Äntligen vila, ro i själen och uppladdad!

Efter några veckors intensivt arbetande fick jag äntligen ro i min själ. Nu vilar och återhämtar jag mig lite annorlunda än andra människor. Jag springer Jättelångt.

Loppet arrangeras av härliga människor som är ena riktiga fixare. 68 kilometer från Norrtälje till Grisslehamn, ibland i obanad terräng. Helt fantastisk naturupplevelse. Vi startade vid Toyota i Norrtälje och tog oss ut på Roslagsleden. Min Ultrapartner Staffan hade inte möjlighet att vara med i år, men jag sprang med Zebban - precis som förra året.

Redan efter några kilometer sänker sig lugnet över mig. Zebban och jag pratar om allt och ingenting - det var längesedan vi sprang tillsammans och hann avverka jobb, träningsupplägg, energi, död-liv-glädje-familj, jättegetingar från Japan och hinna fota den coola bilen och mms:a till Staffan (den som han gick igång på förra året vi sprang). Hela vägen var vi superglada, njöt av omgivningarna och var tacksamma över våra kroppar som låter sig utsättas för alla strapatser vi utsätter dem för. Det är ju trots allt inte jättelänge sedan vi kutade maran. Nu skulle vi beta av 7 mil terräng. Arrangörerna och kommunen ställde upp fantastiskt. Vi kutade förbi små vätskestationer och hejarklackar. Några hade dukat upp fint med äpplen, pajer, chips, cola, köttbullar, korv, maränger, powebars och vatten på sina altaner. Jag tog mig en försommardrink i form av kallt, vatten och sög i mig en marräng.


Zebbans mage var inte så snäll under loppet. Eftersom han är van vid modern toa, lås på dörren, blänkande designat kakel och rosa-mjukt-lambi-toapapper gick det lite i baklås när jag slängde in honom i en buske med en näve näsdukar. Stundom fick han riktiga kramper i magsäcken. Trots detta slutförde vi loppet som ett team, när den ena är stark så drar den andra och vice verca. Förra året var det jag som hade det jobbigt så att Staffan och Zebban fick hjälpa mig. Vi sprang tillsammans hela de 68 kilometrarna och sprang bara 100 meter fel (förra året blev det 69,75 km) och hade hela tiden ett leende på läpparna.

Jag är som ett självuppladdande batteri. Ju mer jag springer och känner den sköna rytmen i andning, steg och upplevelser från min närhet, desto mer energifylld blir jag.

När knappt en mil återstod kom Stekaren löpandes och mötte upp oss. Han sprang med oss en bit mot mål och fick ihop ett litet långpass själv i den härliga naturen. "Ni ser starka ut!" Och visst - det är skönt att all träning ger utdelning så man orkar hålla sig upprätt, ha "lätt" löpsteg och fin hållning trots närmare 7 mils löpning.

Nu har jag ro i min själ. Nu är jag laddad. Nu kan jag med nöje ta mig an den kommande arbetsveckan och alla sköna träningsmöjligheter.

Hur kopplar du av?