Kom hem till pappa iförd mina Nike Free 3.0 (tack Coachen - jag flög fram!), rosa jacka och hade dagen till ära med mig min iPod. Men Garmin låg inte i väskan. Den låg kvar hemma på köksbordet. Shit - det som inte finns i Garmin har heller inte hänt.
Back to basic. På alla fronter. Jag har inte sprungit med musik i öronen på över 2 år - då var iPoden laddad med blandad musik som Lilla Duktig fixat åt mig. Samma musik var kvar i mackapären och jag log och njöt när jag skruvade upp volymen och sprang iväg från pappas hus med Robbies "Let me entertain you!". Nostalgi. Sprang på känsla och letade mig ner på Järvafältet. Sprang där jag sprungit så många gånger förr. Alltid med musik och utan Garmin. Det var skönt väder och jag lät minnen och känslor rulla runt i mig. Log banne mig hela vägen. Till och med i den hiskliga uppförsbacken tillbaka till villan.
Hade lovat dottern upplockning med bil och hann inte med ett långpass så det blev, efter att jag på stenåldersvis mätt upp via jogg.se, 12,6 härliga kilometer på 1 timme och 6 minuter. Jag skulle ha kunnat fortsätta i all evighet - men jag tar nog mitt långpass nästa helg istället.
2 kommentarer:
Försök inte - du ler alltid i alla uppförsbackar!
När mina prylar glöms bort/inte funkar brukar jag tänka att kroppen känner av och registrerar all träning, även den som inte jag lyckas mäta ;-)
Skicka en kommentar