Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 3 maj 2010

Sov gott lilla gumman...

Nu ska jag dela med mig av en händelse som förändrat min inställning till saker och ting. Jag ska berätta om när min kompis Jessica dog.

Mellan åren 2000-2002 arbetade jag och Jessica tillsammans. Hon var 10 år yngre än mig så hon kallade mig “storasyster”. Jag var lite mentor åt henne på jobbet. Vi fann varandra direkt och kunde prata om allt i livet – framförallt relationer, känslor och upplevelser. Vi hade samma humor och gjorde en hel del bus på arbetsplatsen. Detta fortsatte även efter att jag bytt arbetsplats. Vi höll kontakten och sågs med jämna mellanrum. Vi hjälptes åt att peppa varandra när vi slutade röka.

Jessica fick en halsfluss som aldrig gav med sig. Hon fick till slut kolla upp sig ordentligt och det visade sig att hon drabbats av Leukemi. Jag var övertygad om att Jessica skulle övervinna sjukdomen, hon var ju ung och stark. Jessica påbörjade behandligar och visade på bra resultat. Hon skickade ett mail och sa “Nu måste vi träffas – jag har så tråkigt och är på bättringsvägen!” Jag hade lite mycket att göra den veckan och sa att vi skulle fika veckan efter... Det hann vi inte. Jessica dog den 11 april 2004.


På begravningen passerade jag kransen vid kistan med följande text “Sov gott lilla gumman! Jag älskar dig – mamma”. Orden slog mig med stor kraft. Där och då beslöt jag mig för att inte gnälla på mina barn i onödan, att aldrig ta dem för givet, att i ord och handling visa att jag älskar och uppskattar dem. Jag tror att det var i den vevan jag började tänka uppskattande och blev mer varse nuet och människorna i min närhet. Att inte springa vidare till sen – inte vänta till nästa vecka. Visst gnäller jag och är trött som andra mammor – men inte i samma utsträckning.

Samma år sprang jag mitt första Stockholm Marathon. Jag bearbetade min sorg över att ha förlorat en samtalspartner, kompis och “lillasyster” under mina löpturer. Jag sprang alltid ensam och berättade inte för någon hur jag kände. Jag tänkte mycket på Jessica och dedikerade den maran till henne.

Den här veckan ska jag uppskatta mina barn lite extra. Säga till de jag bryr mig om att de är värdefulla. Leva i nuet och inte skjuta upp något.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Verkligen en tänkvärd text det där... jag har blivit förskonad från att mista någon så nära, men ska verkligen också tänka på att inte ta mina nära och köra förgivet!

Anna (Orka mera) sa...

Tänkvärt! Så lätt att skjuta på allt till i morgon. Känner att jag måste gå och krama om mina sötnosar nu! Tack för att du delar med dig!

anneliten sa...

En familj nära mig lever just nu i ovisshet om deras barn ska överleva en svår skallskada - det vi har kan tas ifrån oss så fort. Tårarna trillar när jag läser din text.

Annelie sa...

Det här var otroligt fint skrivet!

Carina sa...

Det går så jäkla fort!!! Plötsligt så finns de bara inte där längre och man fattar inte hur det gick till. Att leva i nuet och uppskatta de man har ikring sig är sååå viktigt!

Unknown sa...

Fan Mia, du skriver så jag också får tårar i ögonen.
Jag jobbar på evighetsprojektet att bli en bättre pappa, tjata mindre och inte bara berömma och uppskatta grabbarna för vad de presterar utan också bara för att de är dem de är.

Unknown sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Frida sa...

Tänkvärt, det är verkligen viktigt att stanna upp och fundera på vad som verkligen betyder något ibland. Tack för det.

mina sa...

Oj så vackert. Jag får nog gå och sminka om ögonen efter att tårarna smetat ut mascaran. Men det var det värt. Mycket kloka tankar

Ultrasandra sa...

Mycket tänkvärt. Tack!
Jag har tårar i ögonen och tänker på mina barn.

Louise sa...

Visst ska man inte gnälla i onödan. På barnens dagis var det en mamma, som gick bort i bröstcancer. Hon visste i två års tid att behandlingen inte bet, och tanken på den ångest hon måste haft över att veta att hon snart måste lämna barnen, får mig att, precis som du, tänka på det där med gnällandet. (Fast ibland är man inte mer än människa och tonåringar kan fresta på ibland.)

Roadrunner sa...

Tack Mia för en gripande text. Det är märkligt att man ska behöva uppleva något liknande för att nå de insikter du gjorde. Det visar att folk i allmänhet inte inser livets förgänglighet. Och hur ska man göra det när det ju är något man ofta skjuter ifrån sig? Även jag har nått samma insikter the hard way. När jag startade upp min blogg skrev jag ett inlägg om min bror, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Självklart var det en känsloladdad händelse och är det än idag, 25 år efter hans bortgång, men jag valde att (i huvudsak) slå an en annan ton i min inlägg:

http://roadrunner40.blogspot.com/2009/10/goda-lopargener.html

Nu inspirerade du mig att skriva mer om honom. Vi får se om det blir något...

Roadrunner sa...

... och om det inte vore för honom skulle jag nog aldrig blivit löpare. När han dog ärvde jag liksom hans intressen (för att få honom att "leva vidare"): skrivande, löpning och musik.

Ulrika sa...

Tack! Fick helt plötsligt ingen lust att gnälla över min förkylning längre..

Marre sa...

Tack för att du delade med dig, Mia. Jag träffade en mamma i går på barnens simtävling som fått MS och på ett halvår gått från att vara en hejande mamma på läktaren till att i dag sitta i rullstol och med stor möda kunna tala. 40 år gammal och kommer troligtvis inte bli 41. Lev i nuet och framför allt - våga ÄLSKA!

Sirpa sa...

Jag fick en ring i gåva när jag fyllde 40. Ringen heter ”Amor Fati”(kärlek till vårt öde.) För att påminna mig om att ha mod att följa min egen röst, att göra just det som jag vill, trots att andra kanske är skeptiska.
Att leva i nuet och inte skjuta upp är åxå ett bra motto att ha med sig. Tack Mia!

Ingmarie sa...

Du berör och jag gråter.
Att mista någon "för alltid" är bland det värsta och smärtsammaste som finns. Inte heller går det över för tiden läker inte alla sår. de ändrar form och man lär sig leva med dem men minsta lilla och de rivs upp igen.
För att jag vill att du absolut ska veta så säger jag än en gång; jag gillar dig tokmycket!

Åsa sa...

Väldigt rörande och tänkvärt. Så lätt att ta livet förgivet.

Paula Eklund sa...

Oj, jag sitter och snörvlar lite framför datorn, alldeles tagen.
Är själv förskonad från liknande upplevelser, men man vet ju i teorin hur det kan vara.
Mycket fint skrivet och en underbar påminnelse om hur mycket vi har att vara tacksamma över.