Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

lördag 18 oktober 2008

Hon var en förståndig mor...

...trots att hon var en ko!



Jaha - så var det alltså tjejernas tur att får vara med på (nästan) samma villkor som killarna. Tjurruset. Grrrr - hard core, coolt och ballt. Fast det förståss, tjejerna fick börja en timme tidigare. Heter det Tjurruset för tjejer också - eller Ko-springet...?

Tone, Britta, Pernilla och jag tog oss ut till Visättra i Huddinge, stämningen i bilen var som vanligt på topp. Mycket skratt och kramp i magen från torsdagens styrketräning för oss alla. Vi flamsade som sig bör - vi är ju tjejer... men vänta! Vi skulle ju till en tävling där vi skulle vara tuffa och coola. Vi skulle springa i träsk, brotta ner en björn, köra höga knän över bildäck...

Vi startade vid 12-tiden, Britta och Tone drog iväg och jag hamnade bakom några som egentligen sprang långsammare än mig. Jag hade inga direkta tidsmål utan såg detta som ett äventyr, såg riktigt fram emot klaffs och hinderlöpning. Brydde mig inte om tiden. Den första kilometern var på en smal väg, sedan på en äng - det var riktigt tajt och svårt att springa om. Jag hamnade i ett skönt tempo och njöt av solen som sken.

Efter ca 2 kilometer kände jag mig uppvärmd och det var dags för lite skogslöpning, först på en väg som övergick till en stig... som övergick till lycka. Berg och stockar, sten och härlighet! Jag passerade rätt många i uppförslutet och kände mig stolt som en tupp! De flesta sprang nämligen fult framåtböjda uppför och borde delta på en Linnéaträning för att få ett snyggt kliv i motlut ;-)

Efter 4 kilometer var det dags för det första kärret. Klaffs! Rakt ner med vänsterbenet - som sjönk ner till låret. Jag bara skrattade. Det här va' kul! Fruktansvärt kul! Klaffsade vidare och förstärkte känslan genom att säga "klaffs, klaffs, klaffs!" (Jag gör även schwuch-ljud när jag åker slalom). Det var väl inte så blött tänkte jag! Glad över att ha lyssnat på Magdas och Fredrikas tips på outfit - var "återhämtningen" på materialet tämligen snabb. Mina Asics Noosa kändes aldrig tunga och mina funktionsstrumpor och tunna byxor sög inte direkt åt sig vätan.

Där andra halkade omkring tämligen "flög" jag fram, över blöt-mosse-prydda klipphällar (sommar-Västkust-barn). Mina skor var perfekt och greppade tag som sugklockor. Plötsligt befinner jag mig i ett träsk till. Nu var det dags att sjunka ännu djupare, jag tog snabbt sikte på tuvor och tog mig fram genom små skutt och skratt. Vattnet var kallt men kändes rätt friskt. Det gick inte direkt att springa här och en tjej bröt ihop bredvid mig och började störtböla. Jag kände mig som G I Jane - eller MördarMia och drog på mig coola looken och skuttade vidare. Kärret var rätt långt och jag log brett när det övergick till klippor igen. Här satt det två fotografer där den ene säger "Jag får bara likadana kort - leende tjejer, de verkar tycka det här är kul!"

Och visst var det kul. Man sprang mer med huvudet än med benen. Hela tiden var man tvungen att göra val "Vart ska jag sätta ner foten? Var ska jag sätta ner foten?". Skogsstigen som följde var fylld av rötter som slingrade sig som hala ålar. Men är man en mästare att parera hala ålar i Real Life, så är väl lite blöta rötter något som kan stoppa en! Jag försökte ta bort det fåniga flinet i fejset för jag kände mig urtuff. Och visst var jag klok som en ko-mamma, mitt fokus låg hela tiden på att sätta fötterna rätt, inte stuka något eller glida iväg i onödan. Säkerhet före dumhet.

Mellan sex och sju kilometer bestod banan av äng. Här plockade jag placeringar. Jag kände mig stark och höll ångan uppe, speciellt för att värma upp kroppen efter kärret som var kallt. Många flåsade tungt och jag använde deras tunghet som bränsle till mina "lätta" fötter. Någonstans efter 7 kilometer fick vi smaka på hinder - över en bäck med hjälp av ett rep. Bara att ta ett djupt andetag och knipa ihop skinkorna! Jag hade vatten upp till brösten och var glad att jag hade tomt i fickorna och inte tog med mig kameran.

Lite mesiga hinder i form av rep skulle sedan passeras. Vi formligen kastades ut i ett träsk av en överentusiastisk funktionär. Träsket luktade sunkigt. Ur träsket kom man upp på en lövprydd gångväg, en fin transportsträcka fram till en riktig mördarbacke. Jag passade på att springa om lite tjejer. Den sista backen var brant och jag promenerade raskt upp, på toppen stod en funktionär och hejade " Det är bara några hundra meter kvar!". Jag satte fart på benen i nedförslutet, kände efter vilken ballast jag hade med mig och kunde konstatera att jag bara hade lite lera mellan tårna och kanske en igel mellan skinkorna. Jag kände mig inte tyngre och var åter glad över mitt klädval - framförallt skorna. Precis här, när jag har 150 meter kvar till mål, lyckan över terrängen och känslan över att vara tuff, precis här ville jag slänga en stor blöt puss till Magda Gad för Noosa-rekommendationen. *SMACK*.

