Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 8 september 2008

1:47:50

Blöt Karin innan start




Uppladdningen inför halvmaran gick bra fram till klockan 12 ungefär. Då blev jag rastlös, uttråkad och hade dammat varenda pinal hemma. Jag kom på den smarta idén att gå ut på stan och handla lite. Tog det lugnt och pratade balkongprojekt med en granne, försökte få hem dottern för lite gemensam matlagning...

Och plötsligt var klockan nästan 15. Och jag var vrålhungrig. Grrrr - mitt nöt, den viktigaste biten i hela tävlingsmomentet - jag har gjort felet förut och tipsade så sent som i fredags Helena att inte äta för mycket och för nära inpå...

Klämde i mig maten, blev försenad men fixade på mig tävlings-stassen snabbt. Hann inte myslaga mat med dottern utan sprang ner till bussen i tron om att den skulle ta mig till Kungsträdgården.

Jag vet inte om mitt förstånd helt och hållet hade ramlat ner i löpardojjorna för det var tydligen ett lopp i stan så bussen körde inte till Kungsträdgården... Regnet vräkte ner och stan var grå. Magen knep och jag var försenad. Men mitt i alltihop var jag superlugn. Jag var inte stressad, varken glad eller ledsen - såg bara en sak framför mig - springa. Jag litar på min form och känner ungefär hur bra jag kan prestera. Tänkte att den extra turen det blev från bussen var en del av uppvärmningen. Sprang rätt in i mina löparpolare Britta och Helena som ställt sig i toa-kön. Jag hakade på dem, tror att jag skymtade Berglund men hann inte hojta, skallen var seg. Britta var på topphumör och Helena såg inte ett dugg nervös ut. Träffade en hel drös från IF Linnéa, nyförvärven Masse och Nix stod och huttrade tillsammans med Karin och hejarklacks-Jumper, coach Nisse, Ann-Sofie, Patrick, Alexandra, Stephan, Pernilla, Tone och många fler.

Hann med en kort uppvärmning innan start och drog iväg med Alexandra och Tone. Tone och jag är lika i vår löpning och hon var revanschsugen för att jag slog henne med en halv minut på Tjejmilen. Under nästan hela loppet låg jag 50 meter bakom henne och höll koll på ryggtavlan, hon fick vara mitt mått på tempo när jag och magen kommunicerade. Jag visste att jag hade kapacitet för 1:46-1:47 och malde på. Tempot var ok hela tiden, Söder Mälarstrand sög. Där tog jag sikte på en buske och tänkte jag springer fram dit och spyr så känns det lättare sen, men jag gjorde det inte, jag tänkte hela tiden - bara 200 meter till sen får jag spy. Rapade som bekant efter två mil, tydligen så det gungade i Vanadislunden :-) och kände mig plötsligt normal. Tone kom i mål en hel minut före mig och jag gläds med henne. Jag är supernöjd över min insats och vet att jag kan komma under 4 timmar i Berlin. 2005 körde jag halvmaran på 1:47:14 tre veckor före Sthlm marathon som jag gjorde 3:53:xx på, nu ska jag väl kunna knäcka det. Och gör jag inte det så får jag väl köra PB nästa år.

Jag tackar alla härliga supportrar som trotsade regnet och kämpade fram oss. Jumper hejade vid 2 tillfällen vid Gamla Stan, likaså underbara Catti, som skrek sig hes och pumpade ny energi i min kropp! Lillebror Fredrik och Hugo stod vid Gjörwellsgatan och hejade! Många andra tjoade och såg till att vi orkade med hela distansen.

Det som slår mig såhär i efterhand är alla löpare man känner igen från lopp till lopp. Dessutom kände Marathonfarsan igen mig från bloggen (med lite hjälp av IF Linnéa-tröja och röda skor), likaså The Long Distance Runner och några till. För ett år sedan hade loppet kännts ganska ensamt, nu känns det som att det är där jag hör hemma, bland svettiga människor i tights som alla kämpar i sitt eget inre, att göra sitt bästa för dagen och krama ur den sista energin. Vi morsar, lyckönskar och kramar om varandra som en stor släkt.

Kvällen bjöd sedan på bubbel, middag på Pelikan och barefterhäng. Mycket skämt, många skratt och en och annan kommentar om löpning fälldes i sällskapet.

15 kommentarer:

Lilla Duktig sa...

Heja Mia!
Jag är ledsen att jag inte var där och hejade. Jag är också ledsen i förväg för att jag kommer missa Bellmanstafetten och Berlin Marathon. Kan jag göra något för att gottgöra dig?

MarathonMia sa...

LillaDuktig: Så länge du har koll på mig känner jag mig trygg - du behöver inte vara där fysiskt!

Masse sa...

Oj, vad fel du måste sprungit om det gungade i Vanadislunden. Det är ju i en helt annan stadsdel...

MarathonMia sa...

Aaaaa- det var därför det tog sån tid!

MarathonMia sa...

Fast det var liksom tryckvågen från min byggarebetsrap som satte Vanadislunden i gungning enligt källor.

Anonym sa...

Underbart att läsa din blogg:-) Nytt revanschmöte på lördag! Du har rätt i att tävlingarna börjar kännas som värsta partyminglet nuförtiden, hur kul som helst. Du kommer att greja PB i Berlin!

Kram

Tone

Benet sa...

Snyggt sprunget, Mia! Och härligt beskrivet. Känns nästan som jag att var där... Det ringer fortfarande i öronen efter byggarbetar-rapen.

Kör nu hårt i Berlin och var rädd om magen så kommer du garanterat att komma hem med ett finfint personligt marathonrekord.

MarathonMia sa...

Tone: Du känner ju ALLA, tänk vad mycket snabbare du skulle sprungit om du slapp heja på alla löpare och alla i publiken ;-). Vi springer tillsammans på lördag om det går!

Benet: Tackar, tur att vi sprang utomhus så det inte behövde LUKTA byggar-rap :-D

Karin sa...

Härlig beskrivning av din resa :-) Håller med dig om att det känns som om vi är en stor löparfamilj. Insåg, jag med, hur många löpare man faktiskt känner. Och det är underbart! :-)

Dunceor sa...

Ett bra lopp helt klart (och du slog mig med över en minut hmmmph). Jag har även haft lite såna löppass på senaste där man har sprungit och rapat hela tiden, det är lite segt.

Allting ser bra ut inför Berlin, bara toppa formen nu så kommer det gå galant!

Fredrika sa...

Ha ha ha, det är förrädiskt med eftermiddagsstarter! Jätterolig rapport, tack.

MarathonMia sa...

Karin: Och snabbt har det gått att "lära känna" alla. Man nickar åt höger och vänster...

Dunceor: Jag sparade allt till en enda stor åskdundrande rap istället :-)

Fredrika: Först alldeles för mycket tid så jag nästan noppade bort ögonbryna... sen tokstress. Tidsoptimist - jag?

Jossan sa...

Bra sprunget tjejen!

Ledsen att jag inte kom in och hejade som tänkt, men både jag o karln kände oss lite halvförkylda och ville inte ge oss ut i regnet. Men jag tänkte på alla mina löparkompisar och skickade varma positiva tankar till er allihopa.
nästa gång vill jag vara med och springa jag med!!!

Jerry sa...

Härligt jobbat på halvmaran, med den farten kommer du dundra fram på Unter den Linden med lätta lätta ben!
Själv klafsar jag runt i lera å sörja på Lidingö den helgen..
Tja, vad är en bal på slottet.. *Suck*

;o)

Malin sa...

Vi verkar vara ganska jämna... Jag sprang på 1:47:44 min! :)