopp.
Det finns väl ingen glädje i att irritera sig på att andra är ute och promenerar. Eller springer långsammare. De går ju inte medvetet ut och “stör” min snabbrunda? Här är det dags att ändra tankarna, att lägga energin på något bra. Alla har ju rätt att vara ute – ju fler desto bättre! Vill jag vara ensam i spåret ska nog välja en annan plats än promenadstråket runt Kungsholmen en vacker vårdag!
Så istället för att irritera mig på att folk “är i vägen” brukar jag le och tacka dem som flyttar lite på sig när jag kommer kutande. Uppmuntrar liksom till fortsatt bra samarbete – tror starkt på att denne känner sig glad och kliver lite åt sidan nästa gång en löpare kommer.
Jag lägger krutet på att uppmuntra positiva insatser snarare än att lägga energin på att bli irriterad.
Hur fungerar du? Blir du irriterad när du ska springa förbi söndagsflanörer?
11 kommentarer:
jag tackar alla som flyttar sig men blir lite sur på de som går tre barnvagnar i bredd utan att flytta på sig faktiskt.
Nej, de har ju lika stor rätt att flanera runt som jag har. Dessutom kan vi som springer alltid välja en annan väg om det irriterar oss så mycket. Håller dock helt med träningsglädje angående barnvagnarna, det kan bli ett irritationsmoment...
Jag kan bli lite irriterad om de inte ens gör en ansats att flytta på sig trots att de ser/märker att man kommer. Dock har de ju lika rätt att gå där och jag tänker väl på det och planerar inte in snabbpass/intervallpass på promenadstråket en fin dag då många är lediga :)
Men om vi som springer kommer bakom dem? Då de inte ser oss?
Kommer jag framifrån springer jag bara rakt på. De som inte flyttar sig springer jag över. Bakifrån är det aldrig något problem eftersom de går för fort för att jag ska hinna ikapp dem.
Nä, jag vet faktiskt inte, har aldrig tänkt på det som ett problem. Jag smyger nog förbi lite långsamt och försiktigt. Det skönt med en liten vilopaus.
Jag är bara glad om jag ser någon...
Får jag sick sacka så får jag väl ta det som ett teknikpass.
Ha det...Frykenmo
Kan tycka att det är lite kul när de hoppar till när jag springer förbi, trycker själv jag klampar coh låter som ett ånglok och så märker de inte mig föräns jag är bredvid. Passerar med ett leende. De med hund brukar jag varna iom att hunden inte ska bli rädd.
Jag tackar alltid då någon smidigt flyttar på sig. Men erkänner att jag blir irriterad ibland när folk ser mig, men är osmidiga - vi har alla rätt att vara på platsen, så låt oss hjälpas åt att få bra plats tänker jag.
Jag tycker personligen att man kommer jättelångt med att leende säga "ursäkta" och "tack" för mig funkar det jämt, och så ler folk tillbaka också!
Däremot har det varit en argsitn tråd för lite sedan på funbeat, där många var upprörda över folk som var i vägen eller ännu värre tilltalade dem. Det var någon som varit ute på tröskelpass och blivit ifattsprungen av ett barn som ville sälja majblommor!! Kan man inte se komiken idet kanske det är bättre att springa på spår i skogen, vi är ju alla olika....
Någon sa till mig för länge sedan att "alla som springer är så sura, så jag tänker aldrig bli en löpare för de verkar ha det så tråkigt.." Där och då bestämde jag mig för att alltid möta alla med ett leende och "Hej" när jag är ute o springer. Det funkar till 90% att man får ett leende tillbaks o de även flyttar sig ofta. Nu bor jag ju i lilla Söderköping, så jag möter inte 100pers på varje runda:)
igår blev jag skitirriterad på alla bilar. jag sprang på en landsväg och det var fan inte mycket trafik och ändå ska alla bilar köra så nära min kant som möjligt. va fan! sådär. nu har jag skrivit av mig och är glad igen. haha.
Skicka en kommentar