Ökade tempot ytterligare, men lyckades ändå bli omsprungen - kanske för att jag tappade fokus lite grand när Clarence vrålade "Heja Mia". Tjohooo. Passerade mållinjen på 1:01:59 (?) och de första jag såg var Tone och Britta som gått in precis före mig. Några minuter senare var vi med Pernilla fulltaliga.

Vi bara tokskrattade och var överens om att det här var banne mig det roligaste vi gjort i hela vår löparkarriär! Jag hoppas att jag inte gjorde någon besviken för att jag inte persade igen ;-) för i sånna fall måste jag nog bli mer ball än glad.

Så - IF Linnéas terrängsektion är härmed instiftad.



21 kommentarer:

Ellinor sa...

Härlig känsla du haft. Kul att träffas en kortis efter.

Fredrika sa...

Wohooo!!! Tufft som fanken, Mia i sitt rätta element!!

funrun sa...

gud vad kul det verkar ha varit! Själv kom jag precis från jobbet och har missat allt... =/

ser att både tone och jag kör med elixir i skogen - funkar det med!

MarathonMia sa...

Ellinor: Eller hur! Så det var du? :-)

Fredrika: Nu vankas terrängträning - haka på!

Funrun: Du skulle ha älskat det. Jobba INTE helg nästa år!

Clarence sa...

Var inte meningen att störa dig mitt i spurten... Du såg oförskämt fräsch ut! Mycket starkt jobbat.

Magda Gad: sa...

åhhh vilken underbar läsning - blöt SMACK tillbaka!!!

blir jätteglad för att du gillade loppet, läser och känner igen mig, det är precis sånt där som jag själv tycker är så himla kul, när man inte "bara springer" utan även måste tänka aktivt på hur man faktiskt ska lyckas ta sig fram. I love it!

vilket trauma med bruden som började gråta. tackar gudarna lite för att det inte var jag som sprang förbi henne, hade ju inte vetat om man skulle trösta eller vräka ur sig ett "go hard or go home" ;-)

grymt att det funkade med skorna. traithlonskor har sin funktion trots allt!

gunde ringde för övrigt och var lycklig som ett litet barn över att banan var så kletig i år. nästa år ska jag va med, då är jag pensionär och får också klära i lera!!! *tjoohoooo*

MarathonMia sa...

Clarence: Åh! Du hjälpte mig! Jag kände mig grymt "känd" av att någon ropade mitt namn :-) Tackar!

Magda: Jag tror banne mig att tankar kräver mer kraft och energi än själva löpandet! Självklart är du en given spelare nästa år. Jag har tvättat mina Noosa, de ska få vara med igen!

Anna (Orka mera) sa...

Wow, vilket lopp. Verkar fantastiskt kul! Klafs klafs :)

Catti sa...

Besviken???
Jag är bara så stolt över dig du urstarka kvinna.

MarathonMia sa...

Anna: Det var verkligen ett roligt lopp!

Catti: hehe.

Andréa sa...

Det låter ju hur kul sim helst! Nästa år vill jag vara med!

Lilla Duktig sa...

Åååh Mia min Mia.

Dunceor sa...

Det låter väldigt skoj men samtidigt så skulle jag nog aldrig vilja springa det. Jag har fan inte tålamodet att gyttja mig fram, om jag springer så springer jag =) Men det är alltid skönt med glada personer, härligt!

Sofy sa...

COOLT! Nästa år, då jäklar! Med den där beskrivningen kommer ju halva sveriges bloggande löpartejer skicka in sin anmälan senast i januari!
Grattis till ett härligt lopp och kul upplevelse!

Karin sa...

Fasan (!) vad kul!! Vilka bravader, vilken kvinna du är :-) Jag har redan anmält mig till terrängsektionen, detta vill jag bara inte missa. Tack för skön löparläsning!

Ps. Var det någon igel eller bara inbillning? ;)

Löparfantasten sa...

Tack för igår njuter fortfarande av den fantastiska upplevelsen och min stackars man börjar nog få skavsår i öronen nu...
Härlig läsning, skönt beskriven du har verkligen lyckats beskriva känslan.
Kram

MarathonMia sa...

Andréa: Nästa år är du med! Självklart.

LillaDuktig: Bara Din!

Dunceor: Försökte springa - men det var bara att inse faktum, orienterare tar sig bättre fram än löpare.

Sofy: Nästa år hoppas jag att det är massor av brudar i spåret!

Karin: *fniss* nej, det var nog mest grus mellan skinkorna.

Löparfantasten: Eller hur! Jag kommer att tjata sönder mina arbetskamrater imorgon!

Sara E sa...

Fan vad duktig du är Mia! Det låter som ett underbart terränglopp.
Efter din blogg och anstormningen av anmälningar så kommer de nog kalla det för Ko-ruset:-)!
Sköt om dig!

Jossan sa...

haha kul skrivet, låter som ni hade det kul där i leran!
Härligt jobbat!!

bureborn sa...

Åh, vilken rolig läsning!! Tack Mia! Och vilket lopp, vilken kvinna, vilken glädje. Och stora grattiskramar förstås!

Susann sa...

Bra jobbat! Lät skoj det där :-)