Att det tagit lite tid att bli ledsen, tom, uppgiven och alldeles alldeles själ-lös beror nog på alla roligheter jag haft efter maran.
Jag har varit noga med att njuta ordentligt av mitt maratonresultat. Att tillåta mig att känna mig stolt över det.
Att jag hade grymt mycket att göra på jobbet 2 veckor före jobbet såg jag som något bra, eftersom jag har lite-svårt-att-vila-och-ta-det-lugnt. Att jag har haft grymt mycket att göra efter maran har jag övertygat mig själv som något superpostitivt. Av precis samma skäl.
Tills idag. Jag har jobbat så mycket att jag inte hunnit springa. Allt jag hinner med är morgonträningarna med NMT. Icke att förakta. Men ändå. Inga ordentliga pass på 3 veckor.
Idag har jag tagit av mig min SuperWomandräkt. Egentligen har jag lust att sätta mig ner och gråta. Jag hinner inte träna. Hinner inte läsa bloggar. Har inte hunnit logga träningspass på Funbeat eller jogg.se. Vet inte ens hur jag ska ta mig till Norrtälje och från Grisslehamn på lördag...Har börjat sova dåligt... har tappat balansen och kontrollen.Jag har varit så effektiv i att balansera jobb och träning tidigare, tajmat dalar och toppar rätt bra - nu är det dags att göra det igen. PMD'n får hålla i sig idag, jag kan tvätta SuperWomandräkten och vara fullt, ledset mänsklig.
Det är nyttigt men inte roligt. Helt säkert nödvändigt - och alla känslor är ju bra. Jag fixar genast en åtgärdsplan! För en o-löpandes MarathonMia är ju ingen riktig MarathonMia!
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman, för SvD
23 kommentarer:
Du är en fantastisk människa, Mia. Det oavsett om du har superwomandräkten på dig eller inte. Precis som att det är naturligt att det kommer en nerförsbacke efter en uppförsbacke under en löprunda som kommer det dalar efter toppar i livet. Tillåt dig själv att vara ledsen och trött ett tag och kom sen igen dubbelt upp.
Nu har ju inte jag upplevt PMD så jag har ingen aning om hur det känns.. Men jag önskar att Du kunde se Dig som MarathonMia även om Du inte springer på ett tag.. Det OK att vara ledsen, fälla en tår eller två..
En nytvättat superwomandräkt är dubbelt så bra har jag hört! :)
Jag tycker du är superwoman vare sig du springer eller inte, så det så!
Du är du fantatsiska du. Även utan löpning och superwomandräkt. Det bara är så.
Sånt där behövs tror jag. man måste tvätta dräkten då och då! kram!
alla känslor har sin tid och sin plats, även tråkiga sådana. du är grym. kram!
Som Sara skriver ovan, alla känslor har sin tid. Och för att kunna vara så glad och positiv som du nästan alltid är så kanske de motsatta känslorna också måste få plats. Om man alltid är glad och positiv, hur vet man då att man är glad och positiv?
Kram Mia, du är grym!!
Du är fortfarande en riktig super- woman i mina ögon. Du helgrym iallafall. Kram
Du är fantastisk Mia! Att öppna hjärtat och känna är livet på riktigt. Att sen dela detta med oss andra, är att vara en grym förebild. Så stanna upp, gråt idag, lev idag. Så småningom kommer en morgondag. Och vem vet vad den för med sig??
Kram o pepp <3
Även jag tror att man måste igenom dessa dalar utan att försöka kämpa emot. "Bara" surfa med ner, så kommer man snart upp till ytan igen. (Har inte så många just mara-depp-erfarenheter, men väl andra emotionella dalar i tillvaron lite då och då.)
Men lite pepp på vägen skadar nog inte, så jag vill gärna också säga att du är en stor inspiration!
På lördag cyklar jag VR för första gången. Får se om det finns post-VR-deppar också!
Vi är ju inte mer än människor. Det är det som gör det så bra och så jobbigt på samma gång ibland.
Vill bara krama dig! Tack för att du finns och för att du är du. Som du Är på riktigt
Jag skickar en kram och ett lycka till inör lördag!
Välkommen i klubben Mia!
Klart du är en superwoman oavsett dräkt eller inte, löpandes eller inte. Hoppas du är uppe på banan strax och lycka till på lördag! I värsta fall springer du väl till start och hem från mål! Kram!
Du vore ju inte Superwoman-Mia om du ALLTID körde på i 180 knyck! Att det kommer en dipp då och då är i allra högsta grad naturligt och ett friskhetstecken :-)
Du får vara Clark Kent en dag och sedan spana in någon telefonkiosk (svåra att hitta nuförtiden...) och sedan snabbt igen bytaom till den nytvättade dräkten.
Jag var så himla endorfinhög veckan efter maran och någon riktig PMD har jag inte upplevt men en liiiten ligth-tomhet känner jag kanske av trots allt, vet inte riktigt vad jag ska skriva om på bloggen nu när maran är förbi...
Vi saknade dig i träsket i morse!
Finaste Mia! Känner verkligen igen mig. Mitt första marathon och min första PMD. Tillåt dig att gå ner i svackan så är du snart tillbaka. Heja dig!
Vet hur det känns...
Kämpa vidare. Det går uppåt igen. Du är stark!
TAr alla tips och kramar och blir normal. lovar :)
Vill bara säga Mia tack för att du finns och inspererar. Det räcker för mig för att du ska kvala till Super Woman med stort S.
Peace Love och Löparskor!
Jag håller med alla ovanstående kommentarer och vet knappt vad jag ska tillägga. Jo, en KRAM!
Skicka en kommentar