Pannben del 1. Att komma ur och igenom

Oavsett om du ska ut och ta dig igenom din första 5 kilometersrunda eller om det är din första mara du ska klara av så kommer du att hamna i dippar.
Dagens mil avnjöts med T och Moa som båda ska springa sitt första marathon om en vecka. Vi pratade dippar, kramp och tånagelklipperi.

Det första som händer när du hamnar i en dipp där skallen/kroppen skickar signaler som är negativa "Stopp - stanna -du är trött/det gör ont / det är jobbigt", är instinktivt att just stanna och gå. Vem vann då? Pannbenet eller den lilla skrattande djävulen på axeln?

Det finns lite olika sätt att ta sig ur och igenom dippar. Att flytta fokus är ett. Känns benen tunga kan du fokusera på din fina hållning och din jämna andning - räkna gärna stegen 1-2-3-4 när du andas in och håll samma rytm när du andas ut. Efter en stund har de negativa tankarna skingrats lite. Fokusera på att återfå rytmen så kommer du ur dippen. Om du råkat komma riktigt långt ner i en dipp och du är på gränsen till att stanna och gå så dra ner på tempot och ta fram din egen drivkraft - ställ dig frågor som:

Kommer jag att ångra mig om jag börjar gå? Kommer jag att dö om jag fortsätter springa? Hur ont/jobbigt är det egentligen? Gör det ont-som-i-en-skada eller ont-som-i-påfrestning-för-kroppen? Om svaren på frågorna är att du nog grejar en bit till så korta ner din mentala sträcka. Har du sprungit 3 km och har 2 kilometer kvar, tänk så här "Jag ska bara ta mig till nästa hus/träd/300 meter, där tillåter jag mig att gå" Eller under maran går det att tänka "Jag springer i alla fall till nästa vätskekontroll". Jag brukar tänka att "Orkade jag det här trots att jag var trött så orkar jag till nästa kontroll också". Tankens kraft är starkare än vi tror. Och om det gör superont i vaderna - stanna och stretcha, pausa klockan - det är helt tillåtet, det är DIN träning och DIN kropp.

De mentala dipparna brukar inte hålla i sig så länge om du hjälper till att ta dig ur dom. För varje dipp eller svacka du tar dig ur har du lagt ett lager till ditt pannben. Tänk på detta när du springer. Hitta gärna ett mantra "Jag är stark - Jag är grym!" eller "Jag vill - jag kan -jag orkar!". Använd dina känslor som drivkraft - jag använder glädje, andra kanske drivs av ilska.

Hemläxa till Karin: Ut och spring 5 km. Du vet att du kan. Du får göra det i vilket tempo du vill bara du inte stannar och går. Öva på fokusförflyttning och ge dig fan på att fortsätta! Vad är väl 15 minuter av ditt liv? De sista två kilometrarna ska du banne mig greja! Du kommer att vara så grymt nöjd efteråt! Skriv gärna till marathonmia@gmail.com om du grejade det och vilka tankar som snurrade i skallen!

Brotta ner djävulen på axeln! Dela med dig av din styrka och dina strapatser. Förmera dig! Det bästa med att ta sig ur och igenom är att du kan ta fram känslan igen nästa gång det känns tungt. För du vet att du grejar det!