Det hela började 2002 då jag och exmaken slutade röka. Vi tog en promenad varje gång vi blev röksugna, så det blev en del gående. Det tog lite lång tid så vi bytte gång mot jogg. Kanske vi skulle ha ett mål föreslog exmaken "Vad sägs om Stockholm Marathon?" 2004 var vi båda anmälda och jag följde Anders Szalkais program som en slav. Grejade första maran på 4:28, sprang 2005 - filade till tiden till 3:53, och lade sedan av med löpning för att livet, studier och jobb kom emellan.
Sommaren 2007 utmanade sedan min bror mig, han undrade om jag inte tyckte att det var lite jobbigt att han alltid var bättre än mig på allting - Jag kontrade med "Springer du maran under 4 timmar?". Fighten var igång. Vi skulle tävla mot varandra och den som vann blev "Världsbäst alla kategorier". Jag återupptog löpningen och började springa med IF Linnéa.
Att hela tiden jaga tider, springa lite snabbare, känna mig dålig när jag inte sprang fortare gjorde att jag fick en olustighetskänsla i ryggraden - ett krav att prestera. Att springa marathon är ingenting vemsomhelst gör... eller jo - jag gjorde ju det. Och jag har alltid sett mig själv som vemsomhelst. Men någonting hade hänt med min uppfattning om saker och ting...
Här är jag och några blivande ultralöpare på Hornstull-Järna-turen förra året.För 10 år sedan trodde jag att bara eliten och elitmotionärer kunde springa maraton. Sen gjorde jag det själv. Hur gick det till? Jag satte ett mål. Jag hade superkul av träningen och gillade vägen dit. Jag gillade att jag kunde flytta mina gränser. Att lägga till 1-2 km på mina långpass fick mig att le. Att greja snabbdistansen trots att jag var på spygränsen fick mig att bygga pannben.
Jag vill inte antingen eller. Jag vill både och.
Så träffade jag Fredrika. Hon berättade om ultra. Det går att springa längre än maraton (vilket jag inte trodde var möjligt...) och blev nyfiken. Hon hade sådant fokus - och jag blev lite sotis att jag inte hade samma tålamod och lugn. Jag ville allt på en gång. Jag lyssnade mycket och tänkte att "Hur svårt kan det vara - jag är ju uthållig". Jag ville utmana mig på distanser - lägga till kilometrar och njuta. När jag väl tog oskulden och klev över maratondistansen på mitt första ultraträningslopp Hornstull-Järna (55 km)var det kört. Att njuta, uppleva och springa i ett tempo som känns som man skulle kunna springa i evigheter i fick mig att känna mig lugn och harmonisk. Att leva. Att vara. Borta var alla prestationskrav. Borta var jagandet av tider. Med ens blev snabbdistanserna efteråt roligare, kvalitetspassen okej. Bara jag fick knarka mina kilometrar, bygga på lite till och lite till.
20 kommentarer:
Jag känner igen mig i din berättelse även om jag inte kommit lika långt i min. Tanken om att man tydligen kan springa långt. "Man" som i nästan vem som helst som bestämmer sig.
Den där Fredrika alltså. Minns att hon responderade på en av mina trådar på Funbeat kring löpteknik förra sommaren när jag precis hade börjat löpträna. Plötsligt fanns det en bild av den "vanliga motionären" som gjorde det omöjliga möjligt. Hon borde ha nån slags medalj.
Åhhh! jag längtar också efter ultra, men hittills har de arrangemang som lockat gått på tillfällen som jag inte fått till i koordineringen med övrigt familjeliv. Oftast kräver de resor från där jag bor. Men jag SKA få till det! Har kört både Vasalopp några gånger och nu också Vätternrundan, så jag vet att långa övningar är något jag gillar. *suckar längtansfullt*
härlig historia! må den leva forever!!
Även om jag är på språng till sjukhuset och ronden MÅSTE jag kommentera på detta inlägg!
