Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 16 maj 2010

Vad är det där?

De båda motorcrossförarna bromsar in på den gropiga vägen. De låter motorn rusa några varv och tittar förbryllat framför sig. Med ena foten i backen håller de upp sina leriga monstermaskiner som doftar avgaser. Ut ur den täta, snåriga granskogen på vänster sida kommer en tjej iklädd rosa ballerinakjol och rosa gummituta på pekfingret fram, korsar vägen och tar sig upp på andra sidan. Där sluttar det brant uppför och röd-vit-randiga band fladdrar från ett omkullfallet trä. Tjejen hoppar från sten till sten med sina blommiga skor och flåsar högt. Hon ser ut att ha det slitigt. Är det en synvilla? Är det en hallucination? De båda crossförarna skakar långsamt på huvudet, gasar och ger sig av framåt och lämnar hägringen. Kan det ha varit en asfaltsballerina?

Jajamensan! Det var jag. Igår utförde jag ca 2 timmars grym vristträning i tuff, obanad terräng. Jag startade 5 minuter efter alla andra tillsammans med Magnus, Jojje och Mats. Redan efter 100 meter var jag ensam. Ensam med naturen och mina tankar. I två kilometer lyfte jag benen högt och lät låren kämpa i den tjocka-madrass-i-gympasalen-liknande mossan som utgjorde den första etappen. Solen gassade och bjöde på en fantastisk sommardag. Det var skönt att svalka benen i det djupa diket och känna hur leran sipprade mellan tårna. Upp, över och pang - där for jag i backen och skrapade upp vänsterarmen. Ballerinakjolen fladdrade i vinden och fastnade i snår och taggiga buskar. Över ett kärr bar mina blommiga noosa - sedan in i skogen. Bort mot nya våtmarker och utkanten av vassen. Upp och ned över stenblock, en miljon omkullfallna träd och sedan en äng.


På andra sidan ängen hördes små vättar locka "Här är vi! Här är vi!" Bunden av den trolska rösten bar mina ben mig fram över ängen. Likt "Sound of Music - the Swedish version" dansade jag fram och mötte Jens och Anna vid vätskekontrollen.

Tog mig en RedBull shot, två muggar vatten och begav mig in i skogen. Här bjöd det på lut. Uppför. Mycket uppför och mycket brant. Följde hela tiden de röd-vita plastbanden och njöt. Efter åtta kilometer var jag uppvärmd och kunde "springa" på. Eller åtminstone ta mig fram utan att låta som en blåsbälg. Uppför ett bergsliknande parti där det var högt och brant. Ner över stenar och mossa. Små stup som jag ålade mig nerför.

En asfaltsballerina i skogen, som tack vare sträckningen inte kom vilse, som fick lära sig att det är skillnad på konsistensen på grå sten och grå mossa. En asfaltsballerina som parerade många tänkta fall och tackade militärträningen för den smidiga hållningen. En asfaltsballerina som under två timmar konstant log och hade kul. Det enda hon nu undrar är var hon ska återlämna de fridlysta blommorna hon hade mellan tårna och var hon ska släppa ut grodynglen ur skorna.

13 kommentarer:

Andréa sa...

Fint!

Låter faktiskt väldigt kul. trots att jag (också) är en asfaltsballerina :)

Anna (Orka mera) sa...

AAAAHHH, det där låter riktigt najs! Du har en förmåga att få det mest jobbiga att låta som den skönaste picknicken i parken. Inspirerande som vanligt!

Mikael Björk sa...

Det verkar varit riktigt roligt!

Fredrika sa...

Vilken underbar bild!!

Och kul story. Det måste ha varit fantastiskt kul!

anneliten sa...

Du är helt underbar! Grodynglen kan du säkert lämna till närmsta dagis - de brukar gilla sådant. Fridlysta blommor. Hmm, släng dem diskret i någon kompost. Du är som en blomma hela du i din ballerinakjol!

Måndagsbarn sa...

Det är fantastiskt med rosa!

Camilla sa...

Ha ha ha, du sprang alltså värsta terrängstrecket i rosa ballerinakjol!?! Underbart!

bureborn sa...

*gapskrattar* du är ju bara för underbar! Ser din fantastiska tyllkjol sväva fram över sten, mossa och lera. Och vilket roligt skrivet inlägg sen. Tack, Mia!

Löparmamman sa...

Du är helt underbar! Underbart inlägg, underbar bild och underbart lopp!!!

Undrar om ett lopp som detta skulle passa en gammal orienterare som mig...

Louise sa...

Jag är vad jag brukar kalla en "ingift orienterare" och vet precis hur skönt det faktiskt kan vara att i värmen få svalka från att gå ner i ett kärr eller dike! Fast jag har aldrig orienterat med rosa tyllkjol - det är nog inte riktigt "comme il faut" i denna annars väldigt stil-tillåtande sport. Återstår alltså att pröva. Men tillåt mig undra vadan denna utrustning?

Peter sa...

Hej Mia och alla andra,

Tack för din roliga och spännande berättelse om hur du upplevde loppet. Oerhört starkt jobbat och skönt att du kör det här minst sagt seriösa loppet iförd rosa kjol =). Jag vill passa på att tipsa om vår blogg för alla ni som vill prova på Sträcklöpet nästa år. Blogger-konto stracklopet.blogspot.com

Vänliga hälsningar

Peter Mogård
(Tacksam) grundare av Sträcklöpet

MarathonMia sa...

Andréa: Det var riktigt kul hela vägen!

Anna: haha - jag tog det superlungt så det var inte så jobbigt :D.

mikael: som att bli barn på nytt!

Freddy: lite kort eftersom jag vaknade efter 8 km ;) men nu är inte Trans Scania skrämmande längre.

Anneliten: Oups - grodor i badkaret...kanske blir en prins?

Måndagsbarn: eller hur! Nu har jag rosa ballerinaskor också!

Camilla: Jag måste ju ta udden ur det jobbiga :)

Buris: tack! *rodnar lite* - extra fint när det kommer från mästerskribenten.

Löparmamman: Det VAR nog menat för orienterare...

Louise: hmmm - min klubbkamrat Magnus körde i rosa skjorta så jag kontrade med rosa kjol.

Peter: jag ska nog ragga ihop ett gäng till nästa år.

Carina sa...

Vad glad man blir av bilden. Kan tänka mig att alla som mötte dig i lördags, skiljdes från dig med ett leende!