GUD som inspirerande att läsa detta. Jag, i min enfald, trodde att du hade sprungit hela livet liksom.. *skäms lite* Om du klarade detta och nu har ultra i tankarna, jag vet du vad? Du klarar jag det också - med fladdrig mage och rumpa efter massa viktnedgång och med ett pannben som redan nu är rätt tjockt!!
TACK mia, du är en SANN inspiration!! Nu _måste_ jag rusa!!
Härlig läsning! Har en känsla av att vi är ganska många som har en liknande historia bakom oss. För två år sedan vägde jag 88 kilo (mot c:a 74 idag) och när jag gjorde mitt yttersta höll jag 6:20-tempo. Men någon rökning har jag aldrig ägnat mig åt.
Härlig inspiration! Just pressen att springa snabbare har fått mig att tröttna flera gånger. Den sköna löpningen förvandlades till ytterligare ett måste. Numera springer jag bara av lust, och så långsamt (eller snabbt) jag vill. Så får vi se vart det slutar.
Det känns häftigt att få ha varit med dig "från början"! Jag började läsa ganska direkt när du startade bloggen tror jag och du har verkligen flyttat dina gränser! Fruktansvärt inspirerande!!
Jag vill också springa Hornstull-Järna någon gång! Och jösses vad brun du är på den där bilden :-)
Inspiration!!!
Härlig läsning! Jag och min bror tävlar ju också mot varandra, jag tycker att det är hur kul som helst. Vi sporrar varandra och försöker ställa upp i samma lopp.
Jag är nog där just nu där jag jagar minuter, men så är det väl i början :). Ska springa mitt första mara nästa år... sen får man väl se om man vågar ta steget över den distansen. Just nu är iaf mara hur långt som helst i mitt huvud... så det är bra att läsa om era ultradistanser ;)!
Mvh Emilia
Intressant och mycket imponerande historia!!
(Skulle vara kul att någon gång även få veta hur det kom sig att du började träna NMT och hur du blev sådan NMT-fantast?)
KUUULT!!! Åh vad jag minns när du sprang Hornstull-Järna, hur pigg du var vid femmilssnåret och drog iväg med Ritella och gänget!! Jag tänkte bara shit, vad ska hon springa maror för, hon är ju GJORD för ultra! Jag är så stolt över dig Mia så det kan du inte tro, vet du det??! Och ändå har du knappt bara börjat. En ultrakarriär är lång!
Du har uthålligheten, och du matchar den med grym fysik. Mentalt är du redan där ändå. Åh, jag blir så lycklig bara jag tänker på det. Det är en sån gåva, och jag är så glad att du tar vara på den! Kram!
Wow håller med DrAnnika trodde verligen du sprungit hela livet. Fasen kan du springa Ultra så kan jag =D Vägde 103 kg otränad i januari i år. Nu står vågen på 87 och tränar som en gnu mot 80kg.
Tack för en superduper inspererande blogg Mia!!
Peace Love och Löparskor!
Underbart att läsa! Inspiration på toppnivå, det är du Mia.
Känner igen mig lite...en härlig känsla när man kan lägga på km efter km och springa längre och längre...om inte den lilla djävulen knackar på axeln...jodå, han är med mig då och då trots pannbensbyggande men det går längre och längre mellan gångerna :)
/Karin
Fantastiskt! Tänk att det är så det kan vara.
Strålande klockrent,typ ultrainspirerande!
PS. När är det där Hornstull-Järna?
Ifall man skulle få för sig att springa längre än en mara.. redan nu.. :-)
Fina Mia! Du är en sån otrolig energikälla! Vet du, i helgen "kom jag på" (blev påmind) att jag ÄR ultra. Jag har sprungit 50 km på träning men på något galet vis glömt bort det! (Guldfiskminnet) Men min följeslagare kommer i håg... Vi avrundade nämligen det hela (efter dusch och mat) med en låååång konfirmation på hårda kyrkbänkar.
Trevlig och inspirerande läsning!
Trevlig och inspirerande läsning!
Skicka en kommentar